I Mynttidningen 4-1995 annonserade jag en kommande artikel om myntgravörerna i Stockholm 1561-1562, som av olika anledningar aldrig blev färdig. Så nu, 30 år senare, tycker jag det kan vara hög tid att redovisa – en uppdaterad version av – denna artikel.
Erik XIV:s reguljära daler 1561 finns med två olika porträtt – och massor av mer eller mindre ointressanta frånsidesvarianter (läs: med eller utan bladtecken och olika kombinationer av dessas placering, stjärnor eller punkter som bitecken samt interpunktionsvarianter). Det enda som är numismatiskt signifikant är dock de båda varierande porträtten (och då menar jag inte variationer av kungakronans brytning av inre pärlringen – dylikt nonsens är inte ens varianter!), så låt oss börja där.
Trots att 1561 års daler med ”porträtt A” eller ”stort porträtt” (t.v. nedan) har varit känd, åtminstone av undertecknad, sedan 1984 (Ahlström auktion 30) fick undertypen varken uppmärksamhet eller en korrekt beskrivning förrän år 2000 (Antikören IT-auktion 8, nr 71). Så här löd myntbeskrivningen den gången:
STOCKHOLM. 1 Daler 1561. NYUPPTÄCKT PORTRÄTT! – Som 1 Mark 1567-68, d.v.s. stort brett porträtt med hög kungakrona, örat till vänster, två (istället för tre) nitrader på halsens harnesk etc.
Vi känner endast till ytterligare ett exemplar med detta porträtt, nämligen ex. Ahlström auk. 42, nr 70 (ej beskrivet). Detta exemplar har emellertid en varierande frånsida – utan bladtecken och stjärnor istället för punkter vid frånsideskronan. För övrigt verkar det finnas fem olika huvudvarianter av 1561 års dalerfrånsida. Skillnaderna utgörs av förekomsten och riktningen av bladtecken samt stjärnor och punkter i olika kombinationer. Av de 25 olika dalrarna 1561 som utbjöds på Spink i London i maj i år, var detta exemplar det enda med detta porträtt (obeskrivet).
Det är lite märkligt att så många stora myntsamlare missat detta porträtt. Det förefaller som att många har svårt att se skillnaderna på Erik XIV:s myntporträtt. Storsamlaren av varianter, Sten Törngren. kunder det exempelvis inte, trots att ha hade 25 olika 1561:or. Till och med dagens myntboksförfattare har gått vilse och kallat det vanliga daler-porträttet för ”stort, mellanstort och litet” trots att samtliga är inpunsade med samma porträttpuns! Lite extra komiskt när man, samtidigt som man kallar dalerns porträtt A för ”stor bild”, kallar samma porträtt på marken för ”mindre bild”. Begreppsförvirringen verkar total.
Nya ”SM-boken 2022” tar upp dessa båda porträtt (undertyper) som ”varianterna” 5a-5b och inordnar dem under Typ IIA, där Typ II omfattar ALLA reguljära Erik-dalrar. Tilläggen A och B representerar de båda valspråken som förekommer; DEVS DAT CVI VVLT (1561-63) och CVI VVLT DEVS DAT (1563-68). Minnesmyntet till tronskiftet (med Gustav Vasas bild ala 1559 på frånsidan) kallas Typ I. Det faktum att båda ”myntyperna” kan härledas till två olika gravörer – Erik Olofsson respektive Mikael Hohenauer (Hoenauer) – låter man inte alls påverka typindelningen, utan detta anges endast som anmärkningar.
Kanske var man påverkade av gamla ”SM-boken 1976”, som också blandar ihop två skilda emissioner; reguljära dalrar och tronskiftesdalrar – samtidigt som man bryter ut kastmyntet från samma tid? Märkligt nog kallar man samtidigt Olofssons design av 16 öre klipping 1562 för Typ I, medan Hohenauers dito 1563-68 kallas Typ II. Alltså en typindeling efter gravörstilar! – Så varför gör man inte likadant med dalrarna?
Om man istället väljer att indela mynten efter gravörer, skulle det kunna se ut ungefär så här.Översta radens myntstampar är graverade av Erik Olofsson och den nedre raden av den från Prag 1562 inflyttade Mikael Hohenauer. Hur dessa myntstampar sedan kombinerades var förmodligen helt utanför gravörernas kontroll och en uppgift enkom för myntmästaren och dennes personal vid myntverket. Därav de rara hybriderna SM 2b och 5c med stampidentiska åtsidor. Vi skall återkomma till vad som kännetecknar dessa båda gravörstilar, men kika gärna själv på bildkollaget nedan och ”finn fem fel”…
Redan för över 100 år sedan (Numismatiska Meddelanden XXI, 1918) fann mynthandlaren och den eminente numismatikern Thore Gustaf Appelgren uppgifter om en viss myntgravör vid namn Mikael Hohenauer i Stockholms stads tänkeböcker. Appelgren var långt långt före sin tid och menade redan då att Hohenauers gravörstil kunde spåras på mynten 1562-1590. När numismatikern och museimannen Nils Ludvig Rasmusson tog upp ämnet 55 år senare (Numismatiska Meddelanden XXXI, 1973), kunde han uppenbarligen inte förstå Appelgren eller ”finna hans observationer bindande”. Även Rasmusson må ha varit en duktig numismatiker, men han hade då rakt inte Appelgrens öga för detaljer. Kanske förstod han helt enkelt inte fenomenet GRAVÖRSTILAR eller hur myntstampar var uppbyggda?
Vi vet genom skriftliga källor att Mikael Hohenauer var verksam vid myntverket i Prag åren 1557-1558. Från januari 1557 omnämns han som ”wardein, kontrollskrivare och stämpelsnidare” (Rasmusson 1973). Det första skriftliga omnämnandet av Hohenauer i Sverige är från 1569, då han kallas Kungl. Maj:ts isensnidare på Myntet och vittnar om en händelse som tilldragit sig i Stockholm 1564.
Studerar man talrarna från Prag 1557-58 och jämför dem med dalrarna från Stockholm fr.o.m. 1562, finner man en rad likheter (se bildkollage ovan). Lägg särskilt märke till den fembladiga rosen (med foderblad! och ofta stjälk!), den yttre tågade (repliknande) kantringen i kombination med den inre täta pärlringen och dess kantlinje. Även det breda och distinkta bokstavsformerna (typsnittet) har stora likheter.
Tack vare bevarade mynt kan vi dock spåra hans karriär i Sverige till 1562 (Appelgren 1917-18), då hans karakteristiska stil dyker upp för första gången. Hohenauers stil förekommer visserligen på åtsidan till ett unikt mynt (SM 5c) med årtalet 1561, men den frånsidesstampen är av Erik Olofssons hand. Samma åtsidesstamp har även använts till den dubbla tronskiftesdalern utan årtal (SM 2b), så båda lär vara präglade först 1562.
Notera även skiljaktigheterna gentemot Olofssons tidigare dalrar (1561-62) – som har bladtecken istället för rosor, glesa yttre och inre pärlringar, stjärnor istället för rosor i interpunktionen samt ett mindre typsnitt. På de två bilderna ovan kan vi dessutom notera att Hohenauers 1562:or finns med och utan kantlinje och att Olofssons 1562:a, till skillnad mot alla 1561:or har kantlinje! Min slutsats är att Hohenauers 1562:a utan kantlinje och utan rosor är hans förstlingsverk i Sverige – som alltså bör dateras till 1562.
I nästa blogginlägg skall jag ta upp Mikael Hohenauers – och Willem Boys – inblandning i Polens myntning under kung Sigismund III – Johan III:s son.
Idag för exakt 33 år (en generation!) sedan, lördagen den 19 oktober 1991, avhöll ANTIKÖREN sin 10:e myntauktion på hotel Sheraton i Göteborg. I vanlig ordning var det Sven Ljunglöf, välkänd redaktör för tidskriften Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer, som höll i klubban och med stadig hand avverkade 200 nummer per timme.
Auktionskatalogens myntbeskrivningar, fotografier, layout samt sedvanliga kommentarer och fördjupningsartiklar var i vanlig ordning författade av undertecknad. Med många trevliga mynt i utbudet blev det också många kommentarer. Svartsjö-daler 1550 (se bild ovan och jämför med ”Nya SM-boken” 2022, s. 37), daler 1561, 3 mark och 1½ mark 1562, 8 öre klipping 1562, 1 mark klipping 1570, 5 mark guldklipping 1610, rikdaler 1642-M, riksdaler 1676 med randskrift, 1 DSM 1715 kanonmetall och en outstansad ten med tre exemplar av 1/6 öre SM 1708/7, var bara några av de objekt som förtjänade extra kommentarer.
Det blev även en lite längre artikel på tre sidor (se bild ovan) med titeln: – Vem är konstnären bakom ”Sveriges vackraste mynt”? … d.v.s. Gustav Vasas Svartsjö-dalrar 1542-1550. Nedan avbildas det exemplar av 1543 års Svartsjö-daler som pryder omslaget på den ”myntbibel” som jag växte upp med – Sveriges Mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden, av herrar Ahlström, Almer och Hemmingsson, 1976.
I artikeln i ANTIKÖREN 10 tog jag bland annat upp fenomenet med myntgravörens (isensnidarens, järnsnidarens) punsar och delpunsar och lite grundläggande information om hur myntgravörer förr i tiden byggde up sina myntbilder. Och eftersom auktionen innehöll två riktigt vackra Svartsjö-dalrar tog jag denna mynttyp som exempel på hur det kunde gå till att tillverka präglingsstampar innan reduktionsmaskinen.
Men vi skall kanske börja från början och förklara vad punsar egentligen är. I korthet kan man väl säga att det är härdade stålstansar med bokstäver, siffror eller bilddetaljer (exv. porträtt, krona, vase, sköld e.dyl.) skulpterad av en myntgravör (järnsnidare) och avsedda att slås eller pressas in i en ohärdad mynt- eller medaljstamp. På detta sätt byggde gravörerna succesivt upp en hel myntbild med inskriptioner och allt i en stamp – som sedan härdades.
Det fiffiga med delpunsar var att man kunde pussla ihop dem, inte bara till EN komplett myntbild, utan till flera olika. Genom att kombinera dessa delpunsar kunde gravören alltså åstadkomma flera valörer/mynttyper med hjälp av samma punsar. Dessutom behövdes inte lika stor presskraft för att punsa in bildelementen i stamparna, vilket också var en stor fördel. På bilden ovan ses tre olika markmynt 1544 där delpunsar till porträtt, bröst- och midjebild kombinerats på tre olika sätt. Notera att på den sista av dem har dalerns hela bröstbild (av misstag?) använts istället för markens (första bilden), medan den i mitten endast har porträttet (huvudet) gemensamt med dalern.
1500-talets grundprinciper var faktiskt desamma som de som användes långt långt senare, ja i vissa fall ända in på 1900-talet. På bilden ovan ses ett antal porträtt- eller bildpunsar, präglingsstampar samt färdiga medaljer från medaljgravören Gustav Ekwalls verkstad, som ännu finns bevarad på Göteborgs Stadsmuseum. Då porträtten var den detalj som krävde mest arbete, var det ganska smart att använda sig av en porträttpuns för att kunna skapa flera olika stampar – ibland t.o.m. till olika medaljer. På de tre övre bilderna till höger ges exempel på detta en porträttpuns – använd till två olika medaljer.
Detta var lite kort om principerna för stamptillverkning. I nästa blogginlägg tänkte jag ta upp något som jag länge har ansett vara ett av de viktigast numismatiska forskningsgreppen vi har – nämligen – GRAVÖRSTILAR (”myntens DNA”). Studier av inpunsade detaljer och hur man genom dessa kan följa en gravör – längs en tidslinje – eller t.o.m. geografiskt! När jag började intressera mig för detta för snart 40 år sedan var jag tämligen ensam om detta, men nu börjar allt fler få upp ögonen för den informationskälla och dess möjligheter.
Klassiska Olof Skötkonung-penningar (inte anonyma imitationer!) har sedan 1700-talets början varit högt eftertraktade samlarobjekt. Vilken svensk myntsamlare vill inte ha Sveriges första mynt i sin samling? De allra mest eftertraktade är naturligtvis de tidigaste, d.v.s. de med kungatiteln: OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung).
Redan våren 1990 (för snart 35 år sedan!) sålde vi en klassisk CRUX-penning från Olof Skötkonung ”av bästa sorten”, d.v.s. med diadem och kungatiteln: OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung) för 50.000 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar det dubbla, d.v.s. 100.000 kr. Detta är alltså en nivå som på intet sätt är rekordartad. Hade man istället köpt guld för pengarna hade man idag närmast tiodubblat sina pengar. Så frågan är om ett dylikt mynt idag skall kosta 100.000 kr eller 500.000 kr?
På Sven Svensson-auktionen 1970 såldes inte mindre än 13 stycken läsliga Olof Skötkonung-penningar, för mellan 7.000 och 18.000 kr (i snitt 10.100 kr, d.v.s. ca 100.000 kr i dagens penningvärde). De båda med den äldsta kungatiteln OLAF REX ZWEVO-x klubbades för 12.200 kr resp. 12.500 kr (vilket var 40% över ”de vanligaste” d.v.s. de fem ”ANCOL-mynten” som klubbades för i snitt 8.800 kr). Bästa sortens Olof-penning kostade alltså 1970 lika mycket som TVÅ KILO GULD! (idag värt 1,7 miljoner). Så frågan är om ett dylikt mynt idag skall kosta 100.000 kr eller 1.500.000 kr?
I sammanhanget kan inte nog tydligt framhållas att en klassisk läslig CRUX-penning från Olof Skötkonung (ca 995) är något helt annat än alla tusentals anonyma och illitterata skandinaviska (eller slaviska?) imitationer (ca 1000-1050). De som ”drar dessa över en kam” och värderar dem enbart efter ”antal kända” är rejält ute och cyklar. En klassiker skall alltid kosta minst 10-20 gånger mer än en imitation! Marknadspriser styrs av tillgång och efterfrågan – inte enbart av tillgång! Och då rakt inte av för nybörjare skapad efterfrågan! Så låt dig inte luras av annonstexter där man kallar anonyma efterpräglingar för ”Olof Skötkonung-mynt” och åsätter dem fantasipriser.
På CNG:s (Classical Numismatic Group’s) auktion 127 i onsdags klubbades alltså en klassisk Olof-penning 17 gånger högre än en anonym imitation. Det kan kanske vara något att tänka på.
Det här inlägget var egentligen ämnat för vår FaceBook-sida … men då FB av okänd anledning plockade bort det, publicerar vi det här istället. Vi låter oss inte tystas.
Fick ett mejl idag med en förteckning över årets utställare på Stockholm Numismatica. Nytt för i år är att man delar upp Sveriges mynthandlare i två lag – de som är med i Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) och de som inte är det. Om detta är ett beslut som fattats av Myntauktioner i Sverige AB (MISAB), handlarföreningen SMHF eller dess sekreterare, framgår inte. På vilket sätt detta konfrontativa handlande skulle bidra till ”att skapa varaktiga och vänskapliga förhållanden svenska mynthandlare emellan”, som man så fint skriver, är också oklart. Om det skall föreställa ett försök att värva medlemmar är det mycket märkligt och påminner mest om en misslyckad dansk bokförsäljningsstrategi – eller kanske ”management by fear” av Killinggängets Percy Nilegård, alias Johan Rheborg?
Redan i början 1980-talet sökte vi medlemskap i Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF), men fick nej. Vi hade inte varit verksamma länge nog hette det då. Storsamlaren Bertil Wennström kommenterade det hela med orden: – Varför skall ni vara med där? Vad kan de lära er? Sedan tog det inte många dagar efter att vi börjat arrangera myntauktioner 1986 förrän SMHF tog kontakt och ville ha med oss i föreningen. Anledningen var lika uppenbar som skrattretande; de ville ha rabatt på auktionsprovisionen! För det hade ju Ahlströms i Stockholm och detta var ju själva anledningen till SMHF. Inte att dessa handlare på något sätt skulle vara skickligare eller mera seriösa än andra. SMHF kallades ibland lite skämtsamt för ”Ahlströms rabattförening”.
Men när vi istället valde att koppla provisionsrabatterna till inlämningarna och deras storlek, blev det annat ljud i skällan. Att kräva en motprestation var inte populärt hos alla. Det bildades två läger; ett med tunga inlämnare som då fick fina rabatter både som säljare och köpare, och ett med ”bulvaner” (handlare som tog 5% av kunder som inte ville bjuda själva). Som styrelseledamot, kassör och annonsansvarig i SMHF försökte jag på 90-talet lyfta föreningen och trycka på fackmannakunskap, äkthetsgaranti och reklamationsnämnd. Jag insåg dock ganska snart att detta inte var föreningens syfte eller ens ambition. Kunskapsnivån inom föreningen höll helt enkelt inte måttet. Visst fanns den, men den var då rakt inte representerad av samtliga medlemmar. Variationen var – och är! – stor.
Den falang inom Svenska Numismatiska Föreningen (på den tiden lite av ”Stockholms Numismatiska Förening”), som ville gynna Ahlströms i Stockholm framför Antikören i Göteborg, valde under internets begynnelse att ENSIDIGT göra GRATISREKLAM för Ahlströms Myntauktioner på ”den ideella” föreningens hemsida. När vi reagerade på detta blev vi under kuppartade former uteslutna – inte ur SNF – utan ur SMHF?! Sverige hade då endast två myntauktionsföretag och BÅDA var medlemmar i SNF/SMHF – men bara ett av dem satt i Stockholm. Några år senare slutade Bjarne Ahlström och ”den ideella föreningen SNF” startade då sin egen mynthandel, MISAB i Stockholm. Vi kritiserade då även detta i högsta grad illojala tilltag. Femton år senare fick vi rätt! SNF avvecklade MISAB … efter att medlemmarna byggt upp företaget … på bekostnad av Sveriges mynthandlare.
Sveriges Mynthandlares Förening har idag endast 19 medlemmar (21 enligt hemsidan), varav 60% märkligt nog INTE ställer ut på sin egen myntmässa – Stockholm Numismatica 2024. Och på auktionssajten Tradera.com är det endast EN (1) medlem som har permanent närvaro – och då endast med fasta priser. Ytterligare ett par-tre har sporadiska auktioner på sajten, men en stor majoritet av SMHF:s medlemmar säljer ALDRIG något på Tradera. Så vad är egentligen anledningen till att Tradera och SMHF överväger att diskriminera Sveriges skickligaste mynthandlare? Är det bara för att de har realistisk prissättning och därmed inte ständigt behöver påtala och marknadsföra sin förmenta seriositet?
När jag fick utställarförteckning för Stockholm Numismatica 2024 i morse reagerade jag direkt över att gräddan av välkända SVENSKA mynthandlare, såsom: Georges Tambakopoulos i Stockholm, Olle Cederholm i Kungsbacka och Bilsen Begovic i Helsingborg, placeras bland ”övriga utställare” (läs: utländska handlare), medan det bland ”utställare SMHF” finns namn som jag aldrig träffat eller knappt hört talas om. Att man själv är så berömd att man endast behöver omnämns med ”Antikören”, medan de flesta andra namnges är naturligtvis hedrande. För övrigt brukar man väl ofta ange firmanamn (som inte innehåller personnamn) med versaler och personnamn med gemener, typ ”ANTIKÖREN KB, Ulf Ottosson” eller ”Hamrin & Svahn Mynt AB, Christian Hamrin”, men det går naturligtvis att göra tvärtom också. Objektivitet är ju inte allt.
Så precis som förra året har vi gjort våran egen mässförteckning:
STOCKHOLM NUMISMATICA – Utställare 2024 Så har ser startfältet ut i år (alfabetisk ordning efter kategorier):
Svenska mynthandlare ANTIKÖREN KB, Ulf Ottosson, Alingsås (16) Bomans Antik, Klas Boman, Lidingö (13) Hamrin & Svahn Mynt AB, Christian Hamrin, Grödinge (2) Helsingborgs Mynthandel, Bilsen Begovic (22) Kihlbergs Antik, Olle Kihlberg, Uppsala (14) Myntauktioner i Sverige AB, Dan Carlberg, Moheda (3) Mynthandel SB Numismatics, Stavros Bilis, Stockholm (7) Numis.se, Tomas Ahrne, Stockholm (15) PECUNIA MM HB – Göran Mattsson, Lund (1) J. Pedersen Mynthandel, Peter Österlund, Helsingborg (6) Roberto Delzanno Mynthandel, Älvsjö (4) Schulman Scandinavia, Olle Cederholm, Kungsbacka (25) Selins Mynthandel, Gustav Selin, Stockholm (5) StenEng AB, Andrev Peter Sten, Hillerstorp (8)
Utländska mynthandlare Agris Ermansons, Banknotes, Lettland (31) COINS.ee, Valentin Dovnar, Estland (27) HERITAGE Auctions Europe, Nederländerna (26) KÜNKER, Fritz Rudolf, GmbH & Co. KG, Tyskland (32) Morion Antique, Helsingfors, Finland (23) Roschberg Mynthandel AS, Oslo, Norge (19) Stacks & Bowers, Köpenhamn, Danmark, Michael Fornitz (18) Stephen Album Rare Coins, USA, Georges Tambakopoulos (12) Tri Kamene & Stalmach, Slovakien (30)
Litteratur, tillbehör, säkerhet och portaler ABAXA – Rune Rydberg, Norrköping (11) Antikvariat Mats Rehnström, Stockholm (21) Centralantikvariatet, Mats Petersson, Stockholm (20) MA-Shops, Digital marknadsplats, Tyskland (29) NUMIS24 GmbH, Digital auktionsportal, Tyskland (28) Svensk Värdeförvaring, Stockholm och Göteborg (24) Tradera.com, frimärkshandlare Thomas Larsson (17)
Föreningar Sigtuna/Stockholm Myntklubb (33) Svenska Numismatiska Föreningen, SNF (9) Svenska Pollettföreningen (10)
Slutligen ett klargörande: ANTIKÖREN kommer ALDRIG att gå med i (eller engagera oss i styrelsen för) Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) igen. Föreningen har gjort bort sig och fyller heller ingen som helst praktisk funktion för landets samlare. De som är erfarna i branschen vet hur man skiljer skojare från seriösa handlare. Och nya samlare skapas inte genom att marknadsföra vår hobby som ”en lönsam investering” samtidigt som man blåser nybörjare med fantasipriser. Vi vill inte legitimera detta med vårt goda namn och tror inte heller att SMHF:s konfrontation gentemot icke-medlemmar gynnar föreningen. Att Tradera (läs: en sedan ett år tillbaka anställd frimärkshandlare) inte vet ett jota om mynt, medaljer och numismatik må väl vara dem förlåtet, men att på detta sätt låta sig duperas av skenhelighet är faktiskt ganska naivt och kommer inte på något sätt göra sajten mera seriös.
Hoppas att alla Myntbloggens följare haft en lika skön och avkopplande sommar som vi. Nu är batterierna fulladdade och vi ser fram emot en ny spännande myntsäsong – hösten 2024. Redan nu på söndag skriver vi den 1 september 2024 och vad kan då vara lämpligare än att starta upp Antikörens auktionsverksamhet på Tradera. Vi smygstartar lite lugnt, men kommer succesivt att öka tempot då vi har massor av nyförvärv att presentera. Som vanligt tar vi gärna emot önskemål angående vilken typ av material just du tycker att vi skall prioritera. Du är givetvis alltid välkommen att kontakta Ulf Ottosson (uon@live.se) om du har frågor om mynt, medaljer och övrig numismatik. Delar gärna med mig av erfarenheter från 1971 och framåt. Som samlare, handlare, auktionist, författare, mässarrangör, redaktör, forskare etc.
Ny eller gammal samlare? Spara läropengar genom att utnyttja våra 50-åriga erfarenhet av denna fantastiska hobby. Att samla mynt och medaljer kan vara givande på många olika plan. För mig personligen är dessa ”små runda ting” i första hand vackra konstobjekt och utmärkta historiska illustrationer, men även lite av en pensionsförsäkring. För många andra är det bara metallskrot. Men visst, man måste ju börja någonstans. Det är dock först när man går från samlare (ekorre) till numismatiker (kunskapssökare) som hobbyn blir riktigt intressant. Från ett ekonomiskt perspektiv (överkurs) är första förutsättningen för ”ett lönsamt sparande” att man vet vad man gör och handlar till rätt pris. Om något låter för bra för att vara sant så är det förmodligen det. En viss skepsis till överdrivna superlativ kan spara mycket pengar.
Idag är det precis en månad kvar till höstens viktigaste myntmässa i Sverige. Stockholm Numismatica arrangeras för fjärde året på Sheraton Hotel i Stockholm den 29 september. ANTIKÖREN har varit med från starten och ställer även ut i år. Försäljningsmässig har mässan varit en succé som bara eskalerat. Att vi samtidigt får tillfälle att personligen träffa såväl kunder som våra goda vänner i Stockholm, gör att vi gärna återkommer.
Med nuvarande personalstyrka på två personer tycker vi numera att två bord är vad vi mäktar med att hålla koll på. Följden av detta blir emellertid att vi får göra ett ganska snävt urval av vad vi skall ta med oss. Då vi endast får plats med en bråkdel av vårat lager brukar vi även i detta sammanhang rekommendera att ni tar kontakt med oss om ni har något speciellt på önskelistan. Gärna i god tid så vi hinner leta fram godbitarna bland all bråte.
Och självklar kan vi även i år – FRAKTFRITT! – ta med material som inköpts via e-post eller Tradera innan mässan. Köp nu och hämta på Stockholm Numismatica den 29 september.
Nu kör vi igång på Tradera! Och så syns vi i Stockholm om en månad!
Olsmäss, Olofsmässa, Olofsdagen den 29 juli … var en av sommarens viktigaste märkesdagar och stora festdagar då den utgjorde skarven mellan två odlingsår och den nya skörden skulle vara tillgänglig. Det sades att om höstsådden hade gått i ax vid Eriksmässan (den 18 maj) skulle man kunna ha mjöl för bakning vid Olofsmässan därav talesättet ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka”, som används än i dag.
Olsmässekrok … var ett uttryck för att det vid denna tid var tomt i alla förråd och när slagorna började dunka vid Olofsmäss sade man att ”hungerklockorna klämtade”, d.v.s. man var tvungen att börja tröska för att få bröd.
I och med införandet av den gregorianska kalendern år 1753 kom datum att infalla 11 dagar tidigare och det blev allt ovanligare att den nya skörden var färdig till dess.
Kalenderreformen 1753 gjorde de gamla runstavarna oanvändbara och bruket upphörde. Under Gustav III:s regering återupptogs emellertid traditionen i och med de ”försvenskade runstavar” i form av mässingsdosor (kalenderdosor, almanacksdosor, evighetskalendrar) som tillverkades vid Bjurfors och Skultuna Bruk.
Olofsmäss (i Norge kallat Olsok) var ursprungligen en katolsk högtid, som firades den 29 juli, tillägnad Olof den Helige (Olav II Haraldsson) av Norge, som stupade i slaget vid Stiklestad denna dag omkring år 1030.
Olof den Heligevar son till Harald Grenske och gift med Astrid Olofsdotter av Sverige (Olof Skötkonungs frillodotter med Edla). Astrid var halvsyster till kung Anund Jakob av Sverige och syster till kung Emund den gamle av Sverige. Olof den Heliges ende son, Magnus den gode, var utomäktenskaplig.
Den 29 juni år 1030 stupade Olav Haraldsson under slaget vid Stiklestad i ett försök att återta den norska tronen. Han har blivit avsatt 1028 av en allians mellan den danske kungen Knut den store och den norske ladejarlen Håkon Eriksson (son till Erik Håkonsson och sonson till Håkon Sigurdsson) och då flytt till Gårdarike (nuvarande Ryssland).
Sedan Håkon Eriksson har drunknat ute på Nordsjön 1029 såg Olav sin chans att återta tronen och beger sig därför till Norge. Hans här möter kung Knuts vid Stiklestad i Verdal norr om Nidaros (nuvarande Trondheim), där han stupar.
Då rykten börjar gå om att han är helig blir han redan två år senare helgonförklarad av biskopen i Nidaros, vilket bekräftas av påven 1164. Med namnet Olav den helige blir han Nordens första helgon och ett av de mest populära. Han räknas numera som Norges nationalhelgon och till hans minne står namnet Olav i olika former än idag i de nordiska almanackorna den 29 juli … som också är dagens datum.
Nu är de, i myntbranschen, ökända skojarna på Mynthuset Sverige igång igen. Som många myntsamlare säkert noterat florerar ännu ett ”fantastiskt erbjudande” från Mynthuset i annonser på Facebook och på företages website. Till det facila priset av 595 kr + 59 kr frakt (totalt 654 kr) erbjuds den okunniga allmänheten (myntsamlare och numismatiker vet ju bättre) att köpa: – ”Set om 3 järnmynt från andra världskriget! Denna ovanliga myntuppsättning består av tre svenska järnmynt från andra världskriget. Mynten är gjorda av järn, eftersom allt annat material var en bristvara under kriget.”
Normalpris för denna typ av massvara är 10-20:-/kg! – INTE 54.500:-/kg!
Hur fint paketerat detta erbjudande än är, kan det inte beskrivas som något annat än ocker! För Mynthusets obscena ”kilopris” kan man alltså köpa i storleksordningen 3-5 TON järnmynt på den traditionella myntmarknaden. Självfallet råder fri prissättning och de som köper får ju skylla sig själva, men vackert är det inte och inte gynnar det myntbranschen i stort.
Överst ett kollage över Mynthuset Sveriges senaste marknadsföringsskandal. Tolv gram massvara i järn för 654 kronor (vilket motsvarar 54.500:-/kg – normalpris 10-20:-/kg). I mitten ett famöst utdrag ur Ahlströms 38:e auktionskatalog (1988) där en oerfaren medarbetare fått ett litet hjärnsläpp och beskrivit extremt vanliga järnmynt 1950 som ”unika provmynt”. Nederst vår ”numismatiske YouTube-stjärna” Roberto Delzanno som också uppmärksammat Mynthuset Sveriges senaste skojeri.
Mynten är ju på intet sätt ”ovanliga”, utan ren massvara (skrot). Det ovanliga är att göra en ”myntuppsättning” av mynt som saknar ekonomiskt värde. Men att packa skräp i fina förpackningar har länge varit Mynthusets affärsidé – och den fungerar uppenbarligen. Det trista med detta är dels alla naiva människor som går på detta och därmed blir grundlurade (många gånger på stora summor, då affärsidén bygger på prenumerationer), och dels hela myntbranschen som får hantera massor av potentiella kunder som ALDRIG NÅGONSIN kommer att köpa ett mynt igen. Seriösa mynthandlare har genom åren fått göra många arvtagare besvikna när de berättat sanningen om Mynthuset Sveriges ”produkter” och affärsmetoder – som i mycket påminner om andra telefonbedrägerier mot äldre.
Och detta är ju sannerligen inte först gången detta företag hamnar i blåsväder. Redan för drygt 20 år sedan, när företaget kallade sig ”Myntverket Moneta” och använde en kungakrona som logotyp, fick man såväl Riksbanken som Konsumentverket på sig. Av lätt insedda skäl får ett privat företag naturligtvis inte marknadsföra sig som en myndighet. Bolaget tvingades byta namn till Nordic Moneta AB som senare blev Mynthuset Sverige.
Mynthuset Sverige återfinns även på Wikipedia – men det verkar vara en ren partsinlaga som man själv skapat i syfte att släta över den massiva kritiken. Artikeln innehåller flera missvisande källor/länkar som inte stödjer innehållet.
Är fullständigt övertygad att jag kan tala för ALLA seriösa mynthandlare i Sverige när jag säger: KÖP ALDRIG NÅGOT AV MYNTHUSET SVERIGE!!
Tillbaka på kontoret igen efter en underbar vecka på Gotland med goda vänner. Mejlkorgen var i vanlig ordning välfylld efter ledigheten, men nu har jag kommit ikapp.
Drog lite extra på smilbanden när jag ögnade igenom Morten Eske Mortensens (MEM:s) senaste gruppmejl, till skandinaviska mynthandlare och auktionister, med titeln: ”KORREKTURTRYK: De 30 mest flittige møntforfattere i Skandinavien … samt lidt mere om: Aagaard plattenslageri og FÆNGSELSSTRAF til auktionsexpert(er).”Budskapet är (som det varit så länge jag kan minnas) att alla mynthandlare skall köpa MEM:s samtliga publikationer – annars hamnar de i fängelse! 😉
Morten Eske Mortensens lista över Skandinaviens 32 flitigaste numismatiska skribenter jämte ett urval av de 1.800 numismatiska illustrationer som publicerats på Myntbloggen.se åren 2012-2024.
Mortensen skriver: – ”Jeg har taget mig sammen til at opdatere listen over ’De 30 mest flittige møntforfattere’ pr. august 2024. Kun den ene af Jer er kommet på listen”.Av mejllistan att döma bör det vara Bengt Hemmingsson (179 artiklar) som avses. Själv har MEM enligt egen utsago författat imponerande 1.102 artiklar och toppar därmed hela listan. Måste dock erkänna att jag missat minst 99% av dem.
Är då denna MEM-lista representativ? Speglar den verkligheten? Tja, för att besvara en fråga behöver man ju ibland inte gå längre än till sig själv. Hur många artiklar har man själv hunnit med under 40 år? Beslöt mig för att undersöka saken och började ”bakvägen” med det senaste. Kunde snabbt få fram att det på Myntbloggen.se blivit ca 600 artiklar (och 1800 illustrationer) under perioden 2012-2024. Och under åren med Mynttidningen1994, 1995, 1996 och 1997 skrev jag i genomsnitt drygt 60 artiklar per år, d.v.s. totalt omkring 250 stycken + några i Mynttidningen Online 1998-2000. Lägger man därtill alla notiser, kommentarer och artiklar av mycket varierande omfång som ANTIKÖREN under +40 år har publicerat i småskrifter, lager- och auktionskataloger (tryckta, digitala och PDF), samt det som skrivits på Mynthandeln.com 2003-2013 och Antikörens FaceBook-sida 2013-2024 … börjar man nog närma sig självaste MEM! 😉
Genom personliga urval kan man statistiskt påvisa nästan vad som helst. Uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik” har inte tillkommit av en slump. Man kan t.ex. hävda att en raritetsbedöming skall innehålla ALLA försäljningslistor sedan 1600-talet – utom de som publicerats på internet!? Eller så kan man vända på steken och enkom referera exv. till databasen Coin Archive Pro (där det åtminstone finns bilder – men bara från början av 2000-talet). Inget av dessa alternativ är dock någon absolut sanning, utan en bedömning(!) gjord efter vissa kriterier. En säljande rubrik typ; – ”De 30 flitigaste numismatiska skribenterna i Skandinavien” (The 30 most diligent numismatic writers in Scandinavia) … kan alltså visa sig vara enbart de 32(!) skribenter som finns representerade i en förteckning över en viss boksamling. Lite som att benämna samtliga ”ickedubbletter” i samlingen som ”unika” (i just den samlingen).
Men hur man helt kan missa Mynttidningen (”Kronjuvelen bland svenska numismatiska tidskrifter”) och Myntbloggen.se (”Numismatik – läran om mynt & medaljer – konst & historia i litet format”) är för mig en fullständig gåta?
Så fick vi äntligen lite regn – och en anledning att sätta sig framför datorn igen. Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har naturligtvis inte missat tillkännagivandet av det sensationella myntfyndet på Visingsö för ett par månader sedan. I samband med grävning för bergvärme gjorde arkeologerna ett viktigt fynd av sammanlagt inte mindre än svenska 170 silvermynt (lejonparten brakteater*) preliminärt daterade till ca 1150 och några decennier framåt.
*Brakteater (från latinets bractea som betyder ”tunt metallblad”) kännetecknas av att de är ensidiga, slagna med EN stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly, varpå baksidan blev spegelvänd. De förekommer i princip två skilda sorter; a) smyckes- eller guld-brakteater från folkvandringstid (samma teknik användes till de nästan samtida ”guldgubbarna”), samt b) silvermynt – i Sverige präglade från 1150 och framåt. Vid brakteatprägling krävs endast ca 1/3 av den kraft som behövs vi traditionell hammarprägling. De senare metoden skedde ofta i parsamarbete, medan brakteatpräglingen kunde skötas av en ensam präglare.
Myntfyndet gjordes i en kristen grav utanför kyrkomuren vid Brahekyrkan på Visingsö. Den begravde var en man i 20-25 års åldern och mynten påträffades i två grupper; a) ett 20-tal mynt (ca 3 gram?) under ena höften och b) omkring 150 mynt (ca 22 gram?) nere vid ena foten. Arkeolog Anna Ödeen på Jönköpings Läns Museum tolkar mynten som ”gravgåvor”, vilket är ovanligt i kristna gravar. En annan möjlighet skulle kunna vara att den unge mannen haft en penningpung i bältet vid höften och en ”reservkassa” gömd i vänster stövel? – Ett gammalt knep för att undvika att bli rånad på allt man har. Man skall som bekant inte lägga alla ägg i samma korg. Dessa omständigheter gör också att fyndet har klara paralleller med Skänninge-fyndet 2009, som förtjänstfull beskrivits av Monica Golabiewski Lannby i läsvärda bokenKung Knut Eriksson och penningarna (2019). Skänninge-fyndet innehöll; a) 96 gotländska penningar funna vid höften (ca 16 gram) och b) 95 svealandsbrakteater + 35 halverade dito (ca 34 gram) mellan lårbenen.
Lejonparten av Visingsö-fyndet består av kors-brakteater som, tack vara myntningsunderlag av läder, kan härledas till myntorten Lödöse (Göteborgs föregångare) ca 1150-1160. Om det rör sig om en kunglig eller kyrklig myntning har olika experter genom åren haft delade meningar om.
Kartan ovan flankeras av kungarna i den Erikska resp. Sverkerska ätten; Erik den helige, Knut Eriksson och Erik Knutsson (t.v.) resp. Sverker den äldre, Karl Sverkersson och Sverker Karlsson (t.h.). Samtliga fantasifullt porträtterade i medaljserien kallad Hedlingers Regentlängd, påbörjad 1734.
Det har, i vanlig ordning, varit svårt att får fram vettiga bilder och kompletterande uppgifter från förtegna forskare. Vet faktiskt inte riktigt varför de är så hemlighetsfulla? Vore inte detta ett gyllene tillfälle att sprida lite numismatisk kunskap? Själv tar jag alltid varje möjlighet att diskutera numismatik när någon intresserad hör av sig med frågor.
På Jönköpings Läns Museums blogg skriver Anna Ödeen: – ”I början av april var Kenneth Jonsson, professor emeritus i numismatik vid Stockholms universitet, hos oss. Numismatik står för läran om mynt och sedlar. Med hans hjälp registrerade vi alla enskilda brakteater, vägde och fotograferade dem. Vikten är avgörande vid analysen av dessa medeltida brakteater/mynt. Anledningen till att vi fortfarande inte kan säga exakt hur många det är beror på att några sitter ihop och att det inte fullt ut går att avgöra om det är två eller tre.”
När Myntbloggen.se några dagar senare frågar Kenneth Jonsson om han månne har något bildmaterial, viktuppgifter eller kanske t.o.m. en förteckning att dela med dig av? … blir svaret kort och gott: ”Hej! Svar nej. Hälsningar, Kenneth”.
Vi mynt- och historieintresserade svenskar som inte har ro att vänta i 10 år på en publicering får helt enkelt hålla tillgodo med de små ledtrådar vi kan få i medieflödet och därefter försöka skapa oss en uppfattning om fyndet. Nu har ju museerna och pressen det gemensamt att man fullkomligt älskar ”mynthögar” i samband med myntfynd. Ytterligt sällan väljer man att fokusera på de enskilda mynt som verkligen har något att berätta.
Den enda publiceringen som egentligen säger någonting är faktiskt den översiktsbild (över 160 av 170 mynt) som den populär-vetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg publicerat på nätet. Tack för den! Oklart om ”de tio saknade mynten” tills vidare hemlighålls, eller om de sitter ihop med andra mynt och därmed försvårar ”mynträkningen”?
Utefter denna enda bild i F&F har Myntbloggen.se satt ihop följande förteckning: Lödöse. Dubbelkors-brakteat präglad senast ca 1150 = 1 st. Lödöse. Kors-brakteater präglade fr.o.m. 1150-talet (fyra typer) = 99 st. Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterade, fin stil, 2-3 tidigare okända typer! = 4 st. Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterad, stiliserad typ, tidigare okänd! = 35 st. Norge eller Lödöse? Kors-, ring-, spiral-brakteater, före 1200 = 14 st. Visby. Stadsports-penningar (”klöverkors/kyrkgavel”), fr.o.m. 1150-talet = 6 st. Sigtuna? Kung med svärd, stiliserad typ, präglad senast 1180? = 1 st.
Dubbelkors-brakteatern är sedan 1987, då det sensationella fyndet av myntningsunderlag gjordes i Lödöse, omattribuerad till Lödöse och präglad senast 1150. Kanske av Biskop Ödgrim i Skara (ca 1130-1150). Tidigare trodde man att typen var norsk, vilket också gäller följande typ, som har ett grekiskt kors med fyra pärlor i korsvinklarna, omgivet av en slät inre ring och en yttre pärlring, samt varianter därav (se bild ovan). Tack vare fynd av myntningsunderlag av läder i Lödöse kan vi sedan 1980-talet datera denna typ till 1150-talet och framåt. Eventuellt präglad för Biskop Bengt den gode i Skara (ca 1150-1190).
I Visingsö-fyndet fördelar sig varianterna med s.k. grekiskt kors enligt följande: a) Kors med fyra punkter inom slät inre ring och yttre pärlring = 77 st. b) Kors med fyra punkter inom en slät ring med fyra? punker = 11 st. c) Kors med fyra punkter inom två släta ringar = 6 st. d) Kors med två punkter inom en pärlring = 5 st.
Det bör dock nämnas att motivet är väldigt allmänt och att det finns betydligt fler kända varianter. Typen kan mycket väl ha präglats både i Lödöse och i Norge – under lång tid. Kanske speciellt om det rör sig om en kyrklig myntning. Se vidare Magne Josefsens artikel ”Om korsbrakteaten på stempelavslag fra Lødøse” i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 6-2022, s. 129-132. Notera också att dessa mynt i Sverige benämns som ”Götalandspenningar” och i Norge som ”Kvartspenningar”.
En av de större och vackrare typerna Josefsen redovisar förekommer även i Årbol-fyndet, Eds socken i Dalsland, som gjordes redan 1798. Detta fynd innehöll dessutom lejon-brakteaterna med ”tillbakablickande lejon” och ”strecktecknat lejon”, som Kenneth Jonsson märkligt nog klumpar ihop med ”stolt spatserande lejon” och för till Sverker Karlsson (1196-1208). Detta gör han dessutom utan att på minsta sätt försöka förklara varför Sverkerska ätten skulle föra ärkerivalens vapen (lejonet) på sina mynt? Kan bara upprepa det jag skrev för 11 år sedan: – Vetskapen om Knut Erikssons handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck 1174-80 (omnämnt av Birger Jarl 1252) och avtalet med kung Henrik II av England 1185 (bl.a. om befrämjad handel på Lödöse) gör att man allvarligt måste överväga kronologin för LL XII:2 (inspirerad av Henrik Lejonet?) och LL XI:1a och 2 (efter Henrik II:s mynt).
Vem som är myntherren bakom dessa mynt har diskuterats. Såväl kung Sverker d.ä som biskop Bengt ”den gode” i Skara och Karl Sverkersson har föreslagits. Myntningen är i grunden ett kunglig s.k. regalie (privilegium, rättighet), men kungen kunde även, helt eller delvis, överlåta mynträtten exv. till kyrkan eller en stad. Ibland kanske i syfte att hjälpa till med uppbyggnaden av densamma. Ibland för att göra en enkel förtjänst i de fall man delade på intäkterna (något som f.ö. skedde långt senare när Karl IX:s Göteborg anlades).
I Äldre Västgötalagens biskopslängd kan vi läsa ombiskop Ödgrim som vigde henne (Skara domkyrka) till fem penningar blå av varje bonde, för att då gick (cirkulerade) erpenningar i hela Götaland. Eller så skulle man gälda sju skäppor havre, eller tre skäppor korn. Även den efterföljande biskopen, Bengt den gode, verkar ha kasserat in samma skatt av bönderna: – ”Eigh tok han merae aen faem peaninghae bla aff hwarium bondae aellaer skyaeppur haffrae aellaer threr byg.” Exakt hur stor en skäppa var vid denna tid vet man inte, men några århundraden senare säges skäppan motsvara omkring 25 liter.
Kursen på penningar var alltså: 5 penningar = 7 skäppor havre = 3 skäppor korn.
1 penning = 1,4 skäppor (ca 35 liter?) havre = 0,6 skäppa (ca 15 liter?) korn.
SENSATION! – Helt okända brakteater dyker upp i Visingsö-fyndet 2024! Några av mynten har motiv som aldrig hittats tidigare, meddelade forskarna på FaceBook. Detta satte naturligtvis igång fantasin hos följarna; – ”ser ut som två gubbar med en slags våg emellan sig”, – ”ser ut som en groda och två grodyngel”, – ”eller en man med ett ok på axlarna”, – ”två lyckliga människor som hittat en gigantisk Karl-Johan-svamp”, – ”ett svärdshjalt”, ”eller en fladdermusmänniska”…???
Medan allmänheten hade många förslag beträffande motivet, hade arkeologerna inga alls. Först när en privatperson delade med sig av lite bilder han tagit då Jönköpings Läns Museum, under ett par dagar då mynten visades där, klarnade det hela. Bland alla mynten i högen (typisk musei-exponering) kunde ett par-tre liknade mynt noteras …
Kors i jösse namn, det är ju en stadsport! – En talande symbol för köpstadsfrid! Liknande motiv återfinns på nordtyska, frisiska, danska och gotländska mynt från 1100-talet. Den mest talrika av typerna som experterna valt att visa är dock i kraftigt stiliserad stil, så visst kan man förstå allmänhetens spekulationer. På de gotländska mynten med liknande motiv har forskarna oftast tolkat motivet som en kyrka (med två sidotorn), en kyrkfasad eller en (stiliserad) kyrkgavel. Efter Visingsö-fyndet tror jag att stadsport (eller borgport) är den mest troliga tolkningen. Och budskapen är då glasklart; här råder köpstadsfrid!
Ovan några exempel på det vanligt förekommande myntmotivet stadsport, för diverse städer och handelsplatser från 1100-talet och framåt. En del har tillägget/förtydligandet PAX PORTA d.v.s. köpstadsfrid eller portfred. Helt enkelt en deklaration att här bakom denna port och inom dessa murar råder handelsfrid – garanterat av kungen och/eller staden. Jämför Lagerqvist LL XIX:2 (s. 74).
Redan romarna hade mynt med frånsidesmotivet ”camp gate” (garnisons-/lägerport) och än idag kan vi beskåda en dylik romersk stadsport i verkligheten – Porta Nigra i Trier. En senare parallell finns i gotländska Visby där vi finner Kruttornet, det äldsta tornet i ringmuren (uppfört som försvarstorn till den medeltida hamnen) åren 1160-61 (jämför med nedre radens gotländska mynt på bilden ovan). Motivet förekommer även på många mynt från den fria staden Riga – och är t.o.m stadens vapen (se myntet ovan t.h.).
Till vänster tre typer av stadsports-brakteater ca 1150-1180 i Visingsö-fyndet. I mitten en samman-ställningsteckning av de gotländska kyrkgavel-/stadsports-penningarna 1150-1220 (signerad MGL). Till höger tre varianter av Lödöse-brakteater med kyrka/smal byggnad med torn/stadsport, attribuerad till Erik Eriksson (1234-1250). Notera kristendomens kors, Jesus stjärna och Jungfru Marias månskära. Denna typ är genom fynd av myntningsunderlag bevisligen slagen i Lödöse. Jämför Lagerqvist LL XIX:1 (s. 74).
Men vilken handelsstads stadsport är det då vi ser på dessa nyupptäckta mynt? Ja, nu har ju visserligen de förtegna forskarna ännu inte släppt vikterna på mynten, vilket försvårar en datering, men storleksmässigt råder det ju knappast någon tvekan om att det rör sig som s.k. ”Götalands-brakteater” (ca Ø 13-14 mm, mot dito ”Svealands-brakteater” ca Ø 18 mm). Och då den enda myntort vi känner till vid denna tid (1150-1180) är Lödöse (Göteborgs föregångare, vid Göta älvs västra strand) måste detta naturligtvis betecknas som huvudalternativet. Några andra alternativ finns egentligen inte. Det verkar ju till och med som att Skara-biskopen valde hamnstaden Lödöse för sin myntning.
Så kan det ha funnits ett murförbundet byggnadsverk med tre torn och en port i Lödöse vid denna tid? Den tidigaste borgen/kastalen i Lödöse tros ha uppförts redan på 1100-talet och myntprägling är belagt sedan 1140-talet (senast 1150). Kastalen lär ha brändts ner av norska birkebeiner anno 1227, men byggdes upp igen. Åren 1250-1275 byggdes befästningen ut till en större borg, enligt Erikskrönikan benämnd Lödösehus.
På de rekonstruktioner som gjorts kan man konstatera befästningsverk med tre torn sammanbundna av en mur (med integrerad kungsgård?). För den som kom sjövägen bör då tornen varit det första man sett och det närmast vattnet måste ha upplevts som högre än de andra – precis som på mynten! Kastalen/borgen var belägen på en bergsplatå ca 15 meter över ån Ljuda (även Lyda, Löda och det vatten som givit Lödöse sitt namn). Numera kallas Ljuda å för Gårdaån och är tillsammans med Grönån tillflöden till Göta älv. Vid Grönån låg f.ö. Lödöses föregångare, den äldre handelsplatsen Grönköp vid Skepplanda.
De allra flesta av svenska brakteater-mynt är anonyma, då de saknar inskriptioner. Ett par av de lysande undantagen är Knut Erikssons Lödöse-mynt med ett ”framvänt kungsporträtt” och inskriptionen; KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) samt dess pendang med samma motiv och texten LEDU(S) – d.v.s Lödöse. Vi vet alltså säkert att kung Knut Eriksson (1167-1196) lät slå brakteater i Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med omskriften; hERICUS REX.
År 1252 omnämner jarlen Birger Magnusson (ca 1210-1248-1266) ett handelsavtal som någon gång åren 1174-1180 tecknades mellan Knut Eriksson (ca 1140-1167-1196) och Henrik Lejonet (1129-1195), grundare av Lübeck 1159, där handeln mellan Lübeck och Lödöse skulle utvecklas och gynnas. Några år senare (1185) skrevs även ett avtal med kung Henrik II av England, med ungefär samma intentioner. Båda händelserna har lämnat spår i Lödöse-myntningen. Typen ”stolt spatserande lejon” är närmast kopierad efter Henrik Lejonet och detsamma gäller den något senare typen ”framvänt kungaporträtt” som har mycket stora likheter med Henrik II:s sterlingar som började slås omkring 1180.
Det är förmodligen Knut Erikssons son, Erik Knutsson, som som återupptar präglingen av lejon-brakteater – nu av typen ”tillbakablickande lejon”. Det är knappast troligt att någon utanför den Erikska ätten skulle få för sig att använda ättens symbol lejonet på mynt. När sedan dennes son, Erik Eriksson (1234-1250), återupptar stadsports-motivet på Lödöse-mynten, skulle man kanske kunna tala om ytterligare en historisk återblick? Var den månne hans farfar Knut Eriksson (eller till och med farfars far, Erik den helige?) som en gång i tiden lanserade stadsports-motivet på svenska mynt? Framtiden får utvisa hur det ligger till. Vem vet? Om några år (eller decennier?) får vi kanske höra vad yrkesforskarna har att säga?
För en fyra-fem år sedan skrev jag en artikelserie (i form av en adventskalender) om att ”Samla mynt” – och allt annat som därtill hör. Här några länkar till de tre första avsnitten:
Idag tänkte jag kåsera lite kring hur man samlar medaljer. Vad finns det att samla på? Och hur lägger man upp en samling? Precis som när det gäller mynt finns det förmodligen lika många sätt att samla som det finns samlare. Så varför inte låta det personliga intresset styra samlandet?
Vanligast inkörsporten är kanske ett intresse för konst och/eller historia? En del uppskattar en medalj enbart för dess konstnärliga kvalitéer, andra för dess historiska signifikans. Vackert eller berättande. Eller varför inte både ock? Något som kännetecknar många medaljsamlare (i ännu högre grad än myntsamlare) är att de eftersträvar vackra exemplar. Speciellt om konsten kommer före historien. Detta är generellt även en stor fördel när man en gång avyttrar sin samling. Vackert brukar vara lättsålt, medan fult kan vara svårsålt. Idag förvånas jag dagligen av Tradera-köpare som inte alls bryr sig om kvalitet. Skadade och fula objekt bör, enligt undertecknad, endast samlas i undantagsfall.
Frågar du ”mannen på gatan” (eller Google) hur man samlar medaljer? – eller vad en medalj egentligen är för något? … får du sannolikt svaret att detta är något man får som pris i en idrottstävlning och kan hänga på kavajslaget. De flesta känner naturligtvis också till Nobel-medaljerna, som ju inte bärs i band på bröstet, utan delas ut i ett litet etui. Medaljer behöver alltså inte ha band och vara avsedda att bäras.
Men hur många har kännedom om att de första medaljerna var rena konstobjekt, gjutna i brons (eller bly) och ofta med en diameter på bortåt eller över 10 cm!? Riktigt stora blaffor på kanske 300 gram! Lagom stora att hålla i handen. Visste du att dessa konstmedaljer emanerar från renässansens Italien? Och delvis anknyter till romerska minnesmynt? Självfallet ville renässansens furstar inte vara sämre. De hade uppenbarligen en stark vilja att ”göra sig odödliga” genom att låta framstående konstnärer skapa dessa medaljer. Grundkonceptet var redan då ett porträtt på åtsidan och en (gärna klurig) sinnebild över vederbörandes liv och gärning på frånsidan. Det är detta som är en medalj! – i numismatikerns ögon.
Lite grovt skulle man kanske kunna säga att det finns två kategorier av medaljer; minnesmedaljer och utmärkelser. Och två sorters medaljsamlare; numismatiker och faleristiker. Numismatikerna samlar på konstmedaljer och historiska minnesmedaljer (kungliga och enskilda), medan faleristikerna brukar hålla sig till diverse bärbara utmärkelser inklusive ordnar. Och precis som med mynt- & frimärkssamlare, råder det lite av ”vattentäta skott” mellan dessa samlare. Båda tycker naturligtvis att deras nisch är bäst och förnämast.
Det finns, som sagt, mängder med olika sätt och anledningar till att samla medaljer. De är inte bara vackra konstobjekt, utan dessutom fantastiska som historiska illustrationer! Redan i mitt allra första inlägg här på Myntbloggen, för 12 år sedan, skrev jag så här: – ”För mig är mynt och medaljer utmärkta illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. En blogg om numismatik på svenska skulle t.ex. kunna illustreras så här:” (En bild säger mer än tusen ord).
Det absolut första steget på vägen mot medaljsamlandet är att ta reda på vad som finns? För hur skulle man annars kunna veta vad man gillar? Kanske har du en favoritkonstnär, utan att veta om det? Det finns de som samlar medaljer av en eller flera utvalda medaljkonstnärer. Ex. Karlsten, Hedlinger eller Ahlborn. Har du kanske ett stort hästintresse? Inga problem, det finns gott om medaljer även för dig. Internationellt är temasamlande av medaljer riktigt stort. Det kan t.ex. vara en stil, typ jugendmedaljer (eller som det heter i utlandet; Art Nouveau Medals). Eller varför inte samla efter yrkesgrupp? Läkare, jordbrukare, polarforskare, numismatiker, astrologer, militärer etc. Eller kanske utställningar som Stockholmsutställningen 1897 eller Göteborg 1923. Man kan naturligtvis också samla efter en viss typ av motiv, exv. arkitektur eller bataljscener. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Den enda begränsningen är fantasin.
Man skall alltid gå efter magkänslan och köpa sådan man tycker om. Tycker du att något är vackert eller spännande finns det sannolikt också någon annan som tycker samma sak. Och det kan vara bra den dag du eventuellt väljer att sälja din samling. Samlandet är den enda hobby där du kan ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Med rätt inköp behöver den inte kosta en krona! Den kan till och med vara en lysande bra pensionsförsäkring. Dessutom en betydligt roligare och lärorikare ”sparform” än siffror i en fond.
Medaljer är fortfarande billigt i Sverige, då antalet samlare är få. Mycket beroende på att facklitteraturen är ganska svårtillgänglig. Detta kommer det emellertid snart att bli ändring på. Internationellt är medaljer ett mycket stort samlarområde, vilket indirekt betyder att det är där priserna sätts. Idag köper utländska handlare upp svenska medaljer i måttlig konkurrens från ett fåtal svenska samlare.
På lördag är det återigen dags för den stora myntmässan FriMynt i Helsingborg. ANTIKÖREN är givetvis på plats (sedan 1982) och kommer att duka upp ett par välfyllda smörgåsbord med massor av medaljer. Välkommen att studera utbudet, vända och vrida på ojekten och upptäcka medaljsamlandets tjusning! Och skulle du hitta något spännande bland alla våra läckra medaljer i Tradera-butiken, kan vi alltid ordna kostnadsfri leverans till FriMynt! Säg till efter köp, så plockar vi bort fraktkostnaden. VÄLKOMNA!
