Svensk fantasiklipping ”1627” på auktion i Prag!

Det är inte ofta det dyker upp någon kopparklipping från Gustav II Adolf som saknas i min typsamling, men nyligen hände det! På en online-auktion i Prag utbjöds nämligen ett Säter-halvöre 1627? (otydlig sista årtalssiffra) med ”helt årtal” (fyrsiffrigt) samt krontyp H i övre pilvinkel. – En helt ny och okänd typ!?

Denna, perspektivt tecknade, krontyp (Ottosson typ H, 1995) förekommer uteslutande på valsverkspräglade Säter-ören 1626-27, men aldrig på hammarpräglade klippingar eller andra valörer. Det fyrsiffriga årtalet kan på halvöringar endast noteras 1625. Och då bara på Nyköpings-klippingar. De valsverkspräglade dito är för övrigt vanliga och de hammarpräglade mycket sällsynta. Något halvöre 1627 med helt årtal är emellertid inte känt. Det är alltså frågan om ett rent fantasifoster. En förfalskning!

Bilden ovan visar två valsverkspräglade Säter-ören 1626 och 1627 med krontyp H. Det är ett dylikt mynt som fått tjäna förlaga åt falskmyntarens fantasi-halvöring ”1627”.

Till höger på bilden ovan ses de två typer av halvöringsklippingar som förekommer med helt fyrsiffrigt årtal. Båda från Nyköping, en hammarpräglad och en valsverkspräglad.

På auktionen i Prag utbjöds även en annan falsk kopparklipping – en Säter-halvöring 1624 (Ottosson typ 3, 1995). Här har förfalskaren inte improviserat lika hårt, utan noggrant följt förlagan – även om han fullständigt misslyckats att kopiera gravörstilen.

Ett annat fatalt misstag var naturligtvis att ”låta snålheten bedra visheten” och använda samma fyrkantiga(!) åtsidesstamp till båda kopiorna. Stämpelidentiska mynt från 1624 respektive 1627 förekommer naturligtvis inte. Äkta hammarpräglade kopparklippingar 1624-1627 är slagna med graverade hammare/handsläggor, med rundade hörn (alltid åtsidor) på likaledes graverade amboltar, d.v.s. mindre städ (alltid frånsidor). Men detta kände falskmyntaren tydligen inte till. Han hade uppenbarligen luckor i sitt bibliotek och saknade såväl Mynttidningen 2-1994 som Antikören auktionskatalog 16, 1995. 😉

En liten tillbakablick …

Tycker inte det är länge sedan jag stod hemma i garaget i Järnbrott, Västra Frölunda, och snickrade ihop två stycken kassettdiskar. (Jodå, de finns kvar än idag). Min far och jag hade varit ute och letat lokal i Göteborg under ett års tid och äntligen funnit en – på Stureplatsen 1. Efter samråd med grannen, Paul Levin, Mynthandeln Ticalen på 3:an, hade vi skrivit hyreskontrakt med Forsman som ägde fastigheten. Den 7 augusti 1981 var vi färdiga att öppna dörrarna för första gången. Göteborg hade fått ännu en antikaffär, som ganska snart skulle utvecklas till en mynthandel med smärre inslag av antikviteter.

Redan våren 1982 kom första lagerkatalogen – med mynt från hela världen. Den trycktes i 500 exemplar och omfattade 877 nummer, presenterade på 40 sidor (A5). Katalogen kostade 5 kronor på den tiden och i princip hela upplagan tog slut på en gång. I dag är denna katalog en sällsynthet. Detta var min första tryckta katalog, till skillnad från de två stencilerade jag gav ut privat 1980-81. Hösten 1982 trycktes en tilläggslista till katalog nr 1 (472 nummer). Även denna skriven på en gammal skrivmaskin av märket Olivetti, som farsan lånat. Året därpå fick han lånat en ”IBM kula” istället och på den gjordes katalog 3 (875 nummer) våren 1983.

Affärerna gick bra och 1984 kom så ”Guldkatalogen” (Lagerkatalog 3, omfattande 80 sidor A5, 1.821 nummer och med ett gyllene omslag). Det första arbetet vi gjorde på den nyinförskaffade, toppmoderna skrivmaskinen (med olika typhjul och diskettstation!) ”Hermes top-tronic 51”. Vi hade sett den på en mässa och insåg att vi behövde den, trots att den var svindyr. Tror vi fick betala över 20.000 kr hos Hadar Schmidt i Göteborg AB (en gammal anrik firma som plötsligt gick i graven när laserskrivaren kom). I denna katalog introducerades för övrigt (en enklare form av) den 100-gradiga kvalitetsskalan för första gången (jämför Mynttidningen tio år senare). När jag nu, 40 år senare, bläddrar i dessa gamla kataloger noterar jag hur stor andel som var utländska mynt – mer än dubbelt gentemot de svenska. Och att endast knappt 4% av katalogens poster bestod av medaljer.

Under 1985 arrangerade vi en liten utställning om mynt och myntsamlande i våra lokaler på Stureplatsen. ”Samla Mynt! – En utställning om numismatik” kallade vi det hela. Det blev en både lyckad och uppskattad tillställning. Göteborgs Tidningen (GT) var där och myntbranschen fick lite reklam. Även den nystartade tidningen Myntmagasinet uppmärksammade vårt initiativ och Antikören fick därför vara först ut när tidningen påbörjade sin uppskattade artikelserie ”våra handlare”.

Antikören Myntauktion nr 1, 1986. Vi hade väl gått och funderat på att arrangera en myntauktion i ett par års tid, när det plötsligt dök upp en samling som skulle passa bra som grundplåt för en auktion. Sagt och gjort. Vi kom överens med samlingens ägare och gick därefter ut och annonserade efter mera kompletterande material. Redan då hade vi bestämt oss för att oavsett utgången köra en tre-fyra auktioner och därefter utvärdera resultatet. Enstaka auktioner hade kommit och gått, men bara de kontinuerliga blev kvar. Vi fick ihop 956 nummer till den första auktionen – som hölls på hotell Opalen i Göteborg. Resultatet var inte dåligt – men inte heller strålande bra.

Till den andra auktionen lyckades vi mobilisera 1.125 utrop. Många tyckte att vårt initiativ med auktioner på västkusten varit mycket lovvärt och man ville därför gärna stötta oss. – ”Varför skulle alla myntauktioner finnas i Stockholm?”, sa man. Dessutom fick vi mycket beröm både för auktionskatalogen och arrangemanget i stort. Till myntauktion nr 2, som hölls på nyinvigda Sheraton i Göteborg, gick det betydligt enklare att få in material. Slutresultatet blev också bra mycket bättre, vilket i sin tur bidrog till en bra 3:e auktion osv. Sedan dess har det bara rullat på och fram till 2010 har vi genomfört 52 auktioner. Om det blir fler får framtiden utvisa. Man skall aldrig säga aldrig – även om man är fullt medveten om arbetsbördan.

Antikörens myntmässor 1988-91. I samband med vår 6:e myntauktion i oktober 1988 arrangerade vi för första gången en egen myntmässa i Göteborg. ”Myntdagar i Göteborg” kallade vi det hela, vilket då inbegrep både auktionen och mässan med utställningar och föredrag. Ett tjugotal handlare från Sverige, Norge och Danmark ställde ut på mässan. Ett par kom t.o.m. ända från Stockholm! Att döma av att nästan samtliga kom tillbaka året efter var försäljningen god. Förutom en egen utställning fanns även Lödöse Museum med på ett hörn, där man bl.a. visade det sensationella fynd man gjort året innan – en läderbit med myntningsavtryck som kunde dateras till omkring 1140-1150. I ett slag hade Lödöses histora blivit 50 år äldre! För att anknyta till detta lät vi en av våra kunder – en stor och reslig karl – agera myntsmed på medeltida vis. Ett uppskattat arrangemang där åskådarna fick se hur det kunde gå till förr i tiden. En av stamparna skänktes sedan till Lödöse Museum, där den enligt uppgift fått ett andra liv som praktiskt studiematerial för skolklasser som får slå egna mynt.

Antikörens småskriftserie nr 1, 1991. Några veckor innan FriMynt i Helsingborg 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: småskrift) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Sagt och gjort. – ”Ett gammalt mynt berättar…” blev den första, och enda, småskriften i Antikörens serie (sedan kom Mynttidningen ”i vägen”). Idén var att låta ett enda mynt – Karl XI:s enda riksdaler från 1676 – berätta olika historier. Om konst, ekonomi, religion, geografi och teknik – allt i en liten rund plåtbit.

Efter detta har jag ägnat ytterligare tre decennium åt mynt, medaljer och numismatik. Viljan att sprida vår fantastisk hobby till fler har nog alltid funnits där. Hur många artiklar det blev i Mynttidningen 1994-97 vet jag inte, men det blev i alla fall ca 800 sidor i A4-format. Och här på Myntbloggen.se har det hittills blivit 534 inlägg av olika omfattning under åren 2012-21. Antalet illustrationer i dessa båda publikationer vågar jag inte spekulera kring, men det har blivit ett och annat myntfoto genom åren. Och många är även de sköna numismatiska objekt man haft förmånen att hantera och äga under ett 40-årigt handlande (och ett 50-årigt samlande). Tillhör ju den lilla rara skara som hamnat i mynthandeln p.g.a. numismatiken – och inte p.g.a. skrothandeln. Så kanske är det därför jag fortsätter att skriva – och därmed lär mig mer om numismatik för varje artikel. Fullärd blir man lyckligtvis aldrig.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubiléet!

Danskarnas historia 941-1025

Så dök den då äntligen upp – arkeologen Sven Rosborns efterlängtade bok med titeln ”Vikingakungens guldskatt”. Personligen tycker jag att ”Historieskatten i det rutade kollegieblocket” hade varit en bättre titel. För mig var det nämligen den utlovade polska översättningen av ett påstått latinskt originalmanuskript (”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”) som var av klart störst intresse.

Boken omfattar 364 sidor i formatet 21×24 cm och väger 1.084 gram. Den är både rikt och vackert illustrerad och vid första anblicken mycket tilltalande. Det märks att Sven Rosborn har producerat s.k. populärvetenskapliga böcker tidigare. En hastig titt i boken ger vid handen att Rosborn besitter en bred kunskap om vikingatiden. Men också att han många gånger drar alldeles för långtgående ”slutsatser” av kontroversiella indicier. Det är mycket som är av mer populär än vetenskaplig karaktär, om man så säger.

Men den är väldigt spännande och avslöjar många fantastiska och helt nya uppgifter. Här ett litet smakprov: – ”Enligt handskriftens krönikör Avico blev alltså Toke Gormsson utvald ny dansk kung i Roskilde och som sådan begav han sig med hären och flottan till Uppsala. Hans bittraste motståndare var emellertid brorsonen Sven Tveskägg. Toke sände innan sin avfärd till Uppsala jarl Sigvald till den polske härskaren Mieszko för att för Toke anhålla om dennes dotter Sigfryds hand. Hon skulle emellertid, efter det att Toke stupat, enligt ”Gesta Wulinensis” i stället komma att bli gift med Sven Tveskägg.

På det hela taget tycker jag att Sven Rosborns nya bok är fantastisk och klart läsvärd. Har alltid gillat ”frifräsare” som vågar lägga fram nya idéer för prövning. Dammiga professorer som bara skriver för skrivbordslådan och den egna kretsen har aldrig riktigt imponerat. Speciellt inte alla de som sett sig ”tvingade” att hylla sina föregångare genom att aldrig ifrågasätta eller söka alternativa lösningar.

Men boken innehåller också flera riktigt sensationella uppgifter som kan leda till många nya uppslag och vidare forskning. Det påstås till exempel att Sven Tveskäggs (biologiska) far i själva verket var Harald Blåtands äldre bror Knut, som skall ha stupat hösten 962. Harald skall därefter ha gift sig med Knuts efterlämnade och gravida änka (se Rosborns förslag till släktträd ovan – och undertecknads nedan).

Det står inget om det i boken, men min spontana tanke angående Sven Tveskägg var; Ja, men självklart! Så enkelt och genialt! – Sven Tveskägg (i modern tid inte sällan avbildad med kluvet skägg) – kungen med två fäder – två skägg!

I den svenska översättning av ”Gesta Wulinensis” kan vi bland annat läsa om ättlingar till Olaf den förskräcklige (Olafa Strasznego) och Knut den höge (Konuta Wysokiego) och därmed få en bättre förståelse om Skandinaviens tidiga kungaätt. Knut (som i Adam av Bremen omnämns både som GnupaChnob och Hardeknut – se släktträd nedan) slog till och med mynt! – i England! – eller i Northumbria för att vara exakt. Den vanligaste typen har inskriptionen CUN NET TI )( CNVT REX och brukar försiktigt dateras till ca 895-902. Lejonparten av dessa härstammar från Cuerdale-fyndet i Lancashire 1840. År 2011 fann man en ny stor silverskatt i Silverdale i Lancashire och i detta fynd fanns en tidigare okänd mynttyp med inskriptionen AIRDE CONUT )( DNS REX. Då det finns vissa likheter mellan dessa båda typer dateras den senare till omkring 900-910. Någon riktigt tillfredställande förklaring till inskriptionerna CUN-NET-TI (CUNNETTI) respektive AIRDE-CONUT (AIRDECONUT) har ännu inte kunnat ges, annat än att det iriska ordet ”airde” betyder ”höjd” (möjligen även ”upphöjd”?).

Antonina Chmielinska skriver 1963; ”Olafa Strasznego & Konuta Wysokiego”. Knuts epitet ”wysokiego” förefaller på svenska motsvara hög eller lång, men kanske också högättad? Men om vi istället översätter till det påstådda originalspråket, latin, får vi ordet ”princeps”, som kan betyda ”prins” (eller ”den främste/förste”), men som dessutom lär ha varit en civil och militär hederstitel i det romerska riket. Kan det månne vara så att Chmielinskas ”Konuta Wysokiego” egentligen skall tolkas som ”Prins Knut”…??

– ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). [Sielski & Rosborn transkriberar märkligt nog Chmielinskas polska ”Konuta Wysokiego” (ej återgivet i faksimil?!) till ”Airde Conut (Konut den höge)” i den svenska texten]. Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, [här med ’dre’ istället för ’de’ på slutet] vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Själv fick jag anledning att ”uppdatera” min egen hypotes kring Olof den svenske och hans danska kungaätt (Kongerækken), som jag skrev om här på Myntbloggen.se för halv annat år sedan (närmare bestämt 2020-01-19). Det lilla Rosborn nu väljer att presentera ur ”Gesta Wulinensis” både bekräftar och kompletterar mina tidigare funderingar. Då helt baserade på Sven Estridsson och Adam av Bremen.

Olofs-ättens ”Olafa Strasznego” omnämns även som ”Olaf den förskräcklige” och ”Olaf (Ulf) den fruktansvärde”. Mellan raderna kan man ana att epitetet mest berodde på Olofs ”hedniska levnadssätt” – läs: hans asatro. Så kanske ”Olof den hedniske” vore mera rättvisande? Förmodligen har den polska översättaren haft lite svår med skandinaviska namn, för även ”Ulf Strasznego” (Ulf den fruktansvärde) förekommer i översättningen. Det råder dock ingen tvekan om att det är Olof som avses.

– ”Det berättas också att danernas ätt genom blodet var ättlingar till Olaf (Ulf) den fruktansvärde och ”Airde Conut” (Knut den höge).” . . . – ”Det verkar således som om man talar om ett nära släktförhållande mellan makthavarna i det dåtida Skandinavien. När t.ex. enligt ’Gesta Wulinensis’ Toke Gormsson möter sveakungen Erik Segersäll i Uppsala år 986 omtalas Erik ju som hans kusin. Deras anfader uppges ha varit Ulf den fruktansvärde.” (Rosborn 2021, s. 274).

På några punkter är Rosborn och undertecknad dock inte överens om tolkningarna av det som står skrivet i nämnda översättning. Återkommer till detta.

På sidorna 325-355 presenterar Rosborn ett (tyvärr ganska magert) urval av utdrag ur en handskrift, daterad 1963, som påstås vara en polsk översättning av en latinsk text som dessvärre (ännu) inte återfunnits. Arbetet från 1963 finns i boken transkriberat på polska och översatt till svenska av Tomas Sielski.

Enligt boken är översättaren Antonina Chmielinska, född Kawecka (1898-1979), som är Tomas Sielskis farmors mor. Hon beskriver själv originalmanuskriptet så här:
– ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, 1140-1173. Krönikan innehåller en bilaga med fragmant av tidigare annaler med okänt namn som beskriver danskarnas historia mellan 941 och 1025.” (Rosborn 2021, s. 267).

Rosborn har också valt ut åtta faksimiler av Antonina Chmielinsks polska översättning av ”Gesta Wulinensis”. Dessa är enligt uppgift utförda från nio latinska originalfragment (numrerade 47, 54, 87, 94-95, 108, 117-119) under maj till september 1963:

Rosborn s. 326 – Fragment 47 – A.D. 943 (19 maj 1963)
Rosborn s. 329 – Fragment 87 – A.D. 947 (12 maj 1963)
Rosborn s. 333 – Fragment 54 – A.D. 953 (21 juli 1963)
Rosborn s. 337 – Fragment 95 – A.D. 964 (30 juni 1963)
Rosborn s. 341 – Fragment 94 & 108 – A.D. 963 & 975 (7 juli 1963)
Rosborn s. 344 – Fragment 87 & 117 – A.D. 947 & 984 (2 sept. 1963)
Rosborn s. 349 – Fragment 118 – A.D. 985 (22 september 1963)
Rosborn s. 351 – Fragment 119 – A.D. 986 (8 september 1963)

Varför man endast bemödat sig att fotografera av åtta sidor av Chmielinskas anteckningar (innehållande 9 av +119 beskrivna fragment), kan man bara spekulera kring. Har man inte hunnit översätta? Eller vill man bara omöjliggöra en granskning? Blotta misstanken att man valt ut det som passar in och valt bort det som inte gör det, medför dessvärre att trovärdigheten minskar. Vi tvingas helt enkelt avvakta en utlovad publiceringen av HELA ”Gesta Wulinensis”. – Ett smart sätt att sälja fler böcker? 😉

Om det är medvetet eller om man haft för bråttom skall jag låta vara osagt, men en av fördelarna med en faksimil istället för en transkribering framgår av sidorna 325-326.

Sielskis transkribering av Chmielinskas översättning: – ”W roku Panskim 943 zakonczyl sie krwawy spor trwajacy bez ustanku od meczenskiej smierci Zygfryda, syna Knupa, zabitego zdradziecko przez brata swego Harolda” . . . ”Ten poganski wladca, ostatnio z synow krola Knoba, tudziez som krolem bedac, lecz tylko w panstwie wodami otoczonym, zwanym Fejn”.

Sielskis översättning till svenska: – ”Under Herrens år 943 slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, son till Knup (Sigtrig, se avsnitt 3), som förrädiskt dödades av Kunps bror Harold” . . . – ”Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob (HardeKnud?), som var själv en kung men bara i ett land omgivet av vatten, kallat Fejn (Fyn)”.

Notera att det görs skillnad på ”Knupa/Knup” och ”Knoba/Knob”. På grund av detta verkar Rosborn fått in en extra Knut i sitt släktträd. Men studerar vi faksimilen av Chmielinska ser vi att hon inte skriver ”Knupa & Knoda”, utan KNOBA på båda ställena! Dessutom är, så vitt jag kan förstå, den riktiga översättningen; ”förrädiskt dödad av sin bror Harold” och inte ”förrädiskt dödad av Kunps bror Harold”.

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till Sven Rosborn och Tomas Sielski för att de ”vågar” publicera och tolka detta omfattande material – på fyra språk! Det spelar mindre roll i sammanhanget om det förekommer felaktigheter. Det viktigaste är att man ”rör om i grytan” och får igång en diskussion. Att till leda upprepa ”gamla sanningar” som bevisligen är falska, har vi sett tillräckligt av. Denna bok är en frisk fläkt. Läs den!

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

P.S. Att den ökända ”guldplattan” med Harald Curmsvns namn på INTE är ”vikingatida”, utan tillkommen under 1900-talets senare hälft är efter detta boksläpp för mig fullständigt glasklart. 1963 års dokumentation av ”Gesta Wulinensis” är däremot mycket intressant och tål verkligen att studeras närmare. En ny källa till kunskap! Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis måste vara sant – eller rättare sagt; rätt uppfattat. Missuppfattningar har alltid funnits.

Ulf Ottosson


Tillägg 2021-09-12:

I går kväll (2021-09-11, kl. 19:29) publicerade Sven Rosborn ett svar på den omfattande kritik som i diverse kanaler framförts rörande källkritiken i boken ”Vikingakungens guldskatt” som nyligen utkom på eget förlag. Försvarstalet är i form av en PDF-artikel med titeln Aspekter på källmaterialet kring Harald Blåtands grav i Polen på sajten Academia.edu (2021-09-11) och kan ses som ett komplement till YouTube-klippet Föreläsning från min fåtölj. Boken om Harald Blåtand (2021-06-23).

Det mest sensationella med gårdagens artikel är utan tvekan publiceringen av ytterligare en faksimil av Antonina Chmielinsks översättning (1963) av ”Gesta Wulinensis” och att vi nu får veta att det i denna varken står ”Airde Conut” eller ”Airdre” som tidigare påståtts i boken, utan ”Aidire”. – Var det därför man uteslöt denna sida?

  • AIRDE CONUT (unik mynttyp från ca 900-910, funnen 2011).
  • AIRDRE (Sielskis transkibering 2021 av Chmielinskas ”Aidire” från 1963).
  • AIDIRE (Rosborns nypublicerade faksimil av Chmielinska 1963).

Oavsett hur man skall tolka detta är det naturligtvis oerhört amatörmässigt att behandla källor på detta sätt och många andra av bokens ”sanningar” kan därför ifrågasättas. Och det är inte nog med detta. Studerar man den nya faksimilen och jämför med Sielskis transkribering finner man såväl utelämnade ord som tillagda dito!?

Roade mig med att knacka in transkriberingen och ”rätta” gentemot faksimilen (jämför gärna med boken!) – och sedan köra en vanlig Google-översättning. Eftersom jag inte kan ett ord polska och Googles översättningar ofta lämnar mycket övrigt att önska, skall följande givetvis tas med en stor nypa salt:

Chmielinsk 1963: – ”Danowie mieli, w Svidjod i Norregi wlasnych wiernych im iarlow, nieraz przemoca, choc alisci niezaleznych i daniny nie placacych. Niemniej jednak w obydwy tych krajach pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow napsuli przez lata wiele krwipanujacym w Jutland i Selund, ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych i jednych potomkow Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego. Ten ostatni ogniem i mieczem zdobyl kraj zwany Norfynbrarik i tam wladze piastowal bodajze przed pontyfikatem badz w czasie trwania pontyfikatu papieza Benedict IV a ze mezem wyzszym o glowe od zarowne wszystkich poddanych jak i od wszystkich wojow byl, tedy zwanym byl Aidire, co w jezyku mieszkancow Norfynbrarik oznaczalo wysoki.”

Google Translate English: – ”The Danes, in Svidjod and Norregi, had their own loyalists, sometimes violence, although they were independent and tribute not paying. Nevertheless, in both these countries, the contenders for the throne of all Danes have spilled much blood over the years in Jutland and Selund, who, after all, saw themselves as true and one descendants of Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik with fire and sword, and there he was in power probably before the pontificate or during the pontificate of Pope Benedict IV, and with a husband higher by a head than all subjects and all warriors, he was then called Aidire, which in the language of the inhabitants Norfynbrarik meant tall.”

Undertecknads tolkningsförsök (baserat på Google Translate): Danerna/danskarna (nordmännen i allmänhet? – jämför danalagen, danagäld) i Svidjod/Sverige och Norregi/Norge hade sina egna trogna jarlar, ibland våldsamma, även om de var oberoende och inte betalade skatt. Men i båda dessa länder har utmanarna till tronen över alla danskar, genom åren utgjutit mycket blod på Jutland/Jylland och Selund/Själland, då de trots allt såg sig själva som sanna ättlingar till Olof ”den fruktansvärde” och Knut ”den höge”. Den senare erövrade landet som hette Northumbria med eld och svärd, och där var han vid makten troligen före (pontifikatet) eller under påven Benedictus IV’s pontifikat (900-903), och eftersom han var en man ett huvud högre än alla undersåtar och alla krigare, kallades han då Aidire, som på Norfynbrarik/Northumbrias invånares språk betydde hög/höjd.


Rosborns 1:a tolkning i boken Vikingakungens guldskatt: – ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Rosborn 2:a tolkning i PDF-artikeln Aspekter på källmaterialet: – ”Danerna hade också sina ´jarlów´, även om dessa var oberoende och inte behövde betala skatt för ´Svidjod´ och ´Norregi´, och i båda dessa länder fanns det tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ´Airde Conut´. Den senare erövrade det land som heter ´Norfynbrarik´ med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han ´Airdre´, vilket på ´Norfynbrarik´s invånares språk betydde hög.”

Kunskap för en bättre värld . . .

Så här i semestertider blir det kanske inte så mycket jobb på kontoret, men desto mer fritid med allt det innebär. För undertecknad, som i vanliga fall tillbringar mycket tid bakom datorn, är snickeri- och trädgårdsarbete rena semestern! Men man måste ju ta igen sig ibland också, och då kommer naturligtvis mobiltelefonen fram – i tid och otid!

Härom dagen reagerade jag på ett trevligt video-inslag på FaceBook från våra vänner i Norge. Det var førsteamanuensis i Numismatikk vid på Vitenskapsmuseet NTNU i Trondheim, Jon Anders Risvaag, som på ett trevligt och upplysande sätt berättade om en av numismatikens verkliga klassiker – den s.k. Joakimsdalern (Joachimsthalern, Joakimsthaler, Joachimstaler etc.), d.v.s. föregångaren till daler och dollar.

Jon Anders historiska berättelse är alldeles korrekt, men problemet är att man illustrerar det hela med en simpel turistkopia – ett planterat ”myntfynd” (jämför artikeln Planterade ”fornfynd” på Gotland här på Myntbloggen den 31 januari 2019) upphittat av en liten jänta så sent som den 5 april 2000. Så här skriver man på Wikimedia.org

  • The coin in the picture was found 5th of april, 2000 inside a flowerbed in the schoolyard of Vikhammer school. The coin is a Jachimsthaler and measures 45 millimeter in diameter; weighs almost 27 grams and is from the year 1525.

På semester i glada vänners lag och med en öl i handen drog jag snabbt iväg den lite tykna (göteborgska) kommentaren:

Trodde kanske att de helt enkelt glömt nämna att det rörde sig om en (stilmässigt katastrofalt dålig) kopia och blev därför väldigt förvånad då jag fick följande svar:

  • Jon Anders Risvaag > Ulf Ottosson: – Ja, den ser jo unektelig helt ny ut. Vi var av den grunn litt i tvil om den var ekte da den ble funnet, så den ble forelagt flere eksperter. Den var til og med en tur til professor Kolbjørn Skaare ved Universitetets Myntkabinett i Oslo. Den viste seg å være ekte 🙂

WOW!! – Kan det  verkligen vara möjligt att erkänt duktiga ”vetenskapsmän” med lång erfarenhet och utbildning kan göra så flagranta misstag!? Har de ingen som helst referenslitteratur eller känsla för stil och tillverkningsteknik? Via en mynthandlarkollega fick vi dessutom veta att flera stora elefanter i myntbranschen delat nämnda video?!

Jon Anders stod dock på sig och fick dessutom stöd av en kollega. Jodå, den är äkta, väger 26-27 gram, är av nästan rent silver och har en diameter på Ø 45 mm.

På bilden ovan har vi illustrerat hur äkta Joachimsthalrar ser ut. En hel (Ø 40 mm) respektive halv (Ø 35 mm) Joakimsdaler 1525, slagna av grevarna Schlick (Stephan och hans bröder) för Ludvig I av Böhmen, Ungern och Kroatien. Herrarna Schlick kom från grevskapet Bassano i Italienen och ägde en rik silvergruva i en dal (Joachimsthal) i Böhmen, nära gränsen till Meissen. Den 9 januari år 1520 fick de tillstånd att slå stora silvermynt med ett böhmiskt lejon på åtsidan och en bild av Sankt Joachim (S – I) på frånsidan. På bara tio år förvandlades Joachimsthal från en by med tusen innevånare till Europas största gruvcentrum med 18.000 personer, varav 8.000 gruvarbetare. Fram till 1528 slogs här 2,2 miljoner thaler (hela, halva, dubbla och kvartar). År 1533 var Joachimsthal den näst största staden i Böhmen, endast Prag var större. I mitten av 1500-talet uppskattas det att man präglat ca 12 miljoner thaler (taler) av silver från dessa berg – som sedan spridits över hela Europa som ett av de allra mest populära handelsmynten.

Av lätt insedda skäl har dessa historiskt väldigt betydelsefulla mynt också kopierats under lång tid. På olika marknader förekommer idag allt ifrån avgjutningar och galvano-kopior till enkla souvenirer och turistkopior. Inte minst i Tjeckien, men självfallet har även kineserna gett sig på denna marknad. En välkänd europeisk souvenir i oädel metall, daterad 1967 (ibland i originalförpackning), har t.ex. kopierats av kineserna och slagits i silver – men givetvis utan ”1967”.

Den första instinktiva reaktionen den lurade människan uppvisar är förnekelse. Sedan kommer de alternativa förklaringarna och teorierna. Man vill ogärna erkänna att man gått på en nit eller att man har varit godtrogen. Så trots länkar till facit och lösningen på problemet ville man i Norge inte inse sitt misstag. Inte ens ett tips om att besöka Myntbloggen.se föll i god jord, utan togs istället bort. Därav detta blogginlägg. Tack!

FACIT: Jon Anders Risvaag, Førsteamanuensis Numismatikk vid Vitenskaps-museet i Trondheim håller INTE video-föredrag om en Joakimsthaler! Han står och förevisar en turistkopia av en HALV Joakimsthaler! Fakta: Vapensköldarna på de olika valörerna är helt olika! Och halvtalrarna skall endast väga ca 14 gram – inte 26-27 gram. V.S.B.

Kanske dags att uppdatera webben … ”NTNU kunnsap for en bedre verden”…? 😉

Göteborg 400 år!

GÖTEBORG – porten mot Västerhavet – firar 400-årsjubileum idag. Den 4 juni 1621 fick den nuvarande staden Göteborg sina permanenta stadsprivilegier, avfattade på svenska och tyska i 37 paragrafer. Staden var en fortsättning på Karl IX:s Göteborg på Hisingen, grundat 1603. Denna stad fick privilegier 1607, slog egna mynt åren 1609-11, men brändes av danskarna 1611.

Stadens vapenett stående gyllene lejon (högervänt, d.v.s. heraldiskt vänstervänt), hållande svärd och trekronorssköld; allt lagt på blått fält med tre vågskuror (ginbalkar) av silver – fördes av såväl Kålle (Karl IX) som Gurra (Gustav II Adolf).

I inledning av Göteborgs privilegiebrev 1621 står att läsa: – ”At efter det Wår Herr Fader Carolus IX före satt sig att fundera och uppbygga en Ny Stad den samma Götheborg kallad, Altså hafwe Wi warit allena derpå betänkt, huru Wi måtte åter samma Stad å nyo upbygga, och därstädes til en Köp-, Sjö- och Handels-Stad förfärdiga låta”.

Stadsvapnet innehåller bilder från Sveriges stora riksvapen och skall symbolisera att staden är Sveriges värn mot väster. Lejonet är hämtat från Bjälboättens vapen (Folkunga-lejon, ”Göta Lejon”) som försetts med trekronorssköld, redo att försvarar landet med svärd. Den äldsta beskrivningen av vapnet är från 1607.

Karl IX:s Göteborg fick 1609 privilegium att prägla både guld- och silvermynt i mark-räkning samt skiljemynt om 2 öre – sedan även 1 öre. Kungen och staden skulle dela vinsten 50-50. Gustav II Adolfs Göteborg fick mynträtt 1623 och 1625 – men endast för skiljemynt. 1626 utökades mynträtten med markmynt i silver (men inte med guldmynt).

 – Här skall staden ligga! … lär kung Gustav II Adolf ha sagt … och på Gustaf Adolfs torg i centrala Göteborg står han ännu och pekar ner från sin upphöjda position.

Platsen där dagens Göteborg ligger har emellertid varit befolkad i flera tusen år. Från stenåldern har man funnit resterna av en bosättning vid Göta älvs utlopp, vid nuvarande Sandarna som har fått ge namn åt den arkeologiska Sandarna-kulturen. Fyndplatsen dateras till 6000-talet f.Kr. Då gick strandlinjen ca 25 meter över den nuvarande.

Ingen vet väl riktigt hur gammal handelsplatsen Lödöse är – men minst 1000 år i alla fall. Den föregicks i sin tur av flera andra som exv. Grönköp och Gamla Köpingen.

Slutligen: Tre goa göteborgare! 

a) KNUT ERIKSSON (1167-1196). Lödöse. 1 Penning (brakteat) ca 1175-85. Stolt spatserande lejon åt höger, inom slät ring. 0,12 g. LL. XII:A:2-var. UNIK.

b) KARL IX (1599-1611). Karl IX:s Göteborg på Hisingen. 2 Öre 1609. Typ I. Vapen-sköld som på 6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter. SM – . UNIK.

c) GUSTAV II ADOLF (1611-1632). Göteborg. 1 Öre 1625. SM 101a (= detta ex!). Toppexemplar! Kanske det bästa kända?


Jodå, det finns naturligtvis polletter och medaljer etc. med anknytning till Göteborg också, men det får bli lite överkurs: 

Inget FriMynt i år heller . . .

ANTIKÖREN Mynt & Antikt öppnade butiken på Stureplatsen 1 i Göteborg den 7 augusti 1981. Några månader senare, närmare bestämt den 24-25 april 1982, ställde vi ut på vår första myntmässa – FriMynt i Helsingborg. Sedan dess har vi varit med nästan varje är mässan arrangerats. Tror inte vi missat mer än 2-3 gånger under snart 40 års tid. Förra året blev dessvärre mässan inställd p.g.a. Corona och för någon vecka sedan meddelande den nuvarande arrangörsduon Mikael och Hans att även höstens FriMynt (planerat till 4 september 2021) ställs in. Eller flyttas fram till våren 2022 om man så vill. Trist för alla oss som saknar mässans alla kontakter, men också ganska väntat. Anledningen är naturligtvis även nu Covid-19 och ”osäkra restriktioner”. Exakt datum ber man att får återkomma med.

Vi har genom åren sålt massor av mynt och medaljer på FriMynt. Och ett och annat inköp har det också blivit. Bland de mera minnesvärda hör det hammarpräglade Nyköpings-öret 1625 som jag, straxt innan stängningsdags, köpte av en kollega för facila 400 kr – och senare bytte bort mot en Karl XI-dukat 1675. Av samme handlare köpte jag ett antal år senare en komplett Hedlingers regentlängd för 2.000 kr. Den har jag faktiskt kvar, liksom en av mina favoritmedaljer; mynt- och medaljgravören Erik Lindbergs rara gjutna plakett över sin far, Adolf Lindberg, utförd till dennes 60-årsdag 1899. Har länge beundrat denna medalj i Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om Erik Lindberg (Numismatiska Meddelanden, NM XXXII), men eftersom upplagan anges till endast två exemplar (varav ett på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm), trodde jag aldrig att jag skulle få möjlighet att äga den. Men undrens tid är icke förbi och ibland har man tur.

Den 29 april 1998

Röjde i några gamla lådor och fann ett gammalt reklamblad för ANTIKÖREN Myntauktion 21, den 29 april 1998 – och insåg att det är på dagen 23 år sedan!

Perfekt! Just vad man behöver när det är idétorka på kontoret (i huvudkontoret?) och man inte vet vad man skall blogga om. Slumpen? Eller kanske ”en skänk från ovan” för en fantasilös bloggare? Hur som helst, minst halva jobbet är – idén att börja!

Reklambladet hade jag för länge sedan glömt bort, men jag kände genast igen ”första hemsidan”. Visste bara inte att jag lyckats spara en skärmdump av den. Minns att det var många idéer och mycket ”bollande” innan vi fick fram en design som stack ut lite. De flesta hemsidor vid denna tid var väldigt tråkiga och ”fyrkantiga” och det ville jag till varje pris undvika. Mynt och medaljer har ju den egenheten att de allt som oftast är runda, så någon typ av rundad form vill vi försöka inkorporera i designen.

Efter att har producerat och givit ut Mynttidningen åren 1994-97 hade man ju en viss erfarenhet av PhotoShop och PageMaker, vilket nu kom väl till pass. HTML-kodandet var dock i sin linda, men skulle utvecklas de kommande åren. Notera den krångliga Swipnet-adressen. Vår första riktiga webbadress (domännamn) fick vi först ett halvår senare – Mynthandeln.com.

Hittade även en hel del gamla fotografier från samma tid. Även om katalogernas inlaga trycktes i svart-vitt (endast omslaget i fyrfärg), så fotades allt i färg. Det  var nämligen billigare än att manuellt framkalla svart-vita bilder, som vi tidigare använt oss av. Hittade till och med originalfotot (från FotoQuick) med bildarrangemanget till Antikörens första auktionskatalog på Internet (se vidstående bild). Sju varierande och färgglada mynt, lagda i en form som skulle passa in i rundningen med firmanamnet. Väldigt genomtänkt! Eller hur? Som framgår av bilderna fanns det ett och annat vackert mynt på denna auktion också. – Synd att man inte kan spara allt … 😉

Plugga på om stiftade plantsar!

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!


Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

Sanning eller konsekvens …?

Det där med att vara konsekvent är i sanning ingen lätt uppgift. Allt som oftast tar det egna tyckandet över – med inkonsekvens som följd. På sätt och vis är det ganska märkligt att olika ”experter” har så olika uppfattningar om vad en mynttyp (huvudtyp, undertyp) egentligen är. Det den ene kännaren anser vara en huvudtyp tar den andre inte ens upp som variant. Och samme författare kan dela upp vissa typer i otaliga (raritetsbetecknade) undertyper samtidigt som andra helt ignoreras. Frågan är då om de genomsnittlige samlaren verkligen förstår vad det är som är rart/unik och hur detta skall värderas? En typraritet skall naturligtvis betraktas på ett helt annat sätt än en variant- eller årgångsraritet. – Så ”antal kända ex.” säger verkligen inte mycket för den som inte kan skilja mellan varianter och typmynt. Risken att bli blåst kan m.a.o. vara stor.

Att både Roberto Delzanno och Roland Falkensson helt missat Avesta-liarden 1654 tycker jag är ganska fantastisk. Är det en ren tillfällighet (lapsus) eller är det medvetet? Med tanke på hur omskrivet detta mynt varit i Sverige de senaste 25 åren är det förvånande att en enda svensk numismatiker skulle kunnat missa detta. Internationellt är det dock en annan historia. I princip allt som skrivits är på svenska.

Delzanno tar upp såväl Gustav Vasas efterpräglingar av danska mynt som Gustav III:s Avesta-kopeker, men har som sagt helt missat Kristinas Avesta-liard. Falkensson har ännu inte kommit längre tillbaka i historien än just Kristina, men till skillnad från Gustav III:s 5-kopek 1788 (med årtalen 1764, 1778, 1787) finns inte liarden 1654 med.

I november nämnde jag lite i förbigående Kristinas Stockholms-riksdaler 1641, som två mynthandlare värderade väldigt olika. I Delzannos mäktiga bokverk tas detta mynt upp som ett typmynt – skiljt från dito ”utan gräskulle”. Falkensson tar upp den som undertyp (vilket ju är korrekt) men har helt missat att lista den på ”raritetssidorna” (trots att den endast lär vara känd i 4-5 exemplar).

En annan undertyp som också är känd i endast fyra exemplar är drottning Kristinas Nyköpings-fyrk 1634 med årets kungliga krona (Typ IV). Även denna saknas såväl hos Delzanno som hos Falkensson, som båda valt Hallborg & Hartmanns 150 år gamla och ganska inkonsekventa ”typindelning”. Undertypen ifråga har visserligen inte varit känd mer än i 15 år, men då man skrivit om myntet här på Myntbloggen redan för åtta år sedan och dessutom tillsänt båda herrarna en förhandsversion av kommande variantförteckning, tycker man kanske att de kunde bemöda sig att läsa den. Förklaringen att ”det blir så många mynt att samla” köper jag inte alls. Och det gjorde inte Roland heller när jag påpekade hur det ser ut under exv. Karl XI:s 2-marker. 😉

Göteborgs-öret 1635 med årtalet i frånsidans omskrift (istället för på ömse sidor ovan åtsidans sköld) finns glädjande nog med både hos Delzanno och Falkensson. Även om den senare, helt felaktigt, blandar ihop Stockholm och Göteborg i sin ”typindelning”. Denna undertyp kom fram först 1990 på Antikören auktion 9, och har till och med uppmärksammats i Myntboken av Archie Tonkin. – Och den läser väl alla!? 😉

Konsten att missuppfatta . . .

Mitt ”periodande” med Olof-boken (Sveriges första mynt) utvecklar sig precis som historien själv – ickelinjärt. Nu börjar jag väl närma mig fasen då allt insamlat material skall struktureras upp och förhoppningsvis utvecklas till en begripligare helhet. Med många järn i elden har researcharbetet dragit ut på tiden samtidigt som det vuxit lavinartat. Men man kan inte hålla på för evigt, så nu gäller det snart att försöka skapa sig lite sammanhängande tid för hårdkörning. Min erfarenhet från Mynttidningen är att det blir bäst om man har möjlighet att ”gå in i sin bubbla” och helhjärtat kan koncentrera sig på en sak i taget.

Så här skrev jag för på dagen ett år sedan:
– ”Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.”

I mitt researcharbete har hela tiden ingått att följa allt ifrån internetforum och bloggar till nya publikationer. Informationen pendlar verkligen mellan högt och lågt. Ibland håller man till fullo med, ibland skakar man på huvudet och undrar hur i hela världen de har kunnat komma fram till något sådan? På omslaget till Herman Lindqvists senaste bok Sverige – Polen: 1000 år av krig och kärlek (bild ovan) kan vi läsa: – ”Den här historien börjar i skymningslandet mellan saga och sanning. Var och en kan skapa sig en egen bild utifrån de få fakta som finns, lägga pussel med befintliga skärvor och fragment.” Gillar Hermans liknelse med att lägga pussel, men är inte lika säker på vad han menar med att historieberättaren måste välja bort pusselbitar? Man skall givetvis inte behöva fila till bitarna för att de skall passa. Och hittat man bitar som hör till ett helt annat pussel skall man inte försöka truga in dem i fel pussel. Men om det är sanningen man söker är jag övertygad om att pusselläggandet är en betydligt bättre metod än den förhärskande Weibullska dito  (att två av varandra oberoende källor berättar om samma sak). Den senare är emellertid väldigt effektiv om syftet är att helt radera källfattiga perioder ur vår historia. Men vad är egentligen syftet med det? – Så vad är sanning? Och vad är saga?

Sommaren 2017 skrev jag några korta rader på Myntbloggen.se om Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911 och nu tänkte jag avslöja lite mer om hennes ”dubbelgångare”, den polska prinsessan ”Swiatoslawa” (alias Gunhild av Venden). Icke att förväxla med vår svenska Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, som blev drottning både i Sverige och Danmark. – Det rör sig alltså om två olika personer!

En anonym marginalanteckning (skolie) i Adam av Bremen har fått många historiker att dra hårresande slutsatser om Erik Segersälls änka. Att en senare och helt okänd ”klottrare” kan ha vållat så stor förvirring är faktiska ganska märkligt. Och att dessa tre meningar inte ifrågasatts och dissekerats tidigare är fullständigt obegripligt.

Adam, 2:a boken, kapitel 35: Skl. 24 (skoliet finns inte i A-gruppens handskrifter):

 – ”Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och sveonerna gemensamt. Boleslaw, som var en mycket from kristen kung, ingick förbund med Otto III och underkuvade hela slaverlandet, Ryssland samt pruzzerna. Hos de sistnämnda hade den helige Adalbert lidit martyrdöden, och Boleslaw flyttade nu hans kvarlevor till Polen.”

Med dessa rader får alltså den svenske kungen Erik Segersäll (död 992) en polsk prinsessa till hustru. En gemål han aldrig haft, men som vi faktiskt vet har varit gift med den danske kungen Sven Tveskägg. Fortsättning följer …

Medalj ingående i serien kallad Hedlingers regentlängd, påbörjad 1734. Medaljserien omfattar 54 medaljer (numrerade 1-55, nr 4 aldrig graverad) + en titel- och en dedikationsmedalj. Detta fantasiporträtt är signerat CGF (Carl Gustaf Fehrman). Frånsidans latinska inskription (inklusive titelmedaljens förklaringar) lyder i översättning: Föregångarens broder. Efter många segrar kapitulerade han själv för Kristus i det besatta Danmark 986. Våldsam död 992.

Som många säkert noterat är den okände skoliasten som klottrat i sin Adam, inte säker på om den namnlösa prinsessan var dotter eller syster till kung Boleslaw av Polen (967-992-1025). Kanske har han upptäckt att Boleslaw blev kung samma år som Erik dog? Kronologin stämmer med andra ord inte. Händelsen måste ha skett tidigare, under faderns regeringstid. Mieszko I av Polen (ca 930-960-992) gifte sig år 965 med Dubrawka av Böhmen (ca 935-977). De fick barnen Boleslaw (967-1025) och ”Swiatoslawa” (ett rekonstruerat namn, som grundar sig på att en syster till Knut den Store skulle ha hetat Santslaue). Vilket år Boleslaws syster Swiatoslawa föddes är inte känt, men ovannämnda fakta ger vid handen att det måste varit mellan 965 och 977.

Mieszko & Dubrawka. Mitten: POLEN. Republik. 100 Zlotych 1966. Minnesmynt med anledning av Polens 1000-årsjubileum 966-1966. Graverad av Józef Gosławski. Silver 900/1000, Ø 35 mm. Flankerad av: Ewa Olszewska-Borys’ regentlängds-/konstmedalj över Mieszko & Dubrawka, slagen 1985 på myntverket i Warszawa. Silver 925/1000 samt försilvrad brons Ø 70 mm.

En av de första frågor man borde ställa sig är väl VARFÖR de djupt kristna föräldrarna till Swiatoslawa ville gifta bort sin enda dotter med en av Europas sista ”hedningar”, kung Erik Segersäll långt uppe i ”hedningarnas högborg”, Uppsala? Skulle inte Haralad Blåtands son, den redan i unga år döpte Sven Otto, vara ett mer naturligt gifte?

Nästa fråga är minst lika given; NÄR skedde bröllopet? Eftersom Swiatoslawa blev giftasvuxen tidigast 980/5 (vid 15-20 års ålder) skulle det möjligen kunna finnas ett litet fönster för händelsen? Men då kan Swiatoslawa omöjligen vara mor till Olof Skötkonung (970/5-992-1022), eftersom hon vid Olofs födelse 970/5 endast var max 10 år gammal. Det går helt enkelt inte ihop kronologiskt. Däremot passar den beskrivna händelsen som hand i handske för den landsflyktige Sven Tveskägg, som drivits ur Danmark år 986 och som inte vågade sig hem igen förrän efter Eriks död 992.

Det finns faktiskt en mycket enkel förklaring till varför vår anonyme skoliast (kopist) inte kunde få ihop logiken i de ord han stod i begrepp att kopiera in. Han måste helt enkelt frågat sig varför i hela världen en dansk(!) kung skulle angripa sitt eget land!? – Detta kunde ju inte vara rätt!? Det måste ju vara svenskarna som angripit Danmark och inte danskarna. Han måste därför ha antagit att det hela byggt på en felskrivning, varpå han helt sonika bytt namn på Sven och Erik. – Ett klassiskt fall av namnförväxling med andra ord.

Thietmar av Merseburg (975-1018). Faksimil från Thietmars krönika (författad 1012-18) som i åtta böcker beskriver den historiska perioden från 908 till 1018. Suenni = Sven/Svend/Sweyn.

Och, som sagt, vi vet faktiskt att Sven (Suenni) varit gift med en polsk prinsessa!

Thietmar av Merseburg skriver (ca 1015) att modern till Svens söner var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make. Hennes söner liknade i allt sin fader.

Brita Malmers översättning i boken Mynt och människor (1968 – innan hon drabbades av ”den Weibullska historieelimineringen” – jämför Malmer 2010!):
– ”Men ingen kan förstå de egendomliga företeelser som naturen i nordlandet ger upphov till och inte heller de grymma blodsdåd som folket gör sig skyldiga till. Jag går förbi detta. Jag vill endast i korthet berätta något om huggormarnas avföda, Sven förföljarens söner. Deras moder var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son, Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make och som alla andra måste hon lida mycket ont. Hennes söner liknade i allt sin fader.”

Med vetskapen att Sven Tveskägg tillbringat sin tid i landsflykt i Polen och var gift med Mieszkos dotter, som födde honom två söner … får vi också en ungefärlig tidpunkt för Harald och Knuts födelse: Äldste sonen Harald, född i Polen ca 988, kung i Danmark 1014-1018. Den yngre sonen Knut den Store, född i Polen ca 990, kung i England 1016-1035, i Danmark 1018-1035 samt i Norge 1028-1035.

Adam av Bremen skriver (ca 1070) att Sven äktade Eriks efterlämnade gemål, mor till Olof och att ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. Hon födde åt honom sonen Knut.” – Adam kände inte till att Sven Tveskägg varit gift tidigare och gjorde därför det felaktiga antagandet att Knut och Olof var halvbröder.

Adam, 2:a boken, kapitel 39: – ”Efter att ha väntat länge på Eriks död kom Sven tillbaka från sin landsflykt och tog sina fäders rike i besittning.” … ”Olof, som efter sin fader Eriks död fick väldet i sveonernas land, anföll helt oväntat, i spetsen för en här, den olycklige Sven, fördrev honom ur riket och tog själv Danmark i besittning.” … ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. De ingick med varandra en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som var planterad i deras land och utbreda den till främmande folkslag.”

Det är med andra ord solklart VARFÖR Sven gifte sig med Eriks änka, Olofs mor. Det var en bekräftelse av freden mellan Sverige och Danmark! Detta utesluter den polska prinsessan som Eriks påstådda gemål/änka. Hon som polska skulle givetvis inte kunna besegla någon fred mellan Sverige och Danmark. Hade Swiatoslawa verkligen varit Eriks änka hade nog kung Olof istället tvingats överväga att gifta bort sin syster Holmfrid med Sven Tveskägg för att garantera freden. Notera också att Theitmars uppgift att Sven hade förskjutit sin polska gemål (som sönerna senare hämtade hem från Polen) passar utmärkt med att Sven (ca 993-994) ”tvingades” bekräfta freden genom giftermålet med Sigrid Storråda. Det var alltså Sven och inte Erik som var skild.

Genom att korrigera namnförväxlingen i skoliet och byta tillbaka namnen, blir det hela plötsligt helt logisk och fullt begripligt. Och stämmer dessutom överens med såväl Thietmar och Adam som sagalitteraturens genealogi rörande drottning Sigrid Storråda! – Pusselbitarna faller på plats!

Sven, danskarnas landsflyktige kung, slöt ett fördrag med polackernas mycket mäktige Mieszko (kung Boleslaws far). Denne gav Sven sin dotter (Boleslaws syster) till äkta. På grund av detta förbund angrep danskarna och slaverna gemensamt svenskarna (i det ockuperade Danmark).

Sagalitteraturens färgstarka berättelser är förvisso god litteratur, men oftast ingen bra historisk källa. Stora delar av dessa berättelse om Sigrid Storråda är för övrigt lånade från (uppdiktade efter) Nestorskrönikans Olga av Kiev. Så sagornas alla mustiga personbeskrivningar av Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, bör intas med minst två kilo salt. Att hon verkligen existerat och dessutom är en av svensk historias mest fantastiska kvinnor, står dock bortom allt tvivel. Hennes pusselbitar passar nämligen alldeles utmärkt ihop med de äventyr som Toste, Erik, Olof, Sven och Estrid med flera fick vara med om. Men det är en annan historia och några ”hemligheter” får man väl spara …

Grattis på 101-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …