Årsarkiv: 2012

Julius Hagander del 4

Publicerat av
Svara

Nu finns PDF-katalogen över sista delen av Julius Haganders samling tillgänglig på Nordlinds webbplats: http://www.nordlindsmynt.se/hag4.pdf

Många fantastiska mynt – men som jag miss-tänkte inga rara klippingar eller andra speciellt uppseendeväckande kopparmynt. Detta visar – återigen! – hur mycket svårare det är att samla ihop en högklassig kopparmyntsamling – jämför med en dito med guld- och silvermynt. Jag förut-sätter då givetvis ”en obegränsad plånbok” – som väl egentligen är den enda förutsättningen för det senare samlarområdet. Enligt förordet skall Hagander själv kallat sina kopparpengar för ”folkets mynt” och hans intresse för dessa skall ha väckts först mot slutet av hans samlargärning. Gemensamt för alla s.k. storsamlare är väl att de till stor del ”samlat samlingar”? … och jag är nog benägen att hålla med min salig kollega, Paul Levin på ”Mynthandeln” (som han svarade i telefonen) – d.v.s. Mynthandeln Ticalen i Göteborg;   – ”Äh!, det väl inget riktigt samlande att bara köpa upp andras samlingar?”.  Det kan vara hur det vill med detta, men att Haganders samling är fantastisk kommer man inte ifrån. Det må vara att kopparmynten ter sig alldagliga i sammanhanget, men så är det heller inget man lägger sig till med över en helg. ;o)

Att bläddra i en ny auktionskatalog är alltid lika spännande. Extra roligt är det ju när man känner igen något som man tidigare hanterat. Kvadrupel-dukaten 1634 från Wolgast är den första jag känner igen (Ex. Antikören 7, 1989). Och alldeles intill den en gång så otroligt vackra Riga-thalern 1631 som Hamrin/Hyllengren & Co lyckades förstöra genom att doppa den!? Kriminellt korkat! George ”Tamco” Tambakopoulos visade mig den ”inne i det allra heligaste” (vid soffbordet intill kaffebryggaren på Antikörens kontor), och jag blev blixtkär! Vilket mynt! Vilken patina! Alldeles frostig som om den var tagen direkt ur frysen! George hade för avsikt att lämna in den på auktionen och vi kom överens om att sätta utropet till 40.000 kr. – Men George, vad skall du ha om jag köper den här och nu? – 50.000 kr, sade han blixtsnabbt. Hmmm … OK! Sagt och gjort. Fram med checkhäftet (som det hette på den tiden). Tyvärr var den då lite för dyr för att lägga undan som ”pensionsförsäkring”, så den fick trots allt gå på nästa auktion. Hirsch köpte den på Antikören 8, 1989 för 64.000:- +12,5% = 72.000 kr.  – Jävla Ulf, sade George och skrattade. ;o)  När den senare dök upp på Hirsch’ konkursauktion två år senare klubbades den för halva priset. När jag gratulerade köparen, Jan Andersson från Staffanstorp (som om jag minns rätt var ”underbidder” på Antikören 8), sade han kort;  – ”Den var inte värd mer nu – dom hade ju doppat den”.

Ja, det var en liten anekdot från flydda dagar. Skall inte orda mera om Haganders alla ”skrytmynt” ;o)  … utan istället avsluta med lite kopparmynt – ”folkets mynt”. För trots att jag återigen ”kammar noll” på klippingfronten finns det faktiskt några bra kopparslantar på Hagander 4. En Arboga-klipping är t.ex. aldrig fel. Kanske lite övervärderad i realation till annat – men ändå. Och Arboga-halvöret 1627 där gravören glömt bort att gravera bandslingorna är minsann inget vanligt mynt. En hyffsad Nyköpings-kreuzer (skiljs från Säters dito genom avvikande gravörstil och Mm pilsköld) skulle jag definitivt rekommendera före ett porigt ”2½ öre 1661”, som ser misstänkt gjutet ut? 1715 års slant har ju alltid varit en klassiker. Och med vetskapen om att det är mästergravören Arvid Karlsteen som graverat stamparna (i Stockholm och inte i Avesta) blir den ju än mer intressant. Jämför Antikören auktionskatalog 11, 1992 och Mynttidningen 7-1994.

Vet du förresten vad dessa årtal har gemensamt:  1625, 1626, 1627, 1632, 1635, 1636, 1715 och 1720 …?   – Jo, det är årtal på svenska kopparmynt där man ”efter undertecknads skriverier” fått ändra uppfattning beträffande ”den traditionella” synen på VAR de är präglade. Man har helt enkelt fått skriva om historien, sedan slentrian-mässiga antaganden överbevisats. Klippingarna 1625-27, kreuzrarna 1632, Kristina-fyrkarna 1635-36, Karlsteen-öret 1715 samt Lindgrenska kronor 1720 har alla ”kommit hem” till slut. – Och vad lär vi av detta? Jo, att man skall ifrågasätta allt!  – Tag inget för givet och ha inte en alltför stor övertro på ”auktoriteter”. – Även de kan ha fel.  ;o)

Fyra månader till jul …

Publicerat av
Svara

Idag är det fyra månader till julafton. Och denna händelserika datum kan naturligtvis, som alla andra, kopplas ihop med numismatikens underbara värld – om man så önskar. Här är några exempel på vad som hände den 24 augusti:  1) Då massakreras franska hugenotter (protestanter) i Paris under vad som brukar kallas Bartolomeinatten (1572), 2) plundrades Rom (410 e.Kr.) av Visigoterna ledda av Alarik och avtågade med stora mängder värdesaker (inklusive de som kejsar Titus hade fört till Rom från Jerusalems tempel) och då 3) fick Vulkanen Vesuvius ett utbrott (79 e.Kr.) som ledde till att Pompeji och Herculaneum lades i ruiner (eller en tidskapsel om man så vill).

Och naturligtvis finns det mynt som kan hjälpa till att illustrera allt detta. Varför inte ett par romerska silverdenarer från Vespasianus (69-79 e.Kr.) och Titus (79-81 e.Kr.)? Även Visigoterna slog faktiskt mynt. De vanligast förekommande är guldmynt (AU-Tremissis) från deras tid i Spanien. Och beträffande fransk numismatik under 1500-talet finns det hur mycket som helst. Det är bara att sätta igång och googla.  ;o)

Och så bloggar Dick Harrison om ”Kejsare och kungar av Haiti” på Historiebloggen … så då får vi väl blanda in några mynt därifrån också på dagens myntillustration …

P.S.  Plattskärmen som böjdade krångla i lördags dog i går kväll. Vila i frid. Nja, vi får väl ge servicekillarna på HP i Växjö en chans först. ;o)  Siba var vänliga nog att låna ut en ny skärm i väntan på domen. Det var tur, för laptopen var ingen höjdare när man vant sig vid en stor skärm. Blev också påmind om hur olika färgåtergivningen är mellan olika skärmar … och har därför plockat bort ”lite blåstick” från bilden på bloggens sidhuvud. Hoppas det blev bättre.

Morgan Silver Dollar

Publicerat av
Svara

Nu har jag bloggat om ”fulingar” två dagar i rad – dags för lite läckra myntbilder!  Det finns väldigt många samlare av amerikanska silverdollar – speciellt de s.k. Morgan-dollarna.  – Min far var t.ex. en av dem. Fascinationen för detta myntslag är kanske en kombination av dess tunga och rejäla format, dess vackra design och det faktum att det en gång i tiden var ”ett riktigt vilda västern-mynt” – som säkert landat i en och annan spottkopp genom åren. ;o)  Morgan-dollarn präglades åren 1878-1921 och har fått sitt namn efter gravören George T. Morgan (1845-1925). Rätt vikt är 26,73 gram och silverhalten skall vara 900/1000, d.v.s. 90%. Diametern Ø 38,1 mm. Noteras bör att det numera finns MYCKET GOTT OM KINESISKA FÖRFALSKNINGAR av denna mynttyp, som jag tidigare nämnt i blogginlägget: Falska silverdollar här på myntbloggen. Dessa Kina-kopior väger emellertid oftast alldeles för lite och innehåller inte ett uns silver.

För den som typmyntsamlar räcker det egentligen med en eller två Morgan-dollar i samlingen – beroende på om man vill exponera båda sidor eller ej. Tycker man att man vill har lite fler kan man ta med undertyperna – d.v.s. de olika myntorter som finns. De som inte har någon bokstav nedanför örnen på frånsidan (mellan lagerkransen och DO i DOLLAR) är präglade i Philadelphia. Övriga är märkta och präglade enligt nedan:

  • S = San Francisco
  • O = New Orleans
  • CC = Carson City
  • D = Denver

Vill man ha ännu flera silverdollar i sin samling – ja då får man ge sig på att årtalssamla. Antingen ett ex. av varje årgång, eller också samtliga kombinationer av myntorter och årgångar. Många billiga eller EN dyr?  – Tja, det är bara att välja. ;o)

Eftersom det idag är 491-årsdagen av Kristian Tyranns avsättning och Gustav Vasas val till riksföreståndare, kan det kanske vara på sin plats med en liten medalj också? Ja, liten och liten förresten – den mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken) och känns riktigt tung i handen.  – Men det är inte guld allt som glimmar. Denna kraftfulla och vackra medalj, formgiven av mästerskulptören Carl Milles 1923, är präglad i förgylld brons. Kanske den ovanligaste av de olika varianter som förekommer? Vanligast är brun brons, följt av svartpatinerad mässing och en senare prägling i ljus brons. Silver är ovanligt – och förgylld brons ännu ovanligare.

Du vet väl om att i princip alla bilder på Myntbloggen.se är klickbara till större versioner?

Nidkronan på Slottsbacken

Publicerat av
Svara

Så har då – äntligen! – den omskrivna nidkronan med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG”, nått fram till en numismatiker. Grattis! Svenska Dagbladet har låtit Ian Wiséhn vid Myntkabinettet på Slottsbacken 6 i kungliga hufvudstaden ta sig en titt på ”förfalsk-ningen”. – Och nu börjar dimman lätta en aning …

Tydligen rör det sig om genuina enkronor som svarvats ur och försetts med en ”ny åtsida”, som helt enkelt limmats eller lötts dit i det ursvarvarde hålrummet. Detta förklarar bl.a. olikheterna i konst-närlig kvalitet mellan åt- och från-sida. Det undersökta exemplaret av nidkronan väger enligt uppgift 7,47 gram – d.v.s. +7% (rätt vikt = 7,00 gram). Gissningsvis är den ”nya åtsidan” gjuten i en mjukare legering med relativi låg smältpunkt. SvD / Wiséhn tror den är präglad, vilket naturligtvis är fullt möjligt – men ändå en ganska ”onödig omväg” för falskmyntaren (”konstnären”). På några av alla publicerade bilder finns dessutom indikationer på gjutning – klumpar i bottenytan. Några metallprover, densitetsmätningar eller ”klassiskt klangtest” verkar inte ha företagits. Den höga vikten indikerar att ”den falska halvan” är av en metall som är tyngre än originalets koppar/nickel (fördelat 75%-25%), som båda har en densitet på ca 8,9 g/cm3 … eventuellt en tenn-bly-legering?

Att den anonyme ”konstnären” bakom smädespenningen signerat sina alster med ”NN” = Nomen Nescio = ”jag vet inte namnet” eller ”No Name” (istället för ”EN” = Ernst Nordin), skrev jag om på Mynthandeln.com redan i juni. Där påpekades också att ”de falska kronorna förefaller ha fel Mm – H istället för SI”. Något som Ian Wiséhn också bekräftar. På Carl XVI Gustafs enkronor av typ II (2001- ) förekommer tre olika ”mynt-mästarmärken” (Mm), eller som det heter nu för tiden, riksbankschefens märke:

  • B = Urban Bäckström 2001-02
  • H = Lars Heikensten 2003–05
  • SI = Stefan Ingves 2006–

Med vetskapen om hur dessa nidkronor tillverkats startar nu jakten för variant-samlarna! ;o)  För det borde ju kunna finnas smädesmynt med alla tre frånsides-varianterna. Förfalskaren lär ju knappast valt ut enbart enkronor med Heikenstens märke till sina ”konstverk”. Vem hittar den första med B eller SI …?

Det där med att svarva ur mynt är för övrigt inget nytt. Det första man tänket på är ju de s.k. ”skruv-thalrarna” som blev populära på 1600-talet. Äkta mynt som svarvats ur och försetts med gängor så att de båda halvorna gick att skruva isär. Mästerlika arbeten, inte sällan utförda i silversmedernas stad framför andra – Augsburg i Tyskland. Ibland har man sådan tur att de ligger original-bilder i dessa exklusiva dosor. Har man riktig tur är de lite ”vågade”. ;o)

Det förekommer även utsvarvade mynt som tillverkats för ”taskspelare och trollerikonstnärer”. Det brukar röra sig om utsvarvade femöringar och ettöringar där tomrummet precis rymmer en enkrona resp. en tio-öring. Exakt vad trixet gick ut på (klave eller krona?) och hur det gick till får vi nog överlåta till eventuella läsare med trollerikunskaper … om nu en trollkarl avslöjar sina trix förstås … ;o)

TILLÄGG:  Se där ja! Så fick numismatiken lite ”reklam” även i SVT:s Rapport 19:30. Och det är väl så media fungerar; skall man tränga igenom mediabruset så är det sensation, skandal och personangrepp som gäller. Det är visst det som kallas ”konst” nu för tiden. Till och med lilla Alingsås är numera (ö)känt för sina ”konstutställningar”. Och för att man lagt ner stadens museum (öppnat 1928) i Alströmerska magasinet (uppfört av Jonas Alströmer omkring 1730). Läste förresten en kul bloggkommentar häromdagen:  – ”Naturligtvis gillar inte journalister (och politiker red. anm.) historia då kunskap förhindrar dem från att ljuga fritt”.  ;o)

Var köper man rara klippingar?

Publicerat av
Svara

Sitter här och kikar lite i en auktionskatalog och läser följande rader, författade av Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) ordförande, Jan-Olof Björk:

”ATT BEVISTA MYNTAUKTIONER ÄR ETT NÖDVÄNDIGT ONT  för myntsamlaren.  Ja, ni läste rätt. Numera letar sig nämligen de flesta bättre mynt till dylika inrättningar, alldeles särskilt just de som man önskar förvärva. Alltså – utan auktionsdeltagande; inga hett åtrådda mynt till samlingen”.

Jag håller inte riktigt med om detta. Jo visst, jag begriper väl att det är ett reklaminlägg för auktionen. Självfallet. Men ändå. Kanske samlar jag på helt fel mynt? – för jag har inte ”behövt” åka upp till Stockholm (där alla myntauktioner finns) på år och dag. För trots att en lång räcka fina myntauktioner arrangerats de senaste åren; i regi av Aurum (innan skattplundringsskandalen), Nordlind med de fantastiska Bonde-auktionerna och nu senast SNF:s Myntauktioner i Sverige – så har det inte utbjudits EN ENDA koppar-klipping som skulle ”platsa” i samlingen!? – Var finns alla svåra klippingar?

Men samtidigt som jag ”kammat noll” på ”de fina” auktionerna, har samlingen vuxit med ett dussin rara klippingar. – Tack vara internet!  – Och möjligen en kombination av forskning/kunskap – samt det faktum att tillräckligt många inte läser det man skriver. ;o)  Redan för 24 år sedan beskrev jag t.ex. hur man skiljer Nyköpings klippingar från huvudmyntorten Säters. Detta skedde först i Antikören auktionskatalog 6, 1988 och sedan i auktionskatalog 16, 1995 (som numera blivit referenslitteratur på området). Dessutom finns det en hel del matnyttigt i Mynttidningen, exv. i nr 4 och 5/6-1996.  Fakta finns alltså tillgängligt – även för myntboksförfattare. ;o)

Igår damp det ner en avi från Posten i brevlådan och idag kunde jag öppna en välpacketerad försändelse från USA inehållande ett hammar-präglat Nyköpings-öre, med oläsligt årtal, 1625-26 (Ottosson 56, typ 20). En tvåårstyp som kanske är känd i ett dussin exemplar (inklusive offentliga samlingar – 1626:an endast i två ex!) och således betydligt mera sällsynt än exv. de vackert graverade Arboga-klippingarna. Mitt första exemplar av denna Nyköpings-typ köpte jag på FriMynt i Helsingborg 1989 – för 400 kr! Den bytte jag senare bort mot en vacker Karl XI-dukat 1675. Minns jag rätt hade denna tidigare ägts av höjdare som Bruun, Berghman och Ekström. När den såldes efter Ekström i mitten av 1970-talet kostade den lika mycket som en ny Volvo! Jag fick väl ”bara” 25.000 kr. – Hel OK för en insats på 400 kr! ;o)

Nyförvärvet från USA är slaget med en för mig tidigare okänd frånsidesstämpel (präglingsstäd) som dessutom fått ”en smäll” av hammaren/släggan (s.k. tomslag) vid det för Nyköping så karakteristiska öR. Gustav II Adolfs hammarpräglade klippingar skiljer sig präglingstekniskt från alla andra svenska mynt. De är präglade direkt mellan en graverad hammare/slägga (åtsida) och ett likaledes graverat städ/ambolt (frånsida). Av denna anledning är åtsidorna ofta sämre centrerade än frånsidorna. Det var ju lättare att placera ett myntämne på den i städet graverade myntbilden, än att träffa detsamma med en svingad slägga. Det aktuella myntet är också ett skolexempel på att dessa hammarpräglade kopparklippingar klipptes först och präglades sedan – vilket vissa vägrar inse. Lite trist att de finns så mycket prestige i vår lilla ankdamm. Alla kan inte komma på allting. Varför inte glädjas åt nya upptäckter istället för att gå och tjura för att man inte kom på det själv? Numismatik är väl ingen tävling?  ;o)

Skrot & korn – vikt & halt

Publicerat av
Svara

Så har man då bloggat i fyra veckor. Trettio inlägg i tjugo kategorier med nittio bilder. Vi får väl se hur länge denna ambitionsnivå varar … ;o)

Häromdagen bloggade jag lite om präglingsteknik och numismatiska termer – som överprägling och ompunsning. Bland illustrationerna fanns bl.a. ett utdrag från mynt-direktör Torsten Swenssons bok ”Kungliga Myntet 1850-1950”. Naturligtvis kom jag att bli sittande och bläddra i denna bok … och därför skall det idag handla om myntvikter och likare. Skrot och korn – eller som vi säger nu för tiden – vikt och halt.

Redan som liten tyckte jag att ”den där tunga mässingsklumpen” som stod i mormor Märtas sekretär såg spännade ut. – ”Det är ett skålpund, en gammal vikt som inte finns längre”, sa hon. Morfar använde den som brevpress på kontoret i järnhandeln (N. H. Hjelmqvist Järnhandel på Kungsgatan 26 i Alingsås). I samma sekretär fanns även en aluminium-medalj, graverad av Gustav Ekwall (1858-1920) i Göteborg (han flyttade till Alingsås 1914) med tillhörande pappask. Morfars far hade fått den på industriutställningen i Göteborg 1891 – nu fick jag överta den … min första medalj! – Men det är en helt annan historia, mer om det en annan gång. Skålpundsvikten har jag hur som helst ärvt och införlivat i min samling.

På denna vikt, som väger 425 gram, står det att läsa: ”1 SVENSKT SKÅLPUND, 8848 Ass Tr.” Gissningsvis rör det sig om någon form av likare. Vikter av samma form finns avbildade i nämnda bok av myntdirektör TS. Följande gällde:  1 skålpund = 32 lod = 128 qvintin = 8848 ass (= 1/2 mark = 100 ort = 425,076 gram). 1 Ass = 0,048042 gram.

Mynt och vikt är ju begrepp som genom historien gått hand i hand. Ibland kan det rentav varit samma sak. För att bara ta ett exempel som anknyter till skålpund och troyska ass … så har våra första ringpräglade riksdalrar 1827 (Troyska Ass) följande randskrift: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, vilket alltså betyder 25,70 gram finsilver.

De övriga vikterna på bilden ovan är:

  • Viktsats (insatsvikt) 1/2 Skålpund (16 Lod) 1851 FM = F. Mossberg, Eskilstuna.
  • Myntvikt 4 Lod (vikten väger 52,68 gram = 13,17 gram/lod) 1785 CE (ev. CF.?)
  • Myntvikt 2 Lod (vikten väger 26,43 gram = 13,22 gram/lod) 1810 BB (monogram).

För er som är roade av vikter och andra gamla svenska mått kan jag varmt rekom-mendera boken: ”Svensk mått-, mål och vikthistoria” (länk till AdLibris) av Birger Bruzelli och Håkan Carlestam. Med hjälp av denna kan man identifiera ämbetsmännen bakom vikter, målkärl och mått samt läsa mer om deras verksamhet på olika orter. Det är kort och gott; uppslagsverket i ämnet.

På bilden t.v. ses två personer som betytt mycket för utvecklandet av vikt och mått i Sverige; skalden Georg Stiernhielm (1598-1672) och instrumentmakaren Daniel Ekström (1711-1755). De har också det gemensamt att de blivit avporträtt-erade på medaljer. Till vänster ett bronsexemplar av Daniel Fehrmans (1710-1780) medalj över Ekström, slagen av Vetenskapsakademien 1758. Ekström blev 1735 instrumentmakare vid Lantmäterikontoret. Vid 1738 års riksdag erhöll han, på rekommendation av Anders Celsius (1701-1744), ett resestipendium för studier i London. För sina ”tekniska och medborgerliga förtjänster” utnämndes han till direktör för instrumentmakerierna i riket. År 1742 blev han ledamot av Vetenskapsakademien. Silvermedaljen till höger är Elsie Dahlbergs (1916-2005) medalj över Stiernhielm som ingår i serie ”Svenska Författare”, utgiven 1980. Stiernhielm har kallats ”den svenska skaldekonstens fader”, men har alltså även intresserat sig för mått, mål och vikt. Vid ett möte med Karl X Gustav i Göteborg 1658 lär han ha försök övertyga kungen om decimalsystemets förträfflighet och att måttsystemen borde göras om och standard-iseras. År 1666 blev han utsedd till generaldirektör över rikets mått-, mål- o viktväsen. Stiernhielm var dock alltför mycket före sin tid och det skulle dröja ytterligare 200 år innan decimalsystemet infördes.

Att vända på en femöring

Publicerat av
Svara

Idag ringde brorsan och meddelade att han och familjen skulle ta sig en tur till Anten och åka tåg till Gräfsnäs. Museijärnvägen Anten-Gräfsnäs Järnväg (AGJ) är turist-attraktion som drivs av en ideell förening. Under sommarmånaderna trafikerar man nämnda sträcka (en gång en del av Västgötabanan, Västergötland-Göteborgs Järn-vägar, VGJ) 12 km smalspårig (891 mm) järnväg med historiska tågset.

Brorsonen (nyss fyllda 6 år) är tokig i tåg! Speciellt ånglok! … men även rälsbussen går an. Så hustrun och jag tog oss en liten prommenad till Gräfsnäs station för att möta upp. Det hade blivit rälsbuss (motorvagn modell 1957) från Anten till Gräfsnäs, men hemfärden skulle minsann gå med ånglokomotiv! (modell 1911). Och bäst av allt – man skulle få vara med och vända loket inför tillbaka-färden, när det kom in på stationen. Ett ånglok som är 12 meter långt och väger 47 ton! Och vändskivan väger 10 ton till.

Var har grabben fått sitt intresse för tåg och järnväg ifrån? Och var fick jag, vid ungefär samma ålder, mitt intresse för mynt och medaljer ifrån? Kanske är det genetiskt? I mitt fall tror jag definitivt att det kommer från min far. Han samlade på det mesta – schackpjäser, silverdollar, koppar-

föremål, guldmynt, silverdosor etc. (och farmor Mina samlade på hattar). Men när det gäller vår lille tågfantast får man nog gå längre tillbaka i tiden? Kanske till hans farfars far, Otto Johansson (1887-1948), som var banvakt (järnvägs-tjänsteman – inte barnvakt) i Jämtland för 100 år sedan. Hans farfar lär t.o.m. vara född i banvaktstugan i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län. Så nog har han att brås på. Återstår att se om det finns någon numismatik i pojken. ;o)

Det finns många som samlar på allt som har med järnväg att göra. Koncentrerar vi oss på det som inryms inom numismatiken, är det väl främst medaljer det handlar om. Järnvägsmedaljer kan vara både de som avbildar diverse tåg (eller kanske celebrerar ett järnvägs-bygge) och de som är utgivna till minne av personer som verkat inom järnvägen. På bilden ses a) Leo Holmgrens minnesmedalj över Statens Järnvägars (SJ:s) 125 årsjubileum 1856-1981, b) Sven Kulles medalj över Gefle-Dala Järnvägs 50-årsjubileum 1859-1909 samt c) Erik Lindbergs medalj över majoren, järnvägsbyggaren, alingsåsaren, riksdagsmanen, donatorn m.m. Claes Adolf Adelsköld (1824-1907), utgiven av Vetenskapsakademien 1908 och utdelad som belöningsmedalj. Det första exemplaret – i guld! – tilldelades för övrigt en inte helt obekant man vid namn Thomas Alva Edison (1847-1931).

Drottning Lovisa Ulrika

Publicerat av
Svara

Idag blev myntbloggandet lite försenat p.g.a. en krånglande plattskärm. Ibland är det nästan så att man tror att det finns en inbygg timer i ny kostbar elektronik – inställd på 13 månader. ;o)  Hur som haver är nu nya drivrutiner nedladdade och installerade … så får vi se hur länge det fungerar …

Den 18 augusti 1744 gifte sig den unga vackra preussiska prinses-san Lovisa Ulrika (1720-1782) med dåvarande svenske kronprinsen Adolf Fredrik (född 1710, kung 1751, död 1771) av Holstein-Gottorp. Lovisa Ulrika föddes i Berlin och dog på Svartsjö slott. Hon var syster till Fredrik den Store av Preussen (1740-1786) och kröntes 1751 till Sveriges drottning. Hon ansågs vacker, begåvad och kvick! – Carl Gustaf Tessin kallade henne ”Gudavett i änglabild”. Hon ägnade mycket tid åt sina kulturella och vetenskapliga intressen. År 1753 grundade hon Vitterhets-akademien och hon beskyddade Carl von Linné (1707-1778) under hela hans karriär.

Många myntsamlare känner säkert till hennes fantastiska myntskåp (ritade av arkitekten Carl Hårleman och tillverkade av mästersnickaren Lorenz Nordin) som fortfarande finns bevarade. Från början lär dessa faktiskt ha varit avsedda för en samling av fjärilar  – men vad är väl det mot vackra, historiska och intressanta numismatiska objekt i ädla metaller? ;o)   – Och myntsamlare, ja det var drottningen i allra högsta grad. Hon var förmodligen den kunglighet, jämte drottning Kristina (1632-54), som hade det allra största intresset för numismatik. 1746 köpte hon Carl Gustav Tessins (1695-1770) myntsamling … men hon betalade den inte … förrän nästan tio år senare. Köpeskillingen var hela 135.370 Daler KM (kopparmyntsräkning). Hjälp med att ordna och komplettera samlingen fick hon sedan av ämbetsmanen och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777).  – Som vid sidan av Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) nog får anses som en av galjonsfigurerna inom tidig svensk numismatik. Mer om det en annan gång.

Prägling och överprägling

Publicerat av
4

Igår skrev jag om den ofta miss-uppfattade numismatiska termen ”spegelglans”. Idag tänkte jag ta upp en annan – nämligen ”överprägling”. Missuppfattningar av detta begrepp har kunnat konstateras från samlar-marknadens alla hörn – alltifrån nytillkomna myntsamlare till våra allra äldsta mynthandlare. I det senare fallet får vi väl hoppas att det rör sig om slarv(?) och inte att man saknar faktiska kunskaper? Precis som med ”spegelglans” hör man ju på själva ordet vad det är frågan om. Alla känner väl till att mynt är präglade och en överprägling är alltså en (ny) prägling över (den gamla) präglingen. Klart som korvspad! ;o)

Av någon anledning är det många som blandar ihop ÖVERPRÄGLING och OMPUNSNING. En del verkar tro att exv. en enkrona ”1916 på 15” (1916/5) är en krona från 1915 som blivit präglade en gång till, nu med 1916 års stämpel. Men detta är alldeles galet! Så ligger det inte alls till. Nej, exv. 1916/5 är en s.k. ”om-punsning”. När man förr i tiden tillverkade ”stampar” (som präglingsverktygen vid mynt-prägling kallas) använde man sig av ”punsar” (mindre stansverktyg med exv. bokstäver, siffror eller t.o.m. porträtt). På så sätt kunde man med hjälp av dessa punsar succesivt bygga upp motivet i stampen genom att ”knacka in” olika detaljer i det ännu ohärdade stampstålet. Men ibland blev det, av en eller annnan anldening, fel – och då behövde man rätta till detta (utan att behöva börja om och göra en ny stamp). Då kunde det t.ex. hända att den snett placerade 4:an på 1940 års tvåkrona ”ändrades” (rättades till) med den följd att det blev kvar en liten rest av den första inpunsningen, upptill. En del kallar detta ”ändrad 4:a” andra ”ompunsad 4:a, rest upptill” – innebörden är densamma.

Den 29 oktober 1950 avled kung Gustav V (1907-50). Vid den tidpunkten hade Kungl. Myntverket redan börjat tillverka präglingsstampar för nästa års tvåkronor. Man ställdes alltså inför valet att antingen kassera det man redan gjort färdigt – eller punsa om ”1951 års stampar” med årtalet 1950. För det gick naturligtvis inte att ge ut mynt med Gustav V:s bild och årtalet 1951. Myntsamlarna kallar detta för ”1950 på 51” (1950/1). Att ett mynt ”bakåtdateras” på detta sätt är ovanligt, det normala är att man haft kvar gamla stampar och därför ”uppdaterat” dem till kommande års myntning. Nu hade tekniken kommit så långt att man börjat använda sig av ”matriser (mastermatriser)”, d.v.s. negativa ”stampar/stämplar/punsar” där (nästan) hela myntbilden fanns med. På så sätt kunde man producera flera identiska stampar – till alla variantsamlares förtret. ;o)  Tidigare hade man inte förfogat över tillräckligt stort präglingskraft för att prägla så stora ytor ”stål i stål” och av den anledningen hade man använt mindre delpunsar istället.

På bilden (från den utmärkta boken ”Kungliga Myntet 1850-1950” av myntdirektör Torsten Swensson = Mm TS), ses stamparna till 1672 års 8-mark (d.v.s  från en tid då gravören Meybusch börjat använda porträttpunsar) samt ett par (moder)matriser till Gustav V:s tvåkronor 1942-50. Notera att de två sista årtalssiffrorna är utelämnade!  – Och jämför med varianterna 1 Krona 1943 ”med 43 i antikvastil” (även kallad ”klump på 3” av de mindre kunniga) och 1 Krona 1949 ”med olika 9:or”. Med dessa matriser präglades sedan, ”stål i stål”, en postitiv ”gravyrpuns / arbetspatris”, som i sin tur användes för att prägla negativa myntstampar. På detta vis hade man alltså skaffat sig en ”backup” om något oförutsett skulle inträffa. Lite mer om detta finns att läsa i Mynttidningen 2-1997, s. 32-33 – för den som är road.

Spegel, spegel på väggen där

Publicerat av
Svara

Det stora flertalet av oss myntsamlare (men inte alla) eftersträvar mynt och medaljer i så hög kvalitet som möjligt. Majoriteten bestämmer! – och genom tillgång och efterfrågan sätts priserna. Ett riktigt vackert exemplar av Sveriges första enkrona – anno 1875 – kan t.ex. kosta 10.000 kr, medan ett ”likadant” i normalslitet skick kanske endast kostar 25 kr. Det kan alltså vara mycket stora prisskillnader på ”samma mynt” i olika kvalitéer. Och allra störst är skillnaderna i toppen av den graderingsskala (eller snarare skalorna) som brukar användas initierade myntsamlare emellan.

På auktionssajten Tradera är det dock sällan man ser till dessa kvalitetsbeteckningar. Och det har säkert sina randiga skäl och rutiga orsaker. Många (majoriteten?) av Tradera-säljarna (och även köparna!) har nämligen ingen aning om hur man klassar mynt och vad som höjer resp. sänker ett mynts ekonomiska värde. En del säljare har dock förstått att begrepp som ”spegel”, ”lyxexemplar” och ”sällsynt/rare” kan höja värdet på ett mynt – och därför skriver de så på ALLA sina mynt, oavsett hur det ser ut eller hur sällsynta de är. ;o)

Man måste alltid vara ”källkritisk” – speciellt på nätet, där man ofta inte vet vem som ligger bakom ett påstående. Och kan man ingenting själv, skall man naturligtvis INTE lita på någon som kan precis lika lite. Det bästa är om man själv tar reda på fakta, men om detta inte går, så vänder man sig förslagsvis till någon som kan.

Ett av de mest missförstådda numismatiska begreppen på Tradera är ”spegel”, vilket är ganska märkligt. Det är naturligtvis i grunden mänskligt att övervärdera sina egna mynt, men att skilja på ”spegelglans” och ”stämpelglans” borde vär egentligen inte vara så svårt? Ett spegelglans-mynt kan man ju spegla sig i – det hörs ju på namnet. Botten-ytorna (fälten) skall vara så spegelblanka att man kan läsa tidningen i dem! (om man nu kan läsa spegelvänt?). ;o)

I engelskspråkiga länder kallar man det för ”proof” och i Tyskland för ”polierte platte”. Skall vi vara riktigt noga(?) så finns det egentligen inga ”riktiga speglar” bland de svenska mynten. Detta är nämligen en mycket speciell präglingstekning som involverar både polerade stampar, polerade myntämnen och en omsorgsfull prägling med talrika slag. Och något sådant har mig veterligen aldrig skett i Sverige (möjligen i helt modern tid för något minnsemynt). Däremot har man då och då slagit s.k. ”erstabschlag”, som tysken säger – eller ”proof-like” som amerikanarna svänger sig med. Här hemma brukar man tala om ”spegellik yta” eller ”högglans” (INTE att förväxla med autosol-polerade Tradera-mynt!). Ett mynt med ”stämpelglans” (stgl.) kan också vara fint – men inte alls lika dyrtbart som en ”spegel”, slagen med nya, polerade stampar. Och stämpelglans är inte alls synonymt med ”0” (noll) eller ens ”01/0” (noll-ett-noll). Det talar bara om att det finns (spår av) präglingsglans kvar. Och det kan det finnas även på ett mynt i kvalitet ”1+/01” (ett-plus-noll-ett) som präglats med vad vi brukar kalla ”trötta” (d.v.s. slitna) stampar. Så ut ekonomisk synvinkel är det viktigt att kunna skilja på ”spegel” och ”stgl.”