Varit hängd klockan 12 …

Publicerat av
4

Nä då, det är inte frågan om någon offentlig hängning mitt på blanka dagen … 😉

Nej, idag tänkte jag, på förekommen anledning, tipsa lite om hur man kan avslöja om ett mynt har ”varit hängt”  (monterat) eller inte …?

Tidiga svenska dalrar och riksdalrar har många gånger bevarats till våra dagar tack vare att de varit hängda (d.v.s. att de haft en pålödd ögla och burits i en kedja runt halsen) och genom denna alternativa användning lyckats undgå smältgrytorna exv. i samband med Älvsborgs lösen, då massor av silvermynt gick åt.

Av denna anledning bör man granska stora silvermynt från 15-1600-talen extra noga på två speciella ställen – klockan 12 på åt- och frånsidan, samt på motsvarande ställe på andra sidan. Svartsjödalrar är t.ex. oftast hängda kl. 12 på frånsidan (ovan Kristus-bilden), medan man på sonen Eriks dalrar, statistiskt sett, oftast finner hängspåren kl. 12 på åtsidan (ovan kungabilden). I det senare fallet letar man alltså efter oregelbundenheter (lödspår) högst upp på åtsidan och följer sedan randen för att se hur det ser ut på den och på motsvarande punkt på frånsidan. Eftersom dessa mynt inte har regelbunden stampställning kan hängmärkena då hamna exv. kl. 2 på frånsidan.

Oftast är detta ganska enkelt att konstatera (men kanske svårare att erkänna?), men det finns också sällsynta exempel på mycket snyggt borttagna monteringsspår. Mynt som är/varit förgyllda eller polerade sätter naturligtvis genast igång varningsklockorna och då kommer luppen fram. Kan väl också hastigt nämna att på 17-1800-talen blev det allt vanligare att montera mynt som broscher … speciellt Gustav III:s riksdalrar … och då sitter lödspåren (nålens infästningar) vanligen på frånsidan kl. 3 och 9 istället.

Ny medaljbok från GNF!

Publicerat av
Svara

Idag anlände månadens kallelse från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF). Denna gång var försändelsen extra tjock, då den även innehöll föreningens senaste småskrift – den 30:e i ordningen!

Författare är även denna gång den flitige Bo Gustavsson och titeln lyder: ”Ivar Johnsson som medaljkonstnär”.

Förutom spännande läsning om Pehr Dubb (GNF 26) och Johan Frans Podolyn (GNF 29) har Bo Gustavsson tidigare skrivit om en annan ”tråkig” medaljkonstnär, nämligen Karl Hultström (GNF 27). Och nu ger han sig alltså på skulptören Ivar Johnsson (1885-1970), som även utfört ca 35 medaljer. Missförstå mig rätt. När jag lite vårdslöst skriver ”tråkiga” medaljkonstnärer, så syftar jag varken på deras person eller deras produktion – utan snarare på att de kanske inte tillhör de allra mest framträdande och eftertraktade medaljörerna under sin tid. – Lite bortglömda om man så vill.

Min absoluta favorit bland Ivar Johnssons medaljer är utan mista tvekan den över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg (1840-1909). – En man i kubb (eller plommonstop) – bara en sådan sak! Dessutom en frånsida med kända byggnader i Göteborg – Skansarna Lejonet och Kronan, Kronhuset, Tyska kyrkan och Domkyrkan.

Medaljen, som präglads genom juvelerarfirman W. A. Bolin i Stockholm 1926, utdelades ”som belöningsmedalj i samband med de tävlingar som anordnades för att stimulera till att skapa vackra och välskötta trädgårdar, gårdar och balkonger”. Den mäter Ø 56 mm (18:e storleken) och är känd i guld, silver, brons … och gjutjärn! Har f.ö. varit lycklig ägare till den sistnämnda rara gjutjärnsmedaljen (en gång inköpt tillsammans med en dito i form av Carl Milles Göteborgs-medalj 1923). Men dessa överlät jag åt en special-samlare på Göteborgs-medaljer – eftersom han behövde dem bättre än jag.  😉

Idag fick jag dessutom lära mig att denna ”kubbmedalj” finns i olika upplagor (varianter). När man 1931 behövde upphandla flera exemplar av medaljen, fann man nämligen att stamparna var defekta, varför man nödgades beställa nya. Detta skedde hos Sporrong & Co (med just den märkningen på randen).
Den senare upplagan har Sporrong emellertid ”städat upp” (retuscherat) en aning, genom att förtydliga inskriptioner och vissa detaljer (exv. en mindre och skarpare konstnärssignatur, större kanongluggar på Skansen Kronan etc. – se bild). Intentionerna har säkert varit goda, men den senare modellen tappar något i känsla och ger, som Bosse skriver, ”ett mera livlöst intryck”.

Har du inte redan fått Bo Gustavssons nya bok med posten, är det bara att gå in på GNF:s hemsida och söka medlemskap. Småskrifterna ingår i medlemsavgiften.

Året var 1867 …

Publicerat av
Svara

En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Sahlström (1849-1925) hoppade av firman redan efter ett par år, men Harald Waldemar Selling (1841-1920) drev rörelsen fram till 1886, då han emigrerade till USA. Chefen för Göteborgs Museum, kammarherre Magnus Lagerberg (1844-1920) var firmans ”sleeping partner” under alla år fram till slutet – anno 1886.

Magnus Lagerberg var en mycket stor gynnare av svensk medaljkonst och har bl.a. kallats ”1800-talets största medaljentusiast”. Det är högst troligt att han haft ett finger med i spelet då Selling från 1869 och några år framåt, utgav en rad medaljer av unga göteborgska förmågor som, Aron Gerson och Ernst Hugo Ekwall. Elias Brenner-medaljen, som illustrerades i förra blogginlägget, graverades av Ekwall i Göteborg och slogs 1876 i en mjuk tenn/bly-legering. Året därpå präglades dessutom 15 ex. i brons och 12 ex. i silver (Ø 46 mm, 45,5 gram) på Kongl. Myntet i Stockholm. Kanske var dessa tänkta som Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) första medaljer? Så blev det emellertid inte, eftersom man beslutade utge en liten jetong (Ø 31 mm, 12,5 gram) istället. Denna graverades 1877 (jämte dito över Keder och Berch) av den mera välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg. Givetvis var det medaljentusiasten Lagerberg som initierade – och betalade – även dessa.

Magnus Lagerberg var dessutom en av grundarna av SNF, tillsammans med herrar Stiernstedt och Snoilsky. Riksheraldikern friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var åldermannen i sällskapet och hade både ett stort kunnande och en stor myntsamling. Han var given som SNF:s förste ordförande. En post han innehade fram till sin död 1880. Greve Carl Snoilsky (1841-1903) var förutom skald, diplomat och bibliotekschef även myntsamlare och numismatiker. Han var dessutom SNF:s ordförande åren 1891-1903.

På bilden ovan ses tre medaljer över Stiernstedt, Snoilsky och Lagerberg. Den första, med Stiernstedts motto på reversen; ”Arbete Vinner Seger”, är graverad av Veyrat i Brüssel och använd som spelpenning. De två följande är formgivna av Adolf Lindberg.

Skulptören och medaljkonstnären Gösta Carell (1888-1962) har gjort jubileumsmedaljen på bilden här till höger, utgiven av SNF 1948. På åtsidan föreningens tre grundare och på frånsidan ”en fri tolkning” av diverse numismatiska objekt i olika storkekar – långt ifrån skalenliga.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Högbergs ”Svenska Numismatiker under fyra sekel”, Göteborg 1961 och Nordlinds ”Harald Waldemar Selling 1841-1920. Skandinaviens förste mynthandlare”, NM XLI, festskrift till Ian Wiséhn, Stockholm 2001.

Datorer är bra … när de funkar!

Publicerat av
Svara

Hur klarade man sig egentligen innan datorernas tid? När jag återvände till kontoret efter elvakaffet i fredags … ja då var datorskärmen totalt svart. Inte ett liv, hur jag än försökte. Fram med en gammal laptop och koppla in den istället. Och se, det funkade (via VGA). Hmm, det måste nog vara grafikkortet i den stationära burken som gått …?  – Eller är det kanske något värre som moderkort eller hårddisk etc.? Hmm, när gjorde jag en ordentlig backup senast …? Hur mycket material har man egentligen samlat på sig?

Ja, ja hur som helst, iväg till stan på lördag för att kolla upp om det fanns någon som kan hjälpa till med detta? Får tag i en toppenkille på Elgiganten som kopplar upp datorn till en TV-skärm (via HDMI) och konstaterar att den är helt OK!? Hmm, det var alltså något fel på bildskärmen likt förbenat. – IGEN! Till saken hör att jag på kort tid redan ”förbrukat” två HP-skärmar (utbytta genom garantin). Killen på Elgiganten håller med om att det är högst märkligt att skärmen funkar via VGA men inte via DVI eller HDMI. Okey, då får vi i värsta fall koppla in TV:n så länge … Nja, det blir lite för krångligt … vi får nog googla lite istället och se om fler haft problem med denna bildskärm? Det visar sig snart att en hel rad HP-kunder haft i stort sett samma problem, som de med varierande framgång försökt åtgärda. Flera hade bytt grafikkort, utan att saken blivit bättre. Andra hade (tillfälligt?) lyckats genom att rycka ur alla kablar och ”reboota” skärmen. Tja, vi får väl testa … och döm om min förvåning när det faktiskt fungerade! – Ja, än så länge i alla fall. Vi får väl se hur länge det varar …

Och vad har nu allt detta med, den av Magnus Lagerberg initierade och av Ekwall d.ä. graverade, medaljen över ”den svenska numismatikens fader”, Elias Brenner (se vinjetten), att göra …?  – Inte ett smack! … men visst är det en fin bild …?  😉

Nytt norskt myntfynd!

Publicerat av
1

Försöker hänga med vad som händer på myntfronten här hemma och runt om i världen. Internet finns ju även på landsorten och man vill ju hålla sig uppdaterad. Vid dagens myntsurfande noterade jag bl.a. att även ”SNF-bloggaren”, Ingemar Svensson (SNF:s sekreterare), hade uppmärksammat GNF:s förestående 70-årsjubileum! – Det var nog första gången jag läst något om Göteborg där. 😉  KUL!  – Lite variation skadar inte.

Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) leder ju för övrigt fortfarande tävlingen om Sveriges vackraste numismatiska medalj.  – Ja, om du frågar mig alltså.  😉

Gunvor Svensson Lundkvists härliga jubileumsmedalj från 1973 är mycket vacker, charmig – och svårslagen! Vill minnas att upplagan i silver endast är 52 ex. – men man vill ju gärna ha minst två exemplar i alla fall … för då kan man ju visa båda sidor samtidigt.  😉

Surfade vidare och hamnade i vårt kära broderland i väst, där jag fann Kjetil Kvists trevliga och läsvärda blogg. Kjetil berättar nu senast dels om att kineserna nu också gjort kopior på så pass enkla mynt som den norska jubileums-tvåkronan 1914, dels att man nyligen gjort ett spännande myntfynd i Norge.

Det rör sig om ett medeltida norskt silvermynt av sterlingtyp som är ihopvikt så att endast frånsidan kan studeras. Vikten är 1,163 gram och tittar man noga kan man skönja ett ganska fylligt kors (short cross-typ). På den monterade bilden har konturerna fyllts i med rött för att förtydliga.

Dessvärre är det väldigt svårt att läsa omskriften på myntet. Kjetil Kvist diskuterar om det kan vara slaget för kung Magnus Lagabøte – eller hans son Eirik Magnusson? Kjetil verkar landa i den senare – och jag är nog böjd att hålla med honom.

Man hade ju gärna vilja veta hur andra sidan ser ut … men det är nog tveksamt om någon konservator vågar sig på att försöka räta ut myntet? En möjlig alternativ metod skulle kunna vara att, efter ordentlig rengöring, tillverka en galvanokopia av koppar – och sedan räta ut den istället.  – Fiffigt va?  🙂

På bilden t.h. illustreras tre olika typer av Eriks sterlingar. Den som anses äldst är den med omskrifterna ERICVS REX – BENEDICTVS DEVS. Som ni märker saknar den de fembladiga rosorna i korsvinklarna – precis som det nya norska fyndet.

Det är faktiskt inte första gången som dessa och liknande mynttyper avhandlats här på Myntbloggen. Redan i maj skrev jag om en ”Västsvensk penning …?” och ”Edvard I:s nya mynt 1279”. Detta sedan jag läst SNT och fått syn på ett obestämt mynt jag länge haft i min samling. Kanske är det norskt? Kanske är det svenskt? Som så ofta har experterna olika åsikter.

Boktryckarkonstens fader

Publicerat av
Svara

Med anledning av att Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag, skriver Dick Harrison idag om Johannes Gutenberg (ca 1400-1468), boktryckarkonstens fader.

Dick Harrison skriver bl.a.
– ”Johann Gutenberg från Mainz, som egentligen var guldsmed, utvecklade ett sätt att tillverka matriser (gjutformar), med vilka det var möjligt att tillverka likadana bokstavstyper i metall.

Det är inte utan att man kan skönja vissa likheter med mynttillverkning medelst punsar, matriser och stampar. Harrison fortsätter:  – ”Själva pressen var det minst innovativa – det var troligen en vidareutveckling av träpressar som bland annat användes för att pressa vindruvor”. Även här finns paralleller till myntpräglingsteknik. Skruvverket (även kallad balancier) introducerades omkring 1530 (enl. Cooper) och Gutenbergs bibel trycktes 1555-58.

Bronsmedaljen över ”Johannes Guttemberg” är graverad av Gayrard år 1818 och ingår i Durans medaljserie ”öfver ryktbara män af alla nationer”. Denne Gayrard har för övrigt också gjort medaljer över Dante, Gustav Vasa och Galileo Galilei – i Durans regi.

Hedlinger 1729 & Fehrman 1755

Publicerat av
2

Idag tänkte jag att vi skulle ta en närmare titt på Hedlingers vackra medalj över Riksbanken, som ju var på tapeten här i fredags.

Medaljen formgavs år 1729 av den i Schweiz födde mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771).

Bror Emil Hildebrand tar upp den som nr 21 (under Karl XI), där han rubricerar den som ”Rikets Ständers Bank grundlagd den 17 september 1668”. Och i Peter Felders verk har den nr 109.

Åtsida: En krönt kvinna (Sverige) i antik dräkt, med handen på sin trekrönta sköld och ett lejon vid sin fot, sitter, stödjande armen på en kub, på framsidan prydd med de fyra riksståndens sinnebilder, över vilka pengar falla ur två ymnighetshorn.
Omskriften: HINC. ROBVR. ET. SECVRITAS.  = HINC ROBUR ET SECURITAS
(= Härav styrka och säkerhet).

Frånsida: Riksbankens hus vid Järntorget i Stockholm. Nederst i exergen: EXSTRVCTA. HOLMIÆ. A. MDCLXVIII.  (= Uppförd i Stockholm år 1668).
Omskriften: BASILICA. ARGENTARIA. ORD. R. SVEC.  = BASILICA ARGENTARIA ORDinis Regni SVECiae = Sveriges rikes orden ”basilica argentaria” (typ börslokal).

Medaljen mäter hela Ø 63 mm och dess tillverkning har därför krävt enorma präglingskrafter. Detta fick i sin tur till följd att Hedlingers stampar brast – och nya måste tillverkas. Detta skedde år 1755 och eftersom Hedlinger flyttat tillbaka till sitt hemland redan 1745, gick uppdraget till dennes främste elev, Daniel Fehrman (1710-1780).

De båda varianterna är i stort sett identiska, men en liten detalj skiljer. Hedlinger har diskret och finurligt signerat sin medalj med ICH – 1729 på några av mynten som strömmar ut ur åtsidans båda ymnighetshorn. Och Fehrman har då på motsvarande sätt signerat DF – 1755. Kanske lite svårt att se på de kraftigt förstorade bilderna – men signaturerna finns där. En bokstav/siffra per mynt.

Kompletterande illustrationer av Daniel Fehrmans signatur på 1755 års upplaga av denna medalj.
Klicka på bilden för förstoring. 

LACAG TAADA ISKA EGG!

Publicerat av
Svara

Idag damp det ner ett reklamblad i brevlådan, som vid första anblicken föreföll ha något samband med höstens språkkurser? Det visade sig dock vara ett informationsblad från världens äldsta centralbank – Sveriges Riksbank, grundad 1668.

När jag gick i skolan fick man lära sig svenska och engelska. Därefter stod valet mellan tyska och franska. Det blev tyska – och sedan ”fyraårig teknisk”, främst p.g.a. att denna linje innehöll minst språk. Detta var nämligen inte alls mitt favoritämne. Den lilla tyska jag lärde mig räcker väl på sin höjd till att beställa en Jaeger Schnitzel und Bier, bitte.  😉

Tydligen är språk som tyska och franska … latin, ryska, portugisiska  … mandarin, hindi, japanska etc. helt ute nu för tiden.  – Åtminstone om man får tro Riksbanken, som istället ser sig nödgad att 2013 kommunicera med medborgarna på ”fyra nyanser av arabiska”?, serbokroatiska?, somaliska?, romani? m.fl. språk.  – Idag behövs det tydligen betydligt mer än: KOLLA PENGARNA!

(Maghreb)arabiska siffror har vi ju förvisso fått lära oss använda sedan vårt första årtalsmynt kom ut år 1478. Svårare är det med de arabisk-turkiska dito, men även dessa behärskas av många myntsamlare. Men vad Riksbankens långa lista av märkligt kombinerade krumelurer egentligen är för språk?  – Ja, det övergår åtminstone mitt förstånd. Även Google har sina begränsningar.

Med tanke på hur serviceminded våra s.k. affärsbanker är när det gäller ”Riksbankens betalningsmedel” (sedlar & mynt), är det i alla fall tryggt att höra att:
– ”Riksbanken ansvarar för att försörja landet med sedlar och mynt och ser till att pengarna behåller sitt värde över tiden”.  – Nu kan man sova lugnt.  😉

Ha en trevlig helg!

P.S.  Artikeln om Evert Taube-medaljen … ser för närvarande ut att bli en bok …?  😉

Att skriva mycket tar tid …

Publicerat av
Svara

Idag har jag gjort fortsatta efterforskningar och skrivit vidare på en artikel som bara växer och växer … och det är mestadels morfars fel – trots att jag aldrig träffat honom! Jodå, bilden är en ledtråd – det har med Evert Taube och hans svärfar, hovkonstgjutare Herman Bergman att göra … men mer än så blir det inte idag … Håll ut!  😉

Grattis Tjabo!

Publicerat av
Svara

Idag firar Kung Carl XVI Gustaf
40 år på tronen. Grattis!

Kvällens ”minnesprogram” signerat Sara Bull (en timslång intervju utan en enda vettig fråga) var väl ungefär lika uselt som gårdagens jubileums-konsert var strålande bra! Det är minsann inte var dag som stockholmarna lyckas producera ett så underhållande TV-program. Hatten av speciellt för den fullkomligt lysande konferenciern Stefan Forsberg på Konserthuset.

Sveriges Riksbank vill också vara med och fira – med ett minnesmynt! … men inte idag. Nej, man har dessvärre helt missat timingen för denna utgåva. Och detta trots att man haft gott om tid på sig. Redan i mars månad skrev man så här på sin hemsida:

– ”Alla 1-kronor som ges ut 2013 får den här speciella präglingen. Mynten kommer ut tidigast under november 2013 eftersom utgivningen av bruksmynt styrs av efterfrågan i samhället. Därför kan det dröja innan mynten kommer ut i cirkulation”.

Dålig planering med andra ord. Och en försutten chans att ”göra lite reklam”. Svagt.

För formgivningen av det nya minnesmyntet svarar den produktive skulptören, mynt- och medaljgravören Ernst Nordin … som figurerade här på Myntbloggen för på dagen ett år sedan. Ernst är för övrigt också konstnären bakom ”2015 års mynt”, som i sann Riksbanks-anda kommer att utges i slutet av oktober 2016 …  😉