Kategoriarkiv: Tillverkningsteknik

Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Publicerat av
Svara

För sisådär en 25 år sedan eller så visade en kund upp en väldigt intressant renässansmedalj i butiken på Stureplatsen i Göteborg. En stor pampig sak avbildade den berömde florentinske affärsmannen och politikern Cosimo de Medici (1389-1464). Det märkliga med denna medalj var dels att inskriptionen var spegelvänd – och dels att den var tillverkad av horn! Lätt transparent kohorn!

Intressant nog finns det en världsberömd målning, kallad ”Portrait of a Man with a Medal of Cosimo the Elder” (1474-75), av Sandro Botticelli (1445-1510), där just denna medalj figurerar. Den har till och med hornmedaljens ljusa färg. Hur kan detta hänga ihop? Är detta en förlaga till medaljen? Kan man ha använt transparent horn som hjälpmedel för att skulptera medaljen? Varför är omskriften spegelvänd?

Originalmedaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) är gjutna i brons och silver och  tillkomna straxt efter hans död. Det finns faktiskt i TRE olika utföranden (ovan t.h.):

  • MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, father of his country.
    PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. Brons Ø 74 mm. The original, commisioned by Piero in commemoration of his father, has an allegorical figure of Florence on the back. P.P.P. = Princeps Pater Patriae (Primvs Pater Patriae).
  • COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P = Cosimo de Medici, father of the republic. PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. a) Silver Ø 37 mm och b) Brons Ø 78 mm. A second version was coined in his honour by the order from the officials of the Commune of Florence, after the Signoria officially granted the title (Princeps Pater Patriae) through a decree dated to March 16th 1465. The later version specifying that Cosimo was given the title “Father of the Country” by public decree via the inscription: COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P.

Studerar man Botticellis målning lite närmare ser man att medaljen ifråga är nr 1 ovan. Huvudbonaden bryter omskriften och bröstavskärningen är väldigt hög. Man kan till och med förnimma några av bokstäverna i omskriften. Och dessa förefaller inte vara spegelvända. Det är alltså originalmedaljen från 1464 som stått modell för Botticellis målning.

Horn-medaljen å andra sidan visar en högre, mera komplett bröstbild med ett centrerat porträtt. Själva huvudet är betydligt mindre än på målningens medalj. På ett sätt mera proportionerlig och ”bättre” utförd, men kanske också lite stelare och ”mindre charmig”. Förklaringen till detta dök upp åtskilligt år efter att jag först – och väldigt hastigt – sett min första horn-medalj, en gång på 90-talet.

Och inte förrän jag i slutet av förra året, ett kvartssekel senare, fick återknyta bekantskapen med nämnda horn-medalj (via en mejlad bild), kunde jag slutgiltigheten bekräfta mina misstankar om dess ursprung. Det skulle visa sig att den var 275 år yngre än originalet.

Även denna medalj är gjuten (mäter hela Ø 86 mm) och ingår i en större serie över Toscanas regenter som den italienske medaljkonstnären Antonio Selvi (1679-1753) gav ut med början 1740. Man vet att Antonio Francesco Selvi kom till Florens 1698 och att han var elev hos skulptören Massimiliano Soldani-Benzi (1656-1740). Selvi var i första hand en tillverkare av bronsmedaljer och det förefaller som merparten (alla?) var gjutna. Mest känd för eftervärlden har han blivit för sin stora serie medaljer över familjen Medici.

  • ITALY. Florence. Cosimo de Medici (1389-1464). Cast bronze medal by Antonio Selvi, after 1740 (from his series on Tuscan rulers announced in 1740).
    Obverse: Bust right. MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, first father of his country. Reverse: SEMPER, three interlinked finger rings (arranged as Borromean rings). Brons Ø 86 mm.

Frågan om hur Antonio Selvis gjutna bronsmedalj från 1740-talet hör ihop med den spegelvända horn-medaljen … kommer jag att återkomma till i del 2 av denna artikel. Då skall jag även försöka visa hur det lite udda materialet kohorn kunde användas för att producera gjutna medaljer … en bortglömd teknik …?

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Publicerat av
2

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara ”en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av Khazarerna, Volgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Sverige och kopparmyntningen i Spanien på 1600-talet

Publicerat av
Svara

I slutet av Filip II:s regering i Spanien började man år 1597 prägla små skiljemynt av s.k. vellon (nästan ren koppar) i valörerna 1, 2 och 4 maravedis. I Segovia skedde präglingen i ett vattendrivet valsverk man köpt från Tyskland 1584. Även under efterföljaren Filip III myntades dessa valörer åren 1598-1602, varefter man istället utgav dubbla valörerna i samma storlek och i ren koppar, åren 1602-1626 (de sista åren under Filip IV 1621-1626).

I samband med denna 50%-iga devalvering (den 13 juli 1602) började man (den 18 september) 1603 att kontramarkera äldre mynt (i statens ägo) i samma anda, d.v.s. 4 maraverdis blev 8 maravedis o.s.v. Detta fortgick tills slutet av 1606 och det har beräknats att staten härigenom gjorde en nettovinst på över 875 miljoner maravedis. Och då det gick 34 maravedis på realen borde detta motsvara drygt 25 miljoner real eller 3,2 miljoner ”piece of eight”, Spaniens världsberömda handelsmynt om 8 realer i silver.

Under 1620-talet präglade Spanien enorma mängder kopparmynt, vilket ledde till att världsmarknadspriset på koppar steg markant. Under 1625 började man emellertid att omvärdera kopparmyntningen och den 31 maj 1626 inställdes all prägling av kopparmynt i Spanien. Först 35 år senare upptogs vellon-mynten igen. Denna gång valsverkspräglade 2, 4, 8 och 16 maravedis 1661-1664 med porträtt av Filip IV.

  • Spanien. Philip III. 4 Maravedis 1601. Vellon. Valsverkspräglad. C/m ”VIII” (1603).
  • Spanien. Philip III-IV. 4 Maravedis 1620-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).
  • Spanien. Philip III. 8 Maravedis 1607. Koppar. Valsverkspräglad.
  • Spanien. Philip III-IV. 8 Maravedis 1602-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).

Notera att präglingen bedrevs PARALLELLT, både med den nya valsverkstekniken och den gamla primitiva, men billiga, hammarpräglingen – precis som i Sverige under myntningen av kopparklippingar 1625-1627. Den i högsta grad varierande präglingskvaliteten har alltså ingenting med kunskapsbrist att göra, utan hänger helt och hållet ihop med ekonomiska överväganden. Spaniens s.k. Cob-mynt lär t.ex. gått på export till Amerika och många svenska HP-klippingar har bevisligen hamnat i Östeuropa, Ryssland och Baltikum.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Kungen insåg naturligtvis vilken jättepotential som låg i möjligheten av en manufaktur för spanska kopparmynt. Vid samma tid visade även det franska sändebudet, Des Hayes, intresse för att köpa svensk koppar (Wittrock 1919). Att de spanska köpmännen hellre ville slå kopparmynt än köpa kopparplåtar kan möjligen ha att göra med det förbud mot införsel av ”vellon” (nästan ren koppar) som den spanske kungen Filip IV, med hot om stränga straff, införde i oktober 1624 (Linder 1937). Kanske var det så att ”valuta” var undantaget från detta förbud? Ja, kanske var det till och med så att man företog en svensk ”försöksmyntning” av kopparmynt i syfte att få sälja blindmynt eller färdiga mynt till Spanien och/eller Frankrike? Om så, varför inte skicka med ett varuprov? Men hur skulle de slarvigt slagna reguljära svenska klippingarna 1624-25 uppfattas i utlandet? Kanske behövde man ett bättre ”varuprov”…?

Kung Gustav II Adolf hade i detta läge all anledning att se positivt på kopparens export- och förädlingsmöjligheter. Den 10 januari 1625 bestämdes om den optimistiska myntordningen att slå 150 daler (4.800 öre) per skeppund (136 kg). Detta motsvarar ett internationellt kopparpris på inte mindre än 92,3 riksdaler och kan alltså ses som ett slags minimipris (Wolontis 1936). Fick man inte detta exportpris, så slog man egna inhemska mynt istället. Och gjorde på så sätt ”kopparen rar” på den internationella marknaden. Myntordningen innebar att de då (tidigt 1625) aktuella valörerna 1 fyrk (1/4 öre), 1/2 öre samt 1 öre skulle väga ca 7, 14 och 28 gram. Den högsta spanska kopparvalören var då 8 maravedis 1602-26 med vikten 6,57 gram.

Utvecklingen i Sverige gick emellertid mot högre valörer. Sveriges första kopparöre är Säter-öret 1625 ”med 1624 års kronor” (Ottosson 13, krontyp D) som kan antas ha präglats alldeles i början av 1625. Redan i början av mars samma år verkar fyrk-präglingen vara ett avslutat kapitel (Ottosson 1996) och i mitten av samma månad började man i Säter hammarprägla tvåöresklippingar utan ram (Ottosson 19, 1995).

Bilden ovan visar en hammarpräglad tvåöring 1626 från Säter (t.v.) och en valsverkspräglad dito från Nyköping (t.h.).

Under andra halvåret 1625 föll kopparpriset drastiskt, vilket ledde till kraftigt ökad myntning. Allt enligt strategin; för lågt världsmarknadspris = ökad inhemsk myntning. 1625 års överlägset vanligaste Säter-mynt är öret 1625 med kronor av typ E och utan ram (Ottosson 15). Typen bör därför vara slagen under sommaren och hösten 1625. Även i Nyköping slogs hammarpräglade klippingar, men i betydligt mindre skala. Först under hösten 1625 kom man igång med valsverkspräglingen av, först halvören utan ram, sedan ettören med ram (Ottosson 57-51). I slutet av året kom även Säter så smått igång med valsverkspräglingar, i och med det mycket rara typen ”med S i pilvinklen” (Ottosson 42), vars valsar graverats i Nyköping. I och med detta får Säter-mynten en inramad myntbild. Märkligt nog får även (de fortsatt slarvigt slagna) HP-klippingarna från Säter ramar vid årsskiftet 1625-1626, vilket kan tyckas omotiverat. Samtidigt fortsätter man i Nyköping att slå hammarpräglade ören utan ram även 1626.

Det finns en lång rad skäl som talar för att den s.k. provmyntserien från Säter 1625 med ”spanska skölden” som toppvalör, präglats mycket tidigt på året. Förekomsten av fyrken och avsaknaden av tvåöret talar t.ex. för januari-februari 1625. Att man endast använt ett stamppar per valör talar för en mycket begränsad upplaga. Kanske bara några tusen exemplar – ett dagsverke för myntverket i Säter. Frågan är bara VARFÖR den präglats? Är det frågan om ”provmynt”? Eller är det en ”teknisk försöksprägling”? Eller är det rent av ett ”varuprov” för potentiell kopparexport?

Ulla Linder skriver 1937 att Sverige troligen ”exporterat koppar till Spanien redan före 1625”. (NNÅ 1937). Vi vet också att drottning Kristina år 1642 gav tillstånd att ”låta mynta ostämplade penningar” och att man 1654 till och med slog franska mynt i Avesta. Tio år senare besökte myntmästare Isaac Kock, adlad Cronström (1620-1679), England för att försöka sälja svenska blindmynt – högst sannolikt med ovan avbildade ”provmynt” (1663) att uppvisa som varuprov. År 1665 slogs en liten medalj (med likvända sidor!) i England som några år senare (1672) kom att bli modell för Englands första kopparmynt; Charles II:s farthing (1/4 penny) slagna åren 1672-1676 samt 1679 (med motvända sidor!). Samtliga dessa är bevisligen slagna på svenska Avesta-blindor.

Myntliknande medaljer anno 1628

Publicerat av
Svara

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800I föregående blogginlägg, om valsverkspräglade kopparmynt, visade en av illustrationerna ett uppslag ur Antikören Lagerlista 24, från 1992. Längs ner i mitten på sidan 20 ses frånsidan av en myntliknande medalj över (eller från?) myntmästaren Markus Kock (1585-1657). Illustrationen är hämtad från referensverket över Sveriges enskilda medaljer (personmedaljer), författad av Bror Edvard Hyckert  (1848-1910) med titeln: ”Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor”, Numismatiska Meddelanden XVII, Stockholm 1905-15. Tyvärr avbildas endast frånsidan av denna rara medalj, så exakt hur åtsidan ser ut …

Markus_Kock_Hyckert I-37_1200

… kände jag inte till när första utkastet till denna artikel skrevs för sex veckor sedan. Men eftersom jag minns att jag talat med Jan-Olof Björk om saken för ett tjugotal år sedan, och han då nämnde att ha fått bilder från KMK, skickade jag lite ”på vinst och förlust” iväg ett mejl till honom. Fick omgående svar och kan därför visa båda sidor av denna rara medalj – och därmed avslöja dess gravörstil. – WOW!! Hade inte väntat mig en rak sköld med voluter, även om detta ju faktiskt finns på halvörena redan 1627.

Kopparmyntsamlaren känner naturligtvis genast igen motivet, med den stående gripen, från Gustav II Adolfs Nyköpings-ören. Redan av beskrivningen i Hyckert (se bild 2) kan man dra slutsatsen att även åtsidan stora likheter med de stora kopparören som präglades på Markus Kocks myntverk i Nyköping åren 1627-29 (se nedan). Åtsidans omskrift förekommer på mynten inte exakt som Hyckert skriver, men bra nära: GVSTAVUS : ADOLPH(US) : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: (utan US på mynten alltså). Notera Hyckerts kommentar; att samtliga ”punkter” i omskrifternas interpunktion i själva verket är små fembladiga rosor!

Nyköpings-ören_1627-1628_1250

Den enklaste typindelningen man kan gör av denna myntgrupp är väl att gripen antingen har nedåtriktad vinge, eller uppåtriktad dito. Den förra är tidigast och förekommer endast 1627, medan den andra introduceras i slutet av 1627 och sedan används tills Nyköpngs-myntningen upphör 1629. På den förmodligen äldsta typen har årtalet utskrivet med arabiska siffror (1627) och placerats nedtill, mellan benen på gripen (Typ I, SM 148). Precis som på medaljen alltså. Notera att den perspektivt tecknande hertigliga kronan också är densamma på medaljen. Däremot skiljer de sig åt beträffande vingen, då medaljen fått ”den nya vingen” 1628. Alla övriga Nyköpings-ören har årtalet angivet med romerska siffror för att matcha de latinska omskrifterna. Logiskt och bra, men givetvis inte utan undantag. På 27:orna förekommer även årtalen: M DC XXV2 och M DC XX7 (istället för M DC XXVII).

mt_1-96_s18_1200  mt_1-96_s19_1200  mt_1-96_s20_1200  mt_1-96_s21_1200

Mynttidningen 1-1996 innehåller en hel del matnyttigt för den som är road av dessa stora kopparmynt från Gustav II Adolfs och Markus Kocks dagar. Ovan bjuder vi på det fyra första sidorna av artikeln: ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar.” På sidan 21 kan man t.ex. följa hur rikssköldar och kungakronor byter stil och vilka kännetecken man kan koppla till dessa båda valssnidare. Den förste, som förmodligen följt med Marcus Kock från Tyskland, känner vi dessvärre inte namnet på, men den andre hette Petter Michelsson och var enligt egen utsago 1642, ”den ende infödde svensk, som lärt sig detta ämbete”.

Genom de nu publicerade bilderna kan vi konstatera att gravörstilen på denna Markus Kock-medalj 1628, med den tyska(!) omskriften: RECHT : CHRISTLICH : ZU : GLAUBEN : ALLE : ZEIT, utan tvekan tillhör myntmästarens namnlöse tyske kollega. Sveakronor, vase och kungakrona talar sitt tydliga språk. Också sköldens voluter känns igen från Gustav II Adolfs runda halvören, även om de i detta fall fått rikligt med extra ”lull-lull”, helt i barockens anda. Notera till exempel de (kvittrande?) fåglarna som placerats ovanpå voluterna.

Av vilken anledning präglades då denna medalj? Ja, den kände numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) kunde redan 1773 (i verket ”Beskrifning öfwer Swenska Mynt och Kongl. Skåde-penningar”) presentera en … ”teori” … om detta: 😉

– ”Man wet icke hwad man skal göra af denna Kopparpenning; som wäl är til Slants-storlek, dock utan något lagligt wärde. Kanske, at den Tyske Myntmästaren Marcus Koch hafwer allenast welat lemna sina Barn och Husfolk en Christelig påminnelse.” 

Tanken att det skulle vara någon typ av presentations-medalj är nog inte helt orimlig. Om den sedan var ämnad endast för ”barn och husfolk” kan kanske diskuteras. Mera troligt är nog att den var tänkt som en slags kunglig dusör?, skrytobjekt? eller varuprov? på vad det nyinrättade myntverket i Nyköping, under Markus Kocks ledning, nu kunde prestera. Lite skillnad emot de mindre noggrant präglade klippingarna från staden 1625-26 – eller hur?

Kanske skulle man till och med kunna drista sig misstänka ett samband med Markus Kocks gamle kompanjon i Elbing, myntmästaren Marcelis Philipsen? Denne lät nämligen, samma år, prägla motivmässigt liknande presentationspenningar i staden Elbing i Polen (jämför åtsidorna!), men i de ädlare metallerna guld och silver (Hildebrand 160, se vidstående bild). Ja, t.o.m. på fyrkantig (rombisk) plants, något som kan sägas vara ”typiskt” för presentationsmynt. Om Kock-medaljen präglats i ädlare metaller än koppar vet vi inte, men omöjligt är det inte. KMK:s möjligen unika koppar-exemplar väger 39,47 gram och mäter Ø 42 mm. Enligt uppgift från Jan-Olof Björk är även ett exemplar i tenn känt (Axel Fröhlings auktion i juni 1857, nr 276, köpare Meinander), men det är osäkert om denna är präglad? eller om det rör sig om en avgjutning? Rent statistisk talar det mesta för det senare alternativet, då det var väldigt vanligt att kopiera stora rariteter till museer och större samlingar.

Gustav_II_Adolf_Hildebrand_159_1250

För ett par år sedan fann jag av en händelse (letade efter något helt annat) ytterligare en myntliknande medalj inom samma kategori. Det var på Uppsala Universitets Myntkabinetts webbplats det plötsligt dök upp en medalj jag aldrig tidigare skådat. Hildebrands fantastiska verk i all ära, men man saknar verkligen illustrationer. All heder åt kabinettet i Uppsala som haft den goda smaken att digitalisera och publicera delar av sina samlingar till glädje för såväl forskare som samlare.

Också denna medalj har en åtsida som pryds ett magnifikt krönt riksvapen med klara kopplingar till Gustav II Adolfs koppar-ören. Medaljens omskrift: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: introduceras på Säter-örena 1628. Frånsidans inskription (i fyra rader) lyder: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO = Ära vare den Högste, de sinas tillflykt. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) beskriver den som nr 159 (och 159a – på fyrkantig plants!) i sitt oumbärliga verk ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, del I-II”, Stockholm 1874-75.

1628-29_riksvapen_typ4_725I detta fall är det inget snack om att gravören är Petter Michelsson. Rikssköldens konturer är närmast identiska (men inte riktigt till 100%) med ”Typ IV” (mynt nr 11 i Mynttidningen 1-1996, s. 21 – se bild ovan). Innanmätet med lejon, vase och sveakronor är också typiska för Michelsson. Denna sköld förekommer inte i Nyköping, utan endast i Säter åren 1628-29 och då i kombination med omskriften: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: Notera att mynt 1-10 har GUSTAVUS, medan mynt 11-20 alla har GVST. Medaljen bör rimligen dateras till 1628-29 och präglingsorten är förmodligen Säter i Dalarna?

Även kungakronan (Krontyp III-b-var.) är typisk och förekommer på mynten tillsammans med Michelssons version av ”Sköldtyp II” (mynt nr 5 – notera att mynt nr 4 har såväl skiljaktiga detaljer i innanmätet som en annan kungakrona). Varianten med nio ädelstenar i kronringen förekommer i både Säter (1628) och i Nyköping (1628-29).

Petter Michelssons medalj (Hild. 159) är enligt Hildebrand ”slagen i myntsilver till olika vikt” (1/2, 7/8, 1-1/4 samt 1-3/16 riksdaler). Sistnämnda exemplar finns i kabinettet i Uppsala och väger mera exakt 36,41 gram. Diametern är Ø 44 mm. Två exemplar på fyrkantig plants väger enligt Hildebrand 1-1/8 respektive 1-3/8 riksdaler. De varierande vikterna liknar mest en lottorad (för att travestera en känd ”kapsylsamlare”), något som kanske också kan förknippas med presentations-stycken och dusörer. Likheterna med Markus Kock-medaljen är påtagliga på många sätt. Riksvapnet med kung Gustav II Adolfs titel på åtsidorna och en (tidstypisk) religiös inskription på frånsidan.

Så kanske var denna stora silvermedalj (från Säter?) ämnad som en uppföljare till 1628 års ”skrytpenning” från Nyköping? – Slagen då Markus Kock hade byggt om myntverket i Säter så pass mycket att man till och med hade egen gravör …?

Valsklumpskronologi

Publicerat av
6

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Typ (huvudtyp, undertyp) – Årtal – Variant – Variation.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson

1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Konkreta kvarlevor och berättande källor …

Publicerat av
Svara

Ikväll bjöds man på en stunds trevlig läsning, då Svensk Numismatisk Tidskrift, (SNT 5-2018) anlände tidigare under dagen. Förutom sedvanliga gruppfoton och mötesreferat kan man i septembernumret bl.a. läsa om Lödöse-brakteaten med patriarkalkors och Gustav II Adolfs stormynt (ryttar-/skådepenningar) 1632-33.

1150_lodose_600x600bRoger Svensson argumenterar för att biskop Bengt, den Gode, i Skara (1150-1190) skulle vara myntherren bakom den dubbelkors-brakteat som man 1987 kunde binda till Lödöse. (Se artikeln ”Porten mot väster” på Myntbloggen 2013-11-18). Professor Kenneth Jonsson har tidigare fört myntet till kung Sverker den äldre (1136-1157), medan statsheraldikern och f.d. chefen för KMK, Henrik Klackenberg, argumenterat för biskop Bengt.

Bengt Hemmingsson är alltid läsvärd och har i många år varit en stor del av min behållning med SNT. Bengt är verkligen raka motsatsen till ”ankdammens prestigestinna farbröder” (se gårdagens blogginlägg). Han är prestigelös och kan dessutom argumentera för sin sak. Kombinationen av en både djup och bred kunskap om Sveriges mynt och förmågan (tålamodet) att luska fram ”glömda skatter” från arkiven, gör honom till en av de mest betydande svenska numismatikerna av idag.

g2a_hild_171_173_1200

Bengts senaste artikel: ”Från Stockholm till Augsburg – och åter”, fick dessutom undertecknad att sträcka lite extra på nacken (blev säkert 192 cm istället för 190 cm). Kul att bli omnämnd. Ännu roligare att få rätt! Stockholm – Augsburg t.o.r. alltså!

Och ytterligare ett blogginlägg anno 2016 uppmärksammat ända uppe i Stockholm. Under samma vecka! Mäktigt! Ovan avbildas två skådepenningar (medaljer – Hild. 171 och 173), med anknytning till ifrågavarande stor-/praktmynt (se bild nedan).

Såväl konkreta kvarlevor (d.v.s. mynt – med påvisbar gravörstil, präglingsteknik etc.) som skriftliga kvarlevor (arkivuppgifter) är allt som oftast fragmentariska, men i bästa fall kan dessa i kombination ge oss en fylligare bild och leda oss mot sanningen. En förutsättning är givetvis att man är öppen för nya idéer.

g2a_hild_172_174_175_1250a

Här några korta citat från Hemmingsson artikel i SNT 5-2018:

Augsburg
Författaren till dessa rader refererade Ulnonskas artikel – tyvärr okritiskt – i SNT 1996, men vid arbetet med volymen om Vasatiden inom projektet ”Den svenska mynthistorien” har frågan om dessa mynts hemvist kommit upp till förnyad prövning.

Åter i Stockholm
Ulf Ottosson har i ett inlägg på Myntbloggen.se argumenterat för ett rikssvenskt ursprung för myntgruppen i fråga. SM 13 (och 19*) betraktar han som medaljer och anför att de till skillnad mot de andra uppvisar en ”konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.” Han anser det osannolikt att dessa praktmynt slagits i Augsburg: ”Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten.”

Man kan bara instämma i Ottossons argument mot ursprung i Augsburg. Det finns dock ytterligare skäl till att han har rätt. Det visar sig nämligen att gravören vid tillverkningan av åtsidesstamparna till 4- och 2-riksdalrarna SM 14-16 och 22 (typ V, VI och VII, förf. anm.) haft ett samtida kopparstick till förlaga.

Kungliga direktiv
Gustav_Adolfs_RikssigillEn nyfunnen notis i ett kungligt brev från hösten 1631 ger också bakgrunden till präglingen av dessa stormynt.

Redan den 7 mars 1631 hade en riksdalemyntning igångsatts i Sala. Efter en del problem i inledningen var den i full gång i maj och i slutet av månaden skickades … 1200 nypräglade riksdalrar (till Gustav II Adolf i Tyskland).

Kungen ville underlätta tillförseln av silver genom att tillåta privatpersoner att mynta riksdalrar ”med vår stämpel i full vikt och av gott silver”. Kungen var också av åsikten att ”ju mer dubble och tredubble Rdr och änn högre stycken man af silfwer kan mynta låthe: ju bättre wij thet holle.”
 g2a_hild_173_fallverk_1250

För att avslutningsvis anknyta till gårdagens blogginlägg och ”förslaget” (helt omotiverat och fullständigt taget ur det blå), att den s.k. provmyntserien 1625 skulle vara präglad i fallverk i Stockholm, bjuder jag på ovanstående illustration. Till vänster Gustav II Adolfs skådepenning/praktmynt 1632, slagen i myntsilver (875/1000) och med en diameter på drygt Ø 60 mm. Till höger några kopparmynt ut ”provmyntserien 1625”, där fyrken mäter 20×20 mm och således har en präglingsyta på ca 14% av praktmyntens dito. Att man använt sig av fallverksteknik i det första fallet är högst troligt. Att man däremot skulle ha slagit ett pyttelitet kopparmynt i mjuk koppar med denna teknik, är helt orimligt. Mer att läsa om detta finns i Mynttidningen 5/6-1996 … för den som händelsevis missat den.

Favorit i repris: Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. 😉

Gravörstilar och kopparmyntorter på 1600-talet

Publicerat av
Svara

Äldre svenska kopparmynt har i princip intresserat mig lika länge som mitt samlande pågått, det vill säga sedan början av 1970-talet. Men varför blev det så? Vad är det för speciellt med dessa mynt? Ja, kanske beror det på att den svenska kopparmyntserien (möjligen tillsammans med den ryska) tillhör de mest spännande kopparmynten i världen. Kombinationen stort historieintresset och liten veckopengen kan säkert också ha spelat in. Och som ung samlare med inställningen ”ju äldre mynt desto bättre” är det ganska naturligt att lågvalörer och kopparmynt fick prioritet. De senare är ofta rejäla slantar som gjort nytta – folkets pengar, som någon uttryckte det. Dessutom får man förhållandevis mycket historia för pengarna.

1618_Rupprecht_MillerBland de allra första myntböckerna jag ”läste sönder” var en liten oansenlig skrift författad av Ulla S. Linder-Welin med titeln: ”Svensk koppar och kopparmyntning – En handledning vid studiet av myntsamlingen i Bergslagets museum”. Genom denna och andra trevliga publikationer fick man så sakteliga upp ögonen för vad som fanns att tillgå inom numismatiken … så att man kunde börja drömma och sätta ihop ”önskelistor” över objekt som man gärna skulle vilja införliva i samlingen. Litteratur är ett absolut MÅSTE för utvecklas som myntsamlare! För hur skall man kunna få en känsla för vad man vill samla på innan man skaffat sig ett hum av vad som finns och vad det kostar? Utan litteratur vet man ju inte hur ”drömobjektet” ser ut!

mynttidningen_5-6_1996_liard_1654Hösten 1996 dök i vanlig ordning Ahlströms auktionskatalog upp i brevlådan. Alltid lika spännande att se om där fanns något intressant. Och visst, tio stycken(!) Svartsjö-dalrar, varav den från 1544 med helt årtal, fångade mitt intresse. Det gjorde även en annan klassisk milstolpe i svensk mynthistoria, nämligen den s.k. blodsklippingen 1568 i högsta valören – 8-mark. Noterat. Det kan bli bud. Först på sidan 140 hajade jag emellertid till ordentligt. Där avbildades ju ett sådant där litet franska kopparmynt som präglades i Avesta! Fram med Ullas ovannämnda bok och jämföra. Jo visst! Samma typ! Men de har ju fullständigt olika gravörstil. De där båda mynten kan aldrig vara tillverkade på samma ställe. Det här måste undersökas!

Men först gäller det ju att bärga den där ”svenska fransosen” (lite diskret placerad under Frankrike, utan något omnämnande om Avesta eller Ullas bok). Sagt och gjort! Fyllde hela budsedeln med bud – men fick bara en enda. Dessbättre den jag ville ha! Klubban föll vid 2.200 kr (900). Man tackar! Underbidder lär ha varit en småländsk kopparmynt-fantast. Blodsklippingen gick för 7.000 kr och Svartsjö-dalern 1544 för 8.400 kr (+15%).

Vid det här laget hade jag samlat mynt i 25 år, drivit mynthandel i 10 år, givit ut 25 lagerlistor, arrangerat 18 myntauktioner och producerat 15 volymer av Mynttidningen. Det sistnämnda arbetet hade givit mig värdefulla erfarenheter om fenomenet med olika gravörer (konstnärers) personliga stilar och kännetecken … och vad detta kan berätta. Självklart blev det en artikel i Mynttidningen; omslagsbild + ett uppslag i nr 5/6-1996.

Kanske blev ”underbjudaren” på Avesta-liarden lite sur, för han har tvärt emot Ulla och mig hela tiden hävdat att präglingen är fransk, men med svenska stampar. Frågan varför i hela världen stormakten Frankrike (med en av världens bästa gravörer) skulle beställa stampar från avlägsna Avesta, när hela projektet handlar om kopparexport, är naturligtvis ännu obesvarad.

Tjugotvå år senare finns denna historiska Avesta-prägling (fullt i klass med de s.k. Avesta-kopekerna) fortfarande inte upptagen i Tonkins ”Myntboken” eller någon av SNF:s många alster. Ett löjets skimmer vilar allt oftare över ankdammens prestigestinna farbröder.

1654_liard_de_france_corbeil_avesta_1200x1650

Sedan jag startade Myntbloggen 2012 har jag återvänt till ämnet med lite uppdateringar ungefär vart annat år. Här är några länkar från 2012, 2014 och 2016:

På förekommen anledning kan det kanske 2018 vara på sin plats med ytterligare en uppdatering. Håll till godo. Hoppas att ovanstående illustration, tillsammans med länkade artiklar, kan sammanfatta det grundläggande om vad vi vet så här långt.

På FaceBook, av alla ställen, kunden man nyligen läsa positiva nyheter om detta mynt. I och med att firma Myntauktioner i Sverige AB i Moheda & Stockholm fått in ett exemplar av Avesta-liarden 1654 har den plötsligt blivit intressant! – och omvärderad. Nu är den inte längre slagen i Frankrike, utan i Sverige! Så här låter det 2018:
”I en gammal småländsk myntsamling låg denna franska liard från 1654. Så helt fransk är den emellertid inte – den är faktiskt präglad i Avesta på beställning från Frankrike. Sverige var vid denna tid Europas största exportör av koppar och exporten tog sig bl.a. uttryck i blindmynt, men alltså undantagsvis även i färdigt fabricerade mynt.”

Kul att en 22 år gammal nyhet uppmärksammas … och att både smålänningar och SNF:are äntligen hittat och förstått det som Ulla S. Linder skrev redan 1937 (d.v.s. för drygt 80 år sedan!). Om man sedan begriper sig på skillnaderna i gravörstil och vad detta innebär är kanske bäst att låta vara osagt. Numismatisk forskning i Sverige är inte direkt känd för att vilja spridas – och definitivt inte snabbt.

En annan glädjande nyhet är att SNF/MISAB nu verkar ha uppmärksammat att man sedan 150 år tillbaka faktiskt kan urskilja Säter-kreuzrar 1632 från dito Nyköpings-präglingar. De båda myntorternas mynt har helt olika gravörstil och det finns inga kopplingar (hybrider) dem emellan. Kul att Myntbloggen kunde hjälpa till.

Beträffande det släggverkspräglade Säter-öret 1625, med s.k. ”Spansk sköld”, är man dock fortfarande hopplöst ”vilse i pannkakan”. Att helt utan vetenskapligt stöd skriva ”Stockholm?” och ”Fallverkspräglad?” och sedan ägna halva texten åt ett 40 år gammalt (stencilerat) ordkrig helt utan numismatiskt värde, är inget annat än löjeväckande. Ja, ja, i bästa fall hittar man kanske den här artikeln om ett par decennier eller så. Men det kan nog lika gärna ta 75-150 år? Den som lever får se!

Knuts halvpenning var från Lincoln

Publicerat av
Svara

För dryga fem år sedan skrev jag om en halverad engelsk penny från Knut den Store  (ca 990-1035), av typen som kallas ”Pointed Helmet” (spetsig hjälm) som präglades under åren 1023-1029. En mynttyp som f.ö. var förlaga till en av Anund Jakobs två Sigtuna-typer. Eftersom myntet ifråga (överst på bilden nedan) är halverat – en företeelse som på vikingatiden skedde redan i mynthuset och var ett smidigt sätt att tillhandahålla tre olika valörer (1, 1/2 och 1/4 penning) från samma stampar – kan man endast läsa delar av omskriften och därför inte avgöra myntorten. – Förrän nu!

cnut_pht_half_lifnic_lincoln_montage_1024

Av en ren tillfällighet fann jag nämligen härom kvällen ett stämpelidentiskt exemplar av en hel penny – och kan därför avslöja hur omskrifterna i sin helhet lyder:

  • + CNV-T RECX A. = CNUT REX ANGLORUM = Knut kung över engelsmännen.
  • + LIFINC ON LINCO = LIFINC ON LINCOLN = Myntmästare Lifinc i Lincoln.

Bildmontaget ovan påvisar stamidentiteten och resterande omskrift. Myntet är alltså slaget i Lincoln av myntmästaren ”LIFINC”. På ett annat mynt av samma typ och från samma myntort (men med ett kors bakom kungabilden) kan man läsa; LEOFINC … som eventuellt skulle kunna vara ett mera fullständigt namn? … eller kanske tvärtom, en missuppfattning av LIFINC? – Detta var ju trots allt före stavningsreformernas tid.

Hur som haver var det kul att kunna myntortsbestämma min lilla halvpenning. Tack internet! Den som söker han finner. 🙂

kopierade_typer_olof_anund_1200a

 

Martin Lysell och flygande juveler

Publicerat av
Svara

DSCN6331_martin_tysells_vandringsprisMinnet är bra – men kort! Vilket kan ha sina fördelar. Rätt som det är hittar man saker man helt glömt bort. Att leta igenom gamla lådor som av olika orsaker fallit i glömska, kan vara rena julafton.

Häromdagen fann jag till exempel en hantverksmässigt utförd bärbar medalj med inskriptionen: MINNE AF MARTIN LYSELLS VANDRINGSPRIS. Medaljen är ensidig och förgylld (brons? silver?) med diametern Ø 31 mm. Bandet är blått med gula kanter (som belöningsmedaljen; För nit och redlighet i rikets tjänst).

Vem var då denna Martin Lysell? Ja, efter lite googlande visar det sig snart att han var guld- och silversmed med egen juveleraraffär i Trelleborg. Verkstaden startades 1904 och låg i samma fastighet som butiken – på Östergatan 3.

martin_lysell_langs_till_vanster

På bilden ovan sitter Martin Lysell längst till vänster, med hammaren i högsta hugg. Notera valsverket till höger. Vilka de övriga personerna är framgår av en icke beskuren version av fotot på Digitaltmuseum.se (Trelleborgs Museum). Och så här så Lysells juvelerarbutik ut när det begav sig. Produktionen verkar ha varit väldigt diversifierad. Den gode Lysell tillverkade allt ifrån brudkronor (bild 21) till polisbrickor – av silver!

I likhet med mitt förra blogginlägg visade sig artikelns huvudperson oavsiktligen blivit involverad i ett stycke svensk rättshistoria. På Trelleborgs Kommuns webbplats återfinns nämligen den sällsamma historien om när juveleraren Martin Lysell år 1919 fick i uppdrag att värdera ”flygande albanska juveler”, som i ett smugglingsförsök släppts ner från ett flygplan. Och det var inte vilka juveler som helst. Lysell värderade dem till fantastiska 5.799.729 kronor (drygt 100 miljoner i dagens penningvärde!).

Läs fortsättningen på denna spännande historia på … Trelleborgs Kommuns webbplats.

Gammal man gör så gott han kan …

Publicerat av
1

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? – ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977” av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.