Galvanoplastik – medaljtillverkning & kopiering

Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.

På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.

Denna kopieringstekning beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.

Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.

Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?

Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.

Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!

På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).

Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!

🙂

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.
I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen horn impression of medal, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av KhazarernaVolgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Professor Jonssons krönings-öre ”1528”…

För två veckor sedan hade jag nöjet att förvärva ytterligare ett exemplar av Professor Jonssons krönings-öre 1528, d.v.s. den charmiga jetong, gyllenimitation, som slogs i samband med Stockholmsutställningen 1897 och som genom åren vållat mycket huvudbry för våra allra största ”numismatiska experter”.

2018-07-31_1200s

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre (fynd)exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Och nu kan alltså även undertecknad stoltsera med tre exemplar (se bild):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.

Utöver dessa exemplar redovisar Frédéric Elfver följande privatägda exemplar i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2005 och 6-2008):

  • Norge, privat ägo, 1980-tal. Okänd vikt. Ögla?
  • Dalarna, privat ägo, (uppvisat KMK) 2002. Okänd vikt. Utan ögla
  • Norge, privat ägo, 2008. Okänd vikt. Med ögla. Bild i SNT 6-2008.

Det råder viss osäkerhet om det norska exemplaret från 1980-talet och det från 2008 är samma exemplar? Det ex. som uppvisades på KMK 2002, skulle möjligen också kunna vara identiskt med det som såldes på Tradera 2002 (uppgavs komma från Dalarna).

Summa summarum känner vi alltså till mellan sju och nio bevarade exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år! 😉

Varning för falska Karl XI-dukater!

1666_1676_dukater_falskaNi som följer oss på FaceBook har säkert redan noterat att det på sistone börjat dyka upp diverse falska guldmynt – bland annat svenska Karl XI-dukater – på eBay.

Den första, med årtalet ”1676”, dök faktiskt upp på SNF / MISAB:s auktion 20 redan för ett år sedan. Den grova stilen och det avvikande porträttet föranledde katalog-författaren att klassificera myntet som ett lärlingsarbete, även om det var ganska uppenbart för många att det rörde sig om en förfalskning. Här på Myntbloggen.se skrev vi till exempel redan den 13 september 2016: – ”Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ’SNF:s äkthetskommitté’ har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …?” 😉

I början av oktober i år dök det upp en liknande förfalskning, men med årtalet ”1666”, på eBay. Säljaren, med alias ”spetsnaz” (från United Kingdom), saluförde dessutom en lång rad andra misstänkta ”äldre guldmynt” med väldigt avvikande gravyrstil. Därefter dröjde det bara några dagar tills ytterligare ett exemplar av den falska Karl XI-dukaten med årtalet ”1676” salubjöds på Tradera. Denna auktion släcktes dock ner ganska omgående efter att vi hade gått ut med en varning på FaceBook. Tack vare vakna samlare kunde även denna förfalskning härledas till ”spetsnaz” på eBay.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England, med en förfrågan om äktheten på en svensk dukat 1666. En gammal kund till oss hade bedömt den som falsk med hänvisning till oss. Och visst var den falsk. Efter lite googlande skulle också visa sig att samma auktionsfirma även sålt det exemplar av ”1676:an” som senare samma år skulle hamna hos MISAB.

SNF & ”alternativa fakta”…

I går anlände aprilnumret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2017) tillsammans med katalogen över SNF:s kommande årsmötesauktion, som hålls i Norrköping den 13 maj 2017 och omfattar 98 utrop. Två trevliga volymer vars omslagen pryds av en Olof-penning av CRUX-typ, signerad GOWNE (Malmer kedja 1, stampkombinationen 8:60), respektive åtsidan av Svenska Pointerklubbens medalj, modellerad av självaste Bruno Liljefors (frånsidan och stampgraveringen av Erik Lindberg – se Ehrensvärd nr 65).

antikoren_myntauktion_sheraton_goteborg_1200I senaste SNT nås vi av nyheten att Sten Törngren gått bort, 96 år gammal. Han var född samma år som min far (1920) och började samla mynt (gick med i SNF) samma år som jag föddes (1964). Om jag minns rätt träffade jag Sten första gången genom vår auktionist, Sven Ljunglöf. Kommer t.ex. ihåg att Sven hade ett drygt halvdussin Gustav Adolf-kreuzrar 1632 som Sten ville överta (”lägga beslag på”). Hans metod var att helt enkelt att skriva sitt namn på de myntpåsar som ”tillhörde” honom. 😉 Sten Törngren var en trogen gäst på många Antikören-auktioner. Kanske lite ”bullrig” på visningarna, men desto mera koncentrerad på auktionerna. Du hittar honom och hans ”kära Dagny” på mitten i bilden ovan … lite till vänster … bredvid Per-Göran Carlsson … bakom George Tambakopoulos och Christian Hamrin.

– ”Visst var myntnissarna yngre förr i tiden … 😉 

mynthandlarmiddag_zurich_1989_1200a

På bilden ovan ses Sten ”hålla låda” under en middag i samband med den första Schmitz-auktionen i Zürich 1989. Som 25-åring var denna auktion en stor upplevelse på många sätt. Som ombud för en  av världens största auktionsfirmor, Heritage Auctions i Texas, USA, ropade jag bland annat in 1528 års gyllen – ett mynt som då var väldigt omdiskuterat. Några av ”de stora experterna” gapskrattade och menade att myntet var falsk. Unge herr Ottosson hade mycket kvar att lära, menade man. – ”Visst, men man vill ju inte lära sig fel heller”, kontrade jag snabbt. Törngren skrattade stort och sa; – ”HaHa! Bra! – Det skall du ha en krona för!”. Därefter tyckte han att jag skulle hänga med och spela poker, men det nobbade jag. Mitt spel är ju schack! 🙂

torngrens_brev_1991_1200Drottning Kristinas mynt låg Sten Törngren extra varmt om hjärtat. Och då särskilt hennes rejäla kopparören (har fortfarande kvar en halv låda av hans bok, ”Kristinas ettöringar av koppar”, från 1991 … om någon är intresserad) och dito ”riksdalers” (som han brukade kalla dem – se vidare Mynttidningen 4-1995 – ”Något om Kristinas riksdalers”). Redan till andra numret av Mynttidningen ville Sten bidra med material och hade därför skickat upp en stor packe fotografier av sina varierande Kristina-riksdalrar 1639-1641. Det blev ett digert arbete att ordna upp detta, men resultatet blev sex sidor i Mynttidningen 2-1994.

Läs Jan-Olof Björks minnesord i SNT 3-2017.

Utöver detta innehåller SNT denna gång en artikel om ett nyupptäckt Säter-öre 1628 med partiella spår av en äldre myntbild. En omgraverad myntbild som skapat en lite schizofren rikssköld – en hybrid mellan sköldtyp II och III (jämför Mynttidningen 1-1996, s. 18-23 samt Sonesgarden.se). Författare är Lennart Castenhag och Anatoly Skripunov.

Dessutom ägnas drygt fem sidor åt SNF:s årsberättelse för 2016. Där kan man bland annat läsa att föreningen har 641 manliga medlemmar, 24 kvinnor och 5 juniorer. Noterade även att man tar upp ”SNF:s policy för omsättning av förfalskningar och kopior” och berättar att man ser allvarligt på detta med kopior. Policyn har t.o.m. varit en stående punkt vid alla ordinarie styrelsemöten under året.

DSCN4433a_1200

Med detta i åtanke blir det lite märkligt att slå upp den bifogade auktionslistan, och där finna en lång rad gjutna kopior eller avgjutningar (nr 34, 45, 55, 58, 62) och senare avslag (nr 59, 63 – bilderna förväxlade). – Vilket budskap är det egentligen som gäller …?

SNF:s policy (PDF, 222 kB) tar, precis som Mynttidningen för 20 år sedan, upp två huvudtyper av ”falskmynteri”; samtida förfalskningar och samlarkopior:

  • Förfalskningar av mynt har förekommit sedan antiken. Mynt har förfalskats under sin samtid i syfte att användas som betalningsmedel. Äldre sådana förfalskningar är ett samlarområde. Dokumentationen om dessa objekt är viktig för att sprida kunskap i syfte att stävja missförstånd.
  • Äldre mynt har också förfalskats/kopierats med samlarmarknaden som målgrupp. Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.
DSCN4437-42_1200a

Mynt- och medaljgravören Carl Enhörnings medalj över skalden Johan Henrik Kjellgren (1751-1795), slagen av Kjellgrens vänner till begravning 1795. Fem olika ”upplagor”: a-b) Originalprägling i silver, c) samtida prägling i brons, slagen på liten plants, d) senare ensidigt avtryck i tenn (s.k. daktyloskop), e) halvofficiell ”upplaga/reklamartikel” (kopia) i gjutjärn från 1800-talets senare hälft, f) klumpigt gjuten kopia i förnicklad mässing, 1900-tal.

”§1 SNF avråder från omsättning av förfalskningar och kopior”… men säljer dem likväl på sina egna auktioner under direkt vilseledande beskrivningar som; ”Järn”, ”Tenn?”, ”Bly?”, ”Ensidigt avslag” etc. Inte ett ord om avvikande tillverkningsteknik (som exv. avgjutningar eller galvano) eller att det rör sig om objekt i kategorin samlarkopior.

DSCN4455-56a_1200

Mästergravören Johan Carl Hedlingers självporträtt. a) Originalprägling i tenn, b) klumpig avgjutning i tenn/bly. Notera att en avgjutning alltid blir mindre än originalet.

I ett större internationellt perspektiv är det inte speciellt ovanligt att såväl webbauktioner som stora etablerade firmor saluför alltifrån medaljavslag och efterpräglingar till senare avgjutningar och t.o.m. galvanos (galvanoplastiska avtryck, galvanokopior). Det som emellertid är A och O är att man i så fall presenterar en adekvat objektbeskrivning. Prisskillnaden på ”olika upplagor” (original resp. kopior) kan nämligen vara enorm. En gjuten originalmedalj av Pisanello (1395-1455) eller Willem Boy (ca 1520-1592) är i princip museiföremål och kan kosta nästan hur mycket som helst i de fall de skulle dyka upp på en auktion. Även en bra avgjutning kan kosta pengar, medan en dålig dito inte behöver kosta många kronor. Kvalitetsskillnad = prisskillnad … precis som med mynt och veteranbilar. Och allt detta känner ju SNF till (”Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.”), vilket gör det än mer märkligt att man inte förmår leverera adekvata objektbeskrivningar. När man saluför en avgjutning av en ursprungligen präglad medalj, skall man naturligtvis tala om detta. Annars lurar man ju de som inte känner till skillnaden.

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. 😉  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. 😉 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: – ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  – ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.

UPPROP! – Rädda Myntkabinettet på Slottsbacken!

500_mt_1997-2När jag i går natt fick lite tid över att surfa runt bland Myntsveriges olika webbplatser, fick jag se ett UPPROP! som Roland ”Falcoin”  Falkensson  publicerat.

RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET
KVAR PÅ SLOTTSBACKEN!

Skrev om detta redan i september 2016, när det genom en tidningsartikel blev känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) ”tvingas” lämna sina lokaler på Slottsbacken. Fick inte någon direkt respons på min protestuppmaning då, men nu har det börjat hända saker!

  • ”Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

Efter att ha läst igenom uppropet på Falcoins hemsida, skickade jag genast iväg ett mejl till initiativtagaren, Björn Tarras-Wahlberg, och frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt? Och när jag vaknade i morse hade han svarat – här på Myntbloggen! 😉

Björn skriver bland annat så här:  – ”Nu ber jag dig hjälpa oss att rädda Kungl Myntkabinettet kvar på Slottsbacken. För detta har vi återupplivat Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner (där jag var ordförande under 20 år) och ber alla som vill stödja vår sak att sända oss ett bidrag till vårt insamlingskonto RÄDDA MYNTKABINETTET Handelsbanken 6157-443 193 711. Eller Swish direkt till 070-325 00 11.
Att lämna den bästa museiplatsen i hela Sverige och riva utställningarna på Slottsbacken är en gigantisk kapitalförstöring samt en kulturförstöring som ALDRIG kan återställas. Det kostade oss 60 miljoner kronor (1998) att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar. I dagens penningvärde motsvarar detta 75 miljoner kronor. Och alla pengarna kommer från Sveriges Riksbank och privata donatorer där Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner är en av de riktigt tunga under många år.
Stöd vårt sak genom att protestera på Kungl. Myntkabinetts FaceBook-sida.

olof_montage_1200

Nedanstående text är hämtad från Roland Falkenssons resp. Hasse Nilssons hemsidor. Den förre har publicerat texten i bildformat och den senare i ett textformat som dessvärre hamnat i skördetröskan 😉  … så läs med reservation för skrivfel.

UPPROP! – RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET KVAR PÅ SLOTTSBACKEN – ett nationalmuseum och riksarkiv i numismatik

  • Låt KMK bli kvar på Slottsbacken i Stockholm och förbli Sveriges och Riksbankens specialmuseum för mynt, sedlar, medaljer och ekonomi.
  • Värna platsen för Sveriges äldsta och ett av världens modernaste museer av detta slag.
  • En flytt till Historiska Museet (SHM) skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring eftersom den befintliga byggnaden är inbrottssäkrad för höga kostnader med valv etc.
  • Kräv att man genomför en kostnadsberäkning av dels nedläggning och återställning av de befintliga utrymmena, dels uppbyggnad av nya valv, säkerhetsinstallationer och klimatanläggning för föremålen på SHM.

Kungl. Myntkabinettet, KMK, är det mest svenska av alla museer och lämpligt beläget på Slottsbacken 6 i Stockholm för möte med svenska och utländska besökare, ett av de bästa lägen för ett museum av detta slag.

Den planerade flytten innebär att ytterligare ett museum försvinner från centrala Stockholm.

Verkställ en kostnadsutredning av Ekonomistyrningsverket före ett beslut om nedläggning – sätt därmed stopp för redan påbörjad nedmonterning av utställningarna.

Kungl Myntkabinettet är Sveriges äldsta museum från 1570 och ett av de modernaste numismatiska museerna i världen – med det bästa läge på Slottsbacken i Stockholm mitt bland svenska medborgare och utländska turister. Nu hotas allt detta.

Hela nuvarande uppbyggnad har bekostats av Sverige Riksbank och privata donatorer samt museets vänförening på sammanlagt 60 milj. kr (1998), i dagens penningvärde 75 milj. kr. Denna omfattande insats kan aldrig upprepas.

Liksom många andra museer har KMK drabbats av höjda hyror. (Maria Schottenius i DN 21/11: Sänk hyran istället för att köra de historiska museerna i botten).

En flytt till Historiska Museet på Narvavägen skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring på 75 milj kr på grund av omfattande befintliga investeringar i valv, säkerhetsfönster, säkerhetsmontrar. Dessutom tvingas skattebetalarna återställa fastigheten på Slottsbacken och där montera ned valv, hiss mm.

Kostnadsberäkningar bör genomföras innan beslut tas och nedläggningen påbörjas.

Eftersom museets nuvarande läge är unikt och insatser från Vänföreningen och andra donatorer exempellösa begär vi att alla möjligheter prövas för att behålla museet på Slottsbacken.

Genom de unika utställningarna på Slottsbacken av hela världens mynthistoria från äldsta tid (600 f. Kr.) och den fullständiga utställningen av Sveriges mynthistoria (den enda kompletta i Sverige och utomlands), av medaljutställningen och sist men inte minst, av den ekonomiska historien och särskilt sparandets historia har KMK varit unikt bland världens museer.

KMK är känt och uppskattat för dessa informativa och vackra utställningar. De pedagogiska utställningarna som riktade sig till barnen har varit mycket uppskattade. Redan under senhösten 2016 påbörjades demontering av Medaljsalens fasta utställningsmontrar, därefter pågår NU nedmonteringar av flera avdelningars tema-utställningar. Som framgår NU av KMK:s hemsida (www.myntkabinettet.se) uppmuntrar man skolor och andra grupper att accelerera sina besök eftersom 1 april närmar sig med stormsteg då det mesta kommer att stängas för allmänt tillträde, dock inte entréplanet.

Detta öde drabbar också alla forskningsambitioner. Därmed riskerar hela den operativa verksamheten att stanna upp totalt under minst 3 år. Inga visningar, inga projekt, INGET AKTIVT KMK! Detta är inte rimligt tillåta ske, helt utan ekonomisk överblick. KMK:s situation riskerar bli en statlig Ebberöds Bank! Är det detta som Staten, Statens Historiska Museer och KMK vill illustrera?

Man måste ha i beaktande att KMK är ansvarsmuseum för de stora samlingarna (mer än 500 000 föremål, varav fyndmynt mer än 200.000) och är ”riksarkiv” för de svenska samlingarna av mynt, sedlar och medaljer.

På Slottsbacken har man äntligen kunnat åstadkomma en korrekt och överskådlig förvaring i flera olika valv (både med hänsyn till klimat, säkerhet och tillgänglighet i det dagliga arbetet i ett närvalv). Allt detta har för stora kostnader och med utmärkt resultat uppnåtts i Slottsbackens lokaler men kan svårligen pressas in i Historiska Museet.

Planer för hur nya valv skall åstadkommas har inte presenterats. Med all sannolikhet medför dessa planer oerhörda kostnader eller inskränkning i kapacitet och tillgänglighet.

Sättet som detta genomdrivits på är illavarslande. Man förkortade gällande hyresavtal (från och med utgången av 2020 till och med utgången av 2018) vid möte med hyresvärden den 15 dec. 2015. Detta kom endast av en slump till allmän kännedom vid ett samtal som undertecknad hade med Generaldirektören för Statens Fastighetsverk i sept. 2016, då numismatiska bloggar blixtsnabbt bidrog till att sprida och tillkännagiva pågående krissituation.

Den del av KMKs material i valven som inte kommer att få plats på Historiska Museet kanske måste flyttas till Tumba där det löper en oerhörd risk att både falla i glömska och försvinna utan kontroll.

En ansvarig för flyttbestyren och dess koordinering sägs vara under anställning. Fortfarande finns inget budget, inget mandat att tillintetgöra många miljoners tidigare investeringar, för att inte tala obefintligt mandat och budget och plan VAD det kostar och HUR man ska göra och med vilken MÅLSÄTTNING och AMBITION. Att attestera en sådan miljonförstörelse och miljonkostnadsrullning kan inte ligga inom någon museichefs mandat! Lidande blir allmänheten, läs skattebetalarna, som alltid varit källan till de satsningar som hittills gjorts och vars “kollektiva egendom” det faktiskt handlar om!

Slutligen: Detta är inte bara en fråga om var samlingen ligger. Pågående publiceringsprojekt kommer att strypas för flera år framåt. Från april kan man inte längre komma åt samlingarna. Detta påverkar t.ex. publiceringen av Västeråsskatten från 1974 med 16 000 mynt, det stora projektet Sveriges mynthistoria (just nu Gustav Vasa t o m Kristina) och kommande delar, publiceringen av de antika grekiska mynten i den internationella serien Sylloge Nummorum Graecorum m.m.

Det var slitsamt att få ihop 60 milj kr i slutet av 1990-talet från privata företag och Sveriges Riksbank för att bygga upp KMK till världens modernaste numismatiska museum. Men det lyckades under ledning av dåvarande museichefen Henrik Klackenberg. Även Vänföreningen bidrog med stort belopp till uppbyggnaden av entrén samt med dyrbara gåvor till museet ända sedan Vänföreningens start 1948. Denna stora satsning, som idag belöper sig på 75 milj kr, kommer aldrig att kunna upprepas.

Låt oss gemensamt försöka rädda Myntkabinettet. Vi återupprättar därför Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner där du var medlem samt gör detta till ett informellt nätverk med benämningen Arbetsgruppen Rädda Myntkabinettet.

Vi arbetar utan ersättning med kultur- och debattartiklar samt träffar politiker och andra nyckelpersoner för att stoppa flytten. Vi planerar en diskussionsafton med KMKs chef Eva Ramberg dit du självklart inbjudes. Vi prövar möjligheten att köpa loss KMKs fina fastighet (från Folksam) och är tacksam om du kan hjälpa oss hitta en utväg. Alla förslag välkomnas.

För dig, och er, som känner starkt för detta kan vi ordna en demonstration med plakat utanför KMK några lämpliga lördagar kl. 12.00: Rädda Myntkabinettet! Stoppa kulturförstörelsen! Hör av dig till oss om detta. Vi behöver fler frivilliga krafter samt ber dig också skriva korta protester i tidningarnas kultur- & debattsidor. (Häng på Maria Schottenius stora DN-artikel).

Jag kommer att hålla dig löpande informerad via epost samt ber dig stödja oss genom att överföra ett ekonomiskt bidrag, gärna 500 kr eller mera, dels som bekräftelse på ditt stöd i sak, dels för att täcka våra kostnader. Vårt insamlingskonto på Handelsbanken: Rädda Myntkabinettet 6157-443193711. Eller Swisha direkt till 070-325 00 11 (märk: KMK).

Beslutsprocessen kan reverseras – det är långtifrån “hopplöst” att rädda kvar KMK på Slottsbacken 6 – särskilt när man tar till sig och förstår digniteten av vad som raseras (fysiskt, funktionellt, representativt, nationellt) i förhållande till vad vi inte vet om det som nyskapas. Vi är beredda att upplösa denna numismatiska Alexander-knop i god anda och i samarbete med berörda myndigheter och instanser. Vi önskar och begär bara att alla visar viljan att se möjligheterna att rädda Sveriges äldsta och världens modernaste myntmuseum!

Vi kämpar hårt för att stoppa denna KULTURFÖRSTÖRELSE! Tack för ditt stöd.

Bästa Hälsningar,
Björn Tarras-Wahlberg  BTWswiss@gmail.com +66 6 1703 4848 (070-325 00 11). Nätverket Rädda Myntkabinettet

Hedersordförande för Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner, som härmed omvandlas till Nätverket Rädda Myntkabinettet, i samarbete med Statsheraldiker Henrik Klackenberg, KMKs museidirektör 1993-1998. Henrik.Klackenberg@riksarkivet.se 010-476 71 92. Fil dr Harald Nilsson, f.d. Intendent Uppsala Myntkabinett, 1:e antikvarie KMK 1976-2004. 0760-187545. haraldbsnilsson@gmail.com Per-Göran Carlsson, Stockholms Myntklubb, pgc21@hotmail.com