Kategoriarkiv: Numismatik på Internet

Valsklumpar, över- och ompunsningar

Publicerat av
2

De senaste dagarna har en kopparmyntentusiast i Dalarna ”provocerat” mig att, så smått, börja intressera mig för Gustav II Adolfs runda kopparmynt – igen!

Min ”nätkompis” Lennart hade fräckheten (den goda smaken) att inkludera mig i ett epost-utskick med frågeställningar om just dessa mynt och dess varianter. Lennart är en handlingskraftig ung man, som insett att kommunicerande samlare, idag faktiskt kan åstadkomma en hel del via webben. Aktiva myntsamlare av ”typ I” (den typ som gärna delar med sig av sina erfarenheter – till skillnad från ”typ II”), sitter på en gemensam kunskapsbank som slår avsomnade myntkabinett och dito föreningar med hästlängder … om man bara kan hitta former för att kommunicera …

Nu har Lennarts trevliga initiativ lett till att jag blivit varse hur in i h-vete mycket gamla myntfoton (teckningar och påbörjade artiklar) jag har. – Tänk om man kunde knäppa med fingrarna och alla dessa blev sorterade och digitaliserade. – Vilken skatt!  🙂

Bildkollaget ovan föreställer ett Nyköpings-öre 1628 ”utan M i årtalet” (d.v.s. DC:XX.VIII istället för M:DC:XX.VIII). Och Lennarts frågeställning är vad det egentligen är för krona kl. 12 på frånsidan på denna? De tecknade kronorna på kollaget ovan brukar benämnas HH-krona 12-var. (utan kronring), HH-krona 13 (bred kronring) resp. HH-krona 12 (smal kronring) … efter teckningarna i referensverket Hallborg & Hartmann (Numismatiska Meddelanden, NM VIII, 1883). HH-krona 13 kallas ibland även ”Michelsson-krona”, efter gravören Petter Michelsson, av de initierade (insnöade?). 😉  Denna krona förekommer sparsamt på Nyköpingspräglingarna 1628 (och då på spektakulära sådana!) samt på Sätermynten från åren 1628, 1629, 1630, 1631 och 1632 (kreutzer, variant).

På 1600-talets valsverkspräglade kopparmynt är det mera regel än undantag med s.k. valsklumpar – orsakade av stora eller små bristningar/skador/gropar i präglings-valsarna. På grund av detta kan det många gånger vara svårt att påvisa olika varianter, ompunsningar etc. Det hela kompliceras ytterligare, då vi kan påvisa att man återanvänt gamla valsar, genom att slipa ner dem och punsat in nya motiv … ibland med delvis synligt ursprungsmotiv. Lägger vi till detta; slarvig prägling, vanligt förekommande korrosion etc. blir det inte direkt lättare. Grundregeln är väl som vanligt när det gäller varianter; är de inte tydliga och odiskutabla – ja då finns de inte.

Bild 2 visar tre snygga kopparettöringar anno 1627 …. som jag hittade i en låda 😉 … valsverkspräglade i Arboga, Nyköping respektive Säter.

P.S.  Idag firar ”Myntbloggens föregångare”, Mynthandeln.com, 15-årsjubileum!

Varit hängd klockan 12 …

Publicerat av
4

Nä då, det är inte frågan om någon offentlig hängning mitt på blanka dagen … 😉

Nej, idag tänkte jag, på förekommen anledning, tipsa lite om hur man kan avslöja om ett mynt har ”varit hängt”  (monterat) eller inte …?

Tidiga svenska dalrar och riksdalrar har många gånger bevarats till våra dagar tack vare att de varit hängda (d.v.s. att de haft en pålödd ögla och burits i en kedja runt halsen) och genom denna alternativa användning lyckats undgå smältgrytorna exv. i samband med Älvsborgs lösen, då massor av silvermynt gick åt.

Av denna anledning bör man granska stora silvermynt från 15-1600-talen extra noga på två speciella ställen – klockan 12 på åt- och frånsidan, samt på motsvarande ställe på andra sidan. Svartsjödalrar är t.ex. oftast hängda kl. 12 på frånsidan (ovan Kristus-bilden), medan man på sonen Eriks dalrar, statistiskt sett, oftast finner hängspåren kl. 12 på åtsidan (ovan kungabilden). I det senare fallet letar man alltså efter oregelbundenheter (lödspår) högst upp på åtsidan och följer sedan randen för att se hur det ser ut på den och på motsvarande punkt på frånsidan. Eftersom dessa mynt inte har regelbunden stampställning kan hängmärkena då hamna exv. kl. 2 på frånsidan.

Oftast är detta ganska enkelt att konstatera (men kanske svårare att erkänna?), men det finns också sällsynta exempel på mycket snyggt borttagna monteringsspår. Mynt som är/varit förgyllda eller polerade sätter naturligtvis genast igång varningsklockorna och då kommer luppen fram. Kan väl också hastigt nämna att på 17-1800-talen blev det allt vanligare att montera mynt som broscher … speciellt Gustav III:s riksdalrar … och då sitter lödspåren (nålens infästningar) vanligen på frånsidan kl. 3 och 9 istället.

Ny medaljbok från GNF!

Publicerat av
Svara

Idag anlände månadens kallelse från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF). Denna gång var försändelsen extra tjock, då den även innehöll föreningens senaste småskrift – den 30:e i ordningen!

Författare är även denna gång den flitige Bo Gustavsson och titeln lyder: ”Ivar Johnsson som medaljkonstnär”.

Förutom spännande läsning om Pehr Dubb (GNF 26) och Johan Frans Podolyn (GNF 29) har Bo Gustavsson tidigare skrivit om en annan ”tråkig” medaljkonstnär, nämligen Karl Hultström (GNF 27). Och nu ger han sig alltså på skulptören Ivar Johnsson (1885-1970), som även utfört ca 35 medaljer. Missförstå mig rätt. När jag lite vårdslöst skriver ”tråkiga” medaljkonstnärer, så syftar jag varken på deras person eller deras produktion – utan snarare på att de kanske inte tillhör de allra mest framträdande och eftertraktade medaljörerna under sin tid. – Lite bortglömda om man så vill.

Min absoluta favorit bland Ivar Johnssons medaljer är utan mista tvekan den över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg (1840-1909). – En man i kubb (eller plommonstop) – bara en sådan sak! Dessutom en frånsida med kända byggnader i Göteborg – Skansarna Lejonet och Kronan, Kronhuset, Tyska kyrkan och Domkyrkan.

Medaljen, som präglads genom juvelerarfirman W. A. Bolin i Stockholm 1926, utdelades ”som belöningsmedalj i samband med de tävlingar som anordnades för att stimulera till att skapa vackra och välskötta trädgårdar, gårdar och balkonger”. Den mäter Ø 56 mm (18:e storleken) och är känd i guld, silver, brons … och gjutjärn! Har f.ö. varit lycklig ägare till den sistnämnda rara gjutjärnsmedaljen (en gång inköpt tillsammans med en dito i form av Carl Milles Göteborgs-medalj 1923). Men dessa överlät jag åt en special-samlare på Göteborgs-medaljer – eftersom han behövde dem bättre än jag.  😉

Idag fick jag dessutom lära mig att denna ”kubbmedalj” finns i olika upplagor (varianter). När man 1931 behövde upphandla flera exemplar av medaljen, fann man nämligen att stamparna var defekta, varför man nödgades beställa nya. Detta skedde hos Sporrong & Co (med just den märkningen på randen).
Den senare upplagan har Sporrong emellertid ”städat upp” (retuscherat) en aning, genom att förtydliga inskriptioner och vissa detaljer (exv. en mindre och skarpare konstnärssignatur, större kanongluggar på Skansen Kronan etc. – se bild). Intentionerna har säkert varit goda, men den senare modellen tappar något i känsla och ger, som Bosse skriver, ”ett mera livlöst intryck”.

Har du inte redan fått Bo Gustavssons nya bok med posten, är det bara att gå in på GNF:s hemsida och söka medlemskap. Småskrifterna ingår i medlemsavgiften.

Året var 1867 …

Publicerat av
Svara

En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Sahlström (1849-1925) hoppade av firman redan efter ett par år, men Harald Waldemar Selling (1841-1920) drev rörelsen fram till 1886, då han emigrerade till USA. Chefen för Göteborgs Museum, kammarherre Magnus Lagerberg (1844-1920) var firmans ”sleeping partner” under alla år fram till slutet – anno 1886.

Magnus Lagerberg var en mycket stor gynnare av svensk medaljkonst och har bl.a. kallats ”1800-talets största medaljentusiast”. Det är högst troligt att han haft ett finger med i spelet då Selling från 1869 och några år framåt, utgav en rad medaljer av unga göteborgska förmågor som, Aron Gerson och Ernst Hugo Ekwall. Elias Brenner-medaljen, som illustrerades i förra blogginlägget, graverades av Ekwall i Göteborg och slogs 1876 i en mjuk tenn/bly-legering. Året därpå präglades dessutom 15 ex. i brons och 12 ex. i silver (Ø 46 mm, 45,5 gram) på Kongl. Myntet i Stockholm. Kanske var dessa tänkta som Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) första medaljer? Så blev det emellertid inte, eftersom man beslutade utge en liten jetong (Ø 31 mm, 12,5 gram) istället. Denna graverades 1877 (jämte dito över Keder och Berch) av den mera välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg. Givetvis var det medaljentusiasten Lagerberg som initierade – och betalade – även dessa.

Magnus Lagerberg var dessutom en av grundarna av SNF, tillsammans med herrar Stiernstedt och Snoilsky. Riksheraldikern friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var åldermannen i sällskapet och hade både ett stort kunnande och en stor myntsamling. Han var given som SNF:s förste ordförande. En post han innehade fram till sin död 1880. Greve Carl Snoilsky (1841-1903) var förutom skald, diplomat och bibliotekschef även myntsamlare och numismatiker. Han var dessutom SNF:s ordförande åren 1891-1903.

På bilden ovan ses tre medaljer över Stiernstedt, Snoilsky och Lagerberg. Den första, med Stiernstedts motto på reversen; ”Arbete Vinner Seger”, är graverad av Veyrat i Brüssel och använd som spelpenning. De två följande är formgivna av Adolf Lindberg.

Skulptören och medaljkonstnären Gösta Carell (1888-1962) har gjort jubileumsmedaljen på bilden här till höger, utgiven av SNF 1948. På åtsidan föreningens tre grundare och på frånsidan ”en fri tolkning” av diverse numismatiska objekt i olika storkekar – långt ifrån skalenliga.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Högbergs ”Svenska Numismatiker under fyra sekel”, Göteborg 1961 och Nordlinds ”Harald Waldemar Selling 1841-1920. Skandinaviens förste mynthandlare”, NM XLI, festskrift till Ian Wiséhn, Stockholm 2001.

Nytt norskt myntfynd!

Publicerat av
1

Försöker hänga med vad som händer på myntfronten här hemma och runt om i världen. Internet finns ju även på landsorten och man vill ju hålla sig uppdaterad. Vid dagens myntsurfande noterade jag bl.a. att även ”SNF-bloggaren”, Ingemar Svensson (SNF:s sekreterare), hade uppmärksammat GNF:s förestående 70-årsjubileum! – Det var nog första gången jag läst något om Göteborg där. 😉  KUL!  – Lite variation skadar inte.

Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) leder ju för övrigt fortfarande tävlingen om Sveriges vackraste numismatiska medalj.  – Ja, om du frågar mig alltså.  😉

Gunvor Svensson Lundkvists härliga jubileumsmedalj från 1973 är mycket vacker, charmig – och svårslagen! Vill minnas att upplagan i silver endast är 52 ex. – men man vill ju gärna ha minst två exemplar i alla fall … för då kan man ju visa båda sidor samtidigt.  😉

Surfade vidare och hamnade i vårt kära broderland i väst, där jag fann Kjetil Kvists trevliga och läsvärda blogg. Kjetil berättar nu senast dels om att kineserna nu också gjort kopior på så pass enkla mynt som den norska jubileums-tvåkronan 1914, dels att man nyligen gjort ett spännande myntfynd i Norge.

Det rör sig om ett medeltida norskt silvermynt av sterlingtyp som är ihopvikt så att endast frånsidan kan studeras. Vikten är 1,163 gram och tittar man noga kan man skönja ett ganska fylligt kors (short cross-typ). På den monterade bilden har konturerna fyllts i med rött för att förtydliga.

Dessvärre är det väldigt svårt att läsa omskriften på myntet. Kjetil Kvist diskuterar om det kan vara slaget för kung Magnus Lagabøte – eller hans son Eirik Magnusson? Kjetil verkar landa i den senare – och jag är nog böjd att hålla med honom.

Man hade ju gärna vilja veta hur andra sidan ser ut … men det är nog tveksamt om någon konservator vågar sig på att försöka räta ut myntet? En möjlig alternativ metod skulle kunna vara att, efter ordentlig rengöring, tillverka en galvanokopia av koppar – och sedan räta ut den istället.  – Fiffigt va?  🙂

På bilden t.h. illustreras tre olika typer av Eriks sterlingar. Den som anses äldst är den med omskrifterna ERICVS REX – BENEDICTVS DEVS. Som ni märker saknar den de fembladiga rosorna i korsvinklarna – precis som det nya norska fyndet.

Det är faktiskt inte första gången som dessa och liknande mynttyper avhandlats här på Myntbloggen. Redan i maj skrev jag om en ”Västsvensk penning …?” och ”Edvard I:s nya mynt 1279”. Detta sedan jag läst SNT och fått syn på ett obestämt mynt jag länge haft i min samling. Kanske är det norskt? Kanske är det svenskt? Som så ofta har experterna olika åsikter.

Boktryckarkonstens fader

Publicerat av
Svara

Med anledning av att Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag, skriver Dick Harrison idag om Johannes Gutenberg (ca 1400-1468), boktryckarkonstens fader.

Dick Harrison skriver bl.a.
– ”Johann Gutenberg från Mainz, som egentligen var guldsmed, utvecklade ett sätt att tillverka matriser (gjutformar), med vilka det var möjligt att tillverka likadana bokstavstyper i metall.

Det är inte utan att man kan skönja vissa likheter med mynttillverkning medelst punsar, matriser och stampar. Harrison fortsätter:  – ”Själva pressen var det minst innovativa – det var troligen en vidareutveckling av träpressar som bland annat användes för att pressa vindruvor”. Även här finns paralleller till myntpräglingsteknik. Skruvverket (även kallad balancier) introducerades omkring 1530 (enl. Cooper) och Gutenbergs bibel trycktes 1555-58.

Bronsmedaljen över ”Johannes Guttemberg” är graverad av Gayrard år 1818 och ingår i Durans medaljserie ”öfver ryktbara män af alla nationer”. Denne Gayrard har för övrigt också gjort medaljer över Dante, Gustav Vasa och Galileo Galilei – i Durans regi.

Hedlinger 1729 & Fehrman 1755

Publicerat av
2

Idag tänkte jag att vi skulle ta en närmare titt på Hedlingers vackra medalj över Riksbanken, som ju var på tapeten här i fredags.

Medaljen formgavs år 1729 av den i Schweiz födde mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771).

Bror Emil Hildebrand tar upp den som nr 21 (under Karl XI), där han rubricerar den som ”Rikets Ständers Bank grundlagd den 17 september 1668”. Och i Peter Felders verk har den nr 109.

Åtsida: En krönt kvinna (Sverige) i antik dräkt, med handen på sin trekrönta sköld och ett lejon vid sin fot, sitter, stödjande armen på en kub, på framsidan prydd med de fyra riksståndens sinnebilder, över vilka pengar falla ur två ymnighetshorn.
Omskriften: HINC. ROBVR. ET. SECVRITAS.  = HINC ROBUR ET SECURITAS
(= Härav styrka och säkerhet).

Frånsida: Riksbankens hus vid Järntorget i Stockholm. Nederst i exergen: EXSTRVCTA. HOLMIÆ. A. MDCLXVIII.  (= Uppförd i Stockholm år 1668).
Omskriften: BASILICA. ARGENTARIA. ORD. R. SVEC.  = BASILICA ARGENTARIA ORDinis Regni SVECiae = Sveriges rikes orden ”basilica argentaria” (typ börslokal).

Medaljen mäter hela Ø 63 mm och dess tillverkning har därför krävt enorma präglingskrafter. Detta fick i sin tur till följd att Hedlingers stampar brast – och nya måste tillverkas. Detta skedde år 1755 och eftersom Hedlinger flyttat tillbaka till sitt hemland redan 1745, gick uppdraget till dennes främste elev, Daniel Fehrman (1710-1780).

De båda varianterna är i stort sett identiska, men en liten detalj skiljer. Hedlinger har diskret och finurligt signerat sin medalj med ICH – 1729 på några av mynten som strömmar ut ur åtsidans båda ymnighetshorn. Och Fehrman har då på motsvarande sätt signerat DF – 1755. Kanske lite svårt att se på de kraftigt förstorade bilderna – men signaturerna finns där. En bokstav/siffra per mynt.

Kompletterande illustrationer av Daniel Fehrmans signatur på 1755 års upplaga av denna medalj.
Klicka på bilden för förstoring. 

Att skriva mycket tar tid …

Publicerat av
Svara

Idag har jag gjort fortsatta efterforskningar och skrivit vidare på en artikel som bara växer och växer … och det är mestadels morfars fel – trots att jag aldrig träffat honom! Jodå, bilden är en ledtråd – det har med Evert Taube och hans svärfar, hovkonstgjutare Herman Bergman att göra … men mer än så blir det inte idag … Håll ut!  😉

Grattis Tjabo!

Publicerat av
Svara

Idag firar Kung Carl XVI Gustaf
40 år på tronen. Grattis!

Kvällens ”minnesprogram” signerat Sara Bull (en timslång intervju utan en enda vettig fråga) var väl ungefär lika uselt som gårdagens jubileums-konsert var strålande bra! Det är minsann inte var dag som stockholmarna lyckas producera ett så underhållande TV-program. Hatten av speciellt för den fullkomligt lysande konferenciern Stefan Forsberg på Konserthuset.

Sveriges Riksbank vill också vara med och fira – med ett minnesmynt! … men inte idag. Nej, man har dessvärre helt missat timingen för denna utgåva. Och detta trots att man haft gott om tid på sig. Redan i mars månad skrev man så här på sin hemsida:

– ”Alla 1-kronor som ges ut 2013 får den här speciella präglingen. Mynten kommer ut tidigast under november 2013 eftersom utgivningen av bruksmynt styrs av efterfrågan i samhället. Därför kan det dröja innan mynten kommer ut i cirkulation”.

Dålig planering med andra ord. Och en försutten chans att ”göra lite reklam”. Svagt.

För formgivningen av det nya minnesmyntet svarar den produktive skulptören, mynt- och medaljgravören Ernst Nordin … som figurerade här på Myntbloggen för på dagen ett år sedan. Ernst är för övrigt också konstnären bakom ”2015 års mynt”, som i sann Riksbanks-anda kommer att utges i slutet av oktober 2016 …  😉

Pengar är inte vad det varit …

Publicerat av
Svara

     

Än idag inspireras svenska banker av Posten (kommer ni ihåg den?) … och dess baneman, Ulf Dahlsten. Affärsidén är enkel; att genom ”monopol & kartell” påtvinga kunderna allt sämre service … och ”kompensera” detta med ständigt höjda priser.

Idag läser vi i den (allt mer kvällstidningslika) norska avisen Schibsted/SvD (Svenska Dagbladet) att Sverige nu är ”näst sämst i hela EU” när det gäller antal bankomater per innevånare. Storbritannien och Tyskland har nästan tre gånger fler räknat efter befolkningsmängd – och 30 gånger fler om man ser till areal. Endast Tjeckien är sämre än Sverige – men där finns ändå mer än 250 fler bankomater än här – på en yta som är mindre än 18% av Sveriges.  – Tja, alltid nåt!  – Europas sämsta bankservice!  😉

     

Med trots att Sverige är ett uland i ATM-täthet, kämpar bankerna på allt vad de orkar för att försöka införa det kontantlösa samhället. Enligt egen utsago för att höja säkerheten, förbättra miljön och sätta käppar i framhjulet för Hells Angels & Co. Naturligtvis inte för att tjäna mer pengar genom att tvinga på kunderna dyra kort!?  – Nää då, inte alls!  😉

Följden blir självklart att bankrånen minskar … samtidigt som butiks- och personrånen ökar. De digitala bedrägerierna (och ”misstagen”) ökar lavinartat och blir allt mer innovativa. Men utsläppen lär väl snarare bli större än mindre? – om vi nu har Europas sämsta bankomattäthet. För att effektivt bekämpa ”kriminella pensionärer” och andra skummisar som använder kontanta pengar, har den svenska bankkartellen enats om att införa ”husförhör” för kunder som sparat ihop så hisnande summor som 15.000 SEK. Denna siffra har man inte på något sätt ”tagit ur luften”. Nej då, den har man räknat ut enligt ekvationen 1 SEK = 1 EURO. Inom övriga Europa (EU) tillåter man nämligen insättningar på upp till 15.000 EURO (= 138.300 SEK enlig Forex idag) UTAN något påtvingat korsförhör dikterat av storebror i bankkartellen. Där får folk fortfarande själva bestämma över sin veckopeng!  – Här behöver vi tydligen förmyndare.

Fråga: Vem tjänar egentligen på bankernas doktrin; bekämpa kontantköp och uppmana folk att handla med kreditkort …?  – Kan det månne vara bankerna själva …?  😉

Ha en trevlig helg!  🙂