Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.
På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.
Denna kopieringsteknik beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.
Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.
Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.
Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?
Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.
Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!
På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).
Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!
🙂
Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.
Genom de nu publicerade bilderna kan vi konstatera att gravörstilen på denna Markus Kock-medalj 1628, med den tyska(!) omskriften: RECHT : CHRISTLICH : ZU : GLAUBEN : ALLE : ZEIT, utan tvekan tillhör myntmästarens namnlöse tyske kollega. Sveakronor, vase och kungakrona talar sitt tydliga språk. Också sköldens voluter känns igen från Gustav II Adolfs runda halvören, även om de i detta fall fått rikligt med extra ”lull-lull”, helt i barockens anda. Notera till exempel de (kvittrande?) fåglarna som placerats ovanpå voluterna.
Tanken att det skulle vara någon typ av presentations-medalj är nog inte helt orimlig. Om den sedan var ämnad endast för ”barn och husfolk” kan kanske diskuteras. Mera troligt är nog att den var tänkt som en slags kunglig dusör?, skrytobjekt? eller varuprov? på vad det nyinrättade myntverket i Nyköping, under Markus Kocks ledning, nu kunde prestera. Lite skillnad emot de mindre noggrant präglade klippingarna från staden 1625-26 – eller hur?
