Upsala Nya Tidning (UNT, liberal) skriver idag om ”Samlandets vidriga baksida” med anledning av att utställningen ”The Collector – Samlandets drivkraft” har premiär på lördag på Uppsala Konstmuseum (och pågår t.o.m. den 25 november).

Rutinerade myntsamlare vet ju att det är en väldigt skillnad mellan ”en myntsamling” och ”en samling mynt”. I Sverige har vi dock en generell tendens att inte skilja mellan samlande och hamstrande. På engelska skiljer man däremot mellan collectors / collecting och hoarders / hoarding … samt naturligtvis sjudomen compulsive hoarding.

Att odla sitt samlande genom kunskapssökande och systematisering har med kultur och vetenskap att göra. Att hamstra bensin, mat, silver & guld etc. har med ekonomi att göra. Men att hamstra skräp (något som t.o.m. blivit TV-serie!? – till skillnad från kultur-yttringen myntsamlande) har däremot med sjukdom och psykisk ohälsa att göra.

Naturligtvis finns det många olika nyanser även av myntsamlande.   En del samlare är uteslutande intresserade av myntens historia – och/eller konstnärliga värden. Andra ser det mera som en investering – och/eller bara en rent allmänt trevlig hobby. En del är ute efter att hitta detaljer, felaktigheter och varianter som tidigare inte noterats. Andra strävar efter att bygga upp kompletta samlingar av allt – eller en speciellt avgränsad del av numismatiken. Varje samlare har med andra ord sina egna ingångar till hobbyn – som kan vara hur enkel/billig eller komplicerad/kostsam som helst. Intresse och plånbok är ofta det som styr valet av samlarområde. Och antalet numismatiska samlarområden är förmodligen nästan lika många som antalet mynt- & medaljsamlare. Dessutom kommer det till nya innovativa områden hela tiden.  – Ni anar inte vad folk kan hitta på.  ;o)