Danskarnas historia 941-1025

Så dök den då äntligen upp – arkeologen Sven Rosborns efterlängtade bok med titeln ”Vikingakungens guldskatt”. Personligen tycker jag att ”Historieskatten i det rutade kollegieblocket” hade varit en bättre titel. För mig var det nämligen den utlovade polska översättningen av ett påstått latinskt originalmanuskript (”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”) som var av klart störst intresse.

Boken omfattar 364 sidor i formatet 21×24 cm och väger 1.084 gram. Den är både rikt och vackert illustrerad och vid första anblicken mycket tilltalande. Det märks att Sven Rosborn har producerat s.k. populärvetenskapliga böcker tidigare. En hastig titt i boken ger vid handen att Rosborn besitter en bred kunskap om vikingatiden. Men också att han många gånger drar alldeles för långtgående ”slutsatser” av kontroversiella indicier. Det är mycket som är av mer populär än vetenskaplig karaktär, om man så säger.

Men den är väldigt spännande och avslöjar många fantastiska och helt nya uppgifter. Här ett litet smakprov: – ”Enligt handskriftens krönikör Avico blev alltså Toke Gormsson utvald ny dansk kung i Roskilde och som sådan begav han sig med hären och flottan till Uppsala. Hans bittraste motståndare var emellertid brorsonen Sven Tveskägg. Toke sände innan sin avfärd till Uppsala jarl Sigvald till den polske härskaren Mieszko för att för Toke anhålla om dennes dotter Sigfryds hand. Hon skulle emellertid, efter det att Toke stupat, enligt ”Gesta Wulinensis” i stället komma att bli gift med Sven Tveskägg.

På det hela taget tycker jag att Sven Rosborns nya bok är fantastisk och klart läsvärd. Har alltid gillat ”frifräsare” som vågar lägga fram nya idéer för prövning. Dammiga professorer som bara skriver för skrivbordslådan och den egna kretsen har aldrig riktigt imponerat. Speciellt inte alla de som sett sig ”tvingade” att hylla sina föregångare genom att aldrig ifrågasätta eller söka alternativa lösningar.

Men boken innehåller också flera riktigt sensationella uppgifter som kan leda till många nya uppslag och vidare forskning. Det påstås till exempel att Sven Tveskäggs (biologiska) far i själva verket var Harald Blåtands äldre bror Knut, som skall ha stupat hösten 962. Harald skall därefter ha gift sig med Knuts efterlämnade och gravida änka (se Rosborns förslag till släktträd ovan – och undertecknads nedan).

Det står inget om det i boken, men min spontana tanke angående Sven Tveskägg var; Ja, men självklart! Så enkelt och genialt! – Sven Tveskägg (i modern tid inte sällan avbildad med kluvet skägg) – kungen med två fäder – två skägg!

I den svenska översättning av ”Gesta Wulinensis” kan vi bland annat läsa om ättlingar till Olaf den förskräcklige (Olafa Strasznego) och Knut den höge (Konuta Wysokiego) och därmed få en bättre förståelse om Skandinaviens tidiga kungaätt. Knut (som i Adam av Bremen omnämns både som GnupaChnob och Hardeknut – se släktträd nedan) slog till och med mynt! – i England! – eller i Northumbria för att vara exakt. Den vanligaste typen har inskriptionen CUN NET TI )( CNVT REX och brukar försiktigt dateras till ca 895-902. Lejonparten av dessa härstammar från Cuerdale-fyndet i Lancashire 1840. År 2011 fann man en ny stor silverskatt i Silverdale i Lancashire och i detta fynd fanns en tidigare okänd mynttyp med inskriptionen AIRDE CONUT )( DNS REX. Då det finns vissa likheter mellan dessa båda typer dateras den senare till omkring 900-910. Någon riktigt tillfredställande förklaring till inskriptionerna CUN-NET-TI (CUNNETTI) respektive AIRDE-CONUT (AIRDECONUT) har ännu inte kunnat ges, annat än att det iriska ordet ”airde” betyder ”höjd” (möjligen även ”upphöjd”?).

Antonina Chmielinska skriver 1963; ”Olafa Strasznego & Konuta Wysokiego”. Knuts epitet ”wysokiego” förefaller på svenska motsvara hög eller lång, men kanske också högättad? Men om vi istället översätter till det påstådda originalspråket, latin, får vi ordet ”princeps”, som kan betyda ”prins” (eller ”den främste/förste”), men som dessutom lär ha varit en civil och militär hederstitel i det romerska riket. Kan det månne vara så att Chmielinskas ”Konuta Wysokiego” egentligen skall tolkas som ”Prins Knut”…??

– ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). [Sielski & Rosborn transkriberar märkligt nog Chmielinskas polska ”Konuta Wysokiego” (ej återgivet i faksimil?!) till ”Airde Conut (Konut den höge)” i den svenska texten]. Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, [här med ’dre’ istället för ’de’ på slutet] vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Själv fick jag anledning att ”uppdatera” min egen hypotes kring Olof den svenske och hans danska kungaätt (Kongerækken), som jag skrev om här på Myntbloggen.se för halv annat år sedan (närmare bestämt 2020-01-19). Det lilla Rosborn nu väljer att presentera ur ”Gesta Wulinensis” både bekräftar och kompletterar mina tidigare funderingar. Då helt baserade på Sven Estridsson och Adam av Bremen.

Olofs-ättens ”Olafa Strasznego” omnämns även som ”Olaf den förskräcklige” och ”Olaf (Ulf) den fruktansvärde”. Mellan raderna kan man ana att epitetet mest berodde på Olofs ”hedniska levnadssätt” – läs: hans asatro. Så kanske ”Olof den hedniske” vore mera rättvisande? Förmodligen har den polska översättaren haft lite svår med skandinaviska namn, för även ”Ulf Strasznego” (Ulf den fruktansvärde) förekommer i översättningen. Det råder dock ingen tvekan om att det är Olof som avses.

– ”Det berättas också att danernas ätt genom blodet var ättlingar till Olaf (Ulf) den fruktansvärde och ”Airde Conut” (Knut den höge).” . . . – ”Det verkar således som om man talar om ett nära släktförhållande mellan makthavarna i det dåtida Skandinavien. När t.ex. enligt ’Gesta Wulinensis’ Toke Gormsson möter sveakungen Erik Segersäll i Uppsala år 986 omtalas Erik ju som hans kusin. Deras anfader uppges ha varit Ulf den fruktansvärde.” (Rosborn 2021, s. 274).

På några punkter är Rosborn och undertecknad dock inte överens om tolkningarna av det som står skrivet i nämnda översättning. Återkommer till detta.

På sidorna 325-355 presenterar Rosborn ett (tyvärr ganska magert) urval av utdrag ur en handskrift, daterad 1963, som påstås vara en polsk översättning av en latinsk text som dessvärre (ännu) inte återfunnits. Arbetet från 1963 finns i boken transkriberat på polska och översatt till svenska av Tomas Sielski.

Enligt boken är översättaren Antonina Chmielinska, född Kawecka (1898-1979), som är Tomas Sielskis farmors mor. Hon beskriver själv originalmanuskriptet så här:
– ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, 1140-1173. Krönikan innehåller en bilaga med fragmant av tidigare annaler med okänt namn som beskriver danskarnas historia mellan 941 och 1025.” (Rosborn 2021, s. 267).

Rosborn har också valt ut åtta faksimiler av Antonina Chmielinsks polska översättning av ”Gesta Wulinensis”. Dessa är enligt uppgift utförda från nio latinska originalfragment (numrerade 47, 54, 87, 94-95, 108, 117-119) under maj till september 1963:

Rosborn s. 326 – Fragment 47 – A.D. 943 (19 maj 1963)
Rosborn s. 329 – Fragment 87 – A.D. 947 (12 maj 1963)
Rosborn s. 333 – Fragment 54 – A.D. 953 (21 juli 1963)
Rosborn s. 337 – Fragment 95 – A.D. 964 (30 juni 1963)
Rosborn s. 341 – Fragment 94 & 108 – A.D. 963 & 975 (7 juli 1963)
Rosborn s. 344 – Fragment 87 & 117 – A.D. 947 & 984 (2 sept. 1963)
Rosborn s. 349 – Fragment 118 – A.D. 985 (22 september 1963)
Rosborn s. 351 – Fragment 119 – A.D. 986 (8 september 1963)

Varför man endast bemödat sig att fotografera av åtta sidor av Chmielinskas anteckningar (innehållande 9 av +119 beskrivna fragment), kan man bara spekulera kring. Har man inte hunnit översätta? Eller vill man bara omöjliggöra en granskning? Blotta misstanken att man valt ut det som passar in och valt bort det som inte gör det, medför dessvärre att trovärdigheten minskar. Vi tvingas helt enkelt avvakta en utlovad publiceringen av HELA ”Gesta Wulinensis”. – Ett smart sätt att sälja fler böcker? 😉

Om det är medvetet eller om man haft för bråttom skall jag låta vara osagt, men en av fördelarna med en faksimil istället för en transkribering framgår av sidorna 325-326.

Sielskis transkribering av Chmielinskas översättning: – ”W roku Panskim 943 zakonczyl sie krwawy spor trwajacy bez ustanku od meczenskiej smierci Zygfryda, syna Knupa, zabitego zdradziecko przez brata swego Harolda” . . . ”Ten poganski wladca, ostatnio z synow krola Knoba, tudziez som krolem bedac, lecz tylko w panstwie wodami otoczonym, zwanym Fejn”.

Sielskis översättning till svenska: – ”Under Herrens år 943 slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, son till Knup (Sigtrig, se avsnitt 3), som förrädiskt dödades av Kunps bror Harold” . . . – ”Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob (HardeKnud?), som var själv en kung men bara i ett land omgivet av vatten, kallat Fejn (Fyn)”.

Notera att det görs skillnad på ”Knupa/Knup” och ”Knoba/Knob”. På grund av detta verkar Rosborn fått in en extra Knut i sitt släktträd. Men studerar vi faksimilen av Chmielinska ser vi att hon inte skriver ”Knupa & Knoda”, utan KNOBA på båda ställena! Dessutom är, så vitt jag kan förstå, den riktiga översättningen; ”förrädiskt dödad av sin bror Harold” och inte ”förrädiskt dödad av Kunps bror Harold”.

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till Sven Rosborn och Tomas Sielski för att de ”vågar” publicera och tolka detta omfattande material – på fyra språk! Det spelar mindre roll i sammanhanget om det förekommer felaktigheter. Det viktigaste är att man ”rör om i grytan” och får igång en diskussion. Att till leda upprepa ”gamla sanningar” som bevisligen är falska, har vi sett tillräckligt av. Denna bok är en frisk fläkt. Läs den!

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

P.S. Att den ökända ”guldplattan” med Harald Curmsvns namn på INTE är ”vikingatida”, utan tillkommen under 1900-talets senare hälft är efter detta boksläpp för mig fullständigt glasklart. 1963 års dokumentation av ”Gesta Wulinensis” är däremot mycket intressant och tål verkligen att studeras närmare. En ny källa till kunskap! Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis måste vara sant – eller rättare sagt; rätt uppfattat. Missuppfattningar har alltid funnits.

Ulf Ottosson


Tillägg 2021-09-12:

I går kväll (2021-09-11, kl. 19:29) publicerade Sven Rosborn ett svar på den omfattande kritik som i diverse kanaler framförts rörande källkritiken i boken ”Vikingakungens guldskatt” som nyligen utkom på eget förlag. Försvarstalet är i form av en PDF-artikel med titeln Aspekter på källmaterialet kring Harald Blåtands grav i Polen på sajten Academia.edu (2021-09-11) och kan ses som ett komplement till YouTube-klippet Föreläsning från min fåtölj. Boken om Harald Blåtand (2021-06-23).

Det mest sensationella med gårdagens artikel är utan tvekan publiceringen av ytterligare en faksimil av Antonina Chmielinsks översättning (1963) av ”Gesta Wulinensis” och att vi nu får veta att det i denna varken står ”Airde Conut” eller ”Airdre” som tidigare påståtts i boken, utan ”Aidire”. – Var det därför man uteslöt denna sida?

  • AIRDE CONUT (unik mynttyp från ca 900-910, funnen 2011).
  • AIRDRE (Sielskis transkibering 2021 av Chmielinskas ”Aidire” från 1963).
  • AIDIRE (Rosborns nypublicerade faksimil av Chmielinska 1963).

Oavsett hur man skall tolka detta är det naturligtvis oerhört amatörmässigt att behandla källor på detta sätt och många andra av bokens ”sanningar” kan därför ifrågasättas. Och det är inte nog med detta. Studerar man den nya faksimilen och jämför med Sielskis transkribering finner man såväl utelämnade ord som tillagda dito!?

Roade mig med att knacka in transkriberingen och ”rätta” gentemot faksimilen (jämför gärna med boken!) – och sedan köra en vanlig Google-översättning. Eftersom jag inte kan ett ord polska och Googles översättningar ofta lämnar mycket övrigt att önska, skall följande givetvis tas med en stor nypa salt:

Chmielinsk 1963: – ”Danowie mieli, w Svidjod i Norregi wlasnych wiernych im iarlow, nieraz przemoca, choc alisci niezaleznych i daniny nie placacych. Niemniej jednak w obydwy tych krajach pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow napsuli przez lata wiele krwipanujacym w Jutland i Selund, ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych i jednych potomkow Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego. Ten ostatni ogniem i mieczem zdobyl kraj zwany Norfynbrarik i tam wladze piastowal bodajze przed pontyfikatem badz w czasie trwania pontyfikatu papieza Benedict IV a ze mezem wyzszym o glowe od zarowne wszystkich poddanych jak i od wszystkich wojow byl, tedy zwanym byl Aidire, co w jezyku mieszkancow Norfynbrarik oznaczalo wysoki.”

Google Translate English: – ”The Danes, in Svidjod and Norregi, had their own loyalists, sometimes violence, although they were independent and tribute not paying. Nevertheless, in both these countries, the contenders for the throne of all Danes have spilled much blood over the years in Jutland and Selund, who, after all, saw themselves as true and one descendants of Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik with fire and sword, and there he was in power probably before the pontificate or during the pontificate of Pope Benedict IV, and with a husband higher by a head than all subjects and all warriors, he was then called Aidire, which in the language of the inhabitants Norfynbrarik meant tall.”

Undertecknads tolkningsförsök (baserat på Google Translate): Danerna/danskarna (nordmännen i allmänhet? – jämför danalagen, danagäld) i Svidjod/Sverige och Norregi/Norge hade sina egna trogna jarlar, ibland våldsamma, även om de var oberoende och inte betalade skatt. Men i båda dessa länder har utmanarna till tronen över alla danskar, genom åren utgjutit mycket blod på Jutland/Jylland och Selund/Själland, då de trots allt såg sig själva som sanna ättlingar till Olof ”den fruktansvärde” och Knut ”den höge”. Den senare erövrade landet som hette Northumbria med eld och svärd, och där var han vid makten troligen före (pontifikatet) eller under påven Benedictus IV’s pontifikat (900-903), och eftersom han var en man ett huvud högre än alla undersåtar och alla krigare, kallades han då Aidire, som på Norfynbrarik/Northumbrias invånares språk betydde hög/höjd.


Rosborns 1:a tolkning i boken Vikingakungens guldskatt: – ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Rosborn 2:a tolkning i PDF-artikeln Aspekter på källmaterialet: – ”Danerna hade också sina ´jarlów´, även om dessa var oberoende och inte behövde betala skatt för ´Svidjod´ och ´Norregi´, och i båda dessa länder fanns det tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ´Airde Conut´. Den senare erövrade det land som heter ´Norfynbrarik´ med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han ´Airdre´, vilket på ´Norfynbrarik´s invånares språk betydde hög.”

Göteborg 400 år!

GÖTEBORG – porten mot Västerhavet – firar 400-årsjubileum idag. Den 4 juni 1621 fick den nuvarande staden Göteborg sina permanenta stadsprivilegier, avfattade på svenska och tyska i 37 paragrafer. Staden var en fortsättning på Karl IX:s Göteborg på Hisingen, grundat 1603. Denna stad fick privilegier 1607, slog egna mynt åren 1609-11, men brändes av danskarna 1611.

Stadens vapenett stående gyllene lejon (högervänt, d.v.s. heraldiskt vänstervänt), hållande svärd och trekronorssköld; allt lagt på blått fält med tre vågskuror (ginbalkar) av silver – fördes av såväl Kålle (Karl IX) som Gurra (Gustav II Adolf).

I inledning av Göteborgs privilegiebrev 1621 står att läsa: – ”At efter det Wår Herr Fader Carolus IX före satt sig att fundera och uppbygga en Ny Stad den samma Götheborg kallad, Altså hafwe Wi warit allena derpå betänkt, huru Wi måtte åter samma Stad å nyo upbygga, och därstädes til en Köp-, Sjö- och Handels-Stad förfärdiga låta”.

Stadsvapnet innehåller bilder från Sveriges stora riksvapen och skall symbolisera att staden är Sveriges värn mot väster. Lejonet är hämtat från Bjälboättens vapen (Folkunga-lejon, ”Göta Lejon”) som försetts med trekronorssköld, redo att försvarar landet med svärd. Den äldsta beskrivningen av vapnet är från 1607.

Karl IX:s Göteborg fick 1609 privilegium att prägla både guld- och silvermynt i mark-räkning samt skiljemynt om 2 öre – sedan även 1 öre. Kungen och staden skulle dela vinsten 50-50. Gustav II Adolfs Göteborg fick mynträtt 1623 och 1625 – men endast för skiljemynt. 1626 utökades mynträtten med markmynt i silver (men inte med guldmynt).

 – Här skall staden ligga! … lär kung Gustav II Adolf ha sagt … och på Gustaf Adolfs torg i centrala Göteborg står han ännu och pekar ner från sin upphöjda position.

Platsen där dagens Göteborg ligger har emellertid varit befolkad i flera tusen år. Från stenåldern har man funnit resterna av en bosättning vid Göta älvs utlopp, vid nuvarande Sandarna som har fått ge namn åt den arkeologiska Sandarna-kulturen. Fyndplatsen dateras till 6000-talet f.Kr. Då gick strandlinjen ca 25 meter över den nuvarande.

Ingen vet väl riktigt hur gammal handelsplatsen Lödöse är – men minst 1000 år i alla fall. Den föregicks i sin tur av flera andra som exv. Grönköp och Gamla Köpingen.

Slutligen: Tre goa göteborgare! 

a) KNUT ERIKSSON (1167-1196). Lödöse. 1 Penning (brakteat) ca 1175-85. Stolt spatserande lejon åt höger, inom slät ring. 0,12 g. LL. XII:A:2-var. UNIK.

b) KARL IX (1599-1611). Karl IX:s Göteborg på Hisingen. 2 Öre 1609. Typ I. Vapen-sköld som på 6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter. SM – . UNIK.

c) GUSTAV II ADOLF (1611-1632). Göteborg. 1 Öre 1625. SM 101a (= detta ex!). Toppexemplar! Kanske det bästa kända?


Jodå, det finns naturligtvis polletter och medaljer etc. med anknytning till Göteborg också, men det får bli lite överkurs: 

Konsten att missuppfatta . . .

Mitt ”periodande” med Olof-boken (Sveriges första mynt) utvecklar sig precis som historien själv – ickelinjärt. Nu börjar jag väl närma mig fasen då allt insamlat material skall struktureras upp och förhoppningsvis utvecklas till en begripligare helhet. Med många järn i elden har researcharbetet dragit ut på tiden samtidigt som det vuxit lavinartat. Men man kan inte hålla på för evigt, så nu gäller det snart att försöka skapa sig lite sammanhängande tid för hårdkörning. Min erfarenhet från Mynttidningen är att det blir bäst om man har möjlighet att ”gå in i sin bubbla” och helhjärtat kan koncentrera sig på en sak i taget.

Så här skrev jag för på dagen ett år sedan:
– ”Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.”

I mitt researcharbete har hela tiden ingått att följa allt ifrån internetforum och bloggar till nya publikationer. Informationen pendlar verkligen mellan högt och lågt. Ibland håller man till fullo med, ibland skakar man på huvudet och undrar hur i hela världen de har kunnat komma fram till något sådan? På omslaget till Herman Lindqvists senaste bok Sverige – Polen: 1000 år av krig och kärlek (bild ovan) kan vi läsa: – ”Den här historien börjar i skymningslandet mellan saga och sanning. Var och en kan skapa sig en egen bild utifrån de få fakta som finns, lägga pussel med befintliga skärvor och fragment.” Gillar Hermans liknelse med att lägga pussel, men är inte lika säker på vad han menar med att historieberättaren måste välja bort pusselbitar? Man skall givetvis inte behöva fila till bitarna för att de skall passa. Och hittat man bitar som hör till ett helt annat pussel skall man inte försöka truga in dem i fel pussel. Men om det är sanningen man söker är jag övertygad om att pusselläggandet är en betydligt bättre metod än den förhärskande Weibullska dito  (att två av varandra oberoende källor berättar om samma sak). Den senare är emellertid väldigt effektiv om syftet är att helt radera källfattiga perioder ur vår historia. Men vad är egentligen syftet med det? – Så vad är sanning? Och vad är saga?

Sommaren 2017 skrev jag några korta rader på Myntbloggen.se om Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911 och nu tänkte jag avslöja lite mer om hennes ”dubbelgångare”, den polska prinsessan ”Swiatoslawa” (alias Gunhild av Venden). Icke att förväxla med vår svenska Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, som blev drottning både i Sverige och Danmark. – Det rör sig alltså om två olika personer!

En anonym marginalanteckning (skolie) i Adam av Bremen har fått många historiker att dra hårresande slutsatser om Erik Segersälls änka. Att en senare och helt okänd ”klottrare” kan ha vållat så stor förvirring är faktiska ganska märkligt. Och att dessa tre meningar inte ifrågasatts och dissekerats tidigare är fullständigt obegripligt.

Adam, 2:a boken, kapitel 35: Skl. 24 (skoliet finns inte i A-gruppens handskrifter):

 – ”Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och sveonerna gemensamt. Boleslaw, som var en mycket from kristen kung, ingick förbund med Otto III och underkuvade hela slaverlandet, Ryssland samt pruzzerna. Hos de sistnämnda hade den helige Adalbert lidit martyrdöden, och Boleslaw flyttade nu hans kvarlevor till Polen.”

Med dessa rader får alltså den svenske kungen Erik Segersäll (död 992) en polsk prinsessa till hustru. En gemål han aldrig haft, men som vi faktiskt vet har varit gift med den danske kungen Sven Tveskägg. Fortsättning följer …

Medalj ingående i serien kallad Hedlingers regentlängd, påbörjad 1734. Medaljserien omfattar 54 medaljer (numrerade 1-55, nr 4 aldrig graverad) + en titel- och en dedikationsmedalj. Detta fantasiporträtt är signerat CGF (Carl Gustaf Fehrman). Frånsidans latinska inskription (inklusive titelmedaljens förklaringar) lyder i översättning: Föregångarens broder. Efter många segrar kapitulerade han själv för Kristus i det besatta Danmark 986. Våldsam död 992.

Som många säkert noterat är den okände skoliasten som klottrat i sin Adam, inte säker på om den namnlösa prinsessan var dotter eller syster till kung Boleslaw av Polen (967-992-1025). Kanske har han upptäckt att Boleslaw blev kung samma år som Erik dog? Kronologin stämmer med andra ord inte. Händelsen måste ha skett tidigare, under faderns regeringstid. Mieszko I av Polen (ca 930-960-992) gifte sig år 965 med Dubrawka av Böhmen (ca 935-977). De fick barnen Boleslaw (967-1025) och ”Swiatoslawa” (ett rekonstruerat namn, som grundar sig på att en syster till Knut den Store skulle ha hetat Santslaue). Vilket år Boleslaws syster Swiatoslawa föddes är inte känt, men ovannämnda fakta ger vid handen att det måste varit mellan 965 och 977.

Mieszko & Dubrawka. Mitten: POLEN. Republik. 100 Zlotych 1966. Minnesmynt med anledning av Polens 1000-årsjubileum 966-1966. Graverad av Józef Gosławski. Silver 900/1000, Ø 35 mm. Flankerad av: Ewa Olszewska-Borys’ regentlängds-/konstmedalj över Mieszko & Dubrawka, slagen 1985 på myntverket i Warszawa. Silver 925/1000 samt försilvrad brons Ø 70 mm.

En av de första frågor man borde ställa sig är väl VARFÖR de djupt kristna föräldrarna till Swiatoslawa ville gifta bort sin enda dotter med en av Europas sista ”hedningar”, kung Erik Segersäll långt uppe i ”hedningarnas högborg”, Uppsala? Skulle inte Haralad Blåtands son, den redan i unga år döpte Sven Otto, vara ett mer naturligt gifte?

Nästa fråga är minst lika given; NÄR skedde bröllopet? Eftersom Swiatoslawa blev giftasvuxen tidigast 980/5 (vid 15-20 års ålder) skulle det möjligen kunna finnas ett litet fönster för händelsen? Men då kan Swiatoslawa omöjligen vara mor till Olof Skötkonung (970/5-992-1022), eftersom hon vid Olofs födelse 970/5 endast var max 10 år gammal. Det går helt enkelt inte ihop kronologiskt. Däremot passar den beskrivna händelsen som hand i handske för den landsflyktige Sven Tveskägg, som drivits ur Danmark år 986 och som inte vågade sig hem igen förrän efter Eriks död 992.

Det finns faktiskt en mycket enkel förklaring till varför vår anonyme skoliast (kopist) inte kunde få ihop logiken i de ord han stod i begrepp att kopiera in. Han måste helt enkelt frågat sig varför i hela världen en dansk(!) kung skulle angripa sitt eget land!? – Detta kunde ju inte vara rätt!? Det måste ju vara svenskarna som angripit Danmark och inte danskarna. Han måste därför ha antagit att det hela byggt på en felskrivning, varpå han helt sonika bytt namn på Sven och Erik. – Ett klassiskt fall av namnförväxling med andra ord.

Thietmar av Merseburg (975-1018). Faksimil från Thietmars krönika (författad 1012-18) som i åtta böcker beskriver den historiska perioden från 908 till 1018. Suenni = Sven/Svend/Sweyn.

Och, som sagt, vi vet faktiskt att Sven (Suenni) varit gift med en polsk prinsessa!

Thietmar av Merseburg skriver (ca 1015) att modern till Svens söner var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make. Hennes söner liknade i allt sin fader.

Brita Malmers översättning i boken Mynt och människor (1968 – innan hon drabbades av ”den Weibullska historieelimineringen” – jämför Malmer 2010!):
– ”Men ingen kan förstå de egendomliga företeelser som naturen i nordlandet ger upphov till och inte heller de grymma blodsdåd som folket gör sig skyldiga till. Jag går förbi detta. Jag vill endast i korthet berätta något om huggormarnas avföda, Sven förföljarens söner. Deras moder var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son, Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make och som alla andra måste hon lida mycket ont. Hennes söner liknade i allt sin fader.”

Med vetskapen att Sven Tveskägg tillbringat sin tid i landsflykt i Polen och var gift med Mieszkos dotter, som födde honom två söner … får vi också en ungefärlig tidpunkt för Harald och Knuts födelse: Äldste sonen Harald, född i Polen ca 988, kung i Danmark 1014-1018. Den yngre sonen Knut den Store, född i Polen ca 990, kung i England 1016-1035, i Danmark 1018-1035 samt i Norge 1028-1035.

Adam av Bremen skriver (ca 1070) att Sven äktade Eriks efterlämnade gemål, mor till Olof och att ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. Hon födde åt honom sonen Knut.” – Adam kände inte till att Sven Tveskägg varit gift tidigare och gjorde därför det felaktiga antagandet att Knut och Olof var halvbröder.

Adam, 2:a boken, kapitel 39: – ”Efter att ha väntat länge på Eriks död kom Sven tillbaka från sin landsflykt och tog sina fäders rike i besittning.” … ”Olof, som efter sin fader Eriks död fick väldet i sveonernas land, anföll helt oväntat, i spetsen för en här, den olycklige Sven, fördrev honom ur riket och tog själv Danmark i besittning.” … ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. De ingick med varandra en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som var planterad i deras land och utbreda den till främmande folkslag.”

Det är med andra ord solklart VARFÖR Sven gifte sig med Eriks änka, Olofs mor. Det var en bekräftelse av freden mellan Sverige och Danmark! Detta utesluter den polska prinsessan som Eriks påstådda gemål/änka. Hon som polska skulle givetvis inte kunna besegla någon fred mellan Sverige och Danmark. Hade Swiatoslawa verkligen varit Eriks änka hade nog kung Olof istället tvingats överväga att gifta bort sin syster Holmfrid med Sven Tveskägg för att garantera freden. Notera också att Theitmars uppgift att Sven hade förskjutit sin polska gemål (som sönerna senare hämtade hem från Polen) passar utmärkt med att Sven (ca 993-994) ”tvingades” bekräfta freden genom giftermålet med Sigrid Storråda. Det var alltså Sven och inte Erik som var skild.

Genom att korrigera namnförväxlingen i skoliet och byta tillbaka namnen, blir det hela plötsligt helt logisk och fullt begripligt. Och stämmer dessutom överens med såväl Thietmar och Adam som sagalitteraturens genealogi rörande drottning Sigrid Storråda! – Pusselbitarna faller på plats!

Sven, danskarnas landsflyktige kung, slöt ett fördrag med polackernas mycket mäktige Mieszko (kung Boleslaws far). Denne gav Sven sin dotter (Boleslaws syster) till äkta. På grund av detta förbund angrep danskarna och slaverna gemensamt svenskarna (i det ockuperade Danmark).

Sagalitteraturens färgstarka berättelser är förvisso god litteratur, men oftast ingen bra historisk källa. Stora delar av dessa berättelse om Sigrid Storråda är för övrigt lånade från (uppdiktade efter) Nestorskrönikans Olga av Kiev. Så sagornas alla mustiga personbeskrivningar av Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, bör intas med minst två kilo salt. Att hon verkligen existerat och dessutom är en av svensk historias mest fantastiska kvinnor, står dock bortom allt tvivel. Hennes pusselbitar passar nämligen alldeles utmärkt ihop med de äventyr som Toste, Erik, Olof, Sven och Estrid med flera fick vara med om. Men det är en annan historia och några ”hemligheter” får man väl spara …

Grattis på 101-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …

 

Och då var det en man nere i Alingsås …

I början av maj månad 2017 åtalades den förre museidirektören vid Kungliga Myntkabinettet (KMK), Ian Wiséhn, för grov stöld alternativt grovt häleri. Han misstänktes ha  stulit mynt, medaljer och sedlar värde flera miljoner från sin arbetsplats och ett annat museum. Nu har Åsa Blanck gjort en dokumentärserie i tre delar om detta. Titeln är Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet och premiären sändes på SVT i tisdags. Alla tre delarna finns på SVT Play.

En omfattande polisutredning resulterade i ett så pass starkt indiciemål att åtal till slut väcktes i maj 2017. I samband med detta blev förundersökningen offentligt och ett urval av misstänkta och beslagtagna mynt publicerades med bild i dagspressen. Bland annat en 16 mark 1615 i guld från Gustav II Adolf, som undertecknad genast kände igen! Jag hade nämligen, tjugo år tidigare, fotograferat just detta mynt vid ett besök på Bankmuseets utställning i Chalmerska huset i Göteborg 1997. Faktum är att jag till och med hade publicerat bilden på Mynthandeln.com  där den funnits tillgänglig i 20 års tid!

Samma dag som jag fick se bilderna i Expressen publicerade jag detta på Antikörens FaceBook-sida, med länk till bilden på Mynthandeln.com – Bankmuséet i Göteborg. Ett par veckor senare skrev jag några rader på Myntbloggen.se om saken. Där jag även poängterade det faktum att det rörde sig om samma exemplar genom att man på båda bilderna tydligt kunde identifiera en liten repa i fältet framför konungen.

Bara några dagar senare fick jag ett e-mail från Christina Paldin, Utredare Kulturarvs-brott på Polismyndigheten i Stockholm. Christina hade av en slump funnit Antikörens FaceBook-sida och därigenom även Myntbloggen med 16-marken 1615. Nu var hon mycket intresserad av om jag hade kvar något negativ eller originalbild, eller annan dokumentation kring myntet, som skulle kunna komplettera bevisningen. – Skattjakten var igång! Under en hel vecka letade jag igenom åtskilliga hyllor och flyttlådor med manus, fotoalbum, lösa fotografier och negativ etc. Och så plötsligt, när jag nästan var på väg att ge upp, EUREKA! Där är den ju! Längst bak i ett gammalt FotoQuick-album låg en nedklippt 36-rulle negativ med bilder dels från auktionsvisning av Antikören Myntauktion 20, lördagen den 14 juni 1997 (visning 12-13/6), dels från mitt andra besök på Bankmuséet i Göteborg, några dagar senare. Det finns ytterligare 14 mynt (varav två i guld), 8 medaljer, en pollett samt en s.k. palmstruch-sedel 1666 på denna 36-rulle.

Nu fanns bevisen på att det beslagtagna exemplaret av Gustav II Adolfs 16 mark i guld 1615 verkligen tillhörde Göteborgs Stadsmuseum. Museichefen, som hade sålt myntet till en stockholmshandlare den 30 mars 2009, var nu överbevisad och erkände.

Ca 40 minuter in i del 2 av dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” låter det så här: 

– Men när förundersökningen bli offentlig, lusläser myntintresserade alla detaljer.
– Och nu sker ett genombrott.

Christina Paldin, utredare polisen: – ”Av en händelse låg jag en kväll i sängen och koll…glodde på FaceBook … och fick syn på ANTIKÖREN, Myntbloggen. Och då var det en man nere i Alingsås, som hade 1997, på Stadsmuseet i Göteborg, och bara helt random gått omkring och fotograferat lite mynt, därför att han tyckte det var intressant. Och det här skrev han om. Och så lade han upp i…på den här bloggen upp en bild på, sin bild och bilden från förundersökningen. Och där ser man ju klart och tydligt att det är samma.”

Med den nya bevisningen kallas museidirektören till ett extra förhör. Poliserna
ställer frågan om han inte skall lätta sitt hjärta? Att han skulle må bättre av det.

Ian Wiséhn: – ”Jag vet inte vad jag skulle lätta på för någonting egentligen?”
– Kort därefter ber advokaten om ett enskilt samtal med sin klient.
– ”Jag skulle vilja få fem minuter enskilt bara.” Polisen: – Absolut.
Christina Paldin, Polisen: – ”Och här bryter man då förhöret.”
Jan-Åke Törnhage, 
Polisen: – ”Jag sa det Christina, nu kommer det, hehe.”

Då återupptar vi förhöret, cirka 10:20.
Ian Wiséhn: – ”Jag vill alltså erkänna, att jag tagit alla de här mynten.”
Polisen: – Okej.
Ian Wiséhn: – Men jag mins inte vilka det är.
Polisen: – Nä, nä …
Ian Wiséhn: – Så även om ni lade mig på en sträckbänk skulle jag inte kunna säga det.
Polisen: – Nä. Men de mynt som vi nu tagit i beslag hos … pip! …
de har inget med din pappas …
Ian Wiséhn: – Nej, det är jag.
Polisen: – Det är du. Så antingen kommer de från Göteborg …
Ian Wiséhn: – Eller KMK.

Att varken Kungliga Myntkabinettet (KMK) eller Göteborgs Stadsmuseum haft foton av dessa klenoder är verkligen under all kritik. När jag för 20 år sedan i allmänna ordalag påtalade våra museers bristfälliga dokumentation, bemöttes jag blott med snäsningar från ”museifolket”. Hos dessa fiiiiina människor förekom minsann inga fel och brister.

Mynthandeln.com 2000-03-14:– ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt. Det är först när olyckan skett som ’spekulationerna sätter igång och man börjar spana efter ’annorlunda’ mynt etc. på marknaden.”

Men 20 år senare är läget detsamma: – ”Nere i valven finns mynt och medaljer för 25 miljarder, det sägs vara ett av Sveriges säkraste hus, skalskyddet är magnifikt. Men när man väl är inne har säkerheten inte varit så stor, säger Åsa Blanck.”

Dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” finns, som sagt, på SVT Play och rekommenderas varmt till alla de ”vanliga” myntsamlare som vill ha en inblick i ”08-maffians” fantastiska och väldigt främmande värld. Här får du möta en tragikomisk uppställning gamla gaggiga farbröder från ”den fiiina världen” uti Kungliga Hufvudstaden. Mest tragisk är huvudpersonen själv.

1:a Myntauktionen på Internet!

För lite drygt 21 år sedan, lördagen den 6 mars 1999, hade ANTIKÖREN MYNTHANDEL deadline för bud till 1:a Myntauktionen på Internet!

Detta var alltså bara fem månader efter att Mynthandeln.com lanserats hösten 1998. Efter att den så kallade IT-bubblan sprack år 2000 startades auktionssajten MrBid.se som på kort tid kom att bli en samlingspunkten för de myntsamlare som var aktiva på nätet. Året därpå blev de emellertid uppköpta av Tradera.com som tog över teknik och kunder. Ett team bestående av Jonas Nordlander och Mattias Danielsson från Tradera och Daniel Larsson och Tobias Adolfson från MrBid inledde nu ett fruktbart samarbete med landets samlare för att utveckla den nya sajten. Debattforum och kategorivärdar, rak kommunikation och utbyte av tankar och idéer mellan användarna och sajtens konstruktörer, ledde fram till ett allt bättre Tradera … tills eBay.com köpte sajten.

Under dryga tio års tid arrangerade ANTIKÖREN bortåt 30 internetauktioner – att lägga till de tidigare offentliga och skriftliga dito. En komplett lista hittar du längst ner i denna artikel. Medan de offentliga auktionerna katalogiserades i stora, rikt illustrerade, tryckta auktionskataloger (i A4-format) som skickades ut via Posten, presenterades internetauktionerna dels i en enkel printad lista (alternativt i PDF-format) samt i en internetversion med massor av färgbilder i fullskärmsformat. Något som samlarna inte var bortskämd med på denna tid. En föregångare till NumisBids etc. Auktionsformen blev på kort tid mycket uppskattad, både av säljare och köpare, och många fantastiska objekt bytte ägare genom dessa (nästan lite bortglömda) auktioner.

År 2020 kunde ju börjat bättre. Hela världen följer nu den rådande Corona-pandemin dag för dag och ingen vet var det kommer att sluta. Det personliga ansvaret är stort, men utöver detta är det inte mycket man kan göra, annat än att hoppas på det bästa men planera för det värsta. Medan många nu tvingas göra stora förändringar i sina liv, har vi myntsamlare det ändå förhållandevis bra. Att den årliga myntmässan FriMynt i Helsingborg ställs in i år, är naturligtvis trist på många sätt, men tyvärr nödvändigt.

Man brukar ju säga att numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. I det läge som nu råder får vi kanske konstatera att myntsamlande faktiskt kan bedrivas utan fysiska kontakter, men inte utan Internet! – För som vi visade redan för dryga tjugo år sedan: – ”En bild säger mer än tusen ord”… och kommunikation via e-post har också visat sig fungera alldeles utmärkt. Så idag är vi glada att vi inte har anställda och en stor lokal i centrala Göteborg längre. Vi trivs bra med ett enkelt kontor omgivet av vacker natur och närhet till alla tänkbara fraktlösningar. – Vad mer kan man önska sig …?

Välkommen till ANTIKÖREN på Tradera!

Handla enkelt och säkert! Spårbar leverans ända till brevlådan om så önskas!

Förfrågningar och experthjälp: Kontakta Ulf Ottosson – uon@live.se

ANTIKÖREN Mynt & Antikt – i samma regi sedan 1981
Efter drygt 25 år med öppen butik i centrala Göteborg bedriver vi numera verksamheten uteslutande över nätet. Vi köper, säljer, byter, auktionerar, värderar, förmedlar, fotograferar och bloggar om mynt, medaljer, sedlar, polletter och allt annat som hör numismatiken till. Vi har mycket lång erfarenhet av numismatik, mynt och medaljer. Räknar man samman åren som samlare, handlare och auktionsarrangör, snackar vi om långt över 100 års erfarenhet. Så vänd dig med förtroende till Antikören. Vårt kunnande är Din garanti för ett lyckat resultat!

____________________________________

ANTIKÖREN MYNTAUKTIONER 1986-2010

1986-05-11 – Antikören Myntauktion 1 (Offentlig Opalen) – 956 utrop – 64 sidor
1986-11-16 – Antikören Myntauktion 2 (Offentlig Sheraton) – 1125 utrop – 64 sidor

1987-04-05 – Antikören Myntauktion 3 (Offentlig Sheraton) – 1154 utrop – 68 sidor
1987-10-25 – Antikören Myntauktion 4 (Offentlig Sheraton) – 1283 utrop – 84 sidor

1988-04-10 – Antikören Myntauktion 5 (Offentlig Sheraton) – 1150 utrop – 80 sidor
1988-10-15 – Antikören Myntauktion 6 (Offentlig Sheraton) – 1074 utrop – 88 sidor

1989-04-08 – Antikören Myntauktion 7 (Offentlig Sheraton) – 1335 utrop – 108 sidor
1989-11-18 – Antikören Myntauktion 8 (Offentlig Sheraton) – 1086 utrop – 88 sidor

1990-10-27 – Antikören Myntauktion 9 (Offentlig Sheraton) – 1180 utrop – 134 sidor

1991-04-20 – Antikören Myntauktion ”9½” (Skriftlig auktion) – 622 utrop – 84 sidor
1991-10-19 – Antikören Myntauktion 10 (Offentlig Sheraton) – 761 utrop – 114 sidor

1992-05-16 – Antikören Myntauktion 11 (Offentlig Sheraton) – 1017 utrop – 148 sidor

1993-02-27 – Antikören Myntauktion 12 (Skriftlig auktion) – 1112 utrop – 76 sidor
1993-09-11 – Antikören Myntauktion 13 (Skriftlig auktion) – 1146 utrop – 88 sidor
1993-12-11 – Antikören Myntauktion 14 (Skriftlig auktion) – 702 utrop – 72 sidor

1994-08-20 – Antikören Myntauktion 15 (Skriftlig auktion) – 1356 utrop – 84 sidor
1994-11-12 – Antikören Lilla Myntauktionen 1 (Skriftlig) – 181 utrop – 8 sidor

1995-03-18 – Antikören Myntauktion 16 (Skriftlig auktion) – 863 utrop – 100 sidor
1995-06-16 – Antikören Lilla Myntauktionen 2 (Skriftlig) – 245 utrop – 11 sidor
1995-11-18 – Antikören Myntauktion 17 (Skriftlig auktion) – 1187 utrop – 100 sidor

1996-06-15 – Antikören Myntauktion 18 (Skriftlig auktion) – 848 utrop – 68 sidor
1996-12-21 – Antikören Myntauktion 19 (Skriftlig auktion) – 1150 utrop – 76 sidor

1997-06-14 – Antikören Myntauktion 20 (Skriftlig auktion) – 892 utrop – 68 sidor

1998-04-29 – Antikören Myntauktion 21 (Skriftlig auktion) – 1154 utrop – 108 sidor
1998-12-12 – Antikören Myntauktion 22 (Skriftlig auktion) – 966 utrop – 80 sidor

1999-06-12 – Antikören Myntauktion 23 (Skriftlig auktion) – 758 utrop – 76 sidor

1999-03-06 – Antikören 1:a Myntauktionen på Internet – 300 utrop – 9 sidor
1999-09-25 – Antikören 2:a Myntauktionen på Internet – 396 utrop – 11 sidor
1999-10-30 – Antikören 3:e Myntauktionen på Internet – 277 utrop – 10 sidor

2000-02-05 – Antikören 4:e Myntauktionen på Internet – 695 utrop – 20 sidor
2000-04-01 – Antikören 5:e Myntauktionen på Internet – 586 utrop – 16 sidor
2000-06-07 – Antikören 6:e Myntauktionen på Internet – 372 utrop – 12 sidor
2000-09-09 – Antikören 7:e Myntauktionen på Internet – 416 utrop – 11 sidor
2000-11-25 – Antikören 8:e Myntauktionen på Internet – 533 utrop – 16 sidor

2001-04-10 – Antikören 9:e Myntauktionen på Internet – 459 utrop – 16 sidor
2001-06-09 – Antikören 10:e Myntauktionen på Internet – 363 utrop – 13 sidor
2001-09-29 – Antikören 11:e Myntauktionen på Internet – 240 utrop – 11 sidor
2001-11-06 – Antikören 12:e Myntauktionen på Internet – 275 utrop – 15 sidor
2001-12-11 – Antikören 13:e Myntauktionen på Internet – 240 utrop – 19 sidor

2002-03-25 – Antikören 14:e Myntauktionen på Internet – 350 utrop – 18 sidor
2002-05-27 – Antikören 15:e Myntauktionen på Internet – 346 utrop – 20 sidor
2002-07-16 – Antikören 16:e Myntauktionen på Internet – 214 utrop – 14 sidor
2002-10-15 – Antikören 17:e Myntauktionen på Internet – 190 utrop – 14 sidor
2002-11-30 – Antikören 18:e Myntauktionen på Internet – 400 utrop – 19 sidor

2003-04-01 – Antikören 19:e Myntauktionen på Internet – 222 utrop – 15 sidor
2003-06-03 – Antikören 20:e Myntauktionen på Internet – 231 utrop – 15 sidor
2003-12-20 – Antikören 21:a Myntauktionen på Internet – 354 utrop – 28 sidor

2004-04-14 – Antikören 22:a Myntauktionen på Internet – 224 utrop – 16 sidor

2005-03-19 – Myntmästaren Myntauktion 47 (Internetauktion) – 205 utrop – 12 sidor
2005-05-28 – Myntmästaren Myntauktion 48 (Internetauktion) – 139 utrop – 8 sidor

2006-04-08 – Myntmästaren Myntauktion 49 (Internetauktion) – 200 utrop – 11 sidor

2007-05-12 – Myntmästaren Myntauktion 50 (Internetauktion) – 425 utrop – 18 sidor

2008-12-06 – Antikören Myntauktion 51 (Internetauktion) – 398 utrop – 24 sidor

2010-04-24 – Antikören Myntauktion 52 (Internetauktion) – 400 utrop – 24 sidor

 

Skottpengar!

I år är det skottår och idag är det skottdagen. Och jodå, det snöar! Men jag bryr mig inte om att skotta … för tids nog tar han som lagt dit snön också bort den. 😉

Skottpengar … utbetalades förr i tiden till jägare som en premie för att uppmuntra till jakt på djur som betraktas som skadedjur, framför allt olika rovdjur. I 1634 års jaktstadga infördes skottpengar på varg och björn i hela landet.

Skottpengar … skulle man kanske också kunna kalla mynten på bilden ovan. Det är i alla fall exempel på pengar med skotthål i. Skulle inte tro att de, likt i en amerikansk västern, beskjutits uppkastade i luften, utan snarare uppställda mot gärdsgårdsstaketet. Tre fullträffar är det emellertid.

Medaljen som skymtar i bakgrunden är Lea Ahlborns mästerliga skapelse till minne av Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings 25-årsjubileum 1885 (Olsén 291, Ø 51 mm). Åtsidan visar tvenne ovala medaljongen med kungarna Karl XV och Oskar II. På frånsidan ser vi omskriften: I FRED FÖR FREDEN samt en kvinna (Sverige) i antik dräkt, stående framför ett liggande lejon som vaktande en glob med Sveriges tre kronor, överräckande en ekkvist till en skarpskytt i full mundering.

Nämnda mynt och medaljer vilar på en bemålad modell (väggmedaljong, Ø 276 mm) i gjutjärn av Lea Ahlborns likaledes omnämnda medalj.

Arvet efter våra förfäder . . .

Idag skulle min far fyllt 100 år!  – Hundra år! Det låter ju inte klokt. Å andra sidan, för oss myntsamlare är ju hundra år ingenting. Vi betraktar ju knappast en 50-öring från 1920 som ”antik” eller ens speciellt gammal. KMK räknar t.ex. tiden efter 1521 (d.v.s. 500 år!) som ”nyare tid”. Men tänker vi på utveckling, hade de som levde för 100-200 år sedan förmodligen mer gemensamt med vikingatiden än med den tid vi lever i idag. Det har hänt mycket sedan 1920.

Han föddes i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län den 19 januari 1920. Pappa Otto och mamma Mina hade fått en son, Herman och Maj en bror. Han växte upp i banvaktstugan i Dockmyr på järnvägslinjen Bräcke-Långsele. Mannen från Nordanskog som sakta vandrade söderut och till slut fann kärleken vid Porten mot Västerhavet.

Pappa Stig, som lärde mig att spela schack och smittade mig med sitt intresse för antikviteter och gamla bruksföremål – ja, till och med mynt! Han lärde sig schack genom att titta på när farbror Olle spelade. Och som nioåring(!) slog han Kiruna-mästaren! Sannolikt genom en kombination av talang och underskattning. Femtio år senare var hans son en ganska duktig schackspelare som lyckades vinna en och annan tävling.

Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.

Under de fem år undertecknad, till och från, jobbat med det bokprojekt som bär arbetsnamnet; ”Sveriges första mynt”, har många frågor funnit svar i olika krönikor, med Adam av Bremens verk från 1070-75; ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) som den allra viktigaste. Moderna uttolkare av vår tidiga historia i all ära, men de verkliga sanningarna finner man i originalkällorna. Inte bland alla de alster som gång efter annan skriver av gamla (fel)tolkningar. Så det jag skrev för drygt två år sedan gäller fortfarande:

Myntbloggen 2017-08-31: – ”Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism, politisk ideologi och kategoriska åsikter som ’paketeras och sålts’ som ’vetenskap och nyare forskning’. Inte minst där avsändaren varit ’den så kallade källkritiska skolan’.”

Mäster Adam av Bremens kanske  viktigaste uppgiftslämnare och källa till de skandinaviska förhållandena under vikingatiden, var den danska kungen Sven Estridsson (1020-1047-1076) – som av en händelse firar 1000-årsjubileum i år!

Så vad kan passa bättre än att fira en hundraåring och en tusenåring på samma gång. – En festskrift till Stig och Sven. Och för att göra det lite enkelt för mig så kanske ett kort avsnitt från den kommande boken kunde passa. – Ett litet smakprov!

Kan väl redan nu avslöja att min kommande bok kommer att ”röra om lite i grytan” och ifrågasätta ett och annat. Eftersom jag inte på något sätt är belastad av kravet att hylla någon företrädare eller pensionerad professor, kan jag skriva fritt och framföra nya hypoteser utan att stöta mig med ”klubben för inbördes beundran”. Det känns bra.

För inte mindre än 950 år sedan (anno 1070) räknade Sven Estridsson upp sina förfäder för Adam av Bremen. – Men hur väl stämmer detta efentligen överens med vad vi läser i dagens historieböcker – och t.o.m. på kungahusens webbplatser …?

Adam, 1:a boken, kapitel 48: – ”Han efterträddes av Olaph (Olof), som kom från svearnas (svenskarnas) land och med vapenmakt erövrade danernas (danskarnas) rike. Han hade många söner, av vilka Gnupa (Knut/Cnut) och Gurd (Kurt/Curt) bemäktigade sig tronen efter faderns död.”  – Undertecknads anm. inom parentes.

Tro det eller ej, men dessa två meningar kan vara nyckeln till att lösa och förstå problematiken med ”Gorm den Gamle” och hans företrädare. Får jag bestämma ser den danska ”Kongerækken” ut så här:

  • Olof ”den Svenske” erövrade danernas rike med vapenmakt på 890-talet.
  • Knut/Cnut Olofsson av Danmark (även kallad Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knubu och Knuda), gift med Astrid/Estrid och far till Sigtrygg. Döpt år 934.
  • Sigtrygg Knutsson, död ung, avsatt av Hardegon Svensson.
  • Kurt/Curt Olofsson ”Gorm den Gamle” av Danmark (även kallad Gorm, Gurd, Gyrd, Kurm, Vurm, Gurmd och Curm), gift med Tyra ”Danebot” (från Sverige?). Efterträdde brorsonen Sigtrygg på äldre dar, därav tillnamnet ”den Gamle”.
  • Harald Kurtsson (Gormsson) ”Blåtand” av Danmark, gift (1) med prinsessan Gunhild av Sverige. Allierad med svenske kungen Emund Eriksson ”Slemme”.
  • Sven Otto Haraldsson ”Tveskägg” av Danmark, gift med änkedrottningen av Sverige, Sigrid Tostesdotter ”Storråda” (mor till Estrid, men inte till Harald & Knut).
  • [Harald Svensson av Danmark, född i Polen ca 988, kung 1014-1018.]
  • [Knut Svensson ”den Store”, född i Polen ca 990, kung i Danmark 1018-1035.]
  • Estrid Svensdotter av Danmark, född ca 995, gift med Ulf Torgilsson Jarl.
  • Sven Estridsson av Danmark, född ca 1020, kung 1047, död 1076.

Adam, 1:a boken, kapitel 52: – ”Efter Olaph (Olof), svearnas (svenskarnas) hövding, som med sina söner härskade i Danmark, intog Sigerich (Sigtrygg) hans plats. Då han hade härskat en kort tid, berövade honom Svens son Hardegon från nordmännens land (Northumbria eller Normandie?) hans tron.”  Därefter lägger Adam in ”en liten brasklapp” (ett förbehåll): – ”Men huruvida några av dessa danernas (danskarnas) många kungar eller snarare tyranner regerat på en gång eller den ene efterföljt den andre efter kort tid är osäkert.”  Detta skulle kunna antyda att den okände ”Hardegon Svensson” varit mycket kortvarig eller endast behärskat en del av Danmark under en kortare tid. Det förefaller som Kurt (Gorm) Olofsson återtagit tronen efter den fallne brorsonen Sigtrygg Knutsson. – Notera att den lilla Jelling-stenen tolkas på två sätt:

– ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.”

– ”Kung Gorm, Danmarks beskyddare, gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra.”

Den stora och lilla Sigtrygg-stenen i Hedeby (DR 2 och DR 4) dateras till ca 938 och berättar om drottning Osfrith (Asfrid Odinkarsdotter, Astrid, Estrid), hennes man, kung Knubu (Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knuda, Knut) och deras son Siktriku (Sigtrygg) samt Kurm (Gurm, Gorm, Gurd, Gyrd, Vurm), som lät rista runorna.

GORM = KURT / CURT !!
Gurd / Gyrd lär komma från gotiskans ”gairda” som betyder ”kort”, samt fornnordiskans ”gjörð” som betyder ”råd”. Namnen Kurt, Kort, Cord och Curd är alla kortformer av germanskans Konrad / Conrad som betyder ”rådgivare”.

Så att översätta runstenarnas ”Kurm/Gurm” (jämför runstenarna i Hedeby och Jelling) till ”Gorm” (kortform av Guthorm / Guttorm), måste så vitt jag kan förstå vara, om inte felaktigt, så i alla fall inte det enda alternativet. Skrivet med såväl kortkvistrunor (svensk-norska runor) som normalrunor (danska runor) är det inte mycket som skiljer Gorm från Kurt (se bild), så visst är ”en felskrivning/-tolkning” möjlig. Speciellt som runorna vid denna tid verkar ha utvecklats i lite olika riktning i de tre nordiska länderna.

Adam säger uttryckligen att Sven Estridsson ”räknade upp SINA FÖRFÄDER” (sina släktingar! – inte föregångare på tronen!). Har var alltså släkt med de kungar han räknade upp! Och vem kunde känna till mer om sin egen släkt än han? Knappast någon sagoberättare eller historietolkare som levde flera århundraden senare. Kort och gott så finns det ingen bättre källa till detta än kung Sven Estridssons egna ord.

Är det då rimligt att tänka sig att kung Sven, när han träffade Adam år 1070, skulle kunna komma ihåg berättelserna om sina förfäder från generationer tillbaka? Roade mig med att göra en jämförelse. Att år 1070 komma ihåg en anfader från år 895 är detsamma som att vi idag skull ha koll på släkten för 175 år sedan – d.v.s. år 1845.

Det visade sig att detta är full möjligt och dessutom hittade jag mormorsfarfars klocka!

Sven Estridssons morfar = Sven Haraldsson ”Tveskägg”
Sven Estridssons mormor = Sigrid Tostesdotter ”Storråda”
Sven Estridssons morfarsfar = Harald Kurtsson ”Blåtand”
Sven Estridssons morfarsfarfar = Kurt Olofsson ”Gorm”
Sven Estridssons morfarsfarfarsfar = Olof ”den Svenske”

Min morfar = Karl-Eric Hjelmqvist (1896-1960)
Min morfarsfar = Nils Herman Hjelmqvist (1863-1933)
Min morfarsfarfar = Anders Herder Niklasson (1820-78)
Min morfarsmorfar = Carl Johan Eriksson (1844-1922)*
Min morfarsfarfarsfar = Niklas Andersson (1797-1847)

* Min morfarsmorfar, Carl Johan Eriksson (1844-1922), var en mycket skicklig möbel- och inredningssnickare som bl.a. arbetade för Claes Adolf Adelsköld (1824-1907). Hans arbeten finns t.ex. på Stenings slott (som Adelsköld köpte 1867), Nolhaga slott (som Adelsköld köpte 1876) samt i Landskyrkan i Alingsås, där man än idag kan beskåda två stora spiralsvarvade och förgyllda ljusstakar av Carl Johan Eriksson. Undertecknad har f.ö. ärvt två smått fantastiska trebenta pelarbord som morfarsmorfar gjort – någon gång innan han och nästan hela hans familj emigrerade till USA för 125 år sedan.

Mäster Adam av Bremen är en fantastisk källa! Men kass som dateringsunderlag. Adam ”blandar och ger” och kan ibland inkludera fyra decennier i samma kapitel. Så hans kronologi bör man ta med en nypa salt. Dessutom är i princip alla kyrkliga krönikor, under religionsbytets dagar, fullproppade av tendensiös rappakalja om religionernas olikheter. Det är naturligtvis lika viktigt att bortser ifrån dessa, som att vara medveten om det senaste seklets påfallande lokalpatriotiska tendenser bland våra historieskrivare. – Säg mig vilken bok du skrivit – och jag skall berätta var du är född. 😉

Ulf Ottosson

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

22. Medaljkonstnärerna

Samla mynt – Mynt- och medaljkonstnärerna. Var de också samlare? Och/eller numismatiker? Ja, i många fall var de faktiskt det. Vi vet till exempel att ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (1647-1718) hade en samling medaljer. – En studie- eller referenssamling skulle man kanske kunna säga. Det har naturligtvis alltid varit viktigt för konstnärer att skaffa sig influenser och erfarenheter genom att studera andras verk. Och inom detta speciella hantverk var det nog en stor fördel att ha med sig en god portion av det vi idag inkluderar i begreppet numismatisk kunskap.

Redan på 1700-talet skapades en tradition där en nytillträdd chefsgravör hedrade sin föregångare genom att formge en medalj över densamme. När schweizaren Johan Carl Hedlinger (1691-1771) kom till Sverige 1718 för att ersätta Arvid Karlsteen, gav han i samarbete med Nils Keder ut en medalj över Karlsteen 1725. Hedlingers främste lärjunge i sin tur, Daniel Fehrman (1719-1780), förärade sin läromästare en liten fin porträttjetong 1745. Och när så småningom Fehrman den äldre kom att efterträdas av Fehrman den yngre, d.v.s. sonen Carl Gustaf Fehrman (1746-1798), gjorde han 1783 en medalj över fadern, med en antik brinnande oljelampa på frånsidan. I modern tid har denna tradition förts vidare av exv. Adolf och Erik Lindberg och Leo Holmgren.

För att kunna se framåt, måste man också känna till historien och kunna blicka bakåt.