För att återknyta till gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ta upp ett exempel på hur även ”de stora elefanterna” kan trampa i klaveret ibland. 😉
I den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer
nr 3-1982, skrev Kenneth Jonsson (idag Sveriges enda professor i numismatik!) en artikel med titeln: Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528? … där han presenterade ett korroderat jordfynd från Dalarna som hittats av två grabbar utanför Ludvika i september 1981.
Detta ”kopparmynt” inlöstes av Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, genom s.k. hembud, då det rörde sig om ett nyfunnet jordfynd utan ägare som kunde antas vara äldre än 100 år gammalt. Priset fastslogs till 3.000 kr (närmare 8.000 kr i dagens penningvärde), vilket kan betraktas som ett verkligt ”fyndpris” 😉 … för ett unikt (prov)mynt från 1528? Nedanstående gyllen 1528 (t.v.) såldes i Tyskland 2011 för motsvarande 2.133.000 kr.
Professor Jonsson tycker att ”provmyntet” har stora likheter med 1528 års stormynt, slaget till Gustav Vasas kröning (se Mynttidningen 3/4-1994), och framför teorin om att det kan röra sig om ett provmynt till ett ”kröningsöre” 1528. En kopparminiatyr av gyllen. Diametern är Ø 28,4 mm och vikten 5,20 gram före konservering och 5,05 gram efter.
Några år senare (1988-1989) framför skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson en sensationell teori om att bland annat 1528 års gyllen (stormynt) skulle vara en antikvitetsförfalskning, tillverkad av någon okänd förmåga på 1670-talet i syfte att lura samlare!? Almer/Carlsson instämmer för övrigt i Jonssons omdöme att ”likheten mellan miniatyren och gyllen är anmärkningsvärt stor”. Man omnämner miniatyren, men märkligt nog inte andra kända gamla gyllenkopior. KMK:s Ian Wiséhn beskriver fyndmyntet 1990 (i ”Myntfynd från Dalarna”, nr 54), med sparsmakade: ”Stockholm, 1528, koppar, falskt” … men utan vare sig motivering, bild, storlek eller vikt.
Undertecknad omnämner miniatyren i förbigående i artikeln ”1528 års stormynt – ett fantasimynt?”, Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23. Beträffande de påstådda likheterna med 1528 års stormynt skriver jag bl.a. ”Enligt min uppfattning finns inga som helst stillikheter mellan miniatyren och 1528 års mynt. Denna prägling anknyter vare sig till Appelgrens stil 4 eller stil 3/5”. Dessutom hävdar jag bestämt att gyllen 1528 är äkta!
Och när Svenska Numismatiska Föreningens ”NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995”, utkom året därpå, fick jag medhåll av självaste Lars O. Lagerqvist! … där han bl.a. nämner ”en debattartikel med utförliga motargument; författare till denna är U. Ottoson” samt att ”Förf. hör till dem som av många skäl bedömt gyllenmyntet som en samtida prägling och ansluter sig till Ottosson”. Angående miniatyren får vi samtidigt veta att man funnit ytterligare ett ex. (i Södermanland) med bevarad försilvring! En metallanalys hade dessutom givit vid handen att såväl legeringen som försilvringen var modern och att det alltså inte rörde sig om ett samtida provmynt, utan om en senare minnesjetong.
Nästa ledtråd kom tio år senare, 2005, efter att Bengt Hemmingsson tipsat Frédéric Elfver om en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 … med en illustration av gyllen 1528 … och den i sammanhanget intressanta bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. 😉 Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi” (SNT 3-2005, sidorna 62-63).
Och det finns faktiskt mycket som talar för Bengt Hemmingssons idé. Det råkar nämligen finnas en liten minnesjetong, präglad på industri-utställningen 1897, som har EXAKT samma diameter som ”miniatyr-gyllen 1528″… Ø 28,4 mm! Denna jetong (överst på bilden t.h.) är graverad av August Högel och slagen av Petterssons Knappmakeri i Stockholm. Den är som synes försedd med en bärögla kl. 12 – liknande den som finns på ett par av de idag kända exemplaren av gyllen-imitationen … övriga 5-6 ex. har spår av en ögla kl. 12. Samtliga har likvända sidor och vikt mellan 5,05 – 6,56 gram.
I januari 1896 gick firmans grundare Mathias Pettersson (1824-1896) ur tiden och rörelsen övertogs av äldste sonen Carl Gustaf Pettersson (1853-1940). På bilden ovan skymtar han fram, bakom ”1897 års jetonger”, på en medalj tillskriven Sven Kulle 1903. I Lars O. Lagerqvists utmärkta lilla bok om Petterssons Knappmakeri (1981) får vi veta att Gustaf bl.a. utbildat sig i Paris – och att han var särskilt skicklig inom förgyllning!
På denna artikels första bild ser vi en kartskiss över ”Gamla Stockholm” under Industri-utställningen 1897 … med såväl ”Myntmästarens hus” (1) som ”Slottsporten” (5-6).
Sensmoralen av det hela är väl att allting kanske inte är fullt så enkelt som det först ser ut. Till och med en myntprofessor kan feldatera ett ”mynt” med 369 år … och med hull och hår ”köpa” en turistkopia / souvenir, som en gång i tiden medvetet förminskats, just för att undvika all sammanblandning med originalen. – Allt är enkelt när man kan det!
P.S. Tur för KMK att man feldaterade ”mynttypen”, annars hade man inte haft något laglig rätt att lösa in de två först funna slantarna … som ju båda var yngre än 100 år. 😉