SNF uppdaterad med SNT!

Så har det då hänt! … lite i smyg?

Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) har uppdaterat hemsidan med följande ”nya” PDF-nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT):

SNT 5-2012, SNT 6-2012, SNT 7-2012, SNT 8-2012, SNT 1-2013, SNT 2-2013, SNT 3-2013 och slutligen SNT 4-2013. Summa summarum åtta nummer alltså! Massor av numismatisk läsning! Stort GRATTIS!  – Det där hade minsann förtjänat en framskjuten plats på förstasidan – Keep up the good work, Lennart!

Passar på att – lite i smyg – suga i mig en gnutta av äran för detta … och konstaterar samtidigt att Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) även återfinns på FaceBook!  – Och där är man minsann INTE efter sin tid! – Där är det redan september!  ;)

Det är alltså hög tid att göra de sista förberedelserna inför lördagens kräftskiva!

Ber att få besvära om en trevlig helg!  :)

Stenbock av Karlsteen 1692

Eftersom Arvid Karlsteen och numismatikens konstnärer varit på tapeten de senaste dagarna … och jag upptäckte att riksrådet greve Johan Gabriel Stenbock (1640-1705) föddes för på dagen 373 år sedan … får idag det bli en lagom pampig Karlsteen-medalj.

Men att montera en så pampig medalj i en ännu pampigare dryckeskanna … är väl ändå att gå ett steg för långt?  – ”De skyr inga medel, överklassen”…  ;)

Så här skriver Stellan Dahlgren på Riksarkivet om denna medalj:
”År 1692 lät Stenbock slå en medalj över sig själv med inskriften ELEMENTUM MEUM LIBERTAS (Friheten är mitt element), vilket troligen främst syftade på att han var ogift men kanske också avsåg hans förmåga att kryssa kring i politiken. Stenbock är begravd i Storkyrkan i Stockholm, under en stor gravvård ritad av Nikodemus Tessin d.y.”

Medaljen som mäter Ø 61 mm och väger dryga 94 gram, finns upptagen som nr 1 på sidan 95 i Bror Edvard Hyckerts ”Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor”, del I, NM XVII, Stockholm 1905 … samt som nr 84 i Stig Stenströms lysande (och refuserade) avhandling ”Arvid Karlsteen – hans liv och verk”, Göteborg 1945.

Hyckert skriver bl.a.  - ”Slagen af Stenbock själf 1692 sedan han, som det berättas, af Karl XI uppmanats att utlösa ett i skattkammaren pantsatt halsband af diamanter. Han skulle däröfver blifvit så missnöjd att han beslutat flytta ur riket, och som ett uttryck af sina tänkesätt låtit prägla denna minnespenning”.  Medaljen betecknar han f.ö. RR.

Den som först sätter in 18.500 kr på mitt konto får den hemskickad med REK.  :)
Jämför: Coins and Meals Department, Pushkin State Museum of Fine Arts.

Numismatikens konstnärer

Ett eftersatt område inom numismatiken är kännedomen om konstnärerna bakom mynten. Kanske har för få myntsamlare intresserat sig för medaljkonsten …?

Den kunnige och alltid lika läsvärde Bengt Hemmingsson har berört ämnet i SNF:s senaste auktions-katalog. Hemmingsson skriver om 1559 års daler och nämner då den berömde flamländske skulptören, arkitekten och medaljkonstnären Willem Boy (ca 1520-1592).

Så vad kan passa bättre än att ägna några rader åt konstnären Willem Boy – mannen bakom Sveriges första medaljer! – och visa några medaljer som tillskrivs denne man.

Bengt Hemmingsson skriver bland annat:  - ”Dalern 1559 tillhör de konstnärligt sett mest framstående mynten från Gustav Vasas regering. Kungabilden uppvisar stor likhet med ett samtida porträtt i trä, den s. k. Gripsholmsreliefen, som i sin tur attribuerats till den i Sverige verksamme flamländske konstnären Willem Boy. Det har på goda grunder antagits att Boy åtminstone tecknat förlagan till 1559 års daler”.

Kan i detta sammanhang nämna att hustrun var ”måttligt glad” när jag kom hemsläpandes med vidstående gipsavgjutning av den berömda Gripsholmsreliefen. Stor, tung & gyllene! – och till råga på allt inköpt hos förnäma Bukowskis! … men ändå förpassad till kontoret. Hmm … undrar om ”kapsylsamlarna” är mera poppis hos tjejerna, än plåtmyntsamlarna …?  ;)

Gustav Vasas Svartsjö-daler präglades första gången 1542 och är tveklöst ”ett renässansens mästerverk” inom svensk numismatik. – Ofta betraktat som ”Sveriges vackraste mynt”. – Men det är ett mynt – och ingen renodlad ”skådepenning”.

De äldsta svenska medaljerna tillkom först på 1560-talet. Dessa består å ena sidan av de fyra medaljer över Gustav Vasa (Hildebrand nr 10-13) som lär ha utdelats vid Gustavs begravning 1560 … och å andra sidan av en ensidig, skissartad medalj över Erik XIV (Hild. 12). Den första gruppen medaljer är alla tillskrivna den flamländske bildhuggaren Willem Boy (1520-1592). Medaljen över Erik är i dag också den – med tvekan – tillskriven samme konstnär.

Även under Johan III tillkom ett litet antal medaljer i samband med kröningen 1569. Hild. 7, 11-12 med enbart kungens porträtt, samt Hild. 14-16 med både kungen och drottning Katarina Jagellonica avporträtterade. Samtliga dessa medaljer är tillskrivna Willem Boy – och enligt tidens tradition alltid gjutna. (Den präglade medaljen fick vi i Sverige vänta på i nästan hundra år). Produktionen av dessa exklusiva utdelade belöningsmedaljer (gjutning, ciselering och ev. montering) har förmodligen lagts ut på entreprenad hos (olika?) juvelerare i Stockholm. Medaljerna var som regel avsedda att bäras och påträffas ofta med olika typer av montage (kantrand och ögla) och ibland utan eller med borttagna dito. Själva formgivningen (stenformarna?) är emellertid gjorda av mästaren själv; bildhuggaren, arkitekten och medaljkonstnären Willem Boy.

P.S. Proveniensen på Gustav Vasas pampiga daler 1559 (MISAB 9, nr 96) är för övrigt;
Ex. Antikören auktion 11, 1992, nr 145 … för den som är road av sådant.  ;)

Numismatik är roligt!

Ibland är det riktigt roligt med numismatik. Idag fick jag t.ex. tillfälle att ”dra på smilbanden” när jag ögnade igenom SNF:s auktionskatalog MISAB 9 :)

Redan när man läser Dan Carlbergs förord, blir man nyfiken:
- ”Ett klassiskt exempel på ett mynt som däremot är omskrivet och omdiskuterat är Karl XII:s öre SM 1715. På sidan 91 får vi ta del av kopparmyntskännaren Sonny Serrestams syn på detta mynt, som oavsett teori är en kopparmynts-klassiker”.

Serrestam inleder med:  - ”Åtskilligt har skrivits de sista årtiondena om detta mynt, där många spekulationer har gjorts till sanningar utan bevis” …

HaHa!  – Spännande!  – Vilka ”sanningar”!?  – Nya teorier på gång …?

Nix! Dessvärre inte. Märkligt nog bara en uppräkning av gamla ”sanningar utan bevis”. Efter att ha radat upp några strödda spekulationer som ”fakta” (utan att belägga dem), konstateras kort: - ”Det finns således inget som talar för att ettöret är samtida, utan ett planerat men aldrig utgivet mynt, som efterpräglats vid olika tillfällen” … Jaha!?  :o

Glädjande nog kan man dock konstatera att Serrestam nu fått kännedom både om Antikören auktionskatalog 11, 1991 och Mynttidningen 5/6 och 7-1994 … för dessa hade han helt ”glömt bort” i sin notis i Ahlström auktionskatalog 60, 1999.  ;)

Sonnys ”lästips” är emellertid alldeles strålande … och återges nedan (med författare) i kronologisk ordning … efter herrar Berch 1773, Stiernstedt 1863, Appelgren 1927 …

Nathorst-Böös; Myntkontakt 3-1980, s.52-57.
Almer/Carlsson; Myntkontakt 4/5-1980, s.80-82.

Ottosson; Antikören auktionskatalog 11, 1991, s. 59-62.
Widjestrand; Mynttidningen 5/6-1994, s. 28-31.
Ottosson; Mynttidningen 7-1994, s. 28-31.
Serrestam; Ahlströms auktionskatalog 60, 1999, s. 78.

Hirsch/Nordlind/Lagerqvist; Bonde 6, 2010, s. 67-68.
Serrestam; SNF/MISAB 9, 2013, s. 91.

Proveniensen på Karlsteens vackra stockholmsöre 1715 (MISAB 9, nr 476) är för övrigt: Ex. Antikören auktion 20, 1997, nr 147 … och för ”omslagsmyntet”  (MISAB 9, nr 438), Arvid Karlsteens berömda peruk-riksdaler 1707, Ex. Antikören auktion 11, 1992, nr 306.  – För den som nu händelsevis är road av provenienser, d.v.s. myntens historia i samlar-/handlarleden. ;)

1 Öre KM 1724 – Ett rött öre!

Ropade en gång i tiden (1991) in detta vackra ”röda öre” på en auktion i Stockholm. Tror det är enda gången jag fått applåder efter en vunnen budstrid. Men så var myntet också uppenbart ”snobbklassat” i auktionskatalogen och åsatt en ”värdering” av blygsamma 350 kr (minipris 245 kr). Själv tyckte jag att 8.200 kr +12,5% var ganska överkomligt för ett sådant härligt litet mynt. I detta skick är det ju mycket, mycket mer sällsynt än exv. en 5-öring 1910 i samma skick. – Men visst är det kul med applåder!

Inspiration & Geografi

Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration!  – En 20 år gammal dröm har äntligen förverkligats! Nya Kungliga Myntkabinettet har öppnat portarna både för befintliga och potentiella samlare. Vi har alla fått en ny inspirationskälla!

Ja, detta kunde man läsa på omslaget av Mynttidningen 2-1997. Och inne i tidningen ägnades tre uppslag åt Kungliga Myntkabinettets (KMK:s) invigning den 11 juni 1997.

Hur har det då gått? … efter 16 år av inspiration. Har myntsamlandet ökat? Fått större plats i media? Klubbarnas medlemsantal fördubblats?

Nja, det har nog egentligen inte hänt så mycket. Och det som förändrats har nog knappast med Kabinettet att göra – utan snarare med Internet, eBay och Tradera. – Vi har t.ex. aldrig haft så många ”mynthandlare” som idag.

Därmed inte sagt att KMK inte spelar en roll och ÄR en inspirationskälla! Självklart är man det! Men man är trots allt främst en lokal sådan. Stockholmshandlarna gläds säkert åt den ökande centraliseringen – liksom auktionsarrangörerna. Lokalitet verkar ha blivit viktigare än om arrangören har numismatiska eller filatelistiska kunskaper? Ute ”på landsorten” gläds vi istället mest åt Internet! – Och hoppas att fler 08:or med tiden skall upptäcka detta ”nya” fantastiska medium och dess möjligheter.  ;)

På onsdag i nästa vecka (den 28/8) tänker KMK passa på att sprida lite extra inspiration! … genom ”en inspirationskväll för lärare”. Smart!

Välkommen till en inspirationskväll för lärare på Kungl. Myntkabinettet! Ett tillfälle att bekanta sig med museet och utställningarna, samt att få tips på hur ni kan arbeta med vårt ämne i skolan, läser vi på hemsidan.

Tycker detta låter mycket lovvärt och begåvat på alla sätt … men jag saknar likväl satsningar och idéer på sådant som kan nå lite längre än den lokala buss- eller tunnelbanelinjen. Man kan tycka att ”Sveriges Ekonomiska Museum” borde ha lite större ambitioner när det gäller att nå ut till folk, än bara lilla Stockholm (0,9 miljoner)? – Varför inte hela landet (9,6 miljoner)?  – Eller världen! (7,106 miljarder)? Ett tips: SATSA PÅ INTERNET!! (Jo, jag vet att versaler på nätet SKRIKER! – men skall det höras ända upp dit, så behövs det nog). ;)

Numismatik i Rumänien

Idag skriver Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Jan-Olof Björk, Växjö, om ett ”oansenligt litet häfte”, under rubriken ”Månadens litteratur” på SNF:s hemsida.

Det handlar om ett särtryck från ”Buletinul Societatii Numismatice Romane” utgivet av Rumänska Numismatiska Föreningen (Societatea Numismatica Romana) 1914-15. Artikeln ”Monete Suedeze falsificate in monetaria din suceava – silingii reginei Cristina” är författad av G. Sion och beskriver varianter av de rumänska s.k. Suceava-förfalskningarna av drottning Kristinas solidus-mynt från Riga, Livland och Elbing. Ett ämne som tidigare tangerats här på Myntbloggen.se vid ett par tillfällen.

Bulletinen där särtrycket ingår finns för övrigt på nätet i PDF-format … och letar man vidare finner man snart att den Rumänska Numismatiska Föreningen (SNR) verkar vara en aktiv förening som följer med tiden. På deras webb finns både ett PDF-arkiv med gamla och nya bulletiner – och en WordPress-blogg!  – Kanske kan SNF lära något …?  ;)

Skillnad på mynt och mynt?

Ett par ettöringar från 1638 … är väl just ett par ettöringar från 1638 … – eller?
Ja visst! – Men i samlarkretsar kan ”samma mynt” uppskattas och värderas på helt olika sätt. En enkrona 1875 kan t.ex. kosta 25 kr … eller 10.000 kr – beroende på skick!

Det faktum att att en majoritet av myntsamlare (veteranbilsamlare etc.) åtrår exemplar i så bra skick som möjligt … och att dylika ofta är svåra att finna … är själva roten till dessa ofta kolossala prisskillnader. Tillgång och efterfrågan, helt enkelt.

Hur bedömer man då vad som snyggt och vad som är fult? Och hur mycket det är värt? – Ja, erfarenhet är alltid bra att ha – men visst ligger skönhet ofta i betraktarens öga. Den som sett många mynt har emellertid ofta lättare att skilja ”bra från dåligt” än den som inte sett så många mynt. Genom erfarenhet kan man också lära sig att vissa mynttyper (årgångar eller varianter) ganska ofta förekommer i bra skick – medan andra är närmast hopplösa att finna i nyskick.

Numera kommunicerar mynthandlare och samlare snabbt och enkelt via internet. Man skickar varandra stora högupplösta färgbilder genom en knapptryckning och kan sedan bl.a. avgöra om ett objekt passar in i samlingen eller inte. – Snygg eller ful? – Bra eller dålig? – Falsk eller äkta? Bra bilder = snabbt och enkelt!

Så här enkelt har det emellertid inte alltid varit. Långt därifrån. I hundra år gamla auktionskataloger och listor finns ytterst sparsamt med illustrationer – p.g.a. att det helt enkelt var alldeles för kostsamt att trycka bilder. Den skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren utvecklade därför en kvalitetsskala för att kortfattat kunna gradera myntens skick och kondition. – Och ge samlare/handlare en bättre möjlighet att kommunicera. Appelgrens skala (betygsystem) bygger på: 0, 1, 2 och 3 … där 0 är bäst (perfekt), 1 är fullgott och 3 är sämst (knappt identifierbart). Eftersom de flesta samlingsvärda mynt hamnar på skalans övre del, kompletterade Appelgren beteckningarna med 1+ och 1? (för bättre resp. sämre än fullgod), samt med 01 för mynt som låg mitt emellan 0 och 1.

Denna kvalitetsskala har sedan utvecklats i flera steg och i viss mån integrerats med den amerikanska. Mer om detta finns bland annat att läsa i Mynttidningen 10-1994 och 2-1995 (+ Antikörens lagerkatalog 3-1984), samt på Mynthandeln.com och Myntbloggen.se.

På äldre (och skadade) mynt bör kvalitetsbeteckningen (konserveringsgraden) som regel kompletteras med adekvata anmärkningar – såväl positiva som negativa. En sådan anmärkning kan t.ex. lyda:
Praktexemplar med ovanligt skarpa detaljer och en härlig ljusbrun färg. Präglat med nya valsar, helt utan valsklumpar, välcentrerat ex. Smärre plantsfel, mestadels på frånsidan.

Översta myntet på bild 1 är kanske knappt identifierbart för den som skulle råka hitta det i trädgården. Hårt korroderat efter århundraden i jorden. Myntsamlaren känner dock genast igen mynttypen som drottning Kristinas stora rejäla kopparören från Säter 1638-1641. På bilden här till höger att vackert exemplar av samma mynttyp – 1638 (årtalet med romerska siffror sist i frånsidans omskrift: M DC XXX VIII). Tittar man närmare på detta mynt (klicka på bilden för förstoring) kan man kanske förledas tro att även detta mynt är korroderat? Speciellt på frånsidan, men även på åtsidan, finns en del smärre ojämnheter i bottenytan …

Detta är emellertid INTE korrosion, utan vad myntsamlare brukar kalla plantsfel – d.v.s. ”myntämnesfel”. Detta blir kanske lite missvisande på ett valsverkspräglat mynt (som ju är utstansat ur en s.k. ten som präglats mellan två graverade och mot varandra roterande präglingsvalsar), men principen är densamma. Den opräglade tenen har haft defekter (ojämnheter och/eller orenheter i kopparen) som lämnat sina spår på de färdiga mynten. Dessa ”plants-/ tenfel” skall alltså INTE samman-blandas varesig med korrosion, präglingskvalitet eller med präglingsvalsarnas skick. Valsklumpar/-skador, ”trötta stampar” etc. är något helt annat. Man skiljer på stämpeldefekter (slitna stampar/valsar) och myntämnesdefekter (plantsfel etc.). Se också Myntbloggen.se 2013-02-08.

På valsverkspräglade kopparmynt är det ytterligt sällsynt att myntets båda sidor är befriade från dylika ”plants-/tenfel”. Regeln är att en snygg sida allt som oftast hänger ihop med en ”plantsfelspäckad” andra sida. Förklaringen till detta har förmodligen att göra med kuggspel, friktion och skillnader i periferihastighet mellan präglingsvalsarna. Tenen har så att säga följt den ena valsen och slirat (hackat) något mot den andra. Detta kan i många fall senare fått till följd att mjukare (krackelerade) ytpartier med plantsfel, lättare utsatts för korrosion, än de hårdare hela ytpartierna.

Tja, det blev väl en blandning av elementärt och specialiserat …?  – Lite för alla …?  ;)

Mynt & Medaljer

Det är alltid lika trevligt att få respons på det man skriver. – Kanske delvis därför att det är så sällan det händer? – Det man själv kanske betraktar som en banbrytande artikel och forskningsinsats – kan av ”myntsverige” förbigås med en 25-årig tystnad!? Vad detta egentligen beror på … är väl öppet för spekulationer … men kanske har det med prestige och ”den kungliga svenska …” att göra …?   ;)

Därför är det idag extra kul att läsa Roland Falkenssons blogg om ”Åverkan eller variant?”, som anknyter till onsdagens myntblogg.

Falkensson ger två typexempel från Karl XIII:s myntserie. Beträffande riksdalrarna 1814 med ”SVERIGE” resp. ”SV. NORR.” är det naturligtvis lika självklara typskillnader som för dito 1/6-riksdalrar 1809-14 resp. 1815-17 … även om de senare präglats med omgraverade stampar. Ovanligt – men solklara mynttyper.

Falkenssons andra exempel är lite lurigare. Det här kan man nog se från lite olika håll. Kanske lite beroende av om man är myntsamlare … eller medaljsamlare.

En medaljsamlare skulle nog inte kalla den ovan illustrerade kröningsmedaljen för ett kastmynt. – Det har nämligen aldrig utkastats till folket … men väl utdelats – i likhet med denna större modell … och Karl XIII:s hålförsedda dito. Och är det inget mynt – ja då kan det ju knappast betraktas som en mynttyp – eller? I logikens namn skulle då inte heller allehanda avslag och efterpräglingar av kastmynt, betraktas som mynt(typer)?

Notera att guldexemplaret ovan (som f.ö. saknar ”ÅR” i åtsidans omskrift) har en utsparad ”tunga” kl. 12 i medaljämnet … uppenbarligen för att göra plats för den planerade funktioner att kunna bäras – i band eller kedja. Detta saknas på många silverexemplar … vilket teoretiskt skulle kunna ge utrymme för någon lömsk förfalskare att ”genom åverkan” göra om ett vanligt kastmynt till en ovanlig medalj …  ;)

Upp- och nedvända-världen, som Falkensson uttrycker det.  Ha en trevlig helg!

Om typmyntsamlande

Vad är egentligen en mynttyp? – Och en variant?  Ja, herrar Appelgren, Tingström, Hamrin, Falkensson och Castenhag har alla, med varierande framgång, försökt definiera detta. Själv har jag väl berört ämnet i bloggen lite ”en passant” då och då, exv. här och här. Idag skall det alltså handla om mynttyper, typmynt och typmyntsamlande.

När jag började samla mynt i början av 1970-talet var årtalssamlandet i klar majoritet. Många sökte komplettera sina årtalsserier genom att leta växelmynt i den dagliga handeln. En del ”stötte på patrull” när de inte kunde finna vissa årgångar – p.g.a. att det aldrig utkommit. Andra samlade efter Hesselblad/Glücks årtalsförteckning eller Tonkins Myntboken … och slapp då leta efter mynt som inte finns, typ 2 Kronor 1908 och 1951, 1 Krona 1922 och 1974 etc.  – Och kunde i gengäld ägna sig åt att leta varianter och variationer som upptogs (eller saknades) i dessa publikationer.

Den som önskade begränsa sitt antalsmässiga samlande (och kanske samtidigt utvidga det tidsmässigt?) kunde istället för att samla alla årgångar, nöja sig med ett mynt av varje typ. Varför inte första årgången? En enkrona från 1910 och en från 1942 – och så var Gustav V:s enkronor ”komplett”.  – Eller kanske två OLIKA från samma år – 1942 …?

Som de flesta myntsamlare vet finns det två olika typer av Gustav V:s enkrona 1942. Detta beror på att man ändrade myntordningen under pågående ”räkenskapsår”. Kronorna från 1910-1942 har ett utseende (och 80% silver), medan de från 1942-1950 har ett annat (och 40% silver). Detta är ett utmärkt exempel på två olika mynttyper!

Om vi exempelvis tar tre femöringar från intilliggande år; 1872, 1873 och 1874 … kan vi snabbt notera TRE olika mynttyper … varav ETT typmynt (en mynttyp som endast präglats under ett enda år brukar nämligen kallas så). Två olika regenter – och lika många myntordningar. Myntorten är i detta fall densamma för alla myntet.

  • 1872 års mynt är av samma typ som Karl XV:s 5 Öre RM 1860-1872.
  • 1873 års mynt är av en typ som endast präglades detta år = typmynt.
  • 1874 års mynt är av samma typ som Oskar II:s 5 Öre 1874-1905.

Typmyntsamlaren kan alltså ”täcka in” detta område med blott tre mynt – medan årtals-samlaren behöver hela 40 mynt för att det skall bli komplett för honom eller henne.

Vad är det då för kriterier som definierar en ”mynttyp”?  – Ja, som vi kan se av exemplet ovan spelar parametrar som regent, myntort, myntordning (material, storlek etc.) och myntbild in på vad som skall anses vara en mynttyp. Dessutom kan skiljaktiga myntmästare och/eller gravörer vara faktorer som leder till egna typer. Liksom, i sällsynta fall, tillverkningstekniken (läs: hammarprägling, släggverksprägling, valsverksprägling och kallslagen kanonmetall). Ibland förekommer t.o.m. mynt med samma utseende – men av olika valörer … som då inordnas under olika typer.

Regent
Bestämning av en mynttyp sker alltid per regent räknat. Plåtmynten (½, 1, 2 och 4 Daler SM) med trekantig mittstämpel 1718-1719 har samma utseende – men indelas ändå i olika typer beroende på regent. Karl XII 1718 och Ulrika Eleonora 1719. Även de av Arensburg graverade Stockholms-rundstyckena (1 Öre KM) 1720 finns med i stort sett samma design under två olika regenter. Det som skiljer är VERS på Ulrika Eleonoras och FRS på Fredrik I:s. Notera också att 1 Öre SM 1720 med ”Lindgrenska kronor” numera är attribuerad till Avesta och inte Stockholm … vilket gör den till en egen mynttyp – och ett typmynt! Detsamma gäller 1 Öre KM 1719 med Hedlingers åtsida.
Markmynten i valörerna 1 och 2 Mark 1697 är ytterligare ett exempel på att en ny regent också innebär en ny typ. Slagna med snarlik design både för Karl XI och för Karl XII.

Myntort
Olika myntort innebär också med automatik olika typer. Det finns även exempel på mynt med ”samma utseende” som präglats på olika myntorter – speciellt bland kopparmynten. Nedanstående valörer och årgångar är präglade parallellt både i Säter och i Nyköping:

Alla är de naturligtvis egna mynttyper under respektive myntort och skall självfallet icke sammanblandas eller slås ihop.

Myntordning  (material, storlek, vikt etc.)
Att samma årgång av samma valör kan vara slagna efter olika myntordningar förekommer då och då. Karl XII:s plåtmynt om 1 Daler SM 1715 finns t.ex. i tre typer … som dessutom delvis motstämplats 1718 – vilket skapat ytterligare (under)typer:

  • Typ I  –  Avesta, rund mittstämpel
  • Typ IA  –  Dito värdeförhöjda 1718
  • Typ II  –  Avesta, rombisk mittstämpel
  • Typ IIA  –  Dito motstämplade 1718
  • Typ III  –  Stockholm, kanonmetall

Andra exempel på detta är 1 Krona 1942 med 80% resp. 40% silver, 5 Öre 1942 av brons resp. järn samt 10 Öre 1962 och 1 Krona 1968 av silver resp. kopparnickel.

Myntbild
Det som skiljer en mynttyp från en undertyp är graden av skillnad i bildframställningen, inklusive inskriptionerna. För att återknyta till den ändrade myntordningen 1942 kan vi notera att även 10-öringen fick nytt utseende detta år – trots att storlek, halt och vikt förblev densamma. Typ I präglades 1909-42 och typ III åren 1942-50 (typ II = nickel 1920-47). Som ett exempel på en undertyp kan t.ex. nämnas 2 Kronor 1878 OCH. Genom att göra lite egna, personliga, tolkningar av begreppen mynttyper, huvudtyper och undertyper kan typmyntsamlaren styra sitt samlande i önskad riktning.

Myntmästare och/eller gravör
En annan sak som kan spela in och skapa nya mynttyper är olikheter som, såsom Appelgren uttrycker det: ”synes hava ägt samband med någon viktig personalförändring inom mynthuset” … ”eller i någon väsentlig prägeldetalj förete olikhet i fråga om dennas form eller stil”. Arboga-öret 1628 finns t.ex. i två helt olika typer; en med Caspar Hedviger som myntmästare och en med Markus Kock på denna post. Även gravörerna (gravörstilarna) är utan tvekan skiljaktiga i detta fall – även om vi inte känner till deras namn. Erik XIV:s 16 Öre klipping 1563 är ett annat exempel på olika gravörers stilskillnader som tidigare tagits upp här på Myntbloggen.se.

Tillverkningstekniken
Som nämnts finns mynt som tillverkats på ett varierande, eller mot normen skiljaktigt sätt, och därmed måste indelas därefter. Gustav II Adolf kopparklippingar har t.ex. präglats parallellt med hammarprägling, släggverksprägling och valsverksprägling.
Karl XII:s så kallade kanonmetallplåtar, som göts och slogs kalla i Stockholm 1715, skiljer sig också helt ifrån de som tillverkades av ren koppar i Avesta samma år.

Valören
Detta hör kanske på ett sett ihop med myntordningen … men ändå inte. Drottning Kristinas dubbla riksdalrar 1644-1647 och Fredrik I:s så kallade Krellmynt 1723, är exempel på mynt som ”ser likadana ut”, men är av olika valör – det vill säga olika tjocklek. Och på grund av detta bildar de givetvis också egna mynttyper.

Oj då, får nog ändra ”kort om typmyntsamlande” till endast ”om typmyntsamlande”. ;)

Avslutningsvis: Att ”typ för typ” definiera olika mynttyper (och undertyper) är kanske inte så svårt, men att skriva ihop en kortfattad och logisk definition som täcker hela myntserien, från Olof Skötkonungs dagar, via Karl XI:s alla tvåmarker och fram till idag … är nog lite knivigare …?  – Så det får vi spara till en annan vacker afton …  :)