Kategoriarkiv: Sedlar

Mynt- & sedelmotiv

Publicerat av
Svara

Igår bloggade jag bl.a. om att vi i Sverige har haft kungar och drottningar (statschefer) på våra mynt i snart 500 år, närmare bestämt sedan 1522. En gammal fin kultur-historisk tradition med andra ord. Men hur är det med sedlarna? Har även dessa varit reserverade för statschefen? Tja, när man läser på Republikanska Föreningens hemsida kan man nästan tro det.  – Men så är det alltså inte alls!

– Riksbankens tidigare beslut om att ta bort Karl XI och Gustav Vasa från de nya 500- respektive 1000-kronorssedlar välkomnar jag. Det är ett beslut för Sverige i tiden då de symboliserar kungligt envälde respektive arvsmonarki, avslutar Peter Althin.

Statschefer på sedlar har i Sverige endast förekommit vid fyra tillfällen (sedan 1661). Och första gången var det inte ens på en för cirkulation avsedd sedel, utan på gamle tenniskungen Gustav V:s jubileumsfemma med anledning av 90-årsdagen 1948. Därutöver före-kommer kung Gustav VI Adolfs porträtt på femkronorssedlarna 1954-63 och tionkronorssedlarna 1963-73 (vars design man sedan behöll ända till 1990, trots att kungen dog 1973) samt på ”den udda fågeln” 10.000 Kronor 1958. Sedan är det slut med statschefer.

Historiska personer som Gustav Vasa, Gustav V, Carl von Linné, Gustav III, Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, Karl XI, Christopher Polhem, Selma Lagerlöf och Jenny Lind har däremot figurerat på våra sedlar. I särklass populärast av dessa är ”riksgrundaren” Gustav Vasa, som förekommer på inte mindre än åtta olika sedeltyper åren 1890-2005 (tre framsidor och fem baksidor). Carl von Linné hamnar tvåa med lika många gästspel i plånboken (baksida 1965 och framsida 1986).

Tja, även ett kort blogginlägg är ett blogginlägg.  ;o)

Storleken har ingen betydelse

Publicerat av
2

Gårdagens blogg handlade bl.a. om Theodosius den Store (379-395 e.Kr.) och att hans mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. Bildlänken visade ett litet bronsmynt (Ø 14 mm, 1,15 gram) – liggande på en vanlig enkrona. Tyckte du att ”Theos slant” var bland det minsta du sett? – då skall du kika (klicka!) på bilden här intill – så får du se ett av världens minsta mynt; NEPAL. Kathmandu. Bhaskara (1701-1715). AR-Dam. Ø 8 mm, 0,035 gram – d.v.s. 1/33 så tung som Theodosius-pengen. Den givna frågan brukar vara: Hade de inga dammsugare på den tiden?  ;o)

Våra vanliga svenska enkronor (efter 1942) väger ju 7,0 gram per styck (det vet man sedan länge på Posten – men banken använder fortfarande den primitiva och tidsödande metoden att räkna antalet). Viktmässigt motsvarar alltså EN enkrona inte minder än 200 stycken!! nepalesiska silver-dam à 0,035 gram.

Bland de lättaste svenska mynten finner vi diverse s.k. brakteater (ensidiga penningar), bl.a. gotländska W-brakteater, slagna i Wisby ca 1280-1450 – från början i gott silver med mot slutet i princip rena kopparmynt. Den här avbildade väger 0,14 gram – inte mycket, men ändå fyra gånger så mycket som myntet från Nepal. Bland ”minstingarna” bland de moderna tvåsidiga svenska mynten hittar vi till exempel de s.k. ”sillafjällen”. 10 Öre Riksmynt, präglade 1855-73 av Oskar I, Karl XV och Oskar II, med en vikt av 0,85 gram och en diameter på Ø 12,7 mm.

Går man efter diameter och inte vikt, finns det faktiskt ännu mindre mynt. På bilden ovan ses bland annat, nedtill till vänster, en grekisk hemiobol av silver, präglad i Karien (Caria) omkring 400 f.Kr. Den mäter endast 7-8 mm i diameter och väger 0,34 gram. På bilden återfinns också en indisk guld-fanam med diametern 7 mm (0,34 gram) samt en lika indisk silver-chuckram som inte mäter mer än Ø 6 mm (0,37 gram).

Här några exempel på att storleken inte har någon betydelse. Bland de största svenska mynten intar naturligtvis plåtmynten en särställning. Vi lägger alltså en (falsk) 1 Daler SM 1673 i botten. Sedan bygger vi på med ett stort silvermynt och ett dito kopparmynt. Idag är kanske en pampig och vacker Kristina-ettöring av koppar populärare bland myntsamlare än ett dito silver-öre, men på 1600-talet var det nog tvärtom. För nog var 1,23 gram silver lättare att bära med sig än 51,50 gram koppar. Köpkraften var (från början) densamma.

Dagen till ära blev det även ett par gamla hundralappar, med Gustav II Adolf och Regalskeppet Vasa, som bakgrund. Jodå, idag är det exakt 384 år sedan det stolta skeppet sjönk på sin jungfrufärd. – Med det får bli i en annan blogg.

Tyckte du att dagens blogginlägg var lite spretigt? Tja, det är så numismatiken ser ut. Det ena ger det andra och ämnet är precis hur stor som helst. Man kan samla på ALLT, eller välja ut något som man själv tycker verkar extra spännade. Valet är Ditt!

Ostindiefararen Götheborg

Publicerat av
Svara

I fredags tog vi en liten semestertur till Göteborg. Solen sken och det var riktigt trevligt att vara turist i sin egen stad. För att få känna doften av det salta västerhavet tog vi en liten promenad längs kajerna – och vid Stenpiren märkte vi att det var något på gång. Ostindiefararen Götheborg skulle komma tillbaka från sin Europa-turné kl. 17.00. Det måste vi ju se! Så efter att ha strövat omkring i staden, shoppat och handlat färska räkor, bar det av tillbaka till Stenpiren. Där var fullt av folk! – och öppen bar! Så vad kunde passa bättre än en Götheborg Single Malt Lager 5.2 i sommarvärmen. Gôtt!

Undertecknad har följt projektet Ostindiefararen Götheborg alltsedan den dagen då Anders Wästfelt (som 1992 lanserade idén att ”bygga en kopia av fartyget och segla till Kina”) var inne i min butik och diskuterade ”mynt under masten” (för lycka och välgång). Vad skulle man kunna tänka sig? – En slant, riksdaler eller Ostindisk dukat anno 1738 (året då första skeppet Götheborg sjösattes). Till slut blev det två silvermynt från 1995 (200 kronor till minne av svensk myntning 995-1995), placerade i kölens laskar. Initiativtagaren Anders Wästfelt har sedan länge hoppat av projektet. Han drog inte riktigt jämt med ”pampväldet i Muteborg” och residerar numera i Sundsvall.

Hustrun och jag har, tillsammans med våra gotländska vänner, följt det stolta skeppets äventyr allt sedan bygget på det nya varvet Terra Nova till höjdpunkterna, sjösättningen 2003 och hemkomsten från Kina 2007. En helt fantastisk resa!

Men nu är ju detta en blogg om mynt och medaljer, så vi får väl avsluta med lite numismatik. På bilden ovan har jag blandat ihop en numismatisk mix av medaljer över direktören för Svenska Ostindiska Companiet i Göteborg, Niclas Sahlgren (1701-1776) och den berömde skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman (1721-1808) – som även finns avbildad på en provsedel från Tumba Bruk. Ett par enkla slantar från 1738 (Götheborg I:s sjösättningsår) samt Göteborgs Numismatiska Förenings medalj till sitt 50-årsjubileum 1993 – med Ostindiefararen Götheborg på frånsidan. Några exempel på numismatiska objekt som levandegör historien om Ostindiefararen Götheborg. Lägger man dessutom till en pava av Götheborgs egen öl (Götheborg Single Malt Lager 5.2), och en tidstypisk barockljusstake – ja då måste väl bordet anses som dukat . . . ;o)

 

Numismatik på Historiebloggen!

Publicerat av
Svara

Har följt Historiebloggen av Dick Harrison på SvD.se en tid och måste säga att jag är mäkta imponerad över Dick Harrisons arbetsmoral. Att dagligen!! leverera intressanta och spännande blogginlägg och dessutom med mycket bra variation, är kort och gott; IMPONERANDE! Respekt! Dick regerar! – som ungdomarna säger. ;o)  Idag skriver Harrisons om ”Karl XI och Lönsboda”. Och eftersom det smugit sig in lite numismatik i historieskrivandet, kan det ju vara lägligt att spinna vidare på detta i dagens myntblogg.

Som göteborgare av födsel och ohejdad vana har man ju rent allmänt lite svårt att förstå skåningarnas långsinthet gentemot Karl XI. För vad skiljer egentligen honom från dåtidens andra danska och svenska krigarkungar? Här var ju t.ex. inte Christian IV så populär på sin tid, efter att ha bränt Karl IX:s Göteborg på Hisingen 1611 och sedan härjat, plundrat och skövlat västsverige samt intagit Älvsborgs slott året därpå. Här ser vi ju Gustav II Adolf och hans efterföljare som något positivt. Efter frederna i Knäred 1613, Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 fick vi äntligen tyst på dansken. Ja, ja, han var väl här en sväng i slutet av 1700-talet också, men det var väl mest ett teaterkrig.

Vad är ett ”giltigt betalningsmedel”?  Och kan man välja vilka mynt och sedlar man vill ta emot? Tja, visst kan man det. Pengars värde är beroende av två saker;  1) att någon (exv. Sveriges Riksbank) garanterar dess värde OCH!  2) att det stora flertalet (vi som använder pengar) tror på och accepterar denna garanti. Men om våra affärsbanker väljer att INTE ta emot exv. minnesmynt eller tvåkronor, trots Riksbankens garantier, kan ju vi göra likadant. Fortsätter bankerna att ”vägra kontanter” (kreditmynt), får vi väl i förlängningen återgå till traditionella värdemynt – eller byteshandel?

Förr i tiden fordrades det ett ädelmetallinnehåll i pengarna för att de skulle godtas som betalningsmedel. Vanligt var dock att en ”myntarlön” på omkring 10% eller så accepterades p.g.a. tillverkningskostnaderna. På lägre valörer, skiljemynt, kunde man av praktiska skäl nöja sig med en större skillnad gentemot metallvärdet, men man behövde å andra sidan inte acceptera några större summor i dessa myntslag. Och när myndigheterna försökte prångla ut för dåliga mynt . . . ja, då sjönk genast kursen på dessa genom principen tillgång och efterfrågan. Folk var inte dumma och föredrog naturligtvis fullödiga mynt (värdemynt) framför undermåliga (kreditmynt). Idag går sedelpressarna varma jorden runt och ingen verkar längre veta – eller ens bry sig – om det verkligen finns täckning för det som utlovas – eller inte. Vi har vant oss vid kredit-mynt och helt glömt bort vad värdemynt är för något.

Sedan var ju Karl XI (född och död på Stockholm slott 1655/1697) inte bara krigarkung. Han var ju numismatiker också. – Eller åtminstone myntsamlare! Vi vet att Karl XI på 1690-talet dels köpte en samling romerska mynt och dels att han återköpte de i Belgien av drotting Kristnia pantsatta mynt- och medaljsamlingarna. När dessa samlingar skulle ordnas fick kungen hjälp av bl.a. Elias Brenner och Nils Keder, men han ville gärna vara med själv också. Han var uppenbarligen intresserad av såväl gamla mynt som modern medaljkonst. Han besökte ofta mynt- och medaljgravören Arvid Karlstens ateljé – både som modell och som konstintresserad. Omkring 1680 beställde kungen en medalj över sina föräldrar, Karl X Gustav och drottning Hedvig Eleonora, av Karlsteen. Och ett par år senade ytterligare en över sin fars föregångare, Kristina och Gustav II Adolf.

Mera om Arvid Karlsteens medaljer och hans tid finns att läsa i den utmärkta boken (refuserad avhandling) ”Arvid Karlsteen – Hans liv och verk” av Stig Stenström, 1945.

Personligen är jag inte så road av sedlar, men för den som vill fördjupa sig i den omskrivna ”femhundringen med Kalle 11” kan jag rekommendera följande två länkar: En sedelentusiast och riktig kalenderbitare samt Riksbankens webbsida.