15. Samla Mynt – Tema motiv

Samla mynt – Att samla mynt, medaljer eller sedlar efter teman eller motiv. Sätten att samla är, som tidigare nämnts, närmast oändliga. Det är endast fantasin som sätter gränserna. Många barn och ungdomar börjar sin samlargärning med att samla motiv. Det finns gott om billiga utländska mynt och sedlar med trevliga motiv. Varför inte skepp, fåglar eller elefanter? Eller något annan man är road av? Valmöjligheterna är enorma. Och det är ett fritt samlande, där man helt enkelt kan köpa saker man gillar.

Inom medaljsamlandet är temasamlandet kanske ett av de allra vanligaste ur ett internationellt perspektiv. Läkarmedaljer, utställningsmedaljer, hästmedaljer eller femtioelva andra tänkbara teman. Somliga börjar med något lite mera specifikt, som exv. Stockholmsutställningen 1897 eller Göteborgsutställningen 1923, för att sedan ge sig på hela världens utställningsmedaljer. Andra studerar litteraturen och tar redan på alla läkare, polarforskare, numismatiker, astrologer etc. som hamnat på medaljer. Genom att sätta upp olika parametrar för sitt samlande kan man reglera omfattningen av detsamma. Nästan oavsett vad man har för intresse kan man finna numismatiska objekt som hjälper till att illustrera och utforska detta vidare. – Samla – Lära – Veta

14. Samla Mynt – Modellerna

Samla mynt – Hur blir ett mynt eller en medalj till? Hur bär man sig åt egentligen?Ja, allt börjar med en modell. När en medaljkonstnär förr i tiden, för en så där 300 år sedan eller så, fick i uppdrag att utföra en porträttmedalj, började processen oftast med en serie teckningar och en tredimensionella modell i vax. En s.k. vaxpoussering. Med hjälp av denna modell kunde konstnären sedan i lugn och ro i sin ateljé gravera en medaljstamp (eller en porträttpuns) direkt i stålet.

Många av dessa porträtt i vaxform har naturligtvis försvunnit genom åren, eftersom vax är ett synnerligen förgängligt material och lång ifrån alla vaxpousseringar ledde fram till färdiga medaljer. Genom en av våra tidigaste och mest välkända numismatiker, Nicolas (Nils) Keder (1659-1735), har emellertid en del utsökta porträtt kunnat räddas till eftervärlden. Han lät nämligen på eget initiativ gjuta av ”ofärdiga medaljporträtt i vax” av mästare som Karlsteen och Hedligner. Metallerna är oftast (förgylld) brons/mässing eller bly/tenn. Tack vare Keder har exv. Karlsteens portätt av Olof Rudbeck d.ä. (ca 1700) bevarats och långt senare tjänat förlaga åt färdiga medaljer av Carl Johan Wikman (1753) och Pehr Henrik Lundgren (1847).

I modern tid använder medaljkonstnärer och myntgravörerna ofta plastelina (syntetisk lera som inte torkar) för att skulptera sina modeller. På bilden ovan t.v. ser vi mynt- och medaljgravören Leo Holmgren (1904-1989) lägga sista handen vid 1972 års femkrona. Just detta mynt har sedan ”återanvänts” då Gunvor Svensson Lundkvist (1916-2009) året därpå när hon utförde sin härliga medalj över Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) 30-årsjubileum 1973. Några (kopior av) antika mynt (se bild) göts också av och integrerades i formgivningen. Gipsmodellen mäter hela Ø 260 mm, medan den färdiga medaljen mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken).

Dylika gipsmodeller göts sedan av i brons (eller senare i epoxy) för att kunna placeras i en s.k. reduktionsmaskin, där den större modellen kunde skalas ner till en stålstamp av önskad medaljstorlek. Om man valde att göra denna stålstamp i positiv eller negativ relief berodde delvis på vilken upplaga som skulle produceras. Behövdes flera präglingsstampar graverades först en patris, med vars hjälp man sedan kunde prägla(!) flera identiska (negativa) stampar.

Den andra gipsmodell (arbetsmodell) i bakgrunden på bilden är utförd av Lars Englund 1976 då vi fick en ny modell av enkrona – nämligen Carl XVI Gustafs. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm), medan den färdiga kronan blev Ø 25 mm.

13. Samla Mynt – Gravörerna

Samla mynt – Möt gravörerna! – Konstnärerna bakom mynten … och medaljerna! Genom att dokumentera sin samling lär man sig slå i böcker och utforska orsakerna till att mynten ser ut som de gör. Vikt, halt, storlek etc. styrs av myntordningarna. Myntens utseende av en idé, beskrivning eller förlageteckning … som sedan iscensatts av en myntgravör – en isensnidare (järnsnidare) som man sa för i tiden. Att olika gravörer hade olika stil på sina arbeten är egentligen inte konstigare än att vi alla har mer eller mindre olika handstil när vi skriver. Somliga tecknar en krona eller bokstaven G på ett sätt, andra på ett helt annat. Detta att varje gravör har sin särpräglade stil kan vara ett fantastiskt fint hjälpmedel för att klura ut okända förhållanden rörande vår, allt som oftast, fragmentariska kännedom om mynthistorien.

Våren 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en bok inför FriMynt i Helsingborg. Tja, bok och bok. Kanske snarare ett litet häfte. Hur som haver var temat Karl XI:s riksdaler 1676 och vad denna kunde berätta i olika avseenden – exv. om gravörernas stilar.

I de fall flera myntgravörer anförtrotts en och samma mynttyp, med precis samma förutsättningar, kan resultatet ibland bli väldigt olika (jämför bilden ovan). Framförallt komplicerade bildelement som porträtten kan givetvis variera ordentligt, men även krontyper och enskilda tecken. Det faktum att de flesta mynt är osignerade, men många medaljer däremot är signerade, gör att vi med lite tur kan koppla ihop en specifik konstnär/gravör med specifika mynt. Spinner man vidare på detta kan man identifiera särdrag och egenheter hos många av våra gamla mynt- och medaljgravörer.

Det första jag gjorde när jag på allvar började samla medaljer, var just att ordna dem efter konstnärer. – Ett lite annorlunda sätt att kategorisera medaljer. Men det är en helt annan historia, så den får vi ta en annan gång.

12. Samla Mynt – Registrera

Samla mynt – Varför registrera och dokumentera sin samling? Det finns naturligtvis många skäl till att hålla ordning på vilka mynt man har och vilka som saknas. Inte minst om man vill försöka undvika alltför många dubbletter. Enklaste sättet är kanske att helt sonika bocka av dem i en värderingskatalog (hittade förresten min gamla ”lagerbok för mynt”, HG-1973, idag – se bild). Välj gärna en katalog som inte blir till lösbladssystem efter fem minuter, för då blir det bara ännu rörigare.

Min gamla samlarkompis Thomas och jag tog detta med att dokumentera samlingen ett steg längre och lät trycka upp egna registerkort – på ”elfenbenspapper”. Jo du, fint skall det vara. Idén hade vi fått från Björn Tarras-Wahlbergs bok ”Mynt från början” från 1971 (se bild), som fick bli förlaga till vår egen design. På dessa kort kunde man fylla i alla möjliga allmänna myntfakta om myntet ifråga (myntort, omskrifter, myntgravör etc.) och sedan lägga till exemplarspecifika uppgifter som exv. vikt, kvalitet, anmärkningar, proveniens, inköpspris m.m. Detta var ytterst lärorikt då man fick anledning att slå upp varje mynt i olika böcker – Ahlströms Sveriges Mynt, Tingströms Svensk Numismatisk Uppslagsbok, Krauses World Coins eller vad det nu kunde vara. Man lärde sig att slå i böcker och förstå litteraturens betydelse för samlandet. En bättre skola för att lära sig att skriva myntbeskrivningar kan jag knappast tänka mig.

Idag är väl förmodligen allt (eller det mesta av) detta digitaliserat och finns tillgängligt på nätet? Om inte, så borde det vara så. Personligen gillar jag fortfarande att slå i böcker.

Det var ”första halvlek” det. Tänk vad tiden går … redan halvvägs till julafton! 😉

11. Samla Mynt – Tradera.com

Samla mynt – Vad har Tradera.com betytt för myntsamlandet? Många av oss som varit med om auktionssajten Tradera sedan starten (d.v.s. när man tog över MrBid.se) upplever nog Tradera-fenomenet med en slags hatkärlek. På samma gång som mycket är åt helvete fel på Tradera, är mycket också fantastiskt bra på sajten. Frågan är om vi överhuvudtaget hade haft några myntsamlare kvar i Sverige om det inte vore för Tradera? Det finns de som påstår att utgivandet av samma(!) myntbok i 50 år har räddat samlandet. Jag tror snarare att man kan tacka Tradera för detta.

Traderas hela koncept, där såväl köparnas som säljarnas numismatiska kunskaper återfinns utmed hela skalan (från 0 till 100% koll), skapar oundvikligen en marknad med stora fyndchanser! – Och minst lika många fallgropar!

För mig personligen är Tradera i första hand en inköpskanal, även om jag också försöker att erbjuda och uppdatera ett varierat smörgåsbord av numismatiskt material i Antikörens Tradera-butik. Har gjort otaliga fynd på Tradera.com genom åren och gillar även inköpsmetoden ”cherry picking”. Efter 25 år bakom disken i myntbutiken, är det ganska skönt att slippa ”köpa hela partiet” (ibland ett garage fullt av mynt!), utan bara det man verkligen vill ha. Det sparar mycket jobb, om inte annat.

För den oinvigde är det utan tvekan Traderas massiva utbud av förfalskningar som utgör det största problemet. Det kan röra sig om dussintals bedrägeriförsök varje dag! Tradera har blivit (lite) bättre på att stoppa detta, men mängder av förfalskade mynt slipper ändå igenom. För de som kan det här med mynt och kopior är ju detta inget som helst problem, men för ”nybörjare” (potentiella storsamlare!) kan det säkert vara både avtändande och innebära stora ekonomiska förluster. Detsamma gäller givetvis mynt- och kvalitetsbeskrivningar med utelämnade anmärkningar.

Nu finns det ju emellertid också andra aktörer på Tradera, så är man osäker kan man ju alltid ”ta det säkra före det osäkra” och handla av erkänt seriösa och kunniga säljare. Det hela handlar väl om vilken risk man är villig att ta. Ibland kan fyndjakten bli betydligt kostsammare än att ”handla säkert”. Grundregel 1A: – ”Om det låter för bra för att vara sant, så är det oftast det”. Eller om man så vill: – Många ”fynd” kan visa sig dyrköpta.

Annat som man skall se upp med när man handlar mynt av okända är exv. stulna eller manipulerade bilder, piratkopierad litteratur, budtrissning och diverse ”dolda fel”. Det sistnämnda kan vara allt ifrån grova felklassningar/-bestämningar till att man ”glömt” tala om att myntet har varit hängt eller är hårt polerat. Se även upp med den klassiska meningen: – ”Kan inget om mynt”… detta betyder i klarspråk (till 99%) att vederbörande är mycket väl medveten om att det är en förfalskning som saluförs.

10. Samla Mynt – Handlare?

Samla mynt – Mynthandlare? När och varför blir man det? Att det i stort sätt finns lika många samlarinriktningar som det finns myntsamlare, är kanske inte så konstigt med tanke på numismatikens mångfald. Men frågan är om inte samma sak gäller mynthandlarna? Anledningen till att man en gång började är ofta desamma som hos samlarna. Antingen var det samlarintresset som var inkörsporten, eller så var det silverskroten. Genom handel kunde man finansiera sitt samlande – eller få sitt levebröd.

I mitt eget fall skedde övergången från samlare till handlare stegvis redan i tonåren. ”Hobbyn som spårade ur”, som jag, halvt på skoj, brukar uttrycka det. Under senare delen av 1970-talet växte samlarintresset till den grad att rundturen till Göteborgs alla mynthandlare en gång i veckan, inte riktigt räckte till. Kompisen och jag började annonsera efter mynt och köpte in mindre samlingar. Detta i sin tur ”tömde kassan” vilket ledde till att vi ställde ut på de s.k. samlargatorna (småmässor för privatpersoner) som arrangerades i Nordstan och på Frölunda Torg var och varannan månad. På Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) kunde man också ta med sig några brickor och göra lite affärer innan auktionen. De några år äldre kamraterna Göran Mattsson och Anders Falk hade gjort så sedan länge och detta var ett uppskattat inslag på förenings månadsmöten. Genom kontakter med andra samlare fick man en inblick i deras samlande och vad de sökte för mynt. Plötsligt blev många fler mynt intressanta och köpvärda än enkom de som passade i den egna samlingen.

Som 16-åring gav jag 1980 ut min första lagerlista och året därpå startades familje-företaget Antikören Mynt & Antikt med butik på Stureplatsen i centrala Göteborg. Att köpa kassettdiskar för 8-10.000 kr stycket, tyckte jag var alldeles onödigt, så dessa snickrade jag själv ihop i garaget. Våren 1986 höll vi vår första offentliga myntauktion. Medan farsan tog hand om butiken, listade och fotograferade jag inlämnade samlingar. Morsan frilade (klippte) bilder och skrev rent mina hieroglyfer. Under visning och auktion tog vi hjälp av goda vänner som Anders och Göran. Auktionsklubban anförtroddes våran eminenta tryckare, mynttidningsutgivare och samlarvän, Sven Ljunglöf i Lerum.

Bland det stora antal mynthandlare vi haft i Sverige genom åren är det ytterst få som tagit steget (förmått) att arrangera myntauktioner. Anledningen till detta är nog främsta att de allra flesta mynthandlare är enmansföretagare, vilket i princip omöjliggör auktionsverksamhet. För detta krävs nämligen ett team av åtminstone en handfull medarbetare, vilket kan vara svårt att få ihop i en bransch full av individualister. Undantaget som bekräftar regeln är väl möjligen jag själv. Under fyra år som ”ungkarl och speleman” 1994-97 lyckades jag i princip ensam producera 700 sidor myntauktion och 800 sidor mynttidning – samtidigt! Obegripligt!? Fattar inte själv hur det gick till?

Efter att min far gick bort 2003 förändrades plötsligt förutsättningarna för att bedriva mynthandel. Det blev visserligen ytterligare tio internetauktioner efter detta, men 2007 fann jag för gott att stänga butiken efter drygt 25 år. Internet hade tagit över och det fanns inte längre någon anledning att ha 185 kvm butik i Göteborg, när man lika gärna kunde sitta med en laptop ute i skogen. Så jävla kul är det inte att köpa silverskrot! 😉

Under de senaste decenniet har vi i Sverige fått nya auktionsarrangörer efter Ahlströms, Aurum och Antikören. Frimärkshandlarna har tydligen fortfarande råd med personal. Eller så är de bara bättre på att samarbeta? Bland mynthandlarna är det ingen som vågat satsa på auktioner. Och det är naturligtvis helt förståeligt. Sedan tio år tillbaka har vi den smått perversa situationen att en förening!? driver Sveriges största mynthandel med auktionsverksamhet. Upp-och-ned-vända världen? – Ja, absolut! Visst är det så! Idag har vi mynthandlare som bedriver forskning och skriver böcker, medan en ”ideell” förening (tack vare kostnadsfri personal), driver stora delar av mynthandeln i landet. Ombytta roller! Och det kanske är bra? Hur som helst får vi nog aldrig riktigt veta om det finns privata mynthandlare med auktionsdrömmar eller ej? Ett ”moment 22” om man så vill. För faktum är att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) lyckats sätta den fria konkurrensen ur spel, eftersom ingen kan tävla mot gratis arbetskraft?

9. Samla Mynt – Köp & Sälj!

Samla mynt – Det är först när du säljer ett mynt, du får reda på vad det är värt.
Oavsett vilket eller vilka olika samlarområden man väljer att intressera sig för, kan man förvänta sig att en specialisering leder till ett visst övertag inom just detta område. Den som specialstuderar ett visst samlarområde skapar sig helt enkelt ett övertag gentemot andra konkurrerande intressenter (samlare/handlare). Ett övertag som kan utnyttjas för att finna dolda rariteter till samlingen – eller ”bara” göra fördelaktiga inköp. I bästa fall kan det t.o.m. vara ett sätt att finansiera sitt samlande!

Att sitta inne med kunskaper … om låt oss säga ”key dates” (svåra årgångar), exv. svenska 5-öringar 1910 och 1927, kunde t.ex. vara en lönande affär på utländska myntmässor på 1970-talet. Varför det? – Jo, då handlade man där efter Craigs katalog, där denna mynttyp (1909-50) sammanfattades under ett och samma nummer. Man kunde alltså, om man hade tur, köpa 1910 och 1927 och betala för 1911 och 1928.

Farsan samlade (bland mycket annat!) på amerikanska silverdollar – stora rejäla och pampiga silvermynt av 90%-igt silver. Det var främst Morgan-dollarna (uppkallade efter konstnären bakom dem) som fångade hans intresse. När det blev svårt att finna årgångar som saknades, började han leta ”varianter” – i detta fall olika myntorter. Mynttypen präglades (1878-1921) parallellt i Philadelphia (-), San Francisco (S), New Orleans, Carson City (CC) och Denver (D). Även om hans samlande inte var speciellt avancerat, hade han i alla fall en ”Red Book” (amerikansk värderingsbok) anno 1968, så att han kunde hålla koll på sällsynta årgångar och myntorter. En av de sista han fick tag på var 1889-CC som moster Marianne lyckade hitta i Kalifornien.

Det är först när du säljer ett mynt som du får reda på vad det egentligen är värt.
Att låta andra få ta över de mynt man inte längre är intresserad av, tycker jag är en utmärkt idé! Det är så man skapar nya myntsamlare. Så ge bort eller sälj av, det du inte längre behöver! Då kommer dina mynt göra nytta ytterligare en gång.

En annan fördel med att sälja, är att man då får redan på vad sina mynt egentligen är värda. Man slipper sitta och fantisera och inbilla sig. Det kan vara en viktig lärdom. Samlarmarknaden är i ständig förändring och full av trender. Priser på olika områden går både upp och ner – ibland både och – samtidigt! Med åren kan det visa sig att det mest överbetalda myntet i hela samlingen – egentligen var den bästa långsiktiga affären av alla – eller tvärtom. Det är, och har alltid varit, svårt att sia om framtiden.

Hur som helst är det ingen nackdel att besitta kunskaper om årtalsrariteter, varianter, trender, kvalitetsbedöming, ovanliga eller undervärderade objekt etc. etc. Värdefulla insikter om hur myntmarknaden fungerar, kan man bl.a. få genom att inte bara köpa, utan ibland också sälja! Det är nämligen först då man får sitt ekonomiska facit.

8. Samla Mynt – World Coins

Samla mynt – Genom litteratur öppnas dörren till all världens mynt! World Coins! Det vanligaste är nog att myntsamlare samlar det egna landets mynt. D.v.s. i Sverige samlar man svenska mynt och i Norge samlar man norska mynt o.s.v. Men ingen regel som inte har undantag. Man brukar ju skoja om att anledningen till att det finns så få svenskar i Sverige är att de flesta är ute och reser. Så att det finns en stor värld att upptäcka utanför ”ankdammen” kan inte vara någon nyhet. När man väl får upp ögonen för vilken enorm skatt av numismatik som världens samlade myntproduktion utgör, förstår man att mynt inte är någon bristvara. – Det gäller bara att hitta sin nisch.

För den som vill börja lite försiktigt, med att söka igenom växeln, går detta lika bra idag som på 1970-talet. Då letade man mest silvermynt, idag får man väl leta årgångar eller typer bland euro-mynten. Valörerna är desamma, men varje land sätter sin egen prägel på mynten, så det blir totalt ganska många mynt att samla på.

Myntunioner är för övrigt inget nytt, så den som önskar söka sig tillbaka i tiden, kan ju starta upp en samling mynt från den Skandinaviska Myntunionen eller varför inte den Latinska Myntunionen. Den sistnämnde slöts i december 1865 och bestod från början av Frankrike, Italien, Schweiz och Belgien. 1868 gick Spanien och Grekland med och året därpå anslöt även Bulgarien, Rumänien, Serbien, San Marino och Venezuela.

Gå gärna in på länkarna ovan och läs mer … om det verkar intressant … sök vidare!

7. Samla Mynt – Litteratur!

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

6. Samla Mynt – Utveckling

Samla mynt – Hur utvecklar man sitt samlande? Tidigare har jag berört 1970-talets fullkomliga explosion av myntsamlande. Alltifrån silver- och variantletande bland cirkulerande växelmynt till årgångssamlande och inflationsbekämpande investeringar. Och alla dessa ”olika grenar” finns egentligen kvar än idag, om än i olika omfattning. Den numismatiska biten har generellt utvecklats i riktning mot äldre och bättre material, medan ”skrothandeln” än en gång lockar många att placera sina besparingar i silver och guld istället för osäkra papper.

Själv började jag samla mynt efter att min far låtit mig överta ”en hög gamla mynt” som han hade liggande. Detta var 1971 och jag skulle börja skolan på hösten samma år. Med åren skulle man upptäcka att ”samlardjävulen” gått i arv, vilket ledde till ett starkt band, med många gemensamma intressen. – Jakten på nya objekt och kunskaper finns fortfarande kvar … men jag saknar verkligen ”eftersnacket”, d.v.s. att kunna ”avnjuta” och diskutera nyförvärv med någon som är på samma våglängd.

En gång i tiden var mitt bästa (dyrbaraste) mynt, en 50-öring från 1877. – ”A key date”, som de säger på andra sida pölen. På den tiden grubblade man över vilken kvalitet man skulle sätta på den (klart bättre än snittet!) och om priset hade ökat i kommande värderingskatalog? Tyvärr har jag den inte kvar (det fanns många andra mynt jag hellre ville ha), men den var med all välvilja i världen inte bättre än ”ett fullgott exemplar”, d.v.s. kvalitet 1-40 eller Fine. På den tiden trodde man nog snarare ”god 1+” eller så.

Kvalitetsbedömning och val av samlarområde är nog något som utvecklas successivt. Man kan inte kunna och veta allt på en gång. Att bedöma kvalitet tar definitiv lång tid att lära sig och även om samlarområden kan väljas efter ”intresse och plånbok”, är det kanske inte så lätt att genast veta vad man finner mest intressant. Som med så mycket annat får man pröva sig fram. Och just nyfikenheten är nog trots allt en förutsättning för att kunna utveckla sitt samlande och finna sin egen nisch. Själv har jag provat på det mesta, men kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad som är roligast … 🙂