Galvanoplastik – medaljtillverkning & kopiering

Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.

På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.

Denna kopieringstekning beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.

Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.

Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?

Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.

Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!

På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).

Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!

🙂

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.
I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen horn impression of medal, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.

Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

För sisådär en 25 år sedan eller så visade en kund upp en väldigt intressant renässansmedalj i butiken på Stureplatsen i Göteborg. En stor pampig sak avbildade den berömde florentinske affärsmannen och politikern Cosimo de Medici (1389-1464). Det märkliga med denna medalj var dels att inskriptionen var spegelvänd – och dels att den var tillverkad av horn! Lätt transparent kohorn!

Intressant nog finns det en världsberömd målning, kallad ”Portrait of a Man with a Medal of Cosimo the Elder” (1474-75), av Sandro Botticelli (1445-1510), där just denna medalj figurerar. Den har till och med hornmedaljens ljusa färg. Hur kan detta hänga ihop? Är detta en förlaga till medaljen? Kan man ha använt transparent horn som hjälpmedel för att skulptera medaljen? Varför är omskriften spegelvänd?

Originalmedaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) är gjutna i brons och silver och  tillkomna straxt efter hans död. Det finns faktiskt i TRE olika utföranden (ovan t.h.):

  • MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, father of his country.
    PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. Brons Ø 74 mm. The original, commisioned by Piero in commemoration of his father, has an allegorical figure of Florence on the back. P.P.P. = Princeps Pater Patriae (Primvs Pater Patriae).
  • COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P = Cosimo de Medici, father of the republic. PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. a) Silver Ø 37 mm och b) Brons Ø 78 mm. A second version was coined in his honour by the order from the officials of the Commune of Florence, after the Signoria officially granted the title (Princeps Pater Patriae) through a decree dated to March 16th 1465. The later version specifying that Cosimo was given the title “Father of the Country” by public decree via the inscription: COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P.

Studerar man Botticellis målning lite närmare ser man att medaljen ifråga är nr 1 ovan. Huvudbonaden bryter omskriften och bröstavskärningen är väldigt hög. Man kan till och med förnimma några av bokstäverna i omskriften. Och dessa förefaller inte vara spegelvända. Det är alltså originalmedaljen från 1464 som stått modell för Botticellis målning.

Horn-medaljen å andra sidan visar en högre, mera komplett bröstbild med ett centrerat porträtt. Själva huvudet är betydligt mindre än på målningens medalj. På ett sätt mera proportionerlig och ”bättre” utförd, men kanske också lite stelare och ”mindre charmig”. Förklaringen till detta dök upp åtskilligt år efter att jag först – och väldigt hastigt – sett min första horn-medalj, en gång på 90-talet.

Och inte förrän jag i slutet av förra året, ett kvartssekel senare, fick återknyta bekantskapen med nämnda horn-medalj (via en mejlad bild), kunde jag slutgiltigheten bekräfta mina misstankar om dess ursprung. Det skulle visa sig att den var 275 år yngre än originalet.

Även denna medalj är gjuten (mäter hela Ø 86 mm) och ingår i en större serie över Toscanas regenter som den italienske medaljkonstnären Antonio Selvi (1679-1753) gav ut med början 1740. Man vet att Antonio Francesco Selvi kom till Florens 1698 och att han var elev hos skulptören Massimiliano Soldani-Benzi (1656-1740). Selvi var i första hand en tillverkare av bronsmedaljer och det förefaller som merparten (alla?) var gjutna. Mest känd för eftervärlden har han blivit för sin stora serie medaljer över familjen Medici.

  • ITALY. Florence. Cosimo de Medici (1389-1464). Cast bronze medal by Antonio Selvi, after 1740 (from his series on Tuscan rulers announced in 1740).
    Obverse: Bust right. MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, first father of his country. Reverse: SEMPER, three interlinked finger rings (arranged as Borromean rings). Brons Ø 86 mm.

Frågan om hur Antonio Selvis gjutna bronsmedalj från 1740-talet hör ihop med den spegelvända horn-medaljen … kommer jag att återkomma till i del 2 av denna artikel. Då skall jag även försöka visa hur det lite udda materialet kohorn kunde användas för att producera gjutna medaljer … en bortglömd teknik …?

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av KhazarernaVolgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Sverige och kopparmyntningen i Spanien på 1600-talet

I slutet av Filip II:s regering i Spanien började man år 1597 prägla små skiljemynt av s.k. vellon (nästan ren koppar) i valörerna 1, 2 och 4 maravedis. I Segovia skedde präglingen i ett vattendrivet valsverk man köpt från Tyskland 1584. Även under efterföljaren Filip III myntades dessa valörer åren 1598-1602, varefter man istället utgav dubbla valörerna i samma storlek och i ren koppar, åren 1602-1626 (de sista åren under Filip IV 1621-1626).

I samband med denna 50%-iga devalvering (den 13 juli 1602) började man (den 18 september) 1603 att kontramarkera äldre mynt (i statens ägo) i samma anda, d.v.s. 4 maraverdis blev 8 maravedis o.s.v. Detta fortgick tills slutet av 1606 och det har beräknats att staten härigenom gjorde en nettovinst på över 875 miljoner maravedis. Och då det gick 34 maravedis på realen borde detta motsvara drygt 25 miljoner real eller 3,2 miljoner ”piece of eight”, Spaniens världsberömda handelsmynt om 8 realer i silver.

Under 1620-talet präglade Spanien enorma mängder kopparmynt, vilket ledde till att världsmarknadspriset på koppar steg markant. Under 1625 började man emellertid att omvärdera kopparmyntningen och den 31 maj 1626 inställdes all prägling av kopparmynt i Spanien. Först 35 år senare upptogs vellon-mynten igen. Denna gång valsverkspräglade 2, 4, 8 och 16 maravedis 1661-1664 med porträtt av Filip IV.

  • Spanien. Philip III. 4 Maravedis 1601. Vellon. Valsverkspräglad. C/m ”VIII” (1603).
  • Spanien. Philip III-IV. 4 Maravedis 1620-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).
  • Spanien. Philip III. 8 Maravedis 1607. Koppar. Valsverkspräglad.
  • Spanien. Philip III-IV. 8 Maravedis 1602-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).

Notera att präglingen bedrevs PARALLELLT, både med den nya valsverkstekniken och den gamla primitiva, men billiga, hammarpräglingen – precis som i Sverige under myntningen av kopparklippingar 1625-1627. Den i högsta grad varierande präglingskvaliteten har alltså ingenting med kunskapsbrist att göra, utan hänger helt och hållet ihop med ekonomiska överväganden. Spaniens s.k. Cob-mynt lär t.ex. gått på export till Amerika och många svenska HP-klippingar har bevisligen hamnat i Östeuropa, Ryssland och Baltikum.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Kungen insåg naturligtvis vilken jättepotential som låg i möjligheten av en manufaktur för spanska kopparmynt. Vid samma tid visade även det franska sändebudet, Des Hayes, intresse för att köpa svensk koppar (Wittrock 1919). Att de spanska köpmännen hellre ville slå kopparmynt än köpa kopparplåtar kan möjligen ha att göra med det förbud mot införsel av ”vellon” (nästan ren koppar) som den spanske kungen Filip IV, med hot om stränga straff, införde i oktober 1624 (Linder 1937). Kanske var det så att ”valuta” var undantaget från detta förbud? Ja, kanske var det till och med så att man företog en svensk ”försöksmyntning” av kopparmynt i syfte att få sälja blindmynt eller färdiga mynt till Spanien och/eller Frankrike? Om så, varför inte skicka med ett varuprov? Men hur skulle de slarvigt slagna reguljära svenska klippingarna 1624-25 uppfattas i utlandet? Kanske behövde man ett bättre ”varuprov”…?

Kung Gustav II Adolf hade i detta läge all anledning att se positivt på kopparens export- och förädlingsmöjligheter. Den 10 januari 1625 bestämdes om den optimistiska myntordningen att slå 150 daler (4.800 öre) per skeppund (136 kg). Detta motsvarar ett internationellt kopparpris på inte mindre än 92,3 riksdaler och kan alltså ses som ett slags minimipris (Wolontis 1936). Fick man inte detta exportpris, så slog man egna inhemska mynt istället. Och gjorde på så sätt ”kopparen rar” på den internationella marknaden. Myntordningen innebar att de då (tidigt 1625) aktuella valörerna 1 fyrk (1/4 öre), 1/2 öre samt 1 öre skulle väga ca 7, 14 och 28 gram. Den högsta spanska kopparvalören var då 8 maravedis 1602-26 med vikten 6,57 gram.

Utvecklingen i Sverige gick emellertid mot högre valörer. Sveriges första kopparöre är Säter-öret 1625 ”med 1624 års kronor” (Ottosson 13, krontyp D) som kan antas ha präglats alldeles i början av 1625. Redan i början av mars samma år verkar fyrk-präglingen vara ett avslutat kapitel (Ottosson 1996) och i mitten av samma månad började man i Säter hammarprägla tvåöresklippingar utan ram (Ottosson 19, 1995).

Bilden ovan visar en hammarpräglad tvåöring 1626 från Säter (t.v.) och en valsverkspräglad dito från Nyköping (t.h.).

Under andra halvåret 1625 föll kopparpriset drastiskt, vilket ledde till kraftigt ökad myntning. Allt enligt strategin; för lågt världsmarknadspris = ökad inhemsk myntning. 1625 års överlägset vanligaste Säter-mynt är öret 1625 med kronor av typ E och utan ram (Ottosson 15). Typen bör därför vara slagen under sommaren och hösten 1625. Även i Nyköping slogs hammarpräglade klippingar, men i betydligt mindre skala. Först under hösten 1625 kom man igång med valsverkspräglingen av, först halvören utan ram, sedan ettören med ram (Ottosson 57-51). I slutet av året kom även Säter så smått igång med valsverkspräglingar, i och med det mycket rara typen ”med S i pilvinklen” (Ottosson 42), vars valsar graverats i Nyköping. I och med detta får Säter-mynten en inramad myntbild. Märkligt nog får även (de fortsatt slarvigt slagna) HP-klippingarna från Säter ramar vid årsskiftet 1625-1626, vilket kan tyckas omotiverat. Samtidigt fortsätter man i Nyköping att slå hammarpräglade ören utan ram även 1626.

Det finns en lång rad skäl som talar för att den s.k. provmyntserien från Säter 1625 med ”spanska skölden” som toppvalör, präglats mycket tidigt på året. Förekomsten av fyrken och avsaknaden av tvåöret talar t.ex. för januari-februari 1625. Att man endast använt ett stamppar per valör talar för en mycket begränsad upplaga. Kanske bara några tusen exemplar – ett dagsverke för myntverket i Säter. Frågan är bara VARFÖR den präglats? Är det frågan om ”provmynt”? Eller är det en ”teknisk försöksprägling”? Eller är det rent av ett ”varuprov” för potentiell kopparexport?

Ulla Linder skriver 1937 att Sverige troligen ”exporterat koppar till Spanien redan före 1625”. (NNÅ 1937). Vi vet också att drottning Kristina år 1642 gav tillstånd att ”låta mynta ostämplade penningar” och att man 1654 till och med slog franska mynt i Avesta. Tio år senare besökte myntmästare Isaac Kock, adlad Cronström (1620-1679), England för att försöka sälja svenska blindmynt – högst sannolikt med ovan avbildade ”provmynt” (1663) att uppvisa som varuprov. År 1665 slogs en liten medalj (med likvända sidor!) i England som några år senare (1672) kom att bli modell för Englands första kopparmynt; Charles II:s farthing (1/4 penny) slagna åren 1672-1676 samt 1679 (med motvända sidor!). Samtliga dessa är bevisligen slagna på svenska Avesta-bindor.

Fam. Ottosson önskar GOD JUL!

Vintersolståndet! Efter årets mörkaste dag går vi nu ikväll äntligen mot ljusare tider. För många är det också sista arbetsdagen innan jul – eller kanske till och med för året?

Vill inte utesluta att det kan bli ytterligare något blogginlägg ”mellan julskinkan och snapsen”, men lovar inget bestämt. Vi får se om andan faller på … under tiden kan ni ju fundera på om det finns någon ”minsta gemensamma nämnare” på bilden ovan … 😉

Sedan vill vi definitivt passa på att önska läsare, kunder och kollegor en riktigt …
GOD JUL!

Babsan & Ulf Ottosson på ANTIKÖREN Mynt & Antikt

Myntliknande medaljer anno 1628

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800I föregående blogginlägg, om valsverkspräglade kopparmynt, visade en av illustrationerna ett uppslag ur Antikören Lagerlista 24, från 1992. Längs ner i mitten på sidan 20 ses frånsidan av en myntliknande medalj över (eller från?) myntmästaren Markus Kock (1585-1657). Illustrationen är hämtad från referensverket över Sveriges enskilda medaljer (personmedaljer), författad av Bror Edvard Hyckert  (1848-1910) med titeln: ”Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor”, Numismatiska Meddelanden XVII, Stockholm 1905-15. Tyvärr avbildas endast frånsidan av denna rara medalj, så exakt hur åtsidan ser ut …

Markus_Kock_Hyckert I-37_1200

… kände jag inte till när första utkastet till denna artikel skrevs för sex veckor sedan. Men eftersom jag minns att jag talat med Jan-Olof Björk om saken för ett tjugotal år sedan, och han då nämnde att ha fått bilder från KMK, skickade jag lite ”på vinst och förlust” iväg ett mejl till honom. Fick omgående svar och kan därför visa båda sidor av denna rara medalj – och därmed avslöja dess gravörstil. – WOW!! Hade inte väntat mig en rak sköld med voluter, även om detta ju faktiskt finns på halvörena redan 1627.

Kopparmyntsamlaren känner naturligtvis genast igen motivet, med den stående gripen, från Gustav II Adolfs Nyköpings-ören. Redan av beskrivningen i Hyckert (se bild 2) kan man dra slutsatsen att även åtsidan stora likheter med de stora kopparören som präglades på Markus Kocks myntverk i Nyköping åren 1627-29 (se nedan). Åtsidans omskrift förekommer på mynten inte exakt som Hyckert skriver, men bra nära: GVSTAVUS : ADOLPH(US) : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: (utan US på mynten alltså). Notera Hyckerts kommentar; att samtliga ”punkter” i omskrifternas interpunktion i själva verket är små fembladiga rosor!

Nyköpings-ören_1627-1628_1250

Den enklaste typindelningen man kan gör av denna myntgrupp är väl att gripen antingen har nedåtriktad vinge, eller uppåtriktad dito. Den förra är tidigast och förekommer endast 1627, medan den andra introduceras i slutet av 1627 och sedan används tills Nyköpngs-myntningen upphör 1629. På den förmodligen äldsta typen har årtalet utskrivet med arabiska siffror (1627) och placerats nedtill, mellan benen på gripen (Typ I, SM 148). Precis som på medaljen alltså. Notera att den perspektivt tecknande hertigliga kronan också är densamma på medaljen. Däremot skiljer de sig åt beträffande vingen, då medaljen fått ”den nya vingen” 1628. Alla övriga Nyköpings-ören har årtalet angivet med romerska siffror för att matcha de latinska omskrifterna. Logiskt och bra, men givetvis inte utan undantag. På 27:orna förekommer även årtalen: M DC XXV2 och M DC XX7 (istället för M DC XXVII).

mt_1-96_s18_1200  mt_1-96_s19_1200  mt_1-96_s20_1200  mt_1-96_s21_1200

Mynttidningen 1-1996 innehåller en hel del matnyttigt för den som är road av dessa stora kopparmynt från Gustav II Adolfs och Markus Kocks dagar. Ovan bjuder vi på det fyra första sidorna av artikeln: ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar.” På sidan 21 kan man t.ex. följa hur rikssköldar och kungakronor byter stil och vilka kännetecken man kan koppla till dessa båda valssnidare. Den förste, som förmodligen följt med Marcus Kock från Tyskland, känner vi dessvärre inte namnet på, men den andre hette Petter Michelsson och var enligt egen utsago 1642, ”den ende infödde svensk, som lärt sig detta ämbete”.

Genom de nu publicerade bilderna kan vi konstatera att gravörstilen på denna Markus Kock-medalj 1628, med den tyska(!) omskriften: RECHT : CHRISTLICH : ZU : GLAUBEN : ALLE : ZEIT, utan tvekan tillhör myntmästarens namnlöse tyske kollega. Sveakronor, vase och kungakrona talar sitt tydliga språk. Också sköldens voluter känns igen från Gustav II Adolfs runda halvören, även om de i detta fall fått rikligt med extra ”lull-lull”, helt i barockens anda. Notera till exempel de (kvittrande?) fåglarna som placerats ovanpå voluterna.

Av vilken anledning präglades då denna medalj? Ja, den kände numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) kunde redan 1773 (i verket ”Beskrifning öfwer Swenska Mynt och Kongl. Skåde-penningar”) presentera en … ”teori” … om detta: 😉

– ”Man wet icke hwad man skal göra af denna Kopparpenning; som wäl är til Slants-storlek, dock utan något lagligt wärde. Kanske, at den Tyske Myntmästaren Marcus Koch hafwer allenast welat lemna sina Barn och Husfolk en Christelig påminnelse.” 

Tanken att det skulle vara någon typ av presentations-medalj är nog inte helt orimlig. Om den sedan var ämnad endast för ”barn och husfolk” kan kanske diskuteras. Mera troligt är nog att den var tänkt som en slags kunglig dusör?, skrytobjekt? eller varuprov? på vad det nyinrättade myntverket i Nyköping, under Markus Kocks ledning, nu kunde prestera. Lite skillnad emot de mindre noggrant präglade klippingarna från staden 1625-26 – eller hur?

Kanske skulle man till och med kunna drista sig misstänka ett samband med Markus Kocks gamle kompanjon i Elbing, myntmästaren Marcelis Philipsen? Denne lät nämligen, samma år, prägla motivmässigt liknande presentationspenningar i staden Elbing i Polen (jämför åtsidorna!), men i de ädlare metallerna guld och silver (Hildebrand 160, se vidstående bild). Ja, t.o.m. på fyrkantig (rombisk) plants, något som kan sägas vara ”typiskt” för presentationsmynt. Om Kock-medaljen präglats i ädlare metaller än koppar vet vi inte, men omöjligt är det inte. KMK:s möjligen unika koppar-exemplar väger 39,47 gram och mäter Ø 42 mm. Enligt uppgift från Jan-Olof Björk är även ett exemplar i tenn känt (Axel Fröhlings auktion i juni 1857, nr 276, köpare Meinander), men det är osäkert om denna är präglad? eller om det rör sig om en avgjutning? Rent statistisk talar det mesta för det senare alternativet, då det var väldigt vanligt att kopiera stora rariteter till museer och större samlingar.

Gustav_II_Adolf_Hildebrand_159_1250

För ett par år sedan fann jag av en händelse (letade efter något helt annat) ytterligare en myntliknande medalj inom samma kategori. Det var på Uppsala Universitets Myntkabinetts webbplats det plötsligt dök upp en medalj jag aldrig tidigare skådat. Hildebrands fantastiska verk i all ära, men man saknar verkligen illustrationer. All heder åt kabinettet i Uppsala som haft den goda smaken att digitalisera och publicera delar av sina samlingar till glädje för såväl forskare som samlare.

Också denna medalj har en åtsida som pryds ett magnifikt krönt riksvapen med klara kopplingar till Gustav II Adolfs koppar-ören. Medaljens omskrift: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: introduceras på Säter-örena 1628. Frånsidans inskription (i fyra rader) lyder: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO = Ära vare den Högste, de sinas tillflykt. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) beskriver den som nr 159 (och 159a – på fyrkantig plants!) i sitt oumbärliga verk ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, del I-II”, Stockholm 1874-75.

1628-29_riksvapen_typ4_725I detta fall är det inget snack om att gravören är Petter Michelsson. Rikssköldens konturer är närmast identiska (men inte riktigt till 100%) med ”Typ IV” (mynt nr 11 i Mynttidningen 1-1996, s. 21 – se bild ovan). Innanmätet med lejon, vase och sveakronor är också typiska för Michelsson. Denna sköld förekommer inte i Nyköping, utan endast i Säter åren 1628-29 och då i kombination med omskriften: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: Notera att mynt 1-10 har GUSTAVUS, medan mynt 11-20 alla har GVST. Medaljen bör rimligen dateras till 1628-29 och präglingsorten är förmodligen Säter i Dalarna?

Även kungakronan (Krontyp III-b-var.) är typisk och förekommer på mynten tillsammans med Michelssons version av ”Sköldtyp II” (mynt nr 5 – notera att mynt nr 4 har såväl skiljaktiga detaljer i innanmätet som en annan kungakrona). Varianten med nio ädelstenar i kronringen förekommer i både Säter (1628) och i Nyköping (1628-29).

Petter Michelssons medalj (Hild. 159) är enligt Hildebrand ”slagen i myntsilver till olika vikt” (1/2, 7/8, 1-1/4 samt 1-3/16 riksdaler). Sistnämnda exemplar finns i kabinettet i Uppsala och väger mera exakt 36,41 gram. Diametern är Ø 44 mm. Två exemplar på fyrkantig plants väger enligt Hildebrand 1-1/8 respektive 1-3/8 riksdaler. De varierande vikterna liknar mest en lottorad (för att travestera en känd ”kapsylsamlare”), något som kanske också kan förknippas med presentations-stycken och dusörer. Likheterna med Markus Kock-medaljen är påtagliga på många sätt. Riksvapnet med kung Gustav II Adolfs titel på åtsidorna och en (tidstypisk) religiös inskription på frånsidan.

Så kanske var denna stora silvermedalj (från Säter?) ämnad som en uppföljare till 1628 års ”skrytpenning” från Nyköping? – Slagen då Markus Kock hade byggt om myntverket i Säter så pass mycket att man till och med hade egen gravör …?