Ernst Nordin & kronan

Skulptören, medalj- och myntgravören Ernst Nordin (född 1934) har varit en flitig gäst i media den senaste tiden. Först fick han sin enkronasdesign från 2001 förvanskad av en ”amatörkonstnär/provokatör/falskmyntare” och häromdagen släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten 2015/2016 – formgivna av Ernst Nordin. Så vad kan passa bättre än att ge ett litet smakprov också på hans medaljkonst.

Ernst Nordin kom enligt egen utsago i kontakt med medaljkonsten genom sin lärare vid Konsthögskolan, Arne Jones (1914-1976). – Och det kan man nästan ana i Nordins första (och mest avskalade/abstrakta) medal; den över Norrköpings Museum 1966. Genombrottet kom ett decennium senare då Nordin var en av de konstnärer som medverkade i en stora regentlängdsserien som utgavs 1976. Serien omfattar Sveriges regenter från Erik Segersäll till Carl XVI Gustaf, där Nordin anförtroddes Sten Sture d.ä. till Kristian Tyrann.

Min personliga Nordin-favorit är tveklöst den stora härliga gjutna och vackert grön-patinerade medaljen över modern svensk numismatiks nestor, förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvist – utförd (i 37 exemplar!) till 60-årsdagen 1989. Ett av ytterligt få lyckade en face-porträtt! Men högt på listan placerar sig också de vackra kvinnoporträtten över Inga Tidblad (1977) och Karin Boye (1979). Få medaljkonstnärer har väl gjort så många ”numismatiska medaljer” som Ernst Nordin. Förutom Lars O. Lagerqvist har exv. Bror Emil Hildebrand (1985), mynthandlarna T. G. Appelgren (1986) och N. F. Boberg (1988), Rosa Nordström (1988), H. F. Antell (1990), Elias Brenner (1991), Leo Holmgren (1992), Henryk Bukowski (1994) samt min namne och kollega i Stockholm, Ulf Nordlind (2000) avporträtterats på medaljer av Nordin.

Som myntgravör är Ernst Nordin nog mest känd för enkronan (och tian) som lanserades 2001, men han har även gjort en rad minnesmynt – från Vasa 1990 till bröllopsmynten 2010. Den sistnämnda ”ingen direkt höjdare” … om jag får tycka till.

Eftersom nu en annan enkronors-designer lyckades smyga sig in på dagens numismatiska foto, får vi ta och orda lite om Lars Englund (född 1933) också. Han är nämligen upphovsmannen bakom ett av de mest omdiskuterade svenska mynten – 1976 års enkrona, präglad t.o.m. år 2000.

Personligen tycker jag faktiskt att den vinner i längden, men det vore väl synd att påstå att jag tyckte så när den kom ut. På den tiden tyckte många väldigt mycket. Bland annat tyckte sig någon se Palmes näsa i myntets skuggbildningar. För ett antal år sedan lyckades jag, på Tradera av alla ställen, förvärva en gipsmodell (arbetsmodell) av nämnda enkrona, utförd av Lars Englund 1976. Säljaren hade enligt uppgift fått den i gåva av ”mästargravören söder om Stockholm, då hans verkstad lades ned”. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm).

Till sist vill jag varmt rekommendera den trevliga lilla skrift (se översta bilden ovan) om Ernst Nordin som KMK gav ut 2003. Författare är Marie-Astrid Voisin, Ulf Nordlind och Lars O. Lagerkvist (med förord av Ian Wiséhn). Trevligt, lärorikt och med en katalog över de dittills utkomna medaljerna och mynten.

Künker auktion nr 216-218

I förra veckan tutade postbilen till ute på uppfarten och ett stort paket från Tyskland anlände. Det var 3,247 kg auktionskataloger från Künker i Osnabrück. Kan inte påstå att jag är någon storkund direkt, men man blir fascinerad över den generösa inställning man har på kontinenten – även mot småkunder. Tryckkostnad och frakt för ett dylikt paket går säkerligen på minst en femhundring.  – Och detta bjuder man på!  Enda motprestationen är lite mer eller mindre framgångsrika bud. ;o)

Igår satt jag på balkongen och bläddrade igenom den antika delen (auktion nr 216) av Künkers katalogtrave. Fantastiskt! Vilka mynt! Ju längre man håller på desto mer lär man sig uppskatta ”de klassiska mynten” – antikens grekiska och romerska mynt. Miniatyrkonstverk i ordets bemärkelse. Dagens mynt är ju blaha-blaha i jämförelse.
De få gånger man stöter på … ;o) … kvinnor i myntbranschen, är det just de antika mynten – eller konst-medaljerna – som lockar. Bara en iakttagelse – men ändå intressant. Knappologerna, variantsamlarna och kalenderbitarna är däremot i princip undantagslöst av hankön. Har du inte fått hem katalogerna, så finns de naturligtvis även tillgängliga (och sökbara!) på nätet. Det är alltid trevligt att bläddra i katalogen, då man ibland hittar någon man inte alls tänkt sig, men även de digitala katalogerna (och då menar jag inte en PDF dito) har sina förtjänster – såsom exv. sökmöjligheter och fullskärmsbilder. Künkers auktion nr 216-218 hittar du här.

Efter MISAB:s lite fiaskoartade auktion förra helgen har det spekulerats en del kring anledningen till detta. Den vanligaste teorin har väl varit att utropspriserna inte var speciellt lockande och knappast uppmuntrade till livlig budgivning. Men det har också förekommit hypoteser kring själva auktionstempot. Någon tyckte t.ex. att 170-200 nr per timme var ”ett rasande tempo”. Eftersom jag själv arrangerat en del offentliga auktioner genom åren, kan jag generellt säga att vi brukade gå efter tumregeln 150-200 utrop per timme (+/- 25) – lite beroende av vilket samlarområde det rörde sig om. I Sverige finns det ju t.ex. betydligt fler samlare av svenska mynt än det gör av exv. medaljer, polletter eller numismatisk litteratur. Kikade för skoj skull på Künkers tidsplanering för de tre kommande auktionerna – och där ligger man på 205, 182 resp. 144 utrop per timme.

Möjligen kan de som hävdar att ”tempot var rasande” ha forna auktionsfirman Aurum i tankarna. Vid en jämförelse visar det sig nämligen att deras auktionstempo varit betydligt lugnare än det på Ahlström, Antikören och MISAB. I runda krökar har det faktiskt gått dubbelt så fort på de sistnämnda auktionerna.

1 Krona = 2 Öre Järn

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

Samlande myntherrar

Igår bloggade jag om världens dyraste mynt – Kung Farouks Double Eagle från 1933. Proveniens är ett lite finare ord för uppgift om tidigare ägare, och detta är något som fler och fler mynt-samlare uppskattar. Att ens mynt en gång i tiden ägts av någon kändis höjer naturligtvis affektionsvärdet, men faktiskt även det ekonomiska värdet. Någon 20-dollar 1933 har jag dessvärre inte i samlingen – men väl ett annat mynt som ägts av Kung Farouk av Egypten! – Ett svenskt till på köpet! – Och av ”den folkliga sorten”. ;o)

Tvåöringen (klippingen) på bilderna här intill är präglad 1627 med vals-verksteknik i Säter i Dalarna under Gustav II Adolf. Det är ett av de bäst bevarade av denna typ och har dessutom ägts av mannen på myntet bredvid. Farouk I regerade 1936-1952 och 20 Piastern på bilderna är slagen 1937 (AH 1256). Klippingen köptes på auktion i Kairo 1954 av mynthandlaren John Pedersen från Borås. Senare kom den att hamna hos samlare som Algård, Schmitz och Serrestam. I min samling landade den för ca 20 år sedan genom byte med en annan tvåöring. 2-2.  ;o)

Det finns många kändisar som samlar mynt. Här är några internationella sådana: Wayne Gretzky, Nicole Kidman, Paul McCartney, Dennis Rodman, Nicholas Cage, Bill Cosby, James Earl Jones, John Larroquette och Penny Marshall. Men från början var myntsamlande en hobby för några få – ”The Hobby of Kings”. Nedan en liten lista (på inga sätt komplett) över ”Samlande myntherrar”.  – Kanske ett trevligt samlarområde?

  • Kejsar Augustus, Rom (63 f.Kr. – 14 e.Kr.)
  • Påven Bonifatius VIII (1235-1303)
  • Kejsar Ferdinand I av Tysk-romerska riket (1503-1564)
  • Kurfursten Joakim II av Brandenburg (1505-1571)
  • Kung Johan III av Sverige (1537-1592)
  • Kung Henrik IV av Frankrike (1553-1610)
  • Kung Gustav II Adolf av Sverige (1594-1632)
  • Drottning Kristina av Sverige (1626-1689)
  • Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715)
  • Kung Karl XI av Sverige (1655-1697)
  • Drottning Lovisa Ulrika (1720-1872)
  • President Thomas Jefferson, USA (1743-1826)
  • President John Quincy Adams, USA (1767-1848)
  • President Andrew Jackson, USA (1767-1845)
  • Kung Victor Emmanuel III av Italien (1869-1947)
  • Kung Gustav VI Adolf av Sverige (1882-1973)
  • President Franklin D. Roosevelt, USA (1882-1945)
  • Kung Farouk I av Egypten (1920-1965)
  • Premiärminister Tony Blair, Storbritannien (1953- )

Gustav II Adolf har kanske inte gjort sig känd som någon stor mynt-samlare (trots att han var ganska närsynt), men år 1630 donerade han i alla fall gamla mynt till nationella samlingen. Och tack vare en bloggkommentar häromdagen fick jag veta att det tydligen finns fler än jag som kompletterat kopparmynt-samlandet med några trevliga Gustav II Adolf-medaljer. Ett litet urval presenteras härmed på vidstående bild … nää, nu låter jag som jag vore på Banérgatan ;o) … den stora är hur som helst en medaljmodell, gjuten i klockmetall, som väger 700 gram och mäter Ø 220 mm. Den färdiga medaljen/jetongen mäter, efter reduktionsmaskinen, endast Ø 31 mm. Modellen, som inte omnämns i Ehrensvärd, har tillhört Leo Holmgren.

Guldpeng för $7,590,000!?

Idag kan vi läsa i Daily Mail om ännu en vända i följetongen om den famösa amerikanska guldpengen från 1933 – Saint-Gaudens Double Eagle 1933. Myntet som präglades i 445.500 exemplar, men aldrig gavs ut. Ändå kom några få exemplar på mystiska vägar ut från myntverket i Philadelphia. Dessa mynt har sedan ”jagats med blåslampa” av de amerikanska myndigheterna. År 2002 sålde Sotheby’s det exemplar som tillhört myntsamlaren Kung Farouk av Egypten (och en gång i tiden, av misstag, beviljats exportlicens) … för fantastiska $7,590,000.00. Världens dyraste mynt. Året därpå hittades ytterligare tio exemplar när ett ärvt kassaskåp öppnades. När mynten lämnades in för äkthetsanalys beslagtogs de av myndigheterna. Sedan dess har den ena rättsprocessen avlöst den andra.

Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt (1858-1919) gav den välkände skulptören Augustus Saint-Gaudens (1848-1907) i uppgift att designa om den, som Teddy tyckte, tråkiga amerikanska myntserien. Den nya 20-dollarn (Double Eagle) kallades därför ”Saint-Gaudens Double Eagle”, efter gravören. Mynttypen präglades 1907-1933, men det sista årtalet kom alltså aldrig ut i cirkulation. Den ”tråkiga” föregångaren, som kort och gott brukar kallas ”Double Eagle” (ibland med tillägget ”Coronet Head”), präglades 1849-1907 … och är ett av det mest förfalskade guldmynten i världen. Även förfalskningarna innehåller guld – men inte 90% (21,6K) som de äkta mynten, utan oftast endast 14K (58%). Därför skall man se upp när man köper ”bullion-mynt” av okända (exv. på Tradera). Många gånger får man kanske inte vad man betalar för. Skillnaden mellan en äkta och en falsk är bortåt 11 gram finguld, vilket idag motsvarar nästan 4.000 kr. Förfalskningarna avslöjas bland annat genom att prägeln inte är lika vass som på äkta mynt. Kopiorna har diffusa och oskarpa detaljer – trots att de många gånger saknar sligage. Vikten kan också skilja. Ofta väger de falska faktiskt lite för mycket (rätt vikt: 33,436 gram). Och p.g.a. att guldhalten (och densiteten) är för låg har falskmyntarna tvingats göra ”mynten” lite tjockare än originalen. Bästa ”försäkringen” är naturligtvis att handla av de som vet vad de säljer, men detta var i alla fall några tips på vägen – för ”fyndjägarna”.  ;o)

En riktig konstnär!

Efter dubbla blogginlägg om ”nutidens konst(igheter)”, känns det på sin plats med en kontrasterande motvikt till detta. En av de mest internationellt uppskattade svenska mynt- och medaljkonstnärerna är utan tvekan Erik Lindberg (1873-1966). Myntsamlarna känner igen honom som formgivare av exv. guldmynten 1920 och 1925 samt jubileums-mynten 1921-1938. Hans genomarbetade och vackra Art Nouveau-medaljer uppskattas framför allt i USA och Frankrike. I Sverige är medaljer i allmänhet fortfarande generellt mycket billiga / undervärderade / köpvärda. Man får väldigt mycket för pengarna jämfört med mynt. Medaljsamlande blir dessutom trevligare ju mer man lär sig. Om du tror att detta kan vara ett samlarområde för dig tycker jag du skall börja med att införskaffa Ulla Ehrensvärds båda böcker om Medaljgravören Erik Lindberg 1873-1966, Numismatiska Meddelanden XXXII, utgivna av Svenska Numismatiska Föreningen, SNF 1988.

Nu skall jag vara ”modern” och låta konsten tala för sig själv … ;o)

             

             

              

Konstnär eller rättshaverist?

Svenska Dagbladets följetong om nidkronan fortsätter. Numera skall ju även nyheterna ”dramatiseras”, så ”nya” uppgifter presenteras lite pö om pö för att hålla spänningen uppe. Kungl. Myntkabinettet hakar på och har snabbproducerat en mini-utställning om myntförfalskningen som hånar kungen. – Och på så sätt ingår även KMK i ”konstverket”.  Medaljtillverkaren Svenska Medalj AB  intar däremot en annan – ganska uppfriskande! – position i denna såpa. Man kastade helt sonika ut ”konstnären” när denne försökte få företaget att hjälpa till med förfalskningarna. Nedan några korta citat från tre SvD-artiklar (de blåa rubrikerna leder till respektive artikel).

Kungasmädande mynt på museum
Har ni funderat över om det är lämpligt att uppmärksamma ett mynt som hånar den nuvarande kungen?  Ian Wiséhn:  – Det kanske ni på tidningen ska fundera på också. Jag tycker inte att det är så trevligt, men vi visar bara det som media redan har gått ut med.

Falska mynten en konstprovokation
Enligt personen bakom mynten har just reaktionerna varit en viktig del. Budskapet är att mynten inte är förfalskningar, utan del i ett konstverk. Men det gör också att personen bakom mynten inte vill diskutera vad motivet är  –  det skulle kunna påverka debatten.  – Jag tycker att frågan om varför är ointressant att besvara. Det här är ett konstverk och det får tala för sig själv. Jag ser mig som en amatörkonstnär och det ligger inte i mitt intresse att förklara mitt verk. Är det rätt att förolämpa kungen som del av ett konstverk? – Man kan också bli provocerad av kungahuset. Kungahuset kan uppfattas som extremt provokativt, och jag tror många känner så. 

Medaljtillverkare kastade ut myntförfalskare
På frågan vad motivet till mynten var ska beställaren ha svarat att avspärrningar i Stockholms innerstad i samband med kungens 65-årsdag förra året gjort denne irriterad. – Personen kom en halvtimme försent till jobbet, berättar Erik Åberg. Myntet klipptes därefter i fyra delar. När de första mynten dök upp i medierna i mitten av juni bestämde sig vd:n för att göra en polisanmälan.

Nu väntar vi med spänning på det rättsliga efterspelet . . .  kan man göra precis vad som faller en in – och sedan skylla på att man är ”amatörkonstnär”?

TILLÄGG:
Mannen bakom mynten träder fram
I morgon avslöjar mannen bakom de falska mynten med texten ”Vår horkarl till kung” vem han är och varför han gjort det som han själv kallar en del av ett konstverk. Som en del i Supermarket 2013 – Stockholm Independent Art Fair – på Kulturhuset i Stockholm visar mannen bakom mynten filmen ”Kungaexperimentet” och ställer upp för en prat-stund med journalister. Filmen och mannens framträdande är endast för journalister och allmänheten har inte tillträde.

En trailer för filmen finns redan på YouTube:  Kungaexperimentet

En 130-årig missuppfattning

Både Cavalli och Hartmann hade den. I HH (Hallborg & Hartmann, Numismatiska Meddelanden VIII, SNF 1883) beskrevs den som nr 38 och i Cav. (Bobergs auktions-katalog 7, 1927) som nr 181. Första gången den avbild-ades var i Yngve Almers offertlista 10, 1972 (över Claes-Olof Algårds samling). Den finns dessutom upptagen både i SM-boken 1976 (Sveriges Mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden) och HG80 (Årtalsförteckning Svenska Mynt, Värderingspriser 1980), som SM 123b resp. HG 95a. Tonkins Myntboken tar faktiskt upp den än idag.  – Och ändå finns den inte!  – Det är ett fantasimynt!  – Eller om man så vill, en 130-årig missuppfattning. Myntet det handlar om är Drottning Kristinas 1/4-öring (fyrk) med årtalet ”1635” och ros istället för pilsköld på åtsidan kl. 12.

Kristinas 1/4-ören präglades  i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) samt i Avesta (1644-54).     Åren 1635 och 1636 bedrevs alltså myntningen parallellt i både Säter och Nyköping. Från och med Mynt-tidningen 5/6-1994 är väl de flesta kopparmyntsamlarna överens om att de undertyper som är skickligt graverade i fin stil (= de vanligaste), är präglade vid huvudmyntorten Säter, medan de mera sällan förekommande mynten, som är slarvigt graverade i grov stil, emanerar från Nyköping. Detta är ett utmärkt exempel på att man med hjälp av att studera gravör-stilar, inte bara kan attribuera mynt till olika myntorter, men också avslöja förfalskningar!

1635 års Säter-fyrk är förmodligen den vanligaste av alla Kristina-kvartsören. Kanske inte så konstigt med tanke på att man präglade hela 23.424.000 stycken i Säter det året.  I Nyköping var upplagan 6.489.600 stycken detta år, vilket betyder att fördelningen Säter-Nyköping år 1635 var 78,3% – 21,7%. Följande år var skillnaden i utmyntning ännu större; 88,7% – 11,3% (eller 17.958.400 ex. i Säter och 2.286.080 ex. i Nyköping). De som samlar Kristina-fyrkar vet sedan länge att ”de grova” 1635:orna är ovanligare än ”de fina” dito och att ”de grova” 1636:orna betydligt sällsyntare (smal liljekrona riktigt svår!) än ”de fina” dito. Helt i linje med upplagorna alltså! Att de sistnämnda är präglade i Säter råder det heller ingen tvekan om, eftersom Säter-örena 1638-41 har exakt samma frånsideskrona.

Granskar man dessa gravörstilar ännu lite djupare upptäcker man att de fint graverade mynten faktiskt har agerat förlaga åt de grova präglingarna. Här är en gammal länk från Myntklubben.com som visar principen för detta. Mer om detta en annan gång …

Om vi nu återgår till myntet i början av detta blogginlägg … så ser vi ganska omgående att den stil-mässigt inte alls passar in 1635. Jämför bild 1 och 2 ovan. Den liknar inte alls 1635:orna med (imiterad) smal liljekrona (bild 2), utan har istället alla attribut som 1633 års fyrk med smal liljekrona (bild 4) har. Närmare bestämt en av de vanligaste av dessa – HH5. Lösningen på gåtan är – som vanligt – enklare än man tror. Det rör sig helt enkelt om ett i efterhand ändrat årtal; från 1633 till ”1635”. Med andra ord en parallell till fejkade/konstruerade årgångar som exv. 2 Öre KM ”1666” (1665), 1/6 Öre SM ”1705” (1708/7) och 25 Öre ”1911” (1914). När det gäller de fejkade valsverksmynten verkar detta fenomen gå hand i hand med s.k. valsklumpar – som erbjuder en möjlighet att ”gravera bort lagom mycket överskotts-metall” för att skapa ”ett nytt årtal”. Blogginläggets första bild visar 1/4 Öre ”1635” med ros nedtill från Almers lista 10, 1972 samt ett stämpelidentiskt exemplar av 1/4 Öre 1633 HH5 från Skripunov 2008 (som numera även finns online på: Kopparmynt.com). Så nu kan du sluta leta efter Myntbokens ”1/4 Öre 1635, Utan Mm med ros”. ;o)

P.S.   Jodå, alldeles riktigt!  – Det blev en mycket, mycket trevlig kräftskiva!  ;o))

Vem vet mest?

Igår fick jag helt oväntat veta att jag tydligen är ”en erkänd auktoritet på området medaljer” !?  – Se där! – Det hade jag ingen aning om! – Man tackar!  – Och detta från en erkänd auktoritet på området Zündapp. ;o)   … ”en får sträcke på sig”.

Nej, jag känner mig allt fortfarande som en nybörjare när det gäller medaljer – kanske beroende på att jag har hållit på med mynt mer än tre gånger så länge? Jag har i och för sig inte ”snöat in” alltför djupt i någon liten detalj inom numismatiken (utom möjligen kopparklippingarna då, förstås ;o)) utan snarare odlat ett väldigt brett numismatiskt intresse och försökt lära mig ”lite om mycket” – istället för ”mycket om lite”. – Man vill ju inte gå och bli någon gammal dammig professor. ;o)

         

Genom att skaffa sig erfarenheter från vitt skilda grenar av numismatikens gigantiska träd, får man i mitt tycke en mera omfångsrik och nyanserad bild av olika företeelser, tillvägagångssätt och förhållanden. Man kan t.ex. lära sig mycket om mynt genom att studera medaljer – och vise versa. Genom att förstå romerska mynt kan man få en bättre förståelse för äldre svenska mynt. Och den som har god kännedom om förfalskningar och tillverkningsteknik har allt som oftast en bättre känsla för vad som verkligen är äkta och varför det ser ut som det gör. Det mesta hänger faktiskt ihop.

Själv har jag ”fuskat” med ganska många samlarområden genom åren. Såpass många att vi nog får spara det kapitlet till memoarerna. Men om jag haft någon ”ledstjärna”   (ursäkta ordvitsen – poängen kommer! ;o)) genom mitt samlande så är det nog dessa kloka ord: ”SAMLA-LÄRA-VETA” – Samlarförbundet Nordstjärnans devis. För när ”man är klar” med ett samlarområde – ja, då är det dags att gå vidare och hitta ett nytt …

I morgon är det kräftskiva på Vikingabo!  – Och det går givetvis före bloggandet … men jag lovar inget. ;o)

Två ”viktiga” mynt …

I måndags bloggade Kjell ”Gorgon” Holmberg i Uppsala (styrelseledamot i SNF åren 1988-2001, SNF:s hemsidesredaktör 1996-2001 samt engagerad i Numismatiska Klubben i Uppsala) om två mynt på kommande Hagander-auktion. Så här skriver Kjell:

”Julius Hagander samlade inte på mynt präglade före kung Gustaf I. Men hans samling innehöll trots det två tidiga svenska objekt; en vacker penning från Olof Skötkonung, samt ett av endast tre privatägda exemplar av den s.k. Sturemarken. Denna betraktas som Sveriges första ”stormynt”, men då alla exemplar är av varierande vikt så torde denna prägling knappast kunna anses ingår i något väldefinierat myntsystem. Min egen högst personliga åsikt är att denna prägling snarast är att betrakta som en medalj eller – med ett modernt språkbruk – ett ”minnesmynt”. Präglingen var alltså knappast avsedd att cirkulera som mynt”.

Det är alltid lika roligt när nya, spännande eller kontroversiella åsikter om mynt förs fram.  – Speciellt när man inte riktigt håller med själv. ;o)  För ett antal år sedan var det en livlig debatt om den s.k. Sturemarken 1512 – av traditionen betraktad som Sveriges första stormynt – men då ifrågasatt och på MYCKET lösa grunder ”anklagad” för att vara en antikvitetsförfalskning (av de som försökt samma trix med 1528 års gyllen). Debatten blossade åter upp på Traderas mycket trevliga och populära debattforum ”Numismatikan” (som Tradera naturligtvis lade ner – helt i linje med policyn ”förändra allt som fungerar”). Det hela utmynnade i denna sida på Mynthandeln.com … och när myntet sedan slog prisrekord med 1.243.000 kr hos WAG(Westfälische Auktions-gesellschaft) i Tyskland, avtog förfalskningsrykterna ganska snabbt. Nu började man istället tala om att ”det är nog en medalj från 1512”.  – Vilket naturligtvis är rent nonsens, dels därför att en dylik inte skulle vara präglad utan gjuten (den präglade medaljen kom till Sverige först under Drottning Kristinas tid) och dels därför att det faktiskt står MONETA, d.v.s. MYNT, på den. Medeltidssamlarna (eller ”kapsylsamlarna” som de också, lite retfullt, brukar kallas) har tydligen inte riktigt upptäckt världen utanför småmynten på marknadstorget. I den stora världen (utanför Sundbyberg) förekommer fenomen som stormynt, praktmynt, presentationsstycken, dussörer, riktade emissioner, sold, kastmynt, guldavslag, piefords, dubbla och multipla thalrar, krellmynt och allehanda andra högvalörer.  – Kärt barn har många namn.

Om nu vissa anser att vikten allena är avgörande för om ett ”mynt” skall betraktas som mynt eller medalj, borde väl detta i konsekvensens namn gälla även andra mynt-typer? På Olof Skötkonungs tid fanns det inga praktmynt eller stormynt, utan endast ”en valör”, penningen.  – Men kan man verkligen säga att ”en vacker penning från Olof Skötkonung” är ett mynt? ”Vikterna ser ju ut som en lottorad”, för att citera en brakteatkännare tillika färgstark debattör på forna Numismatikan. ;o)  Och inskriptionerna på (många av) ”kung Olofs mynt” är inte mycket bättre de. Fanns det inte en enda ”svensk” som INTE var analfabet?

Haganders ”Olof-penning” tillhör en ”mynttyp” som enligt nestorn Brita Malmer väger från 0,95 gram till 3,81 gram. Det vill säga det går drygt fyra lätta mynt på ett tungt. (Haganders ex. väger för övrigt 1,72 gram). Men alla är tydligen penningar av samma valör. Malmer 21:87 ingick från början i stampkedja 10, som nu är sammanlänkad med kedja 11 – som tillsammans bildar en fullständigt vanvettig stampkedja om man skall se till hur ett myntverk fungerar. Men om man istället antar att man köpte, stal, rövade, kopierade och blandade myntstampar lite hur som helst ”handelsmän emellan”, finns det kanske en viss logik i dessa skatbon till kedjor. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det var någon (exv. Olof Skötkonung) som hade någon kontroll över denna verksamhet. Spår av ett (eller flera!!) organiserade myntverk finns endast på mynt av CRVX-typ i delar av kedja 1 samt kedja 2, 3 och 4 och de fem s.k. ”singels”  (”stampkedjor” med endast två stampar – allt man egentligen behöver) som före-kommer av denna typ. I stort sett alla övriga ”Olof-mynt” är, enligt mitt förmenande, att betrakta som barbariserade/illiterata imitationer som i princip kan vara slagna av vilken köpman eller lokal hövding som helst. Lejonparten av dessa barbariserade imitationer är av den, tydligen populära, så kallade Long Cross-typen, som först introducerades av den engelska kungen Ethelred II ca 997-1003, men som även präglades av Knut den Store i Danmark och Sigtrygg på Irland – åtminstone till 1050-talet! Hur länge man höll på att imitera dessa vet vi egentligen inte. T.p.q. (Terminus post quem = ungefär ”tidigaste tidpunkten för nedläggning”) för ”mynttypen” vars blyavfall man hittat i Sigtuna (”i kung Olofs mynthus” ;o)) är t.ex. från år 1121 – d.v.s. 100 år efter Olofs död.