21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

20. Samla Mynt – Sedlar

Samla mynt – Sedlar – vem samlar inte på det!? Inom ”myntsamleriet” finns det massor av samlare som ägnar sig åt sedelsamlande. Själv är jag inte en av dem, men har full förståelse för de som tycker detta är ett fascinerande område. Vet inte riktigt varför jag aldrig fastnat för sedlar? Kanske av samma orsak som jag tidigt valde bort frimärkssamlandet? – Man kan ju inte sitta i tvärdrag! 😉

Precis som med myntsamlande är det vanligt att man i första hand samlar det egna landets utgåvor. Sverige kan stoltsera med världens äldsta centralbank, Rikets Ständers Bank, grundad redan 1668, och som sedermera blev Sveriges Riksbank. Så det finns ganska mycket att samla på bara inom landet. Äldre sedlar bjuder t.ex. på många lärorika lektioner i mynträkning. Visste du att det finns en papperssedel som kallades för ”plåt”? – 6 daler KM (kopparmynt) 1743-76 … som motsvarade 2 daler SM (silvermynt) … som var ett plåtmynt … som långt tidigare (1681) motsvarat 1 riksdaler. Mer om detta kan du läsa i dessa två fantastiska allmännumismatiska böcker:

  • ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby, 2000.
  • ”Vad kostade det” av Lars O. Lagerqvist, 2011.

När det gäller all världens sedlar är förutsättningarna även här likartade de som gäller för mynten. Man kan välja att samla vissa länder eller en hel kontinent. Eller så kan man välja ett friare tillvägagångssätt och motivsamla. Litteratur är givetvis ett måste oavsett om man skaffar referenskataloger som Krauses World Paper Money (sedelsamlarnas motsvarighet till World Coins) eller om man väljer att söka sig fram via internet istället.

Avslutar med en länk till en trevlig svensk sedelsida – Sedelmynt.se – som är både allmän, innehållsrik och supernördig på en och samma gång. Älskar kalenderbitare!

19. Samla Mynt – Polletter

Samla mynt – Polletter (eng. token) finns av många olika slag. Vad är en pollett? Ja, den korta förklaringen är väl att det är ett slags värdebevis. Det kan vara ett lokalt betalningsmedel eller myntsubstitut, men även ett bevis för utfört arbete, levererade varor, erlagd avgift eller berättigande av förmån etc. Flera definitioner finner du på Svenska Pollettföreningens hemsida.

Polletternas användningsområden har genom historien varit omfattande, varför många väljer att specialisera sitt samlande. Att samla på allt från antikens bordellpolletter, engelska medeltida brödpolletter och äldre svenska brukspolletter, fram till dagens kundvagnspolletter från parkeringsplatsen eller golfpolletter från drivingrangen, kan bli ett väl stort område. Många väljer därför att specialisera sig – på exv. transportpolletter Göteborgs-polletter eller varför inte mjölkpolletter, danspolletter eller reklampolletter? Områdena är närmast oändliga.

Förutom uppdelningen i alla möjliga typer av polletter, såsom exv. spårvagnspolletter, gaspolletter, ångslupspolletter, kyparpolletter etc. är det inte ovanligt att man väljer att göra sina avgränsningar rent geografiskt. Man samlar alltså polletter från Bohuslän eller från Stockholm. Mycket av referenslitteraturen på området är också uppdelad på landskap och större städer. Pollettföreningen bjuder på lite litteraturtips på denna sida.

När det gäller utländska polletter finns massor av information och ett gediget utbud av allehanda polletter tillgängligt på nätet. När det gäller svenska är det av lätt insedda skäl mera sparsmakat. Förutom nämnda pollettförening kan vi dock tipsa om en nystartad FaceBook-sida (privat grupp) som kort och gott heter: Pollettsamlare.

Trots att polletter är ett enormt stor område, förekommer det naturligtvis pollettsamlare ändå vill ”vidga vyerna” och söker sig vidare mot periferin. Av denna anledning finns det pollettsamlare som även ger sig på räkne- och spelpenningar (jetonger), lek-/spelmynt, casinomarker, hundskattemärken m.m. Ja, till och med det moderna fenomenet lokalmynt kan inkluderas om så önskas. Oavsett vilket eller vilka områden man fastnar för, kan jag utlova mycket nöje och en mycket stor portion spännande kulturhistoria.

16. Samla Mynt – Kuriosa

Samla mynt – Numismatisk kuriosa … kan vara allt möjligt! Till och med ”förstörda” mynt kan vara värda att samla på. Återvinning (eller ”recycling”, som det ofta heter i Sverige numera) är ju på modet, så varför inte samla på olika typer av myntsmycken eller andra föremål gjorda av mynt? – Bägare, sedelklämmor, dricksdosor, brödsporrar, klockkedjor, askfat, manschettknappar eller vad man nu kan hitta? Och som vanligt när det gäller samlande är det i princip bara fantasin som sätter gränserna.

Smycken gjorda av mynt finns det gott om. Allra vanligast är nog broscher, men även armband och olika typer av hängsmycken förekommer. Utsågade eller emaljerade mynt kan i detta sammanhang vara samlarområden i sig. Ja, det finns t.o.m de som samlar mynt med skottskador (kulhål), från skytterörelsens barndom.

Men det finns också mycket annat i numismatikens periferi som man kan inkludera i en samling ”numismatisk kuriosa”, exv. porslinsmynt, nidmedaljer, tygsedlar, frimärksmynt, samtida förfalskningar, leksakspengar, fel- och/eller tillfällighetspräglingar, sparbössor, sidenplånböcker, miniatyrer, näverpolletter, myntljusstakar, stearinmedaljer etc. etc.

14. Samla Mynt – Modellerna

Samla mynt – Hur blir ett mynt eller en medalj till? Hur bär man sig åt egentligen?Ja, allt börjar med en modell. När en medaljkonstnär förr i tiden, för en så där 300 år sedan eller så, fick i uppdrag att utföra en porträttmedalj, började processen oftast med en serie teckningar och en tredimensionella modell i vax. En s.k. vaxpoussering. Med hjälp av denna modell kunde konstnären sedan i lugn och ro i sin ateljé gravera en medaljstamp (eller en porträttpuns) direkt i stålet.

Många av dessa porträtt i vaxform har naturligtvis försvunnit genom åren, eftersom vax är ett synnerligen förgängligt material och lång ifrån alla vaxpousseringar ledde fram till färdiga medaljer. Genom en av våra tidigaste och mest välkända numismatiker, Nicolas (Nils) Keder (1659-1735), har emellertid en del utsökta porträtt kunnat räddas till eftervärlden. Han lät nämligen på eget initiativ gjuta av ”ofärdiga medaljporträtt i vax” av mästare som Karlsteen och Hedligner. Metallerna är oftast (förgylld) brons/mässing eller bly/tenn. Tack vare Keder har exv. Karlsteens portätt av Olof Rudbeck d.ä. (ca 1700) bevarats och långt senare tjänat förlaga åt färdiga medaljer av Carl Johan Wikman (1753) och Pehr Henrik Lundgren (1847).

I modern tid använder medaljkonstnärer och myntgravörerna ofta plastelina (syntetisk lera som inte torkar) för att skulptera sina modeller. På bilden ovan t.v. ser vi mynt- och medaljgravören Leo Holmgren (1904-1989) lägga sista handen vid 1972 års femkrona. Just detta mynt har sedan ”återanvänts” då Gunvor Svensson Lundkvist (1916-2009) året därpå när hon utförde sin härliga medalj över Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) 30-årsjubileum 1973. Några (kopior av) antika mynt (se bild) göts också av och integrerades i formgivningen. Gipsmodellen mäter hela Ø 260 mm, medan den färdiga medaljen mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken).

Dylika gipsmodeller göts sedan av i brons (eller senare i epoxy) för att kunna placeras i en s.k. reduktionsmaskin, där den större modellen kunde skalas ner till en stålstamp av önskad medaljstorlek. Om man valde att göra denna stålstamp i positiv eller negativ relief berodde delvis på vilken upplaga som skulle produceras. Behövdes flera präglingsstampar graverades först en patris, med vars hjälp man sedan kunde prägla(!) flera identiska (negativa) stampar.

Den andra gipsmodell (arbetsmodell) i bakgrunden på bilden är utförd av Lars Englund 1976 då vi fick en ny modell av enkrona – nämligen Carl XVI Gustafs. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm), medan den färdiga kronan blev Ø 25 mm.

13. Samla Mynt – Gravörerna

Samla mynt – Möt gravörerna! – Konstnärerna bakom mynten … och medaljerna! Genom att dokumentera sin samling lär man sig slå i böcker och utforska orsakerna till att mynten ser ut som de gör. Vikt, halt, storlek etc. styrs av myntordningarna. Myntens utseende av en idé, beskrivning eller förlageteckning … som sedan iscensatts av en myntgravör – en isensnidare (järnsnidare) som man sa för i tiden. Att olika gravörer hade olika stil på sina arbeten är egentligen inte konstigare än att vi alla har mer eller mindre olika handstil när vi skriver. Somliga tecknar en krona eller bokstaven G på ett sätt, andra på ett helt annat. Detta att varje gravör har sin särpräglade stil kan vara ett fantastiskt fint hjälpmedel för att klura ut okända förhållanden rörande vår, allt som oftast, fragmentariska kännedom om mynthistorien.

Våren 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en bok inför FriMynt i Helsingborg. Tja, bok och bok. Kanske snarare ett litet häfte. Hur som haver var temat Karl XI:s riksdaler 1676 och vad denna kunde berätta i olika avseenden – exv. om gravörernas stilar.

I de fall flera myntgravörer anförtrotts en och samma mynttyp, med precis samma förutsättningar, kan resultatet ibland bli väldigt olika (jämför bilden ovan). Framförallt komplicerade bildelement som porträtten kan givetvis variera ordentligt, men även krontyper och enskilda tecken. Det faktum att de flesta mynt är osignerade, men många medaljer däremot är signerade, gör att vi med lite tur kan koppla ihop en specifik konstnär/gravör med specifika mynt. Spinner man vidare på detta kan man identifiera särdrag och egenheter hos många av våra gamla mynt- och medaljgravörer.

Det första jag gjorde när jag på allvar började samla medaljer, var just att ordna dem efter konstnärer. – Ett lite annorlunda sätt att kategorisera medaljer. Men det är en helt annan historia, så den får vi ta en annan gång.

12. Samla Mynt – Registrera

Samla mynt – Varför registrera och dokumentera sin samling? Det finns naturligtvis många skäl till att hålla ordning på vilka mynt man har och vilka som saknas. Inte minst om man vill försöka undvika alltför många dubbletter. Enklaste sättet är kanske att helt sonika bocka av dem i en värderingskatalog (hittade förresten min gamla ”lagerbok för mynt”, HG-1973, idag – se bild). Välj gärna en katalog som inte blir till lösbladssystem efter fem minuter, för då blir det bara ännu rörigare.

Min gamla samlarkompis Thomas och jag tog detta med att dokumentera samlingen ett steg längre och lät trycka upp egna registerkort – på ”elfenbenspapper”. Jo du, fint skall det vara. Idén hade vi fått från Björn Tarras-Wahlbergs bok ”Mynt från början” från 1971 (se bild), som fick bli förlaga till vår egen design. På dessa kort kunde man fylla i alla möjliga allmänna myntfakta om myntet ifråga (myntort, omskrifter, myntgravör etc.) och sedan lägga till exemplarspecifika uppgifter som exv. vikt, kvalitet, anmärkningar, proveniens, inköpspris m.m. Detta var ytterst lärorikt då man fick anledning att slå upp varje mynt i olika böcker – Ahlströms Sveriges Mynt, Tingströms Svensk Numismatisk Uppslagsbok, Krauses World Coins eller vad det nu kunde vara. Man lärde sig att slå i böcker och förstå litteraturens betydelse för samlandet. En bättre skola för att lära sig att skriva myntbeskrivningar kan jag knappast tänka mig.

Idag är väl förmodligen allt (eller det mesta av) detta digitaliserat och finns tillgängligt på nätet? Om inte, så borde det vara så. Personligen gillar jag fortfarande att slå i böcker.

Det var ”första halvlek” det. Tänk vad tiden går … redan halvvägs till julafton! 😉

8. Samla Mynt – World Coins

Samla mynt – Genom litteratur öppnas dörren till all världens mynt! World Coins! Det vanligaste är nog att myntsamlare samlar det egna landets mynt. D.v.s. i Sverige samlar man svenska mynt och i Norge samlar man norska mynt o.s.v. Men ingen regel som inte har undantag. Man brukar ju skoja om att anledningen till att det finns så få svenskar i Sverige är att de flesta är ute och reser. Så att det finns en stor värld att upptäcka utanför ”ankdammen” kan inte vara någon nyhet. När man väl får upp ögonen för vilken enorm skatt av numismatik som världens samlade myntproduktion utgör, förstår man att mynt inte är någon bristvara. – Det gäller bara att hitta sin nisch.

För den som vill börja lite försiktigt, med att söka igenom växeln, går detta lika bra idag som på 1970-talet. Då letade man mest silvermynt, idag får man väl leta årgångar eller typer bland euro-mynten. Valörerna är desamma, men varje land sätter sin egen prägel på mynten, så det blir totalt ganska många mynt att samla på.

Myntunioner är för övrigt inget nytt, så den som önskar söka sig tillbaka i tiden, kan ju starta upp en samling mynt från den Skandinaviska Myntunionen eller varför inte den Latinska Myntunionen. Den sistnämnde slöts i december 1865 och bestod från början av Frankrike, Italien, Schweiz och Belgien. 1868 gick Spanien och Grekland med och året därpå anslöt även Bulgarien, Rumänien, Serbien, San Marino och Venezuela.

Gå gärna in på länkarna ovan och läs mer … om det verkar intressant … sök vidare!

7. Samla Mynt – Litteratur!

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

6. Samla Mynt – Utveckling

Samla mynt – Hur utvecklar man sitt samlande? Tidigare har jag berört 1970-talets fullkomliga explosion av myntsamlande. Alltifrån silver- och variantletande bland cirkulerande växelmynt till årgångssamlande och inflationsbekämpande investeringar. Och alla dessa ”olika grenar” finns egentligen kvar än idag, om än i olika omfattning. Den numismatiska biten har generellt utvecklats i riktning mot äldre och bättre material, medan ”skrothandeln” än en gång lockar många att placera sina besparingar i silver och guld istället för osäkra papper.

Själv började jag samla mynt efter att min far låtit mig överta ”en hög gamla mynt” som han hade liggande. Detta var 1971 och jag skulle börja skolan på hösten samma år. Med åren skulle man upptäcka att ”samlardjävulen” gått i arv, vilket ledde till ett starkt band, med många gemensamma intressen. – Jakten på nya objekt och kunskaper finns fortfarande kvar … men jag saknar verkligen ”eftersnacket”, d.v.s. att kunna ”avnjuta” och diskutera nyförvärv med någon som är på samma våglängd.

En gång i tiden var mitt bästa (dyrbaraste) mynt, en 50-öring från 1877. – ”A key date”, som de säger på andra sida pölen. På den tiden grubblade man över vilken kvalitet man skulle sätta på den (klart bättre än snittet!) och om priset hade ökat i kommande värderingskatalog? Tyvärr har jag den inte kvar (det fanns många andra mynt jag hellre ville ha), men den var med all välvilja i världen inte bättre än ”ett fullgott exemplar”, d.v.s. kvalitet 1-40 eller Fine. På den tiden trodde man nog snarare ”god 1+” eller så.

Kvalitetsbedömning och val av samlarområde är nog något som utvecklas successivt. Man kan inte kunna och veta allt på en gång. Att bedöma kvalitet tar definitiv lång tid att lära sig och även om samlarområden kan väljas efter ”intresse och plånbok”, är det kanske inte så lätt att genast veta vad man finner mest intressant. Som med så mycket annat får man pröva sig fram. Och just nyfikenheten är nog trots allt en förutsättning för att kunna utveckla sitt samlande och finna sin egen nisch. Själv har jag provat på det mesta, men kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad som är roligast … 🙂