Norges första mynt …?

Gratulerer med dagen, Norge!

Läste härförleden en artikel i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2012, tidigare publicerad i NNF-Nytt 2006:1) om att ”Norges första mynt” (endast är känt i 5-6 exemplar) helt saknas i norska samlingar. Det så kallade ”Olav Tryggvason-myntet” är förmodligen önskemyntet i vilken norsk samling som helst. Dessvärre är det ouppnåeligt – inte ens norska staten äger ett enda exemplar. År 2006 tillskrev fyra privatpersoner i Norge den svenske kungen Carl XVI Gustaf, med en anhållan om att till Norge överlämna ett av de två ”Tryggvason-mynt” som finns deponerade i Kungl. Myntkabinettet i Stockholm respektive Lunds Universitets Historiska Museum. De fick dock nobben av KMK. – Men hoppet om Norges första mynt i norsk ägo kanske inte är ute i och med detta …? 😉 

I historieböckerna kan vi läsa om hur Olav Tryggvason, ”Kråkben”, år 995 skall ha tagit makten i Norge efter ett uppror mot Ladejarlen Haakon Sigurdsson i Hålogaland i Tröndelag. Några år senare skall Olav ha grundat handelsplatsen/kaupangen Nidaros/Trondheim omkring år 997. Att tronskiftet (både i Norge och Sverige) dateras till år 995, beror på den vitt spridda missuppfattningen att det skulle vara Olav Kråkben och inte Olof Skötkonung, som tillsammans med Sven Tveskägg, brandskattade England år 994. Även tronskiftet mellan Erik Segersäll (död 992) och Olof Skötkonung har på grund av denna personförväxling feldaterats i historieböckerna. Den i Andover i södra England hösten 994 döpte ”kung Anlaf” var alltså Olof Skötkonung och ingen annan.

Med vetskapen att det norska tronskiftet mellan Haakon och Olav inte skedde 995, utan snarare ca 997, får vi också anledning att titta lite närmare på Nils Keders (1659-1735) uppgifter från 1706, där han tolkar en då nyfunnen CRUX-penning med inskriptionen AACUNE som Haquinius/Haakon/Håkan. Hela inskriptionen på detta mynt (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32) lyder: + AACUNE : IGNVN DEI: (eller möjligen + AACUNE : I.ENVN DEI: – om bokstaven efter I skall läsas som ett G eller ett E kan diskuteras), vilket skulle kunna tolkas som: HAACUNE – IGNVN DEI = Haakon, Guds eld (alternativt: HAACUNE I(arl) – ENUN DEI = Haakon Jarl, för Gud).

Keder ville attribuera detta mynt till den svenske kungen Håkan Röde (ca 1070–1079) från Levene i Västergötland, men detta är sedan länge en vederlagt hypotes. Den engelska CRUX-typen anses numera präglade åren 991-997, vilket inte alls stämmer in på nämnde Håkan. Denna kronologi hade man emellertid inte klart för sig på 1700-talet, så därför har en medalj i Hedlingers regentlängd fått en kuriös men historiskt felaktig inskription. På medalj nr 13 kan vi nämligen läsa att Håkan Röde skulle varit ”Filius INGEMUNDI”, d.v.s. Ingemunds son (en feltolkning av IGNVN DEI med andra ord).

Haakon Jarl, Sigurdsson skulle däremot kunna vara en het kandidat till detta mynts ursprung. Denne var av allt att döma (se ovan) Norges regent omkring år 995, när Olof i Sverige och Sven i Danmark lät prägla de första CRUX-penningarna. Så om Norges första mynt är av samma typ som Sveriges och Danmarks, d.v.s. den engelska s.k. CRUX-typen 991-997, är ovannämnda Haakon-mynt (AACUNE-mynt) en betydligt troligare kandidat till Norges första mynt än ”Olav Tryggvason-myntet”. En trolig myntort skulle då vara Nidaros/Trondheim. Typen (18:70) är en så kallad ”singel”, d.v.s. den saknar stampkopplingar till andra mynt. Medelvikten 2,07 gram, tillsammans med den högervända kungabilden, indikerar en tidig prägling. Frånsidesinskriptionen lyder: REFEREN M-OTA ON (de två sista bokstäverna eventuellt ett omkastat NO).

Imitation av Ethelred II:s engelska s.k. Small Crux-type Penny (ca 995-997) med inskriptionerna: + ONLAF REX NOR )( + GODPINE M-O NO: Tidigare attribuerad till Olav Tryggvason, Kråkben, nu omattribuerad till Olof Eriksson, Skötkonung – Norges tronpretendent – eller kung?

Faktum är att det finns åtskilliga argument som talar för att det det berömda s.k. ”Olav Tryggvason-myntet” inte alls skall attribueras till norske Olav Tryggvason – utan till svenske Olof Eriksson – Norges tronpretendent/kung? Olof Skötkonung (Skattkung) omnämns i England (991 och 994) som ANLAF, medan han på de svenska mynten kallas AOLEF, OLAF, OLAFA, ONLAF, ONLAFA, OVLAVZ eller VLAVVZ.

Titeln: ONLAF REX NOR har alltså sina paralleller i Sigtuna där såväl ONLAF REX AN ZTVE som ONLAFA RX ZITVEN förekommer. Båda i kombination med den aktuelle myntmästaren Godwine (GODPINE eller imitation därav; GOPINE, GOPNE). Nämnda Sigtuna-mynt tillhör inte de tidigaste, vilket stämmer bra med att den norska ONLAF REX NOR är av den senare s.k. SMALL CRUX-typen, som dateras till ca 995-997. Vill man spekulera kring en trolig myntort är Kungahälla (eller Lödöse?) fullt möjliga.

Summan av kardemumman blir att Norges mynthistoria nu blir ett par år äldre och att Norges första mynt inte längre är ouppnåeligt varsig för samlare eller museer! – Gratulerer med dagen, Norge!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Stampkopplingar

Ännu en trevlig video om numismatik på Roberto Delzannos YouTube-kanal. Denna gång gästas han av stampkopplingsforskaren Bo Gunnarsson.

Pedagogiskt och bra samtal kring ämnet stampkopplingar, på en nivå som inte kräver några förkunskaper. Vi får grunderna i konsten att slå mynt förklarade och även exempel på vad vi kan lära och eventuellt dra för slutsatser av denna typ av forskning. Ett mycket intressant ämne, som i kombination med arkeologiska och historiska landvinningar kan ge många nya svar – om man bara ställer ”rätt” frågor.

Nu skall man väl i och för sig inte lägga för stora krav på en kort video som vänder sig till ”nybörjare”, men som jag en gång replikerade i en ordväxling med en gammal räv i branschen (Sten Törngren); – ”Men vill ju inte lära sig fel heller”. 😉

Att genom stampstudier koppla ihop läsbara mynt och ”stumma mynt” är en sak, men att därigenom automatiskt dra slutsatsen att de är tillkomna på samma myntort (under samma myntmästare eller ens myntherre), är att göra det hela alldeles för enkelt för sig. York är inte Sigtuna och Ethelred II är inte Olof Skötkonung – även om deras respektive myntstampar bevisligen sammankopplats vid något tillfälle. Vi känner t.ex.till en engelsk-svensk hybrid (Malmer 5:51), slagen med en engelsk åtsidesstamp (Malmer 5:81) och en svensk frånsida (Malmer 13:51). Se bild ovan och text nedan.

ENGLAND. Ethelred ”den Villrådige”. Penning av CRUX-typ, slagen i York under myntmästaren Wengos. Åtsidan: EÐELRED REX ANGLO = Ethelred Rex Anglorum = Ethelred, engelsmännens kung. Frånsidan: PENGOS M-O EOF = Wengos Monerarius Eoforwic = Wengos, myntmästare i York. (Malmer stampkombination 5:81).

SVERIGE. Olof Eriksson ”Skattkung”. Penning av CRUX-typ utan angiven myntort eller myntmästare?! Åtsidan: VLAVVZ REX ZVENO = Olavus Rex Svevorum = Olof, svenskarnas kung. Frånsidan: IN NOMINE DNI M C = I Herrens namn M C. Vad bokstäverna M C står för är inte klarlagt. (Malmer stampkombination 13:51).

Redan omkring 1990, när Brita Malmers första bok om ”The Sigtuna Coinage c 995-1005” utkom, kunde jag konstatera att hon ”dubbelbokfört” flera av stamparna i den äldsta stampkedjan, nämligen: 10/12, 13/15, 75/76, 77/78 samt 84/85 i kedja 1. Detta är alltså inte frågan om olika stampar, utan retuscherade/ändrade stampar.

Barbariserade, illitterata (oläsliga) myntimitationer förekom i stor omfattning redan under romersk tid. Och faktum är att de allra flesta av de mynt man slarvig kallar Olof Skötkonungs, i själva verket är anonyma imitationer utan läsliga inskriptioner. Självfallet skulle ingen professionell och officiell myntmästare under Ethelred II eller Olof Skötkonung slå mynt med två frånsidor (två lösa stampar). Ändå finns det dylika redan i Olofs äldsta stampkedja. Stampar som aldrig varit menade för varandra har av någon anledning kommit på avvägar och använts till att ”stämpla silver”. Kanske för att myntat silver hade ett övervärde? Eller att ”kristna mynt” (med kors) var de enda som accepterade på handelsplatsen? Det finns flera exempel på att officiella stampar i förskingringen kommit att kombinerats ihop med uppenbart barbariserade dito.

Myntstampar var ju i högsta grad portabla.

Under de senaste decennierna har, glädjande nog, även experterna blivit varse att ALLA barbariserade imitationer INTE präglats i Sigtuna, som man länge hävdat. Nu är man mera öppen för att illitterata mynt även tillkommit i Danmark (Lund) och säkerligen även i Baltikum. Ja, kanske t.o.m. på samtliga kända – och okända! – skandinaviska handelsplatser!? Vem vet? Så när vi talar om ”Olof Skötkonungs myntning” måste vi först och främst definiera vilka mynt som verkligen kan attribueras till honom – och vilka som bara är anonyma kopior/imitationer. För varför skulle fullt läsliga mynt plötsligt bli totalt oläsliga? Och fortsätta att vara fullkomligt obegripliga under flera decennier? För att återigen plötsligt blir fullt läsbara och proffsiga, vid Anund Jakobs trontillträde?

 

Rara småmynt trumfade både riksdalrar och dukater!

Igår kväll var det många myntsamlare som hade bänkat sig framför datorn. Svenska Numismatiska Föreningens MISAB genomförde sin 39:e IT-auktion – men ny teknik. Lite ovant i börja och på tok för liten grafik, men man vänjer sig. Bra idé med fem nummer åt gången! Detta snabbar på auktionstempot avsevärt och igår var man nästan lika snabba som på Antikörens tid – ca 200 nr per timme.

Materialet var denna gång uteslutande svenska mynt – från medeltid till 2007 (så när som på en liten Madicken-medalj från ökända Mynthuset AB och en falsk plåt).

Det är lite intressant att notera hur SNF/MISAB:s kvalitetsbedömningar och värderingar bedöms av auktionspubliken. Utropspriser och slutpriser skiljer sig ibland extremt mycket åt. Inte sällan på grund av så kallade ”snobbklassningar”. Det är intressant att sortera slutresultatet efter ”Populärast” eller ”Flest bud” respektive ”Högsta klubbslag” och notera resultatet. Har tidigare skrivit om MISAB:s strategi med ”lockpriser” och dess risker för säljarna. Praktisk för arrangören förvisso, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt. Men som sagt riskabelt för alla inlämnare.

En sak som också stack ut med gårdagens auktion var att ”topplistan” innehöll flera småmynt (lågvalörer). Faktum är att både riksdalrar och dukater fick se sig slagna av en ettöring! – Från Göteborg till råga på allt! Kanske håller historien på att återupprepa sig? Igen! Har man varit med i myntsvängen i 50 år har man naturligtvis noterar svängningarna. Från 1970-talet då alla nybörjare/investerare/inflationskyddare enkom köpte ”stort och blankt”. Tills det på 1990-talet gick upp ”ett liljeholmens” för en liten klick specialister, som istället började jaga riktigt sällsynta och rejält undervärderade småvalörer, typ kvalitetsrariteter och varianter på koppar- och öresmynt. Under 2010-talet svängde pendel återigen tillbaka. Många nya samlare/investerare tillkom, kanske främst från ädelmetallsvängen, och dukater och riksdalrar blev åter på modet. Sedan dess har tokpriserna på detta, ofta inte speciellt sällsynta, material avlöst varandra. Kanske det är nu dags för pendeln att återigen byta riktning – om/när ”nybörjarna” avancerar i sitt samlande och börjar efterfråga det som verkligen ÄR ovanligt?

Här några prisexempel från gårdagens myntauktion. Värdering/utrop inom parentes:

  • 53. GÖTEBORG. Öre 1609. Valör i omskriften. MONTA. SM 80. 1,56 g. R. Kvalitet 1/1+. (1.000) 27.000 kr + 18,75%.
  • 92. STOCKHOLM. 2 mark 1667. SM 116a. 10,24 g. Åtsidan något svagpräglad. Kvalitet 1/1+. (1.000) 16.500 kr +18,75%.
  • 110. STOCKHOLM. 4 öre 1672. Mm DF. SM 195b. 3,79 g. Plantsfel. Kvalitet 1/1+. (500) 9.800 kr +18,75%.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis hur en professionell mynthandlare kan värdera ett 27.000-kronorsmynt och ett 16.000-kronorsmynt till en tusenlapp vardera – eller ett 10.000-kronorsmynt till en femhundring!? Förklaringen är förmodligen en kombination av ovannämnda lockpris-strategi och ren lathet. Att jag nämner lathet kanske låter fräckt, men det är svårt att bortse från denna möjlighet då det stora ”MISAB-kollektivet” gång på gång gör simpla katalogiseringsmissar. Idag är det enklare än någonsin att kolla upp mynt och varianter. Dels på nätet, dels efter att Delzanno ersatt Tonkin inom värderingsboksområdet. Att 1667 års 2-mark finns med olika porträtt och omskriftsvariationer är alltså ingen hemlighet. SNF/MISAB kan med lätthet slå upp sidan 723 i Delzannos bok (nr 162) eller besöka Falkenssons hemsida på nätet. På båda platser beskrivs det aktuella porträttet i kombination med hel omskrift som XR eller RRRR (högra mittersta bilden ovan). Detta borde inte vara några svårigheter för det 650 man starka MISAB-kollektivet att fixa.

På auktion kan det vara en väldig skillnad på att ha en eller två intressenter. De tre ovanstående mynten visar detta med all tydlighet. Det tre högsta budgivarna värderade mynten så här (med reservation för att vi fortfarande inte vet hur högt vinnaren var beredd att gå): Nr 53: 27.000 – 26.000 – 2.500 kr. Nr 92: 16.500 – 16.000 – 1.900 kr. Nr 110: 9.800 – 9.600 – 650 kr. Vad hade hänt om respektive underbidder tagit kafferast? Eller om MISAB:s myntbeskrivningar varit korrekta – med påföljden att flera spekulanter hade bjudits in till budgivningen? Skall inlämnarna behöva ta denna risk?

Med tanke på att VARIANTER av småmynt klubbas till dylika priser, kan man också konstatera att det finns en mängd riktigt sällsynta TYPMYNT i kategorin, som är extremt undervärderade idag. Och anledningen till detta är att dagens ”framstående experter” i stor utsträckning saknar förmåga att skilja på TYPMYNT och VARIANTER. Har tagit upp detta godtycke flera gånger här på Myntbloggen, men för döva öron. De som till äventyrs inbillar sig att ”antal kända exemplar” har samma ekonomiska påverkan oavsett om vi talar om ett typmynt (huvud-/undertyp), en årgång eller en mer eller mindre ointressant variant/variation, har fortfarande mycket att lära.

Drottning Kristina (1632-1654). Göteborg. 1 Öre 1635.

Själv lyckades jag för övrigt lägga beslag på ett Göteborgs-öre 1635 med framåtblickande lejon! Första gången på 50 år jag sett ett exemplar av denna, ganska vanliga tvåårstyp, med fullt utpräglat lejonhuvud! Nu kan vi alltså fastslå att 1635:an (drottning Kristina), precis som mynten från 1609 (Karl IX) och 1625 (Gustav II Adolf), har ett Göteborgsvapen med högervänt, framåt-blickande lejon. Detta är alltså bevisligen den officiella versionen av Göteborgs stadsvapen, sedan får heraldikerna säga vad de vill. Beväpnat med höjt svärd och trekronorssköld är detta inget ”flyende lejon”, utan Sveriges port mot väst.

För övrigt var även detta mynt, i likhet med den ovan omskrivna trion, ”latmansklassat” till 1/1+. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara fel (har inte sett myntet ”live” ännu), men känns ju lite lättjefullt i och med omfattningen av 1/1+-50 på denna auktion. Kanske har man inspirerats av de fantastiska Bonde-auktionerna, där ”sämsta tänkbara kvalitet” i princip alltid var 1/1+ (eller 5, som våra kära myntklubbar brukar uttrycker det).

 

Kvalitet & Värde …

För snart 40 år sedan, närmare bestämt i ANTIKÖRENS ”Guldkatalog” 1984, lanserade undertecknad en ny – 100-gradig! – kvalitetsskala för en mera precis bedömning av slitage på mynt och medaljer. Idén var redan då att kombinera den i Skandinavien rådande Appelgrenska kvalitetsskalan med den 70-gradiga amerikanska Sheldon-skalan från 1949. Tanken var att en 100-gradig skala skulle vara mera logisk och lättare att förstå än en 70-gradig. Även de som aldrig sysslat med mynt skulle se logiken: – ”Perfekt” = 100%!

Tio år senare tog jag upp ämnet på nytt då jag i Mynttidningen 10-1994 presenterade en ny förbättrad version. Denna gång hade SNF:s 10-gradiga skala (som många av våra myntklubbar faktiskt använder än idag) integrerats i den nya 100-gradiga.

För att förtydliga och åskådliggöra hur Appelgrens (ursprungligen 4-gradiga!) skala utvecklats genom åren, placerades grundvärdena 0, 1, 2 och 3 på samma avstånd ifrån varandra (d.v.s. på var åttonde rad, se tabell ovan), varefter ”mellankvaliteterna” 01 (mitt emellan 0 och 1) samt 1+ och 1? (för bättre respektive sämre än 1) adderades.

I takt med att myntmarknaden utvecklats har dessa beteckningar senare kommit att kompletteras med ytterligare mellansteg som 01/0, 1+/01, 1/1+ o.s.v. Men inte heller detta räckte till och det var när vi fick se lite väl mycket av diffusa benämningar som ”nära 0” och ”god 01” etc. som jag på 1980-90-talen tyckte att tiden var mogen att skärpa upp kvalitetsskalan och göra den mera logisk.

Så här skrev jag i Mynttidningen 1994 under rubriken; Kvalitet & Värde …

Ett mynts värde varierar med dess skick, d.v.s. dess kvalitet. Ju vackrare exemplar desto högre pris. Trots att vi i Sverige har haft regelbundet utkommande värderingsböcker sedan 1953, har man ägnat förvånansvärt lite tid åt att definiera vad det egentligen är man värderar – d.v.s. vilka krav man ställer för att ett mynt skall värderas i en viss kvalitet. Utan att definiera vad de olika kvalitetsgraderna innebär är en värdering omöjlig och katalogpriserna därför ointressanta.

I och med att handeln med samlarmynt började växa i början av seklet, väcktes ett behov av att på ett enkelt sätt beskriva för köparen just hur vackert ett visst mynt var. Det var den store numismatikern och mynthandlaren T. G. Appelgren som introducerade den kvalitetsskala som fortfarande används i hela Norden.

Ytterligheterna på denna skala är ”0” (noll) för ett perfekt mynt och ”3” (tre) för ett blankslitet mynt. Däremellan ”1” (ett) för ett fullgott mynt och ”2” (två) för ett hårt slitet mynt. Då de flesta som samlar mynt vill ha exemplar som är tydliga och fina har man i värderingsböckerna oftast inte brytt sig om att värdera de sämsta kvaliteterna. Det har därför utvecklats en vanföreställning om att kvalitet ”1?” är det sämsta tänkbara. Ingenting kan vara mer felaktigt! Kvalitet ”1?” ligger istället i mitten av kvalitetsskalan (jämför tabellen ovan) och betyder nästan fullgott exemplar.

Kvalitetsbedömning – en svår konst
Att lära sig kvalitetbedömning är inte gjort i en hast. Det tar lång tid att utveckla ett skarpt öga för denna ädla konst. Men det är inte desto mindre en kunskap som är nödvändig att behärska. Den som köper ett överklassat mynt kan göra en dålig affär, medan den som köper ett underklassat dito kan göra en bra. Kvalitetsbedöming är nämligen ingen exakt vetenskap – även om man numera gör mer och mer för att försöka få den till just det.

Översättningstabell för svenska och amerikanska kvalitetsbeteckningar.

Den mest utvecklade skalan finns i USA. Där finns världens största myntmarknad och denna har framtvingat en noggrannare bedömning – speciellt för de ocirkulerade mynten. När dagens mynt lämnar banken är de ju som bekant ytterligt sällan perfekta (i myntsamlarens ögon), utan p.g.a. sortering, transport etc. nästan alltid behäftade med mer eller mindre markanta hanteringsmärken. För finsmakaren inom myntsamleriet är det just det perfekta, utopiska exemplaret som hägrar. Ett exemplar utan minsta lilla kontaktmärke. Ett sådant mynt är – om det har lite ålder – extremt sällsynt och naturligtvis mycket eftertraktat – och därmed också kostbart. Priserna styrs ju alltid av tillgång och efterfrågan. Liten tillgång och stor efterfrågan betyder högt värde.

Mynttidningens (Ottossons) kvalitetsskala 1994 är en kombination av de tre nämnda skalorna; Appelgrens, SNF:s och den amerikanska 70-gradiga skalan. För att göra det enkelt och underlätta för användare av olika skalor samt dessutom göra klassningen en smula mer begriplig för gemene man, har vi satt ytterligheterna – perfekt och knappt identifierbart till 100 respektive 1. – Ett ”100%-igt mynt” är lätt att föreställa sig;  motsatsen likaså. Dessa mynt – i mån av att de finns – är inga problem att klassa! Det är alla mynt däremellan som innebär svårigheter. Små skillnader i kvalitet – kan innebära stora skillnader i värde.

KARL XI. Stockholm. 8 Mark 1695. Praktexemplar med underbar patina! 01/0. Ex. Antikören Myntauktion 18, 1996, nr 65.

Vi har för länge sedan ersatt ”nära 0” med 01/0-95 och ”god 01” med 01-85. Betydligt elegantare och enklare att förstå för de som inte är så insatta. Vi använder alltså inte de lite märkliga, isolerade och egensinniga hitte-på-uttryck som dykt upp på senare tid; exv. ”0-” (noll minus), ”(0) 9/10” och ”tekniskt ocirkulerad” etc. Att inte kunna enas om EN gemensam standard är väl i och för sig svensk mynthandel i ett nötskal, men det inger verkligen inget större förtroende. Men så har ju också ”Mynthandlarföreningen”  varit stendöd sedan tidigt 1990-tal. Ett mynt är antingen perfekt (0, noll) – eller inte!  Minsta defekt och vi talar istället om graden av ”ocirkulerat”, d.v.s. 01/0 (90-99). Av denna anledning använder vi det både eleganta och adekvata 01/0-95 istället för de diffusa och förvirrande uttrycken ”nära 0”, ”0-” eller ”(0) 9/10”. Det har vi gjort i snart 30 år. Dessutom enkelt att översätta till amerikanska MS-65 (där MS står för Mint State, d.v.s. det vi kallar ocirkulerad – eller 01/0-90 – 01/0-99 = MS-60 – MS-69).

Senast idag noterade jag en erfaren mynthandlare som betecknade en MS-63 både som ”god 01” och ”ungefär 01/0”, samt en MS-61 som ”ungefär 01”. Detta godtycke är enligt mitt sätt att se det mera förvirrande än förklarande. Detsamma gäller uttrycket ”tekniskt ocirkulerad” som av vissa används i tid och otid. Detta är en översättning av amerikanarnas ”UNC Details”, som INTE är något positivt, utan snarare kan sägas vara en varningsklocka! Det innebär alltså att myntet i princip är ocirkulerat, MEN att det har någon typ av problem eller värdenedsättande defekt. Här bör kanske tilläggas att amerikanarnas MS-60 och straxt däröver på senare år kraftigt devalverats och många gånger går att inbegripa i strikt skandinaviska klassning 01-85 + anmärkning!! Vi bryr oss om synbara defekter som ”trötta” (hårt slitna) stampar, talrika bagmarkes, kanthack, fula fläckar och plantsrispor etc. på ett sett som amerikanarna inte gör. Många gånger krävs det numera MS-63 för att vi skall kunna sätta ”genomsnittlig 01/0”, d.v.s. 01/0-90.

FREDRIK I. Jernkontoret erhåller kungliga privilegier den 29 december 1747. Belöningsmedalj i guld (40 dukater) tilldelad bergsingenjören och numismatikern Carl Sahlin 1923. Åtsidan graverad av C. J. Wikman (efter I. C. Hedlinger), frånsidan av Adolf Lindberg (efter Daniel Fehrman). Praktexemplar i originaletui. 01/0. Ex. Antikören Myntauktion 16, 1995, nr 673.

Har man som undertecknad samlat mynt i 50 år har man över tid sett hur dessa kvalitetsbeteckningar i praktiken både devalverats – och skärpts upp igen. Flera gånger – i cykler (efter antalet investerare?). Kvalitetsbedöming har alltid varit en bedömingssport och inte en exakt vetenskap. På marknaden har det dessutom alltid funnits de som är mycket väl tränade och skickliga på detta, och de som aldrig kommer att lära sig. Som köpare har man naturligtvis stor nytta av att själv känna till så mycket som möjligt om kvalitetsbedöming. Och som med all källkritik bör man tittat närmare på avsändaren. Säljare och köpare har olika intressen rörande detta, vilket ibland kan påverka objektiviteten. Och något definitivt facit finns faktiskt inte.

I USA startades 1986-87 de båda nu ledande klassningsföretagen PCGS och NGC. Affärsidén är att vara en ”oberoende” tredjepartsklassare (-mäklare), men ibland kan man kanske undra om de tävlar om att ge sina kunder det bästa betyget. Så även här finns naturligtvis en problematik. Det bästa sättet att undvika att bli lurad är att lära sig kvalitetsbedömning. Steg ett är då att förstå hur kvalitetsskalan är konstruerad. Steg två att erfarenhetsmässigt lära sig hur den praktiseras. – Men i grunden syftar ju allt detta bara till att olika samlare/handlare skall kunna kommunicera hur snyggt eller fult ett mynt upplevs av olika betraktare. – Så kanske säger en bild mer än tusen ord? 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

 

Carl Gotthard Bonde (1877-1937)

Friherre Carl Gotthard Bonde (1877-1937) föddes på Gimmersta herrgård i Julita församling i Södermanlands län den 28 juli 1877. Efter akademiska studier tog han juristexamen i Uppsala 1902 och blev attaché i Paris samma år. Senare sekreterare på utrikesdepartementet och till slut förste hovjägmästare. År 1911 gifte han sig med friherrinnan Ingeborg Thott (1881–1943). I egenskap av förvaltare av den stora Bondeska mynt- och medaljsamlingen, kom Carl att utveckla ett stort intresse för ämnet och dessutom ett brett kunnande inom svensk numismatik. Under hans tid som samlingens förvaltare fördubblades den i storlek. Carl Bonde avled den 29 juli 1937.

Nedanstående artikel, författad av friherre Carl Gotthard Bonde 1925, publicerades ursprungligen i Katrineholms-Posten den 4 februari 1925, men finns även återgiven i Svensk Numismatiska Tidskrift (SNT 8-1994). Illustrationer: Ulf Ottosson.

Mynt- och medaljgravören Erik Lindbergs underbara medalj över Carl Gotthard Bonde, beställd av hustrun Ingeborg till Carls 40-årsdag 1917. Silver och brons Ø 50 mm.

 

Mynt- och medaljsamlingen vid Ericsberg – av friherre Carl G. Bonde 1925.

Av samlingarna vid Ericsberg äro de flesta såsom bibliotek, arkiv, konstsaker och keramik sammanbragta av friherre Carl Jedward Bonde under den långa tid av nära en halvsekel. som han bodde på Ericsberg, men en par samlingar finnas även. vilka stamma från 1700-talet. Den ena är tavelgalleriet, vilket grundades på 1700-talet genom inköp av den Lagerbringska samlingen, och den andra mynt- och medaljsamlingen. Den skapades av fideikommisstiftarens son David Gotthard Hildebrand, och torde vid hans frånfälle 1808 ha varit den största enskilda i Sverige.

I bortåt 40 år blev samlingen liggande orubbad i sina skåp, men på 1840-talet verkställdes en katalogisering, varvid tyvärr en stor del blev utgallrad såsom dubletter och 1847 såldes på auktion i Stockholm. Vid granskning av katalogen till denna auktion finner man an ödesdigra misstag blivit begångna. Såsom exempel kan anföras, att vid auktionen såldes för cirka 40 kr en exemplar av Gustaf Vasas sällsynta riksdaler 1540, under det att vid Ericsberg behölls en avgjutning. Det sålda exemplaret har jag kunnat spåra genom en rad av senare myntsamlingar, tills det för en par år sedan såldes till en amerikansk myntsamlare, efter vad jag tror mig veta, värderat till 5.000 kr.

Under friherre Carl Jedwards Bondes tid vårdades samlingen omsorgsfullt och blev upplagd i prydliga montrar, men ökades obetydligt och bestod vid hans död 1895 av 1.704 mynt och 1.340 medaljer. År 1897 katalogiserade jag samlingen, efter att i densamma ha låtit ingå min privata lilla samling, bestående huvudsakligen av svenska kopparmynt. Under de följande 15 åren gjordes en del mindre inköp, så att den vid min tillträde till fideikommisset utgjordes av 2.550 mynt och 1.406 medaljer. Den nya katalog, som jag nyligen gjort, upptager 5.186 mynt och 2.015 medaljer.

Den första med säkerhet kända myntningen i Sverige ägde rum i Sigtuna på Olof Skötkonungs tid och skedde efter anglosaxisk förebild och av från England inkallade myntmästare. Dessa mynt äro av ungefär en femtioörings storlek men tunnare och väga omkring två gram. Utmyntningen fortsattes under Olofs efterträdare Anund Jacob men troligen i mycket ringa omfattning, vartill man kan sluta sig av deras stora sällsynthet; i Ericsbergs-samlingen finnes det blott tre exemplar, under det att Olof är representerad av tolv. Efter Anunds död låg myntningen i Sverige nere i mer än hundra år, tills man i slutet av 1100-talet började att efter tyskt mönster prägla små tunna ensidiga mynt s.k. brakteater.

Dessa mynt hade sin blomstringstid till omkring 1250, men präglingen fortgick ännu i början av 1500-talet. Under Folkungatiden präglades även små tvåsidiga mynt, vilka särskilt från Magnus Eriksson äro mycket vanliga. Albrekt av Mecklenburg införde likaledes efter tyskt mönster präglingen av ett större silvermynt vägande omkring ett gram och kallat örtug. Under hela 1400-talet och ända in under Johan III:s tid fortsattes utmyntningen efter örtugtal nämligen örtugar och halva örtugar eller fyrkar. Det första svenska mynt, som bär årtal i prägeln, är en örtug från 1478.

År 1512 lät Sten Sture d.y. efter hanseatisk förebild slå våra första stora silvermynt. Dessa äro av varierande vikt; det i Ericsbergs-samligen bevarade väger 13,6 gram. De gingo troligen icke i allmänna rörelsen utan voro avsedda för större utbetalningar eller hedersgåvor. Helt få äro bevarade till vår tid, men då myntsamlande kom på modet i början av 1700-talet, blevo dessa s.k Sturedalrar föremål för efterbildning av förfalskare, vilka antingen gjorde avgjutningar av äkta exemplar, eller också tillverkade nya stampar. Avgjutningar lura sällan en nutida samlare, men några av dessa förfalskare hava varit så skickliga vid efterbildningen av gamla myntstampar, att det fordras en verklig expert för att upptäcka bedrägeriet. Det är utom Sturedalern huvusakligen Vasaregenternas mynt, som lockat till efterbildning.

Under Gustaf Vasas tid ägde en rik utveckling av det svenska myntväsendet rum. Han införde mynt efter mark och öretal samt lät 1534 slå den första svenska specie-riksdalern vilken sedan med bibehållen vikt och silverhalt präglats av alla våra efterföljande regenter t.o.m. Carl XV. Under Erik XIV präglades våra första guldmynt och under Carl X Gustaf år 1654 den första inhemska dukaten. Den sista slogs 1868. Redan under Gustaf Il Adolf och Christina hade emellertid prägling av dukatmynt ägt rum i Sveriges utländska besittningar. Under Eriks och Johans tid voro mynten i regel synnerligen konstnärligt utförda, men gingo under de följande regenterna i detta avseende hastigt tillbaka, och det är på några få undantag när, först på 1700-talet vi åter få vackra och smakfulla mynt.

År 1624 började i Sverige utmyntningen av koppar. Under de första tjugo åren utmyntades endast i skiljemynt, men av silverbristen föranleddes man senare, att även prägla huvudmynt av koppar, alltså mynt med ett metallvärde lika stort, som det angivna myntvärdet. På detta sätt uppstod år 1644 det för vår svenska mynthistoria enastående myntslag, som kallas plåtmynt. Tillverkningen fortgick i nära 150 år. Det största av dessa med ett värde av tio daler silvermynt präglades blott år 1644; ett exemplar av denna synnerligen sällsynta plåt finnes i Ericsbergs-samlingen, och med sin vikt av 20 kg torde det vara det största mynt, som någonsin utmyntats. Dess köpkraft på sin tid bör ha varit 500 á 600 kr.

Man ser ofta i utländska myntkataloger våra plåtmynt angivna såsom nödmynt; detta är emellertid alldeles oriktigt, de voro lika verkliga mynt som någonsin dukater och specieriksdalrar. Däremot hade vi ju under Carl XII de kända små nödmynten av ett tvåöres storlek med ett angivet värde av en daler silvermynt. Dessa nödmynt, vilka utgåvos till ett antal av cirka 42 millioner stycken, skulle närmast kunna jämföras med banksedlar, och rönte även samma öde som tyska riksbankens sedlar i våra dagar, att bli värdelösa, dock icke så fullständigt, då de ju alltid hade metallvärdet kvar, och under åren efter Carl Xll:s död ompräglades till små skiljemynt.

Medaljsamlingen vid Ericsberg är uppdelad i tre grupper; Kungliga, enskilda personers och fientliga medaljer, eller sådana som äro slagna i främmande land under krig mot Sverige. Det är först med Vasatiden, som vår medaljhistoria tagit sin början, och de flesta från denna tid äro hederstecken, som av regenterna, i brist på ordnar, utdelades att av mottagaren bäras i guldkedja kring halsen. Särskilt från Gustaf Il Adolfs tid finnes här en mycket rik samling av dylika hederstecken bärande konungens bild eller valspråk. De äro ofta små mästerverk i guldsmedskonst, inlagda med emalj i olika färger och infattade i rikt cicelerade kransar.

Samlingen av enskilda medaljer är ordnad efter de olika gravörerna för att giva tillfälle att studera den konstnärliga utvecklingen. Under 1600-talet voro de i regel invandrande tyskar såsom J. G. Breuer och J. Rethe. Den första framstående svensken på detta område var Arvid Karlsten f. 1647 d. 1718. Av hans hand äga vi förutom ett stort antal kungliga medaljer en mycket vacker serie minnespenningar över våra stormän vid tiden omkring år 1700. 

Då Karlsten började åldras, kom till Sverige såsom kunglig mynt- och medaljgravör schweizaren J. C. Hedlinger, och blev här verksam under en lång följd av år. Såsom medaljkonstnär sätter jag honom högst av alla, som här varit verksamma och han bildade en skola, ur vilken utvecklade sig hela serien av våra skickliga medaljörer på 1700-talet, såsom D. Fehrman, C. G. Fehrman och Ljungberger. Karaktäristiskt för deras konst är den vackra raden av speljettoner till formen runda eller ännu oftare sexkantiga, med prydliga vapensköldar eller monogram och ibland skämtsamma deviser. Ljungberger har särskilt vunnit rykte genom sin vackra rad av medaljer till Gustaf III:s historia.

För medaljkonsten inträdde under 1800-talet en period av tillbakagång i konstnärligt avseende, och först i våra dagar har den uppleft en renässans med sådana konstnärer som A. Lindberg, död 1916, och framförallt hans son Erik Lindberg, den nu vid K. Myntet verksamme gravören.

Rörande den tredje gruppen av medaljer, de s. k. fientliga, ha meningarna varit delade, huruvida de egentligen borde få intaga en plats i en svensk samling. Kanslirådet Berch (d. 1777) upptager dem i sin svenska medaljbeskrivning, under det att B. E. Hildebrand i sitt stora verk över Sveriges och det Svenska Konungahusets Minnespenningar utesluter dem i det han i företalet säger: ”För ingen del har jag kunnat förmå mig, att efter Berchs’ föredöme upptaga fientliga minnes- och smädespenningar, slagna i anledning av våra i krig lidna motgångar. Må vem som vill vanpryda sin svenska samling med dessa om råhet och hätskhet vittnande arbeten”. För egen del har jag så till vida följt Hildebrand, att jag lagt upp dessa medaljer i en särskild serie, men jag kan ej gå in på att de skulle vanpryda en svensk samling. Många av dem äro visserligen smaklösa och illa utförda, men hava dock ett stort historiskt intresse. Andra åter äro både vackra och konstnärliga såsom exempelvis serien av Peter den Stores medaljer över segrarna över Carl XII eller en del danska över Magnus Stenbocks slutliga nederlag.

Friherre Carl G. Bonde 1925

 

Kristina-riksdaler 1644 på 1643!

Den nygamle mynthandlaren Roberto Delzanno har verkligen blivit en frisk fläkt i den lilla ankdamm vi kallar svensk numismatik. En ambitiös arbetsmyra med långa arbetsdagar och massor av idéer!

Från att ha varit anställd hos olika mynthandlare i Stockholm på 1980-90-talen (Guldmynt AB, Hirsch, Ahlströms och Wallin) tröttnade Roberto på mynten 1998 och började plugga data- och systemvetenskap istället. Efter examen och en kort sejour hos Arthur Andersen Consulting började han jobba som adjunkt på Södertörns Högskola. Men tröttnade på detta också och startade istället upp en egen firma där han designade egna fälgar för tillverkning i Kina och Taiwan. Knappt fyllda 60 år blev det så 2018 dags för ”pension”… som i Robertos fall verkar ha betytt ALL-IN i numismatiken.

Något som jag speciellt uppskattar och varmt rekommenderar är Roberto Delzannos YouTube-kanal, där han förutom att göra reklam för sina objekt, även bjuder på diverse mer eller mindre förklarande videor om numismatikens mysterier. Speciellt för nya samlare tror jag detta kan vara både stimulerande, lärorikt och intresseväckande. Jag kanske inte håller med om alla ”analyser och åsikter”, men det är inte heller meningen. Det viktigaste är att väcka intresse genom att dela med sig av sina egna erfarenheter. Lite som jag själv gjort i olika format; som exv. Mynttidningen och Myntbloggen.se.

Dagens video-bidrag har titeln: ”En nyupptäckt variant på Kristinas Riksdaler 1644”, där han tillsammans med storsamlaren Per-Göran Carlsson presenterar en spännande Kristina-riksdaler – med ompunsat årtal (som dessvärre inte framgår av bildmaterialet). Per-Göran drar slutsatsen att gravören (Petter Michelsson) av misstag skulle ha slagit (punsat) in ett M istället för ett V i präglingsstampen vid årtalets slut – och efter att ha insett sitt misstag sedan korrigerat detta. Vad man skulle kalla ”V på M” alltså.

Själv har jag ett annat förslag. Tror istället att det rör sig om en klassisk årtalsändring. Något som tidvis är ett mycket vanligt fenomen och en gammal form av återvinning. I de fall man vid nytt (räkenskaps)år fortfarande hade (förra årets) dugliga stampar i lager, fanns det naturligtvis ingen anledning att kassera dessa om de enkelt kunde ändras och användas till årets myntning. Då sparade man såväl arbete som kostnad. Samlare av kronmyntsperioden känner väl till varianter som ”1916/5” (d.v.s. 1916 på 15) och så vidare. Detta förfarande har i princip förekommit så länge vi haft årtal på mynten.

Då jag instinktivt kände att detta alternativ vore rimligare och jag dessutom hade för mig att ha noterat varianten tidigare, gjorde jag (i vanlig ordning) en snabb sökning på nätet. Kunde då ganska omgående hitta ytterligare två exemplar – slagna med olika stampar! Båda hade sålts av SNF/MISAB (21:238 och 30:252) och båda var beskrivna som vanliga 1644:or. Man hade alltså inte observerat ompunsningen överhuvudtaget.

När vi nu har kännedomen om två olika frånsidesstampar med samma ompunsning kan vi avfärda hypotesen ”V på M” och istället konstatera att det rör sig om en ”vanlig” årtalsändring – ”1644/3”, eller ”1644 på 43” (alternativt ”V på II”). Gravören har helt enkelt ändrat ett antal gamla stampar från M DC XLIII (1643) till M DC XLIV (1644).

Numismatik och myntsamlande är fantastiskt! – Man lär sig nya saker hela tiden!

 

Philea Myntauktion 22

Fantastiskt väder! Strålande solsken och 12 grader varmt! Kaffe i trädgården! Och samtidigt är man på myntauktion i Stockholm! Tack internet!

För en månad sedan skrev vi FaceBook om Phileas kommande myntauktion med många fina mynt. Och idag var det dags. Stockholmarna är givetvis på plats (vi har sett video-bevis – se nedan), medan jag själv väljer solsken med smärre auktionsavbrott.

Roberto Delzanno och Christian Hamrin rättar till kamera och frisyr innan sändningen från Phileas auktionsvisning. Inga museichefer i närheten, hoppas jag. 😉

Imponeras av de tekniska lösningar som Philea och andra internationella aktörer nu för tiden använder sig av. Det är både enkelt och spännande att följa budgivningarna och lägga bud. Smidigt att ha online-katalogen i ena fönstret och budgivningen i ett annat. Prisnivåerna verkar det inte heller vara något fel på. Det finns gott om pengar!

Webbdesignen är också av en helt annan kvalitet än den som SNF/MISAB abonnerar på för sina internetauktioner. Man får väl lite vad man betalar för. En annan bra funktion hos Philea är att objekt som händelsevis blir osålda, genast erbjuds hugade spekulanter via en ”Köp Nu-knapp”. Rent allmänt är det ju också extra kul med en privat aktör på den annars så märkliga svenska kollektivistiska myntauktionsmarknaden.

Online-katalog och budgivning hittar du på Phileas webbplats: https://www.philea.se/sv

Lycka till!

I år fyller våra samlingar 450 år!?

Idag lanserar KMK, förlåt ”Ekonomiska museet”, en kampanj för att försöka marknadsföra sina historiska rötter. – ”I år fyller våra samlingar 450 år” meddelar man på FaceBook – under hashtaggen: #samlingarna450år – Lite som när lillpojken häromåret ställde sig på tå och utbrast: – Vi har arrangerat myntauktioner i 80 år! 😉
– 
Kanske är det ett sätt för nya verksamhetsledare att försöka verka lite mera erfarna än de egentligen är? – Eller så vill de bara värna (retuschera) sin historia?

Att KMK (ja, jag tänker fortsätta kalla dem så) vill framhålla årtalet 1572 har sin (lite krystade) förklaring i att detta år säges vara tidpunkten då bagaresonen Rasmus Ludvigsson, kanslist hos Johan III, började samla in gamla mynt i syfte att påvisa Sveriges rätt till trekronorsvapnet – som även Danmark gjorde anspråk på.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontrasigillet 1275 och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet. Myntet är onekligen ett skarpt inlägg i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet.

En lite mer sansad hypotes om när grundplåten för Kungliga Myntkabinettet (KMK) verkligen lades, skulle kanske snarare hamna någon gång under trettioåriga kriget (1618-1648), då stormaktstidens krigsbyten av böcker, konst, guld- och silverföremål etc. började förgylla svenska samlingar. Gustav II Adolf lär t.ex. ha överlämnat äldre mynt till samlingen redan 1630 och drottning Kristina var en stor myntsamlare i Sverige – innan hon abdikerade och tog samlingarna med sig.

Senare kom den numismatisk intresserade Karl XI att återköpta och lösa ut pantsatta mynt ur Kristinas samling i Amsterdam och återföra dem till den nationella samlingen. Det var också under Karl XI som herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) började organisera samlingarna. En annan av kungens vänner var medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718), vars ateljé kungen gärna besökte.

Vid slottsbranden 1697 klarade sig mynt och medaljer bättre än böcker och urkunder. Namnet Kungliga Myntkabinettet etablerades först på 1730-talet. Under 1700-talet ökade Myntkabinettets samling betydligt genom att privata samlingar köptes in.

Mynttidningen var givetvis på plats.

Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1840-talet innan KMK kom att presentera en utställning som var öppen för allmänheten.

Hundra år senare (1948) flyttade man till Narvavägen och en ny utställning invigdes. 1959 fick besittningsmynten en egen sal och 1970 invigdes utställningen Världens mynt.

År 1996 flyttade Kungliga Myntkabinettet till fantastiska lokaler på Slottsbacken i Gamla stan. De nyproducerade utställningarna invigdes den 11 juni 1997 av kung Carl XVI Gustaf. Då kanske ”norra Europas” nyaste och finaste numismatiska museum. Mynttidningen var givetvis på plats vid invigningen!

Knappt 20 år senare var nedmonteringen av KMK i full gång. När Eva Ramberg efterträdde Ian Wiséhn 2012 visste allmänheten ingenting om ”den långfingrade museichefen”. Först ett år senare, när han den 8 maj 2013 stal frimärken framför kameran hos Philea Auktioner i Stockholm, briserade skandalen och myntbranschen fick kännedom om att museichefen fått sparken. KMK verkar omgående (redan 2012?) drabbats samma spontana reaktion som landets myntsamlare – jaha, och hur mycket har han stulit på KMK då? En inventering av KMK:s samlingar genomfördes och det visade sig att det saknades mynt för 25 miljoner kronor. Man kunde samtidigt konstatera att även om säkerheten i utställningarna var mycket hög (i Europas modernaste myntmuseum), så var såväl dokumentation som säkerhet mot interna stölder under all kritik. En insider-tjuv kunde effektivt radera alla spår genom att helt sonkia stjäla både mynten och etiketterna de låg på. Då visste ingen vad som funnits.

Tack vare att utredande poliser (till skillnad från KMK) släppte bilder på några av de stulna mynten till dagspressen kunde en viss mynthandlare i Alingsås hjälpa till att lösa stöldgåtan. Hela soppan resulterade sedan i dokumentären Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet – som fortfarande finns att se på SVT Play.

 – ”I valven på Kungliga Myntkabinettet finns en gyllene skatt, en av de finaste i världen. Värde: 25 miljarder kronor. Men så upptäcks att mynt för 25 miljoner är försvunna och snart är museets högste chef misstänkt. Men det är bara början. Vi gläntar på den skimrande porten och ramlar rakt in i en svindlande brottshärva och en episk berättelse om begär, hemligheter och lögner.”

En olycka kommer sällan ensam och ett par år efter chefsbytet på KMK började verksamhetens inriktning radikalt att förändras. Numismatik var ”gubbigt”, vilket inte alls passade Löfven-regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnkes kulturrevolution. Aktivism skulle ersätta fackkunskap, mynthistoria och medaljkonst fasades succesivt ut till förmån för diverse allmänna flummigheter som inte hade ett smack med numismatik att göra. Huvudsponsorn Swedbank, vars fina tal om ”värdegrund” och ”ärlighet”, föll som ett korthus när man avslöjas som ”Sveriges största tvättmaskin”.

I en uppmärksammad krönika i Svenska Dagbladet 2016 gick Ola Wong hårt åt den nya kulturpolitiken. – ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”. – ”I den nya organisationen har byråkrater och kommunikations-/marknadsavdelningen helt tagit över. Museicheferna är avskaffade. Alltså: Ingen med makt försvarar institutionerna. I Sverige räcker det med en minister för att förstöra generationer av arbete.” – Något som dessvärre kan sägas vara fallet även för KMK. På bara några år har man gått från kungligt myntmuseum på Slottsbacken till något slags aktiviststyrd ”power posing”.

Carl Lindstrand skriver 2016: – ”Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.” Och refererar vidare till Georges Orwells ”1984”: – ”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Eftersom jag i grunden är en obotlig optimist väljer jag dock att tolka KMK:s nya slogan; ”I år fyller våra samlingar 450 år”, som ännu en kursomläggning. Förhoppningsvis slår pendeln tillbaka och vi får se kulturpolitisk aktivism och värdegrundsuppfostrande ideologier försvinna från våra museer. Koncentrera er istället på att exponera och berätta om vår (fortfarande) fantastiska nationella samling. Mynthistorien och medaljkonsten förtjänar en ny generation samlare.

 

Samlingen utökad med ett fjärde exemplar!

Lagom till 40-årsjubiléet av professor Kenneth Jonssons famösa artikel ”Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528?” i den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer (nr 3-1982), dök det nyligen upp ytterligare ett exemplar av denna raritet.

Att det av KMK (Kungliga Myntkabinettet i Stockholm) 1981 (tvångs)inlösta fynd-exemplaret INTE är från ”1528”, kunde undertecknad konstatera redan för 28 år sedan (se Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23). Detta bekräftades också året därpå av den mycket kunnige Lars O. Lagerqvist (se NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995).

Tio år senare, 2005, fann Bengt Hemmingsson en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 – där en gyllen 1528 illustrerades med bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63) och en datering till 1897 kunde därmed med stor sannolikhet fastslås.

I efterhand kan man också konstatera att ”myntet” faktiskt INTE var inlösenspliktigt då det 1981 endast var 84 år gammalt. Här gjorde upphittaren, för ovanlighetens skull, ”en bra affär” då denna fick hela 3.000 kr (ca 9.500 kr i dagens penningvärde) för jetongen. Men hade det rört sig om ett unikt provmynt från 1528, som ”experterna” trodde, hade naturligtvis tre tusenlappar varit rena hånet.

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre fynd-exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Nu kan undertecknad stoltsera med fyra exemplar (se bild ovan):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.
  • Ex. ED, Mörrum, Blekinge, jan. 2022 (Tradera #522964017). 5,29 g. inkl. ögla.

Summa summarum känner vi idag till totalt 7-9 privatägda exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år!