Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. ;)

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … ;)

Gammal man gör så gott han kan …

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? - ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977″ av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.

Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Kan man variantsamla medaljer!?

Att medaljer förekommer i ”olika valörer” (vanligen guld, silver och brons) känner väl de flesta till. Många associerar nämligen ordet medalj med prismedalj eller idrottsmedalj.

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250

Trots att det fanns medaljer (medallions) redan under romersk tid, brukar man säga att medaljen är ett barn av renässansen. En av de första medaljkonstnärerna var Antonio Pisano, mera känd som Pisanello (ca 1395-1455). Hans förstlingsverk, en stor gjuten bronsmedalj över den byzantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus, tillkom antingen 1438 i Ferrara, eller möjligen under första halvåret 1439 i Florens.

Det finns en uppsjö olika typer av medaljer; minnesmedaljer, konstmedaljer, historiska medaljer, kungliga medaljer, enskilda medaljer (personmedaljer), porträttmedaljer, belöningsmedaljer, prismedaljer, bärbara medaljer (faleristik – bröstdekorationer), temamedaljer, utställningsmedaljer etc. etc.

DSCN5717-20_aluminium_varianter_1250

En mycket vanligt förekommande medalj är ”gravösen” Lea Ahlborns aluminium-medalj över Oskar II och Stockholmsutställningen 1897 (Olsén 342). Redan i pojksamlingen fanns en sådan – med limrester på åtsidan. Min far hade nämligen i samband med en maskerad någon gång i forntiden, dekorerat en cowboy-hatt med en dylik medalj. ;)

Medaljen, som efter behag kan kategoriseras som såväl kunglig som porträtt-, minnes-, eller utställningsmedalj, är som sagt väldigt vanlig i aluminium, men förekommer mera sparsamt även i ”guld” (förgylld brons), silver och brons. Diametern är Ø 45 mm. Omskrifterna lyder: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG )( MINNE AF ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897.

DSCN5709-12_brons_varianter_detaljer_1250

Tittar man lite närmare på dessa medaljer finner man att flera olika stampar använts (minst tre åtsidor och fyra frånsidor). De ursprungliga stamparna är förmodligen de två som ses på översta bilden (guld, silver, brons). Kännetecken för dessa är t.ex. att på åtsidan pekar tvärarmen på kungakronans kors mot nedre delen av H i OCH (och årtalen 1872-1897 är större), samt att nedre spetsen av frånsidans toppflagga likaledes pekar mot nedre delen av H i OCH (jämför översta medaljen på tredje bilden).

På nästa stamppar har kungakronans kors hamnat mitt emellan OCH – NORGES, medan frånsidans toppflagga placerats väldigt nära OCH (jämför tredje bilden). Denna variant verkar förekomma i såväl brons som aluminium (överst på andra bilden). I den sistnämnda metallen finns dessutom ytterligare (minst) två varianter, båda med en åtsida som har tvärarmen på kungakronans kors nedanför OCH (nedersta medaljen på andra bilden). Till denna åtsida finns två olika frånsidor kopplade – med varierande placering av toppflaggan i förhållande till omskriftens OCH.

DSCN5717-20_varianter3_1250

Det finns med all sannolikhet flera varianter av denna medalj, men någonstans måste man ju börja och detta var de varianter jag kunde hitta bland mina egna exemplar. Myntbloggens läsare får gärna komplettera detta med flera. Låt variantsamlandet börja!

Till minne av Kalle dussin

kalle_dussin_montage_skugga_1200

Denna dag anno 1718 – Karl XII blir skjuten vid Fredrikstens fästning i norska Halden, vilket gör slut på den svenska stormaktstiden.

Så dagen till ära bjuder jag på ett litet urval av Karl XII-medaljer. Från Arvid Karlsten 1707 till Philip Nathan 1999. Kryddat med Hedlinger, Enhörning, Rogat och Kulle.

Varning för falska Karl XI-dukater!

1666_1676_dukater_falskaNi som följer oss på FaceBook har säkert redan noterat att det på sistone börjat dyka upp diverse falska guldmynt – bland annat svenska Karl XI-dukater – på eBay.

Den första, med årtalet ”1676”, dök faktiskt upp på SNF / MISAB:s auktion 20 redan för ett år sedan. Den grova stilen och det avvikande porträttet föranledde katalog-författaren att klassificera myntet som ett lärlingsarbete, även om det var ganska uppenbart för många att det rörde sig om en förfalskning. Här på Myntbloggen.se skrev vi till exempel redan den 13 september 2016: - ”Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ‘SNF:s äkthetskommitté’ har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …?” ;)

I början av oktober i år dök det upp en liknande förfalskning, men med årtalet ”1666”, på eBay. Säljaren, med alias ”spetsnaz” (från United Kingdom), saluförde dessutom en lång rad andra misstänkta ”äldre guldmynt” med väldigt avvikande gravyrstil. Därefter dröjde det bara några dagar tills ytterligare ett exemplar av den falska Karl XI-dukaten med årtalet ”1676” salubjöds på Tradera. Denna auktion släcktes dock ner ganska omgående efter att vi hade gått ut med en varning på FaceBook. Tack vare vakna samlare kunde även denna förfalskning härledas till ”spetsnaz” på eBay.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England, med en förfrågan om äktheten på en svensk dukat 1666. En gammal kund till oss hade bedömt den som falsk med hänvisning till oss. Och visst var den falsk. Efter lite googlande skulle också visa sig att samma auktionsfirma även sålt det exemplar av ”1676:an” som senare samma år skulle hamna hos MISAB.

Idag fyller Alingsås 398 år!

Denna dag (21 september) anno 1619 fick Alingsås sina stadsprivilegier av kung Gustav II Adolf. Det är av denna anledning staden firar 400-årsjubileum 2019. Något firande av 398-årsdagen idag är det däremot inte alls tal om. Alingsås Kommun och Alingsås Tidning är båda lika sömnig och har helt missat detta jubileum. Att de sistnämnda lyckats göra detta är nästa lite komiskt med tanke på att tidningen fullständigt älskar ordet ”jubileum” (en sökning gav 301 träffar!!).

alingsas_museumAtt kontroversiella ”Alingsås Museum(kallat Bolibompahuset i folkmun – efter att kulturvänstern tagit över och med omålad plywood byggt om Alingsås äldsta profana byggnad till ett flumdagis) inte vet vilken dag det är, kan ju knappast förvåna någon, men att webbsajten Alingsas400.se som skapats specifikt för att marknadsföra 400-årsjubileet fortfarande har ”Sommar-sayonara” kan ju tyckas en smula underligt. Man undrar vad det egentligen skall bli av Alingsås-jubileet när man ser hur den två år yngre staden Göteborg ligger till, redan fyra år innan födelsedagen.

alingsas_brakteat_red_bgOrtsnamnet Alingsås (Alingxaas socken och kyrkby) är belagt sedan 1300-talet, men inom dagens kommungränser finns såväl förhistoriska som historiska lämningar och spår efter ”alingsåsare” långt, långt innan Gustav II Adolf (1611-1632). Från hednatiden kan staden t.ex. stoltsera med den s.k. Alingsås-brakteaten, en smyckesbrakteat av guld, daterad till folkvandringstid, ”funnen år 1695 vid Alingsås”. Detta är en av de största och finaste guldbrakteater som någonsin hittats i Skandinavien. Diametern är Ø 60,3 mm (eller ”2-3/8 tum”) och vikten 22,86 gram (eller ”1-23/32 lod”).

greve_gomer_hjorthuvudsbrakteaterVisste du förresten att den heliga Birgitta har anknytning till Alingsås? I nådens år 1316 gifte sig systrarna Birgitta och Katarina med bröderna Ulf och Magnus Gudmarsson, då omyndiga och faderslösa söner till Margareta Ulfsdotter (Folkungaättens lagmansgren). Brödernas far, Gudmar Magnusson, riddare, lagman i Västergötland och riksråd under kung Birger Magnusson (även känd från legenden om Greve Gomer – som alla barn som slagit mynt i Gräfsnäs känner till), hade då försvunnit ur historien några år tidigare – kanske drunknade han i sjön Anten? Birgitta och Ulf bosatte sig på Ulvåsa (Motala kommun) och Katarina och Magnus på Loholmen (Alingsås kommun).

En annan berömd kvinna med anknytning till samma plats är Margareta Eriksdotter, Leijonhufvud (1516-1551). Hon var dotter till Erik Abrahamsson d.ä. (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Margareta växte upp på Loholmen tillsammans med sina syskon Abraham, Birgitta, Anna, Sten och Märta. Hon var endast fyra år när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 1520. Den 1 oktober 1536 gifte hon sig med Gustav Eriksson (Vasa) i Uppsala domkyrka. Lilla Margareta (endast 155 cm lång) var då 20 år gammal, medan kung Gustav var 40 år. Det sägs att Gustav fick syn på den sköna Margareta vid ett besök på Loholms slott (på den lilla ön Loholmen i sjön Anten, vid Gräfsnäs utanför Alingsås), men att hon blev så rädd för kungen att hon gömde sig i en kista på vinden.

IMG_8329aSå här har hon beskrivits:  - ”Hennes ansikte voro utmärkt skönt, om än något magert och blekt, håret långt och ljust, ögonen blå och milda men allvarliga, näsan hög och välbildad, munnen liten och fin, hakan kluven. Godhet och förstånd, mildhet och majestät visade sig i hennes blick, tal och hela väsen, och vem som helst, som såg den sköna fröken Margareta, kände den varmaste tillgivenhet för henne. Dessutom var hon ett för husliga värv synnerligen väluppfostrat och dugligt fruntimmer”.

Under tretton års tid kom hon att föda sin make tio barn, varav två (den äldste och den yngste) så småningom kom att bli kungar; Johan III (1568-1592) och Karl IX (1599-1611). Den sistnämnda far till stadens grundare, Gustav II Adolf (1611-1632).

1610_gbg_1612_alvsborgs_gullberg_belagringNär lille Gustav Adolf föddes den 9 december 1594 var det nog ingen som trodde att han överhuvudtaget skulle bli kung, än mindre att han skulle hyllas av halva Europa och gå under namnet Gustav Adolf den Store och Lejonet från Norden. När han övertog makten efter sin fars död 1611, var han ännu inte 17 år fyllda. Och inte nog med det, Kalmarkriget rasade och inom kort skulle Kristian IV av Danmark bränna Karl IX:s Göteborg och invadera Älvsborgs slott. Resultatet av detta blev den ofantliga krigs-skadeståndet om en miljon riksdaler i klingande silvermynt som skulle utbetalas till Danmark i fyra delbetalningen åren 1616-19. Det kunde börjat bättre unge Gustav.

1625_nykopingshalvoren_1024x256Den spännande historien om Älvsborgs lösen och hur denna till stora delar betalades med hjälp av koppar från Falu koppargruva, var en an anledningarna till att jag en gång i tiden började samla svenska kopparmynt – från 1624 och framåt.

1618-1619_g2aSå här såg den då 24-årige Gustav II Adolf ut 1618, då han tillsammans med Axel Oxenstierna besökte Gräfsnäs slott … och året därpå grundade Alingsås. Till höger några olika silverören från Gustav II Adolf, slagna i Stockholm, Göteborg, Kalmar och Norrköping. Minnesmedaljen till vänster är tillskriven den tyskfödde hovjuveleraren och medaljkonstnären Rupprecht Miller och formgiven 1618.

Och så var vi då framme vid grundandet av Alingsås 1619. Resten är historia. ;)

Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911

Efter sex veckors semester (rekord) var man riktigt taggad att sätta igång och jobba igen. Och redan nu, efter två veckor, har bokprojektet – Sveriges första mynt – växt ytterligare. Nya upptäckter och vidgade vyer gör att man nu måste fundera över hur man skall disponera, avgränsa och renodla det hela för att det skall bli bra. Samtidigt vill man ju ha med tillräckligt mycket bakgrundsinformation för att skapa sammanhang.

skriftliga_kallor_825

Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism (!?), politisk ideologi (!?) och kategoriska åsikter som ”paketeras och sålts” som ”vetenskap och nyare forskning”. Inte minst där avsändaren varit ”den så kallade källkritiska skolan”. (Märklig självpåklistrat epitet förresten. Skall detta föreställa en duktigt pretentiös motpol till ”den okritiska skolan”, eller?). Fake News-debatten är sannerligen inte ny. Som gammal maskiningenjör kan man ju för övrigt tycka att själva idén att (låtsas?) försöka göra naturvetenskap av humaniora kanske inte är helt lyckad. Empirisk vetenskapssyn eller selektiv källkritik med lokalpatriotiska tendenser?

olof_rudbeck_da_825

Hur som helst har ju de senaste hundra åren bjudit på en stundtals underhållande debatt om detta med källkritik och tendentiösa källor – och dito källtolkare!

Här är ett litet stycke skrivet av Sture Bolin om Lauritz Weibull (Scandia, 1961):
I vart fall blev 1909 en vändpunkt i Lauritz Weibulls liv, en viktig punkt även i den nordiska historieforskningens historia. Ännu vid sekelskiftet skildrade man vikingatidens nordiska historia genom att återge de dramatiska och episkt högtstående berättelserna hos Snorre Sturlason och Saxo Grammaticus. Lauritz Weibull jämförde dessa berättelser med äldre källors vittnesbörd och framlade resultaten av sina undersökningar i ”Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000″ (1911). Denna bok, numera klassisk, väckte stort uppseende. Ty här försvann Sigrid Storråda. De nordiska kungarnas krigsflottor flyttades från Svolder till Oresund, då de utkämpade forntidens mest ryktbara drabbning. Jomsvikingarna drog bort från både Fyris vallar och Hjörunga våg och gick förintelsen till mötes. Själva det hundraportade, obetvingade Jomsborg föll och blev till grus och spillror. Weibulls synkrets hade väsentligt vidgats från den specifikt skåneländska till den allmänt nordiska historiens centrala problem. Att Weibulls kätterska meningar skulle framkalla kritik var självklart, och den strid, som följde, blev både hård och lång.

Rolf Arvidsson skriver (1971) så här angående en replik av Curt Weibull (Lauritz bror) på hans uppsats ”Källkritisk radikalism och Litteraturhistorisk forskning.”
Redan den omständigheten att Curt Weibull skrivit en memoar är anmärkningsvärd. Mer än kanske några andra i vårt land har bröderna Weibull medverkat till att  ge den genren dåligt rykte. Deras energiska kritik har i hög grad bidragit att  forma den grundsyn på memoarlitteraturen som i denna finner uttrycken för mer  eller mindre advokatorisk talan i egen sak, tendentiös efterrationalisering, förträngning eller omdisponering av händelseförlopp och upplevelsestoff osv. Blir genren annorlunda i Curt Weibulls händer? Blir hans memoar mindre en partsinlaga än en objektivt giltig skildring?

Vad vi egentligen vet och inte vet om Sigrid Tostesdotter, ”Storråda” av Väster-götland och Gunhild Mieszkosdotter, ”Swiatoslawa” av Polen – avslöjas i boken!