Medaljer och praktmynt

Oavsett hur många tusen medaljer man sett så dyker det ständigt upp saker man aldrig tidigare lyckats upptäcka. Och detta fenomen är bara ett av medaljsamlandets alla fascinerande erfarenheter. Härom veckan anlände en Gustav II Adolf-medalj som jag aldrig tidigare noterat eller sett till salu. Anledningen till detta är väl en kombination av det faktum att referenslitteraturen på området, Hildebrand, ju inte är illustrerad, och att medaljen sannolikt är väldigt sällsynt.

g2a_hild_171_173_1250

Bror Emil Hildebrand tar upp den som nr 171 (”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″), där han inordnar den i kategorin ”Minnespenningar och praktmynt, som icke hafva afseende på någon viss historisk tilldragelse, de flesta med Svenska riksvapnet på ena eller andra sidan”. I denna kategori finner vi även vidstående medalj (praktmynt?), Hildebrand 173, som även finns upptagen i ”Sveriges Mynt 1521-1977″ av Ahlström, Almer och Hemmingsson. Där beskrivs den som 4 riksdaler 1632, Typ IV, SM 13 (XR). Av någon anledning har man missat Uppsala Universitets exemplar som enligt Hildebrand väger
2-5/8 riksdaler (77,05 gram). Frånsidan till den senare förekommer för övrigt sammankopplad med ytterligare två åtsidor – Hildebrand 172 och 174. I SM-boken betecknas dessa som typ V och VI. Av typ V känner man endast till ex. KMK och Uppsala + något enstaka exemplar i privat ägo. Valörerna är 3 respektive 4 riksdaler 1632 (SM 19 och 14). Typ VI (Hild. 174) förefaller endast vara slagen i 4 riksdalers vikt (SM 15).

g2a_hild_172_174_175_1250

Praktmyntet med Gustav II Adolf på en vilt galopperande (tjurliknande) häst förekommer med två åtsidor. Kort beskrivna som ”kort och lång text”. Stilmässigt skiljer sig dessa avsevärt från Hildebrand 173 (SM 13) med konungen på stolt spatserande häst. Den sistnämnda har, förutom större konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.

g2a_hild_173_kantbardDen uppmärksamme noterar att Hildebrand 173 har samma yttre kantbård på båda sidor, medan de övriga har enkel pärlkant. Detta betyder att stamparna till nr 173 är graverade samtidigt och för varandra! Frånsidesstampen med den ovala skölden (1632) har alltså först senare blivit kopplad till de båda myntliknande flacka åtsidorna (Hild. 172 och 174). Måhända har den brustit 1633 och då ersatts med Hildebrand 175 med rak sköld (SM-typ VII – slagen i valörerna 2 respektive 4 riksdaler 1633 – SM 22 och 16).

Frånsidesmotivet med det ”Svenska riksvapnet i en oval, prydligt ornerad sköld under konglig krona, med kordongslingor i sidornamenten och nederst ett bevingat änglahufvud. Omkring kanten 30 små ovala, krönta sköldar innehållande Svenska landskaps vapen”, är i princip detsamma för såväl Hildebrand 171 (Ø ca 49-50 mm) som 173 (Ø ca 61-63 mm), bild 1. Den senare med tillägget; ”Kring kanten på båda sidor en ornamentsrand.”

g2a_hild_171_1250Omskriften på Hildebrand nr 171: GVSTAVVS : ADOLP – D. G. SVEC. GOTH. WAND. Q. REX. (= Gustav Adolf med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung), är densamma som på praktmyntet Hildebrand 172. Den förra (se vidstående bild) är odaterad, men Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″, sidan 86, nr 4) noterar den tillsammans med en något mindre medalj (av 11:e storleken istället för 14:e storleken), gjord 1631. En datering till årsskiftet 1631-1632 skulle kanske kunna förklara avsaknaden av årtal? Den snarlika frånsidan, Hildebrand 172-174, bär årtalet 1632 ovan kronan. Notera att det inte verkar ha bevarats några originalpräglingar av denna medalj (Hild. 171), utan samtliga kända exemplar är avgjutningar i silver eller bronserat tenn/bly.

Omskriften på Hildebrand 173: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO (= Ära vare den Högste, de sinas tillflykt), förekommer även på flera rikssvenska markmynt.

g2a_hild_14-15_augsburg_1630_thaler_1632Fram till 1995 ansågs dessa medaljer (173) och praktmynt (172, 174-175) vara slagna i Stockholm, men efter att Ulonska & Birkholz framfört en teori om att staden i bakgrunden av den ridande Gustav Adolf på Hildebrand 172/175 skulle kunna vara Augsburg i södra Tyskland, har fler och fler köpt antagandet att även myntorten skulle kunna vara Augsburg? Se vidare Hemmingsons artikel i SNT 7-1996, sidorna 162-163. Personligen tror jag detta är högst tveksamt. Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten. De tyska präglingarna håller helt enkelt en helt annan konstnärlig klass. De augsburgska medaljerna 1630 (se bild ovan) är dessutom präglade i skruvverk (balancier, medaljpress) och talrarna 1632 i fickvalsverk. De aktuella praktmynten är däremot, med största sannolikhet, slagna med den mera primitiva metoden, fallverk. Dessutom har Appelgren, helt riktigt, noterat likheter i gravörstil mellan Hild. 174/175 och 1632 års riksdalrar. Så det mest troliga är nog trots allt att Hildebrand 171-175 är stockholmsarbeten, precis som traditionen bjuder. Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. ;)

1612_alvsborg_1631_beloningsmedalj

Kanske är det till och med frågan om ”en lite spydig replik” på den danska medaljen över Älvsborgs slotts erövring 1612? Christian IV må ha belägrat Älvsborg (Elfsborg), men i ljuset av att rivalen Gustav II Adolf intog Augsburg verkar det nästan lite fjuttigt.

Den ”gemensamma nämnaren för praktmyntserien”, riksvapnet med 30 landskapssköldar, talar också för att dessa skådepenningar verkligen är rikssvenska. Varför skulle man sätta svenska landskapsvapen på en serie besittningsmynt? Jämför t.ex. med Petter Mickelssons kraftfulla (belönings)medalj ca 1631 och/eller dito över drottning Kristina.

Påven i Lunds domkyrka

Ingen har väl missat att påve Franciskus landat i Sverige och hållit gudstjänst i Lunds Domkyrka idag. En historisk händelse som fått stort utrymme i media. Myntbloggen vill inte vara sämre, utan tänkte dagen till ära passa på att visa en svensk påve-medalj …

dscn8645-46a_1024a

Mästergravören Arvid Karlsteens (1647-1718) medalj över påve Innocentius XI (född 1611 som Benedetto Odescalchi, påve från 1676 till sin död 1689), graverad och slagen omkring 1683. Enligt Stig Stenstöm (NNÅ 1945) var Karlsteen under första halvan av 1682 på utlandsresa – hos självaste drottning Kristina i Rom. Det är inte otänkbart att han då även fick tillfälle att porträtterade självaste påven (i vax?). Enligt Johann Hieronymus Lochner 1740, fick Arvid Karlsteen beställningen på påve-medaljen (godkännande av en uppvisad vaxpoussering?) av det franska sändebudet i Stockholm 1683.

arvid_karlsteen1a     arvid_karlsteen2a

På bilden till vänster: Arvid Karlsteens båda självporträtt; plaketten utgiven av Nils Keder, silver- och bronsmedaljerna utförda av Johan Carl Hedlinger respektive Adolf Lindberg efter Karlsteens egen förlaga. Till höger ett urval av Karlsteens medaljer.

Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. - ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! ;)

SNF svarar på kritiken …

Hade inte i min vildaste fantasi trott att ”Firma Björk & Carlberg” skulle svara på onsdagens blogginlägg ang. faktafel och svågerpolitik inom ”vetenskapliga samfundet”, Svenska Numismatiska Föreningens mynthandlarverksamhet. Men undrens tid är tydligen inte förbi, för idag anlände PostNord med ännu en sargad leverans – från Dan Carlberg!

Skall börja med att gratulera SNF till en fantastiskt fin ”jubileumsauktion” (denna gång var det 7-årsjubileum). Myntsamlarklubben har nu katalogiserat och auktionerat inte mindre än 25.385 objekt … och har därmed endast ca 10.000 kvar till ”storfräsare” som Antikören i Göteborg. ;) Men till Ahlströms i Stockholm är det förstås en bra bit kvar, så kämpa på! Manegen är krattad, efter att den ene seriösa mynthandlaren efter den andre har stängt igen butiken. Konkurrensen är mindre och mera snedvriden än någonsin. Alla vill numera vara ”skattebefriade mynthandlare”. Gratis arbetskraft i form av två dussin ”assistenter / drängar / lärlingar” skulle säkert uppskattas hos många av landets drygt 800.000 enmans-företagare. Men frågan är hur alla övriga byggnadsingenjörer, bönder, snickare etc. skulle reagera om deras respektive branscher råkade ut för dylika illojala etableringar?

karlsteen_stockhokm_ore_1715_bruun_antikoren11

Hade inte tänkt att bjuda på SNF/MISAB 20, men eftersom även rena skambud visat sig framgångsrika tidigare, slängde jag på vinst och förlust in ett 20-tal bud. Detta var naturligtvis alldeles för få för att något skulle slinka igenom, men finns det inget mer man vill ha, så vad gör man. De båda Karlsteen-objekten (#701 och #842); ”Tåget över Bält”, graverad 1694 (ej ”1658”- sannolikt slagen på 1800-talet), samt det ”provenienslösa” Stockholms-öret 1715 (Ex. Bruun 1914, Ex. Antikören auk. 11 och 21), hade jag väl i och för sig kunnat äga en gång till, men det finns så mycket annat att lägga pengar på.

I efterhand kanske man skulle bjudit på ”det falska Stockholms-halvöret 1625” (#620), bara för att kunna garva lite extra åt den redan famösa beskrivningen, som i en hast gjort myntet till ”a conversation piece”. Ekström fick 20.000 kr 1977, vilket motsvarar 85.000 kr i dagens penningvärde … så 66.000 kr idag är väl ”knappast marknadsmässigt”, vilket med beskrivningens logik borde innebära att myntet idag skall betraktas som ”knappast äkta”… eller ”knappast från Stockholm”. – Tur att man inte samlar provmynt. ;)

misab_20_626-627_detaljerDet mest förvånandsvärda auktionsresultatet måste väl vara 135.000 kr + 18,75% för en till oigenkännlighet uppgraverad Wolgast-thaler 1633 (#627). Tydligen var det minst två som gick på den lätt naiva beskrivningen: - ”Detta exemplar har på ett mycket skickligt sätt eftergraverats i detaljerna. Enligt vår bedömning finns det ingen anledning att inte tro att detta kan ha skett i nära anslutning till präglingen.”

Normalt sett brukar ett så hårt uppgraverat mynt ratas av samlare (investerare är kanske en annan sak?) och ekonomiskt likställas med ett blankslitet dito. Men med sådana beskrivningar och slutpriser får man väl överväga att lämna in någon ”eftergraverad” Sturemark ”1512” eller dito Sigismund-riksdaler ”1595” till kommande SNF-auktioner. Hur detta går ihop med ”Svenska Numismatiska Föreningens policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt 1.0” (pdf) är emellertid en gåta, då ”SNF avråder från omsättning av”… ”mynt som genom åverkan förvanskats för att bli samlarobjekt”. Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ”SNF:s äkthets-kommitté” har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …? ;)

För att återgå till Svenska Numismatiska Föreningens (SNF/MISAB) svar på kritiken om faktafel, nepotism och bristande objektivitet/källkritik, tror jag kanske att ”en bild säger mer än tusen ord”… så är du intresserad av SNF:s syn på saken … klicka här! – Tycker det säger det mesta om den ”numismatiska nivå” lille Dan Olle hittills lyckats uppnå … ;)

SNF – ett vetenskapligt samfund?

myntauktion_1-6_1986-88Året var 1988 och jag skulle fylla 24 år. Till vår 6:e myntauktion hade vi fått uppdraget och förtroendet att sälja ett mycket omdiskuterat mynt, ”spanska skölden 1625″. Det var denna koppar-klipping som väckte mitt forskarintresse och gav mig den nyttiga erfarenheten att våga ifrågasätta. Något som jag haft nöje av i snart 30 år.

En majoritet av dåtidens ”stora elefanter” betraktade nämligen detta mynt som ett falsarium, tillverkat av en okänd förmåga på okänd ort på 1730-talet!? Förfalskningsteorin lanserades av skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson 1978, som snart fick medhåll av exv. Bertel Tingström, Anders Frösell, Stefan Bakos, Jan L. Hyllengren, Per-Göran Carlsson, Archie Tonkin och ”hela smålandsgänget” med Björk och Serrestam i spetsen. Problemet var bara att ”1730-tals-teorin” var en häxkittel fylld med ett hopkok av felaktiga antaganden, ostyrkta spekulationer och substanslösa slutsatser. Så föga förvånande var tunga namn som Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Bjarne Ahlström måttligt imponerade av falsarieförespråkarnas tunna och ganska spydiga argumentation. Dessvärre förmådde de inte under den s.k. ”stencildebatten” att slå hål på förfalskningsryktena, vilket ledde till många år av ”status quo”.

  • GUSTAV II ADOLF 1611-1632. PROVMYNT.
    176. Säter. 1 Öre (klipping) 1625. Med s.k. Spansk sköld. SM 169.
    HG 78. Old. 820. Sti. 1138. HH 10. Vikt: 28,45 gram. RRR.
    (1+), utrop: (15.000), klubbat: 22.000 kr + 12,5%

Tio år efter ”stencildebatten” var det dags för efterforskningar och katalogarbete inför Antikören Myntauktion 6, 1988. Men tanke på förfalskningsförespråkarnas kategoriska och ibland lite ”von-oben-nonchalanta” yttranden, bestämde jag mig för att lägga lite extra krut på utrop nr 176 (se ovan). Eftersom mitt numismatiska bibliotek vid denna tid inte var vad det är idag, blev det under researcharbetet täta besök på Universitetsbiblioteket – och ett lusläsande av alla auktionskataloger jag kom åt. Resultatet finns i nämnda katalog.

1625_sater_provmynt_1024x860

Som ett förstlingsverk, skrivet under stark tidspress, är jag rätt stolt över artikeln i Antikören auktionskatalog 6, 1988 (s. 20-25). Den innehåller trots allt både bildbevis för ”spanska sköldens” äkthet (bl.a. G och sveakronor har punsats in med samma verktyg som till de reguljära Säter-klippingarna) och visar för första gången hur man skiljer Säters kopparklippingar från de som präglats i Nyköping. Detta var och är banbrytande! Kanske t.o.m. lite för stort för dåtidens ”farbröder” att erkänna? En ung ”uppstickare”, från Sveriges framsida, som löst det som Stiernstedt, Cavalli, Appelgren, Svensson, Ekström – och framför allt de själva!! – aldrig lyckats med. Och därför hördes inte heller minsta ljud från de annars så högljudda debattörerna … ;)

myntauktion_16_1994-03-18Egentligen skulle det räckt med denna artikel. Men eftersom ”samlardjävulen” drabbat mig, och min forskning tio kataloger senare, lett fram till många nya rön, kom katalogen över Antikören Myntauktion 16, 1995, att bli en sammanställning över vad jag kommit fram till efter sju års studium. Tanken var att förklara på en nivå som vilken nybörjare som helst skulle förstå. Logisk uppdelning på myntorter, präglingsmetoder och typer. Illustrationer av krontyper, vasar etc. och valörerna i stigande ordning för bästa kronologi. 66 ”Ottosson-nummer” fördelade på 25 typer, illustrerat, logiskt och enkelt. Ja, rent av elegant! :)

Men inte hjälpte detta. Senare samma år firades ”Svensk myntning i tusen år – 995-1995″ med jubileumsmynt och två fina publikationer från Svenska Numismatiska Föreningen (SNF). Numismatiska Meddelanden XXXIX (Avesta Myntmuseum) samt NM XL (Myntningen i Sverige 995-1995). Båda anger Gustav II Adolfs klippingar som präglade i antingen Säter eller Nyköping. Båda är skrivna av Bertel Tingström, ”med tack till Jan-Olof Björk, Växjö”. Samma rådgivare användes f.ö. till Tonkins Myntboken.

1626_1ore_valsverk_1200aFörst ut att anamma myntortsattridueringen av 1988/1995 var samlaren och skribenten Håkan Widjestrand. I Mynttidningen 5/6-1995 framför han även skriftligt att han ”håller för mycket sannolikt” att myntortsteorin faktiskt stämmer. Året därpå kom ett halvt erkännande från den kunniga mynthandlaren Bengt Hemmingsson, som skrev följande i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-1996), under rubriken ”Säter eller Nyköping?”:

  • ”Nyligen har Ulf Ottosson (1988 och 1995) åstadkommit en klassificering av det bevarade myntmaterialet, som skett på helt andra grunder än tidigare. Detta är inte platsen att diskutera indelningen i detalj; det kan dock konstateras att de attribueringar som Ottosson gjort inte motsägs av vad de skriftliga källorna indikerar. På det hela taget är hans arbete ett stort steg framåt vad beträffar vår kunskap om klippingmyntningen 1624-27.”

1625_nykopingshalvoren_1024x256

Bland auktionsfirmorna var det faktiskt Bjarne Ahlström som var först ut att använda sig av den Ottossonska myntortsuppdelning. I auktionskatalog 62, år 2000, började Ahlströms myntauktioner i Stockholm att dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping. Dock utan att ange någon referens/källa. Medförfattare till denna katalog var bl.a. Sonny Serrestam. Den numera insomnade firman Aurum auktioner (Hamrin, Pettersson och Gustafsson), som arrangerade några myntauktioner i början av seklet, trodde tydligen inte på attribueringen, för man anger konsekvent ”Säter och Nyköping”. Det gjorde emellertid Nordlinds mynthandel i Stockholm, som i 2006 års auktionskatalog blev först med att referera till ”Ottosson 1995″. De tre katalogförfattarna Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist höll fast vid detta även i katalogsviten över Bonde-auktionerna 2007-2010 och fick även gehör för saken från jättefirman Künker i Osnabrück, då Hagander 4 gick av stapeln 2012. Att få sådana erkännanden från gräddan av professionella numismatiker känns naturligtvis mycket tillfredsställande. Men varför i hela världen skall det behöva ta sån tid!? Och varför har ”amatörerna” fortfarande inte fattat? ;)

När Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) öppnade mynthandel och startade auktionsfirman MISAB 2009, kände man tydligen inte till myntortsattridueringen från 1988/1995, utan angav ”SÄTER och NYKÖPING” ala 1976. Det var först hösten 2010 (imponerande 22 år! efter Antikören 6) som ”Firma Björk & Carlberg” blev varse att även kopparklippingarnas myntorter gick att åtskilja. I katalogerna 3-16 (2010-2016), refererade Carlberg konsekvent till ”Ottosson 1995″ (Antikören auktionskatalog 16) och försöker, med varierande framgång, fördela klippingarna på respektive myntort. Men i och med auktionskatalog 17, 2016 har man tydligen ändrat sig, för då återgår man till ”Säter och Nyköping” och 40 år gamla SM 1976.

omgraverade_valsar_1625-1626_1024aHelt konsekvent är man emellertid inte, ty under MISAB 17:186 råkar man kopiera lite text från MISAB 3:1105, där Antikören 16, 1995 refereras. Nu har man dock inte studerat denna referenslitteratur (eller denna blogg) speciellt väl, för av texten framgår att man inte känner till att det underliggande motivet på Ottosson 44 är Ottosson 42 (”S i pilvinkeln”) och att S:et alltså markerar myntorten SÄTER, trots att valsarna graverats i Nyköping. Carlberg jämför istället med Ottosson 61, som dock inte har det ”stora G” som endast förekommer på Ottosson 42 (1625) och Ottosson 62 (1626). Hade Carlberg bara läst Antikören 16 lite bättre skulle han f.ö. kunnat datera även MISAB 20:608 (stort G och defekt kronpuns = 1626).

När Svenska Numismatiska Föreningen (MISAB) nu skall beskriva och saluföra Säter-halvöret i provmyntserien 1625 (Ottosson 21, SM 171, Cav. 7), väljer man att helt omotiverat ange myntorten till ”STOCKHOLM?”, med lästipsen:

  1. en 38 år gammal opublicerad och utdömd ”stencildebatt”,
  2. en ”Ottosson-artikel” skriven av Håkan Widjestrand (sic!), samt
  3. ett sedan 20 år tillbaka vederlagt debattinlägg, författat av Jan-Olof Björk (”den mest drivande kraften bakom bolagets tillkomst”)!?

Att det finns gott om prestige ”i ankdammen” är knappast någon nyhet. Men att låta egna antipatier styra verksamheten blir samtidigt en aning skrattretande. Speciellt när man gång efter annan kliver upp på sina höga hästar och basunerar ut sin egen förträfflighet.

  • §1a. ”Svenska Numismatiska Föreningen är ett vetenskapligt samfund, som har till ändamål att stödja och främja den numismatiska forskningen i Sverige.”

På sidan 105 i SNF/MISAB:s 20:e katalog kan vi läsa: – ”Möjligen är dessa intressanta klippingar tillkomna i en präglingsmaskin lik den i vilken tidigare emitterade guld- och silverklippingar tillverkats”… ”Om så är fallet skulle myntorten också kunna vara gemensam med de flesta guld- och silverklippingarnas, nämligen Stockholm.”

MEN LILLA HJÄRTAT!  DU HAR JU INGA SOM HELST BELÄGG FÖR DETTA!!

1625_1626_sater_vase_700Varför Stockholm?? De första kopparmynt som slogs där är närmare 100 år yngre, från 1715. Varför inte kopparmyntverket i Säter, där stamparna är graverade!? Detta år präglades klippingar av koppar i Säter (åtta typer) och Nyköping (sju typer), samt runda lågvalörer av silver i Kalmar (två typer), Göteborg och Stockholm (en typ vardera). Varför skulle man mitt i smällkalla vintern (med häst och släde?) transportera sex stampar, tillsammans med ett eller flera skeppund koppar (à 136 kg) de 20 milen till Stockholm? Vore det inte avsevärt lättare att i Säter tillverka en enkel fixtur till stamparna (fyrkantsjärnen)? Till en upplaga som enkelt kunde präglas på en eller två dagar, hade ”ett hål i en planka” funkat som fixtur! I nödfall kunde man sträckt ut handen och greppat en tång! Att flytta hela myntverket till Stockholm är fullständigt absurt!

Lästips: Mynttidningen 5/6-1996 med svaret på Björks debattinlägg 1996.

scan_mynttidningen_5-6_1996_s46_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s47_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s48_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s49_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s50_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s51_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s52_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s53_1250

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela Stockholms-resonemanget faller på sin egen orimlighet och bland annat därför, är det anmärkningsvärt att ett ”vetenskapligt samfund” framför den här typen av illa underbyggda ”svåger-resonemang / kompistyckande”. Lika illa är det att man underlåter att beakta det som faktiskt skrivits i ämnet. Att man sedan lyckats tillskriva undertecknad Widjestrands artikel, visar väl bara hur illa det är ställt med källkritiken. Att i ett ”debattinlägg” 1996 skriva: ”Sannolikheten för att Säter skulle ha varit myntort för klippingserien är obefintlig”, må väl vara förlåtet. Men att 20 år efter att samma debattinlägg totalsågats, vidhålla en vederlagd teori, är faktiskt ganska pinsamt. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att katalogförfattaren påverkats av en beroendeställning och därför brustit i objektivitet. Vetenskapliga samfundet SNF har all anledning att skämmas!

mynttidningen_5-6_1995_sater-vaseÄn mer pinsamt är det att läsa MISAB:s, tvärsäkra men helt omotiverade, äkthetsbedömning av provmyntserien: - ”Enligt vår uppfattning råder det i dag inget som helst tvivel om den saken”, låter man meddela – med näsan i vädret. Vem som bevisat äktheten och hur, har man helt glömt bort. Istället svamlar man något helt ovidkommande om ”marknadsmässiga priser”!?

I Björks refererade debattinlägg 1996 läser vi:
”Författaren till detta debattinlägg har haft en kluven inställning till myntens samtidighet/äkthet.”
Efter långa och heta telefonsamtal med Jan-Olof i början av 1990-talet, skulle jag nog kalla detta för en gedigen efterhandskonstruktion. Björk & Co var snarare kategoriska falskmyntförespråkare fram till 1995. I gott sällskap dock. Minns mycket väl ”Myntmötet i Avesta 1994″, då Tingström lite malligt deklarerade att; Avesta Myntmuseum minsann inte ställer ut falska mynt (”Spanska skölden”). Medan PG och smålänningarna nickade, log jag brett och sa; ni kommer att få krypa till korset och ändra er allihop … jag har identifierat i stort sett varenda puns. Inte kunde jag då ana att det fanns så tjuriga myntsamlare;)

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

Semestertider …

När solen skiner och det är semestertider blir det dessvärre inte mycket bloggat. Och kanske inte så mycket mynt, medaljer eller övrig numismatik heller, om sanningen skall fram. Men är man på resa i vårt avlånga land är det givetvis tradition att stanna till så fort det finns minsta misstanke om ”antikviteter och loppisfynd”. I år blev det t.ex. en liten tur genom Småland till Öland – och tillbaka igen.

20160719_eketorp1

Förutom besök hos goda vänner och sedvanligt stopp i glasriket, blev det naturligtvis ett och annan stopp för historiska sevärdheter och loppisar/antikaffärer. Mest minnesvärt var fornborgen Eketorp på södra Öland och Kalmar slott. Båda rekommenderas varmt.

20160720_kalmar_slott1

Efter att ha återuppväckt ett gammalt intresse – i numismatikens periferi – nämligen gamla mått och vikter, har detta blivit lite av ett nytt samlarområde. Både spännande och lärorikt, jag lovar! Och är man på loppisrunda i Småland får man kanske räkna med att fylla bagaget med diverse fynd? För vem kan motstå ”småländska prislappar”…!? ;)

20160721_fynd

Drottning Margareta Leijonhufvud

Margareta Eriksdotter, Leijonhufvud (1516-1551), Gustav Vasas andra gemål och drottning av Sverige 1536-1551. I år är det 500 år sedan hon föddes och idag avtäcktes hennes bronsbyst av prinsessan Desirèe, friherrinnan Silfverschiöld, i Gräfsnäs slottspark. Bättre än så kan man väl inte fira Sveriges nationaldag.

Vi har satt ihop ett litet bildgalleri på vår FaceBook-sida. Håll till godo!

2IMG_8314a

Margareta var dotter till Erik Abrahamsson d.ä. (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Hon växte upp på Loholmen tillsammans med sina syskon Abraham, Birgitta, Anna, Sten och Märta. Margareta var endast fyra år när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 1520.

Den 1 oktober 1536 gifte sig Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) med Gustav Eriksson (Vasa) i Uppsala domkyrka. Lilla Margareta (endast 155 cm lång) var då 20 år gammal, medan kung Gustav var 40 år. Det sägs att Gustav fick syn på den sköna Margareta vid ett besök på Loholms slott (på den lilla ön Loholmen i sjön Anten, vid Gräfsnäs utanför Alingsås), men att hon blev så rädd för kungen att hon gömde sig i en kista på vinden.

Så här har hon beskrivits:  - ”Hennes ansikte voro utmärkt skönt, om än något magert och blekt, håret långt och ljust, ögonen blå och milda men allvarliga, näsan hög och välbildad, munnen liten och fin, hakan kluven. Godhet och förstånd, mildhet och majestät visade sig i hennes blick, tal och hela väsen, och vem som helst, som såg den sköna fröken Margareta, kände den varmaste tillgivenhet för henne. Dessutom var hon ett för husliga värv synnerligen väluppfostrat och dugligt fruntimmer”.

Under tretton års tid kom hon att föda sin make tio barn, varav två (den äldste och den yngste) så småningom kom att bli kungar; Johan III (1568-1592) och Karl IX (1599-1611). De övriga barnen var: Katarina (1539-1610), Cecilia (1540-1627), Magnus, hertig av Östergötland (1542-1595), två söner döda unga, Anna (1545-1610), Sofia (1547-1611) och Elisabet (1549-1597). Många av Europas kungahus har Margareta Leijonhufvud som stammoder, eftersom flera av hennes barn gifte in sig i olika kungasläkter.

IMG_8329a

Initiativtagare till Margareta-bysten är en annan Margareta, nämligen Anna Margaretha Alströmer, mera känd som AM Alströmer. Jodå, hon är släkt med självaste ”ur-alingsåsaren”, Jonas Alströmer (1685-1761). Under invigningsceremonin fick vi bland annat veta att detta var en (22 år!) gammal dröm som gick i uppfyllelse.

Skulptrören bakom verket är Britt-Marie Jern (född i Åmål 1950). Britt-Marie Jern utbildade sig på Hovedskous målarskola i Göteborg 1971-74 och på Valands konsthögskola i Göteborg 1974-79. Han hade sin första separatutställning på Galleri Aveny i Göteborg 1986. Hon arbetar som konstlärare vid Stenebyskolan i Dals-Långed.

Personligen tycker jag att såväl idé som utförande av Margareta-bysten i Gräfsnäs slottspark är alldeles lysande! Stort GRATTIS, tjejer! :)

Serafimer-, Svärds- & Nordstjärneorden

Bror Emil Hildebrand 1875: - ”Konungen stiftar Serafimer, Svärds och Nordstjerne ordnarne den 23 Februari 1748, hvarefter första dubbningen skedde samma år på Konungens 73:dje födelsedag den 17 April, som förklarades vara dessa ordnars instiftelsedag”. Som nr 68, 70 och 71 tar Hildebrand upp dessa tre medaljer:

1748_ordensrmedaljer2_1200

Samtliga är graverade av Hedlingers främste lärjunge, Daniel Fehrman. Alla tre medaljerna finns med två något varierande åtsidor – med och utan gravörsignatur (DF-monogram). Den signerade stampen känns lätt igen genom hårlocken vid armavskärningen.

1748_ordensrmedaljer1_1200

Den sistnämnda åtsidesstampen kom för övrigt att användas till Fredrik I:s 1/4-riksdalrar 1750 (SM 106). Men Hildebrand nämner också (under nr 68a) att man till samtliga dessa ordensmedaljer, en kort tid använt en åtsida med ett porträtt som saknar ordensband över harnesket. - ”Denna åtsida begagnades någon kort tid, både till denna minnespenning och till n. 70 och 71; men blev snart förkastad, emedan man ansåg ordensbandet böra finnas på Konungens bild”. Har inte lyckats hitta någon medalj med denna åtsida … men eftersom Hildebrand meddelar att den skall ha Daniel Fehrmans gravörsignatur (DF-monogram), skulle man kanske kunna gissa på en åtsida som även använts till Fredrik I:s Serafimer-kvartsriksdaler 1748 – om än sparsamt.

1748_koppar_antikoren_auk8_1200

Jubileumskvartsriksdalern 1748 med anledning av Serafimerordens instiftande förekommer nämligen med två olika åtsidesstampar; dels (den vanliga) med 1736 års åtsida (SM Typ IIIA), dels med ”1748 års” dito (SM Typ IIIB). Ovan ett sällsynt kopparavslag av den sistnämnda (Antikören auktion 8, 1989, nr 349). Roland Falkensson noterar endast fem kända exemplar av denna (kopparavslaget oräknat).

portratt_1736-1748-1750

Tror det var Lars O. Lagerqvist som sa det en gång … ”det skadar inte att veta lite om både mynt och medaljer”… för många gånger är det en hårfin skiljelinje dem emellan.

  1. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1748 med 1736 års åtsida. SM 105a.
  2. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1748 med 1748 års åtsida. Kopparavslag. SM 105c-var.
  3. Fredrik I. Signerad åtsida till Serafimer-, Svärds- & Nordstjärne-medaljerna.
  4. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1750. SM 106. Med samma åtsida som de osignerade Serafimer-, Svärds- & Nordstjärne-medaljerna 1748. Hild. 68, 70 och 71.

Sköna maj, välkommen!

Sköna maj, välkommen, till vår bygd igen! – Valborg! – Konungens 70:e födelsedag!

George Washington 1789, Louisianaköpet 1803, Chalmerscortégen 1910,  Hitlers självmord 1945, Saigons fall 1975, Hylands sista hörna 1983 … tja, vad skall man skriva om en dag som denna …? Lördagen den 30 april 2016 ….?

Nja, jag tror jag bjuder på några fina Gustav Adolf-kreuzrar istället. Fotograferade av undertecknad under Myntmötet i Avesta 1994. Mynten finns i Avesta Myntmuseum.

1632_kreuzer_avesta2a_12001632_kreuzer_avesta2b_1200
1632_kreuzer_avesta3a_1200
1632_kreuzer_avesta3b_12001632_kreuzer_avesta1a_12001632_kreuzer_avesta1b_1200Samtliga avbildade graverade av Petter Mickelsson och valsverkspräglade vid Markus Kocks myntverk i Säter 1632. För den som vill fördjupa sig i detta rekommenderas exv. Antikören Lagerkatalog 20, 1990, Mynttidningen 5/6-1994Mynttidningen 4-1996, Castenhags variantlista samt Antikörens FaceBook-sida.

Trevlig Valborg! – Och stort GRATTIS på 70-årsdagen, Kungen!