500.000.000 Mark 1924

Skaraborgs Enskilda Bank, Stockholm den 30 april 1924.

     Enligt meddelande från våra tyska bankförbindelser hafva dessa för sina bokföringskostnader tillgodogjort sig de medel, som vi hos dem haft innestående såsom täckning för våra kunders tillgodohavanden å s.k. Riksmarkkonto hos oss. Då vi med anledning däraf icke längre äro benägna att hålla Riksmarkkonti i våra böcker för allmänheten, tillåta vi oss att till utjämnande af Edert tillgodohafvande å nämnda konto stort … M. 4.071:67 … härmed öfversända kontant M. 500.000.000, hvarigenom vi betrakta kontot såsom afslutat.
Vi utbedja oss inneliggande kvittoblankett behörigen underskriven i retur och teckna

Högaktningsfullt
Skaraborgs Enskilda Bank.

Ja, så kunde det låta 1924 när den tyska inflationen totalt hade spårat ut.  – Ett brev och en totalt värdelös SEDEL på 500 miljoner mark blev vad Fru Märta Löfdahl fick för de 4.071 mark och 67 pfennig som hon hade på sitt bankkonto. Hon sparade uppenbarligen både brev och sedel … kanske som en påminnelse om hur det kan gå? Tänk om hon lagt 4.000 guldmark i madrassen istället … ;o)

Idag är det 81 år sedan Sverige övergav guldmyntfoten för pappersmyntfot.  Från och med den 27 september 1931 gällde inte längre det som stod att läsa på Riksbankens sedlar (f.ö. enda fram till 1963):  ”Sveriges Riksbank inlöser vid anfordran denna sedel å 5 – 10 – 50 – 100 – 1000 Kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873″.

Apropå banker och Skaraborg … så skriver Sveriges Radio idag att Swedbank slutar helt med kontanter. Swedbanks skäl påstås vara: ”dels för att öka säkerheten på bankkontoren, och dels för att det är mer miljövänligt”.  – Någon som går på detta!?
– Nja, det verkar i alla fall inte vara många av de tillfrågade kunderna som köper detta. Och enligt tesen om konsumentmakt är väl svaret enkelt för de som ogillar dessa nymodigheter: Byt bank! Handelsbanken lär vara mera vänligt inställd till pengar … ;o)

Härav styrka och säkerhet?

Idag toppar Svenska Dagbladets nätupplaga med rubriken: ”Bankomater kan stå tomma i två veckor”. Och samtidigt kan vi läsa att ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen”. Det hela handlar om Panaxias konkurs och dess följder.  – Men kan man lita på Riksbankens pengar – eller bankernas penninghantering – nu för tiden?

Sveriges Riksbank är världens äldsta centralbank, grundad 1668. Riksbankens motto är så gammalt att det är skrivet på latin: ”Hinc robur et securitas” – d.v.s. ”Härav styrka och säkerhet” på svenska.

Wikipedia: ”Alla sedlar från 1890-talet och fram till och med 1963 års sedelserie har devisen. Mellan 1963 och 1986 var det bara hundralappen och tusenlappen som hade devisen. Numera är det endast femhundra-lappen och detta i form av mikro-skrift. Syftet med devisen är att inge förtroende för de pengar Riksbanken tryckt. Riksbanken är den yttersta garanten för dessa pengars värde”.

Men har pengarna egentligen något värde när man inte längre kan sätta in dem på banken? – eller ens få ut dem i bankomaten? För att ytterligare krångla till det för sina kunder och försöka undvika kontanter har ”den svenska bankkartellen” kommit överens om att helt enkelt ändra EU-direktivet om misstänkt penningtvätt från belopp över EURO 15.000:- (= ca SEK 133.000:-) … till SEK 15.000:- !? Jämför detta med vår högsta sedelvalör: 10.000 Kronor 1939, vars köpkraft motsvaras av SEK 269.470:- i dagens SEKiner. Med några sådana i bröstfickan kunde man säkert ha rätt skoj. ;o)

Sveriges första sparbank öppna-de år 1820 i Göteborg. För 80 år sedan fanns det närmare 500 spar-banker + nästan 800 ”jordbruks-kassor” i Sverige. Idag saknar drygt 80% … ja, just det, 80%!! … av Swedbank / Sparbankerna insättningsautomater för både mynt och sedlar. Du kan alltså räkna med att besöka fyra olika Swedbankkontor UTAN att hitta ett som ”jobbar med pengar”!? Swedbank säger själva att man har 4.000.000 privatkunder + 264.000 företagskunder.
I Sveriges tio största städer (med en befolkning på drygt 2,7 miljoner) har Swedbank 8 (åtta) kontor med insättningsautomater. Allt som saknas är egentligen en skylt på entrédörren med texten:  ”Kundjävlar – far åt h-vete!”  ;o)

I SvD:s artikel ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen” kan vi bl.a. läsa:
- ”Under det förra århundradet var kontantförsörjningen något som var samhällets, Riksbankens och bankernas ansvar. Sedan dess har det hänt mycket. I dag ägnar sig Riksbanken i princip bara åt nyproduktion, slutförvaring och makulatur av sedlar och mynt. All hantering av kontanter mellan butikskassor och plånböcker sköts i huvudsak av tre företag: Nokas, Loomis och Panaxia (i konkurs)”. *

- ”Allt detta vore gott och väl om det inte hade varit för att den ena ändan av kedjan har bestämt sig för att flytta kostnaderna för kontanthanteringen till den andra ändan. Enkelt uttryckt: en kartell av banker sänker sina egna kostnader och det blir handeln (läs konsumenterna) som får betala”.

* Konkurs = Bankrutt = Banco Rotto … det vill säga italienska för växlarens / bankirens ruttna / sönderslagna bänk / bord.

Bankerna skyller på säkerhetsrisker (som då istället drabbar privatpersoner) när man gör allt för att jävlas med kontantkunderna. I själva verket är det naturligtvis ekonomi som styr. Bankerna tjänar helt enkelt mera pengar om vi sitter hemma vid datorn och (mot en avgift!) gör deras jobb! Och varje gång vi handlar med betal-/kreditkort tickar det in nya sköna pengar till bankerna – som vi får betala genom högre konsumentpriser och diverse kortavgifter. Bankerna vill helt enkelt inte ha med Riksbankens pengar att göra. För ju fler de ”kan lura” att använda kort och internetbank, desto mer tjänar de.

Av Swedbank / Sparbankernas 312 kontor har följande 62 kontor (19,9%) insättningsautomater för både mynt och sedlar. (Hur många av dessa som fungerar är emellertid osäkert … 50%?):
Alingsås (Sparbanken Alingsås), Bollnäs, Borlänge, Bromölla (Ivetofta Sparbank), Eskilstuna (Sparbanken Rekarne), Falkenbergs Sparbank, Falun, Flen (Sörmlands Sparbank), Gamleby (Tjustbygdens Sparbank), Gråbo (Sparbanken Alingsås), Gävle (Nygatan), Göteborg (Heden), Halmstad, Haninge, Helsingborg (Järnvägsgatan), Herrljunga (Sparbanken Alingsås), Hässleholm (Sparbanken 1826), Järna, Kalmar, Karlskrona, Katrineholm (Sörmlands Sparbank), Kisa (Kindra-Ydre Sparbank), Kristianstad (Sparbanken 1826), Landskrona, Leksands Sparbank, Lidköping (Sparbanken Lidköping), Linköping (Storgatan), Luleå, Lyckeby, Malmköping (Sörmlands Sparbank), Märsta, Norrtälje (Roslagens Sparbank), Nykvarn, Nyköping (Sörmlands Sparbank), Nynäshamn, Olofström (Sparbanken 1826), Oskarshamn, Oxelösund (Sörmlands Sparbank), Rimforsa (Kinda-Ydre Sparbank), Ronneby, Sala Sparbank, Sandviken (Hyttgatan), Skellefteå, Sollebrunn (Sparbanken Alingsås), Stockholm (Rålambsvägen), Sundsvall, Söderhamn, Torshälla (Sparbanken Rekarne), Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå (Västra Rådhusgatan), Uppsala (Gränby centrum + Stora torget), Vingåker (Sörmlands Sparbank), Vårgårda (Sparbanken Alingsås), Värnamo, Västerås (Vasagatan), Västervik (Tjustbygdens Sparbank), Växjö, Åhus (Sparbanken 1826), Östersund (Prästgatan).

Knappologi om sesslingar

Idag har Lennart Castenhag på Sonesgården publicerat ytterligare en detaljerad variantbeskrivning över svenska kopparmynt. Denna gång är det Karl XI:s s.k. sesslingar – 1/6 Öre SM 1666-86 som avhandlas. Sedan tidigare finns innehållsrika sidor om Gustav II Adolfs runda kopparmynt och Gustav IV Adolfs dito samt en diger förteckning över olika uppsatser inom ämnena mynt, mått och vikt. Det är inspirerande att se flitens lampa lysa klart i höstmörkret och man blir imponerad över vad en del hinner med! Jag har en viss inblick i den bakomliggande arbetsbördans omfattning (vilket alla kanske inte har?) – så hatten av! Att forskningen om svenska mynt i hög grad skett och sker i privat regi är ingen nyhet, men det belyser i alla fall hur lite ”proffsen” får gjort. ;o)  Noggrant studium av samtliga länkar ovan påbjudes vänligt med bestämt. ;o)  Och hittar du något som saknas eller har andra synpunkter? … så är jag säker på att Lennart skulle uppskatta ett lite mejl om detta. Idé med internet är väl att utbyta idéer?

Ovan några olika sesslingar som undertecknad en gång i tiden förtecknat enligt nedan:

A.  Smala sveakronor med ädelstenar i kronringen, stora årtalssiffror, 1666
B.  Smala sveakronor med slät kronring, 1666-1670
C.  Breda sveakronor, utan stjärna i årtalet, 1670-1673
D.  Breda sveakronor, med stjärna i årtalet, 1673-1686

a.  Stor kunglig krona med ädelstenar i kronringen, stora valörsiffror, 1666
b.  Stor kunglig krona med ädelstenar i kronringen, små valörsiffror, 1666-1672
c.  Mindre och smalare kunglig krona med slät kronring, 1672-1686

Höstsäsongen är på G

Luften är fräsch och sval. Trädens lövverk börjar skifta färg. Koltrastarna har spanat in fallfrukten. Och i lördags var det höstdagjämning.  – Myntsäsongen är alltså på G!

Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) hade sitt första månadsmöte efter sommaruppehållet för två veckor sedan … men denna vecka kör man igång på allvar. Idag kl. 18.30 träffas medaljsektionen under ledning av Bengt Holmén. Två nautiska medaljer skall avhandlas av Karl-Axel Olsson. Och på torsdag (27/9) är Birgit Eriksson värd för svensksektionen där Göran Jonsson föreläser om att samla medeltida svenska mynt. Antik-, svensk- och medaljsektionerna inom GNF träffas i förenings-lokalen på Jungmansgatan 57, strax intill Slottsskogen och Linnéplatsen.

Mycket tack vare eldsjälen Bengt Holmén har GNF genom åren gästats av många internationellt välkända numismatiker. Nu på onsdag (26/9) och lördag (29/9) håller numismatikern Carmen Arnold-Biucchi, ordförande i Internationella Numismatiska Rådet (International Numismatic Council / Conseil international de numismatique) och verksam på Harvard University Gallery’s Department of Ancient and Byzantine Art and Numismatics, två föredrag i regi av Gunnar Holst Stiftelse för Numismatik. Platsen för detta är Gamla Hovrätten, Olof Wijksgatan 6, Göteborg.  Fritt inträde! 

  • Onsdag 26 september 2012, kl. 19.00:  Fördrag: Symboler på antika mynt
  • Lördag 29 september 2012, kl. 14.00:  Carmen Arnold-Biucchi visar upp antika konstverk från sin arbetsplats på Harvard University Gallery. Efter paus visar hon vackra mynt från Sicilien präglade på 400- och 300-talen f.Kr.

Och GNF nöjer sig inte med detta! Helgen därefter, d.v.s. den 6-7 oktober, arrangerar man (tillsammans med Gunnar Holsts Stiftelse) Myntets Dag (i två dagar?) på Stadsmuséet i Göteborg OCH Lödöse Museum OCH Bohusläns Museum i Uddevalla (med två d). Det blir ett digert program med många olika föreläsare och ämnen. Länken ovan leder till ett reklamblad i PDF-format … vars hålltider jag hoppas är rätt återgivna här nedan.

Stadsmuséet i Göteborg, lördag 6 oktober 2012, från kl. 10.00:
- Cecilia von Heijne: Arabiska myntfynd i Sverige.
– Jonas Bring: Annorlunda betalningsmedel (premonetära).
– Rolf Sandström: Vad kan de romerska mynten berätta?
– LUNCH, kl. 12.00-13.00
– Dragning av vinster i myntlotteriet.
– Bertil Andersson: Glimtar från den göteborgska bankhistorien.
– Christian Thorén: Utvecklingsplaner för Göteborgs Myntkabinett.
– Jens Christian Moesgaard: Vad gjorde vikingarna i Normandie?
– Sune Persson: Nazisternas ”Operation Bernhard”.

Lödöse Museum,  lördag 6 oktober 2012, från kl. 12.00:
- Jens Christian Moesgaard: Vad gjorde vikingarna i Normandie?
– Cecilia von Heijne: Arabiska myntfynd i Sverige.

Bohusläns Museum i Uddevalla, söndag 7 oktober, kl. 13.15.
– Kenneth Jonsson: Myntfynd i Bohuslän.

Är du inte redan medlem i Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) så går det säkert att ordna i samband med föreningens olika evenemang. Att lägga ett par hundra-lappar om året på detta – och/eller minst lika mycket på numismatisk litteratur, är väl investerade pengar. – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan litteratur.

Medaljprägling i Alingsås!?

Igår, lagom till trekaffet, kom den mycket efterlängtade småskriften från Göteborgs Numismatiska Förening om myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn (Podolijn) … som lär ha utkommit i februari. ;o)  Författaren heter Bo Gustavsson och har tidigare bl.a. skrivit om Pehr Dubb i samma småskriftserie. Har ännu så länge endast ögnat igenom den, men jag skall definitivt studera den närmare framöver. Mycket intressant läsning! – Speciellt för mig då den lilla staden Alingsås figurerar i sammanhanget.

Ibland tar det numismatiska intresset med en på vägar man kanske inte tänkt sig. Som framgått av tidigare blogginlägg är jag även road av ”vikt & mått” och har därför samlat på mig lite varierande krönta tingestar även inom detta område. I november förra året tipsade jag en likasinnad internetbekantskap, Lennart Castenhag i Dalarna, om den utmärkta boken ”Svensk mått-, mål- och vikthistoria 1605-1889″ av herrar Bruzelli och Carlestam. Häromdagen fick jag e-post från Lennart som informerade om att han skrivit ännu en intressant uppsats på sin hemsida – denna gång om insatsvikter (skålvikter). Under sin forskningar hade Lennart stött på en liten notis i nämnda bok (s. 33-34):

”Förutom Stockholms- och Eskilstunatillverkade insatsvikter, finns bara en känd av annan tillverkning. Det är en 2 skålpunds vikt, som finns på Skaraborgs länsmuseum. Den är gjord av Petter Wirgman (1745-88). Locket är märkt PWM i en kontursköld med en fortunafigur, samt METALLFAB I ALINGSÅS”.

Lennart undrade om jag kände till denne Wirgman i Alingsås – vilket jag inte gjorde. Två dagar senare dyker (inte en dag för tidigt) GNF:s småskrift upp. Och vad är det första jag läser där? – ”Tillverkning i Alingsås?” … ”Metallfabriken förestogs av Peter Wirgman, som tidigare var guldsmed i Göteborg”.  – It’s a small world.  ;o)

Så nu har jag fått lära mig att det vid Stampens Kvarn i Alingsås en gång i tiden fanns en – ganska så avancerad! – metallfabrik. År 1746 besökte Carl von Linné (1707-1778) densamma och imponerades då av tvenne maskiner konstruerade av Christoffer Polhem (1661-1751). Nu var ju inte teknik och mekanik riktigt Linnés område, så exakt vad det var för maskiner är väl idag lite osäkert. Petter Wirgman (1707-1787) var son till den mycket skicklige guldsmeden Abraham Wirgman i Göteborg (mästare 1709, avled 1761). Petter blev guldsmedsmästare 1733 men avslutade denna karriär 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås – som sedan anlades 1746. För övrigt har alingsåsprofilen Per Henrik Rosenström (mormor Märtas favorit ;o)) skrivit en del om detta som jag skall utforska närmare i framtiden.

De två medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) som är kända, bär samma signatur (IB) som den lika primitivt och hantverksmässigt graverade medaljen över August Alströmer (1735-1773), som beställts och bekostats av Podolyn. Jämför man hantverket med skickliga samtida medaljkonstnärer som Carl Enhörning och Gustaf Ljungberger är de kort och gott en katastrof. ”Vidunderligt fula”, lär någon ha sagt en gång för länge sedan. Och kanske, kanske har detta sin förklaring i att ”konstnären” egentligen inte alls var konstnär – utan smed!? Bland Wirgmans metallarbetare förekommer nämligen ett namn som passar in på initialerna IB – nämligen (lås)smeden Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed 1755 och verksam vid metallfabriken i Alingsås fram till sin död 1788.

Bo Gustavssons senaste skrift är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Kommer med all sannolikhet att återkomma till detta ämne. Har bl.a. en ganska intressant ”förfalskning” som jag tycker har stora likheter med ”smedens medaljer”. ;o)

Mitt intresse är väckt! … fortsättning följer …

Falskt Kristina-öre 1649

Att det finns gott om falska mynt på Tradera har väl fler och fler börjat inse. Tradera skyller på okunskap och låter det hela fortgå medan provisionerna fortsätter att tickar in. Under tio år på Tradera har jag säkert sett långt över 100 gånger fler falska plåtmynt än jag gjort under 30 år bakom disken i den traditionella mynthandeln. Glömmer aldrig när Gösta ”Baronen” Andersson ”skickade iväg” en falsk plåt (som en kund försökte sälja på honom) längs golvet i sin jättebutik på Västra Hamngatan i Göteborg.  - ”Du kan ta den med dig när du går”, sade han lugn, medan plåten slog i dörren med ett brak!  ;o)

Att göra långa listor över falska mynt på Tradera skulle väl i och för sig vara lovvärt, men just idag blir det i alla fall inte någon sådan. Däremot tänkte jag uppmärksamma en svensk förfalskning på amerikanska eBay! Där har man nu, till skillnad från Tradera, förbjudit förfalskningar och myntkopior. Sedan är det bara frågan om hur detta efterlevs och följs upp? Intentionen är dock bra! Med den korta beskrivningen ”SWEDEN 1649 1 ORE ABOUT UNCIRCULATED RARE THIS NICE” saluförs just nu en välkänd kopia av drottning Kristinas Avesta-öre 1649. Detta är en förfalskning som dök upp under 1970-talet, när myntsamlandet (bl.a. p.g.a. inflationen) fullkomligt exploderade. Alla skulle samla mynt! Ett gylle tillfälle för falskmyntare alltså. Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Säter-öre 1639, Nyköpings-fyrk 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrk 1627, 2 Öre KM 1662, Säter-öre 1625 med ”spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 med ram … och förmodligen också Vadstena-klipping-arna 4 och 8 mark ”blodsklipping” 1568. Gemensamt för alla dessa är att de är maskin-präglade med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Då de fem förstnämnda mynten i original är valsverkspräglade – är dessa extra lätta att avslöja … för alla de som vet hur dylika skall se ut. Och studerar man detaljerna lite närmare ser man ganska snart att ”stilkänslan” helt saknas.

Även 1644 års stora Kristina-ören av koppar har förfalskats. En av dessa är kanske lite bortglömd – men ändå så pass känd att den fått ett eget namn! – den s.k. ”Forslundaren”. En gjuten kopia av det sällsynta och eftertraktade Avesta-öret 1644 med arabisk 4:a (årtalet M DC XL4 istället för M DC XLIV). Vår störste special-samlare av dessa mynt, Sten Törngren, beskriver denna kopia så här i sin variant-förteckning från 1991:  - ”På 1960-talet lät sålunde handlanden Forslund i Lund tillverka kopior i Köpenhamn av den s.k. arabiska fyran”.

Jag råkar ha ett exemplar av denna ”Forslundare” i min (nu ganska omfattande) falskmyntsamling. Och den ligger i en gammal papperspåse med påskriften ”Avgjutning”. Kanske är påsen original och kanske såldes dessa kopior under rätt varudeklaration till samlare som saknade varianten? Så har nämligen skett både en och två gånger – t.o.m. av museibutiker! Problemet med detta (omärkta kopior) är dock att de alltid, förr eller senare, dyker upp igen och då är kanske inte varesig säljarens beskrivning eller köparens fackkunskaper på toppnivå. Många är de som blivit lurade av till synes harmlösa myntkopior genom åren. Även experter på stora internation-ella auktionshus har blivit lurade.  – Ja t.o.m. de som påstår sig ha ”hög kompetens till sitt förfogande” och ”bedriver Sveriges äldsta auktionsverksamhet för mynt”.  ;o)

Ja, det var det 60:e blogginlägget … och den 178:e myntbilden … det tar sig!

Barbariska romare

Idag för 1926 år sedan (år 86 e.Kr.) föddes det en liten gosse i staden Lanivium (Lanuvio) ca 3 mil sydost om Rom. Eftervärlden känner honom bäst som Antoninus Pius, romersk kejsare 138-161 e.Kr. Han växte upp på släktgodset Lorium, 2 mil väster om Rom, där han fick sin initiala utbildning. Hans far dog ung och sin uppforstran fick han istället av sin farfar och morfar – vilka han senare ärvde och blev då en av Roms rikaste män.

Antoninus Pius beskrivs som lugn, plikttrogen och ordningsam, men utan några större ambitioner. Som 51-åring adopterades han år 137 e.Kr. av kejsar Hadrianus (117-138 e.Kr.) – kanske som en tänkt ”mellan-akt” inför Hadrianus unge släktings, Marcus Aurelius (161-180 e.Kr.), trotillträde? Det där med adoptionen var för övrigt en komplicerad histo-ria, för samtidigt som Hadrianus adopterade Antoninus Pius, så krävde han att Pius i sin tur adop-terade nämnde Marcus Aurelius samt unge Lucius Verus (161-169 e.Kr.). Antoninus Pius blev emellertid långvarigare än väntat på tronen – hela 24 år faktiskt!  Men han genomförde inga större omvälvningar under sin tid som kejsare, utan bevarade det han fått från sina föregångare – d.v.s. det romerska riket när det var som störst. Ni som inte samlar romerska mynt, men sett filmen Gladiator med Russell Crowe, känner säkert igen en del av ovanstående namn.

Som framgått av tidigare blogginlägg har jag en liten förkärlek för charmigt barbariska, illitterata, antika prägligar av allehanda slag. Imitationer (eller samtida förfalskningar) av ”riktiga mynt”, men som likväl cirkulerat som mynt. På den översta bilden ser vi två silver-denarer slagna i Rom 148/149 resp. 152/153 e.Kr.             – Men hur kan man veta det? Är det inte väldigt svårt det där med rom-erska mynt?  – Nja, visst är ämnet stort – men att komma igång är ganska enkelt. På det översta myntet (på översta bilden) läser vi: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XII – COS IIII  = Antoninus Augusto Pius Patri Patriae Tribunica Potestate XII – Consuli IIII . . . eller på svenska: Kejsar Antoninus Pius, landsfader, innehavare av regeringsmakten i 12 år – Konsul för 4:e gången. Själva dateringen ligger alltså (i detta fall) i ”TRP XII” som motsvarar år 148-149 e.Kr.

På nästa mynt står det: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XVII – COS IIII … som då är präglat år …?  … (fem år senare).

När jag kikade bland mina Antoninus Pius-denarer fann jag också en barbariserad dito i samlingen (myntet överst på bild 2). Döm om min förvåning när jag genom ett snabbt googlande hittade en ”likadan” bland de barbariska mynten på  Coinproject.com!    Och när jag tittar närmare upptäcker jag att det endast är åtsida som är stampidentisk. Frånsidorna har båda COS IIII, men olika gudinnor; AEQUITAS standing left holding scales and cornucopia . . . ANNONA standing left holding heads of grain. Motiven är alltså desamma som på översta bilden. Original – och imitationer m.a.o.

Och det är så här forskarna jobbar när de ”bygger” stampkedjor. De söker efter mynt som är stamp-identiska på en sida men olika på den andra. På detta sätt kan de ”lägga pussel” och se vilka mynt som hänger ihop. Vanligtvis place-rade man myntets porträttsida som understamp (därför att under-stampen generellt höll 2-3 längre än överstampen) och frånsidan som överstamp. Den här kopplingen mellan EN åtsida och TVÅ frånsidor kan alltså sägas vara i högsta grad typisk! Något som man då rakt inte kan säga om lejonparten av ”Sveriges första mynt”. Dessa stampkedjor saknar all produktionsteknisk logik och ser mera ut som jättelika statbon än stampkedjor. ;o) Någon seriös teori till varför det se ut som det gör, har ännu inte kunnat presenteras.

Riksdaler – Riksdaler Specie

Idag läser jag på Roland Falkenssons blogg om ”Troyska ass utan randskrift”, d.v.s om det ”provmynt om 1 Riksdaler 1829 med slät rand” som ingick i Julius Haganders samling och som auktioneras i Osnabrück av firmorna Künker & Nordlind den 30 oktober 2012. Falkensson konstaterar kort och gott:  – ”Vi var några som satt och diskuterade myntet på kvällen efter visningen, och det slutade med att vi var överens om att det sannolikt är en efterprägling”.  – Är det så enkelt? – Har han rätt? – eller är han för kategorisk?

Enligt 1830 års myntförordning skulle 1 Riksdaler Specie väga 34,00 gram och inne-hålla 750/1000 silver, vilket ger en finvikt på 25,50 gram. Dessförinnan hade (ända sedan myntordningen 1664) gällt att 1 Riksdaler vägt 29,25 gram och haft en halt på 878/1000 silver, som betyder en finvikt på 25,70 gram.

Varken Künker eller Falkensson verkar ha reflekterat över att nämnda ”provmynt / variant / efterprägling”, eller vad man nu vill kalla det, faktiskt utger sig för att vara 1 Riksdaler 1829 – men väger som 1 Riksdaler Specie av 1830 års myntordning. Den skall med andra ord, under inga omständig-heter, ha randskriften: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, d.v.s 25,70 gram finsilver. Att den nu saknar randskrift och är slagen med ”gamla” (1829 års) stampar efter 1830 års viktstandard (som egentligen skall ha randskriften: ”75/100 DELAR FINSILVER”), antyder att det faktiskt KAN vara frågan om ett provmynt? – Kanske ville man 1830 testa nyskrodade myntämnen (tjockare och med 75% silver) och använde då förra årets stampar – trots frånsidans felaktig valörangivelse? Om det var ett prov skulle de ju ändå inte komma ut. Är det förresten någon som kollat upp halten/densiteten?

Praxis är att myntstampar skall förstöras efter ”utfört uppdrag”. Självfallet förekommer ”undantagen som bekräftar regeln”, t.ex. 1 Riksdaler 1820 med Karl XIII:s åtsida. Men med medaljstampar kan det många gånger förhålla sig annorlunda. Dessa kan ibland arkiveras iställer för att makuleras. Och det är i detta ”gränsland” mellan mynt och medaljer, som exv. kastmynt, minnesmynt eller vissa typer av provmynt/försöks-präglingar kan komma att hamna. Ibland kanske inte ens myntverkspersonalen var säker på alla produkters rätta benämning? Därför har många stampar till ”gränsfall”, såsom kastmynt, provmynt & ”jubelriksdalrarna” 1721 (Hedlinger) och 1821 (Grandell) arkiverats som medaljstampar istället för att ha makulerats som myntstampar.

I Svensk Myntförteckning (SMF) av Christian Hamrin och Jan L. Hyllen-gren 1988, s. 32, anges felaktigt vikten 34,0 gram för de s.k. ”Troyska Ass-riksdalrarna” 1827 och 1829. Rätt vikt skall alltså vara 29,25 gram. Både Hamrin/Hyllengren och Falkensson placerar den ringslagna ”1 Riksdaler 1822″ (Hagander auk 2, nr 5179, vikt 29,15 gram, slät rand – f.ö. ingen ”Specie” som ibland anges) bland prov-mynten, medan de beträffande dubbeldukaten 1830 har lite olika uppfattningar om denna skall betraktas som provmynt eller inte. Falkensson poängterar att ”endast en handfull ex. kan ha präglats” och placerar den (därför?) bland provmynten.

Överlag tycker jag Falkenssons ifrågasättande är bra. Det är bara genom fram-kastande av olika hypoteser och bearbetning av demsamma som den numismatiska forskningen kan gå framåt. Alldeles för många håller igen och vågar inte ”bolla sina idéer”.  – Det kan man inte anklaga Falkensson för.

R.F.  – ”Efterpräglingar är besvärliga tingestar som oftast präglats av den enda anledningen att fylla luckor i olika samlingar. Trots att det är orginalstamparna som använts så är det ju ändå inte riktigt äkta. Det finns för all del olika graderingar av dem, en del helt harmlösa medan andra som, för en nogräknad samlare, inte är mer än marginellt bättre än en kinakopia. Problemet är ju i slutändan att samlare kan luras att betala stora pengar för något dom tror är orginellt och värdefullt, och sedan visar det sig att det är något som är tillverkat i efterhand för att fungera som luckfyllare”.

Den helt onödiga jämförelsen med Kinakopior!?? (en väsensskild företeelse!) tar kanske ner helhetsintrycket ett par pinnhål – men det kan man ju ta som en parentes, om man vill. Avslutningsvis vill jag bara nämna att myntmästaren Christoffer Borg (1779-1837), verksam vid Myntverket i Stockholm 1821–1837, faktiskt också var en stor myntsamlare! Och läser man i Bokauktionskammarens katalog öven hans efterlämnade samling, Stockholm 1839, kan man nog ana att han kanske ”fick med sig hem ett och annat från Myntverket” . . .  intressant läsning!  ;o)

Belli eller Karlsteen?

Apropå Tradera och vilka oväntade skatter som där kan dyka upp – bland allt loppisskräp ;o) … inköpte jag för ett par-tre år sedan en liten oansenlig medalj i förgylld brons, som dessutom är perforerad. Upptäckte den alldeles av en slump och kunde några minuter senare ”snajpa” (sista-minuten-bjuda) hem den för en hundring eller så? – Man kommer ihåg klenoderna – men inte priset.  ;o) Anledningen till att jag blev intresserad av denna lilla jetong var helt enkelt att jag kände igen den från Stig Stenströms lysande bok om mynt- och medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718). Kan varmt rekomenderas – speciellt till myntsamlarna!

När jag sedan plockade fram Stenström (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1945) … så mycket riktigt, där fanns den!  – Och där kunde man läsa:

Bildframställningen är hämtad ur den Trojanska hjältesagan och visar Odysseus, när han ställde sig vansinnig för att undandraga sig striden mot Troja. Odysseus spände härvid en oxe och en åsna för plogen och sådde salt i fårorna, men Palamedes, som sänts för att hämta honom, lade den nyfödde Telemachos framför plogen, varvid fadern vek åt sidan, dymedelst röjande, att han hade sitt fulla förstånd.

Undersöker man saken lite närmare finner man att denna lilla medalj egentligen är en hybrid mellan två olika medaljer (inte renässanskopior av antika mynt, som det står i NNÅ 1945). Båda dessa original är utförda av den mycket berömde italienske ädelstensgravören och medaljkonst-nären Valerio Belli (c. 1468-1546). Den första över Kimon Athenaios (åtsidan = Attwood 353a) och den andra över Palamedes (frånsidan = Attwood 342a). Men hybriden är mig veterligen inte känd för experterna på italienska renässans-medaljer. Dessutom är den präglad (med delvis brustna stampar), vilket inte verkar vara fallet med andra medaljer av Valerio Belli. Flera omständigheter talar för att Stenström nog har rätt i sin teori att det rör sig om ett gesällprov utfört av Arvid Karlsteen på 1670-talet.

Denna underliga hybrid förekommer nämligen i en förteckning från 1688 där det även listas sjutton andra medaljer – samtliga utförda av Karlsteen. Dessutom skall de båda omnämnda gjutna Belli-medaljerna sedan länge ingått i den nationella samlingen på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Stenström skriver också: ”Stamparna, vilka äro spruckna, förvaras på Myntverket”. Nu är det väldigt grovt raster i bilderna från NNÅ 1945, men med lite välvilja kan man skönja stampsprickor även på det vackra exemplar som där avbildas. Detta har emellertid inte gått att få bekräftat från KMK.

Finns det någon i läsekretsen som vet mer är ni hjärtligen välkomna att kommentera!

Hur många ex. finns det?

Det är inte alltid så lätt att tvärsäkert veta hur många exemplar det finns av en viss mynttyp. Mynthandlare och auktionsfirmor försöker väl i bästa fall göra så gott de kan … men som upprepade gånger framhållits av en välkänd dansk numismatiker vid namn Morten Eske Mortensen, så förekommer det också en hel del plagiering av tidigare uppgifter. Det går ju naturligtvis mycket snabbare att skriva av det någon annan skrivit än att göra sin egen research. Sedan kan man alltid ställa sig frågan var man skall dra gränsen för dessa efterforskningar. Mortensen brukar säga att har man inte gått igenom alla auktions-kataloger som finns (i Mortensens bibliotek ;o)) så har man inte gjort tillräckligt. Men detta är i mina ögon mest ett – lite märkligt – sätt att försöka sälja de årsböcker med auktionsnoteringar som denne utger. För varför skall man begränsa sin forskning till ett mer eller mindre selektivt urval av auktionskataloger? Det finns ju rara mynt som både auktionsfirmor och Mortensen missat p.g.a. att det sålts via online-auktion istället för en utvald katalogiserad s.k. offentlig auktion.

På senaste SNF/MISAB-auktionen ägnades två helsidor till lika många Norrköpings-ören 1626. Detta är en mynttyp där 98-99% av alla bevarade exemplar kan beskrivas som SM 104b (4 på bilden t.h.), men där det på senare år dykt upp en rad tidigare okända undertyper. SM 104d (3) är felbeskriven i SM (Sveriges Mynt 1521-1977 av Ahlström, Almer och Hemmingsson), då den anges som ”Unik KMK” trots att KMK saknar den!  Däremot är Wedbergs ex. känt sedan 1912 och har genom åren vandrat runt mellan samlare och handlare enligt följande:
Wedberg > Berghman > Svensson > Ahlström > Tingström > Törngren > Ahlström auk. 21:170 > P-G Carlsson > Törngren.

Så sent som 2002 dök det upp ytterligare ett exemplar av detta mynt på Ahlström auktion 65 (nr 160). Och två auktioner tidigare, på Ahlström auktion 63, 2001 (nr 320) hade det framkommit en helt ny undertyp (2b). Denna saknar GAR i åtsidans fält och har omskriften GVST ADOL DG REX SVECIÆ istället för MONETA NOVA 1 ÖR. Även frånsida är helt annorlunda, med valören i fältet samt omskriften MO NO CIVIT NORCOP 1626 BK istället för CIVIT NORCOPENSIS 1626.  År 2007 slumpade det sig så att två olika exemplar av en hybrid till förgående kom i dagens ljus. Dessa skiljer sig från föregående undertyp genom att åtsidan har både GAR och omskriften GVST ADOL DG REX SVECIÆ (2a). Först sålde Selins Mynthandel i Stockholm ett exemplar i kvalitet 1/1+ på Tradera 2007-08-07 (nr 46129721, såld för 14.000:-) och sedan Nordlinds Mynthandel i och med första Bonde-auktionen 2007-11-23 i kvalitet 01 (nr 292, såld för 33.000:- +20% prov.). Frågan är hur många kända exemplar Mortensen hade i sin databas vid detta tillfälle?  ;o)

Året därpå lyckades undertecknad fynda ett (tidigare okänt?) exemplar av SM 104a, ”Unik KMK”, (1) på Høilands online-auktion i Köpenhamn (beskriven som SM 104b). Denna fanns exv. med på Göteborgs Numismatiska Förenings lilla utställning i samband med myntmässan våren 2009. På hösten samma år bjöds den ut på Tradera och såldes senare som en ”bra julklapp” till en välkänd svensk samlare och numismatisk skribent. Eftersom även detta exemplar lyckades ”smita förbi” de s.k. offentliga auktionerna är det kanske inte så konstigt att både MISAB och Mortensen? missat detta mynt i sina listor. Det är med andra ord inte alltid så lätt att tvärsäkert veta hur många exemplar det finns av en viss mynttyp.

Och har vi nu tur så finns det någon läsare därute i cybertrymden som kan komplettera detta med ytterligare okända exemplar, nya varianter och undertyper . . .