Vi har lagt ut lite Hedlinger-medaljer på Tradera.com … och en samling Erik Lindberg-medaljer på amerikanska eBay.com … och mera är på väg … så håll utkik! 😉
Har du andra önskemål, så hör gärna av dig via e-post:
Kanske kan vi hjälpa till att fixa en lämplig julklapp!?
Vi har ett ganska omfångsrikt lager av mynt, medaljer, sedlar, polletter, numismatisk litteratur etc. och dessutom ett stort internationellt kontaktnät efter dryga 32 års verksamhet i myntbranschen.
Idag har Googles glasögon fått kullagrets uppfinnare i blickfånget. Anledningen är naturligtvis att det är Sven Wingquists fördelsedag idag.
Sven Wingquist (1876-1953) är väl mest känd som maskiningenjören, uppfinnaren och industrialisten som med sin banbrytande kullagerskonstruktioner lade grunden till SKF (Svenska Kullagerfabriken AB) och gav namn åt AB Volvo.
SKF startades 1907 och redan 1909 testade man sina kullager ”i fält”, på en Scania-lastbil (se bild) … Sven Wingquist till höger bak på flaket. SKF hade i samband med USA-etableringen 1915 tänkt introducera ett prisbilligt fordonslager under varumärket ”Volvo”, men detta skrinlades och alla lager kom istället att märkas med SKF:s logotype.
Sven Wingquist hade också ett stort intresse för bilar. När två unga medarbetare på SKF, Assar Gabrielsson (1891-1962) och Gustaf Larson (1887-1968), ville starta ett svenskt bilföretag, fick de ekonomiskt stöd från SKF. Namnförslag på det nya svenska bilmärket var bland annat ”GL” eller ”Larson” … men Sven Wingquist kom med ett annat förslag, det latinska ordet Volvo, som betyder ”jag rullar”. Man dammade helt enkelt av det gamla varumärket Volvo från 1915 och startade AB Volvo 1926, som ett dotterbolag inom SKF med Gabrielsson som VD och Larson som teknisk chef.
Minnesmedaljen här till vänster utgavs av IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien) 1980 och ingår i en serie medaljer som sträcker sig från 1924 till 1995.
Bakom denna minst sagt udda design, som lär vara tillkommen med hjälp av tidig datorteknik, döljer sig det konstnärsparet Lars Englund (född 1933) och Yvonne Möller (född 1953). Lars Englund är väl annars mest känd för att ha formgivit den svenska enkronan som lanserades 1976 och präglades fram till år 2000. Medaljen är av brons, väger 95 gram och mäter Ø 45 mm. Tjockleken är mellan 6 och 11,5 mm.
Så där ja! Det var blogginlägg nummer 300! (inkl. 732 bilder!) Det tar sig! – Nu är det bara ett dussin kvar tills man kör om Sveriges meste myntbloggare, Ingemar ”SNF” Svensson i Nynäshamn, som f.n. är uppe i 311 inlägg … men då har han å andra sidan hållit på ända sedan januari 2007 … så han har ju 5½ års försprång. 😉
Tråkigt att Werner Stensgård lagt ner bloggandet (efter 265 läsvärda inlägg under nästan 5 års tid). Gissningsvis räcker tiden inte till …? Man känner igen det. Fick för övrigt ”katalog 4” från Werners Mynt & Tryck för någon veckan sedan. Trevligt!
Både Roland Falkensson och Kjell Holmberg bloggar dock vidare … och Lennart Castenhag kämpar på med såväl Sonesgården och SNF.s hemsida. Dessutom rullar ju SNT vidare, så det finns allt en del numismatisk läsning att tillgå … fortfarande … Roligast i senaste numret var tveklöst Magnus Wijks berättelse om hur han hjälpte ett äldre par att betala P-avgiften med det alternativa betalningsmedlet mobiltelefon. 😉
Gårdagens medaljauktion hos Bukowskis i Stockholm bjöd på en varierad prisbild. Kr 79.625:- (inkl. 22,5% provision) för en pampig Hedlinger-medalj över en av våra minst betydelsefulla kungar, måste väl ändå vara ett rekord? Se bild.
Flera andra Hedlinger-medaljer i den Montellska samlingen betalades med likaledes höga priser … medan andra i princip slumpades bort. En typisk ”antingen-eller-auktion” i en tid då de inhemska myntsamlarna är färre än på länge – och medaljsamlarna ännu färre. Gissningsvis klubbades toppnoteringarna till internationella intressenter.
Hedlingers regentlängd i silver (komplett så när som på dedikationsmedaljen) såldes för rimliga 60.000 kr + 22,5%. Ett mycket vackert silverexemplar av ”Grundstenen lagd till Stockholms slotts flyglar 1734” klubbades för fantastiska 48.000:- + provision, medan ett mera alldagligt bronsexemplar av samma medalj (med litet lödspår) endast uppnådde 2.200:- + provision. Den s.k. LAGOM-medaljen 1733, med Hedlingers självporträtt, är populär. Hos Bukowskis kostade nu brons 13.000:- och tenn 11.000:- + 22,5% … trots att man kan misstänka att det rörde sig om senare präglingar?
Hela slutprislistan finns nu på Bukowskis webb (se länk ovan). Skall man försöka sig på en sammanfattning kan man kanske säga att ”stort och blankt” betalas bra idag, medan de mera ”diskreta sällsyntheterna” inte alls uppskattas … samt att få potentiella köpare många gånger betyder ojämna resultat. – Antingen-eller, alltså.
Idag är det den 4 december … och namnsdagsbarnet heter Barbara / Barbro / Babsan.
Barbaradagen är en dag som är lite speciell för ett visst ordenssällskap, nämligen Par Bricole, grundat 1779 av Olof Kexél, Carl Michael Bellman och Carl Israel Hallman. Sällskapets syfte och mål är att vårda och bevara det svenska kulturarvet … främst inom disciplinerna sång, musik, teater och talekonst. Namnet Par Bricole kommer av en fransk biljardterm som betyder ”med studs”. Moderlogen är förlagd till Stockholm, medan dotterloger finns i Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall, Borås och Vänersborg.
Par Bricoles Kör (även kallad ”Den Bacchanaliska Kören”, DBK), grundades 1829 och är idag Nordens äldsta ännu verksamma manskör. Dess första framträdandet ägde rum vid avtäckandet av Bellmanbysten på Djurgården 1829. Denna hyllning till Bellman har sedan dess upprepats i en 184-årig obruten tradition!
Medaljen på bilden ovan är skulpterad 1929 av Tore Strindberg (1882-1968) med anledning av 100-årsminnet av Par Bricoles Kör 1829-1929. På åtsidan ses den lyssnande Barbara och på frånsidan Bellmanbysten på Djurgården. Barbaradagen tillhör, tillsammans med Bellmansdagen den 26 juli, Par Bricoles högtidsdagar.
Varför just Barbara? – Jo, därför att den berömde grundaren Carl Michael Bellman (1740-1795) härstammade från en viss Barbara Klein – hans farmorsmor – vilket föranlett Bellman att välja Barbara till hennes ära. Barbara brukar firas och förhärligas som en slags dionysisk gudinna och alla bricolisters “moster”.
Då skriver vi december. Igår första advent och juleljus. Idag ny vecka och mera jobb. Har fotograferat en hel del material (bl.a. en fin samling Erik Lindberg-medaljer) som jag tänkte börja lägga ut på eBay med början i morgon.
Denna vecka blir det mycket medaljer. Nu på onsdag (på Barbro-dagen, 4 december) auktioneras nämligen en trevlig samling Hedlinger-medaljer på Bukowskis i Stockholm. Samlingen har tillhört direktör Erik Montell (1911-1999) och omfattar 67 utrop. Bukowskis har fått hjälp med katalogiserandet av Ulf Nordlind och i katalogen skriver man bland annat så här om samlaren och samlingen:
– ”Som seriös samlare hade Erik Montell en klar inställning till sitt område: ’Till skillnad från de flesta myntsamlare anser jag att medaljen är eller vill vara ett konstverk medan myntet är ett omsättningsmedel’. Montells samlande omfattade tiden både före och efter 1700-talet men kom till största delen omfatta medaljer av J C Hedlinger och den samlingen blev en av de större uppbyggda under 1900-talet”.
Förra veckan såldes det ”en riktigt pampig göteborgare” i tyska Osnabrück – för motsvarande ca 390.000:- i svenska SEKiner räknat. Künker auktion 241.
Just detta mynt satt jag i Schweiz och ”klämde på” för ganska exakt 24 år sedan (den 29 november 1989). Då visades nämligen Karl-Erik Schmitz’ förnämliga myntsamling (ihopsamlad av Ingvar Nilsson, Kristianstad), som dagarna därefter auktionerades av firmorna Swiss Bank Corporation och Spink & Son Numismatics Ltd. i Zürich.
Bara att få hålla en sådan ”silver-puck” (drygt 82 gram) i handen, var en upplevelse. Speciellt för en historieintresserad göteborgare som hade läst om Karl IX:s Göteborg på Hisingen och de mynt man slog där åren 1609-1611 … innan danskarna brände ner staden. Nu bar det sig inte bättre än att ”team Schmitz & Nilsson” hade samlat på sig TVÅ dylika praktmynt! – En dubbelriksdaler och en tredubbel riksdaler (eller 12 och 18 mark om man så vill), båda av samma typ och slagna 1610 i Karl IX:s Göteborg (som låg vid Färjenäs, intill Älvsborgsbrons fäste på Hisingen). – Så vilken skulle man föredra …?
Det är väl kanske lite galet att ”skylla på ångbåtar” … men till viss del satte ett mycket omfattande inropsuppdrag (från en världsledande amerikansk myntfirma) ”käppar i hjulet” för den egna budgivningen. Och eftersom amerikanarna ville vara med på båda praktmynten och även 6-marken i guld ett par nummer senare … kan man i efterhand konstatera att … två budspadar blev en för mycket. 😉 3-riksdalern gick för motsvarande ca 75.000 kr och 2:an klubbades för motsvarande ca 30.000 kr. Billigt!, sade jag redan då. Det är ju av någon anledning alltid de köp man INTE gör, som man ångrar – inte de man gör. Hade jag vetat att det skulle dröja 24 år innan ett hyggligt exemplar (samma!) dök upp igen … hade jag nog varit mera alert 1989. Och hade jag vetat att priset skulle stiga med 420% under tiden, hade jag definitivt varit det!
Nu ”kammade man noll” igen. Redan utropet på 30.000 euro avskräckte. Ja, ja, man lär så länge man lever. I sammanhanget kan det kanske vara värt att notera att den gyllene göteborgska 6-marken 1610 (nu känd i tre ex. sedan Brenners ex. dykt upp i Ryssland) klubbades för motsvarande ca 378.000 kr 1989 … för att långt senare byta ägare hos Künker 2011 (Haganders samling) och då klubbas för måttliga 412.000 kr. Där blev det alltså inga +420%. Det är inte alltid så lätt att veta ”vilken häst man skall satsa på” …
Nu får man väl trösta sig med en unik 2-öring 1609 och en riktigt sällsynt 1700-talskopia av Myntkabinettets unika guldexemplar, istället. – Alltid nåt, sa han som såg Åmål. 😉
Idag står det den 24:e i almanackan. Och igår fick jag mail från en kund som köpt en så fin numismatisk julklapp – till sig själv! – att han nu befarade att det skulle bli onödigt mycket blodpudding på menyn den närmaste tiden. 😉 – Julen är alltså i antågande! Idag är det bara en månad kvar till julafton och 1:a advent inträffar redan om en vecka.
För alla de myntsamlare som vill ha ”hårda klappar” i år är det alltså hög tid att skriva sin önskelista. I veckan som gått har jag fotograferat hundratals numismatiska objekt som jag inom kort har för avsikt att erbjuda online på Antikören, eBay och Tradera. Tyvärr tar allt man företar sig ungefär tre gånger längre tid än man tror … så riktigt så mycket material som det först var tänkt hinner jag nog inte med ..? Däremot välkomnar jag alltid önskelistor och förfrågningar om mynt, medaljer, sedlar och övrig numismatik.
Efter dryga 40 år som samlare och 30 år som handlare har man ju samlat på sig en del. Dessutom är ju ”bollen rund” och mynt har funnits i omkring 2.600 år … så det finns en enorm bredd av önskemål som bara väntar på att bli uppfyllda! 😉
Tveka inte att mejla dina önskemål eller funderingar – stora som små! Finns det inte i lager, kanske det går att skaffa fram det via ett omfattande kontaktnät. Det är alltid lika tillfredställande att få nöjet att hjälpa till och utöka eller förbättra en samling. Erfarenhet, äkthetsgaranti och ett rejält bemötande bjuder jag på … det enda du betalar för är själva objekten … och eventuell frakt. – VÄLKOMMEN!
För ganska exakt ett kvarts sekel sedan, närmare bestämt hösten 1988, författade jag min första numismatiska artikel. Den handlade om Gustav II Adolfs klippingar och vilka av dessa som präglades i Säter – och vilka som kunde föras till Nyköping. Platsen för artikeln var Antikören auktionskatalog 6, 1988, sidorna 20-25.
Mitt intresse för detta hade väckts i samband med en auktionsinlämning av en 1-öres-klipping 1625 med s.k. spansk sköld (se föregående blogg-inlägg). Trots att just detta mynt återfinns i Sveriges Mynthandlares Förenings logotype, hade det sedan 1980-talet pågått en vild debatt om myntet verkligen var samtida …?
När jag började studera saken, bland annat genom att ”demontera” myntens detaljer, upptäckte jag flera märkliga samband … som i sin tur skapade följdfrågor o.s.v. Intressant! All tillgänglig litteratur förtäljde t.ex. att 1624 års klippingar var präglade i Säter, medan de följande tillskrevs ”Säter eller Nyköping” eftersom de hade samma motiv och inte kunde särskiljas. – Men varför fanns det egentligen två mycket vanligt förekommande typer av valsverkspräglade ören 1626 (förutom Arboga)? – Det verkade ju helt ologiskt att dessa skulle kunna vara tillkomna på samma myntverk. Rimligen måste ju en vara från Säter och en från Nyköping. – Men vilken var dalmas och vilken var sörmlänning?
Genom att lägga upp ett kortregister (detta var innan digitalkamerans tid) med auktions- och katalogbilder på över 500 kopparklippingar fick jag ”en fin samling” att studera. Det visade sig ganska raskt att en stor andel av dessa hade ett G (i G-A-R) med en hulling/hake upptill. Andra hade istället en kluven övre spets på G:na. När jag sedan började jämföra resterande detaljer, som krontyper, vasar, bokstäver och siffror … kunde man se ett mönster. Kombinationen av vissa bilddetaljer både skiljde och förenade de olika typerna. De säkra Säter-klippingarna 1624 hade alla ”G med hake” … så kanske hade samtliga dala-klippingar denna typ av G? Redan för 25 år sedan delade jag in dessa ”anonyma” klippingar på respektive myntort … och principen var lika rätt då som nu, även om en del uppgifter kunnat korrigeras efter kompletterande forskning på området. Se vidare Antikören auktionskatalog 16 samt Mynttidningen och Kopparmynt på Myntbloggen.
Ber att få besvära om en trevlig helg!
P.S. Hur många var det som upptäckte att Arboga-klippingen 1626 ovan är falsk …? 😉
Fick en fråga angående en mystisk kopparklipping idag. Frågeställaren har noterat att den verkar gjuten, med ”porig, gropig och prickig yta” samt att kanterna är slipade. Det rör sig alltså om en kopia, men i vilket syfte är den gjort och är det månne ”en avgjutning av en äkta klipping”?
Nej, det är inte en avgjutning av en äkta klipping – utan av en falsk! En modern sådan dessutom, tillkommen omkring 1970. Jag omnämnde den faktiskt så sent som för två veckor sedan. Och för fyra veckor sedan skrev jag lite om en liknande företeelse; plåtmyntkopior (av koppar) och avgjutningar av dessa (i gjutbar mässing).
På bilden till höger ses dels ett äkta exemplar av detta typ-/provmynt (överst), slaget med släggverks-teknink i Säter 1625, dels en präglad förfalskning från det tidiga 1970-talet (nederst). Frågeställarens ”mynt” (första bilden) är gjutet efter ett exemplar av den senare kopian.
Rätt vikt är 28,33 gram. Den här avbildade präglade kopian väger 35,26 gram, medan det gjutna exet har en vikt på endast 22,07 gram. Generellt är vikten på Gustav II Adolfs kopparklippingar emellertid högst varierande, så i detta fall är det ingen bra metod för att avgöra äktheten.
Tittar vi däremot på stilen och tillverkningstekniken finns det klara skiljaktigheter. Originalet har inpunsade bildelement – som just i detta fall kompletterats med en handgraverad perspektivteckning på kronorna (av typ E – jämför Antikören auktions-katalog 16, 1995, s. 20-37) – medan kopiorna är maskingraverade efter ett foto eller en tecknad bild. Den senare tekniken ger ett klumpigt utseende med ”rundade detaljer”. Klicka på bilden ovan för en förstoring. En bild säger väl egentligen mer än tusen ord.
Hemkommen från en mycket trevlig helg i kungliga hufvudstaden men ”tjocka släkten”, kan man konstatera att Stockholm har sina poänger; avkoppling, skoskav, god mat & dryck – allt toppat med skrattfest i form av göteborgshumor ala Galenskaparna. 😉
Idag noterar jag att när vi hade som allra trevligast i lördags, satt Dick Harrison och skrev en artikel med numismatisk anknytning i sin blogg på Svenska Dagbladet. Med blogginlägget Det äldsta Lödöse sällar sig Harrison till skaran av kritiska röster emot Erika Harlitz’ avhandling ”Urbana system och riksbildning i Skandinavien. En studie av Lödöses uppgång och fall ca 1050-1646” (Göteborgs universitet 2010). Lödöse-kännaren alla kategorier, Rune Ekre, har ganska effektivt sågat avhandlingen redan i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 8-2011 … och indirekt har jag väl ifrågasatt en del även här på Myntbloggen – om än diskret. 😉
Under vår första myntmässa, på Sheraton i Göteborg 1988, var Lödöse Museum vänliga nog att låna ut det myntningsunderlag av läder som man fann vid utgrävningarna hösten 1987. Genom dessa sensationella fynd blev Lödöses historia i ett slag minst 50 år äldre.
På ”Myntdagar i Göteborg 1988” slog vi också två typer av ”Lödöse-brakteater” – med motiv från stadens äldsta kända mynttyp (se bild). När mässan var över donerade vi en av stamparna till Lödöse Museum för att barn, ungdomar och andra besökare skulle kunna få chansen att prova på hur man präglade brakteater (lövtunna silvermynt) på medeltiden. På länkad illustration ses stampen som undertecknad förfärdigat (i föräldrahemmets garage) till höger på bilden.