Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Kan man variantsamla medaljer!?

Att medaljer förekommer i ”olika valörer” (vanligen guld, silver och brons) känner väl de flesta till. Många associerar nämligen ordet medalj med prismedalj eller idrottsmedalj.

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250

Trots att det fanns medaljer (medallions) redan under romersk tid, brukar man säga att medaljen är ett barn av renässansen. En av de första medaljkonstnärerna var Antonio Pisano, mera känd som Pisanello (ca 1395-1455). Hans förstlingsverk, en stor gjuten bronsmedalj över den byzantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus, tillkom antingen 1438 i Ferrara, eller möjligen under första halvåret 1439 i Florens.

Det finns en uppsjö olika typer av medaljer; minnesmedaljer, konstmedaljer, historiska medaljer, kungliga medaljer, enskilda medaljer (personmedaljer), porträttmedaljer, belöningsmedaljer, prismedaljer, bärbara medaljer (faleristik – bröstdekorationer), temamedaljer, utställningsmedaljer etc. etc.

DSCN5717-20_aluminium_varianter_1250

En mycket vanligt förekommande medalj är ”gravösen” Lea Ahlborns aluminium-medalj över Oskar II och Stockholmsutställningen 1897 (Olsén 342). Redan i pojksamlingen fanns en sådan – med limrester på åtsidan. Min far hade nämligen i samband med en maskerad någon gång i forntiden, dekorerat en cowboy-hatt med en dylik medalj. ;)

Medaljen, som efter behag kan kategoriseras som såväl kunglig som porträtt-, minnes-, eller utställningsmedalj, är som sagt väldigt vanlig i aluminium, men förekommer mera sparsamt även i ”guld” (förgylld brons), silver och brons. Diametern är Ø 45 mm. Omskrifterna lyder: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG )( MINNE AF ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897.

DSCN5709-12_brons_varianter_detaljer_1250

Tittar man lite närmare på dessa medaljer finner man att flera olika stampar använts (minst tre åtsidor och fyra frånsidor). De ursprungliga stamparna är förmodligen de två som ses på översta bilden (guld, silver, brons). Kännetecken för dessa är t.ex. att på åtsidan pekar tvärarmen på kungakronans kors mot nedre delen av H i OCH (och årtalen 1872-1897 är större), samt att nedre spetsen av frånsidans toppflagga likaledes pekar mot nedre delen av H i OCH (jämför översta medaljen på tredje bilden).

På nästa stamppar har kungakronans kors hamnat mitt emellan OCH – NORGES, medan frånsidans toppflagga placerats väldigt nära OCH (jämför tredje bilden). Denna variant verkar förekomma i såväl brons som aluminium (överst på andra bilden). I den sistnämnda metallen finns dessutom ytterligare (minst) två varianter, båda med en åtsida som har tvärarmen på kungakronans kors nedanför OCH (nedersta medaljen på andra bilden). Till denna åtsida finns två olika frånsidor kopplade – med varierande placering av toppflaggan i förhållande till omskriftens OCH.

DSCN5717-20_varianter3_1250

Det finns med all sannolikhet flera varianter av denna medalj, men någonstans måste man ju börja och detta var de varianter jag kunde hitta bland mina egna exemplar. Myntbloggens läsare får gärna komplettera detta med flera. Låt variantsamlandet börja!

Till minne av Kalle dussin

kalle_dussin_montage_skugga_1200

Denna dag anno 1718 – Karl XII blir skjuten vid Fredrikstens fästning i norska Halden, vilket gör slut på den svenska stormaktstiden.

Så dagen till ära bjuder jag på ett litet urval av Karl XII-medaljer. Från Arvid Karlsten 1707 till Philip Nathan 1999. Kryddat med Hedlinger, Enhörning, Rogat och Kulle.

Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911

Efter sex veckors semester (rekord) var man riktigt taggad att sätta igång och jobba igen. Och redan nu, efter två veckor, har bokprojektet – Sveriges första mynt – växt ytterligare. Nya upptäckter och vidgade vyer gör att man nu måste fundera över hur man skall disponera, avgränsa och renodla det hela för att det skall bli bra. Samtidigt vill man ju ha med tillräckligt mycket bakgrundsinformation för att skapa sammanhang.

skriftliga_kallor_825

Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism (!?), politisk ideologi (!?) och kategoriska åsikter som ”paketeras och sålts” som ”vetenskap och nyare forskning”. Inte minst där avsändaren varit ”den så kallade källkritiska skolan”. (Märklig självpåklistrat epitet förresten. Skall detta föreställa en duktigt pretentiös motpol till ”den okritiska skolan”, eller?). Fake News-debatten är sannerligen inte ny. Som gammal maskiningenjör kan man ju för övrigt tycka att själva idén att (låtsas?) försöka göra naturvetenskap av humaniora kanske inte är helt lyckad. Empirisk vetenskapssyn eller selektiv källkritik med lokalpatriotiska tendenser?

olof_rudbeck_da_825

Hur som helst har ju de senaste hundra åren bjudit på en stundtals underhållande debatt om detta med källkritik och tendentiösa källor – och dito källtolkare!

Här är ett litet stycke skrivet av Sture Bolin om Lauritz Weibull (Scandia, 1961):
I vart fall blev 1909 en vändpunkt i Lauritz Weibulls liv, en viktig punkt även i den nordiska historieforskningens historia. Ännu vid sekelskiftet skildrade man vikingatidens nordiska historia genom att återge de dramatiska och episkt högtstående berättelserna hos Snorre Sturlason och Saxo Grammaticus. Lauritz Weibull jämförde dessa berättelser med äldre källors vittnesbörd och framlade resultaten av sina undersökningar i ”Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000″ (1911). Denna bok, numera klassisk, väckte stort uppseende. Ty här försvann Sigrid Storråda. De nordiska kungarnas krigsflottor flyttades från Svolder till Oresund, då de utkämpade forntidens mest ryktbara drabbning. Jomsvikingarna drog bort från både Fyris vallar och Hjörunga våg och gick förintelsen till mötes. Själva det hundraportade, obetvingade Jomsborg föll och blev till grus och spillror. Weibulls synkrets hade väsentligt vidgats från den specifikt skåneländska till den allmänt nordiska historiens centrala problem. Att Weibulls kätterska meningar skulle framkalla kritik var självklart, och den strid, som följde, blev både hård och lång.

Rolf Arvidsson skriver (1971) så här angående en replik av Curt Weibull (Lauritz bror) på hans uppsats ”Källkritisk radikalism och Litteraturhistorisk forskning.”
Redan den omständigheten att Curt Weibull skrivit en memoar är anmärkningsvärd. Mer än kanske några andra i vårt land har bröderna Weibull medverkat till att  ge den genren dåligt rykte. Deras energiska kritik har i hög grad bidragit att  forma den grundsyn på memoarlitteraturen som i denna finner uttrycken för mer  eller mindre advokatorisk talan i egen sak, tendentiös efterrationalisering, förträngning eller omdisponering av händelseförlopp och upplevelsestoff osv. Blir genren annorlunda i Curt Weibulls händer? Blir hans memoar mindre en partsinlaga än en objektivt giltig skildring?

Vad vi egentligen vet och inte vet om Sigrid Tostesdotter, ”Storråda” av Väster-götland och Gunhild Mieszkosdotter, ”Swiatoslawa” av Polen – avslöjas i boken!

Tiden går – minnena består …

paul_levin_2007-2017b_1200Ibland blir man påmind om hur otroligt fort tiden rusar fram. Idag skriver vi onsdagen den 19 juli 2017 och i min almanacka har jag noterat att det idag är 10 år (!) sedan min gamle vän och kollega, Paul Levin (1932-2007) gick ur tiden.

Paul och det gemyt han bjöd på i sin butik om lördagarna i början av 1970-talet (och framåt), var en av anledningarna till att jag fastnade för myntsamlandet och numismatiken. Med ett stort och brett kunnande, i kombination med humor, talrika historier och ett unikt affärssinne gjorde han Ticalen (eller Schakalen som han själv sa) till en självklar träffpunkt för stadens myntsamlare. Gratis kaffe med dopp och ett stort engagemang i GNF bidrog säkert också till ”folksamlingarna” inne på kontoret.

1DSCN5282a_1200Det är nog ingen större överdrift att påstå att Paul Levin var Sveriges i särklass bäste myntförsäljare alla kategorier. Har genom åren stött på alla möjliga typer av mynthandlare, men ingen som Paul. Hans humor och lättsamma sätt är nog det man helst kommer ihåg.

Har flera mynt och medaljer i samlingen som härstammar från Paul Levins Ticalen. I klipping-samlingen finns t.ex. ett valsverkspräglat Nyköpings-öre 1625 (se bild) som återfinns på ett av Mynthandeln Ticalens visitkort. Myntet köpte jag av Sven Ljunglöf … som i sin tur kanske förvärvat det från Paul? Denna klipping är i sig ett trevligt typmynt som pryder sin plats i samlingen, men lite extra kul genom proveniensen och de speciella kännetecken som länkar den till konung Gustav II Adolfs brev den 12 oktober 1625. (Se vidare Mynttidningen 5/6-1996). Paul brukade för övrigt inte försitta något tillfälle att tala om att han minsann var född exakt 300 år (och en månad) efter slaget vid Lützen den 6 november 1632. Då Paul var den som fick mig att börja typsamla kopparmynt (för 40 år sedan) och han själv dessutom samlade på stormaktstidens medaljer, tycker jag denna kopparklipping passar utmärkt som ”minnespenning”.

paul_levin_2007-2017a_1200

Paul Levin (1932-2007) och Stig Ottosson (1920-2003) utforskar en myntvåg(?) under en myntmässa någonstans i Sverige (Borås-mässan?) i början av 1980-talet.

Myntmässa i Olofström på lördag!

olofstrom_myntsamlare_2017Semestertider är inte bara sol, bad och snickrande. Man kan även behöva lite miljöombyte och kanske t.o.m. en skopa numismatik. ;) Fick av en händelse en påminnelse om myntmässan i Olofström härom dagen … och tänka sig … det fanns bord kvar. Så till helgen bär det av mot Blekinge och Olofström. Mässan håller öppet lördagen den 15 juli, kl. 10-15.

Den som har speciella önskemål om material vi borde ta med … kan med fördel sända oss ett litet e-mail om detta.

email_uon_183x33

 

 

Vi ses i Olofström på lördag! – Glöm inte plånboken! ;)

Erik Lindbergs Gustav Vasa-porträtt

Hoppas att midsommarfirandet varit lika fantastiskt för er som för oss. Tycker att tio dagar är ganska lagom. ;) I år blev det Söderköping, Katrineholmstrakten, Valdemarsvik och Gotland. Nu är man redo att ta semester! ;)

Borta bra, men hemma bäst. Och vid hemkomsten låg Gustav Vasa och väntade i brevlådan. I form av en riktigt trevlig silvermedalj formgiven av Erik Lindberg 1906, till minne av invigningen av Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm.

DSCN4538a_1200

Enligt Ulla Ehrensvärds fantastiska verk över Erik Lindbergs medaljkonst, tillkom denna i all hast under endast fem veckor. Porträttet återgår på 1500-talsmedaljer och den s.k. Gripsholmsreliefen av den berömde Willem Boy. Frånsidan visar Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm. Medaljen utdelades första gången den 10 juni 1906, vid kyrkans invigning. Just detta exemplar är slaget på Myntverket (MJV) 1966, men utdelat först 1981 – alltså inte mindre än 75 år efter att Erik Lindberg designade medaljen. God medaljkonst står sig. Diametern är Ø 50,8 mm och vikten 72,27 gram. Silverhalten är 990/1000.

På bilden ovan finns även Erik Lindbergs båda andra Gustav Vasa-porträtt; jubileums-tvåkronan 1921 samt plaketten till Svenska Flaggans Dag 1923. På dessa har Lindberg valt att gestalta en lite yngre version av Gustav Vasa – med Jacob Bincks Svartsjö-daler 1542 som främsta förlaga.

Ber att få besvära om en fortsatt solig och skön sommar! … gärna med några regnskurar då och då så att man inte helt tappar bort numismatiken och bloggandet. ;)

SNF & ”alternativa fakta”…

I går anlände aprilnumret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2017) tillsammans med katalogen över SNF:s kommande årsmötesauktion, som hålls i Norrköping den 13 maj 2017 och omfattar 98 utrop. Två trevliga volymer vars omslagen pryds av en Olof-penning av CRUX-typ, signerad GOWNE (Malmer kedja 1, stampkombinationen 8:60), respektive åtsidan av Svenska Pointerklubbens medalj, modellerad av självaste Bruno Liljefors (frånsidan och stampgraveringen av Erik Lindberg – se Ehrensvärd nr 65).

antikoren_myntauktion_sheraton_goteborg_1200I senaste SNT nås vi av nyheten att Sten Törngren gått bort, 96 år gammal. Han var född samma år som min far (1920) och började samla mynt (gick med i SNF) samma år som jag föddes (1964). Om jag minns rätt träffade jag Sten första gången genom vår auktionist, Sven Ljunglöf. Kommer t.ex. ihåg att Sven hade ett drygt halvdussin Gustav Adolf-kreuzrar 1632 som Sten ville överta (”lägga beslag på”). Hans metod var att helt enkelt att skriva sitt namn på de myntpåsar som ”tillhörde” honom. ;) Sten Törngren var en trogen gäst på många Antikören-auktioner. Kanske lite ”bullrig” på visningarna, men desto mera koncentrerad på auktionerna. Du hittar honom och hans ”kära Dagny” på mitten i bilden ovan … lite till vänster … bredvid Per-Göran Carlsson … bakom George Tambakopoulos och Christian Hamrin.

– ”Visst var myntnissarna yngre förr i tiden … ;) 

mynthandlarmiddag_zurich_1989_1200a

På bilden ovan ses Sten ”hålla låda” under en middag i samband med den första Schmitz-auktionen i Zürich 1989. Som 25-åring var denna auktion en stor upplevelse på många sätt. Som ombud för en  av världens största auktionsfirmor, Heritage Auctions i Texas, USA, ropade jag bland annat in 1528 års gyllen – ett mynt som då var väldigt omdiskuterat. Några av ”de stora experterna” gapskrattade och menade att myntet var falsk. Unge herr Ottosson hade mycket kvar att lära, menade man. – ”Visst, men man vill ju inte lära sig fel heller”, kontrade jag snabbt. Törngren skrattade stort och sa; – ”HaHa! Bra! – Det skall du ha en krona för!”. Därefter tyckte han att jag skulle hänga med och spela poker, men det nobbade jag. Mitt spel är ju schack! :)

torngrens_brev_1991_1200Drottning Kristinas mynt låg Sten Törngren extra varmt om hjärtat. Och då särskilt hennes rejäla kopparören (har fortfarande kvar en halv låda av hans bok, ”Kristinas ettöringar av koppar”, från 1991 … om någon är intresserad) och dito ”riksdalers” (som han brukade kalla dem – se vidare Mynttidningen 4-1995 – ”Något om Kristinas riksdalers”). Redan till andra numret av Mynttidningen ville Sten bidra med material och hade därför skickat upp en stor packe fotografier av sina varierande Kristina-riksdalrar 1639-1641. Det blev ett digert arbete att ordna upp detta, men resultatet blev sex sidor i Mynttidningen 2-1994.

Läs Jan-Olof Björks minnesord i SNT 3-2017.

Utöver detta innehåller SNT denna gång en artikel om ett nyupptäckt Säter-öre 1628 med partiella spår av en äldre myntbild. En omgraverad myntbild som skapat en lite schizofren rikssköld – en hybrid mellan sköldtyp II och III (jämför Mynttidningen 1-1996, s. 18-23 samt Sonesgarden.se). Författare är Lennart Castenhag och Anatoly Skripunov.

Dessutom ägnas drygt fem sidor åt SNF:s årsberättelse för 2016. Där kan man bland annat läsa att föreningen har 641 manliga medlemmar, 24 kvinnor och 5 juniorer. Noterade även att man tar upp ”SNF:s policy för omsättning av förfalskningar och kopior” och berättar att man ser allvarligt på detta med kopior. Policyn har t.o.m. varit en stående punkt vid alla ordinarie styrelsemöten under året.

DSCN4433a_1200

Med detta i åtanke blir det lite märkligt att slå upp den bifogade auktionslistan, och där finna en lång rad gjutna kopior eller avgjutningar (nr 34, 45, 55, 58, 62) och senare avslag (nr 59, 63 – bilderna förväxlade). – Vilket budskap är det egentligen som gäller …?

SNF:s policy (PDF, 222 kB) tar, precis som Mynttidningen för 20 år sedan, upp två huvudtyper av ”falskmynteri”; samtida förfalskningar och samlarkopior:

  • Förfalskningar av mynt har förekommit sedan antiken. Mynt har förfalskats under sin samtid i syfte att användas som betalningsmedel. Äldre sådana förfalskningar är ett samlarområde. Dokumentationen om dessa objekt är viktig för att sprida kunskap i syfte att stävja missförstånd.
  • Äldre mynt har också förfalskats/kopierats med samlarmarknaden som målgrupp. Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.
DSCN4437-42_1200a

Mynt- och medaljgravören Carl Enhörnings medalj över skalden Johan Henrik Kjellgren (1751-1795), slagen av Kjellgrens vänner till begravning 1795. Fem olika ”upplagor”: a-b) Originalprägling i silver, c) samtida prägling i brons, slagen på liten plants, d) senare ensidigt avtryck i tenn (s.k. daktyloskop), e) halvofficiell ”upplaga/reklamartikel” (kopia) i gjutjärn från 1800-talets senare hälft, f) klumpigt gjuten kopia i förnicklad mässing, 1900-tal.

”§1 SNF avråder från omsättning av förfalskningar och kopior”… men säljer dem likväl på sina egna auktioner under direkt vilseledande beskrivningar som; ”Järn”, ”Tenn?”, ”Bly?”, ”Ensidigt avslag” etc. Inte ett ord om avvikande tillverkningsteknik (som exv. avgjutningar eller galvano) eller att det rör sig om objekt i kategorin samlarkopior.

DSCN4455-56a_1200

Mästergravören Johan Carl Hedlingers självporträtt. a) Originalprägling i tenn, b) klumpig avgjutning i tenn/bly. Notera att en avgjutning alltid blir mindre än originalet.

I ett större internationellt perspektiv är det inte speciellt ovanligt att såväl webbauktioner som stora etablerade firmor saluför alltifrån medaljavslag och efterpräglingar till senare avgjutningar och t.o.m. galvanos (galvanoplastiska avtryck, galvanokopior). Det som emellertid är A och O är att man i så fall presenterar en adekvat objektbeskrivning. Prisskillnaden på ”olika upplagor” (original resp. kopior) kan nämligen vara enorm. En gjuten originalmedalj av Pisanello (1395-1455) eller Willem Boy (ca 1520-1592) är i princip museiföremål och kan kosta nästan hur mycket som helst i de fall de skulle dyka upp på en auktion. Även en bra avgjutning kan kosta pengar, medan en dålig dito inte behöver kosta många kronor. Kvalitetsskillnad = prisskillnad … precis som med mynt och veteranbilar. Och allt detta känner ju SNF till (”Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.”), vilket gör det än mer märkligt att man inte förmår leverera adekvata objektbeskrivningar. När man saluför en avgjutning av en ursprungligen präglad medalj, skall man naturligtvis tala om detta. Annars lurar man ju de som inte känner till skillnaden.

Våren! – Myntmässornas tid …

karin_boye_medalj2 – ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”… skaldade Karin Boye (1901-1941).

Här hemma i  Västra Götaland har vi haft barmark ett bra tag, men härom veckan fick vi en spännande ”april-dag” med kombinationen fågelsång och strålande solsken, hagel, sol, regn, sol och snö!? Allt under loppet av några timmar. :o

Mars månad lider alltså mot sitt slut och vi skriver snart april. En månad då vitsipporna börjar titta fram under höstlöven och myntsamlarna letar sig ut på den traditionella vårjakten. April är Myntmässornas tid!

annon_gnf_myntmassa_2017

Först ut är Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) som i år är blygsammare än någonsin, med att på sin hemsida sprida budskapet om myntmässan. Annonsen i SNT (ovan) är dock inget att skämmas över. Varför man inte placerat denna annons även på hemsidan förblir en gåta. MYNTMÄSSA I GÖTEBORG NU PÅ LÖRDAG!! :)

Näst på tur står Falu-Borlänge Myntklubb som är betydligt bättre på att uppdatera sin hemsida med adekvat information. Deras Mynt- och frimärksmässa arrangeras i Borlänge lördagen den 8 april 2017. Att vi valt Göteborg framför Borlänge beror varken på ointresse eller föreningarnas resp. marknadsföringsförmåga, utan enbart avståndet – 40 mil norrut.

annons_frimynt_2017

Vårens höjdpunkt är givetvis FriMynt i Helsingborg. En svensk myntmässa i särklass som vi varit med på sedan 1982. Lördagen den 22 april 2017 är det dags för den 43:e internationella mynt- och frimärksmässan i Helsingborg. Lokalen är Idrottens Hus och öppettiderna är kl. 11-17. ANTIKÖREN hittar du som vanligt till höger om entrén (bord nr 139-141), så ni får hålla till godo med förra årets planskiss. Hjärtligt välkomna! Vi ses!

P.S.  Har du önskemål om vilken typ av material du tycker att vi skall ”släpa med oss”, får du gärna mejla oss: ANTIKÖREN KB, Ulf Ottosson, uon@live.se …