Igår var jag på posten och hämtade ut en tunn försändelse med 0,09 gram silver, som jag köpt på en online-auktion för 19.378 kr per gram (15 gånger dagens guldpris). Ett pris jag för övrigt är väldigt väldigt nöjd med. Samma lilla anspråkslösa silverflan sålde jag nämligen på en auktion för 30 år sedan. Och då fick jag bud på hela 158.755 kr per gram! Trevligt när det numismatiska värdet överglänser skrotpriset – som alla tycks tala om nu för tiden.
När man hållit på med mynt i över 50 år dyker det då och då upp mynt man känner igen. Mynt som man hanterat och utforskat tidigare. Men hur mycket kommer man ihåg av det man lärde sig för 30 år sedan? När jag fick se detta mynt igen försökte jag dra mig till minnes vem som lämnat in det på auktion den där gången 1996. Men när jag kikade i min gamla databas kunde jag inte hitta den välkände Göteborgs-samlaren ifråga. Som tur är har jag fortfarande (efter tre översvämningar) kvar en hel del pärmar från Antikörens auktionsverksamhet. Och tro det eller ej, men pärmen för Myntauktion 19 hade överlevt och jag hittade den.
Och mycket riktigt, myntet härstammar ifrån Lars-Ingvar Jönson (1922-1990), känd som ägare av Numismatiska Litteratursällskapet i Göteborg, men det var hans änka Elsie som lämnade in myntet (tillsammans med 236 andra utrop) till ANTIKÖREN Myntauktion 19, 1996. Att köparen den gången var medeltidssamlaren Anders Frösell (1945-2008) i Järfälla visste jag, men nu kunde jag även konstatera att hans anbud löd på 12.700 kr, medan klubbslaget landade på 7.600 kr + 12,5% provision.
Tio år senare lyckades Frösell även förvärva samma typ men i ”den vanliga varianten”, med sex tydliga punkter i stjärnans strålvinklar (se bild i Myntkontakt 8-1979). Anders Frösell får väl anses som lite av en specialist på svenska medeltidsmynt, då han samlade ihop närmare 400 st. som året efter hans bortgång såldes genom SNF/MISAB. Ifrågavarande typ hittar du i MISAB auktion 1, nr 36 och 652 (den senare av okänd anledning i en undangömd och felbeskriven post med två ej illustrerade brakteater).
Lars O. Lagerqvist beskriver två typer av ”stjärn-brakteater”, daterade till 1200-talets början, i sitt referensverk från 1970. LL grupp XIX:1-2 (se utdrag ovan), nr 1 med stjärna och månskära, nr 2 med stjärna och omskriften PAX PORTA (köpstadsfrid, handelsfrid), ett unikt exemplar (0,13 gram) funnet i Sverige. Några år senare skriver herrar Ahlström, Brekke och Henningsson om PAX PORTA-myntet i Norges Mynter 1976, under rubriken ”Norge eller Sverige?” (s. 19), med dateringen ”sannsynligvis preget ca. 1200”. Attribueringen på denna anses osäker, medan LL XIX:1 uppenbarligen förs till Lödöse i Sverige. I SNF:s Myntkontakt 8-1979 föreslår Rolf Alstertun och Bengt Hemmingsson en datering av sistnämnda typ till senast 1230-talet. Man konstaterar också att medelvikten av fem exemplar är 0,10 gram (0,14 – 0,12 – 0,10 – 0,08 – 0,07 g.), vilket kanske snarare talar för en tidigare datering? Och det utesluter definitivt vilda spekulationer om en kontinental prägling.
Motivet med en strålande stjärna omgiven av en månskära, som lär symbolisera Jesus och moder Maria, återfinns även på andra Lödöse-mynt. Exv. de ovan visade mittersta mynten, med en stadsport (tidigare tolkat som en kyrka) under ett stort kors, samt omgiven av en stålande stjärna och en månskära. Allt med det, nästan övertydliga, budskapet om en kristen stad med köpstadsfrid – PAX PORTA.
Denna ”stjärn-brakteat” har varit känd inom numismatiken i närmare 250 år.
Så här skriver Alstertun och Hemmingsson i Svenska Numismatiska Föreningens tidskrift Myntkontakt 8-1979: – ”Typen synes ha framkommit för första gången i och med påträffandet av den stora myntskatten från Styra i Östergötland år 1786. l en förteckning över skatten, upprättad av Jacob von Engeström strax efteråt, beskrivs typen med kommentaren att ’deraf sågs 3 st.’ Märkligt nog tycks dock von Engeström ej ha observerat månskäran vid sid an av stjärnan. Den teckning av typen som beledsagar hans manuskript är dock ej helt tydlig; ena kanten av myntet är diffust framställd. Möjligen kan just det exemplaret ha varit skadat eller dåligt utpräglat på det ställe där månskäran normalt befinner sig. I så fall borde han emellertid ha observerat den detaljen på något av de andra två exemplaren.”
Kungliga Myntkabinettet beskriver fyndomständigheterna 1786 enlig följande:
– ”Fyndet påträffades av bonden Petter Dahl då han skulle gräva ner ett självdött får intill en jordfast sten på åkern nära Styra kyrka. Vid andra spadtaget fick han upp en ’hopklimpad massa av smått mynt’. Han kallade på åkertegens ägare, grannen Nils Jönsson. Tillsamman fick de upp omkring 8 skålpund (3.400 gram). Ytterligare mynt hittades de närmaste dagarna. Jorden blev ’genomhäcklad av quinnor och barn, som hittat små öfwerlefwor, theribland något af möra eketrädsbitar wisade sig såsom skattens fouteral’ (Schück s. 278). Enligt ryktet var fyndets verkliga storlek upp till 20 skålpund (8.500 gram). Säkert är att endast delar av fyndet nådde de antikvariska myndigheterna och att åtskilligt såldes till myntsamlare och guldsmeder. Kanslirådet och akademiledamoten Jacob von Engeström utarbetade 1786-87 en beskrivning av ca 22.000 mynt (á 0,15 gram = 3.300 gram) ur fyndet. De bevarade uppgifterna om inlösenförfarandet är motstridiga. Enligt Kanslikollegiets räkenskaper betalades 22 riksdaler och 45 skillingar specie i inlösen vilket bör ha motsvarat ungefär 1,5 skålpund (638 gram). Kvitto skrevs i Linköping den 23 augusti 1787 av Petter Dahl å egna och Nils Jönssons vägnar. Enligt inventering 1863 fanns i Kungl. myntkabinettet 5.314 mynt ur Styrafyndet. De myntsorter som dominerar fyndet väger ca 0,15 gram per mynt. 5.314 sådana mynt väger alltså ca 800 gram.”
Bland de svenska mynten i Styra-fyndet nämner man sedan ”LL IX, XII, XIII, XVI, XVIII mer än 59; LL XVII A mer än 8.794; LL XVII B mer än 13.056” (men inga LL XIX?).
Gemensamt för samtliga omnämnda ”stjärn-brakteater” (med eller utan punkter) är att alla är graverade med en djupare inpunsad punkt i stjärnans centrum. På de två ovan illustrerade samt på det exemplar Ekonomiska museet (f.d. KMK) visar på sin websida, är detta särskilt tydligt. Kanske har vi att göra med en och samme gravör bakom dessa typer?
Alstertun och Hemmingsson noterade 1979 att: – ”de övriga undersökta exemplaren framkom år 1951 vid undersökningar av Halltorps kyrka i Småland, ett i form av ett lösfynd (skadat) och de övriga ingående i en liten skatt. Då vi ej har eftersträvat att kartlägga samtliga kända exemplar kan dock fler komma att upptäckas i offentliga och privata samlingar. Vad talar då för att typen är svensk? Oss veterligen har den aldrig påträffats utanför Sverige. Däremot kan den förväxlas med samtida norska mynt. Liknande brakteater präglades i vårt grannland under Håkon Håkonssons (1217-1263) regering. Dessa mynt uppvisar dels sex- till åttauddiga stjärnor med punkter mellan strålarna, utan månskära”.
En ensam sexuddig stjärna (utan punkter) återfinns också på ett mynt från Johan Sverkersson (1216-22) med omskriften JOHANNES (LL III::2ab, SMB 65-66) och en dito åttauddig på en brakteat från Knut Långe (1229-34) med KANUTUS (LL IV:A:6, SMB 86). Båda attribuerade till Östra Aros (Uppsala) och båda i samma stil.
Det är alltid roligt att få nytillskott i samlingen, men det är extra kul när man lyckas finna ett klassiskt typmynt (känt i en handfull exemplar) för en spottstyver!
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*