Kategoriarkiv: Mynt- & Medaljkonstnärer

Härav styrka och säkerhet?

Publicerat av
2

Idag toppar Svenska Dagbladets nätupplaga med rubriken: ”Bankomater kan stå tomma i två veckor”. Och samtidigt kan vi läsa att ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen”. Det hela handlar om Panaxias konkurs och dess följder.  – Men kan man lita på Riksbankens pengar – eller bankernas penninghantering – nu för tiden?

Sveriges Riksbank är världens äldsta centralbank, grundad 1668. Riksbankens motto är så gammalt att det är skrivet på latin: ”Hinc robur et securitas” – d.v.s. ”Härav styrka och säkerhet” på svenska.

Wikipedia: ”Alla sedlar från 1890-talet och fram till och med 1963 års sedelserie har devisen. Mellan 1963 och 1986 var det bara hundralappen och tusenlappen som hade devisen. Numera är det endast femhundra-lappen och detta i form av mikro-skrift. Syftet med devisen är att inge förtroende för de pengar Riksbanken tryckt. Riksbanken är den yttersta garanten för dessa pengars värde”.

Men har pengarna egentligen något värde när man inte längre kan sätta in dem på banken? – eller ens få ut dem i bankomaten? För att ytterligare krångla till det för sina kunder och försöka undvika kontanter har ”den svenska bankkartellen” kommit överens om att helt enkelt ändra EU-direktivet om misstänkt penningtvätt från belopp över EURO 15.000:- (= ca SEK 133.000:-) … till SEK 15.000:- !? Jämför detta med vår högsta sedelvalör: 10.000 Kronor 1939, vars köpkraft motsvaras av SEK 269.470:- i dagens SEKiner. Med några sådana i bröstfickan kunde man säkert ha rätt skoj. ;o)

Sveriges första sparbank öppna-de år 1820 i Göteborg. För 80 år sedan fanns det närmare 500 spar-banker + nästan 800 ”jordbruks-kassor” i Sverige. Idag saknar drygt 80% … ja, just det, 80%!! … av Swedbank / Sparbankerna insättningsautomater för både mynt och sedlar. Du kan alltså räkna med att besöka fyra olika Swedbankkontor UTAN att hitta ett som ”jobbar med pengar”!? Swedbank säger själva att man har 4.000.000 privatkunder + 264.000 företagskunder.
I Sveriges tio största städer (med en befolkning på drygt 2,7 miljoner) har Swedbank 8 (åtta) kontor med insättningsautomater. Allt som saknas är egentligen en skylt på entrédörren med texten:  ”Kundjävlar – far åt h-vete!”  ;o)

I SvD:s artikel ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen” kan vi bl.a. läsa:
– ”Under det förra århundradet var kontantförsörjningen något som var samhällets, Riksbankens och bankernas ansvar. Sedan dess har det hänt mycket. I dag ägnar sig Riksbanken i princip bara åt nyproduktion, slutförvaring och makulatur av sedlar och mynt. All hantering av kontanter mellan butikskassor och plånböcker sköts i huvudsak av tre företag: Nokas, Loomis och Panaxia (i konkurs)”. *

– ”Allt detta vore gott och väl om det inte hade varit för att den ena ändan av kedjan har bestämt sig för att flytta kostnaderna för kontanthanteringen till den andra ändan. Enkelt uttryckt: en kartell av banker sänker sina egna kostnader och det blir handeln (läs konsumenterna) som får betala”.

* Konkurs = Bankrutt = Banco Rotto … det vill säga italienska för växlarens / bankirens ruttna / sönderslagna bänk / bord.

Bankerna skyller på säkerhetsrisker (som då istället drabbar privatpersoner) när man gör allt för att jävlas med kontantkunderna. I själva verket är det naturligtvis ekonomi som styr. Bankerna tjänar helt enkelt mera pengar om vi sitter hemma vid datorn och (mot en avgift!) gör deras jobb! Och varje gång vi handlar med betal-/kreditkort tickar det in nya sköna pengar till bankerna – som vi får betala genom högre konsumentpriser och diverse kortavgifter. Bankerna vill helt enkelt inte ha med Riksbankens pengar att göra. För ju fler de ”kan lura” att använda kort och internetbank, desto mer tjänar de.

Av Swedbank / Sparbankernas 312 kontor har följande 62 kontor (19,9%) insättningsautomater för både mynt och sedlar. (Hur många av dessa som fungerar är emellertid osäkert … 50%?):
Alingsås (Sparbanken Alingsås), Bollnäs, Borlänge, Bromölla (Ivetofta Sparbank), Eskilstuna (Sparbanken Rekarne), Falkenbergs Sparbank, Falun, Flen (Sörmlands Sparbank), Gamleby (Tjustbygdens Sparbank), Gråbo (Sparbanken Alingsås), Gävle (Nygatan), Göteborg (Heden), Halmstad, Haninge, Helsingborg (Järnvägsgatan), Herrljunga (Sparbanken Alingsås), Hässleholm (Sparbanken 1826), Järna, Kalmar, Karlskrona, Katrineholm (Sörmlands Sparbank), Kisa (Kindra-Ydre Sparbank), Kristianstad (Sparbanken 1826), Landskrona, Leksands Sparbank, Lidköping (Sparbanken Lidköping), Linköping (Storgatan), Luleå, Lyckeby, Malmköping (Sörmlands Sparbank), Märsta, Norrtälje (Roslagens Sparbank), Nykvarn, Nyköping (Sörmlands Sparbank), Nynäshamn, Olofström (Sparbanken 1826), Oskarshamn, Oxelösund (Sörmlands Sparbank), Rimforsa (Kinda-Ydre Sparbank), Ronneby, Sala Sparbank, Sandviken (Hyttgatan), Skellefteå, Sollebrunn (Sparbanken Alingsås), Stockholm (Rålambsvägen), Sundsvall, Söderhamn, Torshälla (Sparbanken Rekarne), Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå (Västra Rådhusgatan), Uppsala (Gränby centrum + Stora torget), Vingåker (Sörmlands Sparbank), Vårgårda (Sparbanken Alingsås), Värnamo, Västerås (Vasagatan), Västervik (Tjustbygdens Sparbank), Växjö, Åhus (Sparbanken 1826), Östersund (Prästgatan).

Medaljprägling i Alingsås!?

Publicerat av
1

Igår, lagom till trekaffet, kom den mycket efterlängtade småskriften från Göteborgs Numismatiska Förening om myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn (Podolijn) … som lär ha utkommit i februari. ;o)  Författaren heter Bo Gustavsson och har tidigare bl.a. skrivit om Pehr Dubb i samma småskriftserie. Har ännu så länge endast ögnat igenom den, men jag skall definitivt studera den närmare framöver. Mycket intressant läsning! – Speciellt för mig då den lilla staden Alingsås figurerar i sammanhanget.

Ibland tar det numismatiska intresset med en på vägar man kanske inte tänkt sig. Som framgått av tidigare blogginlägg är jag även road av ”vikt & mått” och har därför samlat på mig lite varierande krönta tingestar även inom detta område. I november förra året tipsade jag en likasinnad internetbekantskap, Lennart Castenhag i Dalarna, om den utmärkta boken ”Svensk mått-, mål- och vikthistoria 1605-1889” av herrar Bruzelli och Carlestam. Häromdagen fick jag e-post från Lennart som informerade om att han skrivit ännu en intressant uppsats på sin hemsida – denna gång om insatsvikter (skålvikter). Under sin forskningar hade Lennart stött på en liten notis i nämnda bok (s. 33-34):

”Förutom Stockholms- och Eskilstunatillverkade insatsvikter, finns bara en känd av annan tillverkning. Det är en 2 skålpunds vikt, som finns på Skaraborgs länsmuseum. Den är gjord av Petter Wirgman (1745-88). Locket är märkt PWM i en kontursköld med en fortunafigur, samt METALLFAB I ALINGSÅS”.

Lennart undrade om jag kände till denne Wirgman i Alingsås – vilket jag inte gjorde. Två dagar senare dyker (inte en dag för tidigt) GNF:s småskrift upp. Och vad är det första jag läser där? – ”Tillverkning i Alingsås?” … ”Metallfabriken förestogs av Peter Wirgman, som tidigare var guldsmed i Göteborg”.  – It’s a small world.  ;o)

Så nu har jag fått lära mig att det vid Stampens Kvarn i Alingsås en gång i tiden fanns en – ganska så avancerad! – metallfabrik. År 1746 besökte Carl von Linné (1707-1778) densamma och imponerades då av tvenne maskiner konstruerade av Christoffer Polhem (1661-1751). Nu var ju inte teknik och mekanik riktigt Linnés område, så exakt vad det var för maskiner är väl idag lite osäkert. Petter Wirgman (1707-1787) var son till den mycket skicklige guldsmeden Abraham Wirgman i Göteborg (mästare 1709, avled 1761). Petter blev guldsmedsmästare 1733 men avslutade denna karriär 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås – som sedan anlades 1746. För övrigt har alingsåsprofilen Per Henrik Rosenström (mormor Märtas favorit ;o)) skrivit en del om detta som jag skall utforska närmare i framtiden.

De två medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) som är kända, bär samma signatur (IB) som den lika primitivt och hantverksmässigt graverade medaljen över August Alströmer (1735-1773), som beställts och bekostats av Podolyn. Jämför man hantverket med skickliga samtida medaljkonstnärer som Carl Enhörning och Gustaf Ljungberger är de kort och gott en katastrof. ”Vidunderligt fula”, lär någon ha sagt en gång för länge sedan. Och kanske, kanske har detta sin förklaring i att ”konstnären” egentligen inte alls var konstnär – utan smed!? Bland Wirgmans metallarbetare förekommer nämligen ett namn som passar in på initialerna IB – nämligen (lås)smeden Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed 1755 och verksam vid metallfabriken i Alingsås fram till sin död 1788.

Bo Gustavssons senaste skrift är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Kommer med all sannolikhet att återkomma till detta ämne. Har bl.a. en ganska intressant ”förfalskning” som jag tycker har stora likheter med ”smedens medaljer”. ;o)

Mitt intresse är väckt! … fortsättning följer …

Belli eller Karlsteen?

Publicerat av
Svara

Apropå Tradera och vilka oväntade skatter som där kan dyka upp – bland allt loppisskräp ;o) … inköpte jag för ett par-tre år sedan en liten oansenlig medalj i förgylld brons, som dessutom är perforerad. Upptäckte den alldeles av en slump och kunde några minuter senare ”snajpa” (sista-minuten-bjuda) hem den för en hundring eller så? – Man kommer ihåg klenoderna – men inte priset.  ;o) Anledningen till att jag blev intresserad av denna lilla jetong var helt enkelt att jag kände igen den från Stig Stenströms lysande bok om mynt- och medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718). Kan varmt rekomenderas – speciellt till myntsamlarna!

När jag sedan plockade fram Stenström (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1945) … så mycket riktigt, där fanns den!  – Och där kunde man läsa:

Bildframställningen är hämtad ur den Trojanska hjältesagan och visar Odysseus, när han ställde sig vansinnig för att undandraga sig striden mot Troja. Odysseus spände härvid en oxe och en åsna för plogen och sådde salt i fårorna, men Palamedes, som sänts för att hämta honom, lade den nyfödde Telemachos framför plogen, varvid fadern vek åt sidan, dymedelst röjande, att han hade sitt fulla förstånd.

Undersöker man saken lite närmare finner man att denna lilla medalj egentligen är en hybrid mellan två olika medaljer (inte renässanskopior av antika mynt, som det står i NNÅ 1945). Båda dessa original är utförda av den mycket berömde italienske ädelstensgravören och medaljkonst-nären Valerio Belli (c. 1468-1546). Den första över Kimon Athenaios (åtsidan = Attwood 353a) och den andra över Palamedes (frånsidan = Attwood 342a). Men hybriden är mig veterligen inte känd för experterna på italienska renässans-medaljer. Dessutom är den präglad (med delvis brustna stampar), vilket inte verkar vara fallet med andra medaljer av Valerio Belli. Flera omständigheter talar för att Stenström nog har rätt i sin teori att det rör sig om ett gesällprov utfört av Arvid Karlsteen på 1670-talet.

Denna underliga hybrid förekommer nämligen i en förteckning från 1688 där det även listas sjutton andra medaljer – samtliga utförda av Karlsteen. Dessutom skall de båda omnämnda gjutna Belli-medaljerna sedan länge ingått i den nationella samlingen på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Stenström skriver också: ”Stamparna, vilka äro spruckna, förvaras på Myntverket”. Nu är det väldigt grovt raster i bilderna från NNÅ 1945, men med lite välvilja kan man skönja stampsprickor även på det vackra exemplar som där avbildas. Detta har emellertid inte gått att få bekräftat från KMK.

Finns det någon i läsekretsen som vet mer är ni hjärtligen välkomna att kommentera!

Ernst Nordin & kronan

Publicerat av
Svara

Skulptören, medalj- och myntgravören Ernst Nordin (född 1934) har varit en flitig gäst i media den senaste tiden. Först fick han sin enkronasdesign från 2001 förvanskad av en ”amatörkonstnär/provokatör/falskmyntare” och häromdagen släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten 2015/2016 – formgivna av Ernst Nordin. Så vad kan passa bättre än att ge ett litet smakprov också på hans medaljkonst.

Ernst Nordin kom enligt egen utsago i kontakt med medaljkonsten genom sin lärare vid Konsthögskolan, Arne Jones (1914-1976). – Och det kan man nästan ana i Nordins första (och mest avskalade/abstrakta) medal; den över Norrköpings Museum 1966. Genombrottet kom ett decennium senare då Nordin var en av de konstnärer som medverkade i en stora regentlängdsserien som utgavs 1976. Serien omfattar Sveriges regenter från Erik Segersäll till Carl XVI Gustaf, där Nordin anförtroddes Sten Sture d.ä. till Kristian Tyrann.

Min personliga Nordin-favorit är tveklöst den stora härliga gjutna och vackert grön-patinerade medaljen över modern svensk numismatiks nestor, förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvist – utförd (i 37 exemplar!) till 60-årsdagen 1989. Ett av ytterligt få lyckade en face-porträtt! Men högt på listan placerar sig också de vackra kvinnoporträtten över Inga Tidblad (1977) och Karin Boye (1979). Få medaljkonstnärer har väl gjort så många ”numismatiska medaljer” som Ernst Nordin. Förutom Lars O. Lagerqvist har exv. Bror Emil Hildebrand (1985), mynthandlarna T. G. Appelgren (1986) och N. F. Boberg (1988), Rosa Nordström (1988), H. F. Antell (1990), Elias Brenner (1991), Leo Holmgren (1992), Henryk Bukowski (1994) samt min namne och kollega i Stockholm, Ulf Nordlind (2000) avporträtterats på medaljer av Nordin.

Som myntgravör är Ernst Nordin nog mest känd för enkronan (och tian) som lanserades 2001, men han har även gjort en rad minnesmynt – från Vasa 1990 till bröllopsmynten 2010. Den sistnämnda ”ingen direkt höjdare” … om jag får tycka till.

Eftersom nu en annan enkronors-designer lyckades smyga sig in på dagens numismatiska foto, får vi ta och orda lite om Lars Englund (född 1933) också. Han är nämligen upphovsmannen bakom ett av de mest omdiskuterade svenska mynten – 1976 års enkrona, präglad t.o.m. år 2000.

Personligen tycker jag faktiskt att den vinner i längden, men det vore väl synd att påstå att jag tyckte så när den kom ut. På den tiden tyckte många väldigt mycket. Bland annat tyckte sig någon se Palmes näsa i myntets skuggbildningar. För ett antal år sedan lyckades jag, på Tradera av alla ställen, förvärva en gipsmodell (arbetsmodell) av nämnda enkrona, utförd av Lars Englund 1976. Säljaren hade enligt uppgift fått den i gåva av ”mästargravören söder om Stockholm, då hans verkstad lades ned”. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm).

Till sist vill jag varmt rekommendera den trevliga lilla skrift (se översta bilden ovan) om Ernst Nordin som KMK gav ut 2003. Författare är Marie-Astrid Voisin, Ulf Nordlind och Lars O. Lagerkvist (med förord av Ian Wiséhn). Trevligt, lärorikt och med en katalog över de dittills utkomna medaljerna och mynten.

1 Krona = 2 Öre Järn

Publicerat av
Svara

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

Samlande myntherrar

Publicerat av
Svara

Igår bloggade jag om världens dyraste mynt – Kung Farouks Double Eagle från 1933. Proveniens är ett lite finare ord för uppgift om tidigare ägare, och detta är något som fler och fler mynt-samlare uppskattar. Att ens mynt en gång i tiden ägts av någon kändis höjer naturligtvis affektionsvärdet, men faktiskt även det ekonomiska värdet. Någon 20-dollar 1933 har jag dessvärre inte i samlingen – men väl ett annat mynt som ägts av Kung Farouk av Egypten! – Ett svenskt till på köpet! – Och av ”den folkliga sorten”. ;o)

Tvåöringen (klippingen) på bilderna här intill är präglad 1627 med vals-verksteknik i Säter i Dalarna under Gustav II Adolf. Det är ett av de bäst bevarade av denna typ och har dessutom ägts av mannen på myntet bredvid. Farouk I regerade 1936-1952 och 20 Piastern på bilderna är slagen 1937 (AH 1256). Klippingen köptes på auktion i Kairo 1954 av mynthandlaren John Pedersen från Borås. Senare kom den att hamna hos samlare som Algård, Schmitz och Serrestam. I min samling landade den för ca 20 år sedan genom byte med en annan tvåöring. 2-2.  ;o)

Det finns många kändisar som samlar mynt. Här är några internationella sådana: Wayne Gretzky, Nicole Kidman, Paul McCartney, Dennis Rodman, Nicholas Cage, Bill Cosby, James Earl Jones, John Larroquette och Penny Marshall. Men från början var myntsamlande en hobby för några få – ”The Hobby of Kings”. Nedan en liten lista (på inga sätt komplett) över ”Samlande myntherrar”.  – Kanske ett trevligt samlarområde?

  • Kejsar Augustus, Rom (63 f.Kr. – 14 e.Kr.)
  • Påven Bonifatius VIII (1235-1303)
  • Kejsar Ferdinand I av Tysk-romerska riket (1503-1564)
  • Kurfursten Joakim II av Brandenburg (1505-1571)
  • Kung Johan III av Sverige (1537-1592)
  • Kung Henrik IV av Frankrike (1553-1610)
  • Kung Gustav II Adolf av Sverige (1594-1632)
  • Drottning Kristina av Sverige (1626-1689)
  • Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715)
  • Kung Karl XI av Sverige (1655-1697)
  • Drottning Lovisa Ulrika (1720-1872)
  • President Thomas Jefferson, USA (1743-1826)
  • President John Quincy Adams, USA (1767-1848)
  • President Andrew Jackson, USA (1767-1845)
  • Kung Victor Emmanuel III av Italien (1869-1947)
  • Kung Gustav VI Adolf av Sverige (1882-1973)
  • President Franklin D. Roosevelt, USA (1882-1945)
  • Kung Farouk I av Egypten (1920-1965)
  • Premiärminister Tony Blair, Storbritannien (1953- )

Gustav II Adolf har kanske inte gjort sig känd som någon stor mynt-samlare (trots att han var ganska närsynt), men år 1630 donerade han i alla fall gamla mynt till nationella samlingen. Och tack vare en bloggkommentar häromdagen fick jag veta att det tydligen finns fler än jag som kompletterat kopparmynt-samlandet med några trevliga Gustav II Adolf-medaljer. Ett litet urval presenteras härmed på vidstående bild … nää, nu låter jag som jag vore på Banérgatan ;o) … den stora är hur som helst en medaljmodell, gjuten i klockmetall, som väger 700 gram och mäter Ø 220 mm. Den färdiga medaljen/jetongen mäter, efter reduktionsmaskinen, endast Ø 31 mm. Modellen, som inte omnämns i Ehrensvärd, har tillhört Leo Holmgren.

En riktig konstnär!

Publicerat av
3

Efter dubbla blogginlägg om ”nutidens konst(igheter)”, känns det på sin plats med en kontrasterande motvikt till detta. En av de mest internationellt uppskattade svenska mynt- och medaljkonstnärerna är utan tvekan Erik Lindberg (1873-1966). Myntsamlarna känner igen honom som formgivare av exv. guldmynten 1920 och 1925 samt jubileums-mynten 1921-1938. Hans genomarbetade och vackra Art Nouveau-medaljer uppskattas framför allt i USA och Frankrike. I Sverige är medaljer i allmänhet fortfarande generellt mycket billiga / undervärderade / köpvärda. Man får väldigt mycket för pengarna jämfört med mynt. Medaljsamlande blir dessutom trevligare ju mer man lär sig. Om du tror att detta kan vara ett samlarområde för dig tycker jag du skall börja med att införskaffa Ulla Ehrensvärds båda böcker om Medaljgravören Erik Lindberg 1873-1966, Numismatiska Meddelanden XXXII, utgivna av Svenska Numismatiska Föreningen, SNF 1988.

Nu skall jag vara ”modern” och låta konsten tala för sig själv … ;o)

             

             

              

Mamma marknadsför min ”konst”

Publicerat av
Svara

Dagens ”myntnyhet” är, varesig man vill det eller ej, avslöjandet av nidkronans ”upp-hovsman” (copywritern som kopierat Ernst Nordins copyrightskyddade kungaporträtt) som Svenska Dagbladet tvingat fram. Det visade sig att ”konstnären NN” är en reklam-man vid namn Karl Fredrik Mattsson (43), som till vardags jobbar på Reklambyrån Kamraterna (RBK) i Stockholm. Mattsson driver även en enskild firma med namnet ”Pony”, i Hammarby Sjöstad. Denna skall enligt uppgift syssla med reklambyrå-verksamhet, artistisk verksamhet, rockband samt utgivning av fonogram. Beträffande det sistnämnda finns det två riktiga pekoral av nämnde ”artist” att lyssna till på Sveriges Radio, P4 Gotland ”Kultur”.

Nu avslöjas också att ”konstnären” fått hjälp med marknadsföringen av nidkronorna (eller ”Kunga-experimentet” som ”amatör-konstnären” kallar det) av mamma Karin (72). Det var hon som först ”hittade” falskmynten i Piteå och tipsade pressen. Enligt falsk-myntarens egen utsaga har han endast tillverkat åtta falska mynt (nidkronor), varav två just nu finns utställda på Kungliga Myntkabinettet. Vem ägaren till dessa två är framgår dock inte av media!? Har de kommit till KMK genom cirkulation eller är det bara inlånade från någon av ”gärningsmännen”? Genom att hävda att de falska mynten aldrig satts i allmän cirkulation, utan endast ”placerades ut strategiskt”, hoppas ”konstnären” undgå straff för sitt tilltag. Detta betyder naturligtvis också att både mamma Karin och ”kompisarna” i Hammarby Sjöstad och annorstädes, medvetet ljugit för svenska folket i media.  – Kanske ”amatörkonstnärer” de också …?

– ”Den första reaktionen var att jag trodde att jag såg fel, säger Karin Mattsson, som gjorde upptäckten på tisdagen”. Hon kommer inte ihåg i vilken affär hon fick kronan som växel, men har redan bestämt sig för vad hon ska göra med fyndet. – Jag ska spara det, det är ju en raritet. Kanske är det någon som ogillar kungen, säger Karin Mattsson”.

– ”Jag brukar aldrig ha mynt, men denna gång hade jag växlat till mig lite kaffepengar när jag fick syn på kronan. Jag var tvungen att läsa flera gånger på den innan jag tog in vad det stod, säger en man som fick kronan i Hammarby Sjöstad”.

På Reklambyrån Kamraternas (RBK:s) blogg finns bl.a. en ganska talande löpsedel, som lyder: ”Forskning visar – myten är sann: KREATIV BRILJANS nära besläktad med PSYKISK SJUKDOM”. Kamraternas kommentar lyder: ”Till alla oroliga: Vi mår bra”. Det förefaller alltså som att ”patienten saknar sjukdomsinsikt”. ;o)

Harrison potentiell myntsamlare?

Publicerat av
Svara

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)

LAGOM MAKELÖS

Publicerat av
Svara

Igår bloggade Ingemar Svensson i Nynäshamn (SNF:s sekreterare) om Drottning Kristinas MAKELÖS-medalj från 1665. Och eftersom jag har ”pandangen” – I. C. Hedlingers LAGOM-medalj från 1733 i ”bloggens logga” (uppe till höger), passar det väl utmärkt att blogga lite om dessa båda klassiska medaljer.

Så här skriver Lars Olsson i Numismatiska Meddelanden XXXI (SNF 1973, sidan 125): ”Drottning Kristina hade en gång roat sig med en liknande mystifikation genom att låta slå en medalj över sig själv med ”MAKELÖS” skrivet med grekiska bokstäver. Att denna Kristinamedalj föresvävat Hedlinger, då han skapade sin uggla med LAGOM kan anses fastslaget; det har vi hans brorson Victor Lorenz Hedlingers ord på”.

Båda dessa medaljer, med MAKELÖS respektive LAGOM skrivet med grekiska bokstäver, skapade förvirring och spekulationer på sin tid. – Vilket givetvis var upphovspersonernas mening. – A perfect conversation piece!  MAKELÖS anspelar inte bara på att Kristina (1626-1689) var en makalös kvinna som dessutom lyckades förbli ogift – och fri, utan också på det De la Gardieska palatset MAKALÖS, som då ägdes av Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686). Magnus stod drottningen mycket nära och begåvades till en början med höga utmärkelser och stora förläningar. År 1653 förlorade han dock sin gunst hos drottningen efter en förtalskampanj. Han fråntogs sina ämbeten och förvisades från hovet. Strax därefter abdikerade Kristina.

Lars Olsson fortsätter:  ”Man kan se Hedlingers medalj som en direkt anspelning på MAKELÖS-medaljen. Kristina framträder där som Minerva karakteriserad av ett vitsigt med dock pompöst ”MAKELÖS”. Hedlinger, som hyllar måttan, framträder inte med någon Minervabild; för honom är ugglan lagom”.

Numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) beskrev frånsidan på Hedlingers LAGOM-medalj så här:  ”En nattuggla, som är klädd uti all Minervae rustning”.

Och den berömde skalden Olof von Dalin (1708-1763) skrev t.o.m. med en dikt om den: ”Nyss en GudaMun mig sporde, Hvad jag denna natten drömt? Aldrig mer jag drömma borde, Om jag denna drömmen glömt: – Tänk, jag drömde om Minerva, I sin ära Stor och Mild: De som drömma äro djärfwa: Jag begärte Hennes bild. – Nej, sad Hon, det är för mycke; Nog, om jag min Uggla ger: Den har av dig sjelf et tycke; Ty om dagen hon ej ser.”

Johan Carl Hedlinger (1691-1771) lär ha fått idén till sitt motto, LAGOM, från latinets ”Modus in rebus” (= ”Måttlighet i saker”). Han var, enligt Olsson, anhängare av stoicismen; en filosofi som var på modet under frihetstiden. Även Carl Gustaf Tessin (1695-1770) skall ha bekänt sig till denna. Nämnde Dalin skaldade så här:  ”Ej förlite, ej förmycke, det är smakens mästerstycke”.  Något som i senare tid, där allt skall amerikaniseras, kanske kan uttryckas ungefär så här: ”Less is more” (van der Rohe) … eller ”Kill your darlings” (Hemingway).