Kategoriarkiv: Svenska Mynt

725 år gammal förlaga!

Publicerat av
Svara

I tisdags bloggade jag lite om Goternas första mynt – präglade vid Svarta havet, närmare bestämt i regionen kring Taman-halvön, öster om Krim vid Azovska sjön.
Att dessa tidiga gotiska mynt är imitationer av äldre mynttyper, verkar de flesta forskare vara eniga om – men om det är Mars, Artemis/Diana eller Nike/Victory som ses på frånsidan är kanske fortfarande en öppen fråga?

Idag tänkte jag skriva lite om en engelsk mynttyp som faktiskt är formgiven efter en då 725 år gammal förlaga! – Vilket visar att man ibland får ”leta brett” för att hitta rätt. Det översta myntet på bilden är präglat i staden Serdica i Thrakien (nuvarande Sofia i Bulgarien) under den romerske kejsaren Probus (276-282) åren 277-278 e.Kr.  – och det nedre myntet är (enligt omskrifterna) präglat i London av den engelska kungen Ethelred II (978–1013, 1014–1016), med det föga smickrande smeknamnet ”den villrådige” (kommet av hans många eftergifter, i form av s.k. dana-gälder, till skandinaviska ”vikingar”). Typen dateras till omkring år 1003-1009.

Gemensamt för dessa ”båda herrar” är att nämnda mynttyper har ”krigiska” porträtt där myntherren uppträder med sköld och strålkroneförsedd hjälm (Probus bär dessutom ett spjut över axeln – i mycket sällsynta fall har han även en häst med sig – se bild 2).

– ”Den engelska Helmet-typen går tillbaka på ett romerskt mynt, en dubbeldenar, präglad i Lyon för kejsar Maximianus (285-305)”, skriver Brita Malmer i Den svenska mynthistorien, SMH sidan 59.

Den SVENSKA mynthistorien!?? – Men det är ju ett engelskt mynt. Hur hänger det där ihop?

Jo, detta har med ”Sveriges första mynt” att göra. Omkring år 995 började nämligen den svenska kungen Olof Skötkonung (ca 992-1022) prägla imitationer (som det heter när falskmyntaren är kunglig) av engelska silver-pennies, s.k. CRVX-penningar, i (eller vid) handelsplatsen Sigtuna.
De svenska vikingatidsnumismatikerna med Malmer i spetsen har lagt ner mycken möda på att konstruera s.k. stampkedjor för att försöka kartlägga denna exotiska myntning. Det hela spårar emellertid ur redan i kedja 1, då mynthusets organisation rasar samman och all tillverkningsteknisk logik försvinner. Allteftersom forskarnas stampkedjor växte och smalt samman eskalerade ”Sigtuna-myntningen” till gigantiska proportioner. Länge har vi hört: ”ALLT tillhör Sigtuna!” … men nu ser man lyckligtvis tecken på en efterlängtad ”tillnyktring”, då man börjat inse att mycket av detta material hör hemma i danska Lund … och i baltikum … och i …?

Malmer föreslår, som sagt, ”dubbel-denaren” (egentligen en underhaltig AE-Antoninianus) från Maximianus som Helmet-typens förlaga (bild 2). Denna saknar emellertid sköld, varför jag skulle vilja höja en lans för Probus dito – som dessutom är mycket mera spridd. Mynttypen präglades, förutom i självaste Rom, även i Lyon (Frankrike), Ticinum (Italien), Siscia (Kroatien), Serdica (Bulgarien) samt i Cyzicus (Turkiet).

Den 725 år yngre silverpenningen utger sig ju faktiskt vara präglad av myntmästaren Edwine i London under kung Ethelred II – från 1003. Omskrifterna lyder:
+ ÆDELRED REX ANGLO )( + EDPINE M-O LVND.  Men eftersom vi vet att det gjordes skandinaviska imitationer (och förfalskningar) av kung Ethelred II:s engelska mynttyper, kan vi inte vara 100%-igt säkra på att omskrifterna talar sanning. Det finns också en möjlighet att LVND i detta fall inte står för LONDON – utan för LUND, och att mynten bara är slagna i Ethelreds namn. Generellt kan LVND nämligen också stå för LUND. Liknande typer slogs f.ö. i Lund ca 40 år senare, under den s.k. stridsperioden.

Med tanke på den välgjorda gravyren och de fullständigt korrekta omskrifterna är väl Sigtuna ett mindre troligt alternativ i detta fall. Där blir omskrifterna mycket snabbt förvirrade och stilen mer och mer degenererad . Det enda som, enligt Malmer, talar för Sigtuna är den lilla ringen i tredje korsvinkeln, då denna även förekommer på exemplar slagna på fyrkantigt myntämne … något man gärna vill knyta till Sigtuna. Det aktuella myntet katalogiseras av Malmer i ”sannolikhetskategori II-III”, SMH nr 516 (s. 265).

Den engelska Helmet-typen förekommer även i guld! (extremt sällsynt!) och kallas då Mancus (Mancosus). Den lär ha haft en guldvikt på 4,25 gram och motsvarat 30 pence i silver. Och eftersom det gick 240 silver-pennies på det engelska pundet (Tower pound = ca 350 g), bör det alltså ha gått 8 mancus på detsamma. 350/240 x 30 = 43,75 … och detta genom 4,25 ger förhållandet mellan guld och silver = 10:1. Att jämföras med 8:1 i Sverige ett par hundra år senare (1240) – se blogginlägget: För 30 silverpenningar.

Guldmynt i guldreserven

Publicerat av
1

Den senaste tiden har det skrivits mycket om att Tysklands beslutat flytta hem sin guldreserv från USA. Med anledning av detta fick även Sveriges Riksbank häromdagen frågan om hur det står till med Sveriges guldreserv. Läs t.ex. Dagens Industri / SvD:s artikel: Riksbanken har inte koll på guldet. Sophie Degenne på Riksbankens kapitalförvaltning svarar att ”var guldet placeras är en statshemlighet”, men ”en mindre del av guldet finns i Sverige” och resten är ”placerat hos olika centralbanker”.

Om jag inte minns fel så skall t.ex. lejonparten (ca 300.000 ex. = 77,5% av hela upplagan) av ”Sveriges sista reguljära guldmynt”, Gustav V:s sällsynta 20-krona 1925, förvaras i Sveriges guldreserv – i USA?

Ett enda sådant mynt kan ju kosta både 10 och 12.000 kr idag … så det kunde kanske vara ett bra tillskott i dessa bistra tider? Å andra sida skulle ju en sådan utförsäljning naturligtvis pressa ner priserna till en nivå i närheten av guldpriset (som idag är ca 2.800 kr) … vilket ju skulle vara tråkigt för dem som betalat stora pengar för ett sällsynt typmynt. Kanske skulle man kunna göra som i äldre dagar och kontramarkera de nysläppta mynten?  ;o)

Om mynten nu finns kvar vill säga? Enligt Riksbankens Sophie Degenne är det ”de utländska centralbankerna själva som sköter inventeringen. Sedan får vi kontoutdrag”. På frågan: – Kan ni vara säkra på att guldet finns där? … blir svaret:
– ”Det finns inget skäl att tro att det inte finns där. Det är ungefär som att fråga om man har pengar på banken”, säger Sophie Degenne till Dagens Industri.

– HaHa, det finns väl inga ”pengar” på banken längre!? Där skall det ju vara kontantlöst. Och skall man komma åt sina digitala pengar är det bara att hoppas att det inte råder tele-, data-, internet-, bankomat- eller strömavbrott när man behöver ”sina pengar”. ;o)

Samlarkopia från 1780-talet?

Publicerat av
Svara

1610 års praktmynt över Karl IX:s Göteborg på Hisingen har genom åren intresserat såväl numismatiker som de latinlärde. Redan Bror Emil Hildebrand tolkade 1874 åtsidans; CIVIT: GOTHOB: PRIM: FVND: & COND som ”Göteborgs stads förste grundläggare” och hävdade därför att det måste vara slaget efter det att Göteborg II (Gustav II Adolfs Göteborg) grundats 1621. Andra, t.ex. Harald Widéen, har istället hävdat att PRIM skall tolkas som en hederstitel. Se även Mynttidningen 3/4-1997.

Karl IX:s Göteborg fick 1609 privilegium att prägla både guld- och silvermynt i mark-räkning samt skiljemynt om 2 öre – sedan även 1 öre. Kungen och staden skulle dela vinsten 50-50. Gustav II Adolfs Göteborg fick mynträtt 1623 och 1625 – men endast för skiljemynt. 1626 utökades mynträtten med markmynt i silver (men inte med guldmynt).

Detta krånglar till det lite för de som inte vill acceptera präglingsåret 1610. På grund av detta har man istället föreslagit Stockholm som myntort – men utan egentliga argument. Som visats i nämnda nummer av Mynttidningen finns tydliga skillnader med stockholms-mynten och likheter med övriga göteborgsmynt. Eftersom Brenner illustrerar praktmyntet redan 1691 (bild 1, mitten) har somliga velat hävda att präglingen skett ”på 1660-1670-talen” – dessvärre återigen utan egentliga argument.

Efter en snabb genomgång av ett dussin olika exemplar verkar det faktiskt som att de högsta valörerna (36 svenska daler eller 24 riksdaler i guld samt 2½ och 3 riksdaler i silver – alla med sluten kungakrona och öppen vapenkrona) är präglade först – och dubbelriksdalrarna (slagna med retuscherad stamp, med ”påbyggda kronbågar” på vapenkronan) bevisligen är slagna därefter. Upplagan har inte varit obetydlig.

Frågan om VARFÖR? och VEM? som 1670 skulle kunnat/velat producera en stor mängd dylika praktmynt, till minne av en 1611 nedbränd stad (som man 1659 inte kunde finna några spår av), har besvarats med … en s.k. ”talande tystnad”. ;o)

Fenomenet med kopior i myntsamlingar dyker upp i Sverige först en bit in på 1700-talet. När myntsamlandet ökade och Brenners 2:a upplaga utkom 1731 skapades efterfrågan på sällsyntheter som saknades i museisamlingar eller privata dito. Det hände ibland att den gode Elias Brenner missuppfattade (utländska/otydliga/fragmentariska) brakteater samt illustrerade och beskrev dem som svenska. Därmed hade han också skapat ”en mall” för samlarna att samla efter. Nu var falskmyntarna och historieförfalskarna inte långt borta. Nils Rabenius (1648-1717) är en känd dokumentförfalskare – och kanske även förfalskare av samlarmynt? – Jämför t.ex. bloggens vinjett, med två brakteater.

Samtidigt som bedrägliga förfalskningar gjorde entré fanns det också ett behov från muséer och andra samlare att komplettera sina samlingar med ouppnåliga rariteter och annat som kunde fylla luckor i samlingarna. I detta fall var det ju inte så viktigt att kopiorna höll rätt vikt och halt. Om avsikten INTE var att lura någon, kunde det rentav vara en fördel att de var av avvikande material, vikt, storlek.

I fredags skrev jag lite kort om 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, kallad “varianten med tallen”. Den kryptiska avslutningen på det blogginlägget hör lite samman med två äldre blogginlägg; Medaljprägling i Alingsås och Alingsås Museum återuppstår … men tarvar givetvis en förklaring. Saken är nämligen den att jag har en hypotes (läs: ”vild teori”) om att 1700-talskopian av 1610 års praktmynt kanske är tillkommen i Alingsås omkring 1780? Jag tycker det är viktigt för den numismatiska diskussionen att man vågar lägga fram idéer och pröva om de håller. Vi kan inte veta allt om hur det gick till för 230 eller 400 år sedan, men vi kan resonera och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar och antaganden.

Två hantverksmässiga och mycket primitivt graverade medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) är signerade IB (se bild 3 ovan) – som skulle kunna stå för Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed (med lås som specialitet) och verksam vid Alingsås Metallfabrik fram till 1788.

Detaljstuderar man Podolyn-medaljerna 1784 och jämför med 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, finner man en hel del likheter – både beträffande bokstavsformer (exv. B, C, G och S) samt en del egenheter i den lite ”grafiska” gravyrtekniken med konturlinjer och skrafferingar. Jämför t.ex. de markerade konturerna vid hårfästet på Podolyn-medaljen med kungamanteln och stadens avgränsningslinje på praktmyntkopian.

Att kopian är gjord efter Brenners förlaga råder inget som helst tvivel om (se bild 1). Kanske kan man skönja några små missar (p.g.a. spegelvändningen?) Omskriften börjar inte kl. 12, utan snarare kl. 11 … och skeppen ute på Göta älv (Gautelfr) har hamnat lite snett. Samtidigt har flera av Brenners missuppfattningar/försköningar kopierats mycket exakt. Något originalexemplar har gravören inte haft tillgång till.

Varför Johan Bredberg i Alingsås?  – Ja, här är en liten lista över indikationer:

  • Kopplingen till myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn.
  • Likheterna i gravörstil med Podolyn-medaljerna (signerade IB).
  • Podolyn arbetade på Alingsås Manufakturverk, med tillhörande metallfabrik.
  • Bredberg fanns vid Alingsås Metallfabrik, nära det s.k. ”guldslageriet”.
  • Där använde man bl.a. ”hard metall” bestående av 88% tenn, 12% koppar.
  • Kopplingarna mellan Podolyn och familjen Alströmer i Alingsås & Göteborg.
  • Jonas, Patrick, Claes och Johan Alströmers stora numismatiska intresse.
  • Myntets historiska värde för Alingsås & Göteborg, grundande 1619 resp. 1621.
  • Den stora branden i Alingsås 1779 och Uppfostringssällskapets omdöme 1782:

– ”Det stora och dyrbara Alströmerska Biblioteket, med Naturalie-, Mynt- och Konst-Cabinett, med Chemiska och Mechaniska Verkstäder, kunna här icke utan fägnad och förundran åskådas; de stå öpne för hvar Man, och kunna, så af Grannar, som långväga Resande, alltid betraktas och nyttjas”.

Den som initierat kopians tillkomst har dels haft tillgång till Brenners exklusiva verk, dels känt till att praktmyntet även finns i guld (idag finns endast ett unikt exemplar på KMK i Stockholm). Dessutom har man, förmodligen  medvetet, valt att tillverka kopian i en förgylld tenn-legering, vilket indikerar att den kan ha tillkommit i utställningssyfte? Att Jonas Alströmer haft, eller sönerna åtrått, denna mynttyp kan absolut inte uteslutas.

Freden i Knäred 1613

Publicerat av
Svara

Idag är det 400 år sedan Sverige och Danmark slöt fred i halländska Knäred efter Kalmarkriget 1611-1613 … med Älvsborgs andra lösen som följd.

Trots 400-årsjubileum, firande, föredrag och diverse skriverier, sägs det inte mycket om kopparexporten och våra vänner i Amsterdam, som till stor del bidrog till att vi kunde återfå ”porten mot väster” från dansken för 1.000.000 riksdaler i klingande silvermynt.

Efter att Karl IX:s Göteborg på Hisingen bränts av danskarna 1611 och Älvsborgs slott (vid Älvsborgsstaden) kapitulerat 1612, fortsatte Sverige exportera koppar till Holland via Nylöse (Nya Lödöse) även under belägringsåren. 1619 grundades staden Alingsås samtidigt som den sista avbetalningen på den gigantiska lösensumman gjordes. Den unge Gustav II Adolf bestämde raskt var den nya staden skulle ligga och 1621 fick nuvarande Göteborg (på rätt sida älven) sina privilegier. Nederländaren Govert Silentz flyttar till Sverige 1620 och anlägger ett gårmakeri i Säter i Dalarna. Några år senare börjar man där prägla Sveriges första kopparmynt – fyrkar och halvören i klippingform.

Fredagsmys & lördagsgodis

Publicerat av
Svara

Helgen närmar sig … så varför inte bjuda på lite ”lördagsgodis” redan idag?

En del kanske har sett den på bild. Få har sett den i verkligheten. En handfull av storsamlarna; De Geer, Silfverstolpe, Bonde och Oldenburg, hade den i samlingen.
I den utmärkta boken ”Karl IX:s Göteborg på Hisingen” (av Ralph Scander 1975) beskrivs den enligt följande:

– 1700-talskopia av 1610 års praktmynt, kallad ”varianten med tallen” på grund av trädets utformning. Förlaga har varit avbildningen i E. Brenners Thesaurus nummorum från 1731. Ett exemplar i silver, övriga kända i tenn.

Mitt exemplar (bilden ovan) härstammar från J. Pedersen Mynthandel i Borås (och möjligen dessförinnan från D. Holmbergs Mynthandel i Stockholm?). Det förefaller vara präglat i en förgylld tenn-bly-legering och väger 46,72 gram samt mäter hela Ø 58 mm (något större än originalet). Litteratur: Hildebrand 13 och SM 75b-var. (där det även noteras att KMK:s unika originalexemplar i guld väger 44,74 gram).

Vem kan då ha tillverkat denna kopia – och varför?  – Ja, faktum är att det finns vissa indikationer på att denna rara kopia (av ett nästan lika rart praktmynt) skulle kunna vara graverad och präglad i en liten stad med stark anknytning till Göteborg …?

Mer än så blir det inte idag … en s.k. cliffhanger!  ;o)    Ha en trevlig helg!

Nya kataloger från Künker

Publicerat av
Svara

I förra veckan damp det ner ett stort paket från Künker i Osnabrück – igen! Denna gång innehållande tre förnämliga auktionskataloger – med anledning av World Money Fair i Berlin som går av stapeln i månadsskiftet januari-februari 2013. Künkers auktioner nr 223, 224 och 225 hålls alla i Berlin den 31 januari … och följs sedan av Berlin-mässan den 1-3 februari. – Ungefär som när Antikören arrangerade mässa + auktion på Sheraton i Göteborg i slutet av 1980-talet alltså … men kanske i något större format. ;o)

Künker samarbetar också med Sixbid.com som är en sökbar portal för världens ledande auktionshus inom myntbranschen. Där kan du exv. söka på ”Schweden” … eller vad du nu månne söka inom numismatikens underbara värld.

En liknande funktion finns även hos CoinArcives.com – som dessutom har en avdelning för antika mynt och en för world coins. För att det skall bli rättvist lägger vi in en snabblänk till ”Schweden” även här. Botanisera gärna bland länkarna – det finns mycket svenska mynt även utomlands … och världen krymper för varje dag som går. För den som samlar antika eller utländska mynt – eller medaljer – är utbudet gigantiskt internationellt.

Svenska rariteter kartläggs

Publicerat av
2

En av bloggkollegorna som varit lite tyst på sistone, har nu gett sig till känna och låter meddela att han haft fullt upp med myntforskning. Allt har sin förklaring. Han hade som tur var inte tröttnat. Nu hoppas vi att detsamma gäller för Werner, Micke, Hasse, Markus, Tony, Leif, Göran & Co …  – Att de inte tröttna, utan bara förbereder sig alltså.

Roland ”Falcoin” Falkensson har i dagarna lanserat en ny kategori på sin webbplats: Raritetssidan.
Denna är tänkt att försöka kartlägga hur många exemplar (i privat ägo) som egentligen finns av olika s.k. rariteter – traditionellt betecknade med R, RR, RRR och RRRR.
Som grund för sammanställningen har inte mindre än 120 olika myntauktionskataloger gåtts igenom med avseende på svenska mynt präglade under perioden 1772-1872.

Till en början har Roland valt att publicera Karl XV:s och Oskar I:s rariteter, men tanken är att successivt arbeta sig tillbaka i tiden t.o.m. Gustav III. Bra, spännande och lovvärt på alla sätt. Roland skriver genomgående i vi-form … vilket jag tolkar som att detta inte är en enmansprojekt, utan att han gärna tar emot tips, idéer och allehanda uppgifter rörande sällsynta svenska mynt från Gustav III till Karl XV … så hjälp gärna till.

Tjugondag Knut

Publicerat av
Svara

Har ni städat ut julen idag?  – ”Tjugondag Knut kastas granen ut”, brukar det ju heta. Dick Harrison har på sin Historieblogg tagit upp detta både idag – och förra året.

Det finns ju flera kända Knut (Knud, Cnut eller Canute) i Danmarks historia. Än mer känd än herrarna Knut Lavard (ca 1095-1131) och Knut den Helige (ca 1040-1086) är nog Knut den Store (ca 995-1035). Kung av England från 1016, kung av Danmark från 1018 och kung av Norge från 1028 och fram till sin död i Shaftesbury i England den 12 november 1035. Dessutom var han guvernör av Schleswig och Pommern.

Slanten ovan höger kan ju ge ett ”lite trasigt intryck” – med den skall faktiskt ser ut så. Det är en halfpenny (halvpenning) från Knut den Store, präglad av en myntmästaren vid namn LIFINC och halverad redan på myntverket. Ett smidigt sätt att tillhandahålla tre olika valörer (1, 1/2 och 1/4 penning) från samma utmyntning. Med hjälp av korsets dubbla linjer kunde man enkelt halvera och ”kvarta” ;o) mynten med en huggmejsel.

Mynttypen kallas på engelska för ”Pointed Helmet” (spetsig hjälm) och utgavs omkring åren 1023-1029.
Till höger ett bildmontage för att illustrera typen. Åtsidans omskrift lyder: +CNU-T REX ANG och frånsidan +LIFINC ON …? Myntorten går dessvärre inte att läsa på denna halvpenning. Enligt Hildebrand förekommer denna myntmästare på elva olika myntorter, men med lite tålamod går det säker att identifiera denna också genom att jämföra med andra (hela) exemplar. Det får dock bero till en annan vacker afton …

Alingsås Museum återuppstår

Publicerat av
Svara

Idag läser jag ett glädjande besked i vår lilla lokaltidning, Alingsås-kuriren. Alingsås Museum, grundat 1928 och nedlagt i januari 2010 av historielösa politikers spariver, skall återuppstå i Alströmerska magasinet … anno 2014 (= valår!).

Bilderna här intill är hämtade från ett gammalt vykort och visar hur några av rummen i Alingsås Museum såg ut i begynnelsen. Förutom salarna med tingens berättelser, föremålen, fanns även en lässal med bibliotek. Allt inrymt i Alingsås äldsta profana byggnad – Alströmerska magasinet, uppfört omkring 1730 av stadens store son Jonas Alströmer (1685-1761). Idag kanske mest känd som ”potatiskungen”, men faktiskt en av den industriella revolutionens allra största förgrundsfigurer i Sverige. Grundare av Alingsås Manufakturverk 1724 och en av (de sex) grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien 1739.

Som så många andra av dåtidens framgångsrika män samlade även Jonas Alströmer på ”Mynt- och Konststycken”. Även sönerna Patrick Alströmer (1733-1804) och Claes Alströmer (1736-1794) var roade av mynt och medaljer. Deras halvbror Johan Alströmer (1742-1788) lär ha varit speciellt kunnig i numismatik och hade en stor myntsamling som byggde på fadern, Jonas Alströmers, efterlämnade samlingar. En del av dessa samlingar blev dessvärre lågornas rov under den stora branden i Alingsås 1779.

Några år senare beskrivs familjen Alströmers samlingar i Alingsås på följande vis:

”Det stora och dyrbara Alströmerska Biblioteket, med Naturalie-, Mynt- och Konst-Cabinett, med Chemiska och Mechaniska Verkstäder, kunna här icke utan fägnad och förundran åskådas; de stå öpne för hvar Man, och kunna, så af Grannar, som långväga Resande, alltid betraktas och nyttjas”. (Ur Upfostrings-Sälskapet 1782).  – Ett privat museum!

Claes Alströmers hem lär ha kallats ”Naturalhistoriens svenska Hof”. Med naturalhistoria menas läran om naturföremålen i de tre riken, stenar, växter och djur, som man vid denna tid ofta indelade naturen i.
På frånsidan av den skicklige mynt- och medaljgravören (och Hedlingers lärjunge) Daniel Fehrmans medalj över Carl von Linné (1707-1778), beställd av greve Carl Gustaf Tessin 1758, ses Sveriges tre kronor sinnrikt framställda av element ur dessa, naturalhistoriens tre riken – stenar, växter och djur.

Claes Alströmer, som studerat under Carl von Linné, hade genom åren sänt betydande samlingar av örter, fiskar, snäckor med mera till Linné – och fick som tack för detta ett helt växtsläkte med 65 olika arter uppkallat efter sig; Alstroemeriaceae. Utöver detta hade Alströmer enligt uppgift samlat in en stor mängd naturföremål och annat ”för museet i Alingsås” … så kära politiker … här finns inte bara museala anor sedan 1928, utan faktiskt betydligt längre bakåt i tiden än så – bortåt ett kvarts millennium!

Klicka för flera blogginlägg om ”Alingsås” och ”Gräfsnäs” på Myntbloggen.se

På myntfronten intet nytt

Publicerat av
4

Tillbaka på kontoret igen var man ju nyfiken på vad som hänt under ledigheten. Surfade in på Tradera och kunde konstatera att ett par falska plåtmynt klubbats för 1.535 kr respektive 3.001 kr. I vanlig ordning omärkta och med tveksam beskrivning. På detta sätt kan Tradera tjäna en slant gång efter gång i och med att omärkta kopior alltid dyker upp igen. Samma exemplar av den falska Stephan Batory-thalern ”1585” har t.ex. ”valsat runt” (sålts/klubbats/returnerats) FYRA gånger på kort tid – och nu senast verkar den ”ha fastnat” för 660 kr. Köpt som kopia – såld med ursäkten ”är ingen expert ”.

En s.k. ”teaterorden” (enkel kopia för maskerad och teater som gärna skall upplevas på mycket långt avstånd) såldes nyligen för fantastiska 810 kr. Dessutom har en hel drös falska sovereign genererat provisionspengar till Tradera. De många klumpiga kopiorna av diverse primitiva betalningsmedel (från Thailand) som florerat senaste tiden verkar dock bli allt mera svårsålda. – Kanske för att Myntbloggen.se omnämnt dem?

Ett annat ”fenomen” jag noterat är att vissa säljare hittat ett nytt sätt att prångla ut förfalskningar och kopior … nämligen genom att ”gömma dem” i poster/lots. Taktiken är givetvis densamma som de med falska påståenden om att ”de ingenting vet”. Målgruppen är ”fyndjägarna” och de som låter snålheten bedra visheten.

Traderas FaceBook-sida (nya debattforum?) försöker väl de flesta undvika, så även jag, men när jag idag gjorde ett besök var informationen densamma som vid tidigare tillfällen; ”tekniska problem – drabbade annonser kommer flyttas fram  24 timmar”.

På Kungl. Myntkabinettets hemsida önskar man (fortfarande) God Jul och Gott Nytt År samtidigt som man pushar för ”mellandagsrean” den 26/12-6/1. På Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) dito har det däremot varit tyst i en månad nu. Här är det inte tal om några jul- och nyårshälsningar. Toppnyheten är istället att vårens program ”kommer snart”. Vill du läsa förra vårens SNT i PDF-format, så går det bra.

Även på blogg-fronten är det ganska tyst. Några som varit aktiva tidigare, verkar ha tröttnat? Hoppas de tar nya tag! De lysande och läsvärda undantagen är: Ingemar ”SNF” Svensson, Kjell ”Gorgon” Holmberg och Lennart ”Sonesgården” Castenhag.

Jaha, det var första blogginlägget UTAN bilder!? – Det skall INTE upprepas! Jag lovar!