Leverans från PostNord …

Har varit och hämtat posten. Det tog en timme. Fick köra 4,5 mil t.o.r. och besöka två “postkontor” i var sin utkant av Alingsås, för att hämta ett REK och ett VÄRDE. Posten, eller PostNord som man börjat kalla sig, har tydligen inga större ambitioner vare sig när det gäller miljötänk eller service. Till vårt NÄRMASTE “postkontor” är det endast 5 minuters väg … men det ligger tydligen “i fel postnummer”.

Den första försändelsen innehöll en riktigt trevlig Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, formgiven 1741, men präglad först 1925 på Myntverket i Stockholm. Johan Carl Hedliger (1691-1771) anses av många vara vår främste medaljkonstnär genom tiderna och att idag kunna köpa “ett verk” av denne, för en styv femhundring, är egentligen ganska fantastiskt. Ett mycket vackert exemplar, med ett mindre störande kantslag. Brons Ø 53 mm. Vikt 40,26 gram. Hildebrand II, nr 19. Felder 24.

Paket nummer två var ett stort ett, med ett innehåll som egentligen ligger långt ifrån mitt intresseområde. En trälåda med 36 regentlängdsmedaljer från den ökända firman Mynthuset Sverige!? Vad man än tycker om fiman, tycker jag faktiskt att detta är ett mycket bra exempel på objekt som – på andrahandsmarknaden! – plötsligt blivit riktigt köpvärda. Datordesignade och maskingraverade, visst! – Men ändå.

Mynthuset Sverige tog väl i storleksordningen en femhundring per stycket för dessa silvermedaljer, för ett antal år sedan. Idag fick jag betala 5.000 kr för 36 stycken inkl. träskrin (279:-), två extra brickor (à 49:-/st) och värde-post (330:-). Det betyder att varje silvermedalj, med 25 gram finsilver, idag kostade mig 119 kr – eller om man så vill 4,77 kr per gram finsilver. Kursen är idag enligt Liberty Silver = 4,78 kr/g. ;)

Från Gustav Vasa och framåt är serien komplett, medan vikinga- och medeltids- regenterna tydligen endast producerats i ett urval. Följande tolv medaljer inleder serien: Olof Skötkonung, Inge d.ä., Erik den Helige, Knut Eriksson, Magnus Eriksson, Birger Jarl, Magnus Ladulås, Margareta, Erik av Pommern, Karl Knutsson Bonde, Sten Sture d.ä. samt Sten Sture d.y. Frånsidan är densamma för samtliga medaljer; Tre kronor över KUNGARIKET SVERIGE och därunder en lagerkrans.

Cosimo & Palazzo Pitti

Fick hem en trevlig italiensk renässansmedalj idag. Ett litet Tradera-fynd faktiskt. :)

Medaljkonstnären heter Pietro Paolo Galeotti (1520-1584) och föremålet för hans medalj är en herre vid namn Cosimo il Grande, eller Cosimo den store (1519-1574). På medaljen tituleras han: “COSMVS MED FLORENT ET SENAR DVX II”, vilket betyder: Cosimo I, de’ Medici, the second Duke of Florence, en titel han bar åren 1537 till 1569, då han även blev “the first Grand Duke of Tuscany”.

På frånsidan återfinns en byggnad, omgiven av inskriptionen: PVLCHRIORA LATENT = “More beutiful things lie hidden”. The Palazzo Pitti, är ett renässans-palats i Florens, beläget på den södra sidan av floden Arno, nära Ponte Vecchio. Kärnan i den nuvarande palazzo är från 1458 och ägdes ursprungligen av Luca Pitti, en ambitiös florentinsk bankir. Palatset köptes 1549 av familjen Medici och blev det främsta residenset åt de härskande familjerna i Storhertigdömet Toscana. Med tiden växte byggnaden till en stor skattkammare, genom senare generationers samlande av målningar, smycken och lyxiga ägodelar.

På bilden till höger ses den ursprungliga byggnaden frilagd ifrån dagens dito i svart-vitt, samt en förstorad jämförelse med Cosimo-medaljens frånsida.

Åtsidan till denna medalj lär finnas kopplad till inte mindre än tolv olika frånsidor. Samtliga tillskrivna Pietro Paolo Galeotti och daterade till omkring 1567. Några av dessa visas på vidstående bild.

Galeotti var en Italienska medaljör, guldsmed och skulptör. Född i Rom, men kom redan som mycket ung till Florens med hjälp av Benvenuto Cellini. Galeotti följde Cellini till Ferrara och sedan till Paris där han arbetade i dennes verkstad. År 1552 bosatte sig i Florens och trädde i tjänst vid stadens myntverk.

Medaljen är präglad i koppar och därefter brännförgylld. Diametern mäter Ø 43 mm. Vikten är 36,20 gram. Motvända sidor. Notera att det på så gott som alla renässans-medaljer, även förekommer talrika senare avgjutningar.

Knut den Helige?

God fortsättning på 2015! Hoppas ni är utvilade nu efter helger och långledighet. Själv är jag fortfarande mätt! ;) Hur som haver har det blivit hög tid att inleda mynt-bloggandet för anno domini MMXV. Och eftersom denna dag påbjuder att man skall kasta ut granen - Tjugondag Knut kastas granen ut- tänkte jag mjukstarta med en myntliknade rund och graverad tingest – med anknytning till dagens namn; Knut.

Som myntsamlare kommer man då och då i kontakt med föremål i “numismatikens periferi”. Objekt som egentligen inte passar in i samlingen, men som ändå är så pass spännande att det blir kvar i “kuriosalådan”. – Åtminstone tills de hunnit bli ordentligt utforskade. Sigillstampen nedan till vänster är ett sådant objekt.

Inskriptionen lyder: + S’ THRVGOTI PRESBITERI = Sigillum Trugot Presbiteri. Motivet är en framvänd bröstbild av en krönt kung (helgonkung?). Materialet är brons och diametern Ø 34 mm. Proveniensen är en gammal myntsamling från Jönköpingstrakten. Har inte ägnat den så mycket tid sedan jag visade upp den för Lars O. Lagerqvist (f.d. chef för Kungl. Myntkabinetten) och Henrik Klackenberg (statsheraldiker) för många herrans år sedan, men för ett par år sedan fick jag ett ryck och tillskrev Dick Harrison (professor i historia vid Lunds universitet). Dessvärre kände ingen av dessa belästa herrar till någon präst/kanik med namnet “Thrugoti”.

Det finns något danskklingande över Trugot och min första teori att motivet skulle kunna föreställa Knut den Helige? – hade de inget att erinra om. Klackenberg daterade den till “högmedeltid”, något som förefaller stämma med sigillformen på 1200-talets mitt. Någon passande prälle har jag dock inte kunnat finna.

Av en ren tillfällighet snubblade jag nyligen över en tecknad avbildning av staden Reavals sigill från 1340-talet (till höger på bildkollaget ovan). Den framvända kungabilden som kröner skölden fick mig genast att tänka på min gamla sigillstamp. Och efter lite googlande fann jag en viss biskop i just Reval (nuvarande Tallinn i Estland) vid namn Thrugot (1260/63-1279) … som såvitt jag förstår tidigare varit kanik(!) i Roskilde, innan han blev utnämnd till biskop av Reval av självaste påven Urban IV (född Jacques Pantaléon ca 1195 i Troyes, Frankrike, påve 1261-1264).

Så frågan är nu OM det verkligen kan vara denne “Thrugot av Roskilde” som en gång haft detta sigill med en framvänd helgonkung? Om uti fall att, detta nu skulle vara fallet, är det kanske inte? Knut den Helige (ca 1040-1086) som avbildas, utan hans brorson Knut Lavard (ca 1095-1131). Den senare blev nämligen helgon-förklarad (1169) tack vara sin son, Valdemar den Store (1131-1182) … vars son, Valdemar Sejr (1170-1241), enligt legenden skall ha fått dannebrogen (Danmarks flagga) från skyarna under slaget vid Lindanäs, alldeles nära just Reval, den 15 juni år 1219. - Det börjar bli spännande!

Nu håller jag tummarna för att läsekretsen kan vederlägga eller utveckla denna smått fantastiska? historia till oanade höjder … ;)

En gyllene julklapp!

Idag anlände en tomte från Tyskland med en gyllene julklapp!

Det åttonde kända exemplaret av Petter Michelssons fantastiska medalj över kung Gustav II Adolf ca 1631. Att jag egentligen borde haft den redan i somras och att den nu blev dubbelt så dyr är petitesser i sammanhanget. Huvudsaken är att de två privatägda exemplaren nu hamnar i samma myntskåp. ;)

Detta gyllene (förgyllda) exemplar dök upp på Künkers sommarauktion 2014, som jag dessvärre missade att bjuda på. Obegripligt! Oförlåtligt! Efter att den värsta ilskan avtagit och svordomarna tystnat har jag försökt efterforska vart medaljen tog vägen … tills den helt oväntat dök upp i Stuttgart. Man vill ju inte göra samma miss två gånger, så denna gång bjöd jag både högt – och i tid! Nu blev den visserligen dubbelt så dyr – men ändå billig. – Julen är räddad! – Allt annat är bara gravy! ;)

Vi vill också passa på att önska alla kunder, läsare och kollegor en riktigt

Myntmässor våren 2015

Idag fick jag påringning från “mässgeneralen” i Göteborgs Numismatiska Förening (GNF), Jan-Eric Gustafsson. Han undrade om vi hade något intresse av att vara med på Myntmässan i Göteborg lördagen den 28 mars 2015. Behövde knappast någon betänketid: –  Visst vi är med! – Kan man få två bord? Notera och reservera datumet i din kalender! Årets Göteborgs-mässa var mycket välarrangerad och lyckad, så jag skulle nog säga att det mesta talar för en lika lyckad uppföljning 2015.

Och exakt fyra veckor senare, lördagen den 25 april 2015, är det dags för 41:a upplagan av FriMynt  – Årets höjdpunkt för myntsamlare och ett gyllene tillfälle att utöka såväl samlingen som sina kunskaper. Massor av mynt, medaljer och numismatik att botanisera bland och kommunicera kring.

Antikören KB finns givetvis på plats (i samma monter som de senaste åren – på vänster sida mot läktaren till). För vilken gång i ordningen vet jag inte, men första gången var i alla fall 1982. – Titta förbi och tjôta lite, vet ja! Och vill Du handla lite också, går det alldeles utmärkt! Vi brukar plockar med oss lite “gott och blandat” och sådant som efterfrågats via mejl och telefon tiden innan mässan.

Apropå antikvitetsförfalskningar

När myntsamlandet i Sverige ökade efter Elias Brenners praktverk (Thesaurus Nummorum Sueco-Gothicorum, 1:a upplagan 1691, 2:a upplagan 1731), skapades en efterfrågan på numismatiska sällsyntheter som saknades i såväl museisamlingar som privata dito. Vid den här tiden var mycket inom numismatikens fantastiskt omfångsrika värld fortfarande outforskat och okänt. Något som i kombination med att den gode Brenner ibland missuppfattade mynt han försökte tolka och illustrera, ledde till att en helt ny grupp förfalskningar kom till världen: – “Fantasimynten”. Mynt som aldrig existerat, men som någon historielärd kanske tyckte borde finnas? Något som skulle göra historien bättre än den var. – Varför inte en penning från Ragnvald Knapphövde till exempel? Eller kanske Knut Eriksson? Prästen och dokument-förfalskare Nils Rabenius (1648-1717) brukar väl betraktas som lite av en pionjär i detta sammanhang. Jämför t.ex. bilden ovan samt Myntbloggens vinjett, med två brakteater … som aldrig funnits i verkligheten … utan “bara i fantasin”, sa Kalle. ;)

“Harald Blåtands platta”…

Den har kallats “mynt”, “medalj”, “föremålet”, “plaketten”, “plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. ;)

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
- “Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … “Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … “Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns “utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: “Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas “proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): - “I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ‘fynd’ som kom från samma källa som ‘föremålet’. I samma skrin där ‘föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två “mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast ;) att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta “nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat “konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att “plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på “Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson “Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? ;)

- “Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att “plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela “utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som “någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det “defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: - “I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på “ett 1000-årigt föremål”. ;)

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … ;)

*  Angående “plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.

Stulna italienare!

Att det i den internationella postgången försvinner något enklare mynt då och då, får man kanske räkna med. Och vis av erfarenhet skickar man kanske på lite olika sätt till olika länder. När det gäller posthanteringen inom Sverige fungerar “vanligt brev” till 99,99%. Min erfarenhet är att det är ytterligt sällsynt att något “förkommer på Posten” – om det är väl förpackat. Skall man “skicka med en brasklapp”, kan man möjligen göra ett undantag för julhandeln, då Posten har mycket tillfällig extrapersonal. Annars är det i princip kassaskåpssäkert.

Undantaget som bekräftar regeln inträffade i mitten av vecka 45, då tre italienska mynt (se bild) stals. Säljarens teori är “att mynten har försvunnit på inlämningskontoret för Posten på ICA i Tumba C”, tillsammans med diverse utländska samlarmynt av silver, till ett sammanlagt värde av närmare 10.000 kr. Det kan röra sig om uppåt 20-30 försvunna försändelser under kort tid? En förteckning över de stulna mynten är under utarbetande, så kanske får vi anledning att återkomma. Tills dess får vi försöka hålla ögonen öppna för det tre italienarna ovan. Doppade exemplar i omkring 1+/01-kvalitet av 1914, 1915 och 1916 års dubbellire från “den myntsamlande myntherren“, Kung Vittorio Emanuele III (1869-1947). KM 55. Silver 835/1000, 10 gram. Ø 27 mm.