Nya SVERIGES MYNT 1512-2022 … och 1521-2021 … Delzanno vs Carlberg

KETCHUPEFFEKTEN! – Först kommer ingenting. Sedan kommer ingenting. Därefter kommer allt på en gång.

För drygt 40 år sedan (1976) utkom referensboken ”Sveriges Mynt 1521-1977”, författad av herrar Ahlström, Almer och Hemmingsson. Sedan dess har samlare av svenska mynt fått lita till egna iakttagelser – eller Tonkins ”Myntboken”.

Sedan i somras har den återuppväckte mynthandlaren Roberto Delzanno (tidigare hos Ahlströms och Wallins) i Stockholm, arbetat med en uppföljare till boken om ”Sveriges Guldmynt 1512-2020” som nyligen utkom på eget förlag. Arbetsnamnet på det kommande bokverket är ”NYA SVERIGES MYNT 1512-2022”.

För många samlare, som är vana att vänta i decennier på ”utlovade böcker” (exv. Svensk Myntförteckning, Den svenska mynthistorien och en ny Sveriges Mynt), kom nog nyhetsbrevet från Svenska Numismatiska Föreninges (SNF:s) mynthandel, kallad Myntauktioner i Sverige AB (MISAB), därför en aning oväntat.

Nu skulle plötsligt även föreningen/mynthandeln ge sig på att snabbproducera ”ett mycket angeläget bokprojekt” – en ny reviderad upplaga av Sveriges Mynt 1521-1977. Och det är tydligen bråttom … kanske för att hinna före konkurrenten ovan?

Igår presenterade ”SNT:s gamle annonsrekryterare”, Kjell Holmberg, ett kort sammandrag av vad SNF/MISAB presenterade i anslutning till sin senaste auktion:

– ”Efter auktionen bjöds på information om den planerade nya utgåvan av referensverket Sveriges Mynt 1521-1977 som utkom 1976. Projektgruppen består av Dan Carlberg, Bengt Hemmingsson och Magnus Wijk, och tidsplanen är att boken skall utkomma under 2020. Boken utges på ”eget förlag”, och alltså inte av SNF eller MISAB. Skälet till detta uppgavs vara att det är Dan Carlberg personligen som har erhållit rättigheterna till boken av Bjarne Ahlströms stiftelse och de två övriga författarna, och inte ovan nämnda aktörer.”

Hmm … har det inte gått lite väl snabbt nu? Det hela låter mycket märkligt. Svenska Numismatiska Föreninges mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB, skickar alltså ut nyhets-/reklambrev till sina kunder/medlemmar (SNF:s kundregister) angående ”ett mycket angeläget bokprojekt” … som en av de anställda driver … PRIVAT!?

Nu är det slut på semestern …

Sommaren lider mot sitt slut och det är dags att återgå till vardagen. Årets semester ägnades dels åt att måla om huset, dels åt en liten road-trip runt Mälaren. En väldigt trevlig resa där vi varvade gormémiddagar på slott & herrgårdar med diverse historiska nedslag, bland annat i Gamla Uppsala, Adelsö och Birka. Givetvis med den lilla baktanken att fylla på bildbanken med nya foton till bokprojektet ”Sveriges första mynt”. Ett projekt som under arbetets gång visat sig ändra riktning, på så sätt att den historiska biten har vuxit lavinartat, medan den numismatiska dito håller sig på ett mera förväntat omfång. Många ”historiska sanningar” kommer att ifrågasättas och diskuteras. Kanske kommer man att få en helt ny bild av tiden som ledde fram till Sveriges första mynt …?

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.
I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av KhazarernaVolgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Fam. Ottosson önskar GOD JUL!

Vintersolståndet! Efter årets mörkaste dag går vi nu ikväll äntligen mot ljusare tider. För många är det också sista arbetsdagen innan jul – eller kanske till och med för året?

Vill inte utesluta att det kan bli ytterligare något blogginlägg ”mellan julskinkan och snapsen”, men lovar inget bestämt. Vi får se om andan faller på … under tiden kan ni ju fundera på om det finns någon ”minsta gemensamma nämnare” på bilden ovan … 😉

Sedan vill vi definitivt passa på att önska läsare, kunder och kollegor en riktigt …
GOD JUL!

Babsan & Ulf Ottosson på ANTIKÖREN Mynt & Antikt

Valsklumpskronologi

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Årtal – Typ (huvudtyp, undertyp) – Variant – Anmärkning – Referens etc.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson


1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Gravörstilar och kopparmyntorter på 1600-talet

Äldre svenska kopparmynt har i princip intresserat mig lika länge som mitt samlande pågått, det vill säga sedan början av 1970-talet. Men varför blev det så? Vad är det för speciellt med dessa mynt? Ja, kanske beror det på att den svenska kopparmyntserien (möjligen tillsammans med den ryska) tillhör de mest spännande kopparmynten i världen. Kombinationen stort historieintresset och liten veckopengen kan säkert också ha spelat in. Och som ung samlare med inställningen ”ju äldre mynt desto bättre” är det ganska naturligt att lågvalörer och kopparmynt fick prioritet. De senare är ofta rejäla slantar som gjort nytta – folkets pengar, som någon uttryckte det. Dessutom får man förhållandevis mycket historia för pengarna.

1618_Rupprecht_MillerBland de allra första myntböckerna jag ”läste sönder” var en liten oansenlig skrift författad av Ulla S. Linder-Welin med titeln: Svensk koppar och kopparmyntning – En handledning vid studiet av myntsamlingen i Bergslagets museum”. Genom denna och andra trevliga publikationer fick man så sakteliga upp ögonen för vad som fanns att tillgå inom numismatiken … så att man kunde börja drömma och sätta ihop ”önskelistor” över objekt som man gärna skulle vilja införliva i samlingen. Litteratur är ett absolut MÅSTE för utvecklas som myntsamlare! För hur skall man kunna få en känsla för vad man vill samla på innan man skaffat sig ett hum av vad som finns och vad det kostar? Utan litteratur vet man ju inte hur ”drömobjektet” ser ut!

mynttidningen_5-6_1996_liard_1654Hösten 1996 dök i vanlig ordning Ahlströms auktionskatalog upp i brevlådan. Alltid lika spännande att se om där fanns något intressant. Och visst, tio stycken(!) Svartsjö-dalrar, varav den från 1544 med helt årtal, fångade mitt intresse. Det gjorde även en annan klassisk milstolpe i svensk mynthistoria, nämligen den s.k. blodsklippingen 1568 i högsta valören – 8-mark. Noterat. Det kan bli bud. Först på sidan 140 hajade jag emellertid till ordentligt. Där avbildades ju ett sådant där litet franska kopparmynt som präglades i Avesta! Fram med Ullas ovannämnda bok och jämföra. Jo visst! Samma typ! Men de har ju fullständigt olika gravörstil. De där båda mynten kan aldrig vara tillverkade på samma ställe. Det här måste undersökas!

Men först gäller det ju att bärga den där ”svenska fransosen” (lite diskret placerad under Frankrike, utan något omnämnande om Avesta eller Ullas bok). Sagt och gjort! Fyllde hela budsedeln med bud – men fick bara en enda. Dessbättre den jag ville ha! Klubban föll vid 2.200 kr (900). Man tackar! Underbidder lär ha varit en småländsk kopparmynt-fantast. Blodsklippingen gick för 7.000 kr och Svartsjö-dalern 1544 för 8.400 kr (+15%).

Vid det här laget hade jag samlat mynt i 25 år, drivit mynthandel i 10 år, givit ut 25 lagerlistor, arrangerat 18 myntauktioner och producerat 15 volymer av Mynttidningen. Det sistnämnda arbetet hade givit mig värdefulla erfarenheter om fenomenet med olika gravörer (konstnärers) personliga stilar och kännetecken … och vad detta kan berätta. Självklart blev det en artikel i Mynttidningen; omslagsbild + ett uppslag i nr 5/6-1996.

Kanske blev ”underbjudaren” på Avesta-liarden lite sur, för han har tvärt emot Ulla och mig hela tiden hävdat att präglingen är fransk, men med svenska stampar. Frågan varför i hela världen stormakten Frankrike (med en av världens bästa gravörer) skulle beställa stampar från avlägsna Avesta, när hela projektet handlar om kopparexport, är naturligtvis ännu obesvarad.

Tjugotvå år senare finns denna historiska Avesta-prägling (fullt i klass med de s.k. Avesta-kopekerna) fortfarande inte upptagen i Tonkins ”Myntboken” eller någon av SNF:s många alster. Ett löjets skimmer vilar allt oftare över ankdammens prestigestinna farbröder.

1654_liard_de_france_corbeil_avesta_1200x1650

Sedan jag startade Myntbloggen 2012 har jag återvänt till ämnet med lite uppdateringar ungefär vart annat år. Här är några länkar från 2012, 2014 och 2016:

På förekommen anledning kan det kanske 2018 vara på sin plats med ytterligare en uppdatering. Håll till godo. Hoppas att ovanstående illustration, tillsammans med länkade artiklar, kan sammanfatta det grundläggande om vad vi vet så här långt.

FaceBook, av alla ställen, kunden man nyligen läsa positiva nyheter om detta mynt. I och med att firma Myntauktioner i Sverige AB i Moheda & Stockholm fått in ett exemplar av Avesta-liarden 1654 har den plötsligt blivit intressant! – och omvärderad. Nu är den inte längre slagen i Frankrike, utan i Sverige! Så här låter det 2018:
”I en gammal småländsk myntsamling låg denna franska liard från 1654. Så helt fransk är den emellertid inte – den är faktiskt präglad i Avesta på beställning från Frankrike. Sverige var vid denna tid Europas största exportör av koppar och exporten tog sig bl.a. uttryck i blindmynt, men alltså undantagsvis även i färdigt fabricerade mynt.”

Kul att en 22 år gammal nyhet uppmärksammas … och att både smålänningar och SNF:are äntligen hittat och förstått det som Ulla S. Linder skrev redan 1937 (d.v.s. för drygt 80 år sedan!). Om man sedan begriper sig på skillnaderna i gravörstil och vad detta innebär är kanske bäst att låta vara osagt. Numismatisk forskning i Sverige är inte direkt känd för att vilja spridas – och definitivt inte snabbt.

En annan glädjande nyhet är att SNF/MISAB nu verkar ha uppmärksammat att man sedan 150 år tillbaka faktiskt kan urskilja Säter-kreuzrar 1632 från dito Nyköpings-präglingar. De båda myntorternas mynt har helt olika gravörstil och det finns inga kopplingar (hybrider) dem emellan. Kul att Myntbloggen kunde hjälpa till.

Beträffande det släggverkspräglade Säter-öret 1625, med s.k. ”Spansk sköld”, är man dock fortfarande hopplöst ”vilse i pannkakan”. Att helt utan vetenskapligt stöd skriva ”Stockholm?” och ”Fallverkspräglad?” och sedan ägna halva texten åt ett 40 år gammalt (stencilerat) ordkrig helt utan numismatiskt värde, är inget annat än löjeväckande. Ja, ja, i bästa fall hittar man kanske den här artikeln om ett par decennier eller så. Men det kan nog lika gärna ta 75-150 år? Den som lever får se!

Två västsvenska mynthandlare

Läste just ett referat från ett månadsmöte på Nola Myntklubb i Örnsköldsvik, författat av Roland Falkensson och publicerat på dennes blogg på Falcoin.se. Trevligt att höra att dylika möten fortfarande lockar till besök. Måste erkänna att jag själv har väldigt svårt att ”få tummen ur” och åka ner till GNF (Göteborgs Numismatiska Förening), trots att jag bara har hälften så långt att åka som Roland och trots att jag nu varit (på sistone mestadels passiv) medlem i 40 år! – d.v.s. sedan 1978. Kusligt! Är man så gammal!?

DSCN6923a

Rolands favoritpunkt på dagordningen är ”samlare berättar” och denna gång hade man en långväga gäst ända från Västerås, nämligen Christer Ohlsson som på 1950-taket var bosatt i Ö-vik. Christer berättade bland annat om när han som liten grabb brevväxlade med och köpte mynt av mynthandlaren John Pedersen i Borås … och hur han fick gå tomhänt och arg ifrån Håkan Kinnmark, Moneta AB i Göteborg.

Den förstnämnde fick jag aldrig tillfälle att träffa personligen, han gick nämligen ur tiden fyra år innan jag föddes. Får hålla till godo med en ”tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), en Säter-tvåöring 1627 i kalaskvalité, som John Pedersen köpte på auktionen efter kung Farouk i Kairo 1954. Däremot fick jag i början av 1990-talet tillfälle att intervjua hans efterträdare och svärson, Per Österlund, i samband med researcharbete inför en auktions-försäljning av ovan illustrerade medalj.

John Pedersen (1890-1960). Mynthandlare i Borås sedan början av 1930-talet. Firman övertogs sedan av svärsonen Per Österlund och drivs numera tillsammans med sonen Peter Österlund. Efter att Hirsch Mynthandel i Stockholm upphört, är idag J. Pedersens Mynthandel Sveriges äldsta mynthandel. Porträttet skulpterat 1939 (i ett större väggmedaljong-format, tillsammans med en dito pendang av Pedersens hustru), av den italiensk-svenske porträttskulptören professor Alessandro Moretti (1870-1953). Medaljen utgiven (som ”revers om 5 kronor”) i samband med firmans 10-årsjubileum 1942. Zink Ø 36 mm. Se vidare: Antikören auktionskatalog 11, 1992, nr 774.

DSCN6922a

Interiören i bakgrunden är hämtad från lagerkatalog nr 1 (1953) från firma Moneta AB i Göteborg som innehades av Håkan Kinnmark (1900-1972). Kinnmark, som hade ett förflutet som direktör i ett familjeföretag inom konditorbranschen, hade redan under andra världskriget börjat intressera sig för numismatiken och gjort stora inköp till sina samlingar. 1950 gav han ut en tryckt förteckning över mynt, medaljer, ordenstecken och numismatisk litteratur, som utgjorde dubbletter ur den egna samlingen. Monetas tio numrerade lagerkataloger (1953-1964) kom att bli stilbildande i det att de alla innehöll intresseväckande artiklar avsedda att stimulera samlandet.

Om Kinnmark var lite av en pionjär på katalogområdet var han kanske inte den allra smidigaste försäljaren. Åtskilliga äro de som vittnat om ”en butter gubbe”. Min far fick sig t.ex. en ordentlig utskällning när han, som ny i Göteborg på 1950-talet, besökte Kinnmarks butik. Anledningen var att han inte kände till hur man bör hantera finare mynt (d.v.s. att man skall ta dem i kanten). Nåja, farsan gjorde naturligtvis som många andra, han gick till Theodor Högberg (1893-1968) på Högbergs Antikvariat & Mynthandel, och köpte sina guldmynt och silverdollar istället. 😉

Tro det eller ej, men jag har faktiskt träffat Håkan Kinnmark. Och i Schacksällskapet Manhems lokaler på Schackspelsets Hus, Haga Kyrkogatan 3 i Göteborg, av alla tänkbara ställen. I vilket sammanhang och varför vi (farsan och jag) kom att börja prata mynt med denne herre kommer jag inte ihåg. Men jag minns mycket väl att han rättade mig när jag beskrev en tvåkrona jag hade i min samling – ”från 1872”. Nja, den är nog från 1897, en jubileums-tvåkrona, sa Kinnmark. Och visst hade han rätt. Men som sjuåring ville man ju gärna att mynten skulle vara så gamla som möjligt. 😉

När jag nu tänker mig tillbaka till det tidiga 1970-talet minns jag faktiskt ytterligare en Kinnmark, nämligen den mycket skicklige schackspelaren Ove Kinnmark (1944-2015). Hmm … kan det månne vara så att dessa båda Kinnmark är släkt? Var (pappa?) Håkan på Schackspelsets Hus för att följa (sonen?) Ove? Ja, jag vet inte … men kanske finns det någon släktforskare, numismatiker, schackspelare eller annan välinformerad person i läsekretsen som vet besked …? – Hör av er i så fall!

Nu skall jag börja förbereda årets första kräftskiva … Auf Wiedersehen! 🙂

Professor Jonssons krönings-öre ”1528”…

För två veckor sedan hade jag nöjet att förvärva ytterligare ett exemplar av Professor Jonssons krönings-öre 1528, d.v.s. den charmiga jetong, gyllenimitation, som slogs i samband med Stockholmsutställningen 1897 och som genom åren vållat mycket huvudbry för våra allra största ”numismatiska experter”.

2018-07-31_1200s

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre (fynd)exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Och nu kan alltså även undertecknad stoltsera med tre exemplar (se bild):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.

Utöver dessa exemplar redovisar Frédéric Elfver följande privatägda exemplar i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2005 och 6-2008):

  • Norge, privat ägo, 1980-tal. Okänd vikt. Ögla?
  • Dalarna, privat ägo, (uppvisat KMK) 2002. Okänd vikt. Utan ögla
  • Norge, privat ägo, 2008. Okänd vikt. Med ögla. Bild i SNT 6-2008.

Det råder viss osäkerhet om det norska exemplaret från 1980-talet och det från 2008 är samma exemplar? Det ex. som uppvisades på KMK 2002, skulle möjligen också kunna vara identiskt med det som såldes på Tradera 2002 (uppgavs komma från Dalarna).

Summa summarum känner vi alltså till mellan sju och nio bevarade exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år! 😉