Ernst Nordin & kronan

Skulptören, medalj- och myntgravören Ernst Nordin (född 1934) har varit en flitig gäst i media den senaste tiden. Först fick han sin enkronasdesign från 2001 förvanskad av en ”amatörkonstnär/provokatör/falskmyntare” och häromdagen släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten 2015/2016 – formgivna av Ernst Nordin. Så vad kan passa bättre än att ge ett litet smakprov också på hans medaljkonst.

Ernst Nordin kom enligt egen utsago i kontakt med medaljkonsten genom sin lärare vid Konsthögskolan, Arne Jones (1914-1976). – Och det kan man nästan ana i Nordins första (och mest avskalade/abstrakta) medal; den över Norrköpings Museum 1966. Genombrottet kom ett decennium senare då Nordin var en av de konstnärer som medverkade i en stora regentlängdsserien som utgavs 1976. Serien omfattar Sveriges regenter från Erik Segersäll till Carl XVI Gustaf, där Nordin anförtroddes Sten Sture d.ä. till Kristian Tyrann.

Min personliga Nordin-favorit är tveklöst den stora härliga gjutna och vackert grön-patinerade medaljen över modern svensk numismatiks nestor, förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvist – utförd (i 37 exemplar!) till 60-årsdagen 1989. Ett av ytterligt få lyckade en face-porträtt! Men högt på listan placerar sig också de vackra kvinnoporträtten över Inga Tidblad (1977) och Karin Boye (1979). Få medaljkonstnärer har väl gjort så många ”numismatiska medaljer” som Ernst Nordin. Förutom Lars O. Lagerqvist har exv. Bror Emil Hildebrand (1985), mynthandlarna T. G. Appelgren (1986) och N. F. Boberg (1988), Rosa Nordström (1988), H. F. Antell (1990), Elias Brenner (1991), Leo Holmgren (1992), Henryk Bukowski (1994) samt min namne och kollega i Stockholm, Ulf Nordlind (2000) avporträtterats på medaljer av Nordin.

Som myntgravör är Ernst Nordin nog mest känd för enkronan (och tian) som lanserades 2001, men han har även gjort en rad minnesmynt – från Vasa 1990 till bröllopsmynten 2010. Den sistnämnda ”ingen direkt höjdare” … om jag får tycka till.

Eftersom nu en annan enkronors-designer lyckades smyga sig in på dagens numismatiska foto, får vi ta och orda lite om Lars Englund (född 1933) också. Han är nämligen upphovsmannen bakom ett av de mest omdiskuterade svenska mynten – 1976 års enkrona, präglad t.o.m. år 2000.

Personligen tycker jag faktiskt att den vinner i längden, men det vore väl synd att påstå att jag tyckte så när den kom ut. På den tiden tyckte många väldigt mycket. Bland annat tyckte sig någon se Palmes näsa i myntets skuggbildningar. För ett antal år sedan lyckades jag, på Tradera av alla ställen, förvärva en gipsmodell (arbetsmodell) av nämnda enkrona, utförd av Lars Englund 1976. Säljaren hade enligt uppgift fått den i gåva av ”mästargravören söder om Stockholm, då hans verkstad lades ned”. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm).

Till sist vill jag varmt rekommendera den trevliga lilla skrift (se översta bilden ovan) om Ernst Nordin som KMK gav ut 2003. Författare är Marie-Astrid Voisin, Ulf Nordlind och Lars O. Lagerkvist (med förord av Ian Wiséhn). Trevligt, lärorikt och med en katalog över de dittills utkomna medaljerna och mynten.

Künker auktion nr 216-218

I förra veckan tutade postbilen till ute på uppfarten och ett stort paket från Tyskland anlände. Det var 3,247 kg auktionskataloger från Künker i Osnabrück. Kan inte påstå att jag är någon storkund direkt, men man blir fascinerad över den generösa inställning man har på kontinenten – även mot småkunder. Tryckkostnad och frakt för ett dylikt paket går säkerligen på minst en femhundring.  – Och detta bjuder man på!  Enda motprestationen är lite mer eller mindre framgångsrika bud. ;o)

Igår satt jag på balkongen och bläddrade igenom den antika delen (auktion nr 216) av Künkers katalogtrave. Fantastiskt! Vilka mynt! Ju längre man håller på desto mer lär man sig uppskatta ”de klassiska mynten” – antikens grekiska och romerska mynt. Miniatyrkonstverk i ordets bemärkelse. Dagens mynt är ju blaha-blaha i jämförelse.
De få gånger man stöter på … ;o) … kvinnor i myntbranschen, är det just de antika mynten – eller konst-medaljerna – som lockar. Bara en iakttagelse – men ändå intressant. Knappologerna, variantsamlarna och kalenderbitarna är däremot i princip undantagslöst av hankön. Har du inte fått hem katalogerna, så finns de naturligtvis även tillgängliga (och sökbara!) på nätet. Det är alltid trevligt att bläddra i katalogen, då man ibland hittar någon man inte alls tänkt sig, men även de digitala katalogerna (och då menar jag inte en PDF dito) har sina förtjänster – såsom exv. sökmöjligheter och fullskärmsbilder. Künkers auktion nr 216-218 hittar du här.

Efter MISAB:s lite fiaskoartade auktion förra helgen har det spekulerats en del kring anledningen till detta. Den vanligaste teorin har väl varit att utropspriserna inte var speciellt lockande och knappast uppmuntrade till livlig budgivning. Men det har också förekommit hypoteser kring själva auktionstempot. Någon tyckte t.ex. att 170-200 nr per timme var ”ett rasande tempo”. Eftersom jag själv arrangerat en del offentliga auktioner genom åren, kan jag generellt säga att vi brukade gå efter tumregeln 150-200 utrop per timme (+/- 25) – lite beroende av vilket samlarområde det rörde sig om. I Sverige finns det ju t.ex. betydligt fler samlare av svenska mynt än det gör av exv. medaljer, polletter eller numismatisk litteratur. Kikade för skoj skull på Künkers tidsplanering för de tre kommande auktionerna – och där ligger man på 205, 182 resp. 144 utrop per timme.

Möjligen kan de som hävdar att ”tempot var rasande” ha forna auktionsfirman Aurum i tankarna. Vid en jämförelse visar det sig nämligen att deras auktionstempo varit betydligt lugnare än det på Ahlström, Antikören och MISAB. I runda krökar har det faktiskt gått dubbelt så fort på de sistnämnda auktionerna.

Mynt- & sedelmotiv

Igår bloggade jag bl.a. om att vi i Sverige har haft kungar och drottningar (statschefer) på våra mynt i snart 500 år, närmare bestämt sedan 1522. En gammal fin kultur-historisk tradition med andra ord. Men hur är det med sedlarna? Har även dessa varit reserverade för statschefen? Tja, när man läser på Republikanska Föreningens hemsida kan man nästan tro det.  – Men så är det alltså inte alls!

– Riksbankens tidigare beslut om att ta bort Karl XI och Gustav Vasa från de nya 500- respektive 1000-kronorssedlar välkomnar jag. Det är ett beslut för Sverige i tiden då de symboliserar kungligt envälde respektive arvsmonarki, avslutar Peter Althin.

Statschefer på sedlar har i Sverige endast förekommit vid fyra tillfällen (sedan 1661). Och första gången var det inte ens på en för cirkulation avsedd sedel, utan på gamle tenniskungen Gustav V:s jubileumsfemma med anledning av 90-årsdagen 1948. Därutöver före-kommer kung Gustav VI Adolfs porträtt på femkronorssedlarna 1954-63 och tionkronorssedlarna 1963-73 (vars design man sedan behöll ända till 1990, trots att kungen dog 1973) samt på ”den udda fågeln” 10.000 Kronor 1958. Sedan är det slut med statschefer.

Historiska personer som Gustav Vasa, Gustav V, Carl von Linné, Gustav III, Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, Karl XI, Christopher Polhem, Selma Lagerlöf och Jenny Lind har däremot figurerat på våra sedlar. I särklass populärast av dessa är ”riksgrundaren” Gustav Vasa, som förekommer på inte mindre än åtta olika sedeltyper åren 1890-2005 (tre framsidor och fem baksidor). Carl von Linné hamnar tvåa med lika många gästspel i plånboken (baksida 1965 och framsida 1986).

Tja, även ett kort blogginlägg är ett blogginlägg.  ;o)

Statschefen eller midsommarstången?

Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån:  – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o))  I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?

Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o)  Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.

Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.

Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.

1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin  Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)

Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133).  För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst.  – Vilken är din favorit …?

Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.

– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark”  365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar.  ;o)

1 Krona = 2 Öre Järn

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

MISAB 7 – köparnas auktion

I helgen som gick var vi på bröllop – medan myntsamlarna (åtminstone en del av dem) samlats i Stockholm för att ”bevista något nödvändigt ont”, som SNF:s ordförande brukar uttrycka det. ;o) Svenska Numismatiska Förening-ens ”Myntauktioner i Sverige AB”  (MISAB) arrangerade sin 7:e mynt-auktion, denna gång med både ”pärlor” och polletter – allt i en salig blandning. Enligt förhandsinformationen var denna tvådagarsauktion den största hittills, då ”drygt 1750 objekt kommer att byta ägare”. Nu blev det kanske inte riktigt så, eftersom drygt 200 nummer (12%) förblev osålt. Dessutom såldes en mycket, mycket stor del av objekten till minimipriserna eller en höjning däröver. För ”storhandlaren” Sten Törngrens s.k. ”pärlor” gick det ännu sämre – av 139 st. blev 38 st. (27%) osålda. Det blev med andra ord lite av en ”antingen-eller-auktion”, d.v.s. mer lagerlista än auktion. Vad är då anledningen till detta magra och synnerligen avvikande resultat? För höga utrop? För stor respekt för vissa inlämnare? Ja, kanske får vi en ledtråd redan i katalogens förord:

”En av flera anledningar till en sådan lyckad presentation är att utformningen gärna sker i samråd med inlämnarna. Vi är lyhörda för våra kunders önskemål och ser som en av våra tacksammaste och roligaste uppgifter att få leverera bestående minnen över samlargärningar”.

Detta är lite av en kovändning i SNF:s policy. Inför sin 6:e auktion i våras, skrev man istället: ”Vi avgör ensidigt hur objekten skall beskrivas, värderas och betecknas i auktionskatalogen”. Nu avlöpte detta inte helt smärtfritt förra gången. Åtminstone en av inlämnarna var djupt missnöjd med såväl beskrivning, utropspris som det faktum att inlämningspapperna var ett halvår försenade och anlände först när katalogen var tryckt. – Och då saknades dessutom två objekt. När inlämnaren p.g.a. detta önskade avbryta försäljningen och återkalla sina mynt, möttes han av en total oförståelse och nekades kategoriskt både detta och varje form av förlikning eller uppgörelse. Men efter hot om polisanmälan, inhämtande av en ”second opinion” samt ett skarpt brev från inlämnarens advokat, blev det emellertid ganska snart ”en annan ton i skällan”. Nu tog SNF:s ordförande över ärendet och genom ”en klassisk pudel” erbjöds kunden istället generösa villkor såsom fria återrop samt säljarprovision endast för den del som överskred dubbla utropen. Dessutom skulle den bristfälliga beskrivningen kompletteras och man lovade att ”skärpa upp rutinerna” inför myntauktion 7.  – Och det kanske man har gjort?

Genom att jämföra de ”Michelsson-riksdalrar 1642-M” som utbjudits på SNF:s två senaste auktioner – MISAB 7:546 (med REGI = 3 ex. i privat ägo) och MISAB 6:447 (med REG = 1 ex. i privat ägo) – kan man ana en viss inkonsekvens i sättet att behandla olika inlämnare.  Således fick ”Törngrens pärla” (ett så pass otydligt exemplar av denna undertyp att Schmitz’ inte visste om att han hade den!! – Ex. Kristianstadsortens Numismatiska Förening 1990, felbeskriven och såld för 2.600 kr) ett utrop på 30.000 kr (+18,75%), medan den tre gånger rarare varianten, som Törngren saknade, auktionen dessförinnan sattes i blygsamma 15.000 kr (Ex. Antikören 10:194, såld 1990 för 33.000 kr +12,5%). Det finns säkert anledning att återkomma till denna auktion när intrycken ”lagt sig” lite, men så här tycker i alla fall några andra bloggare om MISAB 7:

Ingemar Svensson:  – ”Törngrens pärlor har av flera ansetts som för högt värderade”.

Kjell Holmberg:  – ”Jag fick dock intrycket att färre personer denna gång slutit upp på själva auktionen och ganska många objekt klubbades också till ”bordet”, d.v.s. anbud från frånvarande personer.

Roland Falkensson:  – ”Det som främst skiljer denna auktion från MISAB:s tidigare arrangemang var att objekten var fler, besökarna färre, utropen högre och tempot rasande. Effekten av detta blev att många objekt gick till on-line-budgivare, att rekordmånga objekt (över 200 st) förblev osålda samt en allmän känsla av att prisnivån blev lägre än på länge”.  – ”Dan Carlberg & Co har en del att fundera över i framtiden. Som köpare tycker man ju att en sån här auktion är kalas, men många säljare (däribland Törngren) var nog missnöjda med resultatet. Ska det komma fram toppobjekt även i framtiden så måste ju även säljarna vara nöjda”.

Samlande myntherrar

Igår bloggade jag om världens dyraste mynt – Kung Farouks Double Eagle från 1933. Proveniens är ett lite finare ord för uppgift om tidigare ägare, och detta är något som fler och fler mynt-samlare uppskattar. Att ens mynt en gång i tiden ägts av någon kändis höjer naturligtvis affektionsvärdet, men faktiskt även det ekonomiska värdet. Någon 20-dollar 1933 har jag dessvärre inte i samlingen – men väl ett annat mynt som ägts av Kung Farouk av Egypten! – Ett svenskt till på köpet! – Och av ”den folkliga sorten”. ;o)

Tvåöringen (klippingen) på bilderna här intill är präglad 1627 med vals-verksteknik i Säter i Dalarna under Gustav II Adolf. Det är ett av de bäst bevarade av denna typ och har dessutom ägts av mannen på myntet bredvid. Farouk I regerade 1936-1952 och 20 Piastern på bilderna är slagen 1937 (AH 1256). Klippingen köptes på auktion i Kairo 1954 av mynthandlaren John Pedersen från Borås. Senare kom den att hamna hos samlare som Algård, Schmitz och Serrestam. I min samling landade den för ca 20 år sedan genom byte med en annan tvåöring. 2-2.  ;o)

Det finns många kändisar som samlar mynt. Här är några internationella sådana: Wayne Gretzky, Nicole Kidman, Paul McCartney, Dennis Rodman, Nicholas Cage, Bill Cosby, James Earl Jones, John Larroquette och Penny Marshall. Men från början var myntsamlande en hobby för några få – ”The Hobby of Kings”. Nedan en liten lista (på inga sätt komplett) över ”Samlande myntherrar”.  – Kanske ett trevligt samlarområde?

  • Kejsar Augustus, Rom (63 f.Kr. – 14 e.Kr.)
  • Påven Bonifatius VIII (1235-1303)
  • Kejsar Ferdinand I av Tysk-romerska riket (1503-1564)
  • Kurfursten Joakim II av Brandenburg (1505-1571)
  • Kung Johan III av Sverige (1537-1592)
  • Kung Henrik IV av Frankrike (1553-1610)
  • Kung Gustav II Adolf av Sverige (1594-1632)
  • Drottning Kristina av Sverige (1626-1689)
  • Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715)
  • Kung Karl XI av Sverige (1655-1697)
  • Drottning Lovisa Ulrika (1720-1872)
  • President Thomas Jefferson, USA (1743-1826)
  • President John Quincy Adams, USA (1767-1848)
  • President Andrew Jackson, USA (1767-1845)
  • Kung Victor Emmanuel III av Italien (1869-1947)
  • Kung Gustav VI Adolf av Sverige (1882-1973)
  • President Franklin D. Roosevelt, USA (1882-1945)
  • Kung Farouk I av Egypten (1920-1965)
  • Premiärminister Tony Blair, Storbritannien (1953- )

Gustav II Adolf har kanske inte gjort sig känd som någon stor mynt-samlare (trots att han var ganska närsynt), men år 1630 donerade han i alla fall gamla mynt till nationella samlingen. Och tack vare en bloggkommentar häromdagen fick jag veta att det tydligen finns fler än jag som kompletterat kopparmynt-samlandet med några trevliga Gustav II Adolf-medaljer. Ett litet urval presenteras härmed på vidstående bild … nää, nu låter jag som jag vore på Banérgatan ;o) … den stora är hur som helst en medaljmodell, gjuten i klockmetall, som väger 700 gram och mäter Ø 220 mm. Den färdiga medaljen/jetongen mäter, efter reduktionsmaskinen, endast Ø 31 mm. Modellen, som inte omnämns i Ehrensvärd, har tillhört Leo Holmgren.

Guldpeng för $7,590,000!?

Idag kan vi läsa i Daily Mail om ännu en vända i följetongen om den famösa amerikanska guldpengen från 1933 – Saint-Gaudens Double Eagle 1933. Myntet som präglades i 445.500 exemplar, men aldrig gavs ut. Ändå kom några få exemplar på mystiska vägar ut från myntverket i Philadelphia. Dessa mynt har sedan ”jagats med blåslampa” av de amerikanska myndigheterna. År 2002 sålde Sotheby’s det exemplar som tillhört myntsamlaren Kung Farouk av Egypten (och en gång i tiden, av misstag, beviljats exportlicens) … för fantastiska $7,590,000.00. Världens dyraste mynt. Året därpå hittades ytterligare tio exemplar när ett ärvt kassaskåp öppnades. När mynten lämnades in för äkthetsanalys beslagtogs de av myndigheterna. Sedan dess har den ena rättsprocessen avlöst den andra.

Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt (1858-1919) gav den välkände skulptören Augustus Saint-Gaudens (1848-1907) i uppgift att designa om den, som Teddy tyckte, tråkiga amerikanska myntserien. Den nya 20-dollarn (Double Eagle) kallades därför ”Saint-Gaudens Double Eagle”, efter gravören. Mynttypen präglades 1907-1933, men det sista årtalet kom alltså aldrig ut i cirkulation. Den ”tråkiga” föregångaren, som kort och gott brukar kallas ”Double Eagle” (ibland med tillägget ”Coronet Head”), präglades 1849-1907 … och är ett av det mest förfalskade guldmynten i världen. Även förfalskningarna innehåller guld – men inte 90% (21,6K) som de äkta mynten, utan oftast endast 14K (58%). Därför skall man se upp när man köper ”bullion-mynt” av okända (exv. på Tradera). Många gånger får man kanske inte vad man betalar för. Skillnaden mellan en äkta och en falsk är bortåt 11 gram finguld, vilket idag motsvarar nästan 4.000 kr. Förfalskningarna avslöjas bland annat genom att prägeln inte är lika vass som på äkta mynt. Kopiorna har diffusa och oskarpa detaljer – trots att de många gånger saknar sligage. Vikten kan också skilja. Ofta väger de falska faktiskt lite för mycket (rätt vikt: 33,436 gram). Och p.g.a. att guldhalten (och densiteten) är för låg har falskmyntarna tvingats göra ”mynten” lite tjockare än originalen. Bästa ”försäkringen” är naturligtvis att handla av de som vet vad de säljer, men detta var i alla fall några tips på vägen – för ”fyndjägarna”.  ;o)

En riktig konstnär!

Efter dubbla blogginlägg om ”nutidens konst(igheter)”, känns det på sin plats med en kontrasterande motvikt till detta. En av de mest internationellt uppskattade svenska mynt- och medaljkonstnärerna är utan tvekan Erik Lindberg (1873-1966). Myntsamlarna känner igen honom som formgivare av exv. guldmynten 1920 och 1925 samt jubileums-mynten 1921-1938. Hans genomarbetade och vackra Art Nouveau-medaljer uppskattas framför allt i USA och Frankrike. I Sverige är medaljer i allmänhet fortfarande generellt mycket billiga / undervärderade / köpvärda. Man får väldigt mycket för pengarna jämfört med mynt. Medaljsamlande blir dessutom trevligare ju mer man lär sig. Om du tror att detta kan vara ett samlarområde för dig tycker jag du skall börja med att införskaffa Ulla Ehrensvärds båda böcker om Medaljgravören Erik Lindberg 1873-1966, Numismatiska Meddelanden XXXII, utgivna av Svenska Numismatiska Föreningen, SNF 1988.

Nu skall jag vara ”modern” och låta konsten tala för sig själv … ;o)

             

             

              

Mamma marknadsför min ”konst”

Dagens ”myntnyhet” är, varesig man vill det eller ej, avslöjandet av nidkronans ”upp-hovsman” (copywritern som kopierat Ernst Nordins copyrightskyddade kungaporträtt) som Svenska Dagbladet tvingat fram. Det visade sig att ”konstnären NN” är en reklam-man vid namn Karl Fredrik Mattsson (43), som till vardags jobbar på Reklambyrån Kamraterna (RBK) i Stockholm. Mattsson driver även en enskild firma med namnet ”Pony”, i Hammarby Sjöstad. Denna skall enligt uppgift syssla med reklambyrå-verksamhet, artistisk verksamhet, rockband samt utgivning av fonogram. Beträffande det sistnämnda finns det två riktiga pekoral av nämnde ”artist” att lyssna till på Sveriges Radio, P4 Gotland ”Kultur”.

Nu avslöjas också att ”konstnären” fått hjälp med marknadsföringen av nidkronorna (eller ”Kunga-experimentet” som ”amatör-konstnären” kallar det) av mamma Karin (72). Det var hon som först ”hittade” falskmynten i Piteå och tipsade pressen. Enligt falsk-myntarens egen utsaga har han endast tillverkat åtta falska mynt (nidkronor), varav två just nu finns utställda på Kungliga Myntkabinettet. Vem ägaren till dessa två är framgår dock inte av media!? Har de kommit till KMK genom cirkulation eller är det bara inlånade från någon av ”gärningsmännen”? Genom att hävda att de falska mynten aldrig satts i allmän cirkulation, utan endast ”placerades ut strategiskt”, hoppas ”konstnären” undgå straff för sitt tilltag. Detta betyder naturligtvis också att både mamma Karin och ”kompisarna” i Hammarby Sjöstad och annorstädes, medvetet ljugit för svenska folket i media.  – Kanske ”amatörkonstnärer” de också …?

– ”Den första reaktionen var att jag trodde att jag såg fel, säger Karin Mattsson, som gjorde upptäckten på tisdagen”. Hon kommer inte ihåg i vilken affär hon fick kronan som växel, men har redan bestämt sig för vad hon ska göra med fyndet. – Jag ska spara det, det är ju en raritet. Kanske är det någon som ogillar kungen, säger Karin Mattsson”.

– ”Jag brukar aldrig ha mynt, men denna gång hade jag växlat till mig lite kaffepengar när jag fick syn på kronan. Jag var tvungen att läsa flera gånger på den innan jag tog in vad det stod, säger en man som fick kronan i Hammarby Sjöstad”.

På Reklambyrån Kamraternas (RBK:s) blogg finns bl.a. en ganska talande löpsedel, som lyder: ”Forskning visar – myten är sann: KREATIV BRILJANS nära besläktad med PSYKISK SJUKDOM”. Kamraternas kommentar lyder: ”Till alla oroliga: Vi mår bra”. Det förefaller alltså som att ”patienten saknar sjukdomsinsikt”. ;o)