FYYY FAAAN!!

Nu kan vi inte bara läsa om ”f.d. museichefen” (som suttit i SNF:s styrelse i 20 år, varit ansvarig utgivare för SNT och chef för KMK samt storligen hyllats med en minnesskrift från SNF m.m. m.m.) och att han vid upprepade tillfällen plundrat frimärksalbum på auktionsvisningar – vi kan dessutom se det hela på film!

– FYYY FAAAN!!

Vi har haft över femtio myntauktions-visningar … UTAN att ha blivit av med ETT ENDA objekt! Men då har vi i och för sig uteslutande gästats av samlare och kollegor – inte av museifolk! Det brukar vara riktigt trevliga och lärorika tillställningar med mycket myntsnack, kaffe och dopp. Naturligtvis är ärlighet grundregel 1A bland mynthandlare och samlare. Kan man inte lita på varandra kan man lägga ner direkt.

Att gång på gång på gång stjäla av samlare och änkor som lämnat in sina surt förvärvade objekt till försäljning är så jävla lågt att jag saknar ord. Snyfthistorien om en ”deprimerad kleptoman med upprepade hjärnsläpp” har jag lite svårt att köpa. Att en ansedd och högt uppsatt man i 60-årsåldern ”plötsligt”, vår och höst, år efter år, skulle bli fullständigt fartblind och (vid enstaka tillfällen?) blivit ”lite dum i huvudet” verkar också långsökt. Man frågar sig genast: – Hur länge har detta pågått och hur omfattande har det egentligen varit?

Den bestulne auktionsarrangören, Phileas Christer Svensson, tror att ”han har nog gjort det här för kickens skull”. Tja kanske?, men är tillvaron inom museivärlden verkligen så fruktansvärt tråkig att man måste ”söka kickar” på detta sätt!? – Eller finns det kanske en mindre sund kultur (von oben-attityd?) inom denna ”skyddade värld”, där man inte alltid verkar kunna skilja på – eller bry sig om – vad som är ”mitt och ditt” …?

Ja, fy fan. Man vet inte om man skall skratta eller gråta? – Suck! Tror jag tar en pilsner och gör helg! – Skål på er!

Vilken auktion skall man välja?

För tio dagar sedan skrev jag några rader om hur man upptäcker s.k. hängspår på riksdalrar och andra stora silvermynt. Detta illustrerades lite diskret med ett utdrag från Svenska Numismatiska Föreningens (MISAB:s) senaste auktionskatalog.

Kanske skulle vetskapen om att olika säljare har lite olika syn på myntbeskrivningar på något sätt påverka priset? – För alla läser väl Myntbloggen? 😉

Nja, vi får nog konstatera att man fortfarande, generellt sett, får ungefär dubbelt så bra betalt på Tradera som på MISAB. – I varje fall för s.k. ”Tonkin-material” (läs: äldre svenska mynt som finns upptagna i Tonkins Myntboken). Speciellt stor prisskillnad är det på ”problematiska mynt”, d.v.s. sådana mynt som har diverse problem/defekter som lätt kan ”glömmas bort”.

Samma exemplar av en Svartsjö-daler 1542 och en Erik-daler 1563 har nyligen sålts på två olika auktioner – för helt olika priser. Först billigt på MISAB och sedan på Tradera.

  • MISAB 9:104 = utrop 5.000 kr – klubbat 7.000 kr. Detta ger säljaren ett netto på 5.950 kr och MISAB en provision på 2.362 kr.
  • = Tradera 192636169 = utrop 1 kr – klubbat 13.211 kr. Detta ger säljaren ett netto på 13.111 kr och Tradera en provision på 100 kr.
  • MISAB 9:121 = utrop 8.000 kr – klubbat 8.000 kr. Detta ger säljaren ett netto på 6.800 kr och MISAB en provision på 2.700 kr.
  • = Tradera 192680894 = utrop 1 kr – klubbat 12.100 kr. Detta ger säljaren ett netto på 12.000 kr och Tradera en provision på 100 kr.

Summa summarum fick MISAB-säljarna ett netto på 12.750 kr (och MISAB en provision på 5.062 kr) samtidigt som Tradera-säljaren fick ett dubbelt så stort netto, 25.111 kr (och Tradera en provision på 200 kr). Proportionerna är således ungefär som vid förra MISAB-auktionen alltså … (och förrförra för den delen). Förutom att Traderas provision blev ännu lägre denna gång p.g.a. färre utrop. MISAB var faktiskt 25 gånger dyrare!

Det brukar ju vara tillgång och efterfrågan som styr priserna. Kanske är det i grunden så enkelt även i detta fall? Fick mejl från Morten Eske Mortensen (MEM) i veckan, där det bl.a. framgick att upplagorna på MISAB:s kataloger endast är 500-800 ex! Blev väldigt förvånad med tanke på att vi tryckte betydligt större upplagor av våra auktionskataloger redan för 20-25 år sedan. Och Mynttidningen 1-1994 trycktes i t.ex. i hela 5.000 ex. Tradera (och eBay) når naturligtvis ut till en helt annan volym av potentiella köpare.

Medaljdag i Uppsala!

Idag läser jag på Kjell ”Gorgon” Holmbergs blogg att det snart är dags för det årligen återkommande arrangemanget ”Myntdag i Uppsala” – i år med tema MEDALJER.

Lördagen den 26 oktober kl. 13-16 arrangerar Uppsala Universitetets Myntkabinett tillsammans med Numismatiska Klubben i Uppsala Myntdag i Uppsala (pdf).

Förutom gratis entré bjuder man på fyra kortare föredrag om medaljer.

Myntkabinettet i Uppsala är för övrigt en föregångare i den numismatiska museivärlden genom sin rikligt illustrerade samlingsdatabas över mynt, medaljer, polletter, sedlar etc.

Trots att sökfunktionerna tyvärr inte är de bästa (saknar en gallerivisning, årtalssökning, ”snällare träffbild” etc.) är detta ett strålande initiativ som Kungliga Myntkabinettet i Stockholm har massor att lära av. Rejäla bildstorlekar – och gott om dem! BRA!

Isensnidare Petter Michelsson

Bland klenoderna i mitt mynt- och medaljkabinett är denna medalj en av de absoluta favoriterna. Petter Michelssons underbara medalj över Gustav II Adolf omkring 1631.

Vad är det då för speciellt med denna medalj?  – Jo, för det första har den en helt unik formgivning med ett halvt framvänt porträtt som “kommer ut ur bottenytan” – 8 mm!
– Och inte blir det sämre när man vänder på den heller; ett magnifikt riksvapen i bästa barockstil. Omskriften lyder: GVSTAVUS ADOLPH DG SVECO GOTH WAN REX M P FINL … som taget från ett kopparöre.
Och som gammal kopparmyntsamlare blir man ju närmast lyrisk när man, bl.a. tack vare sveakronorna, kan attribuera medaljen till myntgravören Petter Michelsson, verksam från 1628 och framåt – på flera olika myntorter. – Kan det bli bättre än så?

Bildmontaget ovan talar väl egentligen för sig själv, men för att förtydliga lite kan man väl ändå nämna att Michelsson har använt en identisk puns till sveakronorna 1628-31 (och en annan 1638-41), samt att lejonen med sin typiska ”dubbelsvans”, vasarna, dekorationerna, voluterna etc. har många gemensamma stildrag för Michelsson.

Speciellt tydlig är likheten mellan voluterna på 1631 års medalj och 1641 års 4 mark … som för övrigt har samma åtsida som den berömda riksdalern 1642-M (med Mickelssons signatur under Frälsaren).

Just detta år (1642) skriver gravören (Isensnidaren)  Petter Michelsson ett klagobrev till regeringen där han beklagar sig över att myntmästaren i Stockholm, Anthony Grooth d.y. (1641-45), ville försätta honom ur tjänst och istället anställa en billigare kraft. I brevet säger sig Michelsson ha varit i rikets tjänst som gravör vid såväl koppar- som silvermyntverk i 14 års tid – d.v.s. från 1628. Han poängterar också att han är ”den ende infödde svensk” som lärt sig detta yrke.

Omgraverade valsar

Med anledning av gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ge ett par exempel på fenomenet med omgraverade präglingsvalsar.

Gustav II Adolfs Säter-halvören 1628-1629 finns i två typer (i två helt olika gravörstilar):

  • Med s.k. voluter (dekorationer)på ömse sidor om riksskölden.
  • Med slät en rikssköld omgiven av två rosor (på 1629 även utan dessa rosor).

På några av den senare typens mynt kan man skönja delar av myntbilden från den tidigare mynttypen – nämligen de detaljer som punsats djupast i den ursprungliga präglingsvalsen (i detta fall voluterna). Valsen av typ I har alltså fått ett andra liv genom att man slipat ner myntbilderna (dock inte till 100%) och sedan graverat nya myntbilder enligt typ II.  – Det där med återvinning är alltså inte alls något nytt!  😉

Fenomenet förekom för övrigt redan under klippingmyntningen  – på såväl hammarpräglade som valsverks-präglade typer. Ett av de tydligaste exemplen återfinns på vissa tidiga valsverkspräglade Säter-ören 1626 (se nedre myntet på bilden t.h.).

På detta ex. är det gamla årtalet väldigt tydligt – liksom det stora kluvna G:et … som endast förekommer på ett enda valsverks-präglat mynt från 1625 … nämligen den mycket rara typen (i ren Nyköpings-stil!) med ”S i pilvinkeln”. Tittar man sedan lite närmare ser man även spår av nedre sveakronan (krontyp I – se de markerade kronspetsarna på bilden). Notera att man inte brytt sig om vad som tidigare var åt- resp. frånsida. En åtsidesvals har här graverats om med en frånsida.

Har även förberett lite för en ”nybörjarartikel” i ämnet Petter Michelsson … men det tar vi en annan vacker afton. – Trevlig helg på er!

Valsklumpar, över- och ompunsningar

De senaste dagarna har en kopparmyntentusiast i Dalarna ”provocerat” mig att, så smått, börja intressera mig för Gustav II Adolfs runda kopparmynt – igen!

Min ”nätkompis” Lennart hade fräckheten (den goda smaken) att inkludera mig i ett epost-utskick med frågeställningar om just dessa mynt och dess varianter. Lennart är en handlingskraftig ung man, som insett att kommunicerande samlare, idag faktiskt kan åstadkomma en hel del via webben. Aktiva myntsamlare av ”typ I” (den typ som gärna delar med sig av sina erfarenheter – till skillnad från ”typ II”), sitter på en gemensam kunskapsbank som slår avsomnade myntkabinett och dito föreningar med hästlängder … om man bara kan hitta former för att kommunicera …

Nu har Lennarts trevliga initiativ lett till att jag blivit varse hur in i h-vete mycket gamla myntfoton (teckningar och påbörjade artiklar) jag har. – Tänk om man kunde knäppa med fingrarna och alla dessa blev sorterade och digitaliserade. – Vilken skatt!  🙂

Bildkollaget ovan föreställer ett Nyköpings-öre 1628 ”utan M i årtalet” (d.v.s. DC:XX.VIII istället för M:DC:XX.VIII). Och Lennarts frågeställning är vad det egentligen är för krona kl. 12 på frånsidan på denna? De tecknade kronorna på kollaget ovan brukar benämnas HH-krona 12-var. (utan kronring), HH-krona 13 (bred kronring) resp. HH-krona 12 (smal kronring) … efter teckningarna i referensverket Hallborg & Hartmann (Numismatiska Meddelanden, NM VIII, 1883). HH-krona 13 kallas ibland även ”Michelsson-krona”, efter gravören Petter Michelsson, av de initierade (insnöade?). 😉  Denna krona förekommer sparsamt på Nyköpingspräglingarna 1628 (och då på spektakulära sådana!) samt på Sätermynten från åren 1628, 1629, 1630, 1631 och 1632 (kreutzer, variant).

På 1600-talets valsverkspräglade kopparmynt är det mera regel än undantag med s.k. valsklumpar – orsakade av stora eller små bristningar/skador/gropar i präglings-valsarna. På grund av detta kan det många gånger vara svårt att påvisa olika varianter, ompunsningar etc. Det hela kompliceras ytterligare, då vi kan påvisa att man återanvänt gamla valsar, genom att slipa ner dem och punsat in nya motiv … ibland med delvis synligt ursprungsmotiv. Lägger vi till detta; slarvig prägling, vanligt förekommande korrosion etc. blir det inte direkt lättare. Grundregeln är väl som vanligt när det gäller varianter; är de inte tydliga och odiskutabla – ja då finns de inte.

Bild 2 visar tre snygga kopparettöringar anno 1627 …. som jag hittade i en låda 😉 … valsverkspräglade i Arboga, Nyköping respektive Säter.

P.S.  Idag firar ”Myntbloggens föregångare”, Mynthandeln.com, 15-årsjubileum!

Varit hängd klockan 12 …

Nä då, det är inte frågan om någon offentlig hängning mitt på blanka dagen … 😉

Nej, idag tänkte jag, på förekommen anledning, tipsa lite om hur man kan avslöja om ett mynt har ”varit hängt”  (monterat) eller inte …?

Tidiga svenska dalrar och riksdalrar har många gånger bevarats till våra dagar tack vare att de varit hängda (d.v.s. att de haft en pålödd ögla och burits i en kedja runt halsen) och genom denna alternativa användning lyckats undgå smältgrytorna exv. i samband med Älvsborgs lösen, då massor av silvermynt gick åt.

Av denna anledning bör man granska stora silvermynt från 15-1600-talen extra noga på två speciella ställen – klockan 12 på åt- och frånsidan, samt på motsvarande ställe på andra sidan. Svartsjödalrar är t.ex. oftast hängda kl. 12 på frånsidan (ovan Kristus-bilden), medan man på sonen Eriks dalrar, statistiskt sett, oftast finner hängspåren kl. 12 på åtsidan (ovan kungabilden). I det senare fallet letar man alltså efter oregelbundenheter (lödspår) högst upp på åtsidan och följer sedan randen för att se hur det ser ut på den och på motsvarande punkt på frånsidan. Eftersom dessa mynt inte har regelbunden stampställning kan hängmärkena då hamna exv. kl. 2 på frånsidan.

Oftast är detta ganska enkelt att konstatera (men kanske svårare att erkänna?), men det finns också sällsynta exempel på mycket snyggt borttagna monteringsspår. Mynt som är/varit förgyllda eller polerade sätter naturligtvis genast igång varningsklockorna och då kommer luppen fram. Kan väl också hastigt nämna att på 17-1800-talen blev det allt vanligare att montera mynt som broscher … speciellt Gustav III:s riksdalrar … och då sitter lödspåren (nålens infästningar) vanligen på frånsidan kl. 3 och 9 istället.

Ny medaljbok från GNF!

Idag anlände månadens kallelse från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF). Denna gång var försändelsen extra tjock, då den även innehöll föreningens senaste småskrift – den 30:e i ordningen!

Författare är även denna gång den flitige Bo Gustavsson och titeln lyder: ”Ivar Johnsson som medaljkonstnär”.

Förutom spännande läsning om Pehr Dubb (GNF 26) och Johan Frans Podolyn (GNF 29) har Bo Gustavsson tidigare skrivit om en annan ”tråkig” medaljkonstnär, nämligen Karl Hultström (GNF 27). Och nu ger han sig alltså på skulptören Ivar Johnsson (1885-1970), som även utfört ca 35 medaljer. Missförstå mig rätt. När jag lite vårdslöst skriver ”tråkiga” medaljkonstnärer, så syftar jag varken på deras person eller deras produktion – utan snarare på att de kanske inte tillhör de allra mest framträdande och eftertraktade medaljörerna under sin tid. – Lite bortglömda om man så vill.

Min absoluta favorit bland Ivar Johnssons medaljer är utan mista tvekan den över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg (1840-1909). – En man i kubb (eller plommonstop) – bara en sådan sak! Dessutom en frånsida med kända byggnader i Göteborg – Skansarna Lejonet och Kronan, Kronhuset, Tyska kyrkan och Domkyrkan.

Medaljen, som präglads genom juvelerarfirman W. A. Bolin i Stockholm 1926, utdelades ”som belöningsmedalj i samband med de tävlingar som anordnades för att stimulera till att skapa vackra och välskötta trädgårdar, gårdar och balkonger”. Den mäter Ø 56 mm (18:e storleken) och är känd i guld, silver, brons … och gjutjärn! Har f.ö. varit lycklig ägare till den sistnämnda rara gjutjärnsmedaljen (en gång inköpt tillsammans med en dito i form av Carl Milles Göteborgs-medalj 1923). Men dessa överlät jag åt en special-samlare på Göteborgs-medaljer – eftersom han behövde dem bättre än jag.  😉

Idag fick jag dessutom lära mig att denna ”kubbmedalj” finns i olika upplagor (varianter). När man 1931 behövde upphandla flera exemplar av medaljen, fann man nämligen att stamparna var defekta, varför man nödgades beställa nya. Detta skedde hos Sporrong & Co (med just den märkningen på randen).
Den senare upplagan har Sporrong emellertid ”städat upp” (retuscherat) en aning, genom att förtydliga inskriptioner och vissa detaljer (exv. en mindre och skarpare konstnärssignatur, större kanongluggar på Skansen Kronan etc. – se bild). Intentionerna har säkert varit goda, men den senare modellen tappar något i känsla och ger, som Bosse skriver, ”ett mera livlöst intryck”.

Har du inte redan fått Bo Gustavssons nya bok med posten, är det bara att gå in på GNF:s hemsida och söka medlemskap. Småskrifterna ingår i medlemsavgiften.

Året var 1867 …

En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Sahlström (1849-1925) hoppade av firman redan efter ett par år, men Harald Waldemar Selling (1841-1920) drev rörelsen fram till 1886, då han emigrerade till USA. Chefen för Göteborgs Museum, kammarherre Magnus Lagerberg (1844-1920) var firmans ”sleeping partner” under alla år fram till slutet – anno 1886.

Magnus Lagerberg var en mycket stor gynnare av svensk medaljkonst och har bl.a. kallats ”1800-talets största medaljentusiast”. Det är högst troligt att han haft ett finger med i spelet då Selling från 1869 och några år framåt, utgav en rad medaljer av unga göteborgska förmågor som, Aron Gerson och Ernst Hugo Ekwall. Elias Brenner-medaljen, som illustrerades i förra blogginlägget, graverades av Ekwall i Göteborg och slogs 1876 i en mjuk tenn/bly-legering. Året därpå präglades dessutom 15 ex. i brons och 12 ex. i silver (Ø 46 mm, 45,5 gram) på Kongl. Myntet i Stockholm. Kanske var dessa tänkta som Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) första medaljer? Så blev det emellertid inte, eftersom man beslutade utge en liten jetong (Ø 31 mm, 12,5 gram) istället. Denna graverades 1877 (jämte dito över Keder och Berch) av den mera välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg. Givetvis var det medaljentusiasten Lagerberg som initierade – och betalade – även dessa.

Magnus Lagerberg var dessutom en av grundarna av SNF, tillsammans med herrar Stiernstedt och Snoilsky. Riksheraldikern friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var åldermannen i sällskapet och hade både ett stort kunnande och en stor myntsamling. Han var given som SNF:s förste ordförande. En post han innehade fram till sin död 1880. Greve Carl Snoilsky (1841-1903) var förutom skald, diplomat och bibliotekschef även myntsamlare och numismatiker. Han var dessutom SNF:s ordförande åren 1891-1903.

På bilden ovan ses tre medaljer över Stiernstedt, Snoilsky och Lagerberg. Den första, med Stiernstedts motto på reversen; ”Arbete Vinner Seger”, är graverad av Veyrat i Brüssel och använd som spelpenning. De två följande är formgivna av Adolf Lindberg.

Skulptören och medaljkonstnären Gösta Carell (1888-1962) har gjort jubileumsmedaljen på bilden här till höger, utgiven av SNF 1948. På åtsidan föreningens tre grundare och på frånsidan ”en fri tolkning” av diverse numismatiska objekt i olika storkekar – långt ifrån skalenliga.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Högbergs ”Svenska Numismatiker under fyra sekel”, Göteborg 1961 och Nordlinds ”Harald Waldemar Selling 1841-1920. Skandinaviens förste mynthandlare”, NM XLI, festskrift till Ian Wiséhn, Stockholm 2001.

Datorer är bra … när de funkar!

Hur klarade man sig egentligen innan datorernas tid? När jag återvände till kontoret efter elvakaffet i fredags … ja då var datorskärmen totalt svart. Inte ett liv, hur jag än försökte. Fram med en gammal laptop och koppla in den istället. Och se, det funkade (via VGA). Hmm, det måste nog vara grafikkortet i den stationära burken som gått …?  – Eller är det kanske något värre som moderkort eller hårddisk etc.? Hmm, när gjorde jag en ordentlig backup senast …? Hur mycket material har man egentligen samlat på sig?

Ja, ja hur som helst, iväg till stan på lördag för att kolla upp om det fanns någon som kan hjälpa till med detta? Får tag i en toppenkille på Elgiganten som kopplar upp datorn till en TV-skärm (via HDMI) och konstaterar att den är helt OK!? Hmm, det var alltså något fel på bildskärmen likt förbenat. – IGEN! Till saken hör att jag på kort tid redan ”förbrukat” två HP-skärmar (utbytta genom garantin). Killen på Elgiganten håller med om att det är högst märkligt att skärmen funkar via VGA men inte via DVI eller HDMI. Okey, då får vi i värsta fall koppla in TV:n så länge … Nja, det blir lite för krångligt … vi får nog googla lite istället och se om fler haft problem med denna bildskärm? Det visar sig snart att en hel rad HP-kunder haft i stort sett samma problem, som de med varierande framgång försökt åtgärda. Flera hade bytt grafikkort, utan att saken blivit bättre. Andra hade (tillfälligt?) lyckats genom att rycka ur alla kablar och ”reboota” skärmen. Tja, vi får väl testa … och döm om min förvåning när det faktiskt fungerade! – Ja, än så länge i alla fall. Vi får väl se hur länge det varar …

Och vad har nu allt detta med, den av Magnus Lagerberg initierade och av Ekwall d.ä. graverade, medaljen över ”den svenska numismatikens fader”, Elias Brenner (se vinjetten), att göra …?  – Inte ett smack! … men visst är det en fin bild …?  😉