I vår nyårshälsning inför 2024 noterade vi att det är 400 år sedan vi i Sverige fick våra första kopparmynt. Det hela startade i Säter i Dalarna där man 1624 började hammarprägla klippingar i valören 1 Fyrk (1/4 Öre). Året därpå tillkom Nyköping som myntort och 1627 ersattes klippingarna av rundmynt. 1644 blev Avesta myntort för kopparmyntningen och förblev så ända till 1831. Vi illustrerade det hela med bilder av Säter-fyrkar 1624, Nyköpings-fyrkar 1634 och Avesta-liarder 1654 (+ en fransk).

Nyligen uppmärksammade även Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) detta jubileum, genom att göra en bok av (valda delar av) webbplatsen Sonesgården.se – som drevs av Lennart Castenhag (1943-2024) tillika SNF:s webbmaster (se vidare SNT 5-2024, s.115). Boken recenseras för övrigt av Bengt Hemmingsson i senaste numret av SNT (1-2025, s. 22-23) och senare idag hålls ett föredrag i ämnet av Per-Erik Andersson på Banérgatan.

Lärde känna Lennart genom nätet 2008, närmare bestämt genom auktionssajterna Tradera och Budera. Det hela började med att Lennart köpte ett par rejäla Gustav II Adolf-ettöringar (1629 och 1631) samt Mynttidningen 4 och 5/6-1996. Det visade sig att vi delade intresset för svenska kopparmynt och eftersom undertecknad samlat dylika sedan barnsben, delade jag naturligtvis gärna med mig av mina kunskaper. Har alltid vurmat för myntsamleriets återväxt – och det är aldrig för sent att börja samla och lära!

Har genom åren haft hundratals trevliga mejlkontakt med Lennart och även, som hastigast, träffat honom på FriMynt. På sin välbesökta webbplats Sonesgården publicerade han med stor frenesi artiklar på löpande band – i lång rad olika ämnen. Lennart var nyfiken och ville ta reda på hur saker och ting fungerade. Men han hade också den lovvärda egenskapen att vilja sprida vidare vad han lärt sig. Under rubriken ”Ämnen som intresserar” kunde man läsa om allt ifrån ”Mått och vikt från äldre tid” till ”Gamla mynt” och ”Ved och sånt”.

SNF-boken inleds med ett hemtrevligt middagsfoto där Castenhags ryske samarbetspartner, Anatoly Skripunov, omges av två vänner från St. Petersburg och Lennarts hustru Maja-Lisa. Idén till en digital variantbeskrivning över Gustav II Adolfs runda kopparören uppstod enligt boken 2009, så det är lätt att förstå varför Lennart var så inspirerad av uppställningen av rikssköldar och kungakronor i Mynttidningen 5/6-1996. Att vi sedan hade helt olika syn på vad som är ”numismatiskt signifikant” (mynttyper ordnade efter Marcus Kocks båda myntgravörer eller knappologi- och textvarianter) är en annan historia.

I början av seklet köpte jag en hel del Kristina-fyrkar av Anatoly Skripunov och det var genom detta som vi fick kontakt – och han fick kännedom om vilka 1/4-ören 1635-36 som präglades i Säter respektive Nyköping. Något som långt tidigare presenterats i Antikören auktionskatalog 13-14, 1993 och Mynttidningen 5/6-1994. (Delzanno har alltså helt missuppfattat källan till uppgifterna i SMB, s. 562, trots Skripunovs källhänvisning).

Den nya krontyp på Kristina-fyrken 1634 som upptäcktes för ca 20 år sedan (och även har publicerats här på Myntbloggen 2013), brukar numera betecknas ”1634 års kungakrona” och är känd i fyra exemplar. Den finns givetvis upptagen i SM-2022 (SM 131d) men saknas märkligt nog både hos Delzanno och Falkensson. Förmodligen p.g.a. ointresse då ”typindelningen” av denna myntgrupp lämnar mycket övrigt att önska hos bägge. Castenhag tar däremot upp den och har (efter ett par försök) även fått till en hygglig teckning även av denna krontyp. Personligen föredrar jag dock fotografier.

Som kopparmyntspecialist är det ibland ganska underhållande att läsa hur nutidens katalogmakare väljer att tolka materialet – alldeles speciellt när det gäller gravörstilar. Att säga att det råder en viss inkonsekvens är ingen överdrift. Både Delzannos SMB (2020) och Carlberg & Co’s nya SM (2022) delar upp kopparklippingarna 1624-27 på Säter respektive Nyköping, enligt Ottosson 1988/1995. Den förre med hänvisning till krontyperna från 1995 (A-B-C-D-E-F-G-H-I-J, som sedan ignoreras!? Krona D-var. Bonde 2008, kallas här för Y). De senare väljer helt bort de kronologiskt ordnade krontyperna och framhåller istället de karaktäristiska skillnaderna i utformning av ”G, R och ½”. Genom detta och fallande valörordning tappar man hela kronologin i uppställningen. SNF/Castenhag inleder klippingavsnittet med orden: – ”Den gängse uppfattningen är att Gustav II Adolfs kopparfyrkar 1624 finns i tre utföranden och det som skiljer mynten åt är kronans utformning”. Men mig veterligen var det undertecknad som 1995 myntade ”krontyp A-B-C” för 1624 års Säter-fyrkar, ”krontyp D-E-F” för 1625 års Säter-ören samt ”krontyp I” för 1625 års Nyköpings-fyrk. Och än idag är detta allt annat än ”gängse”, då varken SMB eller SM förstått krontypernas betydelse. Utom på rundmynten, där man koncentrerar sig på frånsideskronorna (HH 1883), som inte alls har samma betydelse för kronologin som i fallet med klippingarna. Samma feltänk gör man beträffande kreuzrarna 1632. I mitt tycke mot bättre vetande. Man kan egentligen bättre än så här.

Kreuzrarna 1632, som har minst lika stora och självklara stilskillnader som fyrkarna 1635-36, bedöms samtidigt helt olika. Både SMB och SM känner till och erkänner Säter-fyrken 1636 med dubbelbågig krona i fin stil, men vägrar jämföra den med 1632 års Säter-kreuzrar utan myntmästarmärke!? Efter att ha läst SNF-boken är det kanske Castenhag (s. 114) man lutar sig mot? Tankevurpan med ”präglingsvalsarnas livslängd” är dock så barock att jag inte tänker kommentera den, mer än jag redan gjort här på Myntbloggen. De som ännu inte förstått genialiteten i artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” (1996) kanske bör läsa igen – och sedan fundera över varför Castenhag redovisar 153 st. ”olika” Säter-ören 1629, men bara och 9 st. Nyköpings-ören? Har detta månne med två olika gravörers egenheter att göra? Eller valsarnas hållbarhet? Eller kanske förmågan att idag skapa petitessvarianter och sedan försöka göra statistik av dessa? Jämför gärna de olika myntens gigantiska upplagesiffrorna med de fåtal kvarvarande exemplaren – och tänk själv!

Det är nu drygt 35 år sedan jag började intressera mig för gravörstilar och i samband med detta bland annat upptäckte järnsnidaren Peter Michelsson och hans många egenheter. För den som är road rekommenderas sökfunktionen här på Myntbloggen. Se även ”Petter Michelsson och Säter-kreutzrarna 1632” där man bland annat kan läsa: – ”Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen!”

Det finns egentligen hur mycket som helst att kommentera, men det skulle bli en egen bok, så avslutningsvis kan man väl säga att målgruppen för Castenhags postuma bok i första hand är den inbitna variantsamlaren – som vill sätta ett nummer på sitt mynt. Knappologi om Gustav II Adolfs runda kopparmynt om man så vill. Summa summarum 301 st. ”olika” Säter-ören 1627-31 och 72 st. Nyköpings-ören 1627-29. Den som på djupet vill försöka förstå 1600-talets koppar- och myntningsstrategier, myntgruppernas typindelning, prov- och blindmynt, gravörstilar, tillverkningsteknik, kronologi etc. har nog mer att hämta här på Myntbloggen och i gamla nummer av Mynttidningen. När det gäller klippingarna, givetvis Antikörens auktionskatalog 16, 1995, som SNF/Castenhag kopierat rakt av. Man har inte ens försökt att harmonisera originalet med bokens (webbplatsens) övriga upplägg.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*