Kategoriarkiv: Tillverkningsteknik

Solidusfynd på eBay!

Publicerat av
Svara

Visst kan det ibland skönt att vara ledig och strunta i allt vad mynt, medaljer och numismatik heter. Under midsommarveckan hade vi besök av våra vänner från Gotland – och då blev det minsann inte mycket mynt. När man så kommer tillbaka till kontoret och börjar kikar runt webben för att se vad man missat … ja, då infinner sig snart ”eftertankens kranka blekhet” … Hmm … XR-mynt för en dryg tusenlapp!?

Är det månne fler än jag som upptäckt att ni missat denna rara solidus? För knappt två veckor sedan såldes på amerikanska eBay en oansenlig, men mycket sällsynt tvåårstyp av liten Elbing-solidus (schilling) 1656.

I referensverket Sveriges Besittningsmynt (SB) från 1980 betecknas samtliga fyra schillingar från Karl X Gustavs Elbing (invid kusten i Ostpreussen – numera i Polen) som XR. Två av dem är präglade för Staden (SB 64-65 med Elbings stadsvapen på frånsidan) och två för Kronan (SB 18-19 med trekronorsvapnet – se bild). Åtsidorna är desamma för alla fyra – krönt CG-monogram samt omskriften: CAROL. GVST. D.G. R.

Präglingarna för Staden Elbing har normalt frånsidesinskriptionen: SOLIDVS ELBING medan Kronans dito har: SOLIDVS PRVSSIAE. En hybrid är dock känd (SB 64) med Elbings vapen och den senare omskriften.

Solidus-schillingar från Riga och Livland etc. är ju rent generellt mycket, mycket vanliga och kan handlas i stora mänger för en spottstyver. Personligen tycker jag kanske att de samtida förfalskningarna av dessa mynt är de allra roligaste. Även dessa präglades (i valsverk) i stora mängder – på fästningen / slottet Suczawa (Suceava) i Moldavien i nuvarande Rumänien (nära gränsen till Ukraina). Falskmyntningen lär ha pågått under perioden 1662-1683 … och bör således tagit sin början under den period den moldaviske härskaren Eustatie Dabija (1661-1665) hade makten. Han lär f.ö. varit den sista härskaren som präglade moldaviska mynt … kanske gjorde han även andra …? Det är nog inte omöjligt att man i Suczawa? hade en tradition av ”att slå andras mynt”.

Ovan en oklippt ten av en Suczawa-förfalskning av en Solidus Livland, Karl X Gustav med felaktigt årtal ”12” (typen präglades 1654-57, jämför SB s. 202-205 och SB 14-17).

Slutligen: Stort GRATTIS!, ”Cuprea” till ett verkligt fynd!  🙂

8 öre klipping 1591

Publicerat av
Svara

Idag läser vi om samtida förfalskningar på Kjell ”Gorgon” Holmbergs blogg. Ett i mitt tycke väldigt spännande område – i princip lika gammalt som själva företeelsen mynt. Greker, romare, vikingar etc. har alla kopierat och imiterat gängse cirkulerande mynt. Och så sker naturligtvis även i våra dagar. Inget nytt under solen. Kjell visar ett par ”udda” halvörtugar från Sten Sture den yngres dagar – och ett otvivelaktigt äkta jämförelseexemplar. Ovanliga saker som det var roligt att få ta del av. Tack Kjell!

På årets FriMynt kom det fram två olika samlare och visade sina resp. exemplar av det ganska vanliga myntet 8 öre klipping 1591. Båda ville veta om de var äkta – eller kanske samtida förfalskningar? Bakgrunden till frågorna var förmodligen en liten blänkare på Mynthandeln.com om dessa mynt … som i sin tur bygger på artikeln ”Falskmyntning på Johan III:s tid” av P. Anders G. Hagström i Mynttidningen 5/6-1996. Det finns nämligen skäl att tro att myntmästaren Mickel Hansson (mannen bakom de s.k. blodsklippingarna) och dennes son Måns Mickelsson förfalskat dylika anno 1591.

Myntet ovan är en förmodad samtida förfalskning, utförd i grov stil (klicka på bilden för en förstorning) som förefaller vara präglad i ren koppar. Myntet till vänster är tveklöst äkta och har ursprunglig silveryta (efter s.k. vitkokning). Denna klipping finns för övrigt att bese i Avesta Myntmuseums fina utställning. Båda mynten är i för typen ovanligt bra skick och tittar man lite närmare på vasakärvarna ser man tydliga skillnader.  – Original och kopia …?

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas nämnda artikel i Mynttidningen.

Avslutningsvis vill vi passa på att önska alla en riktigt skön midsommar! Ät, drick och njut! … i ösregnet …?   😉      / Ulf & Babsan på Vikingabo

Myntfynd – morot för unga!

Publicerat av
1

När en skolklass med åttaåringar i norska Bergen skulle lära sig om odling och vad jorden kan ge, genom att så morötter (gulrøtter) … fick man en oväntad överraskning …

– Plötsligt fann Sverre ett mynt!
– Det står 1771 på den!, ropade han.

Myntet skapade stort interesse bland tredje-klassarna, skriver Bergens Tidende och fortsätter:  – Iveren ble stor da vi fant den nydelige mynten. Den er fra 1771 og er en skilling. Vi syntes dette var så spennende, sier lærer Line Nygard på  Hellen skole. Åtteåringene forteller at de også fant et dyrebein i åkeren. – Kanskje det er fra en dinosaur, lurer en.  😉

Det står Danmark på mynten, og det er fordi vi da var eid av Danmark, sier Bendik, som går i fjerde klasse og kan sin historie. – Kanskje vi blir rike? lurer en ung pike.

Oavsett om myntfynden görs i trädgården eller i mormors sekretär, verkar det vara objektens höga ålder och/eller potentiella värde som fascinerar. – Det är inte utan att man känner igen sig … – Hur gammalt är ditt äldsta mynt? – Vad är det värt?

Men det är egentligen först när man börjar efterforska ”sina klenoder” som det börjar bli riktigt spännande. Ju mera man lär sig, desto mer spännande blir det. Nyfinkenheten eskalerar – och innan man vet ordet av är man kanske myntsamlare! ;o)

Den aktuella mynttypen ”1 Skilling Danske K.M. 1771” (kopparmynt, vikt 11,69 gram och diameter ca Ø 30 mm) präglades i enorma mängder (nästan 55 miljoner ex. – eller ca 643 ton!) under kung Christian VII av Danmark, åren 1771-1785 (alla med årtalet 1771 – utom en sällsynt ”felprägling” med årtalet 1779). Myntorterna var Köpenhamn och Altona (som då tillhörde Danmark, men efter det Dansk-tyska kriget 1864 tillföll Tyskland) samt norska Kongsberg (1784-85). Mynten från sistnämnda ort är faktiskt (till stor del) slagna på blindmynt (myntämnen – i detta fall myntplåtar) av Falu-koppar som importerats till Norge från myntverket i Avesta i Dalarna!  – Helnordiska mynt alltså!

Även om mynttypen i sig är mycket vanlig tillhör dessa mynt de som samlare länge vänt och vridit lite extra på. Det förekommer nämligen en hel del både roliga och sällsynta varianter. Här är några av de mest eftersökta:

  • Men DANKSE istället för DANSKE
  • Men DANAKE istället för DANSKE
  • Men DNASKE istället för DANSKE
  • Men SKILLIING och M.K. istället för SKILLING och K.M.

Dessutom förekommer variationer i utformningen av åtsidans monogram. Tre av de ansvariga stämpelsnidarna (gravörerna) lär ha hetat Bauert, Lunde och Wolff … men vem av dem som stavade sämst …?  – ja, det är faktiskt mer än jag vet … ;o)

Med detta var skoldagen slut. Tycker vi på kort tid hann med en hel del.  – Historia, geografi, rättstavning, matematik, hemkunskap, arkeologi, osteologi … etc.  😉

SNF:s småländska årsmöte

Publicerat av
Svara

SNF:s årsmöte 2013: En tyst minut. Wijk ut, Lind in, Göhle upp. Juniorer 5 x 125 kr. Inga övriga frågor. Utdelning av interna belöningar. Tack för kaffet.

Tja, ungefär så skulle man kanske kunna sammanfatta Svenska Numismatiska Föreningens årsmöte i småländska Vetlanda för ett par veckor sedan. I stort som 2012 alltså.

I ovan länkade årsmötesprotokoll (pdf) finns däremot icke en stavelse om eventuella satsningan på ungdomen, återväxtproblemen eller internet – eller ens tankar därom. Tråkigt, men inte på något sätt oväntat. Söker man lite närmare på SNF:s webbplats hittar man dock en, lite försiktigt undangömd, nyhet! – SNF har lyckats övertala vår vän Lennart Castenhag i Dala-Järna att åta sig den mycket stora utmaningen att försöka återuppliva föreningens stendöda hemsida: Numismatik.se!

Det skall bli mycket intressant att följa utvecklingen och se vad styrelsen har för planer och idéer för sin nya internetsatsning. – Fram med kreativiteten nu! – Överraska oss!

Ottossons OTHO-medalj

Publicerat av
4

Idag, den 9 april, har Otto namnsdag – och har så haft sedan 1772 (då Otto-dagen flyttades från den 4 november). Så vad kan passa bättre än att redovisa lite uppdateringar av ”forskningsläget” kring den mystiska OTHO-medaljen (Ø 42 mm), med omskrifterna IMP OTHO CAES AVG P M COS II – MATVRA CELERITAS, som jag skrev om för ett par-tre veckor sedan.

Tack vare ett hett tips från, den uppenbarligen skicklige googlaren, Mikael Runsten här på Myntbloggen, fick jag nys om en för mig okänd medalj över Achille Bocchi med samma frånsida som min Otho-medalj! Achilles Bocchius (1488-1562) var historiker verksam i Bologna och kanske mest känd som författare av emblemboken Symbolicarum quaestionum de Universo genere, 1555.

Bocchi-medaljen (Attwood #1186, översta bilden t.v.) är gjuten och dateras till 1550-talet. Som Attwood påpekar ser åt- och frånsida inte riktigt ut att passa ihop. Åtsidan har en högervänd bröstbild samt omskriften:
ACH. BOCCHIVS. BONONIENSIS. HISTORIÆ. CONDITOR … vilket väl på svenska betyder ungefär; Achille Bocchi, uppbyggare/tecknare/grundare av Bolognas historia.

Nästa steg blev att kontakta Philip Attwood, ”Keeper of Coins and Medals at The British Museum in London” … och författare av referensverket; P. Attwood, Italian medals, c.1530-1600, in British public collections. Sagt och gjort. Iväg med ett e-mail … och redan efter några timmar(!) fick jag svar. Internet är fantastiskt. Det visade sig att Philip Attwood aldrig sett eller hört talas om OTHO – MATVRA CELERITAS-medaljen och därför var mycket tacksam över att få se den. – Vilken tur att jag publicerade den. Philip skriver bland annat så här:

– ”In my catalogue of Italian medals, c.1530-1600, in British public collections (where it appears as no. 1186), I point out that differences in style and size suggest that the reverse does not appear to belong with the obverse, although of course Bocchi had adopted the symbol of moderation for himself. Now seeing the Otho medal, I think it possible that this reverse was created along with the Otho obverse and was then subsequently borrowed by the creator of the Bocchi medal, who perhaps took a cast from an example of the Otho piece”.

Eftersom denna och en del andra renässansmedaljer har en nära koppling till antikens romerska mynt, samt det faktum att ”Otho-medaljen med S-C och soldater”  (nederst på första bilden) av experter tillskrivits Giovanni Cavino (1500-1570) i Padua, var Philip Attwood vänlig nog att vidarbefordra mina frågeställningar till kollegan Richard Abdy … som han presenterar med orden; ”our curator of Roman coins, who will be able to tell us whether the Otho obverse (or indeed obverse and reverse) is known – perhaps the work of Giovanni da Cavino, who was working in Padua at around the same time?”

Det visar sig att även Richard Abdy var tacksam över att ha fått kännedom om denna okända(!) medalj och att han tidigare endast sett åtsidan. Han skriver: ”Many thanks for showing this. Our usual go-to source for Paduans (Klawans* – see attached info sheet) only has the Otho obverse (for the fantasy sestertius type) I’m afraid. The reverse is un-Roman though”.

*  Klawans, Zander H.; Imitations and inventions of Roman coins: Renaissance medals of Julius Caesar and the Roman Empire.

Så då befinner vi oss i läget att en expert på romerska mynt har sett OTHO-åtsidan och experten på italienska renässansmedaljer är förtrogen med MATVRA CELERITAS-frånsidan … men ingen av dem känner till kombinationen. Och hur skulle de kunna göra det? Att Mikael och jag hittat (sidan 445) i boken A Collection of Voyages and Travels, beror ju på att vi hade något att googla på. Annars hade det varit svårt att finna denna kombination. Hur som helst ger uppgifterna i denna bok belägg för att medaljen fanns redan på 1500-talet i det så kallade Amerbach Kabinettet, som idag finns inrymt i Konstmuseet i Basel. (”Amerbach Cabinet”, Kunstmuseum Basel). Det finns t.o.m. ett porträtt av Bonifacius Amerbach (1495-1562), målat i olja av Hans Holbein 1519.

Eftersom jag inte riktigt tycker att Otho-medaljen stämmer överens med det jag sett av Giovanni Cavinos (Giovanni di Bartolommeo dal Cavino eller Giovanni da Cavino) medaljer och sestertie-imitationer, ställde jag ett par djärva frågor till Philip Attwood strax före påsk:  – ”About the Otho-medal … what would you say if I suggested Leone Leoni (1509–1590) …?? It seems that the thin traces of helplines around the legends, can be found on almost all of his medals? Could perhaps Charles V, Duchy of Milan, have ordered a medal over emperor Otho (earlier governor of Lusitania) …??
– Otho > Lusitania (Extremadura) > Aquileia, Brixellum, Cremona …
– Charles V of Spain > Duchy of Milan >  Monastery of Yuste (Extremadura)”.

Har ännu inte fått något svar ang. detta … han kanske fortfarande är i chock …?  ;o)

Medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) producerade tillsammans med (eller på uppdrag av?) historikern och numismatikern Alessandro Bassiano, ett stort antal präglade samlarkopior och fantasipräglingar (s.k. paduaner eller Paduans) av romerska sestertier (stora bronsmynt). På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 st. bevarade stampar som påstås ha använts till denna produktion.

På bilden här till vänster ses en medalj med dubbelporträtt av Bassiano och Cavino (Ø 36 mm), samt en präglad kopia av en sestertius (i ungefär samma storlek) från kejsar Caligula (37-41 e.Kr.). Nederst en av Cavino-stamparna (kejsar Aelius eller Lucius Aelius).

Cavinos paduaner är idag mycket sällsynta i originalpräglingar – men desto vanligare i senare avgjutningar. Nästan allt man ser till salu inom denna genre är avgjutningar av högst skiftande kvalitet. – Allt ifrån charmigt slitna gamla kopior till klumpiga turistkopior. Fenomenet med avgjutningar gäller i princip lejonparten av alla renässansmedaljer – gjutna som präglade. Original är extremt sällsynta och ofta rent museala. Inget större problem om man är medveten om saken … och att prisskillnaderna är enorma på original och kopior.

Ovan en uppsättning av ”de tolv kejsarna” (The Twelve Caesars) i form av avgjutningar av Cavinos präglade ”medaljer” (sestertie-imitationer). Storlek ca Ø 33-36 mm. Cavinos Otho-sestertius/-medalj är nr 8 ovan och ser ut så här när den lösgjorts ut gjutformen.

Avslutningsvis har jag hittat en medalj som ser ut att ha vissa ”släktdrag” med de båda Otho-medaljerna med ”MATVRA CELERITAS” resp. ”S-C och soldater” på frånsidan (se bild 2 längst ner). Det rör sig om en liten (Ø 33 mm) ”fantasi-sestertie” över kejsar Aelius (jämför Cavino-stampen ovan). Både stilen och frånsides motivet påminner om de omskrivna Otho-medaljerna … och en detalj som mantel är i det närmaste identisk. Notabelt är också att ”min Otho” har spår av hjälplinjer kring båda sidors omskrifter … medan ”Otho – SC” och ”Aelius – SC” har en betydligt mindre frånsida – med pärlkant.

Det finns alltså en del som talar för att medaljen med IMP OTHO CAES AVG P M COS II – MATVRA CELERITAS är ett original … som sedan på olika sätt kopplats ihop med andra medaljer. Frågan är bara VEM som kan vara upphovsman till dessa …?

Tips & idéer mottages tacksamt. Gärna under kommentarer – så får flera ta del av dem.

Tradera tillbaka i vardagen

Publicerat av
Svara

– ”När någonting är för bra för att vara sant – ja, då är det oftast det” … och mycket riktigt – efter gårdagens ovanligt positiva uppgift att Tradera lyckats stänga ner en auktion med en falsk norsk speciedaler … måste man idag, dessvärre, konstatera att ordningen är återställd på Tradera … för idag såldes det flera falska mynt igen.

En del myntkopior är mer välkända än andra. De tre på bilden här till vänster tillhör denna kategori. Den Athenska tetradrachmen med det karakteristiska gropen på åtsidan (MISAB 3:529) är en välkänd musei-souvernir – som är nästan lika vanlig som souvernir-kopian av den klassiska Joakimsthalern ”1520”  (ursprungligen såld i plastkassett med texten ”The world’s first dollar”, och med tillverkningsåret 1967 tydligt angivet nedtill till höger om ”Farbror Joakim”). Souverniren innehåller naturligtvis inte något silver och väger endast 21,8 gram. Originalet, som präglades av grevarna Schlick i Böhmen (Tjeckien), har däremot en finvikt på hela 27,2 gram. Kuriöst nog har denna, snart 50 år gamla kopia, i modern tid blivit utsatt för kinesernas kopiering och kan idag återfinnas även i silver (med eller utan ”1967”). Exemplaret som såldes på Tradera ikväll (# 177383392) för 629 kr var emellertid en ”original-souvernir” från 1967.

Kvällens största blåsning var dock den klumpiga avgjutningen av 1561 års Erik XIV-daler.  – Hur i hela världen kan man gå på detta? Säljaren var densamme som den omskrivna 1967:an och slutpriset blev sanslösa 4.650 kr (Tradera objekt # 177382759).

Råkar ha ett exemplar i falskmynt-samlingen som är ”stöpt i samma form” (första bilden) och detta väger 25,96 gram (rätt vikt 29,25 gram), samt är tydligt stämplat med KOPIA på randen. Har faktiskt lite svårt för att förstå att någon kan undgå att notera att denna är gjuten – klumpigt gjuten. Porig, oskarp och allmänt dåligt gjord. Tydligaste kännetecknet utöver detta är nog frånsidans svagpräglade område vid vapensköldens 2:a fält samt snedcentreringen vid CVI.

Många gånger blir det nog betydligt billigare att handla av någon som vet vad de säljer. Men så länge fyndjägarna på Tradera låter ”snålheten bedra visheten”, får de väl egentligen skylla sig själva. När en Joakimsthaler inte kostar 10-40.000 kr, utan 629 kr, bör man kanske dra öronen åt sig? Men man kan ju inte tvinga folk att tänka – och ALLA är väl medvetna om Traderas obefintliga kontroll …? När man lyckas stänga ner något bedrägeriförsök är det väl snarare ett ”olycksfall i arbetet” än någon strategi.

2 Daler SM 1673 Garpenberg

Publicerat av
Svara

För tre veckor sedan såldes det ett falskt plåtmynt på Tradera. Inget konstigt med det, då detta är vardag på denna marknadsplats. Det som var lite speciellt med denna kopia var dels att säljaren beskrev den korrekt! (vilket är väldigt ovanligt) och dels att den var av ”den luriga sorten” – en skickligt utförd avgjutning av en originalplåt. En typ av förfalskning som många gånger kan vara svår att skilja från en korroderad originalplåt.

Så hade det inte varit för säljarens uppgifter: – ”DETTA ÄR EN KOPIA. Karl-Axel Lindblom lär ha ägt originalet till denna. Innan han sålde den så lät han gjuta en exakt kopia.”
… hade det varit mycket lätt att förväxla denna kopia med ett lätt korroderat original.

Plåtmyntkopian saknade märkning och är följaktligen förbjuden att sälja enligt Traderas regler – men med detta brukar de ju allt som oftast ”se mellan fingrarna”.

Kan man då lita på dessa uppgifter från säljaren? – Ja, det verkar faktiskt så! – Tack vare att falskmyntaren själv(!) skrivit en artikel i boken ”Samlad glädje”, utgiven av Numismatiska Klubben i Uppsala 1999. Där kan man läsa att Lindblom beställt en kopia av en icke namngiven konstgjutare, som enligt uppgift då också skall ha gjutit ”en kopia åt sig själv – som hans änka för några år sedan erbjöd till Mynthuset”. – Något som naturligtvis fick ”Mr PlateMoney” himself, Bertel Tingström, att reagera och kontakta Lindblom och fråga om plåten blivit stulen. Om den gode gelbgjutaren passade på att gjuta flera exemplar är okänt.

Nu är inte detta enda gången som Garpenbergs-plåten om 2 Daler SM 1673 blivit utsatt för förfalskningar. Förutom denna lömska avgjutning (de två översta stämplarna t.h.) har det även tillverkats präglade kopior (de två nedersta stämplarna t.h.) av denna plåt. Den senare ingår i en mycket omfattande ”serie” som spänner från ½ till 10 Daler SM och sannolikt härstammar från Småland.

I ett gammalt tidningsklipp (tyvärr odaterat – sent 1960-tal?) från Göteborgs-Posten kan man bl.a. läsa om den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” och att ”ryktet spred sig snabbt – köpare ända från Tyskland”. Det hela uppdagades efter att en köpman från Göteborg hade vänt sig till Kungl. Myntkabinettet i Stockholm för att få några plåtmynt bedömda. – Bland annat en 12 kilo tung 8 Daler SM. Där konstaterades att mynten var falska och det hela blev omgående en polissak. Köpmannen förklarade att han fått dem genom en bytesaffär med en präst i Småland, något som senare skulle visa sig stämma. Han hade fått förfalskningarna av predikanten Målle Lindberg.

Enligt G-P-klippet var tillverkaren en smed i Småland som ”hade som hobby att tillverka kopior av gamla mynt och brännvinsmått”. Han lär ha varit mycket skicklig och ”tillverkade de gamla historiska mynten för hand , smidde och hamrade och ordnade fina stämplar i dem”.

När polisen hämtade honom till förhör, tog han detta mycket hårt, ”ty han trodde inte att hans hobby att göra souvenirer skulle leda till tråkigheter”. Han hade ju inte sålt plåtarna som äkta och på varje mynt hade han klistrat en lapp med ordet ”KOPIA” – och angett samma sak på sina kvitton. Dessvärre var ju denna märkning knappast permanent och någon dylik kopia med originallappen kvar, har då åtminstone aldrig jag sett.

Så vad lär vi oss av detta? – Tja, skall man nödvändigtvis göra kopior av samlarmynt, så skall de naturligtvis vara ordentligt och permanent märkta med KOPIA eller COPY.

Plantsfel & stampklumpar

Publicerat av
Svara

En typ av mynt som man ofta fått frågor om, är kopparslantar med korslagda pilar – ofta så gamla som från 1700-talet.  – Hisnande för gemene man – men vardagsmat för myntsamlaren. ;o)  Många har t.ex. hittat dylika mynt när man grävt i trädgården eller letat i några gamla släktingars tillhörigheter. Dessa är nämligen generellt MYCKET vanliga, även om det faktiskt finns sällsynta varianter. De korslagda (dal)pilarna symboliserar för övrigt Falu koppargruva (även kallad ”rikets skattkista”) i Dalarna och återfinns på kopparmynt från Säter 1624-1642 och Avesta 1644-1830.  – I början och på slutet t.o.m. på mynt som präglats utanför Dalarna (men av Falu-koppar) … nämligen i Nyköping 1625-26 och i Stockholm 1835-55.

De bägge mynten på bilden ovan är i valören 1 Öre SM (där SM = SilverMynträkning), som präglades i Avesta åren 1730-1778. I folkmun kallades dessa mynt för emellertid kort och gott för ”slantar” (en ”dubbel slant” var då 2 Öre SM, präglade 1743-1777).

Men, det jag tänkte komma fram till … var egentligen ett par specifika detaljer på de båda illustrerade slantarna ovan. På 1748:an finns en grop vid ÖR … och på 1761:an en upphöjning vid S.M.  – Varför det? – Och vad kommer detta sig?

– Jo, detta är vad numismatiker och myntsamlare kallar för ett plantsfel – respektive en stampklump (valsklump på valsverkspräglade mynt). Plants är en finare ord för myntämne (ten på valsverksmynt) och plantsfel är alltså en defekt som funnits på myntämnet redan innan präglingen. Det fattas lite metall på 1748:an, skulle man kunna säga. I det andra fallet (1761:an) är det istället lite för mycket metall – p.g.a. att stampen (präglingsverktyget – valsen på valsverksmynt) haft en skada, som resulterat i klumpar, eller förhöjningar, på alla mynt som slagits med denna skadade stamp.

Då båda dessa ”tillverkningsfel” fanns redan när mynten sattes i cirkulation, brukar denna typ av defekter inte påverka priserna i lika stor utsträckning som skador som tillkommit genom åverkan. Man kan se dem som skönhetsfel – eller som tidstypiska kännetecken på dåtidens hantverk och tillverkningsteknik.

Samlarkopia från 1780-talet?

Publicerat av
Svara

1610 års praktmynt över Karl IX:s Göteborg på Hisingen har genom åren intresserat såväl numismatiker som de latinlärde. Redan Bror Emil Hildebrand tolkade 1874 åtsidans; CIVIT: GOTHOB: PRIM: FVND: & COND som ”Göteborgs stads förste grundläggare” och hävdade därför att det måste vara slaget efter det att Göteborg II (Gustav II Adolfs Göteborg) grundats 1621. Andra, t.ex. Harald Widéen, har istället hävdat att PRIM skall tolkas som en hederstitel. Se även Mynttidningen 3/4-1997.

Karl IX:s Göteborg fick 1609 privilegium att prägla både guld- och silvermynt i mark-räkning samt skiljemynt om 2 öre – sedan även 1 öre. Kungen och staden skulle dela vinsten 50-50. Gustav II Adolfs Göteborg fick mynträtt 1623 och 1625 – men endast för skiljemynt. 1626 utökades mynträtten med markmynt i silver (men inte med guldmynt).

Detta krånglar till det lite för de som inte vill acceptera präglingsåret 1610. På grund av detta har man istället föreslagit Stockholm som myntort – men utan egentliga argument. Som visats i nämnda nummer av Mynttidningen finns tydliga skillnader med stockholms-mynten och likheter med övriga göteborgsmynt. Eftersom Brenner illustrerar praktmyntet redan 1691 (bild 1, mitten) har somliga velat hävda att präglingen skett ”på 1660-1670-talen” – dessvärre återigen utan egentliga argument.

Efter en snabb genomgång av ett dussin olika exemplar verkar det faktiskt som att de högsta valörerna (36 svenska daler eller 24 riksdaler i guld samt 2½ och 3 riksdaler i silver – alla med sluten kungakrona och öppen vapenkrona) är präglade först – och dubbelriksdalrarna (slagna med retuscherad stamp, med ”påbyggda kronbågar” på vapenkronan) bevisligen är slagna därefter. Upplagan har inte varit obetydlig.

Frågan om VARFÖR? och VEM? som 1670 skulle kunnat/velat producera en stor mängd dylika praktmynt, till minne av en 1611 nedbränd stad (som man 1659 inte kunde finna några spår av), har besvarats med … en s.k. ”talande tystnad”. ;o)

Fenomenet med kopior i myntsamlingar dyker upp i Sverige först en bit in på 1700-talet. När myntsamlandet ökade och Brenners 2:a upplaga utkom 1731 skapades efterfrågan på sällsyntheter som saknades i museisamlingar eller privata dito. Det hände ibland att den gode Elias Brenner missuppfattade (utländska/otydliga/fragmentariska) brakteater samt illustrerade och beskrev dem som svenska. Därmed hade han också skapat ”en mall” för samlarna att samla efter. Nu var falskmyntarna och historieförfalskarna inte långt borta. Nils Rabenius (1648-1717) är en känd dokumentförfalskare – och kanske även förfalskare av samlarmynt? – Jämför t.ex. bloggens vinjett, med två brakteater.

Samtidigt som bedrägliga förfalskningar gjorde entré fanns det också ett behov från muséer och andra samlare att komplettera sina samlingar med ouppnåliga rariteter och annat som kunde fylla luckor i samlingarna. I detta fall var det ju inte så viktigt att kopiorna höll rätt vikt och halt. Om avsikten INTE var att lura någon, kunde det rentav vara en fördel att de var av avvikande material, vikt, storlek.

I fredags skrev jag lite kort om 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, kallad “varianten med tallen”. Den kryptiska avslutningen på det blogginlägget hör lite samman med två äldre blogginlägg; Medaljprägling i Alingsås och Alingsås Museum återuppstår … men tarvar givetvis en förklaring. Saken är nämligen den att jag har en hypotes (läs: ”vild teori”) om att 1700-talskopian av 1610 års praktmynt kanske är tillkommen i Alingsås omkring 1780? Jag tycker det är viktigt för den numismatiska diskussionen att man vågar lägga fram idéer och pröva om de håller. Vi kan inte veta allt om hur det gick till för 230 eller 400 år sedan, men vi kan resonera och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar och antaganden.

Två hantverksmässiga och mycket primitivt graverade medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) är signerade IB (se bild 3 ovan) – som skulle kunna stå för Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed (med lås som specialitet) och verksam vid Alingsås Metallfabrik fram till 1788.

Detaljstuderar man Podolyn-medaljerna 1784 och jämför med 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, finner man en hel del likheter – både beträffande bokstavsformer (exv. B, C, G och S) samt en del egenheter i den lite ”grafiska” gravyrtekniken med konturlinjer och skrafferingar. Jämför t.ex. de markerade konturerna vid hårfästet på Podolyn-medaljen med kungamanteln och stadens avgränsningslinje på praktmyntkopian.

Att kopian är gjord efter Brenners förlaga råder inget som helst tvivel om (se bild 1). Kanske kan man skönja några små missar (p.g.a. spegelvändningen?) Omskriften börjar inte kl. 12, utan snarare kl. 11 … och skeppen ute på Göta älv (Gautelfr) har hamnat lite snett. Samtidigt har flera av Brenners missuppfattningar/försköningar kopierats mycket exakt. Något originalexemplar har gravören inte haft tillgång till.

Varför Johan Bredberg i Alingsås?  – Ja, här är en liten lista över indikationer:

  • Kopplingen till myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn.
  • Likheterna i gravörstil med Podolyn-medaljerna (signerade IB).
  • Podolyn arbetade på Alingsås Manufakturverk, med tillhörande metallfabrik.
  • Bredberg fanns vid Alingsås Metallfabrik, nära det s.k. ”guldslageriet”.
  • Där använde man bl.a. ”hard metall” bestående av 88% tenn, 12% koppar.
  • Kopplingarna mellan Podolyn och familjen Alströmer i Alingsås & Göteborg.
  • Jonas, Patrick, Claes och Johan Alströmers stora numismatiska intresse.
  • Myntets historiska värde för Alingsås & Göteborg, grundande 1619 resp. 1621.
  • Den stora branden i Alingsås 1779 och Uppfostringssällskapets omdöme 1782:

– ”Det stora och dyrbara Alströmerska Biblioteket, med Naturalie-, Mynt- och Konst-Cabinett, med Chemiska och Mechaniska Verkstäder, kunna här icke utan fägnad och förundran åskådas; de stå öpne för hvar Man, och kunna, så af Grannar, som långväga Resande, alltid betraktas och nyttjas”.

Den som initierat kopians tillkomst har dels haft tillgång till Brenners exklusiva verk, dels känt till att praktmyntet även finns i guld (idag finns endast ett unikt exemplar på KMK i Stockholm). Dessutom har man, förmodligen  medvetet, valt att tillverka kopian i en förgylld tenn-legering, vilket indikerar att den kan ha tillkommit i utställningssyfte? Att Jonas Alströmer haft, eller sönerna åtrått, denna mynttyp kan absolut inte uteslutas.

Fredagsmys & lördagsgodis

Publicerat av
Svara

Helgen närmar sig … så varför inte bjuda på lite ”lördagsgodis” redan idag?

En del kanske har sett den på bild. Få har sett den i verkligheten. En handfull av storsamlarna; De Geer, Silfverstolpe, Bonde och Oldenburg, hade den i samlingen.
I den utmärkta boken ”Karl IX:s Göteborg på Hisingen” (av Ralph Scander 1975) beskrivs den enligt följande:

– 1700-talskopia av 1610 års praktmynt, kallad ”varianten med tallen” på grund av trädets utformning. Förlaga har varit avbildningen i E. Brenners Thesaurus nummorum från 1731. Ett exemplar i silver, övriga kända i tenn.

Mitt exemplar (bilden ovan) härstammar från J. Pedersen Mynthandel i Borås (och möjligen dessförinnan från D. Holmbergs Mynthandel i Stockholm?). Det förefaller vara präglat i en förgylld tenn-bly-legering och väger 46,72 gram samt mäter hela Ø 58 mm (något större än originalet). Litteratur: Hildebrand 13 och SM 75b-var. (där det även noteras att KMK:s unika originalexemplar i guld väger 44,74 gram).

Vem kan då ha tillverkat denna kopia – och varför?  – Ja, faktum är att det finns vissa indikationer på att denna rara kopia (av ett nästan lika rart praktmynt) skulle kunna vara graverad och präglad i en liten stad med stark anknytning till Göteborg …?

Mer än så blir det inte idag … en s.k. cliffhanger!  ;o)    Ha en trevlig helg!