Författararkiv: Ulf Ottosson

1 Krona = 2 Öre Järn

Publicerat av
Svara

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

MISAB 7 – köparnas auktion

Publicerat av
4

I helgen som gick var vi på bröllop – medan myntsamlarna (åtminstone en del av dem) samlats i Stockholm för att ”bevista något nödvändigt ont”, som SNF:s ordförande brukar uttrycka det. ;o) Svenska Numismatiska Förening-ens ”Myntauktioner i Sverige AB”  (MISAB) arrangerade sin 7:e mynt-auktion, denna gång med både ”pärlor” och polletter – allt i en salig blandning. Enligt förhandsinformationen var denna tvådagarsauktion den största hittills, då ”drygt 1750 objekt kommer att byta ägare”. Nu blev det kanske inte riktigt så, eftersom drygt 200 nummer (12%) förblev osålt. Dessutom såldes en mycket, mycket stor del av objekten till minimipriserna eller en höjning däröver. För ”storhandlaren” Sten Törngrens s.k. ”pärlor” gick det ännu sämre – av 139 st. blev 38 st. (27%) osålda. Det blev med andra ord lite av en ”antingen-eller-auktion”, d.v.s. mer lagerlista än auktion. Vad är då anledningen till detta magra och synnerligen avvikande resultat? För höga utrop? För stor respekt för vissa inlämnare? Ja, kanske får vi en ledtråd redan i katalogens förord:

”En av flera anledningar till en sådan lyckad presentation är att utformningen gärna sker i samråd med inlämnarna. Vi är lyhörda för våra kunders önskemål och ser som en av våra tacksammaste och roligaste uppgifter att få leverera bestående minnen över samlargärningar”.

Detta är lite av en kovändning i SNF:s policy. Inför sin 6:e auktion i våras, skrev man istället: ”Vi avgör ensidigt hur objekten skall beskrivas, värderas och betecknas i auktionskatalogen”. Nu avlöpte detta inte helt smärtfritt förra gången. Åtminstone en av inlämnarna var djupt missnöjd med såväl beskrivning, utropspris som det faktum att inlämningspapperna var ett halvår försenade och anlände först när katalogen var tryckt. – Och då saknades dessutom två objekt. När inlämnaren p.g.a. detta önskade avbryta försäljningen och återkalla sina mynt, möttes han av en total oförståelse och nekades kategoriskt både detta och varje form av förlikning eller uppgörelse. Men efter hot om polisanmälan, inhämtande av en ”second opinion” samt ett skarpt brev från inlämnarens advokat, blev det emellertid ganska snart ”en annan ton i skällan”. Nu tog SNF:s ordförande över ärendet och genom ”en klassisk pudel” erbjöds kunden istället generösa villkor såsom fria återrop samt säljarprovision endast för den del som överskred dubbla utropen. Dessutom skulle den bristfälliga beskrivningen kompletteras och man lovade att ”skärpa upp rutinerna” inför myntauktion 7.  – Och det kanske man har gjort?

Genom att jämföra de ”Michelsson-riksdalrar 1642-M” som utbjudits på SNF:s två senaste auktioner – MISAB 7:546 (med REGI = 3 ex. i privat ägo) och MISAB 6:447 (med REG = 1 ex. i privat ägo) – kan man ana en viss inkonsekvens i sättet att behandla olika inlämnare.  Således fick ”Törngrens pärla” (ett så pass otydligt exemplar av denna undertyp att Schmitz’ inte visste om att han hade den!! – Ex. Kristianstadsortens Numismatiska Förening 1990, felbeskriven och såld för 2.600 kr) ett utrop på 30.000 kr (+18,75%), medan den tre gånger rarare varianten, som Törngren saknade, auktionen dessförinnan sattes i blygsamma 15.000 kr (Ex. Antikören 10:194, såld 1990 för 33.000 kr +12,5%). Det finns säkert anledning att återkomma till denna auktion när intrycken ”lagt sig” lite, men så här tycker i alla fall några andra bloggare om MISAB 7:

Ingemar Svensson:  – ”Törngrens pärlor har av flera ansetts som för högt värderade”.

Kjell Holmberg:  – ”Jag fick dock intrycket att färre personer denna gång slutit upp på själva auktionen och ganska många objekt klubbades också till ”bordet”, d.v.s. anbud från frånvarande personer.

Roland Falkensson:  – ”Det som främst skiljer denna auktion från MISAB:s tidigare arrangemang var att objekten var fler, besökarna färre, utropen högre och tempot rasande. Effekten av detta blev att många objekt gick till on-line-budgivare, att rekordmånga objekt (över 200 st) förblev osålda samt en allmän känsla av att prisnivån blev lägre än på länge”.  – ”Dan Carlberg & Co har en del att fundera över i framtiden. Som köpare tycker man ju att en sån här auktion är kalas, men många säljare (däribland Törngren) var nog missnöjda med resultatet. Ska det komma fram toppobjekt även i framtiden så måste ju även säljarna vara nöjda”.

Samlande myntherrar

Publicerat av
Svara

Igår bloggade jag om världens dyraste mynt – Kung Farouks Double Eagle från 1933. Proveniens är ett lite finare ord för uppgift om tidigare ägare, och detta är något som fler och fler mynt-samlare uppskattar. Att ens mynt en gång i tiden ägts av någon kändis höjer naturligtvis affektionsvärdet, men faktiskt även det ekonomiska värdet. Någon 20-dollar 1933 har jag dessvärre inte i samlingen – men väl ett annat mynt som ägts av Kung Farouk av Egypten! – Ett svenskt till på köpet! – Och av ”den folkliga sorten”. ;o)

Tvåöringen (klippingen) på bilderna här intill är präglad 1627 med vals-verksteknik i Säter i Dalarna under Gustav II Adolf. Det är ett av de bäst bevarade av denna typ och har dessutom ägts av mannen på myntet bredvid. Farouk I regerade 1936-1952 och 20 Piastern på bilderna är slagen 1937 (AH 1256). Klippingen köptes på auktion i Kairo 1954 av mynthandlaren John Pedersen från Borås. Senare kom den att hamna hos samlare som Algård, Schmitz och Serrestam. I min samling landade den för ca 20 år sedan genom byte med en annan tvåöring. 2-2.  ;o)

Det finns många kändisar som samlar mynt. Här är några internationella sådana: Wayne Gretzky, Nicole Kidman, Paul McCartney, Dennis Rodman, Nicholas Cage, Bill Cosby, James Earl Jones, John Larroquette och Penny Marshall. Men från början var myntsamlande en hobby för några få – ”The Hobby of Kings”. Nedan en liten lista (på inga sätt komplett) över ”Samlande myntherrar”.  – Kanske ett trevligt samlarområde?

  • Kejsar Augustus, Rom (63 f.Kr. – 14 e.Kr.)
  • Påven Bonifatius VIII (1235-1303)
  • Kejsar Ferdinand I av Tysk-romerska riket (1503-1564)
  • Kurfursten Joakim II av Brandenburg (1505-1571)
  • Kung Johan III av Sverige (1537-1592)
  • Kung Henrik IV av Frankrike (1553-1610)
  • Kung Gustav II Adolf av Sverige (1594-1632)
  • Drottning Kristina av Sverige (1626-1689)
  • Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715)
  • Kung Karl XI av Sverige (1655-1697)
  • Drottning Lovisa Ulrika (1720-1872)
  • President Thomas Jefferson, USA (1743-1826)
  • President John Quincy Adams, USA (1767-1848)
  • President Andrew Jackson, USA (1767-1845)
  • Kung Victor Emmanuel III av Italien (1869-1947)
  • Kung Gustav VI Adolf av Sverige (1882-1973)
  • President Franklin D. Roosevelt, USA (1882-1945)
  • Kung Farouk I av Egypten (1920-1965)
  • Premiärminister Tony Blair, Storbritannien (1953- )

Gustav II Adolf har kanske inte gjort sig känd som någon stor mynt-samlare (trots att han var ganska närsynt), men år 1630 donerade han i alla fall gamla mynt till nationella samlingen. Och tack vare en bloggkommentar häromdagen fick jag veta att det tydligen finns fler än jag som kompletterat kopparmynt-samlandet med några trevliga Gustav II Adolf-medaljer. Ett litet urval presenteras härmed på vidstående bild … nää, nu låter jag som jag vore på Banérgatan ;o) … den stora är hur som helst en medaljmodell, gjuten i klockmetall, som väger 700 gram och mäter Ø 220 mm. Den färdiga medaljen/jetongen mäter, efter reduktionsmaskinen, endast Ø 31 mm. Modellen, som inte omnämns i Ehrensvärd, har tillhört Leo Holmgren.

Guldpeng för $7,590,000!?

Publicerat av
Svara

Idag kan vi läsa i Daily Mail om ännu en vända i följetongen om den famösa amerikanska guldpengen från 1933 – Saint-Gaudens Double Eagle 1933. Myntet som präglades i 445.500 exemplar, men aldrig gavs ut. Ändå kom några få exemplar på mystiska vägar ut från myntverket i Philadelphia. Dessa mynt har sedan ”jagats med blåslampa” av de amerikanska myndigheterna. År 2002 sålde Sotheby’s det exemplar som tillhört myntsamlaren Kung Farouk av Egypten (och en gång i tiden, av misstag, beviljats exportlicens) … för fantastiska $7,590,000.00. Världens dyraste mynt. Året därpå hittades ytterligare tio exemplar när ett ärvt kassaskåp öppnades. När mynten lämnades in för äkthetsanalys beslagtogs de av myndigheterna. Sedan dess har den ena rättsprocessen avlöst den andra.

Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt (1858-1919) gav den välkände skulptören Augustus Saint-Gaudens (1848-1907) i uppgift att designa om den, som Teddy tyckte, tråkiga amerikanska myntserien. Den nya 20-dollarn (Double Eagle) kallades därför ”Saint-Gaudens Double Eagle”, efter gravören. Mynttypen präglades 1907-1933, men det sista årtalet kom alltså aldrig ut i cirkulation. Den ”tråkiga” föregångaren, som kort och gott brukar kallas ”Double Eagle” (ibland med tillägget ”Coronet Head”), präglades 1849-1907 … och är ett av det mest förfalskade guldmynten i världen. Även förfalskningarna innehåller guld – men inte 90% (21,6K) som de äkta mynten, utan oftast endast 14K (58%). Därför skall man se upp när man köper ”bullion-mynt” av okända (exv. på Tradera). Många gånger får man kanske inte vad man betalar för. Skillnaden mellan en äkta och en falsk är bortåt 11 gram finguld, vilket idag motsvarar nästan 4.000 kr. Förfalskningarna avslöjas bland annat genom att prägeln inte är lika vass som på äkta mynt. Kopiorna har diffusa och oskarpa detaljer – trots att de många gånger saknar sligage. Vikten kan också skilja. Ofta väger de falska faktiskt lite för mycket (rätt vikt: 33,436 gram). Och p.g.a. att guldhalten (och densiteten) är för låg har falskmyntarna tvingats göra ”mynten” lite tjockare än originalen. Bästa ”försäkringen” är naturligtvis att handla av de som vet vad de säljer, men detta var i alla fall några tips på vägen – för ”fyndjägarna”.  ;o)

En riktig konstnär!

Publicerat av
3

Efter dubbla blogginlägg om ”nutidens konst(igheter)”, känns det på sin plats med en kontrasterande motvikt till detta. En av de mest internationellt uppskattade svenska mynt- och medaljkonstnärerna är utan tvekan Erik Lindberg (1873-1966). Myntsamlarna känner igen honom som formgivare av exv. guldmynten 1920 och 1925 samt jubileums-mynten 1921-1938. Hans genomarbetade och vackra Art Nouveau-medaljer uppskattas framför allt i USA och Frankrike. I Sverige är medaljer i allmänhet fortfarande generellt mycket billiga / undervärderade / köpvärda. Man får väldigt mycket för pengarna jämfört med mynt. Medaljsamlande blir dessutom trevligare ju mer man lär sig. Om du tror att detta kan vara ett samlarområde för dig tycker jag du skall börja med att införskaffa Ulla Ehrensvärds båda böcker om Medaljgravören Erik Lindberg 1873-1966, Numismatiska Meddelanden XXXII, utgivna av Svenska Numismatiska Föreningen, SNF 1988.

Nu skall jag vara ”modern” och låta konsten tala för sig själv … ;o)

             

             

              

Mamma marknadsför min ”konst”

Publicerat av
Svara

Dagens ”myntnyhet” är, varesig man vill det eller ej, avslöjandet av nidkronans ”upp-hovsman” (copywritern som kopierat Ernst Nordins copyrightskyddade kungaporträtt) som Svenska Dagbladet tvingat fram. Det visade sig att ”konstnären NN” är en reklam-man vid namn Karl Fredrik Mattsson (43), som till vardags jobbar på Reklambyrån Kamraterna (RBK) i Stockholm. Mattsson driver även en enskild firma med namnet ”Pony”, i Hammarby Sjöstad. Denna skall enligt uppgift syssla med reklambyrå-verksamhet, artistisk verksamhet, rockband samt utgivning av fonogram. Beträffande det sistnämnda finns det två riktiga pekoral av nämnde ”artist” att lyssna till på Sveriges Radio, P4 Gotland ”Kultur”.

Nu avslöjas också att ”konstnären” fått hjälp med marknadsföringen av nidkronorna (eller ”Kunga-experimentet” som ”amatör-konstnären” kallar det) av mamma Karin (72). Det var hon som först ”hittade” falskmynten i Piteå och tipsade pressen. Enligt falsk-myntarens egen utsaga har han endast tillverkat åtta falska mynt (nidkronor), varav två just nu finns utställda på Kungliga Myntkabinettet. Vem ägaren till dessa två är framgår dock inte av media!? Har de kommit till KMK genom cirkulation eller är det bara inlånade från någon av ”gärningsmännen”? Genom att hävda att de falska mynten aldrig satts i allmän cirkulation, utan endast ”placerades ut strategiskt”, hoppas ”konstnären” undgå straff för sitt tilltag. Detta betyder naturligtvis också att både mamma Karin och ”kompisarna” i Hammarby Sjöstad och annorstädes, medvetet ljugit för svenska folket i media.  – Kanske ”amatörkonstnärer” de också …?

– ”Den första reaktionen var att jag trodde att jag såg fel, säger Karin Mattsson, som gjorde upptäckten på tisdagen”. Hon kommer inte ihåg i vilken affär hon fick kronan som växel, men har redan bestämt sig för vad hon ska göra med fyndet. – Jag ska spara det, det är ju en raritet. Kanske är det någon som ogillar kungen, säger Karin Mattsson”.

– ”Jag brukar aldrig ha mynt, men denna gång hade jag växlat till mig lite kaffepengar när jag fick syn på kronan. Jag var tvungen att läsa flera gånger på den innan jag tog in vad det stod, säger en man som fick kronan i Hammarby Sjöstad”.

På Reklambyrån Kamraternas (RBK:s) blogg finns bl.a. en ganska talande löpsedel, som lyder: ”Forskning visar – myten är sann: KREATIV BRILJANS nära besläktad med PSYKISK SJUKDOM”. Kamraternas kommentar lyder: ”Till alla oroliga: Vi mår bra”. Det förefaller alltså som att ”patienten saknar sjukdomsinsikt”. ;o)

Konstnär eller rättshaverist?

Publicerat av
Svara

Svenska Dagbladets följetong om nidkronan fortsätter. Numera skall ju även nyheterna ”dramatiseras”, så ”nya” uppgifter presenteras lite pö om pö för att hålla spänningen uppe. Kungl. Myntkabinettet hakar på och har snabbproducerat en mini-utställning om myntförfalskningen som hånar kungen. – Och på så sätt ingår även KMK i ”konstverket”.  Medaljtillverkaren Svenska Medalj AB  intar däremot en annan – ganska uppfriskande! – position i denna såpa. Man kastade helt sonika ut ”konstnären” när denne försökte få företaget att hjälpa till med förfalskningarna. Nedan några korta citat från tre SvD-artiklar (de blåa rubrikerna leder till respektive artikel).

Kungasmädande mynt på museum
Har ni funderat över om det är lämpligt att uppmärksamma ett mynt som hånar den nuvarande kungen?  Ian Wiséhn:  – Det kanske ni på tidningen ska fundera på också. Jag tycker inte att det är så trevligt, men vi visar bara det som media redan har gått ut med.

Falska mynten en konstprovokation
Enligt personen bakom mynten har just reaktionerna varit en viktig del. Budskapet är att mynten inte är förfalskningar, utan del i ett konstverk. Men det gör också att personen bakom mynten inte vill diskutera vad motivet är  –  det skulle kunna påverka debatten.  – Jag tycker att frågan om varför är ointressant att besvara. Det här är ett konstverk och det får tala för sig själv. Jag ser mig som en amatörkonstnär och det ligger inte i mitt intresse att förklara mitt verk. Är det rätt att förolämpa kungen som del av ett konstverk? – Man kan också bli provocerad av kungahuset. Kungahuset kan uppfattas som extremt provokativt, och jag tror många känner så. 

Medaljtillverkare kastade ut myntförfalskare
På frågan vad motivet till mynten var ska beställaren ha svarat att avspärrningar i Stockholms innerstad i samband med kungens 65-årsdag förra året gjort denne irriterad. – Personen kom en halvtimme försent till jobbet, berättar Erik Åberg. Myntet klipptes därefter i fyra delar. När de första mynten dök upp i medierna i mitten av juni bestämde sig vd:n för att göra en polisanmälan.

Nu väntar vi med spänning på det rättsliga efterspelet . . .  kan man göra precis vad som faller en in – och sedan skylla på att man är ”amatörkonstnär”?

TILLÄGG:
Mannen bakom mynten träder fram
I morgon avslöjar mannen bakom de falska mynten med texten ”Vår horkarl till kung” vem han är och varför han gjort det som han själv kallar en del av ett konstverk. Som en del i Supermarket 2013 – Stockholm Independent Art Fair – på Kulturhuset i Stockholm visar mannen bakom mynten filmen ”Kungaexperimentet” och ställer upp för en prat-stund med journalister. Filmen och mannens framträdande är endast för journalister och allmänheten har inte tillträde.

En trailer för filmen finns redan på YouTube:  Kungaexperimentet

En 130-årig missuppfattning

Publicerat av
Svara

Både Cavalli och Hartmann hade den. I HH (Hallborg & Hartmann, Numismatiska Meddelanden VIII, SNF 1883) beskrevs den som nr 38 och i Cav. (Bobergs auktions-katalog 7, 1927) som nr 181. Första gången den avbild-ades var i Yngve Almers offertlista 10, 1972 (över Claes-Olof Algårds samling). Den finns dessutom upptagen både i SM-boken 1976 (Sveriges Mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden) och HG80 (Årtalsförteckning Svenska Mynt, Värderingspriser 1980), som SM 123b resp. HG 95a. Tonkins Myntboken tar faktiskt upp den än idag.  – Och ändå finns den inte!  – Det är ett fantasimynt!  – Eller om man så vill, en 130-årig missuppfattning. Myntet det handlar om är Drottning Kristinas 1/4-öring (fyrk) med årtalet ”1635” och ros istället för pilsköld på åtsidan kl. 12.

Kristinas 1/4-ören präglades  i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) samt i Avesta (1644-54).     Åren 1635 och 1636 bedrevs alltså myntningen parallellt i både Säter och Nyköping. Från och med Mynt-tidningen 5/6-1994 är väl de flesta kopparmyntsamlarna överens om att de undertyper som är skickligt graverade i fin stil (= de vanligaste), är präglade vid huvudmyntorten Säter, medan de mera sällan förekommande mynten, som är slarvigt graverade i grov stil, emanerar från Nyköping. Detta är ett utmärkt exempel på att man med hjälp av att studera gravör-stilar, inte bara kan attribuera mynt till olika myntorter, men också avslöja förfalskningar!

1635 års Säter-fyrk är förmodligen den vanligaste av alla Kristina-kvartsören. Kanske inte så konstigt med tanke på att man präglade hela 23.424.000 stycken i Säter det året.  I Nyköping var upplagan 6.489.600 stycken detta år, vilket betyder att fördelningen Säter-Nyköping år 1635 var 78,3% – 21,7%. Följande år var skillnaden i utmyntning ännu större; 88,7% – 11,3% (eller 17.958.400 ex. i Säter och 2.286.080 ex. i Nyköping). De som samlar Kristina-fyrkar vet sedan länge att ”de grova” 1635:orna är ovanligare än ”de fina” dito och att ”de grova” 1636:orna betydligt sällsyntare (smal liljekrona riktigt svår!) än ”de fina” dito. Helt i linje med upplagorna alltså! Att de sistnämnda är präglade i Säter råder det heller ingen tvekan om, eftersom Säter-örena 1638-41 har exakt samma frånsideskrona.

Granskar man dessa gravörstilar ännu lite djupare upptäcker man att de fint graverade mynten faktiskt har agerat förlaga åt de grova präglingarna. Här är en gammal länk från Myntklubben.com som visar principen för detta. Mer om detta en annan gång …

Om vi nu återgår till myntet i början av detta blogginlägg … så ser vi ganska omgående att den stil-mässigt inte alls passar in 1635. Jämför bild 1 och 2 ovan. Den liknar inte alls 1635:orna med (imiterad) smal liljekrona (bild 2), utan har istället alla attribut som 1633 års fyrk med smal liljekrona (bild 4) har. Närmare bestämt en av de vanligaste av dessa – HH5. Lösningen på gåtan är – som vanligt – enklare än man tror. Det rör sig helt enkelt om ett i efterhand ändrat årtal; från 1633 till ”1635”. Med andra ord en parallell till fejkade/konstruerade årgångar som exv. 2 Öre KM ”1666” (1665), 1/6 Öre SM ”1705” (1708/7) och 25 Öre ”1911” (1914). När det gäller de fejkade valsverksmynten verkar detta fenomen gå hand i hand med s.k. valsklumpar – som erbjuder en möjlighet att ”gravera bort lagom mycket överskotts-metall” för att skapa ”ett nytt årtal”. Blogginläggets första bild visar 1/4 Öre ”1635” med ros nedtill från Almers lista 10, 1972 samt ett stämpelidentiskt exemplar av 1/4 Öre 1633 HH5 från Skripunov 2008 (som numera även finns online på: Kopparmynt.com). Så nu kan du sluta leta efter Myntbokens ”1/4 Öre 1635, Utan Mm med ros”. ;o)

P.S.   Jodå, alldeles riktigt!  – Det blev en mycket, mycket trevlig kräftskiva!  ;o))

Vem vet mest?

Publicerat av
Svara

Igår fick jag helt oväntat veta att jag tydligen är ”en erkänd auktoritet på området medaljer” !?  – Se där! – Det hade jag ingen aning om! – Man tackar!  – Och detta från en erkänd auktoritet på området Zündapp. ;o)   … ”en får sträcke på sig”.

Nej, jag känner mig allt fortfarande som en nybörjare när det gäller medaljer – kanske beroende på att jag har hållit på med mynt mer än tre gånger så länge? Jag har i och för sig inte ”snöat in” alltför djupt i någon liten detalj inom numismatiken (utom möjligen kopparklippingarna då, förstås ;o)) utan snarare odlat ett väldigt brett numismatiskt intresse och försökt lära mig ”lite om mycket” – istället för ”mycket om lite”. – Man vill ju inte gå och bli någon gammal dammig professor. ;o)

         

Genom att skaffa sig erfarenheter från vitt skilda grenar av numismatikens gigantiska träd, får man i mitt tycke en mera omfångsrik och nyanserad bild av olika företeelser, tillvägagångssätt och förhållanden. Man kan t.ex. lära sig mycket om mynt genom att studera medaljer – och vise versa. Genom att förstå romerska mynt kan man få en bättre förståelse för äldre svenska mynt. Och den som har god kännedom om förfalskningar och tillverkningsteknik har allt som oftast en bättre känsla för vad som verkligen är äkta och varför det ser ut som det gör. Det mesta hänger faktiskt ihop.

Själv har jag ”fuskat” med ganska många samlarområden genom åren. Såpass många att vi nog får spara det kapitlet till memoarerna. Men om jag haft någon ”ledstjärna”   (ursäkta ordvitsen – poängen kommer! ;o)) genom mitt samlande så är det nog dessa kloka ord: ”SAMLA-LÄRA-VETA” – Samlarförbundet Nordstjärnans devis. För när ”man är klar” med ett samlarområde – ja, då är det dags att gå vidare och hitta ett nytt …

I morgon är det kräftskiva på Vikingabo!  – Och det går givetvis före bloggandet … men jag lovar inget. ;o)

Harrison potentiell myntsamlare?

Publicerat av
Svara

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)