För 10 år sedan fick jag forskar-audiens till det som då var Europas finaste myntmuseum, Kungliga Myntkabinettet (KMK) på Slottsbacken i Stockholm. Idag nedlagt, flyttat och omdöpt till Ekonomiska Museet. Jag var där för att fotografera Sveriges första mynt – Olof Skötkonungs s.k. CRUX-penningar ca 995 e.Kr. KMK kunde vid detta tillfälle plocka fram inte mindre än 139 st. mynt, varav 108 st. var hela och riktiga Olof-penningar av CRUX-typ. Lite oklart om det fanns flera i utställningarna?

Olof (Olaf, Anlaf) var son till kung Erik och drottning Sigrid och föddes omkring år 975 e.Kr. Hans föräldrar känner vi kanske bättre genom de senare tillnamnen i det norsk-isländska sagamaterialet – ”Segersäll” och ”Storråda”. Olofs farfar hette också Olof (enligt GW) och morfar kallades Toste (kortform av Torsten). Den senare lär ha varit från Västergötland och kung Eriks främste rådgivare, tillika ansvarig för Olofs uppfostran. Han och en viss kung Sven i Danmark (kallad ”Tveskägg”, då han hade två fäder) bär kanske också lite av ansvaret för grunden till Olofs missuppfattade tillnamn. Deras ”utbildningsresor” till England åren 991 och 994 var kanske inte vad vi idag kallar den bästa uppfostran, men det var andra tider då. Och kanske detta ändå bidrog till att en då hetsig tonåring, kom att bli ihågkommen som Sveriges förste kristna kung. En kung som på äldre dar nog helst vill glömma sina ungdomssynder.

Hur som helst fick Olof, 200 år efter sin död, ett tillnamn som bygger på en missuppfattning. Hans brandskattning av England var för länge sedan glömd och de fragmentariska källorna fick kryddas med livlig fantasi för att få ihop en plausibel historia. Det fornengelska ordet ”sceatt” (skatt, pengar, rikedom och mynt) råkade bli ”sceat” (som lär betyda sköte). På fornnordiska blev det Skautkonungr (kanske med ett u för mycket – Skat = beskatta) som i sin tur blev Skötkonung – istället för Skattkung eller Myntkung.

På något sätt har säkert Olofs relativt unga ålder spelat in i historiebygget. Kanske genom sagorna om sysslingen Styrbjörn? Olofs far, Erik Segersäll, samregerade år 972 med sin kusin Sigurd (kallad Olof i sagorna). Då Styrbjörn var minderårig när hans far gick bort, tog Erik över styret – vid ungefär samma tid som Olof föddes. Men när kung Eriks brorson Styrbjörn år 986 krävde sin arvsrätt till tronen, bör Olof dock varit i 10-årsåldern, så man behövde nog inte bära honom, som det står i Hervararsagan.

SÄLLSYNTA NYHETER!
Det är minsann inte varje dag det dyker upp nya och tidigare helt okända Olof-penningar. I varje fall inte av den klassiska CRUX-typen. Annorlunda är det naturligtvis med alla tusentals barbariserade illitterata imitationer utan bevisad koppling till Olof-myntningen, men det är en annan sak. Nu pratar vi om mynt med Olofs kungatitel.

Under de 21 år som passerade mellan Brita Malmers båda viktiga publikationer rörande denna myntgrupp, utkomna 1989 respektive 2010, framkom det endast en (1) ny stampkombination bland CRUX-mynten. En Long Cross / CRUX-hybrid (M24-66) i periferin av kedja 1. Det säger lite om hur ovanligt det är med nyheter på detta område. Så visst var man glad då man lyckades ropa in en helt okänd Olof-penning av bästa sorten (OLAF REX ZWEVO-x = Olof, svenskarnas kung, slagen under myntmästaren GODWINE) på en auktion i Prag 2014 (Malmer 11-56, men på auktionen beskriven som en dansk Ethelred-imitation, vikt 1,66 gram). Se stora bilden ovan.

Nyhet 1.) Malmer 11-56 auktionerad 2014. OLAF REX ZPEVO-x )( GODPINE MOTAOIAZ = Olaf Rex Swevo(rum) – Godwine Monetarius.

Myntmästaren Godwine är ju extra intressant, då hans (rättstavade!) namn även återfinns på Sven Tveskäggs mycket sällsynta danska CRUX-penningar samt på Olof Skötkonungs norska Small CRUX (tidigare attribuerade till Olav Tryggvason, ”Kråkben”).

Lustigt nog kunde samma auktionsfirma 7 år senare (2021) presentera ytterligare en okänd Olof-penning – denna gång med en hyfsat korrekt beskrivning. Att myntet har en tidigare okänd frånsida hade man emellertid missat. Det rör sig om en nyupptäckt ”Godwine-imitation” i stil med Malmer 57-62 (M61 och M62 är för övrigt samma stamp, med med N över M). Ett mynt i gruppen vänstervänd bild (kedja 2, med myntmästarnamnet Godwine felstavat; Gowine, Gowne och nu Gowene). Uppenbarligen inspirerade av M9-56, där frånsidan senare kopplats till den råa åtsidan Malmer 8 och kombinationerna M8-59 och M8-60 (med samma felstavade Gowne).

Nyhet 2.) Malmer 2-NY auktionerad 2021. ONLAFA RX ZITUEN )( GOPENE MOATANAZI = Onlafa Rex Situen(sis) – Gowene Moatana Zi.

Med tanke på att det sistnämnda myntet hamnade på omslagen av SNT 3-2024, är det kanske lite märkligt att Delzanno helt missat den i ”Myntårsboken 2025”. Å andra sida har han ju även missat förstnämnda unika mynt i tre gånger, i SMB 2020 samt MÅB 2022 och 2025. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att man nöjt sig med databasen CoinArchives.com och då missat Myntbloggen.se och andra viktiga källor till kunskap. Databaser i all ära, men bristfälligt eller felbeskrivna mynt är svåra att finna med en enkel sökning (vilket för övrigt även gäller exv. 1600-talslitteraturen, MEM). Ju fler källor man har och ju mera källkritisk man är, desto större möjlighet har man att undvika felkällor. Den som vill komplettera sin myntbok kan ju lägga till SMB 15½ och SMB 4½ som de båda mynten väl skulle ha katalogiserats under, om de hade uppmärksammats.

*

I vår nyårshälsning inför 2024 noterade vi att det är 400 år sedan vi i Sverige fick våra första kopparmynt. Det hela startade i Säter i Dalarna där man 1624 började hammarprägla klippingar i valören 1 Fyrk (1/4 Öre). Året därpå tillkom Nyköping som myntort och 1627 ersattes klippingarna av rundmynt. 1644 blev Avesta myntort för kopparmyntningen och förblev så ända till 1831. Vi illustrerade det hela med bilder av Säter-fyrkar 1624, Nyköpings-fyrkar 1634 och Avesta-liarder 1654 (+ en fransk).

Nyligen uppmärksammade även Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) detta jubileum, genom att göra en bok av (valda delar av) webbplatsen Sonesgården.se – som drevs av Lennart Castenhag (1943-2024) tillika SNF:s webbmaster (se vidare SNT 5-2024, s.115). Boken recenseras för övrigt av Bengt Hemmingsson i senaste numret av SNT (1-2025, s. 22-23) och senare idag hålls ett föredrag i ämnet av Per-Erik Andersson på Banérgatan.

Lärde känna Lennart genom nätet 2008, närmare bestämt genom auktionssajterna Tradera och Budera. Det hela började med att Lennart köpte ett par rejäla Gustav II Adolf-ettöringar (1629 och 1631) samt Mynttidningen 4 och 5/6-1996. Det visade sig att vi delade intresset för svenska kopparmynt och eftersom undertecknad samlat dylika sedan barnsben, delade jag naturligtvis gärna med mig av mina kunskaper. Har alltid vurmat för myntsamleriets återväxt – och det är aldrig för sent att börja samla och lära!

Har genom åren haft hundratals trevliga mejlkontakt med Lennart och även, som hastigast, träffat honom på FriMynt. På sin välbesökta webbplats Sonesgården publicerade han med stor frenesi artiklar på löpande band – i lång rad olika ämnen. Lennart var nyfiken och ville ta reda på hur saker och ting fungerade. Men han hade också den lovvärda egenskapen att vilja sprida vidare vad han lärt sig. Under rubriken ”Ämnen som intresserar” kunde man läsa om allt ifrån ”Mått och vikt från äldre tid” till ”Gamla mynt” och ”Ved och sånt”.

SNF-boken inleds med ett hemtrevligt middagsfoto där Castenhags ryske samarbetspartner, Anatoly Skripunov, omges av två vänner från St. Petersburg och Lennarts hustru Maja-Lisa. Idén till en digital variantbeskrivning över Gustav II Adolfs runda kopparören uppstod enligt boken 2009, så det är lätt att förstå varför Lennart var så inspirerad av uppställningen av rikssköldar och kungakronor i Mynttidningen 5/6-1996. Att vi sedan hade helt olika syn på vad som är ”numismatiskt signifikant” (mynttyper ordnade efter Marcus Kocks båda myntgravörer eller knappologi- och textvarianter) är en annan historia.

I början av seklet köpte jag en hel del Kristina-fyrkar av Anatoly Skripunov och det var genom detta som vi fick kontakt – och han fick kännedom om vilka 1/4-ören 1635-36 som präglades i Säter respektive Nyköping. Något som långt tidigare presenterats i Antikören auktionskatalog 13-14, 1993 och Mynttidningen 5/6-1994. (Delzanno har alltså helt missuppfattat källan till uppgifterna i SMB, s. 562, trots Skripunovs källhänvisning).

Den nya krontyp på Kristina-fyrken 1634 som upptäcktes för ca 20 år sedan (och även har publicerats här på Myntbloggen 2013), brukar numera betecknas ”1634 års kungakrona” och är känd i fyra exemplar. Den finns givetvis upptagen i SM-2022 (SM 131d) men saknas märkligt nog både hos Delzanno och Falkensson. Förmodligen p.g.a. ointresse då ”typindelningen” av denna myntgrupp lämnar mycket övrigt att önska hos bägge. Castenhag tar däremot upp den och har (efter ett par försök) även fått till en hygglig teckning även av denna krontyp. Personligen föredrar jag dock fotografier.

Som kopparmyntspecialist är det ibland ganska underhållande att läsa hur nutidens katalogmakare väljer att tolka materialet – alldeles speciellt när det gäller gravörstilar. Att säga att det råder en viss inkonsekvens är ingen överdrift. Både Delzannos SMB (2020) och Carlberg & Co’s nya SM (2022) delar upp kopparklippingarna 1624-27 på Säter respektive Nyköping, enligt Ottosson 1988/1995. Den förre med hänvisning till krontyperna från 1995 (A-B-C-D-E-F-G-H-I-J, som sedan ignoreras!? Krona D-var. Bonde 2008, kallas här för Y). De senare väljer helt bort de kronologiskt ordnade krontyperna och framhåller istället de karaktäristiska skillnaderna i utformning av ”G, R och ½”. Genom detta och fallande valörordning tappar man hela kronologin i uppställningen. SNF/Castenhag inleder klippingavsnittet med orden: – ”Den gängse uppfattningen är att Gustav II Adolfs kopparfyrkar 1624 finns i tre utföranden och det som skiljer mynten åt är kronans utformning”. Men mig veterligen var det undertecknad som 1995 myntade ”krontyp A-B-C” för 1624 års Säter-fyrkar, ”krontyp D-E-F” för 1625 års Säter-ören samt ”krontyp I” för 1625 års Nyköpings-fyrk. Och än idag är detta allt annat än ”gängse”, då varken SMB eller SM förstått krontypernas betydelse. Utom på rundmynten, där man koncentrerar sig på frånsideskronorna (HH 1883), som inte alls har samma betydelse för kronologin som i fallet med klippingarna. Samma feltänk gör man beträffande kreuzrarna 1632. I mitt tycke mot bättre vetande. Man kan egentligen bättre än så här.

Kreuzrarna 1632, som har minst lika stora och självklara stilskillnader som fyrkarna 1635-36, bedöms samtidigt helt olika. Både SMB och SM känner till och erkänner Säter-fyrken 1636 med dubbelbågig krona i fin stil, men vägrar jämföra den med 1632 års Säter-kreuzrar utan myntmästarmärke!? Efter att ha läst SNF-boken är det kanske Castenhag (s. 114) man lutar sig mot? Tankevurpan med ”präglingsvalsarnas livslängd” är dock så barock att jag inte tänker kommentera den, mer än jag redan gjort här på Myntbloggen. De som ännu inte förstått genialiteten i artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” (1996) kanske bör läsa igen – och sedan fundera över varför Castenhag redovisar 153 st. ”olika” Säter-ören 1629, men bara och 9 st. Nyköpings-ören? Har detta månne med två olika gravörers egenheter att göra? Eller valsarnas hållbarhet? Eller kanske förmågan att idag skapa petitessvarianter och sedan försöka göra statistik av dessa? Jämför gärna de olika myntens gigantiska upplagesiffrorna med de fåtal kvarvarande exemplaren – och tänk själv!

Det är nu drygt 35 år sedan jag började intressera mig för gravörstilar och i samband med detta bland annat upptäckte järnsnidaren Peter Michelsson och hans många egenheter. För den som är road rekommenderas sökfunktionen här på Myntbloggen. Se även ”Petter Michelsson och Säter-kreutzrarna 1632” där man bland annat kan läsa: – ”Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen!”

Det finns egentligen hur mycket som helst att kommentera, men det skulle bli en egen bok, så avslutningsvis kan man väl säga att målgruppen för Castenhags postuma bok i första hand är den inbitna variantsamlaren – som vill sätta ett nummer på sitt mynt. Knappologi om Gustav II Adolfs runda kopparmynt om man så vill. Summa summarum 301 st. ”olika” Säter-ören 1627-31 och 72 st. Nyköpings-ören 1627-29. Den som på djupet vill försöka förstå 1600-talets koppar- och myntningsstrategier, myntgruppernas typindelning, prov- och blindmynt, gravörstilar, tillverkningsteknik, kronologi etc. har nog mer att hämta här på Myntbloggen och i gamla nummer av Mynttidningen. När det gäller klippingarna, givetvis Antikörens auktionskatalog 16, 1995, som SNF/Castenhag kopierat rakt av. Man har inte ens försökt att harmonisera originalet med bokens (webbplatsens) övriga upplägg.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

År 991 var ett händelserikt år för kung Ethelred II, den Villrådige (Æthelred the Unready) i England. Slaget vid Maldon, fredsförhandlingar med Anlaf & Tusti (Olof Skötkonung och Toste av Västergötland), utbetalning av den första s.k. ”danagälden” och som grädde på moset, tre mynttyper under samma år! Engelska myntexperter daterar Ethelreds ”2nd Hand type” till 985-991, ”Benediction Hand type” till 991 och ”CRUX” till 991-997. Dessutom finns det hybrider mellan CRUX och de båda föregående typerna, samt en sen undertyp som kallas ”Small CRUX” (995-997). Bror Emil Hildebrand illustrerade redan 1881 dessa typer i sitt verk om ”Anglosachiska Mynt i Svenska Kongliga Myntkabinettet, funna i Sveriges jord”.

Det är utefter dessa engelska typer som Sveriges första mynt kom till – och dateras till ca 995. Ganska exakt hundra år efter Hildebrand, publicerade Brita Malmer 1989 sin banbrytande forskning i boken ”The Sigtuna Coinage c. 995-1005”. Hildebrands detaljstudier av de engelska förlagorna, till Olof Skötkonungs första mynt, är aktuell än idag. Och likadant är det med Malmers forskning rörande Olof-myntningens stampkopplingar. Tjugo år efter ”första upplagan” utkom 2010 uppföljaren ”Den Svenska Mynthistorien – Vikingatiden ca 995-1030” med uppdaterad information. Redan 2014 dök det dock upp ett tidigare okänt mynt (stampkombinationen Malmer 11-56) som kom att ”ställa till det” lite för Malmers (redan 1989 ”fastslagna”) kronologi. Turligt nog stämde myntet dock bättre in på undertecknads tankar kring kronologin.

Malmer hävdade ännu 2010 att Olof-mynten med de bästa inskrifterna, där han titulerar sig som OLAF REX SWEVO-x (Olof, svenskarnas kung) etc. skulle vara ”övergångsformer” (B) till den efterföljande s.k. ”Long Cross type” (997-1003). Argumentet var att en extremt sällsynt undertyp kallad ”Transitional Crux type” (997) skulle ha varit förlaga. Utan att gå in i detaljer kan jag bara nämna att +90% av dessa saknar spira. Sammantaget är denna hypotes extremt osannolik, eftersom vi har en mycket troligare, och dessutom frekvent förekommande, förlaga i Ethelreds ”2nd Hand type” och dess hybrider (se Hildebrand).

I Malmers äldsta stampkedja (kedja 1, bild 2 på denna sida) är ett av mynten (M5-81) en engelsk Ethelred-penny, slagen i YORK! åren 991-997 (ovan t.v.). Denna åtsidesstamp har på något sätt förflyttat sig från England till Sverige omkring år 995. Detta vet vi då Malmer identifierat den som kopplad till en svenskgraverad frånsida (M51) med en unik omskrift: IN NOMINE DomiNI som översatt till svenska blir ”I Herrens namn” (nedan t.v.). Vi har alltså att göra med en provprägling med engelsk åtsida – och svensk frånsida. En frånsida som snart kom att användas tillsammans med de svenskgraverade stamparna Malmer 13 och 17 (M13-51 och M17-51). De båda mynten t.h. på bilden ovan.

De allra första svenska mynten saknade uppgift om myntort … eller?

1. VLAVVZ REX ZVENO = Olavus Rex Sveno (Svenorum). Malmer 13-51.
2. OLAF REX ZPEVO-x = Olaf Rex Swevo-x (Swevorum). Malmer 10-51.
3. OLAF REX ZPEVO-x = Olaf Rex Swevo-x (Swevorum). Malmer 11-52.
4. OLAFV REX AN COL = Olafu(s) Rex an Col …? Malmer 17-51.
5. IN NOMINE DNI M. C. = In Nomine Domini M. C. …? Malmer 51.
6. IN NOMINE DNI COD = In Nomine Domini COD …? Malmer 52.

Den förstnämnda titulaturen VLAVVZ REX ZVENO återfinns även på ett unikt ensidigt provavslag, Malmer 30, SMH 22. Och återkommer senare på M14-79/80 och i en snarlik version, OVLAVZ REX ZVEN på M16-79. Båda i kedja 3 och båda med myntmästare Ulf (eller Ulf-Kettil). Vi kan alltså på goda grunder föra även åtsida 13 och 30 till Ulf. Kanske följde denne Ulf senare i Snellings (och Aelfrics) fotspår, och flyttade sin (läs: kungens) verksamhet till ostkustens nyanlagda handelsplats Sigtuna? Självfallet tog de då också med sig sin utrustning, inklusive fullt användbara stampar!

Den vanligaste förklaringen till inskriptionen OLAFV REX ANCOL är att det skulle vara en förvanskning av REX ANGLO, d.v.s. med ett G istället för C och med OL omkastade till LO. Olof skulle alltså med denna hypotes ha titulerat sig som: Rex Anglorum (”King of the English”), vilket kanske kan tyckas lite övermaga? Den första av frånsidorna i denna myntgrupp IN NOMINE DNI M. C. vill man tolka som ”I Herrens namn, världens skapare”. M.C. skulle alltså stå för Mundi Creator enligt denna hypotes. Innebörden av avslutningen COD är däremot något även experterna gått bet på.

Malmer sätter OLAF REX AN SITUN (M1-62) som ”nummer ett” i kronologin både 1989 och 2010. Däremot gör hon ingen jämförelse med pendangen OLAFV REX AN COL. Ett mynt som alltså ingår i samma grupp som frånsidorna med M. C. och COD.

Det finns ett antal orter i England som har kopplingar till Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. YORK har vi redan nämnt (jämför även M3-72 med Snelling M. EPROF = Eoforwic?). Tidigare har Malmer ansett att myntmästare Aelfric av WALLINGFORD’s Sigtuna-mynt med ”SiTuNEn TEI” (Guds Sigtuna?) tillhört de tidigaste. 2010 framhåller hon emellertid LINCOLN som ett möjligt ursprung för flera myntmästare i Sverige under CRUX-perioden.

Först tjugo år efter fyndet av ”Kung Olofs Mynthus i Sigtuna” (d.v.s. fyndet av blyavslaget 1990, med en bild av en sen barbariserad och illitterat Long Cross-imitation (SMH 246, t.p.q. 1121), adresserar Malmer (i förbigående) frågeställningen om; ”kontrasten mellan kungliga slottet i Winchester där Knut den Store höll hov och de enkla husen i Sigtuna”. – Ett senkommet konstaterande, som hon dessvärre aldrig diskuterade eller utvecklade vidare.

Ni som följer Myntbloggen.se vet ju sedan tidigare att Olof besökte England redan 991, då tillsammans med morfar Toste. Slaget i MALDON och fredsavtalet 991: – ”Tjugotvå tusen pund, i guld och silver, betalades från England till Anlafs armé för detta fredsfördrag.” Och då hade ärkebiskop Sigeric av Canterbury & Co, för 10.000 pund, redan köpt fred för de områden de själva förvaltade å kungens vägnar. Summa summarum 32.000 pund! Läsekretsen har också fått veta att kung Olof inte alls döptes i Husaby 1008, utan i engelska ANDOVER hösten 994. Förutom den Anglosachsiska Krönikans uppgifter är naturligtvis Olofs i högsta grad kristna mynt anno 995 ett talande bevis för detta.

Frågan är vilken svensk hamn Olof Skötkonung angjorde när han och morfar Torsten av Västergötland kom hem med 32.000 pund i silver och guld år 991. Var det månne samma hamn som tog emot Olof (och svärfar Sven Tveskägg) med 16.000 pund och de ofantliga dopgåvor han fått av kung Ethelred av England 994?

Frågar du mig, så skulle jag föreslå Kungahälla! Och då menar jag inte den medeltida staden, utan dess föregångare! – under vikingatid, järnålder och folkvandringstid?

Den gotiske historikern Jordanes skrev redan 551 e.Kr. (en kortfattad sammanfattning av Cassiodorus verk ”Historia Gothorum”) om SUEHANS (svenskarna) och deras många stammar. En bland de mest betydande av dessa var Gautigoth (ev. förenade med Evagreotingis, Eua-Greotingis?, Ö-Greutungi?). Gautigoterna – ”ett skarp folk och samtidigt mycket skickliga i krig”, brukar förknippas med området kring Göta älv (Gautelfr) och Eua-Greotingis med fornborgar – kanske på öarna däromkring.

I de fornnordiska sagorna omnämns Kongahella med händelser kring år 650, då ett kungamöte skulle ägt rum mellan konungen av Rogaland, Hjorleif den kvinnokäre och hans vän, konung Hrejdar av Seland.

Arkeologen Kristina Bengtsson: – Här hittade vi den stora hallbyggnaden, som är cirka 50 meter lång och 10 meter bred. Den härrör från vad vi i Sverige kallar vendeltiden, som varade fram till slutet av 700-talet, vilket innebär att den är från samma period som de halvt mytiska kungarna i Uppsala högar. Från den här tiden finns inga skriftliga källor som kan ge oss namnet på den storman eller kung som bodde i den förmodligen mycket ståtliga hallen.

– En annan sak av stort historiskt intresse är att platsen av allt att döma är det vikingatida Kungahälla som omnämns i de isländska sagorna, och som man tidigare placerat på en annan plats i området, i det medeltida Kungahälla. Kristina Bengtsson har dock lyckats visa att den medeltida 1100-talsstaden anlades ett par kilometer från den vikingatida kungsgården Kungahälla.

KONGAHÄLLA – en kunglig mötesplats … kanske även åren 991 och 994 …?
Kungahälla (även Konghäll, Konungahellu, Kohonggell, Konungahella, Konghelle, Kongahälla etc.) var platsen där de tre nordiska rikena möttes. En historisk treriksgräns mellan Sverige, Norge och Danmark – betydelsefull för alla tre ländernas historia. Vem som hade kontroll över Kungahälla kring år 1000 är inte helt klart, men kung Olof är en stark kandidat – redan innan Svolder. För befolkningen spelade det mindre roll vad kungen hette. Den engelske munken och historieskrivaren Ordericus Vitalis (1075-1142) tar upp namnet CONGEHELL i en förteckning över då (ca 1135) norska städer. I den ungefär samtida Roskildekrönikan förekommer namnformen CUNNUNCHELDE. I andra äldre källor omnämns Kungahälla som KONGHÄLL och på ett medeltida sigill (troligen från 1200-talet?) som KOHONGGELL (se bild ovan).

Men hur skulle då detta kunna hänga ihop med kung Olofs mynt och OLAFV REX AN COL? Man kan börja med att notera att i England fanns inte en enda myntort med begynnelse-bokstaven K, utan där användes C istället. En engelsk myntmästare skulle alltså skriva CONGHALL istället för KONGHÄLL. Ungefär som att man där kallade Knut den Store för CANUTE eller Cnut the Great. Men nu är det så att inte ens i England fick man, annat än i undantagsfall, plats att skriva ut hela myntorten. Man tvingade helt enkelt förkorta densamma. London (Londinium) kunde t.ex. bli LUND o.s.v. Det är alltså full möjligt att AN COL skulle kunna tolkas som ”AN COnghalL” – d.v.s. i Kongahälla! Och frånsidorna IN NOMINE DomiNI Moneta Conghall resp. IN NOMINE DomiNI COnghall Dei (I Herrens namn, Guds Kungahälla?) och vara en parallell till ”SiTuNEn TEI” (Guds Sigtuna?).

Kanske var det vikingatida Kongahälla rent av en föregångare till den medeltida myntorten Lödöse. Den låg ju strategisk placerad mellan Vinga och handelsplatserna Grönköp-Skepplanda-Lödöse, där Sveriges första silverbrakteater präglades omkring år 1150. Kristna mynt med budskap om köpstadsfred! – precis som Olofs mynt med: -”I Herrens namn, Guds Kungahälla”.

Grattis på 105-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Myntbloggen.se/2024/01/19/en-upptacktsresa-i-historien/
Myntbloggen.se/2023/01/19/olof-i-september-och-sigurd-i-oktober/
Myntbloggen.se/2022/01/19/sveriges-regenter-fore-olof-skotkonung/
Myntbloggen.se/2021/01/19/konsten-att-missuppfatta/
Myntbloggen.se/2020/01/19/arvet-efter-vara-forfader/

*

I eftermiddags föll den första snön över Vikingabo. Och nu har även mörkret fallit över gård och stuga. Det har blivit dags att ringa ut 2024 och se fram emot 2025.

ANTIKÖREN och Myntbloggen.se tackar kunder, läsare, vänner och kollegor för ett framgångsrikt 2024 och önskar GOTT NYTT ÅR – 2025!

Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo

*

Nu går vi mot ljusare tider igen. Vintersolståndet firades igår och det lackar mot jul. Vi gör som många andra och tar en liten paus från mynten, för att ägna oss åt familj och vänner. Men håll ut, suget efter mynt, medaljer och numismatik är stor, så vi är snart tillbaka igen.

Under tiden kan vi tipsa om Myntbloggens adventskalender för fem år sedan. Där finns många tips för nya och gamla myntsamlare. 24 delar – och du behöver inte vänta på nästa del. Det är bara att klicka sig vidare genom avsnitten med ”Nästa-pilen” uppe till höger.

Babsan & Uffe på Vikingabo önskar kunder, läsare och kollegor en GOD JUL!

*

I torsdags kväll kom det e-mail från Tradera som berättade att man höjer provisionen från 10% till 15% (gäller bl.a. i mynt-kategorin). Eller om man så vill; inför en köparprovision på 5% från och med den 7 januari 2025.

I syfte att försöka lura en och annan naiv användare att prishöjningar är något positivt, väljer Tradera dock att kalla det hela för: ”Vi inför köparskydd på alla köp”. Det hela säljs in till Traderas kunder med formuleringar som; ”Sänkt pris på köparskydd”, ”Tydligare prissättning” och ”Köparskydd ger trygga köp”. Men kontentan är likväl att en obligatorisk 5%-ig avgift åläggs Traderas köpare fr.o.m. 2025-01-07.

För säljarnas del innebär detta inte bara en prishöjning som naturligtvis drabbar slutpriserna negativt, utan också att Tradera tvingar dem att använda spårbar frakt på ALLT som man vill ha betalt för. Utan bevis på att säljaren skickat varan riskerar denne att drabbas av Traderas godtycke och förlora såväl köpeskilling som vara, fraktkostnad och provision.

Något som vi tidigare skrivit om i inlägget: En ny ”Tradera-upplevelse”…

Som säljare av bättre mynt och medaljer kan man lätt hitta etablerade auktionshus som för 10% säljarprovision gör allt arbete! åt säljaren. Nackdelen är att de också tar ca 20% av köpare, så räkna med att kostar ca 30% att sälja. Vill du hellre göra allt arbete själv! kan ju Tradera vara ett alternativ. Fördelen är att det går snabbt att sälja. Nackdelarna att det innebär en helt annan arbetsbörda för säljaren, än att anlita ett proffs – för 15% mer.

*

Den 15 maj anno 1588 sitter kung Johan III av Sverige (1568-1592) på Borgholms slott på Öland och skriver ett brev till borgmästaren i Stockholm, Nils Hansson (Brask). Kungen är mycket missnöjd med de nya polska mynten. Och han har för avsikt att göra någonting åt detta.

Kung Johan III (född 1537) var son till drottning Margareta och kung Gustav Vasa. Kring årsskiftet 1568-69 kom han att efterträda sin halvbror Erik XIV på tronen. Johan var då sedan länge gift med Katarina Jagellonica (dotter till kung Sigismund I av Polen och hans italienska drottning Bona Sforza). Det stora katolska bröllopet stod i Vilnius i Litauen den 4 oktober 1562. Sonen Sigismund föddes den 20 juni 1566 på Gripsholms slott (under föräldrarnas fångenskap 1563-67). Johan och Katarina kröntes i Uppsala domkyrka den i 10 juli 1569. Den mindre modellen av kröningsmedaljerna avbildas här ovan till höger. Sonen Sigismund blev först kung i Polen 1587 och sedermera även i Sverige 1592-99.

Kungaparet hade våren 1588 uppenbarligen fått se de nya polska mynten och yttrade unisont att myntporträtten inte alls ”vår käre son likt är”. Och kikar vi på mynten från detta år (bilden till vänster) är det inte utan att man kan förstå deras reaktion. Men kungen stannar inte vid att endast omtala detta, han har även en lösning på problemet. Han vill genast inkalla den mångsidige konstnären Willem Boy (verksam i Stockholm fr.o.m. 1569, död 1592), kanske mest känd som arkitekt, bildhuggare och medaljkonstnär. Boy skulle få uppdraget att porträttera Sigismund, så att isensnidaren (gravören) Mikael Hohenauer (verksam i Stockholm fr.o.m. 1562, död 1589) efter Boys förlaga skulle kunde gravera porträttpunsar till såväl ”dydtiker” (3-groschen eller som de kallas i Polen, trojak) som dukater och thalrar. Sannolikt är myntet till höger ovan tillkommet med hjälp av en dylik porträttpuns ala Hohenauer. Ett porträtt som sedan, mer eller mindre retuscherat, återfinns på mynten från Vilnius 1589-93 och Reval 1596-97 (se bildkollage nedan).

Parallellt med dessa ”svensk-influerade” polsk/litauiska präglingar slogs trojak-mynt på en lång rad olika polska myntorter – med mycket varierande konstnärlig kvalitet. Jämför Mynttidningen 1-1997, s. 9-16, med omfattande bildmaterial. En ganska stor andel av dessa porträtt är faktiskt så pass dåliga att man lätt skulle kunna förväxla dem med samtida förfalskningar. Vilket kanske är en av anledningarna till att det också förekommer en inte obetydlig mängd dylika. – Ett spännande samlarområde i sig.

De kanske vackraste mynten av denna kategori präglades, med valsverksteknik, Malbork (Marienburg) åren 1592-94. Där präglade också en länge unik 3-öring 1593 (numera känd i två exemplar) som har påtagliga likheter med de reguljära Marienburg-mynten. Mer om den unika valören 3 öre finns att läsa i Bengt Hemmingssons utmärkta artikel i SNT 4-2016 (PDF). Notera också likheterna mellan Marienburg-porträtten 1592-94 och de tidigare Vilinius-mynten 1589-93. Man förefaller ha varit inspirerade av Vilnius i Marienburg.

Sammantaget kan man nog säga att porträtten på Sigismunds polska 3-groschen är som bäst i Vilnius 1589-93, i Marienburg 1692-94 samt i Krakow 1601. Även i Riga åstadkommer man hyggliga porträtt från och med 1590, om än ”lite stela”. Samtidigt slår man på många håll ”riktiga fulingar”. Många av porträtten från Poznan, Olkuze, Bydgoszcz (Bromberg) och Wschowa (Fraustadt) lämnar en hel del övrigt att önska. Så det var kanske inte så konstigt att det svenska kungaparet tyckte sig nödgade att lägga sig i Polens myntväsende.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

I Mynttidningen 4-1995 annonserade jag en kommande artikel om myntgravörerna i Stockholm 1561-1562, som av olika anledningar aldrig blev färdig. Så nu, 30 år senare, tycker jag det kan vara hög tid att redovisa – en uppdaterad version av – denna artikel.

Erik XIV:s reguljära daler 1561 finns med två olika porträtt – och massor av mer eller mindre ointressanta frånsidesvarianter (läs: med eller utan bladtecken och olika kombinationer av dessas placering, stjärnor eller punkter som bitecken samt interpunktionsvarianter). Det enda som är numismatiskt signifikant är dock de båda varierande porträtten (och då menar jag inte variationer av kungakronans brytning av inre pärlringen – dylikt nonsens är inte ens varianter!), så låt oss börja där.

Trots att 1561 års daler med ”porträtt A” eller ”stort porträtt” (t.v. nedan) har varit känd, åtminstone av undertecknad, sedan 1984 (Ahlström auktion 30) fick undertypen varken uppmärksamhet eller en korrekt beskrivning förrän år 2000 (Antikören IT-auktion 8, nr 71). Så här löd myntbeskrivningen den gången:

STOCKHOLM. 1 Daler 1561. NYUPPTÄCKT PORTRÄTT! – Som 1 Mark 1567-68, d.v.s. stort brett porträtt med hög kungakrona, örat till vänster, två (istället för tre) nitrader på halsens harnesk etc.

Vi känner endast till ytterligare ett exemplar med detta porträtt, nämligen ex. Ahlström auk. 42, nr 70 (ej beskrivet). Detta exemplar har emellertid en varierande frånsida – utan bladtecken och stjärnor istället för punkter vid frånsideskronan. För övrigt verkar det finnas fem olika huvudvarianter av 1561 års dalerfrånsida. Skillnaderna utgörs av förekomsten och riktningen av bladtecken samt stjärnor och punkter i olika kombinationer. Av de 25 olika dalrarna 1561 som utbjöds på Spink i London i maj i år, var detta exemplar det enda med detta porträtt (obeskrivet).

Det är lite märkligt att så många stora myntsamlare missat detta porträtt. Det förefaller som att många har svårt att se skillnaderna på Erik XIV:s myntporträtt. Storsamlaren av varianter, Sten Törngren. kunder det exempelvis inte, trots att ha hade 25 olika 1561:or. Till och med dagens myntboksförfattare har gått vilse och kallat det vanliga daler-porträttet för ”stort, mellanstort och litet” trots att samtliga är inpunsade med samma porträttpuns! Lite extra komiskt när man, samtidigt som man kallar dalerns porträtt A för ”stor bild”, kallar samma porträtt på marken för ”mindre bild”. Begreppsförvirringen verkar total.

Nya ”SM-boken 2022” tar upp dessa båda porträtt (undertyper) som ”varianterna” 5a-5b och inordnar dem under Typ IIA, där Typ II omfattar ALLA reguljära Erik-dalrar. Tilläggen A och B representerar de båda valspråken som förekommer; DEVS DAT CVI VVLT (1561-63) och CVI VVLT DEVS DAT (1563-68). Minnesmyntet till tronskiftet (med Gustav Vasas bild ala 1559 på frånsidan) kallas Typ I. Det faktum att båda ”myntyperna” kan härledas till två olika gravörer – Erik Olofsson respektive Mikael Hohenauer (Hoenauer) – låter man inte alls påverka typindelningen, utan detta anges endast som anmärkningar.

Kanske var man påverkade av gamla ”SM-boken 1976”, som också blandar ihop två skilda emissioner; reguljära dalrar och tronskiftesdalrar – samtidigt som man bryter ut kastmyntet från samma tid? Märkligt nog kallar man samtidigt Olofssons design av 16 öre klipping 1562 för Typ I, medan Hohenauers dito 1563-68 kallas Typ II. Alltså en typindeling efter gravörstilar! – Så varför gör man inte likadant med dalrarna?

Om man istället väljer att indela mynten efter gravörer, skulle det kunna se ut ungefär så här. Översta radens myntstampar är graverade av Erik Olofsson och den nedre raden av den från Prag 1562 inflyttade Mikael Hohenauer. Hur dessa myntstampar sedan kombinerades var förmodligen helt utanför gravörernas kontroll och en uppgift enkom för myntmästaren och dennes personal vid myntverket. Därav de rara hybriderna SM 2b och 5c med stampidentiska åtsidor. Vi skall återkomma till vad som kännetecknar dessa båda gravörstilar, men kika gärna själv på bildkollaget nedan och ”finn fem fel”…

Redan för över 100 år sedan (Numismatiska Meddelanden XXI, 1918) fann mynthandlaren och den eminente numismatikern Thore Gustaf Appelgren uppgifter om en viss myntgravör vid namn Mikael Hohenauer i Stockholms stads tänkeböcker. Appelgren var långt långt före sin tid och menade redan då att Hohenauers gravörstil kunde spåras på mynten 1562-1590. När numismatikern och museimannen Nils Ludvig Rasmusson tog upp ämnet 55 år senare (Numismatiska Meddelanden XXXI, 1973), kunde han uppenbarligen inte förstå Appelgren eller ”finna hans observationer bindande”. Även Rasmusson må ha varit en duktig numismatiker, men han hade då rakt inte Appelgrens öga för detaljer. Kanske förstod han helt enkelt inte fenomenet GRAVÖRSTILAR eller hur myntstampar var uppbyggda?

Vi vet genom skriftliga källor att Mikael Hohenauer var verksam vid myntverket i Prag åren 1557-1558. Från januari 1557 omnämns han som ”wardein, kontrollskrivare och stämpelsnidare” (Rasmusson 1973). Det första skriftliga omnämnandet av Hohenauer i Sverige är från 1569, då han kallas Kungl. Maj:ts isensnidare på Myntet och vittnar om en händelse som tilldragit sig i Stockholm 1564.

Studerar man talrarna från Prag 1557-58 och jämför dem med dalrarna från Stockholm fr.o.m. 1562, finner man en rad likheter (se bildkollage ovan). Lägg särskilt märke till den fembladiga rosen (med foderblad! och ofta stjälk!), den yttre tågade (repliknande) kantringen i kombination med den inre täta pärlringen och dess kantlinje. Även det breda och distinkta bokstavsformerna (typsnittet) har stora likheter.

Tack vare bevarade mynt kan vi dock spåra hans karriär i Sverige till 1562 (Appelgren 1917-18), då hans karakteristiska stil dyker upp för första gången. Hohenauers stil förekommer visserligen på åtsidan till ett unikt mynt (SM 5c) med årtalet 1561, men den frånsidesstampen är av Erik Olofssons hand. Samma åtsidesstamp har även använts till den dubbla tronskiftesdalern utan årtal (SM 2b), så båda lär vara präglade först 1562.

Notera även skiljaktigheterna gentemot Olofssons tidigare dalrar (1561-62) – som har bladtecken istället för rosor, glesa yttre och inre pärlringar, stjärnor istället för rosor i interpunktionen samt ett mindre typsnitt. På de två bilderna ovan kan vi dessutom notera att Hohenauers 1562:or finns med och utan kantlinje och att Olofssons 1562:a, till skillnad mot alla 1561:or har kantlinje! Min slutsats är att Hohenauers 1562:a utan kantlinje och utan rosor är hans förstlingsverk i Sverige – som alltså bör dateras till 1562.

I nästa blogginlägg skall jag ta upp Mikael Hohenauers – och Willem Boys – inblandning i Polens myntning under kung Sigismund III – Johan III:s son.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Idag för exakt 33 år (en generation!) sedan, lördagen den 19 oktober 1991, avhöll ANTIKÖREN sin 10:e myntauktion på hotel Sheraton i Göteborg. I vanlig ordning var det Sven Ljunglöf, välkänd redaktör för tidskriften Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer, som höll i klubban och med stadig hand avverkade 200 nummer per timme.

Auktionskatalogens myntbeskrivningar, fotografier, layout samt sedvanliga kommentarer och fördjupningsartiklar var i vanlig ordning författade av undertecknad. Med många trevliga mynt i utbudet blev det också många kommentarer. Svartsjö-daler 1550 (se bild ovan och jämför med ”Nya SM-boken” 2022, s. 37), daler 1561, 3 mark och 1½ mark 1562, 8 öre klipping 1562, 1 mark klipping 1570, 5 mark guldklipping 1610, rikdaler 1642-M, riksdaler 1676 med randskrift, 1 DSM 1715 kanonmetall och en outstansad ten med tre exemplar av 1/6 öre SM 1708/7, var bara några av de objekt som förtjänade extra kommentarer.

Det blev även en lite längre artikel på tre sidor (se bild ovan) med titeln: – Vem är konstnären bakom ”Sveriges vackraste mynt”? … d.v.s. Gustav Vasas Svartsjö-dalrar 1542-1550. Nedan avbildas det exemplar av 1543 års Svartsjö-daler som pryder omslaget på den ”myntbibel” som jag växte upp med – Sveriges Mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden, av herrar Ahlström, Almer och Hemmingsson, 1976.

I artikeln i ANTIKÖREN 10 tog jag bland annat upp fenomenet med myntgravörens (isensnidarens, järnsnidarens) punsar och delpunsar och lite grundläggande information om hur myntgravörer förr i tiden byggde up sina myntbilder. Och eftersom auktionen innehöll två riktigt vackra Svartsjö-dalrar tog jag denna mynttyp som exempel på hur det kunde gå till att tillverka präglingsstampar innan reduktionsmaskinen.

Men vi skall kanske börja från början och förklara vad punsar egentligen är. I korthet kan man väl säga att det är härdade stålstansar med bokstäver, siffror eller bilddetaljer (exv. porträtt, krona, vase, sköld e.dyl.) skulpterad av en myntgravör (järnsnidare) och avsedda att slås eller pressas in i en ohärdad mynt- eller medaljstamp. På detta sätt byggde gravörerna succesivt upp en hel myntbild med inskriptioner och allt i en stamp – som sedan härdades.

Det fiffiga med delpunsar var att man kunde pussla ihop dem, inte bara till EN komplett myntbild, utan till flera olika. Genom att kombinera dessa delpunsar kunde gravören alltså åstadkomma flera valörer/mynttyper med hjälp av samma punsar. Dessutom behövdes inte lika stor presskraft för att punsa in bildelementen i stamparna, vilket också var en stor fördel. På bilden ovan ses tre olika markmynt 1544 där delpunsar till porträtt, bröst- och midjebild kombinerats på tre olika sätt. Notera att på den sista av dem har dalerns hela bröstbild (av misstag?) använts istället för markens (första bilden), medan den i mitten endast har porträttet (huvudet) gemensamt med dalern.

1500-talets grundprinciper var faktiskt desamma som de som användes långt långt senare, ja i vissa fall ända in på 1900-talet. På bilden ovan ses ett antal porträtt- eller bildpunsar, präglingsstampar samt färdiga medaljer från medaljgravören Gustav Ekwalls verkstad, som ännu finns bevarad på Göteborgs Stadsmuseum. Då porträtten var den detalj som krävde mest arbete, var det ganska smart att använda sig av en porträttpuns för att kunna skapa flera olika stampar – ibland t.o.m. till olika medaljer. På de tre övre bilderna till höger ges exempel på detta en porträttpuns – använd till två olika medaljer.

Detta var lite kort om principerna för stamptillverkning. I nästa blogginlägg tänkte jag ta upp något som jag länge har ansett vara ett av de viktigast numismatiska forskningsgreppen vi har – nämligen – GRAVÖRSTILAR (”myntens DNA”). Studier av inpunsade detaljer och hur man genom dessa kan följa en gravör – längs en tidslinje – eller t.o.m. geografiskt! När jag började intressera mig för detta för snart 40 år sedan var jag tämligen ensam om detta, men nu börjar allt fler få upp ögonen för den informationskälla och dess möjligheter.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Klassiska Olof Skötkonung-penningar (inte anonyma imitationer!) har sedan 1700-talets början varit högt eftertraktade samlarobjekt. Vilken svensk myntsamlare vill inte ha Sveriges första mynt i sin samling? De allra mest eftertraktade är naturligtvis de tidigaste, d.v.s. de med kungatiteln: OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung).

Redan våren 1990 (för snart 35 år sedan!) sålde vi en klassisk CRUX-penning från Olof Skötkonung ”av bästa sorten”, d.v.s. med diadem och kungatiteln: OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung) för 50.000 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar det dubbla, d.v.s. 100.000 kr. Detta är alltså en nivå som på intet sätt är rekordartad. Hade man istället köpt guld för pengarna hade man idag närmast tiodubblat sina pengar. Så frågan är om ett dylikt mynt idag skall kosta 100.000 kr eller 500.000 kr?

Klassisk Olof klubbad för £6.000 (ca 90.000 SEK) år 2018.

På Sven Svensson-auktionen 1970 såldes inte mindre än 13 stycken läsliga Olof Skötkonung-penningar, för mellan 7.000 och 18.000 kr (i snitt 10.100 kr, d.v.s. ca 100.000 kr i dagens penningvärde). De båda med den äldsta kungatiteln OLAF REX ZWEVO-x klubbades för 12.200 kr resp. 12.500 kr (vilket var 40% över ”de vanligaste” d.v.s. de fem ”ANCOL-mynten” som klubbades för i snitt 8.800 kr). Bästa sortens Olof-penning kostade alltså 1970 lika mycket som TVÅ KILO GULD! (idag värt 1,7 miljoner). Så frågan är om ett dylikt mynt idag skall kosta 100.000 kr eller 1.500.000 kr?

Klassisk Olof klubbad för $8.500 (£6.435) 2024-09-18.

I sammanhanget kan inte nog tydligt framhållas att en klassisk läslig CRUX-penning från Olof Skötkonung (ca 995) är något helt annat än alla tusentals anonyma och illitterata skandinaviska (eller slaviska?) imitationer (ca 1000-1050). De som ”drar dessa över en kam” och värderar dem enbart efter ”antal kända” är rejält ute och cyklar. En klassiker skall alltid kosta minst 10-20 gånger mer än en imitation! Marknadspriser styrs av tillgång och efterfrågan – inte enbart av tillgång! Och då rakt inte av för nybörjare skapad efterfrågan! Så låt dig inte luras av annonstexter där man kallar anonyma efterpräglingar för ”Olof Skötkonung-mynt” och åsätter dem fantasipriser.

Anonym imitation klubbad för $500 (£379) 2024-09-18.

På CNG:s (Classical Numismatic Group’s) auktion 127 i onsdags klubbades alltså en klassisk Olof-penning 17 gånger högre än en anonym imitation. Det kan kanske vara något att tänka på.

Det här inlägget var egentligen ämnat för vår FaceBook-sida … men då FB av okänd anledning plockade bort det, publicerar vi det här istället. Vi låter oss inte tystas.

*