Kategoriarkiv: Tillverkningsteknik

Falska plåtmynt: ”1/2 Daler SM 1710”

Publicerat av
12

Häromdagen fick jag en fråga angående ett falskt plåtmynt på Tradera. Svarade lite kort att det förmodligen är av småländskt ursprung (med hänvisning till Myntbloggen 2013-02-19), tillverkat omkring 1970, samt att det lätt kan avslöjas p.g.a. den av falskmyntaren missuppfattade värdehöjningen
”1 Daler SM” som aldrig existerat. (Skall vara 3/4 Daler SM). Idag tänkte jag passa på att vidarutveckla detta och visa lite olika ”varianter” på denna mycket vanligt förekommande förfalskning.

På bilden ovan ses två olika exemplar. Den vänstra är präglad i koppar och saknar motstämplar. Den högra är gjuten i mässing (efter en präglad kopia!) och har en felaktig värdeförhöjning (1 Daler SM istället för 3/4 Daler SM). Nedan har jag satt ihop ett bildmontage med både präglade och gjutna kopior av 1710 års halvdalersplåt.

Notera att de första präglade kopiorna kan ha både varierande (eller snarlik) form och stämpelplacering … medan de senare gjutna förfalskningarna är stöpta ur tre olika formar; utan motstämpling, med 1DSM till höger resp. nedan – vriden 90 grader.

De präglade kopiorna har skarpa detaljer och är ”nästa för bra” utpräglade för denna typ. Till det gjutna har man dels använt tre präglade kopior som förlagor … men man har uppenbarligen även gjort grova avgjutningar av tidigare och bättre gjutna kopior.

Medan de präglade kopiorna med största säkerhet härstammar från den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” någon gång i början av 1970-talet … har de gjutna sannolikt ett annat ursprung. De är senare, klumpigare och har uppenbarligen tillverkats ”i flera upplagor” (eventuellt av olika tillverkare?).

Sakkunskapens trovärdighet

Publicerat av
2

Att googla på ”museichef” är inte direkt upplyftande i dessa dagar. Begränsar man sig till närtid hittar man (förutom Expert stal frimärken framför kameran) bl.a. Museichef slutar efter anhörigjobb och Fd museichefen Salin kan få villkorligt fängelsestraff.

Det verkar inte direkt som museicheferna prioriterar etik, fair trade, konkurrens och juste (schysst) upphandling. Är i och för sig inte så insatt i ”stockholmsskvallret”, men vem har kunnat undgå upprördheten bland alla de kollegor som helt förbegicks när nya KMK skulle byggas upp i slutet av 1990-talet. (Eftersom KMK saknade/saknar vital numismatisk kompetens i huset, var/är man tvungen att köpa in denna istället). Ryktet säger: ”konsultationsarvoden för miljoner * – allt till samme mynthandlare”!?  Hur det än ligger till med detta så är blotta misstanken om svågerpolitik och korruption, något som sänker förtroendet – i varje fall så länge det får stå oemotsagt.

Därför vore det trevligt att få se KMK/SNF/MISAB ta kraftfullt avstånd ifrån sådant otyg. Kanske behöver man utarbeta en policy för hur upphandling, inventering etc. skall gå till? För vi behöver verkligen inte fler skandaler! Det som skett är naturligtvis historiskt under alla förhållanden – men frågan är om man verkligen tjänar på att dessutom försöka sopa det hela under mattan? Skandalen blir inte mindre av att tigas ihjäl.

Apropå trovärdighet och ”fakta” …  – De som hållit på med ämnet svenska mynt under lång tid blir nog ganska förvånade över ”kunskapsnivån” på vissa webbsidor som producerats av ”landets största experter”. Gemene man har naturligtvis klart för sig att exv. Wikipedia (och webben i stort) måste läsas ”med en nypa salt”, men dessvärre tror jag att många tar ”faktauppgifter” från auktoriteter som Kungl. Myntkabinettet och Svenska Numismatiska Föreningen, för just ”fakta”. Av den anledningen tycker jag att båda organisationerna har ett visst ansvar för det man publicerar och ”lär ut”.

I helgen kikade jag lite både på ”KMK:s faktasidor” och ”SNF:s ungdomshörna” ** och blev inte direkt imponerad. Nog borde KMK kunna skilja på Nyköping och Norrköping, vara hjälpligt uppdaterad på olika områdens referenslitteratur etc. Det har faktiskt hänt en del under 40 år inom forskningen på svenska mynt efter 1521 – även om den till 99% skett i privat regi. Den som tar på sig uppgiften att ”lära ut” bör nog lära sig själv först. Och kan man inte själv, ja då får man väl upphandla tjänsten av någon som kan.

Har i samband med detta också roat mig med att så smått påbörja ”en provsida” under vinjettens rubrik: MYNT > Svenska Mynt > Gustav II Adolf > Kopparmynt. Har länge tänkt fylla på dessa rubriker med material – men som så ofta har tiden inte räckt till.

Nu har jag i alla fall börjat …  🙂

 *  2013-10-23:  Ryktet var, som så ofta, inte riktigt korrekt. Enl. nya och mera trovärdiga  uppgifter rör det sig istället om 325.000 kr + moms … för 2½ års arbete … för två man.  – Vilket för mig låter väldigt billigt!

**  2013-10-23:  Eftersom SNF helt förändrat innehållet på länkad sida, har jag lagt in en skärmdump på ”före och efter” istället. Annars förstår man ju inte sammanhanget. Man förefaller (plötsligt?) blivit inspirerad av ett drygt tre gammalt bildmontage från Mynthandeln.com (2010-07-20) som väl ursprungligen egentligen var tänkt som ”en passning” till en annan välkänd bloggkollega. 😉

Omgraverade valsar

Publicerat av
4

Med anledning av gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ge ett par exempel på fenomenet med omgraverade präglingsvalsar.

Gustav II Adolfs Säter-halvören 1628-1629 finns i två typer (i två helt olika gravörstilar):

  • Med s.k. voluter (dekorationer)på ömse sidor om riksskölden.
  • Med slät en rikssköld omgiven av två rosor (på 1629 även utan dessa rosor).

På några av den senare typens mynt kan man skönja delar av myntbilden från den tidigare mynttypen – nämligen de detaljer som punsats djupast i den ursprungliga präglingsvalsen (i detta fall voluterna). Valsen av typ I har alltså fått ett andra liv genom att man slipat ner myntbilderna (dock inte till 100%) och sedan graverat nya myntbilder enligt typ II.  – Det där med återvinning är alltså inte alls något nytt!  😉

Fenomenet förekom för övrigt redan under klippingmyntningen  – på såväl hammarpräglade som valsverks-präglade typer. Ett av de tydligaste exemplen återfinns på vissa tidiga valsverkspräglade Säter-ören 1626 (se nedre myntet på bilden t.h.).

På detta ex. är det gamla årtalet väldigt tydligt – liksom det stora kluvna G:et … som endast förekommer på ett enda valsverks-präglat mynt från 1625 … nämligen den mycket rara typen (i ren Nyköpings-stil!) med ”S i pilvinkeln”. Tittar man sedan lite närmare ser man även spår av nedre sveakronan (krontyp I – se de markerade kronspetsarna på bilden). Notera att man inte brytt sig om vad som tidigare var åt- resp. frånsida. En åtsidesvals har här graverats om med en frånsida.

Har även förberett lite för en ”nybörjarartikel” i ämnet Petter Michelsson … men det tar vi en annan vacker afton. – Trevlig helg på er!

Boktryckarkonstens fader

Publicerat av
Svara

Med anledning av att Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag, skriver Dick Harrison idag om Johannes Gutenberg (ca 1400-1468), boktryckarkonstens fader.

Dick Harrison skriver bl.a.
– ”Johann Gutenberg från Mainz, som egentligen var guldsmed, utvecklade ett sätt att tillverka matriser (gjutformar), med vilka det var möjligt att tillverka likadana bokstavstyper i metall.

Det är inte utan att man kan skönja vissa likheter med mynttillverkning medelst punsar, matriser och stampar. Harrison fortsätter:  – ”Själva pressen var det minst innovativa – det var troligen en vidareutveckling av träpressar som bland annat användes för att pressa vindruvor”. Även här finns paralleller till myntpräglingsteknik. Skruvverket (även kallad balancier) introducerades omkring 1530 (enl. Cooper) och Gutenbergs bibel trycktes 1555-58.

Bronsmedaljen över ”Johannes Guttemberg” är graverad av Gayrard år 1818 och ingår i Durans medaljserie ”öfver ryktbara män af alla nationer”. Denne Gayrard har för övrigt också gjort medaljer över Dante, Gustav Vasa och Galileo Galilei – i Durans regi.

Numismatik är roligt!

Publicerat av
5

Ibland är det riktigt roligt med numismatik. Idag fick jag t.ex. tillfälle att ”dra på smilbanden” när jag ögnade igenom SNF:s auktionskatalog MISAB 9.  🙂

Redan när man läser Dan Carlbergs förord, blir man nyfiken:
– ”Ett klassiskt exempel på ett mynt som däremot är omskrivet och omdiskuterat är Karl XII:s öre SM 1715. På sidan 91 får vi ta del av kopparmyntskännaren Sonny Serrestams syn på detta mynt, som oavsett teori är en kopparmynts-klassiker”.

Serrestam inleder med:  – ”Åtskilligt har skrivits de sista årtiondena om detta mynt, där många spekulationer har gjorts till sanningar utan bevis” …

HaHa!  – Spännande!  – Vilka ”sanningar”!?  – Nya teorier på gång …?

Nix! Dessvärre inte. Märkligt nog bara en uppräkning av gamla ”sanningar utan bevis”. Efter att ha radat upp några strödda spekulationer som ”fakta” (utan att belägga dem), konstateras kort: – ”Det finns således inget som talar för att ettöret är samtida, utan ett planerat men aldrig utgivet mynt, som efterpräglats vid olika tillfällen” … Jaha!?  😮

Glädjande nog kan man dock konstatera att Serrestam nu fått kännedom både om Antikören auktionskatalog 11, 1991 och Mynttidningen 5/6 och 7-1994 … för dessa hade han helt ”glömt bort” i sin notis i Ahlström auktionskatalog 60, 1999.  😉

Sonnys ”lästips” är emellertid alldeles strålande … och återges nedan (med författare) i kronologisk ordning … efter herrar Berch 1773, Stiernstedt 1863, Appelgren 1927 …

Nathorst-Böös; Myntkontakt 3-1980, s.52-57.
Almer/Carlsson; Myntkontakt 4/5-1980, s.80-82.

Ottosson; Antikören auktionskatalog 11, 1991, s. 59-62.
Widjestrand; Mynttidningen 5/6-1994, s. 28-31.
Ottosson; Mynttidningen 7-1994, s. 28-31.
Serrestam; Ahlströms auktionskatalog 60, 1999, s. 78.

Hirsch/Nordlind/Lagerqvist; Bonde 6, 2010, s. 67-68.
Serrestam; SNF/MISAB 9, 2013, s. 91.

Proveniensen på Karlsteens vackra stockholmsöre 1715 (MISAB 9, nr 476) är för övrigt: Ex. Antikören auktion 20, 1997, nr 147 … och för ”omslagsmyntet”  (MISAB 9, nr 438), Arvid Karlsteens berömda peruk-riksdaler 1707, Ex. Antikören auktion 11, 1992, nr 306.  – För den som nu händelsevis är road av provenienser, d.v.s. myntens historia i samlar-/handlarleden. 😉

Numismatik i Rumänien

Publicerat av
Svara

Idag skriver Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Jan-Olof Björk, Växjö, om ett ”oansenligt litet häfte”, under rubriken ”Månadens litteratur” på SNF:s hemsida.

Det handlar om ett särtryck från ”Buletinul Societatii Numismatice Romane” utgivet av Rumänska Numismatiska Föreningen (Societatea Numismatica Romana) 1914-15. Artikeln ”Monete Suedeze falsificate in monetaria din suceava – silingii reginei Cristina” är författad av G. Sion och beskriver varianter av de rumänska s.k. Suceava-förfalskningarna av drottning Kristinas solidus-mynt från Riga, Livland och Elbing. Ett ämne som tidigare tangerats här på Myntbloggen.se vid ett par tillfällen.

Bulletinen där särtrycket ingår finns för övrigt på nätet i PDF-format … och letar man vidare finner man snart att den Rumänska Numismatiska Föreningen (SNR) verkar vara en aktiv förening som följer med tiden. På deras webb finns både ett PDF-arkiv med gamla och nya bulletiner – och en WordPress-blogg!  – Kanske kan SNF lära något …?  😉

Skillnad på mynt och mynt?

Publicerat av
1

Ett par ettöringar från 1638 … är väl just ett par ettöringar från 1638 … – eller?
Ja visst! – Men i samlarkretsar kan ”samma mynt” uppskattas och värderas på helt olika sätt. En enkrona 1875 kan t.ex. kosta 25 kr … eller 10.000 kr – beroende på skick!

Det faktum att att en majoritet av myntsamlare (veteranbilsamlare etc.) åtrår exemplar i så bra skick som möjligt … och att dylika ofta är svåra att finna … är själva roten till dessa ofta kolossala prisskillnader. Tillgång och efterfrågan, helt enkelt.

Hur bedömer man då vad som snyggt och vad som är fult? Och hur mycket det är värt? – Ja, erfarenhet är alltid bra att ha – men visst ligger skönhet ofta i betraktarens öga. Den som sett många mynt har emellertid ofta lättare att skilja ”bra från dåligt” än den som inte sett så många mynt. Genom erfarenhet kan man också lära sig att vissa mynttyper (årgångar eller varianter) ganska ofta förekommer i bra skick – medan andra är närmast hopplösa att finna i nyskick.

Numera kommunicerar mynthandlare och samlare snabbt och enkelt via internet. Man skickar varandra stora högupplösta färgbilder genom en knapptryckning och kan sedan bl.a. avgöra om ett objekt passar in i samlingen eller inte. – Snygg eller ful? – Bra eller dålig? – Falsk eller äkta? Bra bilder = snabbt och enkelt!

Så här enkelt har det emellertid inte alltid varit. Långt därifrån. I hundra år gamla auktionskataloger och listor finns ytterst sparsamt med illustrationer – p.g.a. att det helt enkelt var alldeles för kostsamt att trycka bilder. Den skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren utvecklade därför en kvalitetsskala för att kortfattat kunna gradera myntens skick och kondition. – Och ge samlare/handlare en bättre möjlighet att kommunicera. Appelgrens skala (betygsystem) bygger på: 0, 1, 2 och 3 … där 0 är bäst (perfekt), 1 är fullgott och 3 är sämst (knappt identifierbart). Eftersom de flesta samlingsvärda mynt hamnar på skalans övre del, kompletterade Appelgren beteckningarna med 1+ och 1? (för bättre resp. sämre än fullgod), samt med 01 för mynt som låg mitt emellan 0 och 1.

Denna kvalitetsskala har sedan utvecklats i flera steg och i viss mån integrerats med den amerikanska. Mer om detta finns bland annat att läsa i Mynttidningen 10-1994 och 2-1995 (+ Antikörens lagerkatalog 3-1984), samt på Mynthandeln.com och Myntbloggen.se.

På äldre (och skadade) mynt bör kvalitetsbeteckningen (konserveringsgraden) som regel kompletteras med adekvata anmärkningar – såväl positiva som negativa. En sådan anmärkning kan t.ex. lyda:
Praktexemplar med ovanligt skarpa detaljer och en härlig ljusbrun färg. Präglat med nya valsar, helt utan valsklumpar, välcentrerat ex. Smärre plantsfel, mestadels på frånsidan.

Översta myntet på bild 1 är kanske knappt identifierbart för den som skulle råka hitta det i trädgården. Hårt korroderat efter århundraden i jorden. Myntsamlaren känner dock genast igen mynttypen som drottning Kristinas stora rejäla kopparören från Säter 1638-1641. På bilden här till höger att vackert exemplar av samma mynttyp – 1638 (årtalet med romerska siffror sist i frånsidans omskrift: M DC XXX VIII). Tittar man närmare på detta mynt (klicka på bilden för förstoring) kan man kanske förledas tro att även detta mynt är korroderat? Speciellt på frånsidan, men även på åtsidan, finns en del smärre ojämnheter i bottenytan …

Detta är emellertid INTE korrosion, utan vad myntsamlare brukar kalla plantsfel – d.v.s. ”myntämnesfel”. Detta blir kanske lite missvisande på ett valsverkspräglat mynt (som ju är utstansat ur en s.k. ten som präglats mellan två graverade och mot varandra roterande präglingsvalsar), men principen är densamma. Den opräglade tenen har haft defekter (ojämnheter och/eller orenheter i kopparen) som lämnat sina spår på de färdiga mynten. Dessa ”plants-/ tenfel” skall alltså INTE samman-blandas varesig med korrosion, präglingskvalitet eller med präglingsvalsarnas skick. Valsklumpar/-skador, ”trötta stampar” etc. är något helt annat. Man skiljer på stämpeldefekter (slitna stampar/valsar) och myntämnesdefekter (plantsfel etc.). Se också Myntbloggen.se 2013-02-08.

På valsverkspräglade kopparmynt är det ytterligt sällsynt att myntets båda sidor är befriade från dylika ”plants-/tenfel”. Regeln är att en snygg sida allt som oftast hänger ihop med en ”plantsfelspäckad” andra sida. Förklaringen till detta har förmodligen att göra med kuggspel, friktion och skillnader i periferihastighet mellan präglingsvalsarna. Tenen har så att säga följt den ena valsen och slirat (hackat) något mot den andra. Detta kan i många fall senare fått till följd att mjukare (krackelerade) ytpartier med plantsfel, lättare utsatts för korrosion, än de hårdare hela ytpartierna.

Tja, det blev väl en blandning av elementärt och specialiserat …?  – Lite för alla …?  😉

Mynt & Medaljer

Publicerat av
Svara

Det är alltid lika trevligt att få respons på det man skriver. – Kanske delvis därför att det är så sällan det händer? – Det man själv kanske betraktar som en banbrytande artikel och forskningsinsats – kan av ”myntsverige” förbigås med en 25-årig tystnad!? Vad detta egentligen beror på … är väl öppet för spekulationer … men kanske har det med prestige och ”den kungliga svenska …” att göra …?   😉

Därför är det idag extra kul att läsa Roland Falkenssons blogg om ”Åverkan eller variant?”, som anknyter till onsdagens myntblogg.

Falkensson ger två typexempel från Karl XIII:s myntserie. Beträffande riksdalrarna 1814 med ”SVERIGE” resp. ”SV. NORR.” är det naturligtvis lika självklara typskillnader som för dito 1/6-riksdalrar 1809-14 resp. 1815-17 … även om de senare präglats med omgraverade stampar. Ovanligt – men solklara mynttyper.

Falkenssons andra exempel är lite lurigare. Det här kan man nog se från lite olika håll. Kanske lite beroende av om man är myntsamlare … eller medaljsamlare.

En medaljsamlare skulle nog inte kalla den ovan illustrerade kröningsmedaljen för ett kastmynt. – Det har nämligen aldrig utkastats till folket … men väl utdelats – i likhet med denna större modell … och Karl XIII:s hålförsedda dito. Och är det inget mynt – ja då kan det ju knappast betraktas som en mynttyp – eller? I logikens namn skulle då inte heller allehanda avslag och efterpräglingar av kastmynt, betraktas som mynt(typer)?

Notera att guldexemplaret ovan (som f.ö. saknar ”ÅR” i åtsidans omskrift) har en utsparad ”tunga” kl. 12 i medaljämnet … uppenbarligen för att göra plats för den planerade funktioner att kunna bäras – i band eller kedja. Detta saknas på många silverexemplar … vilket teoretiskt skulle kunna ge utrymme för någon lömsk förfalskare att ”genom åverkan” göra om ett vanligt kastmynt till en ovanlig medalj …  😉

Upp- och nedvända-världen, som Falkensson uttrycker det.  Ha en trevlig helg!

Om typmyntsamlande

Publicerat av
5

Vad är egentligen en mynttyp? – Och en variant?  Ja, herrar Appelgren, Tingström, Hamrin, Falkensson och Castenhag har alla, med varierande framgång, försökt definiera detta. Själv har jag väl berört ämnet i bloggen lite ”en passant” då och då, exv. här och här. Idag skall det alltså handla om mynttyper, typmynt och typmyntsamlande.

När jag började samla mynt i början av 1970-talet var årtalssamlandet i klar majoritet. Många sökte komplettera sina årtalsserier genom att leta växelmynt i den dagliga handeln. En del ”stötte på patrull” när de inte kunde finna vissa årgångar – p.g.a. att det aldrig utkommit. Andra samlade efter Hesselblad/Glücks årtalsförteckning eller Tonkins Myntboken … och slapp då leta efter mynt som inte finns, typ 2 Kronor 1908 och 1951, 1 Krona 1922 och 1974 etc.  – Och kunde i gengäld ägna sig åt att leta varianter och variationer som upptogs (eller saknades) i dessa publikationer.

Den som önskade begränsa sitt antalsmässiga samlande (och kanske samtidigt utvidga det tidsmässigt?) kunde istället för att samla alla årgångar, nöja sig med ett mynt av varje typ. Varför inte första årgången? En enkrona från 1910 och en från 1942 – och så var Gustav V:s enkronor ”komplett”.  – Eller kanske två OLIKA från samma år – 1942 …?

Som de flesta myntsamlare vet finns det två olika typer av Gustav V:s enkrona 1942. Detta beror på att man ändrade myntordningen under pågående ”räkenskapsår”. Kronorna från 1910-1942 har ett utseende (och 80% silver), medan de från 1942-1950 har ett annat (och 40% silver). Detta är ett utmärkt exempel på två olika mynttyper!

Om vi exempelvis tar tre femöringar från intilliggande år; 1872, 1873 och 1874 … kan vi snabbt notera TRE olika mynttyper … varav ETT typmynt (en mynttyp som endast präglats under ett enda år brukar nämligen kallas så). Två olika regenter – och lika många myntordningar. Myntorten är i detta fall densamma för alla myntet.

  • 1872 års mynt är av samma typ som Karl XV:s 5 Öre RM 1860-1872.
  • 1873 års mynt är av en typ som endast präglades detta år = typmynt.
  • 1874 års mynt är av samma typ som Oskar II:s 5 Öre 1874-1905.

Typmyntsamlaren kan alltså ”täcka in” detta område med blott tre mynt – medan årtals-samlaren behöver hela 40 mynt för att det skall bli komplett för honom eller henne.

Vad är det då för kriterier som definierar en ”mynttyp”?  – Ja, som vi kan se av exemplet ovan spelar parametrar som regent, myntort, myntordning (material, storlek etc.) och myntbild in på vad som skall anses vara en mynttyp. Dessutom kan skiljaktiga myntmästare och/eller gravörer vara faktorer som leder till egna typer. Liksom, i sällsynta fall, tillverkningstekniken (läs: hammarprägling, släggverksprägling, valsverksprägling och kallslagen kanonmetall). Ibland förekommer t.o.m. mynt med samma utseende – men av olika valörer … som då inordnas under olika typer.

Regent
Bestämning av en mynttyp sker alltid per regent räknat. Plåtmynten (½, 1, 2 och 4 Daler SM) med trekantig mittstämpel 1718-1719 har samma utseende – men indelas ändå i olika typer beroende på regent. Karl XII 1718 och Ulrika Eleonora 1719. Även de av Arensburg graverade Stockholms-rundstyckena (1 Öre KM) 1720 finns med i stort sett samma design under två olika regenter. Det som skiljer är VERS på Ulrika Eleonoras och FRS på Fredrik I:s. Notera också att 1 Öre SM 1720 med ”Lindgrenska kronor” numera är attribuerad till Avesta och inte Stockholm … vilket gör den till en egen mynttyp – och ett typmynt! Detsamma gäller 1 Öre KM 1719 med Hedlingers åtsida.
Markmynten i valörerna 1 och 2 Mark 1697 är ytterligare ett exempel på att en ny regent också innebär en ny typ. Slagna med snarlik design både för Karl XI och för Karl XII.

Myntort
Olika myntort innebär också med automatik olika typer. Det finns även exempel på mynt med ”samma utseende” som präglats på olika myntorter – speciellt bland kopparmynten. Nedanstående valörer och årgångar är präglade parallellt både i Säter och i Nyköping:

Alla är de naturligtvis egna mynttyper under respektive myntort och skall självfallet icke sammanblandas eller slås ihop.

Myntordning  (material, storlek, vikt etc.)
Att samma årgång av samma valör kan vara slagna efter olika myntordningar förekommer då och då. Karl XII:s plåtmynt om 1 Daler SM 1715 finns t.ex. i tre typer … som dessutom delvis motstämplats 1718 – vilket skapat ytterligare (under)typer:

  • Typ I  –  Avesta, rund mittstämpel
  • Typ IA  –  Dito värdeförhöjda 1718
  • Typ II  –  Avesta, rombisk mittstämpel
  • Typ IIA  –  Dito motstämplade 1718
  • Typ III  –  Stockholm, kanonmetall

Andra exempel på detta är 1 Krona 1942 med 80% resp. 40% silver, 5 Öre 1942 av brons resp. järn samt 10 Öre 1962 och 1 Krona 1968 av silver resp. kopparnickel.

Myntbild
Det som skiljer en mynttyp från en undertyp är graden av skillnad i bildframställningen, inklusive inskriptionerna. För att återknyta till den ändrade myntordningen 1942 kan vi notera att även 10-öringen fick nytt utseende detta år – trots att storlek, halt och vikt förblev densamma. Typ I präglades 1909-42 och typ III åren 1942-50 (typ II = nickel 1920-47). Som ett exempel på en undertyp kan t.ex. nämnas 2 Kronor 1878 OCH. Genom att göra lite egna, personliga, tolkningar av begreppen mynttyper, huvudtyper och undertyper kan typmyntsamlaren styra sitt samlande i önskad riktning.

Myntmästare och/eller gravör
En annan sak som kan spela in och skapa nya mynttyper är olikheter som, såsom Appelgren uttrycker det: ”synes hava ägt samband med någon viktig personalförändring inom mynthuset” … ”eller i någon väsentlig prägeldetalj förete olikhet i fråga om dennas form eller stil”. Arboga-öret 1628 finns t.ex. i två helt olika typer; en med Caspar Hedviger som myntmästare och en med Markus Kock på denna post. Även gravörerna (gravörstilarna) är utan tvekan skiljaktiga i detta fall – även om vi inte känner till deras namn. Erik XIV:s 16 Öre klipping 1563 är ett annat exempel på olika gravörers stilskillnader som tidigare tagits upp här på Myntbloggen.se.

Tillverkningstekniken
Som nämnts finns mynt som tillverkats på ett varierande, eller mot normen skiljaktigt sätt, och därmed måste indelas därefter. Gustav II Adolf kopparklippingar har t.ex. präglats parallellt med hammarprägling, släggverksprägling och valsverksprägling.
Karl XII:s så kallade kanonmetallplåtar, som göts och slogs kalla i Stockholm 1715, skiljer sig också helt ifrån de som tillverkades av ren koppar i Avesta samma år.

Valören
Detta hör kanske på ett sett ihop med myntordningen … men ändå inte. Drottning Kristinas dubbla riksdalrar 1644-1647 och Fredrik I:s så kallade Krellmynt 1723, är exempel på mynt som ”ser likadana ut”, men är av olika valör – det vill säga olika tjocklek. Och på grund av detta bildar de givetvis också egna mynttyper.

Oj då, får nog ändra ”kort om typmyntsamlande” till endast ”om typmyntsamlande”. 😉

Avslutningsvis: Att ”typ för typ” definiera olika mynttyper (och undertyper) är kanske inte så svårt, men att skriva ihop en kortfattad och logisk definition som täcker hela myntserien, från Olof Skötkonungs dagar, via Karl XI:s alla tvåmarker och fram till idag … är nog lite knivigare …?  – Så det får vi spara till en annan vacker afton …  🙂

Slut på semestern

Publicerat av
Svara

Åter på kontoret, efter en tiodagars biltur till Moseldalen med goda vänner, är det knapp man vågar öppna mailkorgen. 😉  Har du inte fått svar, så håll ut – det kommer!

Moseldalen erbjöd en riklig portion av fantastiska vyer, vingårdar, mysiga byar och städer, historiska sevärdheter, riddarborgar, korsvirkeshus … och alldeles för mycket god mat och dryck.

 

Så vidare värst mycket mynt, medaljer och numismatik blev det emellertid inte på denna resa. Alla har inte drabbats av den numismatiska bacillen och man får ha respekt för andras intressen. En dagstur till den romerska myntorten Trier blev det dock. Kikade runt ruinen Porta Nigra och besökte museibutiken – där man bland mycket annat även sålde genuina små romerska bronsmynt (”fyndmynt”). Kanske något för Fornsalen i Visby att ta efter? 😉  Hade även tänkt att åka över gränsen till Luxemburg, men det hoppade vi över. Det finns mycket att se och ibland måste man prioritera.

Istället blev det en utflykt till den berömda racerbanan Nürburgring (eller kort och gott ”Ringen”), där vi lägligt nog fick se träningen inför ADAC:s GT Masters 2013 som genomfördes dagarna efter vårt besök. Spännande att se – och höra!

Denna dag kom också resans enda egentliga ”mynthändelse” – då en i hustruns portmonnä noga utvald fransk(!) kopparslant i valören 5-eurocent 2000 förvandlades till en oval souvenir i ett tyskt valsverk. Denna något udda numismatiska verksamhet upplevdes av hannen i vårt gotländska resesällskap så spännande att han bara inte kunde motstå frestelsen att dra ett par varv på veven. – Än finns det kanske hopp om en ny myntsamlare …?  – Å andra sidan skakade han bara på huvudet när jag berättade att det finns specialsamlare på s.k. ”Elongated Coins”… 😉  Han skulle bara veta att det i skrivande stund finns tusentals dylika till salu på eBay och att det nyligen såldes en för motsvarande 3.700 kr ($566.98). Fantastiskt!