Kategoriarkiv: Antika Mynt

Barbariska romare

Publicerat av
Svara

Idag för 1926 år sedan (år 86 e.Kr.) föddes det en liten gosse i staden Lanivium (Lanuvio) ca 3 mil sydost om Rom. Eftervärlden känner honom bäst som Antoninus Pius, romersk kejsare 138-161 e.Kr. Han växte upp på släktgodset Lorium, 2 mil väster om Rom, där han fick sin initiala utbildning. Hans far dog ung och sin uppforstran fick han istället av sin farfar och morfar – vilka han senare ärvde och blev då en av Roms rikaste män.

Antoninus Pius beskrivs som lugn, plikttrogen och ordningsam, men utan några större ambitioner. Som 51-åring adopterades han år 137 e.Kr. av kejsar Hadrianus (117-138 e.Kr.) – kanske som en tänkt ”mellan-akt” inför Hadrianus unge släktings, Marcus Aurelius (161-180 e.Kr.), trotillträde? Det där med adoptionen var för övrigt en komplicerad histo-ria, för samtidigt som Hadrianus adopterade Antoninus Pius, så krävde han att Pius i sin tur adop-terade nämnde Marcus Aurelius samt unge Lucius Verus (161-169 e.Kr.). Antoninus Pius blev emellertid långvarigare än väntat på tronen – hela 24 år faktiskt!  Men han genomförde inga större omvälvningar under sin tid som kejsare, utan bevarade det han fått från sina föregångare – d.v.s. det romerska riket när det var som störst. Ni som inte samlar romerska mynt, men sett filmen Gladiator med Russell Crowe, känner säkert igen en del av ovanstående namn.

Som framgått av tidigare blogginlägg har jag en liten förkärlek för charmigt barbariska, illitterata, antika prägligar av allehanda slag. Imitationer (eller samtida förfalskningar) av ”riktiga mynt”, men som likväl cirkulerat som mynt. På den översta bilden ser vi två silver-denarer slagna i Rom 148/149 resp. 152/153 e.Kr.             – Men hur kan man veta det? Är det inte väldigt svårt det där med rom-erska mynt?  – Nja, visst är ämnet stort – men att komma igång är ganska enkelt. På det översta myntet (på översta bilden) läser vi: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XII – COS IIII  = Antoninus Augusto Pius Patri Patriae Tribunica Potestate XII – Consuli IIII . . . eller på svenska: Kejsar Antoninus Pius, landsfader, innehavare av regeringsmakten i 12 år – Konsul för 4:e gången. Själva dateringen ligger alltså (i detta fall) i ”TRP XII” som motsvarar år 148-149 e.Kr.

På nästa mynt står det: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XVII – COS IIII … som då är präglat år …?  … (fem år senare).

När jag kikade bland mina Antoninus Pius-denarer fann jag också en barbariserad dito i samlingen (myntet överst på bild 2). Döm om min förvåning när jag genom ett snabbt googlande hittade en ”likadan” bland de barbariska mynten på  Coinproject.com!    Och när jag tittar närmare upptäcker jag att det endast är åtsida som är stampidentisk. Frånsidorna har båda COS IIII, men olika gudinnor; AEQUITAS standing left holding scales and cornucopia . . . ANNONA standing left holding heads of grain. Motiven är alltså desamma som på översta bilden. Original – och imitationer m.a.o.

Och det är så här forskarna jobbar när de ”bygger” stampkedjor. De söker efter mynt som är stamp-identiska på en sida men olika på den andra. På detta sätt kan de ”lägga pussel” och se vilka mynt som hänger ihop. Vanligtvis place-rade man myntets porträttsida som understamp (därför att under-stampen generellt höll 2-3 längre än överstampen) och frånsidan som överstamp. Den här kopplingen mellan EN åtsida och TVÅ frånsidor kan alltså sägas vara i högsta grad typisk! Något som man då rakt inte kan säga om lejonparten av ”Sveriges första mynt”. Dessa stampkedjor saknar all produktionsteknisk logik och ser mera ut som jättelika statbon än stampkedjor. ;o) Någon seriös teori till varför det se ut som det gör, har ännu inte kunnat presenteras.

Belli eller Karlsteen?

Publicerat av
Svara

Apropå Tradera och vilka oväntade skatter som där kan dyka upp – bland allt loppisskräp ;o) … inköpte jag för ett par-tre år sedan en liten oansenlig medalj i förgylld brons, som dessutom är perforerad. Upptäckte den alldeles av en slump och kunde några minuter senare ”snajpa” (sista-minuten-bjuda) hem den för en hundring eller så? – Man kommer ihåg klenoderna – men inte priset.  ;o) Anledningen till att jag blev intresserad av denna lilla jetong var helt enkelt att jag kände igen den från Stig Stenströms lysande bok om mynt- och medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718). Kan varmt rekomenderas – speciellt till myntsamlarna!

När jag sedan plockade fram Stenström (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1945) … så mycket riktigt, där fanns den!  – Och där kunde man läsa:

Bildframställningen är hämtad ur den Trojanska hjältesagan och visar Odysseus, när han ställde sig vansinnig för att undandraga sig striden mot Troja. Odysseus spände härvid en oxe och en åsna för plogen och sådde salt i fårorna, men Palamedes, som sänts för att hämta honom, lade den nyfödde Telemachos framför plogen, varvid fadern vek åt sidan, dymedelst röjande, att han hade sitt fulla förstånd.

Undersöker man saken lite närmare finner man att denna lilla medalj egentligen är en hybrid mellan två olika medaljer (inte renässanskopior av antika mynt, som det står i NNÅ 1945). Båda dessa original är utförda av den mycket berömde italienske ädelstensgravören och medaljkonst-nären Valerio Belli (c. 1468-1546). Den första över Kimon Athenaios (åtsidan = Attwood 353a) och den andra över Palamedes (frånsidan = Attwood 342a). Men hybriden är mig veterligen inte känd för experterna på italienska renässans-medaljer. Dessutom är den präglad (med delvis brustna stampar), vilket inte verkar vara fallet med andra medaljer av Valerio Belli. Flera omständigheter talar för att Stenström nog har rätt i sin teori att det rör sig om ett gesällprov utfört av Arvid Karlsteen på 1670-talet.

Denna underliga hybrid förekommer nämligen i en förteckning från 1688 där det även listas sjutton andra medaljer – samtliga utförda av Karlsteen. Dessutom skall de båda omnämnda gjutna Belli-medaljerna sedan länge ingått i den nationella samlingen på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Stenström skriver också: ”Stamparna, vilka äro spruckna, förvaras på Myntverket”. Nu är det väldigt grovt raster i bilderna från NNÅ 1945, men med lite välvilja kan man skönja stampsprickor även på det vackra exemplar som där avbildas. Detta har emellertid inte gått att få bekräftat från KMK.

Finns det någon i läsekretsen som vet mer är ni hjärtligen välkomna att kommentera!

Künker auktion nr 216-218

Publicerat av
Svara

I förra veckan tutade postbilen till ute på uppfarten och ett stort paket från Tyskland anlände. Det var 3,247 kg auktionskataloger från Künker i Osnabrück. Kan inte påstå att jag är någon storkund direkt, men man blir fascinerad över den generösa inställning man har på kontinenten – även mot småkunder. Tryckkostnad och frakt för ett dylikt paket går säkerligen på minst en femhundring.  – Och detta bjuder man på!  Enda motprestationen är lite mer eller mindre framgångsrika bud. ;o)

Igår satt jag på balkongen och bläddrade igenom den antika delen (auktion nr 216) av Künkers katalogtrave. Fantastiskt! Vilka mynt! Ju längre man håller på desto mer lär man sig uppskatta ”de klassiska mynten” – antikens grekiska och romerska mynt. Miniatyrkonstverk i ordets bemärkelse. Dagens mynt är ju blaha-blaha i jämförelse.
De få gånger man stöter på … ;o) … kvinnor i myntbranschen, är det just de antika mynten – eller konst-medaljerna – som lockar. Bara en iakttagelse – men ändå intressant. Knappologerna, variantsamlarna och kalenderbitarna är däremot i princip undantagslöst av hankön. Har du inte fått hem katalogerna, så finns de naturligtvis även tillgängliga (och sökbara!) på nätet. Det är alltid trevligt att bläddra i katalogen, då man ibland hittar någon man inte alls tänkt sig, men även de digitala katalogerna (och då menar jag inte en PDF dito) har sina förtjänster – såsom exv. sökmöjligheter och fullskärmsbilder. Künkers auktion nr 216-218 hittar du här.

Efter MISAB:s lite fiaskoartade auktion förra helgen har det spekulerats en del kring anledningen till detta. Den vanligaste teorin har väl varit att utropspriserna inte var speciellt lockande och knappast uppmuntrade till livlig budgivning. Men det har också förekommit hypoteser kring själva auktionstempot. Någon tyckte t.ex. att 170-200 nr per timme var ”ett rasande tempo”. Eftersom jag själv arrangerat en del offentliga auktioner genom åren, kan jag generellt säga att vi brukade gå efter tumregeln 150-200 utrop per timme (+/- 25) – lite beroende av vilket samlarområde det rörde sig om. I Sverige finns det ju t.ex. betydligt fler samlare av svenska mynt än det gör av exv. medaljer, polletter eller numismatisk litteratur. Kikade för skoj skull på Künkers tidsplanering för de tre kommande auktionerna – och där ligger man på 205, 182 resp. 144 utrop per timme.

Möjligen kan de som hävdar att ”tempot var rasande” ha forna auktionsfirman Aurum i tankarna. Vid en jämförelse visar det sig nämligen att deras auktionstempo varit betydligt lugnare än det på Ahlström, Antikören och MISAB. I runda krökar har det faktiskt gått dubbelt så fort på de sistnämnda auktionerna.

Statschefen eller midsommarstången?

Publicerat av
Svara

Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån:  – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o))  I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?

Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o)  Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.

Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.

Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.

1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin  Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)

Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133).  För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst.  – Vilken är din favorit …?

Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.

– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark”  365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar.  ;o)

Vem vet mest?

Publicerat av
Svara

Igår fick jag helt oväntat veta att jag tydligen är ”en erkänd auktoritet på området medaljer” !?  – Se där! – Det hade jag ingen aning om! – Man tackar!  – Och detta från en erkänd auktoritet på området Zündapp. ;o)   … ”en får sträcke på sig”.

Nej, jag känner mig allt fortfarande som en nybörjare när det gäller medaljer – kanske beroende på att jag har hållit på med mynt mer än tre gånger så länge? Jag har i och för sig inte ”snöat in” alltför djupt i någon liten detalj inom numismatiken (utom möjligen kopparklippingarna då, förstås ;o)) utan snarare odlat ett väldigt brett numismatiskt intresse och försökt lära mig ”lite om mycket” – istället för ”mycket om lite”. – Man vill ju inte gå och bli någon gammal dammig professor. ;o)

         

Genom att skaffa sig erfarenheter från vitt skilda grenar av numismatikens gigantiska träd, får man i mitt tycke en mera omfångsrik och nyanserad bild av olika företeelser, tillvägagångssätt och förhållanden. Man kan t.ex. lära sig mycket om mynt genom att studera medaljer – och vise versa. Genom att förstå romerska mynt kan man få en bättre förståelse för äldre svenska mynt. Och den som har god kännedom om förfalskningar och tillverkningsteknik har allt som oftast en bättre känsla för vad som verkligen är äkta och varför det ser ut som det gör. Det mesta hänger faktiskt ihop.

Själv har jag ”fuskat” med ganska många samlarområden genom åren. Såpass många att vi nog får spara det kapitlet till memoarerna. Men om jag haft någon ”ledstjärna”   (ursäkta ordvitsen – poängen kommer! ;o)) genom mitt samlande så är det nog dessa kloka ord: ”SAMLA-LÄRA-VETA” – Samlarförbundet Nordstjärnans devis. För när ”man är klar” med ett samlarområde – ja, då är det dags att gå vidare och hitta ett nytt …

I morgon är det kräftskiva på Vikingabo!  – Och det går givetvis före bloggandet … men jag lovar inget. ;o)

Två ”viktiga” mynt …

Publicerat av
Svara

I måndags bloggade Kjell ”Gorgon” Holmberg i Uppsala (styrelseledamot i SNF åren 1988-2001, SNF:s hemsidesredaktör 1996-2001 samt engagerad i Numismatiska Klubben i Uppsala) om två mynt på kommande Hagander-auktion. Så här skriver Kjell:

”Julius Hagander samlade inte på mynt präglade före kung Gustaf I. Men hans samling innehöll trots det två tidiga svenska objekt; en vacker penning från Olof Skötkonung, samt ett av endast tre privatägda exemplar av den s.k. Sturemarken. Denna betraktas som Sveriges första ”stormynt”, men då alla exemplar är av varierande vikt så torde denna prägling knappast kunna anses ingår i något väldefinierat myntsystem. Min egen högst personliga åsikt är att denna prägling snarast är att betrakta som en medalj eller – med ett modernt språkbruk – ett ”minnesmynt”. Präglingen var alltså knappast avsedd att cirkulera som mynt”.

Det är alltid lika roligt när nya, spännande eller kontroversiella åsikter om mynt förs fram.  – Speciellt när man inte riktigt håller med själv. ;o)  För ett antal år sedan var det en livlig debatt om den s.k. Sturemarken 1512 – av traditionen betraktad som Sveriges första stormynt – men då ifrågasatt och på MYCKET lösa grunder ”anklagad” för att vara en antikvitetsförfalskning (av de som försökt samma trix med 1528 års gyllen). Debatten blossade åter upp på Traderas mycket trevliga och populära debattforum ”Numismatikan” (som Tradera naturligtvis lade ner – helt i linje med policyn ”förändra allt som fungerar”). Det hela utmynnade i denna sida på Mynthandeln.com … och när myntet sedan slog prisrekord med 1.243.000 kr hos WAG(Westfälische Auktions-gesellschaft) i Tyskland, avtog förfalskningsrykterna ganska snabbt. Nu började man istället tala om att ”det är nog en medalj från 1512”.  – Vilket naturligtvis är rent nonsens, dels därför att en dylik inte skulle vara präglad utan gjuten (den präglade medaljen kom till Sverige först under Drottning Kristinas tid) och dels därför att det faktiskt står MONETA, d.v.s. MYNT, på den. Medeltidssamlarna (eller ”kapsylsamlarna” som de också, lite retfullt, brukar kallas) har tydligen inte riktigt upptäckt världen utanför småmynten på marknadstorget. I den stora världen (utanför Sundbyberg) förekommer fenomen som stormynt, praktmynt, presentationsstycken, dussörer, riktade emissioner, sold, kastmynt, guldavslag, piefords, dubbla och multipla thalrar, krellmynt och allehanda andra högvalörer.  – Kärt barn har många namn.

Om nu vissa anser att vikten allena är avgörande för om ett ”mynt” skall betraktas som mynt eller medalj, borde väl detta i konsekvensens namn gälla även andra mynt-typer? På Olof Skötkonungs tid fanns det inga praktmynt eller stormynt, utan endast ”en valör”, penningen.  – Men kan man verkligen säga att ”en vacker penning från Olof Skötkonung” är ett mynt? ”Vikterna ser ju ut som en lottorad”, för att citera en brakteatkännare tillika färgstark debattör på forna Numismatikan. ;o)  Och inskriptionerna på (många av) ”kung Olofs mynt” är inte mycket bättre de. Fanns det inte en enda ”svensk” som INTE var analfabet?

Haganders ”Olof-penning” tillhör en ”mynttyp” som enligt nestorn Brita Malmer väger från 0,95 gram till 3,81 gram. Det vill säga det går drygt fyra lätta mynt på ett tungt. (Haganders ex. väger för övrigt 1,72 gram). Men alla är tydligen penningar av samma valör. Malmer 21:87 ingick från början i stampkedja 10, som nu är sammanlänkad med kedja 11 – som tillsammans bildar en fullständigt vanvettig stampkedja om man skall se till hur ett myntverk fungerar. Men om man istället antar att man köpte, stal, rövade, kopierade och blandade myntstampar lite hur som helst ”handelsmän emellan”, finns det kanske en viss logik i dessa skatbon till kedjor. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det var någon (exv. Olof Skötkonung) som hade någon kontroll över denna verksamhet. Spår av ett (eller flera!!) organiserade myntverk finns endast på mynt av CRVX-typ i delar av kedja 1 samt kedja 2, 3 och 4 och de fem s.k. ”singels”  (”stampkedjor” med endast två stampar – allt man egentligen behöver) som före-kommer av denna typ. I stort sett alla övriga ”Olof-mynt” är, enligt mitt förmenande, att betrakta som barbariserade/illiterata imitationer som i princip kan vara slagna av vilken köpman eller lokal hövding som helst. Lejonparten av dessa barbariserade imitationer är av den, tydligen populära, så kallade Long Cross-typen, som först introducerades av den engelska kungen Ethelred II ca 997-1003, men som även präglades av Knut den Store i Danmark och Sigtrygg på Irland – åtminstone till 1050-talet! Hur länge man höll på att imitera dessa vet vi egentligen inte. T.p.q. (Terminus post quem = ungefär ”tidigaste tidpunkten för nedläggning”) för ”mynttypen” vars blyavfall man hittat i Sigtuna (”i kung Olofs mynthus” ;o)) är t.ex. från år 1121 – d.v.s. 100 år efter Olofs död.

Världens äldsta illustrerade myntbok?

Publicerat av
Svara

Hade egentligen tänkt blogga lite om spelpenningar idag.  Detta p.g.a. att Julius Caesar denna dag år 55 f.Kr. för första gången landsteg i England … – Va!? – Vad har det med spelpenningar att göra? … och det faktum att jag, någonstans i röran (som kanske inte alltid är att betrakta som ”organiserad oordning”), skall ha en spelpenning med Julius Caesars bild på.  – Men den kan jag inte hitta just nu …

Så istället surfade jag in på Historiebloggen av och med Dick Harrison … och där skrivs det idag om ”Världens äldsta bok”.  – Vilket genast gav under-tecknad en assosiation till ”Världens äldsta illustrerade myntbok?” och de s.k. ”Jordan Lead Codices” (eller Jordanian Codex) som ”hittades” i Jordanien förra våren. Jag skrev redan i april 2011 om detta på Mynthandeln.com – och därför blir detta lite av ”en favorit i repris”.

Själv fick jag nys om dessa ”blytunga böcker” via en norsk blogg. Spännande läsning och länkar till ytterli-gare fördjupningar och illustrationer – bl.a. bloggaren Daniel i Washington State, USA. Och där fanns en bild med en detalj jag genast kände igen; den där kvadrigan (fyrspannet) uppe i vänstra hörnet har jag nämligen sett förut! Och jag visste genast var! – På en mycket vanligt förekommande turistkopia av ett antikt mynt (grekisk / romersk hybrid mellan en redigerade dekadrachm från Syrakusa och en s.k. medallion med Lucius Verus bild). Förfalskaren hade valt ett lite väl vanligt ”mynt” för sin pressbleckskonst. Busted! ;o)

Världens äldsta illustrerade myntbok lär istället vara ett 495 år gammalt verk, tryckt i Rom år 1517, inne-hållande inte mindre än 204 träsnitt, illustrerande antika romerska mynt och medaljer.    – Och där kommer Julius Caesar in igen! Han finns nämligen avbildar på en av dessa illustrationer, som dessutom avfotograferats till denna artikel. Cirkeln är sluten!

Fyra månader till jul …

Publicerat av
Svara

Idag är det fyra månader till julafton. Och denna händelserika datum kan naturligtvis, som alla andra, kopplas ihop med numismatikens underbara värld – om man så önskar. Här är några exempel på vad som hände den 24 augusti:  1) Då massakreras franska hugenotter (protestanter) i Paris under vad som brukar kallas Bartolomeinatten (1572), 2) plundrades Rom (410 e.Kr.) av Visigoterna ledda av Alarik och avtågade med stora mängder värdesaker (inklusive de som kejsar Titus hade fört till Rom från Jerusalems tempel) och då 3) fick Vulkanen Vesuvius ett utbrott (79 e.Kr.) som ledde till att Pompeji och Herculaneum lades i ruiner (eller en tidskapsel om man så vill).

Och naturligtvis finns det mynt som kan hjälpa till att illustrera allt detta. Varför inte ett par romerska silverdenarer från Vespasianus (69-79 e.Kr.) och Titus (79-81 e.Kr.)? Även Visigoterna slog faktiskt mynt. De vanligast förekommande är guldmynt (AU-Tremissis) från deras tid i Spanien. Och beträffande fransk numismatik under 1500-talet finns det hur mycket som helst. Det är bara att sätta igång och googla.  ;o)

Och så bloggar Dick Harrison om ”Kejsare och kungar av Haiti” på Historiebloggen … så då får vi väl blanda in några mynt därifrån också på dagens myntillustration …

P.S.  Plattskärmen som böjdade krångla i lördags dog i går kväll. Vila i frid. Nja, vi får väl ge servicekillarna på HP i Växjö en chans först. ;o)  Siba var vänliga nog att låna ut en ny skärm i väntan på domen. Det var tur, för laptopen var ingen höjdare när man vant sig vid en stor skärm. Blev också påmind om hur olika färgåtergivningen är mellan olika skärmar … och har därför plockat bort ”lite blåstick” från bilden på bloggens sidhuvud. Hoppas det blev bättre.

Grattis Estelle! – guldstjärna!

Publicerat av
Svara

Idag har Estelle namnsdag. Estelle är en fransk version av Stella, som betyder stjärna. Den 22 maj 2012 döptes en liten flicka, endast tre månader gammal och ungefär så här lång – till Estelle. Hon är ju väldigt ung ännu – men hon har redan en fin titel: Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland.  Dessutom är hon redan numismatiker!  ;o)       – Eller åtminstone dekorerad med Serafimerorden (som kuriöst nog faktiskt instiftades på dagen 264 år innan hon föddes). Och eftersom även ordnar (ordenstecken) och dekorationer (bärbara medaljer) ingår i numismatiken, kan det kanske passa bra att blogga lite omkring detta en dag som denna.

För folk i gemen är nog ”en medal” något man hänger på bröstet efter att ha gjort något bra. De som varit riktigt duktiga kan få en OS-medalj eller kanske en guldmedalj av kungen? Vi andra får kanske nöja oss med en skyttemedalj eller deltagarmedalj från Göteborgsvarvet? – Hur som helst skall man väl ha den på sig!  Nja, trots att allmän-heten allt som oftast sätter likhetstecken mellan ”medaljer” och ”bärbara belönings-medaljer”, så är faktiskt den senare endast en liten, liten del av allt som ryms i det mycket omfattande begreppet ”medalj”. Konstmedaljen, minnesmedaljen, person-medaljen etc. brukar ibland kallas för ”table medals” på engelska. På svenska är kanske ”skådepenning” en bättre (men något ålderdomlig) benämning för medalj. Definitionen på en medalj lyder något i stil med:  ”Ett myntliknande (konst)föremål vars främsta uppgift INTE är att vara betalningsmedel, utan att betraktas”. Men eftersom medaljer förekommer i både silver och guld har de ju, av lätt insedda skäl, ofta fler värden än det rent kostnärliga. De KAN faktiskt också vara betalningsmedel.

Medaljen är ett barn av renässan-sen, brukar det heta – även om den fanns redan under antiken. Om man vill kalla den berömda Alingsås-brakteaten (”funnen år 1695 vid Alingsås” – avbildad längst ner i detta blogginlägg, tillsammans med lilla Estelle och Serafimerorden) för guld-/smyckesbrakteat, amulett, talisman, statussymbol – eller medalj? – är väl närmast en fråga om tycke och smak. Hur som helst är den en av de största och finaste som hittats i Skandinavien – och världen! (diameter Ø 60,3 mm eller ”2-3/8 tum” och vikt 22,86 gram eller ”1-23/32 lod”). Enligt experterna skall motivet föreställa ”Odin / Woden’s head over Balder’s injured horse” … själv tycker jag mera det liknar ”en rejält stiliserad ”keltisk” imitation av Filip II av Makedoniens (359-336 f.Kr.) klassiska tetradrachm?”  Den ursprungliga mynttypen slogs långt, långt efter Filips död och kom dessutom att kopierades av kelter från Svarta Havet till England – under århundraden! Dateringarna av dessa keltiska präglingar är emellertid nästan lika svåra att vara tvärsäker på som ”folkvandringstidens”  guld-brakteater. De senare är ett ganska outforskat område – i numismatikens periferi.

Den förste store ”riktige” medaljkonstnären anses vara Antonio Pisano, kallad Pisanello. Han var egentligen målare i renässansens Italien, men av någon anledning kom han att i 40-årsåldern börja ägna sig åt medaljkonsten. Hans första medalj ägnas den byzantinske kejsaren Johannes VIII och är troligen utförd 1438 i Ferrara (alternativt 1439 i Florens). Pisanellos medaljer är signerade OPVS PISANI PICTORIS (”målaren Pisanos verk”) och är alla av förhållandevis stort format (67-110 mm). Samtliga är gjutna med s.k. cire perdue-teknik (förlorad form) i brons eller bly. Originalexemplar är idag ytterligt sällsynta och förekommer knappast till försäljning. Däremot förekommer det mer eller mindre lyckade avgjutningar.

I samband med Gustav Vasas begravning 1560 kom medaljen till Sverige. Konstnären hette Willem Boy (1520-1592) och hade sin ateljé i Mechelen i södra delen av Nederländerna. Dessa de första svenska medaljerna hade kanske större likheter med eleganta guldsmedsarbeten än med de traditionella konstmedaljerna och syftet var också att dela ut dem som gåvor – ofta infattade och avsedda att bäras i kedjor. Och det väl kanske här vi egentligen finner föregångarna till det vi idag kallar: De kungliga svenska riddarordnarna:

  • Serafimerorden
  • Svärdsorden
  • Nordstjärneorden
  • Vasaorden

Den 23 februari 1748 instiftades Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden av kung Fredrik I (1720-51) på Riksdagens inrådan och efter initiativ av Carl Gustaf Tessin (1695-1770). Lite senare, den 29 maj 1772 instiftade Gustav III (1771-92), den fjärde och sista av Sveriges riddarordnar – Vasaorden.

När det gäller bärbara medaljer finns en specialsida på nätet – Medalj.nu – och för de som önskar lite mera information om medaljer i stort – varför inte börja här?

Lagerkatalog från Baldwin’s i London

Publicerat av
Svara

I förra vecka dök det upp en ny lagerkatalog från Baldwin’s i London. På grund av den fantastisk påkostade katalogen och det imponerande innehållet trodde jag först att det var frågan om en auktionskatalog – men så var det alltså inte. Alla dessa mynt finns till salu efter principen ”först till kvarn”. Många riktiga ”pärlor” från antikens Grekland och Rom finns att botanisera bland, men även en hel del rara engelska mynt. För de som inte fått katalogen i brevlådan, så finns den även tillgängligt i PDF-format (uppdelad på olika samlarområden) på Baldwin’s webbplats. Skall inte trötta läsaren med en massa uppräkningar, men vill ändå nämna att båda valörerna av de s.k. ”judaspenningar” (PDF, se sidan 10) från gårdagens blogg finns med, liksom (på föregående sida) en silver-stater med brottare som figurerade i blogginlägget om Olympiska Spelen härförleden. – Så nu är det bara att önska god jakt!