Falskt Kristina-öre 1639

Så där ja, då rullar bilen igen efter att ha fått en ny startmotor. Alltid är det något som kommer i vägen … 😉

För ett drygt år sedan skrev jag om ett falsk Kristina-öre 1649 på eBay. Nyligen noterade jag ett dylikt i samma serie, men med årtalet 1639. Även denna på eBay.

Dessa förfalskningar dök upp i början av 1970-talet, när myntsamlandet fullkomligt exploderade – mycket p.g.a. den då rådande inflationen. Alla skulle samla! Även de som inte kunde ett smack om mynt. – Ett gyllene tillfälle för falskmyntare alltså.

Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Avesta-öret 1649, den unika fyrken 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrken 1627, Säter-öret 1625 med “spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 samt 2 Öre KM 1662 (ev. också de s.k. blodsklippingarna 4 och 8 mark 1568). – Kanske emanerar de rent av från en småländsk kopparslagare …?

Gemensamt för dessa är att de är maskinpräglade (d.v.s. slagna, ej valsverkspräglade som originalen) med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Studerar man detaljerna lite närmare ser man tämligen omgående att kopiorna saknar stilkänsla och är ganska taffligt formgivna. Präglingskvaliteten är däremot generellt bättre än de valsade originalen. – Lite ”för bra” om man så säger. 😉

Johan III – Hildebrand nr 7

Fick SNT 7-2013 idag, där jag direkt fastnade för Jan-Olof Björks spännande artikel om guldmynt ur Brenners samling? – Tydligen flera än jag som studerat länken till Pushkin State Museum, som en av Myntbloggens läsare delgav oss för fem veckor sedan. 😉

Det sensationella tredje exemplaret av den göteborgska 6-marken 1610 (som ”varit försvunnet”) samt den intressanta guldklippingen om 8 mark 1598 (som varit ”falsk-förklarad”), får vi ta vid ett senare tillfälle. Idag skall det istället handla om Johan III:s pampiga och mycket sällsynta medalj – Hildebrand 7, som också omnämns av Björk.

Innan Elias Brenners exemplar av nämnda medalj dök upp på Pushkin Muséets hemsida, kände jag endast till ett genuint exemplar av Johan III, Hild. 7 … nämligen det silver-exemplar (överst t.v.) som finns på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Där finns även en tennavgjutning av just denna medalj (nederst t.v.) – samma ex. alltså.

Jämför man KMK:s exemplar med Pushkin Muséets, noterar man genast att det senare är uppgraverat samt av en något sämre gjutkvalitet. Dessa små egenheter, som kommit i dagens ljus tack vare att numismatikerna i Moskva valt att publicera bilder på webben!, gav mig genast möjlighet att identifiera mitt eget exemplar av denna medalj … som en avgjutning av just detta exemplar!

Att min brunmålade tennavgjutning verkligen är gjord efter Brenners ex. konstateras enklast genom de exemplarspecifika små kännetecken som finns; gjuthålet i vapenkronan, det dubbla R:et i I-R samt det genom uppgravering mera markerade lockarna på kung Johans huvud.

De naturliga – och spännande! – frågorna blir då NÄR, VAR och av VEM denna kan vara gjord? Brunmålade tennkopior av rara medaljer förekommer då och då, men det är svårt att ha en bestämd åsikt om när de är gjorda. Att de tillverkats för att fylla luckor i (offentliga) samlingar är däremot ganska klart. Brenners samling såldes 1721 till Walter Grainger, en engelsman bosatt i Stockholm. Efter dennes död 1728 såldes den vidare till en rysk furste och brukspatron vid namn Demidov. År 1772 skänkte Demidov sin samling till den kejserliga universitetet i Moskva och sedan 1912 ingår den i Pushkin Muséets samlingar i Moskva. Mest troligt förefaller det mig att tennavgjutningen har ryskt ursprung (beställd av någon?) … och eventuellt  hamnat i Sverige via Henryk Bukowski under 1800-talets slut? – Eller skall vi månne ända tillbaka till Nils Keders dagar? – Tja, vem vet?

Den gode Elias Brenner illustrerade sitt verk 1691 med fantastiska teckningar. – Men någon ”stilkänsla” för de olika objektens tidperioder finns verkligen inte. På bilden till vänster ses Brenners illustration överst … och därunder en föga tidstypisk kopia, graverad efter Brenners teckning. Stilen är så långt ifrån mästaren Willem Boy 1569 man kan komma. Men den är väldigt lik kopparsticket i Brenner. Har man inget original att kopiera, får man hålla till godo med en teckning.  😉

Det finns mycket, mycket mera att orda om när det gäller dessa tidiga och rara svenska medaljer, men fördelen med en blogg är ju att man kan ta det lite pö om pö … 🙂

Får man besvära om en trevlig helg!?