Författararkiv: Ulf Ottosson

Medaljprägling i Alingsås!?

Publicerat av
1

Igår, lagom till trekaffet, kom den mycket efterlängtade småskriften från Göteborgs Numismatiska Förening om myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn (Podolijn) … som lär ha utkommit i februari. ;o)  Författaren heter Bo Gustavsson och har tidigare bl.a. skrivit om Pehr Dubb i samma småskriftserie. Har ännu så länge endast ögnat igenom den, men jag skall definitivt studera den närmare framöver. Mycket intressant läsning! – Speciellt för mig då den lilla staden Alingsås figurerar i sammanhanget.

Ibland tar det numismatiska intresset med en på vägar man kanske inte tänkt sig. Som framgått av tidigare blogginlägg är jag även road av ”vikt & mått” och har därför samlat på mig lite varierande krönta tingestar även inom detta område. I november förra året tipsade jag en likasinnad internetbekantskap, Lennart Castenhag i Dalarna, om den utmärkta boken ”Svensk mått-, mål- och vikthistoria 1605-1889” av herrar Bruzelli och Carlestam. Häromdagen fick jag e-post från Lennart som informerade om att han skrivit ännu en intressant uppsats på sin hemsida – denna gång om insatsvikter (skålvikter). Under sin forskningar hade Lennart stött på en liten notis i nämnda bok (s. 33-34):

”Förutom Stockholms- och Eskilstunatillverkade insatsvikter, finns bara en känd av annan tillverkning. Det är en 2 skålpunds vikt, som finns på Skaraborgs länsmuseum. Den är gjord av Petter Wirgman (1745-88). Locket är märkt PWM i en kontursköld med en fortunafigur, samt METALLFAB I ALINGSÅS”.

Lennart undrade om jag kände till denne Wirgman i Alingsås – vilket jag inte gjorde. Två dagar senare dyker (inte en dag för tidigt) GNF:s småskrift upp. Och vad är det första jag läser där? – ”Tillverkning i Alingsås?” … ”Metallfabriken förestogs av Peter Wirgman, som tidigare var guldsmed i Göteborg”.  – It’s a small world.  ;o)

Så nu har jag fått lära mig att det vid Stampens Kvarn i Alingsås en gång i tiden fanns en – ganska så avancerad! – metallfabrik. År 1746 besökte Carl von Linné (1707-1778) densamma och imponerades då av tvenne maskiner konstruerade av Christoffer Polhem (1661-1751). Nu var ju inte teknik och mekanik riktigt Linnés område, så exakt vad det var för maskiner är väl idag lite osäkert. Petter Wirgman (1707-1787) var son till den mycket skicklige guldsmeden Abraham Wirgman i Göteborg (mästare 1709, avled 1761). Petter blev guldsmedsmästare 1733 men avslutade denna karriär 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås – som sedan anlades 1746. För övrigt har alingsåsprofilen Per Henrik Rosenström (mormor Märtas favorit ;o)) skrivit en del om detta som jag skall utforska närmare i framtiden.

De två medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) som är kända, bär samma signatur (IB) som den lika primitivt och hantverksmässigt graverade medaljen över August Alströmer (1735-1773), som beställts och bekostats av Podolyn. Jämför man hantverket med skickliga samtida medaljkonstnärer som Carl Enhörning och Gustaf Ljungberger är de kort och gott en katastrof. ”Vidunderligt fula”, lär någon ha sagt en gång för länge sedan. Och kanske, kanske har detta sin förklaring i att ”konstnären” egentligen inte alls var konstnär – utan smed!? Bland Wirgmans metallarbetare förekommer nämligen ett namn som passar in på initialerna IB – nämligen (lås)smeden Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed 1755 och verksam vid metallfabriken i Alingsås fram till sin död 1788.

Bo Gustavssons senaste skrift är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Kommer med all sannolikhet att återkomma till detta ämne. Har bl.a. en ganska intressant ”förfalskning” som jag tycker har stora likheter med ”smedens medaljer”. ;o)

Mitt intresse är väckt! … fortsättning följer …

Falskt Kristina-öre 1649

Publicerat av
Svara

Att det finns gott om falska mynt på Tradera har väl fler och fler börjat inse. Tradera skyller på okunskap och låter det hela fortgå medan provisionerna fortsätter att tickar in. Under tio år på Tradera har jag säkert sett långt över 100 gånger fler falska plåtmynt än jag gjort under 30 år bakom disken i den traditionella mynthandeln. Glömmer aldrig när Gösta ”Baronen” Andersson ”skickade iväg” en falsk plåt (som en kund försökte sälja på honom) längs golvet i sin jättebutik på Västra Hamngatan i Göteborg.  – ”Du kan ta den med dig när du går”, sade han lugn, medan plåten slog i dörren med ett brak!  ;o)

Att göra långa listor över falska mynt på Tradera skulle väl i och för sig vara lovvärt, men just idag blir det i alla fall inte någon sådan. Däremot tänkte jag uppmärksamma en svensk förfalskning på amerikanska eBay! Där har man nu, till skillnad från Tradera, förbjudit förfalskningar och myntkopior. Sedan är det bara frågan om hur detta efterlevs och följs upp? Intentionen är dock bra! Med den korta beskrivningen ”SWEDEN 1649 1 ORE ABOUT UNCIRCULATED RARE THIS NICE” saluförs just nu en välkänd kopia av drottning Kristinas Avesta-öre 1649. Detta är en förfalskning som dök upp under 1970-talet, när myntsamlandet (bl.a. p.g.a. inflationen) fullkomligt exploderade. Alla skulle samla mynt! Ett gylle tillfälle för falskmyntare alltså. Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Säter-öre 1639, Nyköpings-fyrk 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrk 1627, 2 Öre KM 1662, Säter-öre 1625 med ”spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 med ram … och förmodligen också Vadstena-klipping-arna 4 och 8 mark ”blodsklipping” 1568. Gemensamt för alla dessa är att de är maskin-präglade med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Då de fem förstnämnda mynten i original är valsverkspräglade – är dessa extra lätta att avslöja … för alla de som vet hur dylika skall se ut. Och studerar man detaljerna lite närmare ser man ganska snart att ”stilkänslan” helt saknas.

Även 1644 års stora Kristina-ören av koppar har förfalskats. En av dessa är kanske lite bortglömd – men ändå så pass känd att den fått ett eget namn! – den s.k. ”Forslundaren”. En gjuten kopia av det sällsynta och eftertraktade Avesta-öret 1644 med arabisk 4:a (årtalet M DC XL4 istället för M DC XLIV). Vår störste special-samlare av dessa mynt, Sten Törngren, beskriver denna kopia så här i sin variant-förteckning från 1991:  – ”På 1960-talet lät sålunde handlanden Forslund i Lund tillverka kopior i Köpenhamn av den s.k. arabiska fyran”.

Jag råkar ha ett exemplar av denna ”Forslundare” i min (nu ganska omfattande) falskmyntsamling. Och den ligger i en gammal papperspåse med påskriften ”Avgjutning”. Kanske är påsen original och kanske såldes dessa kopior under rätt varudeklaration till samlare som saknade varianten? Så har nämligen skett både en och två gånger – t.o.m. av museibutiker! Problemet med detta (omärkta kopior) är dock att de alltid, förr eller senare, dyker upp igen och då är kanske inte varesig säljarens beskrivning eller köparens fackkunskaper på toppnivå. Många är de som blivit lurade av till synes harmlösa myntkopior genom åren. Även experter på stora internation-ella auktionshus har blivit lurade.  – Ja t.o.m. de som påstår sig ha ”hög kompetens till sitt förfogande” och ”bedriver Sveriges äldsta auktionsverksamhet för mynt”.  ;o)

Ja, det var det 60:e blogginlägget … och den 178:e myntbilden … det tar sig!

Barbariska romare

Publicerat av
Svara

Idag för 1926 år sedan (år 86 e.Kr.) föddes det en liten gosse i staden Lanivium (Lanuvio) ca 3 mil sydost om Rom. Eftervärlden känner honom bäst som Antoninus Pius, romersk kejsare 138-161 e.Kr. Han växte upp på släktgodset Lorium, 2 mil väster om Rom, där han fick sin initiala utbildning. Hans far dog ung och sin uppforstran fick han istället av sin farfar och morfar – vilka han senare ärvde och blev då en av Roms rikaste män.

Antoninus Pius beskrivs som lugn, plikttrogen och ordningsam, men utan några större ambitioner. Som 51-åring adopterades han år 137 e.Kr. av kejsar Hadrianus (117-138 e.Kr.) – kanske som en tänkt ”mellan-akt” inför Hadrianus unge släktings, Marcus Aurelius (161-180 e.Kr.), trotillträde? Det där med adoptionen var för övrigt en komplicerad histo-ria, för samtidigt som Hadrianus adopterade Antoninus Pius, så krävde han att Pius i sin tur adop-terade nämnde Marcus Aurelius samt unge Lucius Verus (161-169 e.Kr.). Antoninus Pius blev emellertid långvarigare än väntat på tronen – hela 24 år faktiskt!  Men han genomförde inga större omvälvningar under sin tid som kejsare, utan bevarade det han fått från sina föregångare – d.v.s. det romerska riket när det var som störst. Ni som inte samlar romerska mynt, men sett filmen Gladiator med Russell Crowe, känner säkert igen en del av ovanstående namn.

Som framgått av tidigare blogginlägg har jag en liten förkärlek för charmigt barbariska, illitterata, antika prägligar av allehanda slag. Imitationer (eller samtida förfalskningar) av ”riktiga mynt”, men som likväl cirkulerat som mynt. På den översta bilden ser vi två silver-denarer slagna i Rom 148/149 resp. 152/153 e.Kr.             – Men hur kan man veta det? Är det inte väldigt svårt det där med rom-erska mynt?  – Nja, visst är ämnet stort – men att komma igång är ganska enkelt. På det översta myntet (på översta bilden) läser vi: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XII – COS IIII  = Antoninus Augusto Pius Patri Patriae Tribunica Potestate XII – Consuli IIII . . . eller på svenska: Kejsar Antoninus Pius, landsfader, innehavare av regeringsmakten i 12 år – Konsul för 4:e gången. Själva dateringen ligger alltså (i detta fall) i ”TRP XII” som motsvarar år 148-149 e.Kr.

På nästa mynt står det: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XVII – COS IIII … som då är präglat år …?  … (fem år senare).

När jag kikade bland mina Antoninus Pius-denarer fann jag också en barbariserad dito i samlingen (myntet överst på bild 2). Döm om min förvåning när jag genom ett snabbt googlande hittade en ”likadan” bland de barbariska mynten på  Coinproject.com!    Och när jag tittar närmare upptäcker jag att det endast är åtsida som är stampidentisk. Frånsidorna har båda COS IIII, men olika gudinnor; AEQUITAS standing left holding scales and cornucopia . . . ANNONA standing left holding heads of grain. Motiven är alltså desamma som på översta bilden. Original – och imitationer m.a.o.

Och det är så här forskarna jobbar när de ”bygger” stampkedjor. De söker efter mynt som är stamp-identiska på en sida men olika på den andra. På detta sätt kan de ”lägga pussel” och se vilka mynt som hänger ihop. Vanligtvis place-rade man myntets porträttsida som understamp (därför att under-stampen generellt höll 2-3 längre än överstampen) och frånsidan som överstamp. Den här kopplingen mellan EN åtsida och TVÅ frånsidor kan alltså sägas vara i högsta grad typisk! Något som man då rakt inte kan säga om lejonparten av ”Sveriges första mynt”. Dessa stampkedjor saknar all produktionsteknisk logik och ser mera ut som jättelika statbon än stampkedjor. ;o) Någon seriös teori till varför det se ut som det gör, har ännu inte kunnat presenteras.

Riksdaler – Riksdaler Specie

Publicerat av
Svara

Idag läser jag på Roland Falkenssons blogg om ”Troyska ass utan randskrift”, d.v.s om det ”provmynt om 1 Riksdaler 1829 med slät rand” som ingick i Julius Haganders samling och som auktioneras i Osnabrück av firmorna Künker & Nordlind den 30 oktober 2012. Falkensson konstaterar kort och gott:  – ”Vi var några som satt och diskuterade myntet på kvällen efter visningen, och det slutade med att vi var överens om att det sannolikt är en efterprägling”.  – Är det så enkelt? – Har han rätt? – eller är han för kategorisk?

Enligt 1830 års myntförordning skulle 1 Riksdaler Specie väga 34,00 gram och inne-hålla 750/1000 silver, vilket ger en finvikt på 25,50 gram. Dessförinnan hade (ända sedan myntordningen 1664) gällt att 1 Riksdaler vägt 29,25 gram och haft en halt på 878/1000 silver, som betyder en finvikt på 25,70 gram.

Varken Künker eller Falkensson verkar ha reflekterat över att nämnda ”provmynt / variant / efterprägling”, eller vad man nu vill kalla det, faktiskt utger sig för att vara 1 Riksdaler 1829 – men väger som 1 Riksdaler Specie av 1830 års myntordning. Den skall med andra ord, under inga omständig-heter, ha randskriften: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, d.v.s 25,70 gram finsilver. Att den nu saknar randskrift och är slagen med ”gamla” (1829 års) stampar efter 1830 års viktstandard (som egentligen skall ha randskriften: ”75/100 DELAR FINSILVER”), antyder att det faktiskt KAN vara frågan om ett provmynt? – Kanske ville man 1830 testa nyskrodade myntämnen (tjockare och med 75% silver) och använde då förra årets stampar – trots frånsidans felaktig valörangivelse? Om det var ett prov skulle de ju ändå inte komma ut. Är det förresten någon som kollat upp halten/densiteten?

Praxis är att myntstampar skall förstöras efter ”utfört uppdrag”. Självfallet förekommer ”undantagen som bekräftar regeln”, t.ex. 1 Riksdaler 1820 med Karl XIII:s åtsida. Men med medaljstampar kan det många gånger förhålla sig annorlunda. Dessa kan ibland arkiveras iställer för att makuleras. Och det är i detta ”gränsland” mellan mynt och medaljer, som exv. kastmynt, minnesmynt eller vissa typer av provmynt/försöks-präglingar kan komma att hamna. Ibland kanske inte ens myntverkspersonalen var säker på alla produkters rätta benämning? Därför har många stampar till ”gränsfall”, såsom kastmynt, provmynt & ”jubelriksdalrarna” 1721 (Hedlinger) och 1821 (Grandell) arkiverats som medaljstampar istället för att ha makulerats som myntstampar.

I Svensk Myntförteckning (SMF) av Christian Hamrin och Jan L. Hyllen-gren 1988, s. 32, anges felaktigt vikten 34,0 gram för de s.k. ”Troyska Ass-riksdalrarna” 1827 och 1829. Rätt vikt skall alltså vara 29,25 gram. Både Hamrin/Hyllengren och Falkensson placerar den ringslagna ”1 Riksdaler 1822” (Hagander auk 2, nr 5179, vikt 29,15 gram, slät rand – f.ö. ingen ”Specie” som ibland anges) bland prov-mynten, medan de beträffande dubbeldukaten 1830 har lite olika uppfattningar om denna skall betraktas som provmynt eller inte. Falkensson poängterar att ”endast en handfull ex. kan ha präglats” och placerar den (därför?) bland provmynten.

Överlag tycker jag Falkenssons ifrågasättande är bra. Det är bara genom fram-kastande av olika hypoteser och bearbetning av demsamma som den numismatiska forskningen kan gå framåt. Alldeles för många håller igen och vågar inte ”bolla sina idéer”.  – Det kan man inte anklaga Falkensson för.

R.F.  – ”Efterpräglingar är besvärliga tingestar som oftast präglats av den enda anledningen att fylla luckor i olika samlingar. Trots att det är orginalstamparna som använts så är det ju ändå inte riktigt äkta. Det finns för all del olika graderingar av dem, en del helt harmlösa medan andra som, för en nogräknad samlare, inte är mer än marginellt bättre än en kinakopia. Problemet är ju i slutändan att samlare kan luras att betala stora pengar för något dom tror är orginellt och värdefullt, och sedan visar det sig att det är något som är tillverkat i efterhand för att fungera som luckfyllare”.

Den helt onödiga jämförelsen med Kinakopior!?? (en väsensskild företeelse!) tar kanske ner helhetsintrycket ett par pinnhål – men det kan man ju ta som en parentes, om man vill. Avslutningsvis vill jag bara nämna att myntmästaren Christoffer Borg (1779-1837), verksam vid Myntverket i Stockholm 1821–1837, faktiskt också var en stor myntsamlare! Och läser man i Bokauktionskammarens katalog öven hans efterlämnade samling, Stockholm 1839, kan man nog ana att han kanske ”fick med sig hem ett och annat från Myntverket” . . .  intressant läsning!  ;o)

Belli eller Karlsteen?

Publicerat av
Svara

Apropå Tradera och vilka oväntade skatter som där kan dyka upp – bland allt loppisskräp ;o) … inköpte jag för ett par-tre år sedan en liten oansenlig medalj i förgylld brons, som dessutom är perforerad. Upptäckte den alldeles av en slump och kunde några minuter senare ”snajpa” (sista-minuten-bjuda) hem den för en hundring eller så? – Man kommer ihåg klenoderna – men inte priset.  ;o) Anledningen till att jag blev intresserad av denna lilla jetong var helt enkelt att jag kände igen den från Stig Stenströms lysande bok om mynt- och medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718). Kan varmt rekomenderas – speciellt till myntsamlarna!

När jag sedan plockade fram Stenström (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1945) … så mycket riktigt, där fanns den!  – Och där kunde man läsa:

Bildframställningen är hämtad ur den Trojanska hjältesagan och visar Odysseus, när han ställde sig vansinnig för att undandraga sig striden mot Troja. Odysseus spände härvid en oxe och en åsna för plogen och sådde salt i fårorna, men Palamedes, som sänts för att hämta honom, lade den nyfödde Telemachos framför plogen, varvid fadern vek åt sidan, dymedelst röjande, att han hade sitt fulla förstånd.

Undersöker man saken lite närmare finner man att denna lilla medalj egentligen är en hybrid mellan två olika medaljer (inte renässanskopior av antika mynt, som det står i NNÅ 1945). Båda dessa original är utförda av den mycket berömde italienske ädelstensgravören och medaljkonst-nären Valerio Belli (c. 1468-1546). Den första över Kimon Athenaios (åtsidan = Attwood 353a) och den andra över Palamedes (frånsidan = Attwood 342a). Men hybriden är mig veterligen inte känd för experterna på italienska renässans-medaljer. Dessutom är den präglad (med delvis brustna stampar), vilket inte verkar vara fallet med andra medaljer av Valerio Belli. Flera omständigheter talar för att Stenström nog har rätt i sin teori att det rör sig om ett gesällprov utfört av Arvid Karlsteen på 1670-talet.

Denna underliga hybrid förekommer nämligen i en förteckning från 1688 där det även listas sjutton andra medaljer – samtliga utförda av Karlsteen. Dessutom skall de båda omnämnda gjutna Belli-medaljerna sedan länge ingått i den nationella samlingen på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Stenström skriver också: ”Stamparna, vilka äro spruckna, förvaras på Myntverket”. Nu är det väldigt grovt raster i bilderna från NNÅ 1945, men med lite välvilja kan man skönja stampsprickor även på det vackra exemplar som där avbildas. Detta har emellertid inte gått att få bekräftat från KMK.

Finns det någon i läsekretsen som vet mer är ni hjärtligen välkomna att kommentera!

Hur många ex. finns det?

Publicerat av
6

Det är inte alltid så lätt att tvärsäkert veta hur många exemplar det finns av en viss mynttyp. Mynthandlare och auktionsfirmor försöker väl i bästa fall göra så gott de kan … men som upprepade gånger framhållits av en välkänd dansk numismatiker vid namn Morten Eske Mortensen, så förekommer det också en hel del plagiering av tidigare uppgifter. Det går ju naturligtvis mycket snabbare att skriva av det någon annan skrivit än att göra sin egen research. Sedan kan man alltid ställa sig frågan var man skall dra gränsen för dessa efterforskningar. Mortensen brukar säga att har man inte gått igenom alla auktions-kataloger som finns (i Mortensens bibliotek ;o)) så har man inte gjort tillräckligt. Men detta är i mina ögon mest ett – lite märkligt – sätt att försöka sälja de årsböcker med auktionsnoteringar som denne utger. För varför skall man begränsa sin forskning till ett mer eller mindre selektivt urval av auktionskataloger? Det finns ju rara mynt som både auktionsfirmor och Mortensen missat p.g.a. att det sålts via online-auktion istället för en utvald katalogiserad s.k. offentlig auktion.

På senaste SNF/MISAB-auktionen ägnades två helsidor till lika många Norrköpings-ören 1626. Detta är en mynttyp där 98-99% av alla bevarade exemplar kan beskrivas som SM 104b (4 på bilden t.h.), men där det på senare år dykt upp en rad tidigare okända undertyper. SM 104d (3) är felbeskriven i SM (Sveriges Mynt 1521-1977 av Ahlström, Almer och Hemmingsson), då den anges som ”Unik KMK” trots att KMK saknar den!  Däremot är Wedbergs ex. känt sedan 1912 och har genom åren vandrat runt mellan samlare och handlare enligt följande:
Wedberg > Berghman > Svensson > Ahlström > Tingström > Törngren > Ahlström auk. 21:170 > P-G Carlsson > Törngren.

Så sent som 2002 dök det upp ytterligare ett exemplar av detta mynt på Ahlström auktion 65 (nr 160). Och två auktioner tidigare, på Ahlström auktion 63, 2001 (nr 320) hade det framkommit en helt ny undertyp (2b). Denna saknar GAR i åtsidans fält och har omskriften GVST ADOL DG REX SVECIÆ istället för MONETA NOVA 1 ÖR. Även frånsida är helt annorlunda, med valören i fältet samt omskriften MO NO CIVIT NORCOP 1626 BK istället för CIVIT NORCOPENSIS 1626.  År 2007 slumpade det sig så att två olika exemplar av en hybrid till förgående kom i dagens ljus. Dessa skiljer sig från föregående undertyp genom att åtsidan har både GAR och omskriften GVST ADOL DG REX SVECIÆ (2a). Först sålde Selins Mynthandel i Stockholm ett exemplar i kvalitet 1/1+ på Tradera 2007-08-07 (nr 46129721, såld för 14.000:-) och sedan Nordlinds Mynthandel i och med första Bonde-auktionen 2007-11-23 i kvalitet 01 (nr 292, såld för 33.000:- +20% prov.). Frågan är hur många kända exemplar Mortensen hade i sin databas vid detta tillfälle?  ;o)

Året därpå lyckades undertecknad fynda ett (tidigare okänt?) exemplar av SM 104a, ”Unik KMK”, (1) på Høilands online-auktion i Köpenhamn (beskriven som SM 104b). Denna fanns exv. med på Göteborgs Numismatiska Förenings lilla utställning i samband med myntmässan våren 2009. På hösten samma år bjöds den ut på Tradera och såldes senare som en ”bra julklapp” till en välkänd svensk samlare och numismatisk skribent. Eftersom även detta exemplar lyckades ”smita förbi” de s.k. offentliga auktionerna är det kanske inte så konstigt att både MISAB och Mortensen? missat detta mynt i sina listor. Det är med andra ord inte alltid så lätt att tvärsäkert veta hur många exemplar det finns av en viss mynttyp.

Och har vi nu tur så finns det någon läsare därute i cybertrymden som kan komplettera detta med ytterligare okända exemplar, nya varianter och undertyper . . .

Ernst Nordin & kronan

Publicerat av
Svara

Skulptören, medalj- och myntgravören Ernst Nordin (född 1934) har varit en flitig gäst i media den senaste tiden. Först fick han sin enkronasdesign från 2001 förvanskad av en ”amatörkonstnär/provokatör/falskmyntare” och häromdagen släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten 2015/2016 – formgivna av Ernst Nordin. Så vad kan passa bättre än att ge ett litet smakprov också på hans medaljkonst.

Ernst Nordin kom enligt egen utsago i kontakt med medaljkonsten genom sin lärare vid Konsthögskolan, Arne Jones (1914-1976). – Och det kan man nästan ana i Nordins första (och mest avskalade/abstrakta) medal; den över Norrköpings Museum 1966. Genombrottet kom ett decennium senare då Nordin var en av de konstnärer som medverkade i en stora regentlängdsserien som utgavs 1976. Serien omfattar Sveriges regenter från Erik Segersäll till Carl XVI Gustaf, där Nordin anförtroddes Sten Sture d.ä. till Kristian Tyrann.

Min personliga Nordin-favorit är tveklöst den stora härliga gjutna och vackert grön-patinerade medaljen över modern svensk numismatiks nestor, förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvist – utförd (i 37 exemplar!) till 60-årsdagen 1989. Ett av ytterligt få lyckade en face-porträtt! Men högt på listan placerar sig också de vackra kvinnoporträtten över Inga Tidblad (1977) och Karin Boye (1979). Få medaljkonstnärer har väl gjort så många ”numismatiska medaljer” som Ernst Nordin. Förutom Lars O. Lagerqvist har exv. Bror Emil Hildebrand (1985), mynthandlarna T. G. Appelgren (1986) och N. F. Boberg (1988), Rosa Nordström (1988), H. F. Antell (1990), Elias Brenner (1991), Leo Holmgren (1992), Henryk Bukowski (1994) samt min namne och kollega i Stockholm, Ulf Nordlind (2000) avporträtterats på medaljer av Nordin.

Som myntgravör är Ernst Nordin nog mest känd för enkronan (och tian) som lanserades 2001, men han har även gjort en rad minnesmynt – från Vasa 1990 till bröllopsmynten 2010. Den sistnämnda ”ingen direkt höjdare” … om jag får tycka till.

Eftersom nu en annan enkronors-designer lyckades smyga sig in på dagens numismatiska foto, får vi ta och orda lite om Lars Englund (född 1933) också. Han är nämligen upphovsmannen bakom ett av de mest omdiskuterade svenska mynten – 1976 års enkrona, präglad t.o.m. år 2000.

Personligen tycker jag faktiskt att den vinner i längden, men det vore väl synd att påstå att jag tyckte så när den kom ut. På den tiden tyckte många väldigt mycket. Bland annat tyckte sig någon se Palmes näsa i myntets skuggbildningar. För ett antal år sedan lyckades jag, på Tradera av alla ställen, förvärva en gipsmodell (arbetsmodell) av nämnda enkrona, utförd av Lars Englund 1976. Säljaren hade enligt uppgift fått den i gåva av ”mästargravören söder om Stockholm, då hans verkstad lades ned”. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm).

Till sist vill jag varmt rekommendera den trevliga lilla skrift (se översta bilden ovan) om Ernst Nordin som KMK gav ut 2003. Författare är Marie-Astrid Voisin, Ulf Nordlind och Lars O. Lagerkvist (med förord av Ian Wiséhn). Trevligt, lärorikt och med en katalog över de dittills utkomna medaljerna och mynten.

Künker auktion nr 216-218

Publicerat av
Svara

I förra veckan tutade postbilen till ute på uppfarten och ett stort paket från Tyskland anlände. Det var 3,247 kg auktionskataloger från Künker i Osnabrück. Kan inte påstå att jag är någon storkund direkt, men man blir fascinerad över den generösa inställning man har på kontinenten – även mot småkunder. Tryckkostnad och frakt för ett dylikt paket går säkerligen på minst en femhundring.  – Och detta bjuder man på!  Enda motprestationen är lite mer eller mindre framgångsrika bud. ;o)

Igår satt jag på balkongen och bläddrade igenom den antika delen (auktion nr 216) av Künkers katalogtrave. Fantastiskt! Vilka mynt! Ju längre man håller på desto mer lär man sig uppskatta ”de klassiska mynten” – antikens grekiska och romerska mynt. Miniatyrkonstverk i ordets bemärkelse. Dagens mynt är ju blaha-blaha i jämförelse.
De få gånger man stöter på … ;o) … kvinnor i myntbranschen, är det just de antika mynten – eller konst-medaljerna – som lockar. Bara en iakttagelse – men ändå intressant. Knappologerna, variantsamlarna och kalenderbitarna är däremot i princip undantagslöst av hankön. Har du inte fått hem katalogerna, så finns de naturligtvis även tillgängliga (och sökbara!) på nätet. Det är alltid trevligt att bläddra i katalogen, då man ibland hittar någon man inte alls tänkt sig, men även de digitala katalogerna (och då menar jag inte en PDF dito) har sina förtjänster – såsom exv. sökmöjligheter och fullskärmsbilder. Künkers auktion nr 216-218 hittar du här.

Efter MISAB:s lite fiaskoartade auktion förra helgen har det spekulerats en del kring anledningen till detta. Den vanligaste teorin har väl varit att utropspriserna inte var speciellt lockande och knappast uppmuntrade till livlig budgivning. Men det har också förekommit hypoteser kring själva auktionstempot. Någon tyckte t.ex. att 170-200 nr per timme var ”ett rasande tempo”. Eftersom jag själv arrangerat en del offentliga auktioner genom åren, kan jag generellt säga att vi brukade gå efter tumregeln 150-200 utrop per timme (+/- 25) – lite beroende av vilket samlarområde det rörde sig om. I Sverige finns det ju t.ex. betydligt fler samlare av svenska mynt än det gör av exv. medaljer, polletter eller numismatisk litteratur. Kikade för skoj skull på Künkers tidsplanering för de tre kommande auktionerna – och där ligger man på 205, 182 resp. 144 utrop per timme.

Möjligen kan de som hävdar att ”tempot var rasande” ha forna auktionsfirman Aurum i tankarna. Vid en jämförelse visar det sig nämligen att deras auktionstempo varit betydligt lugnare än det på Ahlström, Antikören och MISAB. I runda krökar har det faktiskt gått dubbelt så fort på de sistnämnda auktionerna.

Mynt- & sedelmotiv

Publicerat av
Svara

Igår bloggade jag bl.a. om att vi i Sverige har haft kungar och drottningar (statschefer) på våra mynt i snart 500 år, närmare bestämt sedan 1522. En gammal fin kultur-historisk tradition med andra ord. Men hur är det med sedlarna? Har även dessa varit reserverade för statschefen? Tja, när man läser på Republikanska Föreningens hemsida kan man nästan tro det.  – Men så är det alltså inte alls!

– Riksbankens tidigare beslut om att ta bort Karl XI och Gustav Vasa från de nya 500- respektive 1000-kronorssedlar välkomnar jag. Det är ett beslut för Sverige i tiden då de symboliserar kungligt envälde respektive arvsmonarki, avslutar Peter Althin.

Statschefer på sedlar har i Sverige endast förekommit vid fyra tillfällen (sedan 1661). Och första gången var det inte ens på en för cirkulation avsedd sedel, utan på gamle tenniskungen Gustav V:s jubileumsfemma med anledning av 90-årsdagen 1948. Därutöver före-kommer kung Gustav VI Adolfs porträtt på femkronorssedlarna 1954-63 och tionkronorssedlarna 1963-73 (vars design man sedan behöll ända till 1990, trots att kungen dog 1973) samt på ”den udda fågeln” 10.000 Kronor 1958. Sedan är det slut med statschefer.

Historiska personer som Gustav Vasa, Gustav V, Carl von Linné, Gustav III, Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, Karl XI, Christopher Polhem, Selma Lagerlöf och Jenny Lind har däremot figurerat på våra sedlar. I särklass populärast av dessa är ”riksgrundaren” Gustav Vasa, som förekommer på inte mindre än åtta olika sedeltyper åren 1890-2005 (tre framsidor och fem baksidor). Carl von Linné hamnar tvåa med lika många gästspel i plånboken (baksida 1965 och framsida 1986).

Tja, även ett kort blogginlägg är ett blogginlägg.  ;o)

Statschefen eller midsommarstången?

Publicerat av
Svara

Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån:  – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o))  I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?

Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o)  Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.

Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.

Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.

1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin  Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)

Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133).  För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst.  – Vilken är din favorit …?

Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.

– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark”  365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar.  ;o)