Valsklumpskronologi

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Årtal – Typ (huvudtyp, undertyp) – Variant – Anmärkning – Referens etc.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson


1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Gravörstilar och kopparmyntorter på 1600-talet

Äldre svenska kopparmynt har i princip intresserat mig lika länge som mitt samlande pågått, det vill säga sedan början av 1970-talet. Men varför blev det så? Vad är det för speciellt med dessa mynt? Ja, kanske beror det på att den svenska kopparmyntserien (möjligen tillsammans med den ryska) tillhör de mest spännande kopparmynten i världen. Kombinationen stort historieintresset och liten veckopengen kan säkert också ha spelat in. Och som ung samlare med inställningen ”ju äldre mynt desto bättre” är det ganska naturligt att lågvalörer och kopparmynt fick prioritet. De senare är ofta rejäla slantar som gjort nytta – folkets pengar, som någon uttryckte det. Dessutom får man förhållandevis mycket historia för pengarna.

1618_Rupprecht_MillerBland de allra första myntböckerna jag ”läste sönder” var en liten oansenlig skrift författad av Ulla S. Linder-Welin med titeln: Svensk koppar och kopparmyntning – En handledning vid studiet av myntsamlingen i Bergslagets museum”. Genom denna och andra trevliga publikationer fick man så sakteliga upp ögonen för vad som fanns att tillgå inom numismatiken … så att man kunde börja drömma och sätta ihop ”önskelistor” över objekt som man gärna skulle vilja införliva i samlingen. Litteratur är ett absolut MÅSTE för utvecklas som myntsamlare! För hur skall man kunna få en känsla för vad man vill samla på innan man skaffat sig ett hum av vad som finns och vad det kostar? Utan litteratur vet man ju inte hur ”drömobjektet” ser ut!

mynttidningen_5-6_1996_liard_1654Hösten 1996 dök i vanlig ordning Ahlströms auktionskatalog upp i brevlådan. Alltid lika spännande att se om där fanns något intressant. Och visst, tio stycken(!) Svartsjö-dalrar, varav den från 1544 med helt årtal, fångade mitt intresse. Det gjorde även en annan klassisk milstolpe i svensk mynthistoria, nämligen den s.k. blodsklippingen 1568 i högsta valören – 8-mark. Noterat. Det kan bli bud. Först på sidan 140 hajade jag emellertid till ordentligt. Där avbildades ju ett sådant där litet franska kopparmynt som präglades i Avesta! Fram med Ullas ovannämnda bok och jämföra. Jo visst! Samma typ! Men de har ju fullständigt olika gravörstil. De där båda mynten kan aldrig vara tillverkade på samma ställe. Det här måste undersökas!

Men först gäller det ju att bärga den där ”svenska fransosen” (lite diskret placerad under Frankrike, utan något omnämnande om Avesta eller Ullas bok). Sagt och gjort! Fyllde hela budsedeln med bud – men fick bara en enda. Dessbättre den jag ville ha! Klubban föll vid 2.200 kr (900). Man tackar! Underbidder lär ha varit en småländsk kopparmynt-fantast. Blodsklippingen gick för 7.000 kr och Svartsjö-dalern 1544 för 8.400 kr (+15%).

Vid det här laget hade jag samlat mynt i 25 år, drivit mynthandel i 10 år, givit ut 25 lagerlistor, arrangerat 18 myntauktioner och producerat 15 volymer av Mynttidningen. Det sistnämnda arbetet hade givit mig värdefulla erfarenheter om fenomenet med olika gravörer (konstnärers) personliga stilar och kännetecken … och vad detta kan berätta. Självklart blev det en artikel i Mynttidningen; omslagsbild + ett uppslag i nr 5/6-1996.

Kanske blev ”underbjudaren” på Avesta-liarden lite sur, för han har tvärt emot Ulla och mig hela tiden hävdat att präglingen är fransk, men med svenska stampar. Frågan varför i hela världen stormakten Frankrike (med en av världens bästa gravörer) skulle beställa stampar från avlägsna Avesta, när hela projektet handlar om kopparexport, är naturligtvis ännu obesvarad.

Tjugotvå år senare finns denna historiska Avesta-prägling (fullt i klass med de s.k. Avesta-kopekerna) fortfarande inte upptagen i Tonkins ”Myntboken” eller någon av SNF:s många alster. Ett löjets skimmer vilar allt oftare över ankdammens prestigestinna farbröder.

1654_liard_de_france_corbeil_avesta_1200x1650

Sedan jag startade Myntbloggen 2012 har jag återvänt till ämnet med lite uppdateringar ungefär vart annat år. Här är några länkar från 2012, 2014 och 2016:

På förekommen anledning kan det kanske 2018 vara på sin plats med ytterligare en uppdatering. Håll till godo. Hoppas att ovanstående illustration, tillsammans med länkade artiklar, kan sammanfatta det grundläggande om vad vi vet så här långt.

FaceBook, av alla ställen, kunden man nyligen läsa positiva nyheter om detta mynt. I och med att firma Myntauktioner i Sverige AB i Moheda & Stockholm fått in ett exemplar av Avesta-liarden 1654 har den plötsligt blivit intressant! – och omvärderad. Nu är den inte längre slagen i Frankrike, utan i Sverige! Så här låter det 2018:
”I en gammal småländsk myntsamling låg denna franska liard från 1654. Så helt fransk är den emellertid inte – den är faktiskt präglad i Avesta på beställning från Frankrike. Sverige var vid denna tid Europas största exportör av koppar och exporten tog sig bl.a. uttryck i blindmynt, men alltså undantagsvis även i färdigt fabricerade mynt.”

Kul att en 22 år gammal nyhet uppmärksammas … och att både smålänningar och SNF:are äntligen hittat och förstått det som Ulla S. Linder skrev redan 1937 (d.v.s. för drygt 80 år sedan!). Om man sedan begriper sig på skillnaderna i gravörstil och vad detta innebär är kanske bäst att låta vara osagt. Numismatisk forskning i Sverige är inte direkt känd för att vilja spridas – och definitivt inte snabbt.

En annan glädjande nyhet är att SNF/MISAB nu verkar ha uppmärksammat att man sedan 150 år tillbaka faktiskt kan urskilja Säter-kreuzrar 1632 från dito Nyköpings-präglingar. De båda myntorternas mynt har helt olika gravörstil och det finns inga kopplingar (hybrider) dem emellan. Kul att Myntbloggen kunde hjälpa till.

Beträffande det släggverkspräglade Säter-öret 1625, med s.k. ”Spansk sköld”, är man dock fortfarande hopplöst ”vilse i pannkakan”. Att helt utan vetenskapligt stöd skriva ”Stockholm?” och ”Fallverkspräglad?” och sedan ägna halva texten åt ett 40 år gammalt (stencilerat) ordkrig helt utan numismatiskt värde, är inget annat än löjeväckande. Ja, ja, i bästa fall hittar man kanske den här artikeln om ett par decennier eller så. Men det kan nog lika gärna ta 75-150 år? Den som lever får se!

Två västsvenska mynthandlare

Läste just ett referat från ett månadsmöte på Nola Myntklubb i Örnsköldsvik, författat av Roland Falkensson och publicerat på dennes blogg på Falcoin.se. Trevligt att höra att dylika möten fortfarande lockar till besök. Måste erkänna att jag själv har väldigt svårt att ”få tummen ur” och åka ner till GNF (Göteborgs Numismatiska Förening), trots att jag bara har hälften så långt att åka som Roland och trots att jag nu varit (på sistone mestadels passiv) medlem i 40 år! – d.v.s. sedan 1978. Kusligt! Är man så gammal!?

DSCN6923a

Rolands favoritpunkt på dagordningen är ”samlare berättar” och denna gång hade man en långväga gäst ända från Västerås, nämligen Christer Ohlsson som på 1950-taket var bosatt i Ö-vik. Christer berättade bland annat om när han som liten grabb brevväxlade med och köpte mynt av mynthandlaren John Pedersen i Borås … och hur han fick gå tomhänt och arg ifrån Håkan Kinnmark, Moneta AB i Göteborg.

Den förstnämnde fick jag aldrig tillfälle att träffa personligen, han gick nämligen ur tiden fyra år innan jag föddes. Får hålla till godo med en ”tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), en Säter-tvåöring 1627 i kalaskvalité, som John Pedersen köpte på auktionen efter kung Farouk i Kairo 1954. Däremot fick jag i början av 1990-talet tillfälle att intervjua hans efterträdare och svärson, Per Österlund, i samband med researcharbete inför en auktions-försäljning av ovan illustrerade medalj.

John Pedersen (1890-1960). Mynthandlare i Borås sedan början av 1930-talet. Firman övertogs sedan av svärsonen Per Österlund och drivs numera tillsammans med sonen Peter Österlund. Efter att Hirsch Mynthandel i Stockholm upphört, är idag J. Pedersens Mynthandel Sveriges äldsta mynthandel. Porträttet skulpterat 1939 (i ett större väggmedaljong-format, tillsammans med en dito pendang av Pedersens hustru), av den italiensk-svenske porträttskulptören professor Alessandro Moretti (1870-1953). Medaljen utgiven (som ”revers om 5 kronor”) i samband med firmans 10-årsjubileum 1942. Zink Ø 36 mm. Se vidare: Antikören auktionskatalog 11, 1992, nr 774.

DSCN6922a

Interiören i bakgrunden är hämtad från lagerkatalog nr 1 (1953) från firma Moneta AB i Göteborg som innehades av Håkan Kinnmark (1900-1972). Kinnmark, som hade ett förflutet som direktör i ett familjeföretag inom konditorbranschen, hade redan under andra världskriget börjat intressera sig för numismatiken och gjort stora inköp till sina samlingar. 1950 gav han ut en tryckt förteckning över mynt, medaljer, ordenstecken och numismatisk litteratur, som utgjorde dubbletter ur den egna samlingen. Monetas tio numrerade lagerkataloger (1953-1964) kom att bli stilbildande i det att de alla innehöll intresseväckande artiklar avsedda att stimulera samlandet.

Om Kinnmark var lite av en pionjär på katalogområdet var han kanske inte den allra smidigaste försäljaren. Åtskilliga äro de som vittnat om ”en butter gubbe”. Min far fick sig t.ex. en ordentlig utskällning när han, som ny i Göteborg på 1950-talet, besökte Kinnmarks butik. Anledningen var att han inte kände till hur man bör hantera finare mynt (d.v.s. att man skall ta dem i kanten). Nåja, farsan gjorde naturligtvis som många andra, han gick till Theodor Högberg (1893-1968) på Högbergs Antikvariat & Mynthandel, och köpte sina guldmynt och silverdollar istället. 😉

Tro det eller ej, men jag har faktiskt träffat Håkan Kinnmark. Och i Schacksällskapet Manhems lokaler på Schackspelsets Hus, Haga Kyrkogatan 3 i Göteborg, av alla tänkbara ställen. I vilket sammanhang och varför vi (farsan och jag) kom att börja prata mynt med denne herre kommer jag inte ihåg. Men jag minns mycket väl att han rättade mig när jag beskrev en tvåkrona jag hade i min samling – ”från 1872”. Nja, den är nog från 1897, en jubileums-tvåkrona, sa Kinnmark. Och visst hade han rätt. Men som sjuåring ville man ju gärna att mynten skulle vara så gamla som möjligt. 😉

När jag nu tänker mig tillbaka till det tidiga 1970-talet minns jag faktiskt ytterligare en Kinnmark, nämligen den mycket skicklige schackspelaren Ove Kinnmark (1944-2015). Hmm … kan det månne vara så att dessa båda Kinnmark är släkt? Var (pappa?) Håkan på Schackspelsets Hus för att följa (sonen?) Ove? Ja, jag vet inte … men kanske finns det någon släktforskare, numismatiker, schackspelare eller annan välinformerad person i läsekretsen som vet besked …? – Hör av er i så fall!

Nu skall jag börja förbereda årets första kräftskiva … Auf Wiedersehen! 🙂

Professor Jonssons krönings-öre ”1528”…

För två veckor sedan hade jag nöjet att förvärva ytterligare ett exemplar av Professor Jonssons krönings-öre 1528, d.v.s. den charmiga jetong, gyllenimitation, som slogs i samband med Stockholmsutställningen 1897 och som genom åren vållat mycket huvudbry för våra allra största ”numismatiska experter”.

2018-07-31_1200s

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre (fynd)exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Och nu kan alltså även undertecknad stoltsera med tre exemplar (se bild):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.

Utöver dessa exemplar redovisar Frédéric Elfver följande privatägda exemplar i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2005 och 6-2008):

  • Norge, privat ägo, 1980-tal. Okänd vikt. Ögla?
  • Dalarna, privat ägo, (uppvisat KMK) 2002. Okänd vikt. Utan ögla
  • Norge, privat ägo, 2008. Okänd vikt. Med ögla. Bild i SNT 6-2008.

Det råder viss osäkerhet om det norska exemplaret från 1980-talet och det från 2008 är samma exemplar? Det ex. som uppvisades på KMK 2002, skulle möjligen också kunna vara identiskt med det som såldes på Tradera 2002 (uppgavs komma från Dalarna).

Summa summarum känner vi alltså till mellan sju och nio bevarade exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år! 😉

Tanig 8-åring … eller pompös farbror?

Vissa av oss har ju fortfarande semester, men kan detta till trots inte helt ignorera numismatiken. Tyvärr skrivs det allt mindre om mynt och medaljer, åtminstone i bloggform, och definitivt under sommarmånaderna. Lite synd att Ingemar ”SNF” Svensson lagt av och att vi andra förefaller bli allt mindre produktiva på detta område. Roland ”Falcoin” Falkensson är dock ett strålande undantag och vinner, tillsammans med Kjell ”Gorgon” Holmberg juli-bloggandet med vardera TVÅ inlägg!

1663_1mark_1664_2mark_1024x1100sFalkenssons senaste inlägg handlar om 1 Mark 1663 utan myntmästarmärke, som inte uppmärksammats i litteraturen förrän 2007 (Myntstudier nr 2, 2007). Sedan tidigare är 2-marken 1663 känd utan Mm (SM 91c), med samma krontyp för övrigt.

Men det mest spännande med detta mynt är kanske inte avsaknaden av myntmästarmärke, utan det markant avvikande porträttet. Åtsidesstampen med det väldigt udda barnporträttet, som mera ger intrycket av en korpulent och lätt pompös Karl X Gustav (sic!) än en liten gosse på 7-8 år med ”haklapp” (jämför 8-marken 1664 nedan) … är känd sedan tidigare, men då kopplad till en 1-mark med årtalet 1665 (SM 161, Bon. 431).

Nämnas bör att i princip samma porträtt förekommer även på 2-markerna 1664 (SM 104 – se bild ovan). Notera den tillbakalutande stilen och lagerkransens unika bandknut (rosett). Det är knappast någon tvekan om att det är samma gravör som varit i farten. Och frågar du mig vem denne kan ha varit, skulle jag nog gissa på Johan George Breuer … som i så fall måste ha varit i Sverige redan 1663.

1658_1665_breuer_1250På sina medaljer jobbade Breuer i en extremt djup relief, något som av tekniska skäl inte medges när det gäller mynt. Till vänster Breuers medaljer över Karl X Gustav (Tåget över Stora Bält, 1658) samt Karl XI (Konungens uppfostran och bildning 1665, barnporträtt av en 10-åring). Breuers medaljserie över svenska riksråd är berömd och brukar anses som det bästa han gjort. Om det var tiden eller hans personlighet som i retroperspektiv fått honom att framstå som lite av en äventyrare må väl vara osagt. Hur som helst rymde han landet 1669, anklagad för förskingring. Senare hamnade han som gravör och myntmästare i Braunschweig, där han 1684 åkte fast för diverse bedrägerier.

1664_8mark_1024

Måhända var det svåra tider, eller så blev lockelsen för stor, men Breuer var inte ensam på myntverket om att råka i bryderier med rättvisan. Så här skriver Falkensson:

Till saken hör också att det 1663 förekommer 2 Mark utan myntmästarmärke. Myntverket stod nämligen utan myntmästare några månader det året. Den tidigare myntmästaren Göran Wagner (mm GW) gick i pension på våren det året och ersattes av Johan Fredrik Herman (mm IFH). Denne stannade dock bara på sin post i 3 månader och sedan försvann han puts väck. Det påstås att det kan ha berott på ett stormigt äktenskap, men en försvunnen kista med silver kan också ha bidragit. Frun lämnade han dock hemma. Sedan förflöt då några månader innan man lyckats övertala Wagner att återvända tills man hittat en mer varaktig ersättare, vilket skedde på våren 1664 när Isak Kock, myntmästaren i Avesta, tog på sig uppgiften även i Stockholm.

Medaljmagnet …?

För tre år sedan var jag på Kungliga Myntkabinettet (KMK) i Stockholm och fotade Olof Skötkonung-penningar. En härlig helg i hufvudstaden med födelsedagsfirande, god mat och en (sista, skulle de visa sig) rundvandring på KMK. Man skulle ju kanske kunna tro man efter fotosejouren (med 750 tagna penningbilder) var ganska trött på allt vad foto hette, men icke. Dagen efter lyckades jag faktiskt tömma batterierna i såväl kamera som mobil. Något man i efterhand kan vara tacksam över. Nu finns ju i alla fall bilderna från KMK:s fantastiska utställning på Slottsbacken kvar, efter nedmonteringen.

leo_20150515

Bland mycket, mycket annat fotograferade jag montern som tillägnats mynt- och medaljkonstnären Leo Holmgren (bilden ovan till vänster). Även hans föregångare, Erik Lindberg och Lea Ahlborn hade förärats egna monterarrangemang i utställningen.

På väg ut i solskenet passade jag givetvis på att shoppa runt lite i KMK:s museibutik. Resultatet av detta blev två bärkassar litteratur – och en liten dosa! Eftersom jag, förutom mynt, medaljer, mått & vikt, schackspel, tappkranar etc. etc., även samlar lite på dosor och askar (i likhet med Anders Zorn), kunde jag inte låta bli denna (bilden ovan till höger). Själva dosan är svarvad i päronträ (tror jag man sa) och i locket sitter en (brakteatpräglad?) silvermedalj (Ø 45 mm) infattad. Både stil och signatur talar sitt tydliga språk; gravören är Leo Holmgren (1904-1989). KMK hade ett antal dylika dosor, med olika motiv i locket. Att jag bland dessa valde ut just denna … var kanske ödet?

leo1-2Något år eller så senare dök det på Tradera upp en gipsmodell (Ø 165 mm) med exakt samma medaljmotiv. Ropade in den för en spottstyver. Den bildade ju ett trevligt par med min lilla dosa.

I mitten av mars i år fick jag plötsligt se ytterligare ”en kompis” till mitt sköna par. Och ståendes med mobilen på bilbesiktningen kunde jag strax före påsk förvärva även denna. En stålstamp (positiv gravyrpuns / arbetspatris) med exakt samma motiv! Tidigare hade jag nog trott att ”medaljen i dosan” förmodligen var en försilvrad galvano, men nu får man kanske omvärdera detta. Den är nog trots allt brakteatpräglad i silver. Någon dylik medalj, med frånsida och allt, har jag dock aldrig sett. Kanske någon i läsekretsen gjort det? Hör av er i så fall!

Jaa, hur är det möjligt!? Förunderliga äro Herrens vägar. Den sistnämnda är visserligen magnetisk, men att alla tre skulle samlas på samma ställe är väl ändå lite smått otroligt. Man måste vara en riktig medaljmagnat … öh förlåt, medaljmagnet. 😉

Alternativa fakta

Av någon märklig anledning har ”alternativa fakta” och ”Fake News” blivit vardag på senare tid. Tydligen skall var och en numera få ha sin ”sanning” och välja ut ”russinen ur kakan” för att skapa ”sin egen verklighet”. Trots att det finns massor av artiklar och argument för en uppfattning, är det tydligen inga problem att helt bortse från detta, hålla för öronen och lalla ihop sin egen version av verkligheten. Man kan blåneka till allt och samtidigt ”tänka fritt”, bygga luftslott och ”koka soppa på en spik”. Inga problem.

Att skilja på Säter- respektive Nyköpings-kreuzrar 1632 har i princip alla de stora kopparmyntexperterna gjort i mer än 150 år nu. Redan Stiernstedt och Appelgren hade koll på detta och framförde flera olika argument, bland annat att kreuzrar med pilsköld (Markus Kocks myntmästarmärke) präglades i Nyköping där han då var bosatt och att Säter-mynten dessutom har en helt annan gravörstil. I modern tid har undertecknad behandlat ämnet vid upprepade tillfällen under de senaste 30 åren.

1632_kreuzer_sater_nykoping_Mynttidningen_5-6-1994_1250

Nu har det s.k. ”vetenskapliga samfundet” SNF (Svenska Numismatiska Föreningen) i två års tid publicerat olika versioner av en artikel, med titeln ”Gustav II Adolf kreutzer 1632”, där man å ena sidan sätter underrubriken ”Myntorterna Säter och Nyköping” å andra sidan helt och hållet undviker myntortsdiskussionen. Dessutom utelämnar man medvetet referenser till vad som tidigare skrivits i ämnet. Varför gör man så? Det är ju inte så att man inte känner till dessa artiklar, för det gör man. Men man väljer alltså aktivt bort dem … för att slippa diskussionen? Obegripligt! Och rent ohederligt!

Det är också högst anmärkningsvärt att man överhuvudtaget inte nämner orden gravör eller stil. Om man åtminstone hade problematiserat saken och diskuterat möjligheten av vals-/personaltransporter från Säter till Nyköping (något som f.ö .inte finns ett uns av belägg för), men icke. Istället konstruerar man tre grupper?, där både identiska kungakronor och frånsideskronor ingår i olika grupper samtidigt!?

Nej SNF, det blir bakläxa! Känner att vi får försöka styra upp detta. Att röra till det och blanda åtsides- och frånsidesdetaljer huller och buller håller inte.

1632_sater_nykoping_kreuzer_text

SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. 

Kungakrona A.

  • Tre skölddekorationer, GUST eller GUSTA
  • Två skölddekorationer, GVSTA, SVE eller SVEC
  • Utan skölddekorationer, GUSTA eller GUSTAV
  • Frånsideskrona 1, CVPREA samt valören 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 1, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 3, CVPREA samt 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1:CR-EUTZ

Kungakrona B.

  • Utan skölddekorationer, GUSTA SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTA(V) eller GVSTA(V) SVEC
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZR
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .I. / CREU-TZER

NYKÖPING. 1 Kreuzer 1632. Med Markus Kocks Mm (pilsköld).

  • Utan skölddekorationer och utan strömmar, GUSTAV SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTAV SVE eller SVEC
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 6, CVPR( )EA samt .1:CR-EVTZ
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 7, CVPREA( ) samt .1:CR-EVTZ

1632_sater_kreuzer_kronor_text

Tror att det var Tegnér som sa att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, för 200 år sedan. Kloka ord. Det finns knappast något självändamål med att göra det enkla onödigt komplicerat. Om man utgår från de tydligaste skillnaderna och delar upp dessa enligt ovan är det enkelt att fylla på med de textvarianter som förekommer.

SNF passar också på att konstruera en ”ny krontyp” genom att godkänna dåliga och högst tvivelaktiga exemplar som ”bekräftade varianter”. SNF:s ”fantasikrona 2” är med största sannolikhet ”Krona 2a” där man i efterhand skrapar bort perspektivteckningen. Åtminstone bör man betrakta det så tills man lyckats presentera ett trovärdigt och tydligt exemplar. Med Uppsala Universitets nyligen avslöjade fyrk ”1654”, som visade sig vara en vanlig 1657:a, i färskt minne, borde väl detta vara en självklarhet för SNF.

Den uppmärksamme noterar också att KRE-28 inte alls har ”krona 2a” utan ”krona 4” och således bör vara identisk med KRE-21 samt att ”nyupptäckta” KRE-30 sannolikt är en KRE-6 utan åverkan. Ytterligare en indikator på att SNF-krona 2 = 2a.

Mynttidningen_4-1996_kreuzer_1632Skulle vilja avsluta med att rekommendera SNF att studera Mynttidningen 4-1996, och då speciellt sidorna 11-12. Men det har man ju redan gjort! Trots att man inte vill erkänna det. För annars hade man ju inte kunna skriva att kreuzer-myntningen var en framgång och inte ett misslyckande, som man ansåg 1995 (SNF, NM XXXIX).

När man mer eller mindre plankar en text kan det kanske vara klädsamt att ange källan. Eller är det kanske helt enkelt därför man INTE gör det? För den som till äventyrs vill läsa mera om detta kan vi tipsa om: Antikören lagerkatalog 20, 1990, Antikören auktion 9, 1990, Mynttidningen 5/6-1994 och 4-1996 bara för att nämna några referenser färskare än Stiernstedt 1863. Tja, vi kan krydda med några länkar också:

Trevlig läsning!

Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. 😉

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … 😉