månadsarkiv: oktober 2013

Omgraverade valsar

Publicerat av
4

Med anledning av gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ge ett par exempel på fenomenet med omgraverade präglingsvalsar.

Gustav II Adolfs Säter-halvören 1628-1629 finns i två typer (i två helt olika gravörstilar):

  • Med s.k. voluter (dekorationer)på ömse sidor om riksskölden.
  • Med slät en rikssköld omgiven av två rosor (på 1629 även utan dessa rosor).

På några av den senare typens mynt kan man skönja delar av myntbilden från den tidigare mynttypen – nämligen de detaljer som punsats djupast i den ursprungliga präglingsvalsen (i detta fall voluterna). Valsen av typ I har alltså fått ett andra liv genom att man slipat ner myntbilderna (dock inte till 100%) och sedan graverat nya myntbilder enligt typ II.  – Det där med återvinning är alltså inte alls något nytt!  😉

Fenomenet förekom för övrigt redan under klippingmyntningen  – på såväl hammarpräglade som valsverks-präglade typer. Ett av de tydligaste exemplen återfinns på vissa tidiga valsverkspräglade Säter-ören 1626 (se nedre myntet på bilden t.h.).

På detta ex. är det gamla årtalet väldigt tydligt – liksom det stora kluvna G:et … som endast förekommer på ett enda valsverks-präglat mynt från 1625 … nämligen den mycket rara typen (i ren Nyköpings-stil!) med ”S i pilvinkeln”. Tittar man sedan lite närmare ser man även spår av nedre sveakronan (krontyp I – se de markerade kronspetsarna på bilden). Notera att man inte brytt sig om vad som tidigare var åt- resp. frånsida. En åtsidesvals har här graverats om med en frånsida.

Har även förberett lite för en ”nybörjarartikel” i ämnet Petter Michelsson … men det tar vi en annan vacker afton. – Trevlig helg på er!

Valsklumpar, över- och ompunsningar

Publicerat av
2

De senaste dagarna har en kopparmyntentusiast i Dalarna ”provocerat” mig att, så smått, börja intressera mig för Gustav II Adolfs runda kopparmynt – igen!

Min ”nätkompis” Lennart hade fräckheten (den goda smaken) att inkludera mig i ett epost-utskick med frågeställningar om just dessa mynt och dess varianter. Lennart är en handlingskraftig ung man, som insett att kommunicerande samlare, idag faktiskt kan åstadkomma en hel del via webben. Aktiva myntsamlare av ”typ I” (den typ som gärna delar med sig av sina erfarenheter – till skillnad från ”typ II”), sitter på en gemensam kunskapsbank som slår avsomnade myntkabinett och dito föreningar med hästlängder … om man bara kan hitta former för att kommunicera …

Nu har Lennarts trevliga initiativ lett till att jag blivit varse hur in i h-vete mycket gamla myntfoton (teckningar och påbörjade artiklar) jag har. – Tänk om man kunde knäppa med fingrarna och alla dessa blev sorterade och digitaliserade. – Vilken skatt!  🙂

Bildkollaget ovan föreställer ett Nyköpings-öre 1628 ”utan M i årtalet” (d.v.s. DC:XX.VIII istället för M:DC:XX.VIII). Och Lennarts frågeställning är vad det egentligen är för krona kl. 12 på frånsidan på denna? De tecknade kronorna på kollaget ovan brukar benämnas HH-krona 12-var. (utan kronring), HH-krona 13 (bred kronring) resp. HH-krona 12 (smal kronring) … efter teckningarna i referensverket Hallborg & Hartmann (Numismatiska Meddelanden, NM VIII, 1883). HH-krona 13 kallas ibland även ”Michelsson-krona”, efter gravören Petter Michelsson, av de initierade (insnöade?). 😉  Denna krona förekommer sparsamt på Nyköpingspräglingarna 1628 (och då på spektakulära sådana!) samt på Sätermynten från åren 1628, 1629, 1630, 1631 och 1632 (kreutzer, variant).

På 1600-talets valsverkspräglade kopparmynt är det mera regel än undantag med s.k. valsklumpar – orsakade av stora eller små bristningar/skador/gropar i präglings-valsarna. På grund av detta kan det många gånger vara svårt att påvisa olika varianter, ompunsningar etc. Det hela kompliceras ytterligare, då vi kan påvisa att man återanvänt gamla valsar, genom att slipa ner dem och punsat in nya motiv … ibland med delvis synligt ursprungsmotiv. Lägger vi till detta; slarvig prägling, vanligt förekommande korrosion etc. blir det inte direkt lättare. Grundregeln är väl som vanligt när det gäller varianter; är de inte tydliga och odiskutabla – ja då finns de inte.

Bild 2 visar tre snygga kopparettöringar anno 1627 …. som jag hittade i en låda 😉 … valsverkspräglade i Arboga, Nyköping respektive Säter.

P.S.  Idag firar ”Myntbloggens föregångare”, Mynthandeln.com, 15-årsjubileum!

Varit hängd klockan 12 …

Publicerat av
4

Nä då, det är inte frågan om någon offentlig hängning mitt på blanka dagen … 😉

Nej, idag tänkte jag, på förekommen anledning, tipsa lite om hur man kan avslöja om ett mynt har ”varit hängt”  (monterat) eller inte …?

Tidiga svenska dalrar och riksdalrar har många gånger bevarats till våra dagar tack vare att de varit hängda (d.v.s. att de haft en pålödd ögla och burits i en kedja runt halsen) och genom denna alternativa användning lyckats undgå smältgrytorna exv. i samband med Älvsborgs lösen, då massor av silvermynt gick åt.

Av denna anledning bör man granska stora silvermynt från 15-1600-talen extra noga på två speciella ställen – klockan 12 på åt- och frånsidan, samt på motsvarande ställe på andra sidan. Svartsjödalrar är t.ex. oftast hängda kl. 12 på frånsidan (ovan Kristus-bilden), medan man på sonen Eriks dalrar, statistiskt sett, oftast finner hängspåren kl. 12 på åtsidan (ovan kungabilden). I det senare fallet letar man alltså efter oregelbundenheter (lödspår) högst upp på åtsidan och följer sedan randen för att se hur det ser ut på den och på motsvarande punkt på frånsidan. Eftersom dessa mynt inte har regelbunden stampställning kan hängmärkena då hamna exv. kl. 2 på frånsidan.

Oftast är detta ganska enkelt att konstatera (men kanske svårare att erkänna?), men det finns också sällsynta exempel på mycket snyggt borttagna monteringsspår. Mynt som är/varit förgyllda eller polerade sätter naturligtvis genast igång varningsklockorna och då kommer luppen fram. Kan väl också hastigt nämna att på 17-1800-talen blev det allt vanligare att montera mynt som broscher … speciellt Gustav III:s riksdalrar … och då sitter lödspåren (nålens infästningar) vanligen på frånsidan kl. 3 och 9 istället.

Ny medaljbok från GNF!

Publicerat av
Svara

Idag anlände månadens kallelse från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF). Denna gång var försändelsen extra tjock, då den även innehöll föreningens senaste småskrift – den 30:e i ordningen!

Författare är även denna gång den flitige Bo Gustavsson och titeln lyder: ”Ivar Johnsson som medaljkonstnär”.

Förutom spännande läsning om Pehr Dubb (GNF 26) och Johan Frans Podolyn (GNF 29) har Bo Gustavsson tidigare skrivit om en annan ”tråkig” medaljkonstnär, nämligen Karl Hultström (GNF 27). Och nu ger han sig alltså på skulptören Ivar Johnsson (1885-1970), som även utfört ca 35 medaljer. Missförstå mig rätt. När jag lite vårdslöst skriver ”tråkiga” medaljkonstnärer, så syftar jag varken på deras person eller deras produktion – utan snarare på att de kanske inte tillhör de allra mest framträdande och eftertraktade medaljörerna under sin tid. – Lite bortglömda om man så vill.

Min absoluta favorit bland Ivar Johnssons medaljer är utan mista tvekan den över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg (1840-1909). – En man i kubb (eller plommonstop) – bara en sådan sak! Dessutom en frånsida med kända byggnader i Göteborg – Skansarna Lejonet och Kronan, Kronhuset, Tyska kyrkan och Domkyrkan.

Medaljen, som präglads genom juvelerarfirman W. A. Bolin i Stockholm 1926, utdelades ”som belöningsmedalj i samband med de tävlingar som anordnades för att stimulera till att skapa vackra och välskötta trädgårdar, gårdar och balkonger”. Den mäter Ø 56 mm (18:e storleken) och är känd i guld, silver, brons … och gjutjärn! Har f.ö. varit lycklig ägare till den sistnämnda rara gjutjärnsmedaljen (en gång inköpt tillsammans med en dito i form av Carl Milles Göteborgs-medalj 1923). Men dessa överlät jag åt en special-samlare på Göteborgs-medaljer – eftersom han behövde dem bättre än jag.  😉

Idag fick jag dessutom lära mig att denna ”kubbmedalj” finns i olika upplagor (varianter). När man 1931 behövde upphandla flera exemplar av medaljen, fann man nämligen att stamparna var defekta, varför man nödgades beställa nya. Detta skedde hos Sporrong & Co (med just den märkningen på randen).
Den senare upplagan har Sporrong emellertid ”städat upp” (retuscherat) en aning, genom att förtydliga inskriptioner och vissa detaljer (exv. en mindre och skarpare konstnärssignatur, större kanongluggar på Skansen Kronan etc. – se bild). Intentionerna har säkert varit goda, men den senare modellen tappar något i känsla och ger, som Bosse skriver, ”ett mera livlöst intryck”.

Har du inte redan fått Bo Gustavssons nya bok med posten, är det bara att gå in på GNF:s hemsida och söka medlemskap. Småskrifterna ingår i medlemsavgiften.

Året var 1867 …

Publicerat av
Svara

En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Sahlström (1849-1925) hoppade av firman redan efter ett par år, men Harald Waldemar Selling (1841-1920) drev rörelsen fram till 1886, då han emigrerade till USA. Chefen för Göteborgs Museum, kammarherre Magnus Lagerberg (1844-1920) var firmans ”sleeping partner” under alla år fram till slutet – anno 1886.

Magnus Lagerberg var en mycket stor gynnare av svensk medaljkonst och har bl.a. kallats ”1800-talets största medaljentusiast”. Det är högst troligt att han haft ett finger med i spelet då Selling från 1869 och några år framåt, utgav en rad medaljer av unga göteborgska förmågor som, Aron Gerson och Ernst Hugo Ekwall. Elias Brenner-medaljen, som illustrerades i förra blogginlägget, graverades av Ekwall i Göteborg och slogs 1876 i en mjuk tenn/bly-legering. Året därpå präglades dessutom 15 ex. i brons och 12 ex. i silver (Ø 46 mm, 45,5 gram) på Kongl. Myntet i Stockholm. Kanske var dessa tänkta som Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) första medaljer? Så blev det emellertid inte, eftersom man beslutade utge en liten jetong (Ø 31 mm, 12,5 gram) istället. Denna graverades 1877 (jämte dito över Keder och Berch) av den mera välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg. Givetvis var det medaljentusiasten Lagerberg som initierade – och betalade – även dessa.

Magnus Lagerberg var dessutom en av grundarna av SNF, tillsammans med herrar Stiernstedt och Snoilsky. Riksheraldikern friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var åldermannen i sällskapet och hade både ett stort kunnande och en stor myntsamling. Han var given som SNF:s förste ordförande. En post han innehade fram till sin död 1880. Greve Carl Snoilsky (1841-1903) var förutom skald, diplomat och bibliotekschef även myntsamlare och numismatiker. Han var dessutom SNF:s ordförande åren 1891-1903.

På bilden ovan ses tre medaljer över Stiernstedt, Snoilsky och Lagerberg. Den första, med Stiernstedts motto på reversen; ”Arbete Vinner Seger”, är graverad av Veyrat i Brüssel och använd som spelpenning. De två följande är formgivna av Adolf Lindberg.

Skulptören och medaljkonstnären Gösta Carell (1888-1962) har gjort jubileumsmedaljen på bilden här till höger, utgiven av SNF 1948. På åtsidan föreningens tre grundare och på frånsidan ”en fri tolkning” av diverse numismatiska objekt i olika storkekar – långt ifrån skalenliga.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Högbergs ”Svenska Numismatiker under fyra sekel”, Göteborg 1961 och Nordlinds ”Harald Waldemar Selling 1841-1920. Skandinaviens förste mynthandlare”, NM XLI, festskrift till Ian Wiséhn, Stockholm 2001.