Åska och spöregn. Men vad gör väl det, när man ”fyller år” (Myntbloggen.se firar 13 år idag) och en glad kille från UPS dyker upp med en auktionsvinst – från San Marino! Och trots höga förväntningar kunde jag inte låta bli ett lite glädjerop när jag öppnade försändelsen.
WOW!! – Vilken pärla!
Ett av 1700-talets absolut vanligaste mynt – i en kvalitet som i princip aldrig förekommer! Första årgången av Fredrik I:s ”dubbelslant” (2 Öre SM 1743) präglad i släggverk i Avesta. Har man samlat mynt i 54 år, och specialiserat sig på äldre svenska kopparmynt, vet man ungefär hur ofta dylika mynt dyker upp (max en gång under ett samlarliv). Dukater och riksdalrar i all ära, men ”folkets mynt” (kopparmynt och lågvalörer) kommer alltid att vara nummer ett för mig. Att få ihop en imponerande samling av ”stort och blankt” är främst en fråga om ekonomi. Men högklassiga kopparmynt kräver snarare kunskap och stort tålamod än en tjock plånbok.
Tålamod är också något som krävs när man skall ha kontakt med dagens banker. Men det kan vi ta en annan gång. Låt oss bara konstatera att ”bankkartellens penningtvättstourettes” börjar inta löjeväckande proportioner. Tur att kollegorna i San Marino har nära till Italien.
Som alltid när man får nytillskott i samlingen vill man ju granska och jämföra. Såg ju genast att myntet ifråga var exceptionellt välpräglat med nya stampar och en fantastisk bottenyta. Mynttypen är, som sagt, släggverkspräglad vilket betyder att mynten lider av kronisk partiell svagprägling. Myntslagarna träffade ”hotspot” ungefär lika ofta som en dålig golfare. Och minsta lilla snedträff så blev en stor del av myntytan svagpräglad (jämför KMK:s exemplar nederst till vänster på bilden ovan). Men det var också något annan som var annurlunda …
Pilspetsarna är ju mycket större än vanligt! Något som även kan konstateras på den förlageteckning som finns avbildad i Bengt Hemmingssons artikel ”Dubbla slantar” i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 4-2021). Möjligen har vi att göra med en tidig? (och omsorgsfullt förfärdigad) prägling … för godkännande? Har inte hunnit kolla upp denna variant med specialsamlarna ännu, men kanske har någon av Myntbloggens läsare sett denna?
Myntsamlande är en ganska fantastisk hobby. Tänk att man efter 54 års samlande kan bli upprymd och ”lyckligt som en 15-åring” över ett 1700-talets allra vanligaste mynt!? Ett mynt som fullständigt ignoreras av diverse ”raritetssidor”, trots att det finns BETYDLIGT FÄRRE än 15 exemplar i välpräglad 01-80-kvalitet. Notera att värderingsböckerna SMB 2020 och SM 2022 inte noterar detta mynt i högre kvalitet än 1+-60. Förmodligen av den enkla anledningen att de aldrig sett någon bättre. Senare årgångar och Adolf Fredriks motsvarighet förekommer emellertid även i hög kvalitet.
Även i San Marino tyckte man det var ett ovanligt vackert mynt, då man klassat det SPL (Spendida). Utropet var dock försiktigt satt till 20 euro. Klubban föll vid 90 euro, som med lite påslag och frakt landade på 1.511 SEKiner. Ett fullständigt löjeväckande pris om man ser till myntets extrema sällsynthet. – ”Det var en gåva”, som de brukar säga i Skåne.
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se … som alltså varit online i 13 år idag!
*