Den 6 november 1632 …

Publicerat av
Svara

Idag skriver vi den 6 november … och då kan man ju som göteborgare av födsel och ohejdad vana, inte gärna undgå att orda lite om Lützen och stormaktskungen Gustav Adolf.

Nu noterar jag emellertid att den lundensiske professorn och bloggaren Dick Harrison ägnar dagens historieblogg åt en lång artikel om just ”Slaget vid Lützen”, så jag nöjer mig med att referera till sakkunskapen. Men några fina medaljbilder med anknytning till ”kända slag”, kan jag väl bjuda på. Gustav Adolf är ju given, men p.g.a. dimma hittade jag ingen Wallenstein … så ni får hålla till godo med Tilly från Breitenfeld 1631 istället.  😉

  

Till vänster en medalj över Gustav II Adolf (1594-1632), formgiven av mynt- och medalj-gravören Carl Gustav Hartmann (1666-1738), frånsidan efter Nils Keders förslag.

Till höger den belgiske konstnären Joseph Arnold Pingrets (1798-1862) medalj över Johann Tserclaes Tilly (1559-1632), graverad 1824 för Durands medaljserie.

Dagens datum får mig alltid att tänka på min gamle vän och kollega på Stureplatsen i Göteborg – Paul Levin (1932-2007). Paul brukade nämligen inte försitta tillfället att tala om att han minsann var född exakt 300 år (och en månad) efter slaget vid Lützen den 6 november 1632.  ;)Dessutom samlade han privat på stormaktstidens medaljer!

Paul och det gemyt han bjöd på i sin butik om lördagarna i början av 1970-talet (och framåt), var en av anledningarna till att jag fastnade för myntsamlandet och numismatiken. Med ett stort och brett kunnande, i kombination med humor, talrika historier och ett unikt affärssinne gjorde han Ticalen (eller Schakalen som han själv sa) till en självklar träffpunkt för stadens myntsamlare. Gratis kaffe med dopp och ett stort engagemang i GNF bidrog säkert också till ”folksamlingarna” inne på kontoret.

Speciellt glad att se ”lillgrabben”, blev han de gånger pappa Stig (”plånboken”) var med … 😉  De båda hade träffats långt tidigare i Samlarförbundet Nordstjärnan, där min far hade ett lågt medlemsnummer (1350?), något han var mäkta stolt över.

Bilden ovan är tagen den 1 april 1981 i samband med att Paul och hans hustru Inger uppvaktade min mor på hennes 50-årsdag. Vid det laget hade jag nog varit kund hos Paul i bortåt 10 år. Lite senare samma år blev vi grannar på Stureplatsen i Göteborg. Ticalen på 3:an och Antikören på 1:an.

Lika som bär …?

Publicerat av
Svara

Idag läser vi i Schibsteds Svenska Dagbladet (SvD) om ”problem” med den nya 5-kronan som planeras utkomma 2016 … och hur ”problemen” skall lösas.

– ”Den kommande svenska femkronan är så lik den danska tiokronan att det under en tid fanns oro för att den måste göras om”, skriver Svenska Dagbladet.

Med utsagan ”under en tid” menar man förmodligen tidsrymden mellan kl. 10:37 och 16:51 idag … då de båda journalisterna inte riktigt visste vad de skulle tro.  😉

De båda mynttypernas formgivning framgår av bilden till vänster och myntfakta för dem lyder som följer:

  • Danmark. 10 Kronor 2011.  Ø 23,35 mm (tjocklek 2,30 mm), vikt 7,00 gram.
  • Sverige. 5 Kronor 2016.  Ø 23,75 mm (tjocklek 1,95 mm), vikt 6,10 gram.

Tilläggas kan att båda är runda och gulaktiga … men där slutar också likheterna.  😉

Falskt Kristina-öre 1639

Publicerat av
Svara

Så där ja, då rullar bilen igen efter att ha fått en ny startmotor. Alltid är det något som kommer i vägen … 😉

För ett drygt år sedan skrev jag om ett falsk Kristina-öre 1649 på eBay. Nyligen noterade jag ett dylikt i samma serie, men med årtalet 1639. Även denna på eBay.

Dessa förfalskningar dök upp i början av 1970-talet, när myntsamlandet fullkomligt exploderade – mycket p.g.a. den då rådande inflationen. Alla skulle samla! Även de som inte kunde ett smack om mynt. – Ett gyllene tillfälle för falskmyntare alltså.

Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Avesta-öret 1649, den unika fyrken 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrken 1627, Säter-öret 1625 med “spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 samt 2 Öre KM 1662 (ev. också de s.k. blodsklippingarna 4 och 8 mark 1568). – Kanske emanerar de rent av från en småländsk kopparslagare …?

Gemensamt för dessa är att de är maskinpräglade (d.v.s. slagna, ej valsverkspräglade som originalen) med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Studerar man detaljerna lite närmare ser man tämligen omgående att kopiorna saknar stilkänsla och är ganska taffligt formgivna. Präglingskvaliteten är däremot generellt bättre än de valsade originalen. – Lite ”för bra” om man så säger. 😉

Johan III – Hildebrand nr 7

Publicerat av
3

Fick SNT 7-2013 idag, där jag direkt fastnade för Jan-Olof Björks spännande artikel om guldmynt ur Brenners samling? – Tydligen flera än jag som studerat länken till Pushkin State Museum, som en av Myntbloggens läsare delgav oss för fem veckor sedan. 😉

Det sensationella tredje exemplaret av den göteborgska 6-marken 1610 (som ”varit försvunnet”) samt den intressanta guldklippingen om 8 mark 1598 (som varit ”falsk-förklarad”), får vi ta vid ett senare tillfälle. Idag skall det istället handla om Johan III:s pampiga och mycket sällsynta medalj – Hildebrand 7, som också omnämns av Björk.

Innan Elias Brenners exemplar av nämnda medalj dök upp på Pushkin Muséets hemsida, kände jag endast till ett genuint exemplar av Johan III, Hild. 7 … nämligen det silver-exemplar (överst t.v.) som finns på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Där finns även en tennavgjutning av just denna medalj (nederst t.v.) – samma ex. alltså.

Jämför man KMK:s exemplar med Pushkin Muséets, noterar man genast att det senare är uppgraverat samt av en något sämre gjutkvalitet. Dessa små egenheter, som kommit i dagens ljus tack vare att numismatikerna i Moskva valt att publicera bilder på webben!, gav mig genast möjlighet att identifiera mitt eget exemplar av denna medalj … som en avgjutning av just detta exemplar!

Att min brunmålade tennavgjutning verkligen är gjord efter Brenners ex. konstateras enklast genom de exemplarspecifika små kännetecken som finns; gjuthålet i vapenkronan, det dubbla R:et i I-R samt det genom uppgravering mera markerade lockarna på kung Johans huvud.

De naturliga – och spännande! – frågorna blir då NÄR, VAR och av VEM denna kan vara gjord? Brunmålade tennkopior av rara medaljer förekommer då och då, men det är svårt att ha en bestämd åsikt om när de är gjorda. Att de tillverkats för att fylla luckor i (offentliga) samlingar är däremot ganska klart. Brenners samling såldes 1721 till Walter Grainger, en engelsman bosatt i Stockholm. Efter dennes död 1728 såldes den vidare till en rysk furste och brukspatron vid namn Demidov. År 1772 skänkte Demidov sin samling till den kejserliga universitetet i Moskva och sedan 1912 ingår den i Pushkin Muséets samlingar i Moskva. Mest troligt förefaller det mig att tennavgjutningen har ryskt ursprung (beställd av någon?) … och eventuellt  hamnat i Sverige via Henryk Bukowski under 1800-talets slut? – Eller skall vi månne ända tillbaka till Nils Keders dagar? – Tja, vem vet?

Den gode Elias Brenner illustrerade sitt verk 1691 med fantastiska teckningar. – Men någon ”stilkänsla” för de olika objektens tidperioder finns verkligen inte. På bilden till vänster ses Brenners illustration överst … och därunder en föga tidstypisk kopia, graverad efter Brenners teckning. Stilen är så långt ifrån mästaren Willem Boy 1569 man kan komma. Men den är väldigt lik kopparsticket i Brenner. Har man inget original att kopiera, får man hålla till godo med en teckning.  😉

Det finns mycket, mycket mera att orda om när det gäller dessa tidiga och rara svenska medaljer, men fördelen med en blogg är ju att man kan ta det lite pö om pö … 🙂

Får man besvära om en trevlig helg!?

496 år sedan Martin spikade teser!

Publicerat av
Svara

Lördagen den 31 oktober anno 1517 lär Martin Luther (1483-1546) ha spikat upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg – inledningen till reformationen.

Martin Luther är naturligtvis mest känd som den tyska präst, munk och teolog som 1517 initierade den protestantiska reformationen. Just denna dag för 496 år sedan anslog han sin skrift ”de 95 teserna”, där han attackerade kyrkans släpphänta försäljning av avlatsbrev. Luther motsatte sig kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kan köpas för pengar.

Med anledning av detta tänkte jag visa några Karlsteen-medaljer och lite kortfattat berätta historien om några av dennes medaljer från åren 1682-1683 … och hur både utländska sändebud och tvenne numismatiskt intresserade kungligheter, kan ha varit inblandade i detta.

Enligt Stig Stenstöm (NNÅ 1945) var mästergravören Arvid Karlsteen (1647-1718) under första halva av 1682 på utlandsresa – förmodligen hos självaste drottning Kristina i Rom! Medaljen till vänster finns dels med Kristinas och fadern Gustav II Adolfs sammankopplade porträtt (som det illustrerade exemplaret), och dels med en annan frånsida (med inskriptionen: NON FIT TAMEN INDE MINOR = Den (solen) blir likväl inte mindre därav), kopplad till respektive åtsida. Om Kristina-porträttet skriver Stenström: – ”Om man möjligen skulle tvivla på, att Karlsteens utomordentligt livfulla och realistiska porträtt av Kristina skulle vara utfört ”ad vivum” (efter levande modell), bör man erinra sig Brenners uppgift, att medaljen slagits i Rom.  – Kanske är det så? … eller så gjorde Karlsteen förlagorna (vaxpousseringarna) där … och graverade sedan stamparna i Stockholm …?

Kanske porträtterade Karlsteen till och med självaste påven under sitt besök i Rom …?

I sitt verk ”Sammlung merkwürdiger medaillen” från 1740 berättar Johann Hieronymus Lochner, att Karlsteen 1683 fått en beställning på en medalj över påven Innocentius XI (född 1611 som Benedetto Odescalchi, påve från 1676 till sin död 1689), av det franska sändebudet i Stockholm. När Karlsteen höll på som bäst med detta råkade det engelska sändebudet få se det halvfärdiga arbetet. Denne lär då ha bett gravören att först utföra en medalj över Jean Calvin (1509-1564), den mest betydande 1500-talsreformatorn vid sidan av Martin Luther och grundaren av den kalvinistiska (reformerta) läran, som bl.a. i England hade större inflytande än Luthers läror.

Nu bar det sig emellertid inte bättre än att självaste kungen, den numismatiskt intresserade Karl XI (1660-1697) avlade ett besök i Karlsteens ateljé. När kungen fick syn på nämnda arbeten, befallde han konstnären att i första hand gravera en medalj över Martin Luther! (första bilden).

Frånsidan på Karlsteens Luther-medalj visar ett altare med en uppslagen bok, på vilken ett hjärta med ett kors är placerad – allt under en strålande sol. På sista bilden ses två varianter av Calvin-medaljen; den översta som den var ämnad att se ut, den nedre (felaktigt) kopplad till Luthers frånsida. De tre religiösa medaljerna anno 1683, över påven Innocentius XI, Martin Luther och Jean Calvin har i Stenströms verk nr 54-56. Diametern är ca Ø 46 mm och de förekommer i brons och silver (samt avgjutningar). Medaljen över påven är sällsyntast – och den (korrekta) över Calvin klart vanligast.

Utan att spekulera om varför? … kan man även notera att Påve-medaljen är signerad ”AKarlsteen”, Calvin-medaljen ”AK”, medan Luther-medaljen är osignerad.

OD-kören 160 år idag!

Publicerat av
Svara

– ”Sångsällskapet Orphei Drängar bildas den 30 oktober 1853 i krögaren Österbergs festvåning vid Gamla torget i Uppsala. Staden är avspärrad på grund av risken för kolera och nöjeslivet är begränsat. Förstetenoren Jonas Widén samlar kring sig tre sångare, en dirigent – Oscar Arpi, ledare för Allmänna sången – en pianist och, för säkerhets skull, en åhörare” … detta kan man läsa på http://www.od.se/historia.

En av sångerna som sjöngs den kvällen var Carl Michael Bellmans Hör I Orphei Drängar, som sedan blev lystringssång och upprinnelsen till den välbekanta OD-kören.

I samband med att Sångsällskapet Orphei Drängar (OD-kören) firade sitt 75-årsjubiléet 1928, kunde man konstatera att kung Gustav V hade varit medlem i 50-år! Detta dubbeljubileum firades med en minnesmedalj, formgiven av skulptören Nils Sjögren (1894-1952), som sedan dess tilldelas medlemar som tillhört Orphei Drängar i 50 år – eller (undantagsvis enlig Wahlstedt) till medlemmar som särskilt utmärkt sig.

Medaljen återfinns kuriöst nog under Hugo Alfvén (1872-1960) i Axel Wahlstedts referensverk ”Minnespenningar över svenska män och kvinnor”, Numismatiska Meddelanden XXIX, tredje följden, Stockholm 1937. Frånsidan motiv beskriver Wahlstedt så här: ”En dirigent, som bär Hugo Alfvéns drag, anför en grupp av fyra* studentsångare. Samtliga bära högtidsdräkt, sångarna med studentmössor”. Angående åtsidas Gustav V-porträtt förtäljer Wahlstedt följande: ”Konungens bröstbild, höger sida, i civil högtidsdräkt med Carl XIII:s ordenskors”.

Professor Nils Sjögrens medalj över Gustav V och OD-kören präglades (ursprungligen 1929) hos hovjuvelerare W. A. Bohlin i Stockholm. Den förekommer i brons, förgylld brons samt silver och brukar på randen vara graverad med mottagarens namn, medlemsnummer samt årtal. Diametern är Ø 56 mm (18:e storleken).

*  Wahlstedt anger fyra sångare … men jag tycker mig även kunna skönja en femte …?  … för det kan väl inte vara ”en svävande studentmössa utan huvud” …?  😉

Passion eller plikt …?

Publicerat av
2

Efter rekommendation från en läsare, passade jag vid dagens trekaffe på att läsa igenom Brita Malmers postuma artikel (gammalt föredrag) i senaste SNT. Intressant!

Reagerade bl.a. på dessa meningar:
– ”Vad driver då egentligen en sådan som mig? Det är faktiskt inte någon intensiv kärlek till numismatik, det finns andra intressanta ämnen också. Utan snarare är det plikten, man måste fullfölja vad man en gång åtagit sig”.

Efter att ha lagt ifrån mig tidningen och hällt upp en påtår, slog det mig dels hur totalt olika ingångar man kan ha till numismatiken. Och dels hur fantastiskt omfattande numismatiken verkligen är. Den är faktiskt OÄNDLIGT mycket mer än ”tredimensionell”, som Malmer uttrycker det. Global ekonomihistoria över tid är blott en liten, liten del av detta – i likhet med stamkopplingsscheman. Man får aldrig ihop ett färdiglagt pussel av endast 3-4 pusselbitar. Rigid källkritik i all ära, men det är först när man börjar vidga sina vyer och addera ”tvärvetenskapliga hjälpmedel” (och fantasi i meningen ”thinking outside the box”), som konsthistoria, gravörstilar, tillverkningsteknik, typkategorisering, historical timeline etc. etc. som det börjar bli riktigt intressant med numismatik.

Själv är jag nog Brita Malmers raka motsats. För mig är det ett passionerat intresse och en aldrig sinande nyfikenhet som är drivkraften. Jag vill veta mer och formulerar därför frågeställningarna på många olika plan. Ju mer man lär sig, desto mer finns det att upptäcka! – Och ifrågasätta!! … så kanske finns det ändå en likhet …?  😉

Ber att få tillönska en trevlig helg!

Falska plåtmynt: ”1/2 Daler SM 1710”

Publicerat av
13

Häromdagen fick jag en fråga angående ett falskt plåtmynt på Tradera. Svarade lite kort att det förmodligen är av småländskt ursprung (med hänvisning till Myntbloggen 2013-02-19), tillverkat omkring 1970, samt att det lätt kan avslöjas p.g.a. den av falskmyntaren missuppfattade värdehöjningen
”1 Daler SM” som aldrig existerat. (Skall vara 3/4 Daler SM). Idag tänkte jag passa på att vidarutveckla detta och visa lite olika ”varianter” på denna mycket vanligt förekommande förfalskning.

På bilden ovan ses två olika exemplar. Den vänstra är präglad i koppar och saknar motstämplar. Den högra är gjuten i mässing (efter en präglad kopia!) och har en felaktig värdeförhöjning (1 Daler SM istället för 3/4 Daler SM). Nedan har jag satt ihop ett bildmontage med både präglade och gjutna kopior av 1710 års halvdalersplåt.

Notera att de första präglade kopiorna kan ha både varierande (eller snarlik) form och stämpelplacering … medan de senare gjutna förfalskningarna är stöpta ur tre olika formar; utan motstämpling, med 1DSM till höger resp. nedan – vriden 90 grader.

De präglade kopiorna har skarpa detaljer och är ”nästa för bra” utpräglade för denna typ. Till det gjutna har man dels använt tre präglade kopior som förlagor … men man har uppenbarligen även gjort grova avgjutningar av tidigare och bättre gjutna kopior.

Medan de präglade kopiorna med största säkerhet härstammar från den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” någon gång i början av 1970-talet … har de gjutna sannolikt ett annat ursprung. De är senare, klumpigare och har uppenbarligen tillverkats ”i flera upplagor” (eventuellt av olika tillverkare?).

Håll dig till musiken Ulvaeus!

Publicerat av
13

Aj, aj, aj … läser DI , VA & SvD idag och inser snabbt att även musikaliska under och multimiljonärer kan ha en väldigt inskränkt och historielös syn på ”pengar”.

Tycker verkligen att Björn Ulvaeus är ”naiv som en miljöpartist” i detta sammanhang. Tycks tro att knarkarens hälare (eller ”Muteborgaren”) försvinner med den kontanta kronan? Att använda euro, dollar … silver, guld … cigaretter, knark!? … svarta tjänster etc. etc. kan naturligtvis aldrig bli några alternativ?

Nä, allt är femhundringens fel. Utan den hade knarkaren inte behövt stjäla ihop sitt missbruk och alla ”Muteborgare” skulle bli hederliga över en natt …!??
– Tankevurpa? – Eller bara en av bankkartellens köpta lakejer …?

Sedan får vi veta att de smutsiga små bakterierna inte gillar plastkort – bara kontanter, kundvagnar, toaletthandtag etc.?  – Låter som ett eko från ”den kundlösa banken” … 😉

Bankernas och kreditkortföretagens påtvingade ”etik”, teknik, spionverksamhet och möjlighet att snabbt konfiskera spararnas pengar – när det smäller … är något som inte alls förespeglat Ulvaeus. Inte heller vad betalkort och kortbedrägerier EGENTLIGEN kostar? – för det är det nog bara bankerna och kreditkortföretagen som vet.

Att som ekonomiskt oberoende (läs: Ulvaeus & bankkartellen) tala om ”sitt stora risktagande” att vägra kontanter, lägger lite av ett löjes skimmer över debatten. Kontanter är i själva verket ett utmärkt verktyg för ”spara och slösa” att få översikt över sina pengar. Det är t.ex. därför ”Lyxfällan” använder just kontanter.

Istället för att ”vägra kontanter” tycker jag att man skall göra som jag själv; ”vägra kontantlösa näringsidkare”, typ ”Abba the Museum”, Teliabutiken etc. – Även om man då hamnar utanför deras statistik och samtidigt blir ”ett argument” för Ulvaeus & Co.

Så där ja, då har jag raljerat färdigt för idag.  😉

Tillägg 2013-11-01:
Svenska Dagbladet  – ”Kortföretagen har fel om kontanter”.
Cornucopia?  – ”Kontanthantering billigare än betalkort”

Sakkunskapens trovärdighet

Publicerat av
2

Att googla på ”museichef” är inte direkt upplyftande i dessa dagar. Begränsar man sig till närtid hittar man (förutom Expert stal frimärken framför kameran) bl.a. Museichef slutar efter anhörigjobb och Fd museichefen Salin kan få villkorligt fängelsestraff.

Det verkar inte direkt som museicheferna prioriterar etik, fair trade, konkurrens och juste (schysst) upphandling. Är i och för sig inte så insatt i ”stockholmsskvallret”, men vem har kunnat undgå upprördheten bland alla de kollegor som helt förbegicks när nya KMK skulle byggas upp i slutet av 1990-talet. (Eftersom KMK saknade/saknar vital numismatisk kompetens i huset, var/är man tvungen att köpa in denna istället). Ryktet säger: ”konsultationsarvoden för miljoner * – allt till samme mynthandlare”!?  Hur det än ligger till med detta så är blotta misstanken om svågerpolitik och korruption, något som sänker förtroendet – i varje fall så länge det får stå oemotsagt.

Därför vore det trevligt att få se KMK/SNF/MISAB ta kraftfullt avstånd ifrån sådant otyg. Kanske behöver man utarbeta en policy för hur upphandling, inventering etc. skall gå till? För vi behöver verkligen inte fler skandaler! Det som skett är naturligtvis historiskt under alla förhållanden – men frågan är om man verkligen tjänar på att dessutom försöka sopa det hela under mattan? Skandalen blir inte mindre av att tigas ihjäl.

Apropå trovärdighet och ”fakta” …  – De som hållit på med ämnet svenska mynt under lång tid blir nog ganska förvånade över ”kunskapsnivån” på vissa webbsidor som producerats av ”landets största experter”. Gemene man har naturligtvis klart för sig att exv. Wikipedia (och webben i stort) måste läsas ”med en nypa salt”, men dessvärre tror jag att många tar ”faktauppgifter” från auktoriteter som Kungl. Myntkabinettet och Svenska Numismatiska Föreningen, för just ”fakta”. Av den anledningen tycker jag att båda organisationerna har ett visst ansvar för det man publicerar och ”lär ut”.

I helgen kikade jag lite både på ”KMK:s faktasidor” och ”SNF:s ungdomshörna” ** och blev inte direkt imponerad. Nog borde KMK kunna skilja på Nyköping och Norrköping, vara hjälpligt uppdaterad på olika områdens referenslitteratur etc. Det har faktiskt hänt en del under 40 år inom forskningen på svenska mynt efter 1521 – även om den till 99% skett i privat regi. Den som tar på sig uppgiften att ”lära ut” bör nog lära sig själv först. Och kan man inte själv, ja då får man väl upphandla tjänsten av någon som kan.

Har i samband med detta också roat mig med att så smått påbörja ”en provsida” under vinjettens rubrik: MYNT > Svenska Mynt > Gustav II Adolf > Kopparmynt. Har länge tänkt fylla på dessa rubriker med material – men som så ofta har tiden inte räckt till.

Nu har jag i alla fall börjat …  🙂

 *  2013-10-23:  Ryktet var, som så ofta, inte riktigt korrekt. Enl. nya och mera trovärdiga  uppgifter rör det sig istället om 325.000 kr + moms … för 2½ års arbete … för två man.  – Vilket för mig låter väldigt billigt!

**  2013-10-23:  Eftersom SNF helt förändrat innehållet på länkad sida, har jag lagt in en skärmdump på ”före och efter” istället. Annars förstår man ju inte sammanhanget. Man förefaller (plötsligt?) blivit inspirerad av ett drygt tre gammalt bildmontage från Mynthandeln.com (2010-07-20) som väl ursprungligen egentligen var tänkt som ”en passning” till en annan välkänd bloggkollega. 😉