SNF – ett vetenskapligt samfund?

myntauktion_1-6_1986-88Året var 1988 och jag skulle fylla 24 år. Till vår 6:e myntauktion hade vi fått uppdraget och förtroendet att sälja ett mycket omdiskuterat mynt, ”spanska skölden 1625″. Det var denna koppar-klipping som väckte mitt forskarintresse och gav mig den nyttiga erfarenheten att våga ifrågasätta. Något som jag haft nöje av i snart 30 år.

En majoritet av dåtidens ”stora elefanter” betraktade nämligen detta mynt som ett falsarium, tillverkat av en okänd förmåga på okänd ort på 1730-talet!? Förfalskningsteorin lanserades av skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson 1978, som snart fick medhåll av exv. Bertel Tingström, Anders Frösell, Stefan Bakos, Jan L. Hyllengren, Per-Göran Carlsson, Archie Tonkin och ”hela smålandsgänget” med Björk och Serrestam i spetsen. Problemet var bara att ”1730-tals-teorin” var en häxkittel fylld med ett hopkok av felaktiga antaganden, ostyrkta spekulationer och substanslösa slutsatser. Så föga förvånande var tunga namn som Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Bjarne Ahlström måttligt imponerade av falsarieförespråkarnas tunna och ganska spydiga argumentation. Dessvärre förmådde de inte under den s.k. ”stencildebatten” att slå hål på förfalskningsryktena, vilket ledde till många år av ”status quo”.

  • GUSTAV II ADOLF 1611-1632. PROVMYNT.
    176. Säter. 1 Öre (klipping) 1625. Med s.k. Spansk sköld. SM 169.
    HG 78. Old. 820. Sti. 1138. HH 10. Vikt: 28,45 gram. RRR.
    (1+), utrop: (15.000), klubbat: 22.000 kr + 12,5%

Tio år efter ”stencildebatten” var det dags för efterforskningar och katalogarbete inför Antikören Myntauktion 6, 1988. Men tanke på förfalskningsförespråkarnas kategoriska och ibland lite ”von-oben-nonchalanta” yttranden, bestämde jag mig för att lägga lite extra krut på utrop nr 176 (se ovan). Eftersom mitt numismatiska bibliotek vid denna tid inte var vad det är idag, blev det under researcharbetet täta besök på Universitetsbiblioteket – och ett lusläsande av alla auktionskataloger jag kom åt. Resultatet finns i nämnda katalog.

1625_sater_provmynt_1024x860

Som ett förstlingsverk, skrivet under stark tidspress, är jag rätt stolt över artikeln i Antikören auktionskatalog 6, 1988 (s. 20-25). Den innehåller trots allt både bildbevis för ”spanska sköldens” äkthet (bl.a. G och sveakronor har punsats in med samma verktyg som till de reguljära Säter-klippingarna) och visar för första gången hur man skiljer Säters kopparklippingar från de som präglats i Nyköping. Detta var och är banbrytande! Kanske t.o.m. lite för stort för dåtidens ”farbröder” att erkänna? En ung ”uppstickare”, från Sveriges framsida, som löst det som Stiernstedt, Cavalli, Appelgren, Svensson, Ekström – och framför allt de själva!! – aldrig lyckats med. Och därför hördes inte heller minsta ljud från de annars så högljudda debattörerna … ;)

myntauktion_16_1994-03-18Egentligen skulle det räckt med denna artikel. Men eftersom ”samlardjävulen” drabbat mig, och min forskning tio kataloger senare, lett fram till många nya rön, kom katalogen över Antikören Myntauktion 16, 1995, att bli en sammanställning över vad jag kommit fram till efter sju års studium. Tanken var att förklara på en nivå som vilken nybörjare som helst skulle förstå. Logisk uppdelning på myntorter, präglingsmetoder och typer. Illustrationer av krontyper, vasar etc. och valörerna i stigande ordning för bästa kronologi. 66 ”Ottosson-nummer” fördelade på 25 typer, illustrerat, logiskt och enkelt. Ja, rent av elegant! :)

Men inte hjälpte detta. Senare samma år firades ”Svensk myntning i tusen år – 995-1995″ med jubileumsmynt och två fina publikationer från Svenska Numismatiska Föreningen (SNF). Numismatiska Meddelanden XXXIX (Avesta Myntmuseum) samt NM XL (Myntningen i Sverige 995-1995). Båda anger Gustav II Adolfs klippingar som präglade i antingen Säter eller Nyköping. Båda är skrivna av Bertel Tingström, ”med tack till Jan-Olof Björk, Växjö”. Samma rådgivare användes f.ö. till Tonkins Myntboken.

1626_1ore_valsverk_1200aFörst ut att anamma myntortsattridueringen av 1988/1995 var samlaren och skribenten Håkan Widjestrand. I Mynttidningen 5/6-1995 framför han även skriftligt att han ”håller för mycket sannolikt” att myntortsteorin faktiskt stämmer. Året därpå kom ett halvt erkännande från den kunniga mynthandlaren Bengt Hemmingsson, som skrev följande i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-1996), under rubriken ”Säter eller Nyköping?”:

  • ”Nyligen har Ulf Ottosson (1988 och 1995) åstadkommit en klassificering av det bevarade myntmaterialet, som skett på helt andra grunder än tidigare. Detta är inte platsen att diskutera indelningen i detalj; det kan dock konstateras att de attribueringar som Ottosson gjort inte motsägs av vad de skriftliga källorna indikerar. På det hela taget är hans arbete ett stort steg framåt vad beträffar vår kunskap om klippingmyntningen 1624-27.”

1625_nykopingshalvoren_1024x256

Bland auktionsfirmorna var det faktiskt Bjarne Ahlström som var först ut att använda sig av den Ottossonska myntortsuppdelning. I auktionskatalog 62, år 2000, började Ahlströms myntauktioner i Stockholm att dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping. Dock utan att ange någon referens/källa. Medförfattare till denna katalog var bl.a. Sonny Serrestam. Den numera insomnade firman Aurum auktioner (Hamrin, Pettersson och Gustafsson), som arrangerade några myntauktioner i början av seklet, trodde tydligen inte på attribueringen, för man anger konsekvent ”Säter och Nyköping”. Det gjorde emellertid Nordlinds mynthandel i Stockholm, som i 2006 års auktionskatalog blev först med att referera till ”Ottosson 1995″. De tre katalogförfattarna Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist höll fast vid detta även i katalogsviten över Bonde-auktionerna 2007-2010 och fick även gehör för saken från jättefirman Künker i Osnabrück, då Hagander 4 gick av stapeln 2012. Att få sådana erkännanden från gräddan av professionella numismatiker känns naturligtvis mycket tillfredsställande. Men varför i hela världen skall det behöva ta sån tid!? Och varför har ”amatörerna” fortfarande inte fattat? ;)

När Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) öppnade mynthandel och startade auktionsfirman MISAB 2009, kände man tydligen inte till myntortsattridueringen från 1988/1995, utan angav ”SÄTER och NYKÖPING” ala 1976. Det var först hösten 2010 (imponerande 22 år! efter Antikören 6) som ”Firma Björk & Carlberg” blev varse att även kopparklippingarnas myntorter gick att åtskilja. I katalogerna 3-16 (2010-2016), refererade Carlberg konsekvent till ”Ottosson 1995″ (Antikören auktionskatalog 16) och försöker, med varierande framgång, fördela klippingarna på respektive myntort. Men i och med auktionskatalog 17, 2016 har man tydligen ändrat sig, för då återgår man till ”Säter och Nyköping” och 40 år gamla SM 1976.

omgraverade_valsar_1625-1626_1024aHelt konsekvent är man emellertid inte, ty under MISAB 17:186 råkar man kopiera lite text från MISAB 3:1105, där Antikören 16, 1995 refereras. Nu har man dock inte studerat denna referenslitteratur (eller denna blogg) speciellt väl, för av texten framgår att man inte känner till att det underliggande motivet på Ottosson 44 är Ottosson 42 (”S i pilvinkeln”) och att S:et alltså markerar myntorten SÄTER, trots att valsarna graverats i Nyköping. Carlberg jämför istället med Ottosson 61, som dock inte har det ”stora G” som endast förekommer på Ottosson 42 (1625) och Ottosson 62 (1626). Hade Carlberg bara läst Antikören 16 lite bättre skulle han f.ö. kunnat datera även MISAB 20:608 (stort G och defekt kronpuns = 1626).

När Svenska Numismatiska Föreningen (MISAB) nu skall beskriva och saluföra Säter-halvöret i provmyntserien 1625 (Ottosson 21, SM 171, Cav. 7), väljer man att helt omotiverat ange myntorten till ”STOCKHOLM?”, med lästipsen:

  1. en 38 år gammal opublicerad och utdömd ”stencildebatt”,
  2. en ”Ottosson-artikel” skriven av Håkan Widjestrand (sic!), samt
  3. ett sedan 20 år tillbaka vederlagt debattinlägg, författat av Jan-Olof Björk (”den mest drivande kraften bakom bolagets tillkomst”)!?

Att det finns gott om prestige ”i ankdammen” är knappast någon nyhet. Men att låta egna antipatier styra verksamheten blir samtidigt en aning skrattretande. Speciellt när man gång efter annan kliver upp på sina höga hästar och basunerar ut sin egen förträfflighet.

  • §1a. ”Svenska Numismatiska Föreningen är ett vetenskapligt samfund, som har till ändamål att stödja och främja den numismatiska forskningen i Sverige.”

På sidan 105 i SNF/MISAB:s 20:e katalog kan vi läsa: – ”Möjligen är dessa intressanta klippingar tillkomna i en präglingsmaskin lik den i vilken tidigare emitterade guld- och silverklippingar tillverkats”… ”Om så är fallet skulle myntorten också kunna vara gemensam med de flesta guld- och silverklippingarnas, nämligen Stockholm.”

MEN LILLA HJÄRTAT!  DU HAR JU INGA SOM HELST BELÄGG FÖR DETTA!!

1625_1626_sater_vase_700Varför Stockholm?? De första kopparmynt som slogs där är närmare 100 år yngre, från 1715. Varför inte kopparmyntverket i Säter, där stamparna är graverade!? Detta år präglades klippingar av koppar i Säter (åtta typer) och Nyköping (sju typer), samt runda lågvalörer av silver i Kalmar (två typer), Göteborg och Stockholm (en typ vardera). Varför skulle man mitt i smällkalla vintern (med häst och släde?) transportera sex stampar, tillsammans med ett eller flera skeppund koppar (à 136 kg) de 20 milen till Stockholm? Vore det inte avsevärt lättare att i Säter tillverka en enkel fixtur till stamparna (fyrkantsjärnen)? Till en upplaga som enkelt kunde präglas på en eller två dagar, hade ”ett hål i en planka” funkat som fixtur! I nödfall kunde man sträckt ut handen och greppat en tång! Att flytta hela myntverket till Stockholm är fullständigt absurt!

Lästips: Mynttidningen 5/6-1996 med svaret på Björks debattinlägg 1996.

scan_mynttidningen_5-6_1996_s46_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s47_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s48_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s49_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s50_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s51_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s52_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s53_1250

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela Stockholms-resonemanget faller på sin egen orimlighet och bland annat därför, är det anmärkningsvärt att ett ”vetenskapligt samfund” framför den här typen av illa underbyggda ”svåger-resonemang / kompistyckande”. Lika illa är det att man underlåter att beakta det som faktiskt skrivits i ämnet. Att man sedan lyckats tillskriva undertecknad Widjestrands artikel, visar väl bara hur illa det är ställt med källkritiken. Att i ett ”debattinlägg” 1996 skriva: ”Sannolikheten för att Säter skulle ha varit myntort för klippingserien är obefintlig”, må väl vara förlåtet. Men att 20 år efter att samma debattinlägg totalsågats, vidhålla en vederlagd teori, är faktiskt ganska pinsamt. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att katalogförfattaren påverkats av en beroendeställning och därför brustit i objektivitet. Vetenskapliga samfundet SNF har all anledning att skämmas!

mynttidningen_5-6_1995_sater-vaseÄn mer pinsamt är det att läsa MISAB:s, tvärsäkra men helt omotiverade, äkthetsbedömning av provmyntserien: - ”Enligt vår uppfattning råder det i dag inget som helst tvivel om den saken”, låter man meddela – med näsan i vädret. Vem som bevisat äktheten och hur, har man helt glömt bort. Istället svamlar man något helt ovidkommande om ”marknadsmässiga priser”!?

I Björks refererade debattinlägg 1996 läser vi:
”Författaren till detta debattinlägg har haft en kluven inställning till myntens samtidighet/äkthet.”
Efter långa och heta telefonsamtal med Jan-Olof i början av 1990-talet, skulle jag nog kalla detta för en gedigen efterhandskonstruktion. Björk & Co var snarare kategoriska falskmyntförespråkare fram till 1995. I gott sällskap dock. Minns mycket väl ”Myntmötet i Avesta 1994″, då Tingström lite malligt deklarerade att; Avesta Myntmuseum minsann inte ställer ut falska mynt (”Spanska skölden”). Medan PG och smålänningarna nickade, log jag brett och sa; ni kommer att få krypa till korset och ändra er allihop … jag har identifierat i stort sett varenda puns. Inte kunde jag då ana att det fanns så tjuriga myntsamlare;)

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

Sköna maj, välkommen!

Sköna maj, välkommen, till vår bygd igen! – Valborg! – Konungens 70:e födelsedag!

George Washington 1789, Louisianaköpet 1803, Chalmerscortégen 1910,  Hitlers självmord 1945, Saigons fall 1975, Hylands sista hörna 1983 … tja, vad skall man skriva om en dag som denna …? Lördagen den 30 april 2016 ….?

Nja, jag tror jag bjuder på några fina Gustav Adolf-kreuzrar istället. Fotograferade av undertecknad under Myntmötet i Avesta 1994. Mynten finns i Avesta Myntmuseum.

1632_kreuzer_avesta2a_12001632_kreuzer_avesta2b_1200
1632_kreuzer_avesta3a_1200
1632_kreuzer_avesta3b_12001632_kreuzer_avesta1a_12001632_kreuzer_avesta1b_1200Samtliga avbildade graverade av Petter Mickelsson och valsverkspräglade vid Markus Kocks myntverk i Säter 1632. För den som vill fördjupa sig i detta rekommenderas exv. Antikören Lagerkatalog 20, 1990, Mynttidningen 5/6-1994Mynttidningen 4-1996, Castenhags variantlista samt Antikörens FaceBook-sida.

Trevlig Valborg! – Och stort GRATTIS på 70-årsdagen, Kungen!

Forskarbesök på KMK

Så där ja, då har man fått några dagars ledighet och hunnit smälta intrycken efter Stockholmsresan. Förutom ”födelsedagsfirande med överraskande goda vänner”, blev det bland annat fem timmars intensivfotografering på Kungliga Myntkabinettet. Jag tog närmare 750 bilder … med hjälpsam assistans från Ulrika Bornestaf och Cecilia von Heijne, som plockade fram Skötkonung-penningar på löpande band.

mapp_malmer_13-15

Ni som följer oss på FaceBook har ju redan fått lite rapportering från sejouren i kungliga hufvudstaden, men för övriga är detta senaste nytt. ;)

För hustrun var flygturen Landvetter – Arlanda resans höjdpunkt. – ”Examen i flygräddas förening” och första flygningen på över 10 år. Högsta betyg! Grattis och vart flyger vi härnäst? ;)  Väl nere på marken igen, tog vi expresståget in till centralen och taxi till Hilton. Gött! Semester! Var är baren? Jo, jag fyllde ju faktiskt år! … och skulle inte ”till jobbet på KMK” förrän kl. 10.00 på måndag.

20150510_baren_hilton_1200

I detta läge visste jag emellertid inte att tvenne gotlänningar och ett halvt dussin ”stockholmare” satt utplacerade som små överraskningar i såväl hotellbaren som på restaurangen lite senare på aftonen. Det blev en kanonlyckad kväll … utan minsta tanke på morgondagen … ;)

20150510_efter_krogen_1200

Måndag morgon. Frukost och strålande väder. Klockan 10.00 tog Caroline Petersson emot i entrén på Kungliga Myntkabinettet. Uppe på 4:e våning togs jag sedan emot av Cecilia von Heijne och Ulrika Bornestaf som skulle hjälpa till med att plocka fram samlingarnas alla Olof-mynt, av CRUX-typ eller ingående i kedja 1, för fotografering.

20150511_fotografering_kmk_1200

Efter att ha riggat upp nyinköpt Nikon-kamera (1.190 kr på NetonNet), led-belysning (20 kr på Harald Nyborg) samt ”svartlåda” i form av en matlåda (20 kr på Ö&B), var det dags att sätta igång. Nu skulle det snart visa sig om det var ett misstag att välja bort den där systemkameran för 38.000 kr, eller ej …?

olof_montage_1200

Cecilia tog första passet och gick och hämtade den första myntbrickan i valvet. Först myntet, fota båda sidor (ett par gånger, för säkerhet skull), därefter beskrivningsetiketten med inventarienummer, vikt etc. Nästa! o.s.v. Vi fick ganska snart igång ett bra samarbete och första brickan avverkades på en dryg timme. One down, five to go. Efter tre brickor tog Ulrika över. Hon hade redan lunchat och jag kände inte att jag behövde äta mer … efter gårdagens utsvävningar. Dessutom var ryggen fortfarande ganska okej, så vi körde på. Och klockan 15.00 var det klart!

Tillbaka till hotellet för att ta igen sig lite … efter vikingamynt på KMK skulle det nämligen bli vikingamat, på AIFUR Krog & Bar på Västerlånggatan …

Vad man samlar på sig ….

Trodde ni att jag hade slutat skriva? – Nä då, snarare tvärtom. Har faktiskt aldrig skrivit så mycket som jag gjort den senaste tiden. Dessvärre har myntbloggen blivit lidande av mitt återuppväckta intresse för Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. Tiden räcker helt enkelt inte till. Men som det ser ut just nu, blir det en hel del (spännande!) läsning när det väl är färdigt … om än inte i bloggform. Det blir av allt att döma en bok!

Området är ingalunda nytt för mig, men ett trevligt nyförvärv fick mig att leta fram mina gamla anteckningar och spinna vidare på dessa. Har i detta sammanhang återigen fått bevis för att jag är en riktig samlare. Och då inte bara av mynt och medaljer. Det ligger lappar och anteckningar i var och varannan bok. Mitt exemplar av Malmer 1989 ”väger bly” efter 25 år av blyertsanteckningar. ;) Högvis med nedklottrade artikelutskrifter och ett synnerligen splittrat bildarkiv. Lägg därtill alla ouppackade flyttlådor sedan flytten 2007 och bilden av mycket jobb börjar kanske klarna. Det är inte klokt vad man samlar på sig!

Men idag fick jag i alla fall, efter mycket om och men, äntligen kontakt med Kungliga Myntkabinettet, KMK, i Stockholm. Så nu återstår bara att se om det fortfarande finns någon där som är intresserad av numismatik. Att det skall behöva ta en månad? att få fram lite bilder, lät ju inte speciellt kul, men vi får väl avvakta och se. Hoppas bara inte att de blir sura p.g.a. att jag påvisar felaktigheter i ”Den svenska mynthistorien”. Man måste väl vara uppmuntrande och tacksam för nya rön …? ;)

Apropå antikvitetsförfalskningar

När myntsamlandet i Sverige ökade efter Elias Brenners praktverk (Thesaurus Nummorum Sueco-Gothicorum, 1:a upplagan 1691, 2:a upplagan 1731), skapades en efterfrågan på numismatiska sällsyntheter som saknades i såväl museisamlingar som privata dito. Vid den här tiden var mycket inom numismatikens fantastiskt omfångsrika värld fortfarande outforskat och okänt. Något som i kombination med att den gode Brenner ibland missuppfattade mynt han försökte tolka och illustrera, ledde till att en helt ny grupp förfalskningar kom till världen: – ”Fantasimynten”. Mynt som aldrig existerat, men som någon historielärd kanske tyckte borde finnas? Något som skulle göra historien bättre än den var. – Varför inte en penning från Ragnvald Knapphövde till exempel? Eller kanske Knut Eriksson? Prästen och dokument-förfalskare Nils Rabenius (1648-1717) brukar väl betraktas som lite av en pionjär i detta sammanhang. Jämför t.ex. bilden ovan samt Myntbloggens vinjett, med två brakteater … som aldrig funnits i verkligheten … utan ”bara i fantasin”, sa Kalle. ;)

”Harald Blåtands platta”…

Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. ;)

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
- ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ‘fynd’ som kom från samma källa som ‘föremålet’. I samma skrin där ‘föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast ;) att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? ;)

- ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: - ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. ;)

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … ;)

*  Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.

Över- & ompräglade tenar

Kikade in på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida och fann ”en ny utställning” (artikel/notis), om ”några gamla bekanta”, d.v.s. några kopparmynt som jag en gång haft i min ”tekniksamling”. Rubriken lyder: ”Konstiga präglingar på Gustav II Adolfs nyköpingsmynt” och författare är Erik Lie och Lennart Castenhag.

Några av dessa mynt finns tidigare beskrivna i Mynttidningen 2-1997 (samt i några Antikören-kataloger), jämte dito från både Säter och Arboga. Fenomenet med över- och ompräglade valsverksmynt är inte specifikt för Nyköpings myntverk – även om det verkar ha förekommit under såväl Hans Krolls som Marcus Kocks tid (jämför ”Lekstuga i Nyköping 1626 …?”).

Anledningen till dessa ompräglingar skulle möjligen kunna ha med olika arbetsstationers efterkontroll att göra? Om exv. utstansningsstationen inte var nöjd med vissa präglade tenars kvalitet (bredd, utprägling, tjocklek etc.), skulle man kanske kunna tänka sig att de ”återremitterade” dem till präglings-stationen? Var då t.ex. tenens tjocklek för tunn, eller bredden för smal, präglades de om i en lägre valör? Och var det utpräglingen som var för dålig, gjorde man helt sonika ett nytt försök? Hur som helst ville man säkerligen utnyttja kopparen så bra som möjligt och undvika svinn så långt det gick. Kvalitetsbegreppet är ju alltid en smula subjektivt.

Som komplement till herrar Lie & Castenhags litteraturreferens, vill jag även nämna Mynttidningen 3-1995 och 1-1996 … så får man en mera nyanserad bild av 1990-talets diskussioner om svensk kopparmyntning med valsverksteknik 1627-1632 … ;)

Mynttidningen 1997 – Innehåll

Trots att det är länge sedan utgivningen av Mynttidningen, får jag ofta förfrågningar om tidningen och om jag har några nummer kvar? – Senast i veckan faktiskt. Många vill komplettera – en del vi köpa hela bibban. Och det blev ju faktiskt närmare 800 sidor under fyra år, så det finns en del att läsa! En liten innehållsförteckning för 1997 hittar du nedan.

Mynttidningen (“kronjuvelen bland svenska numismatiska tidskrifter” … “mer påkostad än någon annan mynttidning”, som Wijk & Holmberg uttryckte det) utgavs av undertecknad under fyra år 1994-1997. A4-format och en hel del 4-färgstryck. I skrivande stund finns 16 (av 19 utkomna) tidningar kvar i lager, varav fyra är stora dubbelnummer.

Just nu är det lite av storstädning på lagret … så Du som söker tidningar, kataloger, större partier av mynt, sedlar eller medaljer … passa på att mejla oss Din önskelista, så skall Du få en offert som Du inte kan motstå! ;)

Mynttidningen 1-1997
A4-format, 36 sidor. Innehåller bl.a.

  • Auktionsvisning – Antikörens 20:e myntauktion.
  • FIDEM 1998 – Internationella medaljkongressen.
  • Drottning Margareta och Kalmarunionen 1397-1997.
  • Sigismund – kung av Polen & Sverige. Porträttmynt 1588-1632 (av W. Morawski och U. Ottosson).
  • Att samla mynt är som att resa i historien (av P. Carlgren).
  • Fåglar på mynt, sedlar och medaljer!
  • Mynttidningens rättelser (ang. 1 öre 1662) bekräftade!
  • Avesta-liarden 1654 – ett tillägg.
  • Sveriges krona och dess köpkraft 1873-1996.
  • Olika svenska mynts värdeutveckling perioden 1953-1996.
  • Raritetsbeteckningar.
  • Eurotecknet.
  • Sveriges 15 vanligaste mynt.
  • Äkta och falska blodsklippingar 1568 (av U. Ottosson).
  • Indiska tempelmynt (av F. Tufvesson).
  • Pisanello – medaljkonstens förste mästare (av U. Ottosson).

Mynttidningen 2-1997
A4-format, 36 sidor. Innehåller bl.a.

  • Vi har fått en ny inspirationskälla!
  • Kungliga Myntkabinettet – Sveriges Ekonomiska Museum.
  • I. Den högtidliga invigningen den 11 juni 1997.
  • II. Nyskapande, brett och spännande – i modern miljö.
  • III. En halv miljon föremål har mycket att berätta!
  • IV. Personal med visioner betyder stora möjligheter för framtiden!
  • Blod, mynt och medaljer – eller Franska Revolutionen ur numismatisk synvinkel (av T. Dyrborn).
  • Pseudo-mynt säljs via Internet och sanktioneras indirekt av både SNF och SMHF!??
  • Ulf Nordlinds Mynthandel i nya lokaler.
  • Kvalité betalades bra på Antikörens 20:e myntauktion i Göteborg!
  • Världsrekord igen! $1,815,000 betalades för silverdollar 1804!
  • Vasamuseet på Djurgården. Mynttidningen har sett mynten.
  • Numismatisk kuriosa – för den teknikintresserade. Varianter, variationer, felpräglingar & präglingsdefekter (av U. Ottosson).
  • Ytterligare några ”gamla godingar” för den teknikintresserade.
  • Rättelse: Oskar I:s myntporträtt (av U. Ottosson).

Mynttidningen 3/4-1997
A4-format, 60 sidor. Innehåller bl.a.

  • Efter fyra år och nästan 800 sidor – Mynttidningen byter skepnad!
  • Godbitar från Kungl. Myntkabinettet i Stockholm.
  • Fredrik I:s Avesta-slantar 1730-1750 – 8 öre täcker alla stiltyper!
  • Fina provenienser (uppgift om tidigare ägare) kan ge ökat ”samlarvärde”.
  • Storsamlare och konnässörer!
  • Vapenstrid i nya storlänet.
  • Göteborgs vapen – ingen slump! (av U. Ottosson).
  • Praktmyntet över Karl IX:s Göteborg slaget på Hisingen 1610!? (av U. Ottosson).
  • Stort utländskt intresse för svenska mynt!
  • Nyupptäckt silvermynt från Karl IX:s Göteborg! (av U. Ottosson).
  • Världens största myntklubb!
  • Har ”Sveriges förnämsta guldmynt” anknytning till Göteborg?
  • Myntskatten på den holländska ostindienfararen Akerendam som förliste utanför Norges kust år 1725.
  • Standardiserade medaljformat – 18:e storleker = Ø 56 mm.
  • Pafosfyndet (av I. Molander).
  • Verkningsfull opinionsbildning! SNF tar bort länken till ”mynthandlaren” med den falska marknadsföringen.
  • Samtida förfalskning anno 1700.
  • Göteborgs Numismatiska Förening ställer ut på Bankmuseet.
  • Tillåtet kopiera inom familjen?
  • Tidigare obeskrivet 1500-talsmynt funnet! (av H. Widjestrand).
  • Variantsamla ”Kalle dussins” nödmynt – massor att upptäcka!
  • Görtzens gudar på snusdosa.
  • Amerikansk och svensk kvalitetsstandard. Mynttidningen har jämfört.
  • Mera exakta kvalitetsangivelser allt mera angeläget med dagens prisskillnader.
  • Tilltalande ”garantipatina” eller glänsande blankskurad? Ett mynt med patina kan alltid rengöras, men ett rengjort mynt får aldrig sin patina tillbaka!
  • Kopparleden (av T. Gustafsson).
  • En ”torftig” medalj – präglad av våtkolad torv 1903!
  • Johan III:s örtugar öppnar nya vägar för framtida forskning inom 1500-talsnumismatiken (av H. Widjestrand).
  • Äkta eller falsk? Värdefull eller värdelös?
  • Kommittén mot Myntförfalskning upphör? – efter att ha äkthetsbedömt en klumpig turistkopia …
  • En tveksam souvenir i Kungl. Myntkabinettets museibutik.
  • Sveriges Regenter (myntherrar) 995-1521. Ett porträttgalleri.
  • Några iakttagelser kring klippingmyntningen 1624-27 (av H. Widjestrand).
  • En av Sveriges första medaljer! – Johan III:s & Katarina Jagellonicas kröning 1569.
  • Unik klipping: ”3/4 öre utan årtal” …?
  • Kunglig(?) myntförfalskning anno 1614 (av U. Ottosson).
  • Numismatiska medaljer – ett trevligt samlarområde!