Hur långt har vi kommit sedan 1880 …?

År 1880 gav Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) ut Numismatiska Meddelanden VI & VII, med beskrivningen över Stiernstedts Svenska Myntkabinett. Denna förteckning blev under lång tid en handbok för landets myntsamlare att samla efter.

Friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var både riksheraldiker och eminent numismatiker. Kanske mest känd för sina verk ”Om kopparmyntningen i Sverige” (1857) och ”Beskrifning öfver svenska kopparmynt och polletter” (1872). Han var även en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen – och dess första ordförande åren 1873-1880.

I förordet till NM VI & VII 1880 skriver man så här:
Då vi ännu sakna en fullständig beskrifning öfver Sveriges samt dess fordna Utländska Besittningars mynt, och en sådan beskrifning ej heller snart torde vara att förvänta, har man ansett lämpligt att i afvaktan derå allmängöra följande förteckning öfver den näst efter Svenska Kungl. Myntkabinettet rikaste Svenska myntsamling som hittills funnits.

Detta myntkabinett är ordnadt efter blandadt kronologiskt och geografiskt system, så att, då mynten kunna till viss Regent hänföras, de äro upptagna under hans namn, ordnade efter de särskilda kända myntorterna. Under dessa åter äro mynten upptagna i hufvudgrupper efter den metall, hvari de äro, slagna, nämligen guld, silfver, koppar eller brons, samt vidare inom hvarje grupp efter myntens åsatta, eller eljest gällande värden. Under hvart värde slutligen äro mynten upptagna i tidsföljd, der årtal å dem finnes utsatt eller de eljest till tiden äro bestämbara. Under de myntorter, der endast silfvermynt blifvit slagna, är icke myntmetallen i särskild rubrik angifven.

Rangordning enligt följande alltså: – Regent – Myntort – Metall – Valör – Årtal.

De första svenska kopparmynten – Gustav II Adolfs kopparklippingar – placerades alla under Säter av Stiernstedt. Man visste visserligen att det även i Nyköping myntades kopparklippingar, men man kunde inte urskilja dem. Några år senare (1883) utkom NM VIII, Hallborg & Hartmanns ”Utkast till beskrifning äfver Gustav II Adolfs och Kristinas Kopparmynt”. Om Stiernstedt länge var typ- och årtalssamlarnas handbok, så kom Hallborg/Hartmann att bli variantsamlarnas bibel.

Även HH 1883 tillämpar en strikt myntortsindelning och placerar samtliga kopparklippingar under Säter – liksom kreuzrarna 1632. Man gör heller ingen åtskillnad mellan klippingar och rundmynt, utan alla placeras under respektive myntort. Märkligt nog går de helt ifrån denna princip under Kristina, där de istället klumpar ihop 1/4-öringarna från Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Här gör man kardinalfelet att plötsligt låta årtal väga tyngre än såväl myntort som typ, vilket lett till att senare författare felaktigt överfört ”typindelningen” för 1633 och 1634 (årtalets placering) till att gälla hela myntgruppen (nu senast i Sveriges Mynt 1521-2021, men även hos Delzanno 2020).

I Hallborg/Hartmann 1883 får vi för första gången se ”Säters klippingar” indelade i a) ”utan krusad omkrets” respektive b) ”med fyrhörnig krusad omkrets” (enklare uttryckt; utan och med ram). Tveksamt dock vad de enkom 25 numren vinner på denna indelning. Hur som helst har detta levt kvar ända in i våra dagar, även om Appelgren och Tingström väljer att underordna respektive helt bortse från denna detalj.

Överst Appelgrens teckningar av hammarprägling (HP) respektive valsverksprägling (VVP) från 1927. Därunder Ottossons illustrationer av de båda präglingsmetoderna från 1995. Notera att Gustav II Adolf kopparklippingar inte alls är slagna med ”traditionell hammarprägling”, utan med en helt unikt teknik (graverade handsläggor och dito städ/amboltar) som endast förekommer åren 1624-27.

Sedan skulle det dröja ända fram till 1927 innan en av våra främsta numismatiker genom tiderna, mynthandlaren T. G. Appelgren (1872-1950) tillförde en ny parameter i kopparklippingarnas indelning. I Bobergs auktionskatalog nr 5, över ”Gustaf Cavallis samling av svenska Kopparskiljemynt”, ordnas dessa klippingar efter a) präglade för hand respektive b) präglade i valsverk. Appelgren poängterar också att 1624 års myntning skedde uteslutande i Säter, medan man åren 1625-27 präglade klippingar parallellt både i Säter och Nyköping (skall egentligen vara 1625-26 för Nyköping, se Ottosson 1995).

Gravörstilarnas betydelse var Appelgrens adelsmärke. Här var han långt, långt före sin tid. Redan 1927 kunde han definiera ”arbeten av den förste i Sverige anställde valssnidaren”. Det skulle dock dröja ytterligare drygt 60 år innan en viss Ottosson kunde sätta detta i samband med myntorterna och dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping (Ottosson 1988, 1995). Denna ordning har nu (delvis) etablerats genom Delzanno 2020 och Carlberg & Co 2022. Hela genialiteten med 1995 års uppställning har man emellertid ännu inte förstått, då man bortser från krontyperna – som dels knyter samma kronologin och dessutom faktiskt gör att man kan typ-, årtals- och myntortsbestämma även otydliga exemplar. Att de utöver detta också bevisar att de länge falskförklarade släggverkspräglade provmynten från Säter 1625 (krontyp E-var.) faktiskt är äkta, får den vetgirige samlaren som ”grädde på moset”.

På SNF:s hemsida sammanfattar Lennart Castenhag den nyutkomna 2:a upplagan av Sveriges Mynt 1521-2022 med följande ord: – ”En del mynt har plockats bort och andra mynt har tillkommit. Den stora nyheten är det nytillkomna kapitlet om myntgravörer, utmyntningstal och upplagor. Författarna har tagit vara på en hel del av den kunskap som tillkommit sedan den föregående upplagan trycktes. Bland annat skiljer man nu på klippingar från Säter och Nyköping.” – Hundra år efter Appelgren (och trettio år efter Ottosson) har man alltså upptäckt gravörstilarnas underbara värld. Grattis!

De båda rådgivarna till nämnda värderingskataloger (Castenhag och Falkensson) har för övrigt väldigt olika sätt att beskriva Gustav II Adolf och Kristinas kopparmynt.

Castenhag väljer rörande klippingarna att kopiera Ottossons 25 typer (1995) rakt av (kompletterat med en tabell där allt kastats om? och sorterats på: Årtal – Valör – Teknik – ”Typ” – Krontyp – Myntort). Beträffande rundmynten delar han istället in dem efter: – Valör – Myntort – Årtal – ”Grupp” – Variant/variation. Jämför med Stiernstedt 1880, SM-boken 1976/2022 och den mer eller mindre vedertagna ordningen: Myntherre – Periodisering – Metall – Myntsort – Myntort – Valör – Huvudtyp – Undertyp – Årtal – Variant – Variation. Castenhag meddelar också att han anser att ”årtal före typ” från Hallborg-Hartmann 1883 och Törngren 1991 är en ”stringent metod”, något som undertecknad inte alls håller med om. Det är snarare att betrakta som ett kardinalfel, som Appelgren skulle ha uttryck det.

Falkensson å andra sidan väljer att sätta klippingarnas präglingsteknik (HP resp. VVP) i första rummet: – Teknik – Myntort – Valör – ”Typ” (utan eller med ram, inga krontyper) – Årtal – Variant/variation. Rundmynten bryter han ut, men under Kristina klumpar har istället ihop plåtmynt (1644), ören (1638) och fyrkar (1633) i ett kronologiskt felpackat paket. Inte alldeles logiskt, men helt i enlighet med SM 1976/2022. Den sistnämnda hade helt klart vunnit på att bryta ut plåtmynten och redovisa dessa som en separat myntsort efter rundmynten. Att man (för kronologin skull) skiljer på klippingar och rundmynt, men samtidigt ”knör in” plåtmynt (Avesta 1644) mellan silverören (Göteborg 1636) och kopparören (Säter 1638) är inte speciellt lyckat. Boven i dramat är i grunden att man ännu 2022 klamrat sig fast vid en förlegad sorteringsmetod – som med automatik sabbar kronologin.

Här har vi utmärkta exempel på hur den fallande valörordningen ger en skev kronologi – och att en stigande dito med automatik hade löst många problem. Appelgren förstod problematiken redan för nittio år sedan, när han på ett genialt sätt periodiserade Gustav Vasas mynt i syfte att fixa til kronologin inom den gamla uppdelningen efter fallande valörordning. Undertecknad (1995) och Christian Hamirin (2018) har också förstått att mynthistorien genom alla tider alltid gått mot högre valörer (inflation) och att ”den internationella” ordningen med stigande valörordning därför är att föredra. Den ger i princip automatiskt en logisk kronologi utan större behov av periodiseringar.

Även Falkenssons ”typsamlingssida”, som successivt håller på att byggas upp, regent för regent, hade vunnit på en logisk indelning. Att arbetet sker regentvis är förståeligt, men påverkar med all önskvärd tydlighet också konsekvensen i de ovanligt personliga typindelningarna. En konsekvent och på förhand bestämd mall (typindelning), applicerbar för samtliga regenter, hade naturligtvis givit ett både elegantare och mera lättöverskådligt resultat. Mycket väl medveten om att strikt konsekvens är väldigt svårt i dessa sammanhang, kan man rikta samma kritik emot såväl Delzannos som Carlbergs nya värderingsböcker, som båda innehåller inkonsekventa upplägg och urval.

Problemet med att inte förstå och kunna särskilja en (under) typ från en (knappologi) variant (läs: variation) får extra tråkiga konsekvenser när nämnda skribenter väljer att använda samma raritetsskala både för typer och varianter – huller om buller. – Hur skall man kunna begära att den oinvigde förstår att ett XR-betecknat typmynt är oändligt mycket mer intressant och värdefullt, än en mer eller mindre ointressant knappologivariant? Också här har Delzanno och Carlberg okritisk tagit efter Falkensson och Castenhag. Och så kallade kvalitetsrariterer skall vi inte tala om! Här kan såväl sällsynthetsgrad som värderingspris ibland vara mycket långt ifrån verkligheten – trots att denna är väl dokumenterad. När man väljer att sätta en värdering på knappt 15% av senaste auktionsnoteringen, bör man kanske överväga att istället avstå ifrån att prissätta sådant man inte förstår sig på?

Det kan vara så att den som samlat, forskat och förstått en viss myntgrupp (exv. Kristinas fyrkar), också har lättare för att beskriva och förklara den, än den som okritiskt läser en 150 år gammal bok utan att förstå dess (inkonsekventa) upplägg. Men som vi alla vet; ”det finns mer än ett sätt att flå en katt” och ”var och en blir salig på sitt”, så var och en får själv ta ställning till hur elegant numismatiker man egentligen vill och kan vara.

Det här var lite om hur man lägger upp själva strukturen i en svensk myntsamling (eller dito värderingsbok) – idag och för 150 år sedan. I kommande blogginlägg skall jag gå igenom Carlbergs ”Nya SM-boken” och Delzannos ”Sveriges Myntbok” lite mer i detalj och recensera redaktörernas urval, avgränsningar, konsekvens, objektivitet etc. Har de koll på forskningsläget? Har de tagit till sig av nya rön? Motiverar de sina slutsatser?

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

En liten tillbakablick …

Tycker inte det är länge sedan jag stod hemma i garaget i Järnbrott, Västra Frölunda, och snickrade ihop två stycken kassettdiskar. (Jodå, de finns kvar än idag). Min far och jag hade varit ute och letat lokal i Göteborg under ett års tid och äntligen funnit en – på Stureplatsen 1. Efter samråd med grannen, Paul Levin, Mynthandeln Ticalen på 3:an, hade vi skrivit hyreskontrakt med Forsman som ägde fastigheten. Den 7 augusti 1981 var vi färdiga att öppna dörrarna för första gången. Göteborg hade fått ännu en antikaffär, som ganska snart skulle utvecklas till en mynthandel med smärre inslag av antikviteter.

Redan våren 1982 kom första lagerkatalogen – med mynt från hela världen. Den trycktes i 500 exemplar och omfattade 877 nummer, presenterade på 40 sidor (A5). Katalogen kostade 5 kronor på den tiden och i princip hela upplagan tog slut på en gång. I dag är denna katalog en sällsynthet. Detta var min första tryckta katalog, till skillnad från de två stencilerade jag gav ut privat 1980-81. Hösten 1982 trycktes en tilläggslista till katalog nr 1 (472 nummer). Även denna skriven på en gammal skrivmaskin av märket Olivetti, som farsan lånat. Året därpå fick han lånat en ”IBM kula” istället och på den gjordes katalog 3 (875 nummer) våren 1983.

Affärerna gick bra och 1984 kom så ”Guldkatalogen” (Lagerkatalog 3, omfattande 80 sidor A5, 1.821 nummer och med ett gyllene omslag). Det första arbetet vi gjorde på den nyinförskaffade, toppmoderna skrivmaskinen (med olika typhjul och diskettstation!) ”Hermes top-tronic 51”. Vi hade sett den på en mässa och insåg att vi behövde den, trots att den var svindyr. Tror vi fick betala över 20.000 kr hos Hadar Schmidt i Göteborg AB (en gammal anrik firma som plötsligt gick i graven när laserskrivaren kom). I denna katalog introducerades för övrigt (en enklare form av) den 100-gradiga kvalitetsskalan för första gången (jämför Mynttidningen tio år senare). När jag nu, 40 år senare, bläddrar i dessa gamla kataloger noterar jag hur stor andel som var utländska mynt – mer än dubbelt gentemot de svenska. Och att endast knappt 4% av katalogens poster bestod av medaljer.

Under 1985 arrangerade vi en liten utställning om mynt och myntsamlande i våra lokaler på Stureplatsen. ”Samla Mynt! – En utställning om numismatik” kallade vi det hela. Det blev en både lyckad och uppskattad tillställning. Göteborgs Tidningen (GT) var där och myntbranschen fick lite reklam. Även den nystartade tidningen Myntmagasinet uppmärksammade vårt initiativ och Antikören fick därför vara först ut när tidningen påbörjade sin uppskattade artikelserie ”våra handlare”.

Antikören Myntauktion nr 1, 1986.
Vi hade väl gått och funderat på att arrangera en myntauktion i ett par års tid, när det plötsligt dök upp en samling som skulle passa bra som grundplåt för en auktion. Sagt och gjort. Vi kom överens med samlingens ägare och gick därefter ut och annonserade efter mera kompletterande material. Redan då hade vi bestämt oss för att oavsett utgången köra en tre-fyra auktioner och därefter utvärdera resultatet. Enstaka auktioner hade kommit och gått, men bara de kontinuerliga blev kvar. Vi fick ihop 956 nummer till den första auktionen – som hölls på hotell Opalen i Göteborg. Resultatet var inte dåligt – men inte heller strålande bra.

Till den andra auktionen lyckades vi mobilisera 1.125 utrop. Många tyckte att vårt initiativ med auktioner på västkusten varit mycket lovvärt och man ville därför gärna stötta oss. – ”Varför skulle alla myntauktioner finnas i Stockholm?”, sa man. Dessutom fick vi mycket beröm både för auktionskatalogen och arrangemanget i stort. Till myntauktion nr 2, som hölls på nyinvigda Sheraton i Göteborg, gick det betydligt enklare att få in material. Slutresultatet blev också bra mycket bättre, vilket i sin tur bidrog till en bra 3:e auktion osv. Sedan dess har det bara rullat på och fram till 2010 har vi genomfört 52 auktioner. Om det blir fler får framtiden utvisa. Man skall aldrig säga aldrig – även om man är fullt medveten om arbetsbördan.

Antikörens myntmässor 1988-91.
I samband med vår 6:e myntauktion i oktober 1988 arrangerade vi för första gången en egen myntmässa i Göteborg. ”Myntdagar i Göteborg” kallade vi det hela, vilket då inbegrep både auktionen och mässan med utställningar och föredrag. Ett tjugotal handlare från Sverige, Norge och Danmark ställde ut på mässan. Ett par kom t.o.m. ända från Stockholm! Att döma av att nästan samtliga kom tillbaka året efter var försäljningen god. Förutom en egen utställning fanns även Lödöse Museum med på ett hörn, där man bl.a. visade det sensationella fynd man gjort året innan – en läderbit med myntningsavtryck som kunde dateras till omkring 1140-1150. I ett slag hade Lödöses histora blivit 50 år äldre! För att anknyta till detta lät vi en av våra kunder – en stor och reslig karl – agera myntsmed på medeltida vis. Ett uppskattat arrangemang där åskådarna fick se hur det kunde gå till förr i tiden. En av stamparna skänktes sedan till Lödöse Museum, där den enligt uppgift fått ett andra liv som praktiskt studiematerial för skolklasser som får slå egna mynt.

Antikörens småskriftserie nr 1, 1991. Några veckor innan FriMynt i Helsingborg 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: småskrift) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Sagt och gjort. – ”Ett gammalt mynt berättar…” blev den första, och enda, småskriften i Antikörens serie (sedan kom Mynttidningen ”i vägen”). Idén var att låta ett enda mynt – Karl XI:s enda riksdaler från 1676 – berätta olika historier. Om konst, ekonomi, religion, geografi och teknik – allt i en liten rund plåtbit.

Efter detta har jag ägnat ytterligare tre decennium åt mynt, medaljer och numismatik. Viljan att sprida vår fantastisk hobby till fler har nog alltid funnits där. Hur många artiklar det blev i Mynttidningen 1994-97 vet jag inte, men det blev i alla fall ca 800 sidor i A4-format. Och här på Myntbloggen.se har det hittills blivit 534 inlägg av olika omfattning under åren 2012-21. Antalet illustrationer i dessa båda publikationer vågar jag inte spekulera kring, men det har blivit ett och annat myntfoto genom åren. Och många är även de sköna numismatiska objekt man haft förmånen att hantera och äga under ett 40-årigt handlande (och ett 50-årigt samlande). Tillhör ju den lilla rara skara som hamnat i mynthandeln p.g.a. numismatiken – och inte p.g.a. skrothandeln. Så kanske är det därför jag fortsätter att skriva – och därmed lär mig mer om numismatik för varje artikel. Fullärd blir man lyckligtvis aldrig.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubiléet!

Rar klipping blev plötsligt ännu rarare!

Varianter, som diverse ompunsningar och textvariationer, upptäcks hela tiden. Då och då dyker det till och med upp nya undertyper, som exv. mer eller mindre avvikande krontyper. Men att en helt ny mynttyp eller ett nytt årtal kommer i dagens ljus är, om inte unikt, så väldigt ovanligt. Beträffande Sveriges första kopparmynt, Gustav II Adolfs kopparklippingar 1624-27, kan jag faktiskt endast dra mig till minnes följande ”stora upptäckare” (under 70 års tid, 1927-97):

  • År 1927 upptäcker den mycket skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren i Skövde en ny mynttyp. Nämligen det hammarpräglade(!) ettöret 1625 med kluvet G – som lite drygt 60 år senare skulle attribueras till Nyköping. (Ottosson typ 20). Detta gjorde han i samband med katalogiseringen av apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavallis samling. Jämför Bobergs Mynthandel, Stockholm. Auktionskatalog 5, 1927, nr 109.
  • På en resa till myntkabinettet i Paris (La Bibliothèque nationale de France, Le département des Monnaies, médailles et antiques – dé ni! ”Ekonomiska museet”, f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm1977 upptäcker mynthandlarna Bjarne Ahlström och Bengt Hemmingsson en ny typ av halvöresklipping 1624 – en halvöring av fyrk-typ, skulle man kunna säga. (Ottosson typ 2). Detta skriver man om i föreningstidskriften Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) nr 7-1977 (PDF).
  • När Strandbergs Mynthandel i Stockholm kommer ut med sin 16:a lagerlista 1979 slänger sig Sven Ljunglöf i Lerum (myntsamlare, tidningsman och senare auktionsförrättare) genast på telefonen. Han har nämligen upptäckt en ny mynttyp; en valsverkspräglad(!) halvöresklipping 1625 med årtalet 25 (istället för det normala 1625 = SM 128). Kvalitén är satt till 1+/01 och priset till 2.400 kr. Ljunglöf publicerar upptäckten i Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer nr 1-1980 och får även ett givet motiv till sitt exlibris. Ett knappt decennium senare skulle det visa sig att myntet emanerar från myntverket i Nyköping. Jämför Antikören auktionskatalog 6, 1988 och 16, 1995 (Ottosson typ 21).
  • I samband med utarbetandet av Antikören auktionskatalog 9, 1990 upptäcker undertecknad en helt ny mynttyp bland inlämnade mynt. Ett hammarpräglat(!) halvöre med helt (fyrsiffrigt) årtal 1625. Ett riktigt dåligt, hårt korroderat exemplar, men för den invigde fullt identifierbart. Antikören auktionskatalog 9, 1990, nr 330. (Ottosson typ 19). Resultatet (3.900:- +12,5%) överraskar den göteborgske samlaren som var helt ovetande om sitt mynts sällsynthet. Två år senare dyker ett andra exemplar upp – på en auktion i München 1992 – i kvalitet 01/0!! Fax-bud i sista minuten. Den pryder omslaget på Mynttidningen nr 4-1996.
  • I Mynttidningen nr 3/4-1997 presenterar Håkan Widjestrand (myntsamlare, skribent och kopparentusiast) ett hammarpräglat Nyköping-öre 1626(!) Ett tidigare okänt årtal av Appelgrens upptäckt 1927 och det enda öret 1626 som saknar ram. Det då unika exemplaret är i väldigt dåligt skick, men såväl årtalet som myntorten är odiskutabel. I juni 2011 dyker ytterligare ett exemplar upp – på Tradera! – i mycket bättre skick! Detta ligger sedan dess i undertecknads samling. Priset blev endast 8.250 kr (bud: 33.333 kr) p.g.a. att ”det saknade tillräckligt motbjudande personer”. Bland underbidders fanns bl.a. HW, PGC och RL. Efter kontakt med säljaren visade det sig att myntet var inköpt hos Gösta ”Baronen” Andersson i Göteborg i början av 1970-talet – för 675 kr!

När referensverket ”Sveriges Mynt 1521-1977”, av herrar Ahlström-Almer-Hemmingsson, utkom 1976, innehöll det 15 typer av kopparklippingar. I undertecknads katalogisering 1995 (Antikören auktionskatalog 16) har detta utökats till 25 typer! Anledningen till ”upptäckten av tio nya typer” är att man före 1988/1995 inte kunde skilja de klippingar som präglades i Säter från de som tillkommit i Nyköping. Tidigare kunde alltså endast ett fåtal mynttyper attribueras till en myntort, antingen Säter (1624, Ottosson typ 1-3) eller till Arboga (1626-27, Ottosson typ 25). Övriga (drygt 20 typer!) betecknades då som präglade i ”Säter eller Nyköping”. Sedan ett drygt kvartssekel tillbaka kan samtliga kopparklippingar inplaceras på sina respektive myntorter! Här kan du läsa med om hur detta gick till – och hur det mottogs.

Igår fick jag anledning att plocka fram min gamla kartotekslåda, som en gång i tiden var ett fantastiskt hjälpmedel i min klippingforskning. På den tiden gick jag igenom alla auktionskataloger jag kunde hitta och fick på så sätt en mäktig klippingsamling – på kartotekskort. Tyvärr har väl intresset för att forska svalnat betydligt sedan 1990-talet (det brukar dessvärre ta 50-100 år för myntsverige att ta till sig forskning), så att påstå att registret är ”up-to-date” vore allt att slira på sanningen. De senaste 20 åren har jag istället samlat bilder i datorn, eller snarare datorerna – har säkert avverkat ett dussin. Slutsatsen blir väl att det är enkelt att ”samla på sig”, men fan så svårt att hålla ordning på allt – i ”det papperslösa samhället”. Å andra sida kan vi idag enkelt producera och publicera högupplösta färgbilder, till skillnad från förr, då man hade ett jäkla jobb med att få fram grovrastrerade svart-vita bilder i skala 1:1.

Anledningen till att jag fick ta mig i kragen och uppdatera min information om den 1979 upptäckta mynttypen på Sven Ljunglöfs exlibris, är en kort artikel i SNT 6-2020 som landade i brevlådan i tisdags eftermiddag. Dan Carlberg (pollettsamlare och auktionsansvarig på myntklubben i Stockholm, Svenska Numismatiska Föreningen) skriver några rader om en upptäckt han gjort ”för någon tid sedan”. Upptäckten i sig är värdefull och borde gjorts redan i januari 2019, då Lennart Castenhag lär ha uppdaterat sin hemsida. Det är synd att Carlberg inte förmår att göra en objektiv sammanfattning av sin observation. Antipatierna tar över och den numismatiska logiken uteblir fullständigt. Med framförda argument motsäger han sig själv och framstår dessvärre som en irriterad amatör med tendenser till mindervärdeskomplex. Det är synd, för sakfrågan är både intressant och viktig.

För 25 år sedan (1995) kände jag till två exemplar av det valsverkspräglade Nyköpings-halvöret 1625 med tvåsiffrigt årtal 25. Idag känner jag nio ex. Här följer en kronologisk lista med ”slaskbilder” direkt från datorn:

1. Strandbergs Mynthandel, Stockholm. Lagerlista 16, 1979, nr 61. Beskriven som en vanlig SM 128. Klassad 1+/01. Pris 2.400 kr. Köpare: Sven Ljunglöf, Lerum.

2. Thörnströms Mynthandel, Linköping. FriMynt i Helsingborg 1990. Från en gammal samling. Medföljande maskinskriven etikett. Beskriven som en vanlig SM 128. Köpare: Ulf Ottosson, Göteborg.

3. Myntmästaren, Göteborg. Myntauktion 50, 2007, nr 46. Korrekt beskriven. Såld för 10.000 kr +12,5% provision. Köpare: Lars Ekqvist, Älvsjö. Senare utbjuden men osåld (3.000) på SNF/MISAB auktion 10, 2014, nr 786.

4. A. H. Baldwin & Sons Ltd. London, auction 57-58, 2008, nr 684. Bristfälligt beskriven. Såld i en post tillsammans med ett Säter-öre 1625 HP (Klubbat £240). Köpare: Antikören KB, Alingsås. Såld på Tradera 2019-04-30 för 49.000 kr.

2008 kände jag alltså till fyra exemplar – och jag hade ägt dem alla.

5. Internetauktionen eBay 2010-04-08. Okänd säljare. Beskriven som ”Sweden, ½ ore 1625 klippe Gustav II Adolf.” (16,40 gram). Senare publicerad på Sonesgarden.se (Castenhag) 2018-08-09 – med kommentaren: – ”Nu finns Ottossons alla 25 mynttyper med i förteckningen.”

6. Internetauktionen eBay i mars 2012. Okänd säljare. Beskriven som ”1625-1627 Sweden Kingdom 2-ore-klipp”. Köpare: eBay-alias ”rackarn1”.

7. Erik Lie, Göteborg. Bild skannad och mejlad i juli 2012. Inköpt kort dessförinnan. Ingen uppgift om proveniens. Även avbildad i SNT 6-2020, s. 140.

8. J. Pederssen Mynthandel, Helsingborg. Fotograferad av Peter Österlund och mejlad till undertecknad ”för expertutlåtande” i september 2015.

9. Lennart Castenhag, Sonesgården. Ingen uppgift om proveniens. Bilden märkt med: ”Från privat samling”. Avbildad även i SNT 6-2020, s. 139.

Notera att ALLA de gamla storsamlarna saknade detta mynt och att varken Hirsch, Ahlströms eller MISAB någonsin sålt ett dylikt.

Lika som bär! – stöpta i samma form …?
Det av Castenhag nyligen publicerade exemplaret (nr 9 i listan ovan), som tills nu undgått mitt bildinsamlande, uppvisar slående likheter med nr 2 och 7 i samma lista. Man kan utan tvekan tala om exemplarspecifika detaljer som inte hör hemma i 1600-talets valsverksprägling. ”Mynten är helt lika”, som Carlberg uttrycker det. I nästa andetag ändrar han sig dock och hävdar istället motsatsen: – ”Det framstår som uppenbart att det exemplar som Castenhag visar har utgjort förlaga för den bedrägliga gjutningen”. Nu verkar han istället hävda att två av de tre ”helt lika mynten” är skiljaktiga från det tredje. Det senast upptäckta exemplaret (helt utan proveniens) betecknar Carlberg ”av bilderna att döma som äkta”, medan det först upptäckta, från en äldre samling, med proveniens åtminstone 40-80 år tillbaka i tiden, avfärdas som en ”omedelbar” kopia – ”med avsikt att lura samlare”.

Så här beskriver Carlberg händelseförloppet: – ”För en tid sedan gjordes en inlämning till Myntauktioner i Sverige AB … Omedelbart när jag började examinera myntet fattade jag misstanke om att myntet kanske inte är äkta.

Det är tydligt att Carlberg ”för en tid sedan” inte hade tillgång vare sig till kamera eller mobiltelefon. För då hade han ju kunnat dokumentera sin fiktiva och ”omedelbara examination” av exemplar nr 2. Långt senare får han i juni 2020 kika på exemplar nr 7 (Ex. Erik Lie 2012) och då är mobilen med. Carlberg upptäcker då (alternativt får sig förevisat?) likheterna med det exemplar (nr 9 i listan) som Castenhag nyligen publicerat.

Hårt korroderade (plåt)mynt i dåligt skick är de som är allra svårast att skilja från dito avgjutningar. Speciellt i det fall de senare är efterbehandlade (slipade, trumlade och patinerade). En tumregel är att djup korrosion ”äter” sig ner i metallen och bildar urgröpningar/porigheter, medan avgjutningar istället uppvisar en knottrig yta – ibland även i kombination med spår av luftbubblor, som bildat små gropar i gjutningen. Nedanstående fotomontage illustrerar detta. Klumpigt gjutna kopior med knottrig yta och enstaka luftbubblor. Alla stöpta i samma form. Det förstorade exemplaret t.v. såldes som äkta av Carlbergs MISAB på auktion 16, nr 694, så sent som i september 2015.

Om han får säga det själv, är Carlberg en hejare på att avslöja falska mynt genom ”omedelbar examination”. – Imponerande! – Men är det trovärdigt? Nej, inte speciellt. Med tanke på det stora antal gjutna medaljkopior som numera under bedrägliga formuleringar saluförs på SNF/MISAB:s IT-auktioner, är Carlbergs höga svansföring allt annat än trovärdig. Har skrivit om detta upprepade gånger både här på Myntbloggen och FaceBook, men SNF skiter högaktningsfullt i sin egen policy!? – Dubbelstandard och hyckleri på hög nivå. Eller? Kan det vara så prekärt att man helt enkelt inte KAN avslöja gjutna kopior? Den gjutna ”Säter-fyrken 1624” ovan är känd sedan länge, men detta var inte den enda gjutna kopian på MISAB 16. På samma auktion såldes även en minst lika dålig gjuten kopia av en Malmö-klipping (18 penningar) U.år (1518-23). Köparen verkar märkligt nog varit Carlbergs upphöjde kamrat, ”den framstående kopparsmyntkännaren Lennart Castenhag. Lyckligt ovetande.

Bilden ovan visar ett litet urval av undertecknads falskmyntsamling. Samtliga utom fyra är gjutna kopior (tre präglade, en galvano). En del är gjorda efter ett äkta original, andra efter avbildningar i litteraturen. Den senare kategorin är oftast lättare att avslöja, då stilen allt som oftast avviket högst väsentligt. Ändå slipper det då och då igenom riktigt usla förfalskningar även hos landets dominerande auktionister. Kanske hade man vid författandet till Ahlström auktion 71, 2004, lyckats förlägga Mynthandlarföreningens falskmyntpärm? På nedanstående bild finns överst ”en kompis” till Ahlströms 1627:a; en halvöring utan årtal, med ram och rättvänd valör (original existerar ej), såld som äkta på SNF-auktion på 1990-talet. Ännu en dålig kopia i samma naiva stil är känd – nämligen halvöret 1626 med valören 2/1 (se bild 3).

När Carlberg, i sin iver att förminska sin Nemesis, skriver att de 2-3 tvivelaktiga exemplaren av den ”rara klippingen” är framställda ”med avsikt att lura samlare”, glömmer han bort en sak. – Mynttypen var helt okänd fram till slutet av 1979. Ingen visste att den fanns. Ingen visste att den emanerade från Nyköpings myntverk. Och ingen visste hur sällsynt den var. – Så varför då förfalska den ”med avsikt att lura samlare”? Carlberg förutsätter alltså att kopiorna är gjorda EFTER att typen blev känd och eftertraktad bland samlare. Men i så fall måste det ju vara de provenienslösa exemplaren, nr 7 (2012) och 9 (2019), som är falska? Eventuellt (men alls inte säkert) med nr 2 som förlaga? Carlberg resonerar återigen emot sig själv. Undertecknad anser att man bör betrakta alla tre som misstänkta kopior tills dess man analyserat material och ev. provenienser mera noggrant. Att Carlbergs framlagda ”tillkomsthistoria” inte håller måttet är emellertid fullt klarlagt.

En mera troligt förklaring till denna ”poriga trios” tillkomst, kan nog i princip ”alla som har åtminstone lite erfarenhet av våra äldsta kopparmynt” lista ut. Det är nämligen väl bekant att innan herrar Ljunglöf (1980) och Ottosson (1988/1995) förde forskningen framåt genom att publicera typ och myntort för ”det i Nyköping valsverkspräglade halvöret 1625 med förkortat årtal” (Ottosson typ 21), kunde man varken skilja på tillverkningsmetoderna eller myntorterna för 1625 års halvöresklipping. Det är alltså full möjligt att det någonstans funnits ett (felbestämt) valsverkspräglat original som en gång i tiden helt enkelt tagits för ett vanligt hammarpräglat Säter-halvöre 1625 (Ottosson typ 3). Då får vi istället ett scenario med en betydligt äldre kopia av de kategorier som vanligen tillverkades, för sisådär en 100-150 år sedan, åt skolor och läroverk (för att användas i undervisningen) eller museer och andra samlare (för utställningar eller för att fylla luckor i samlingar). Det hårda slitaget är kanske rent av naturligt och inte konstgjort?

Summan av kardemumman är hur som helst att vi från och med nu får betrakta denna rara mynttyp som känd i sex exemplar (istället för nio). – Ett mycket vackert exemplar, ett fullgott exemplar samt fyra riktiga fulingar.

Ulf Ottosson

ANTIKÖREN – 39 år i samma regi

För på dagen 39 år sedan, fredagen den 7:e augusti 1981, öppnade en ny mynt- och antikhandel i centrala Göteborg. ANTIKÖREN Mynt & Antikt slog då upp portarna på Stureplatsen 1 (mellan Heden och Gamla Ullevi, vid Katolska kyrkan) för första gången. Ett liv av antikviteter och ett decennium av myntsamlande hade ”spårat ur” och via marknader och några hemmagjorda lagerlistor utmynnat i en ny samlarbutik – öppen sex dagar i veckan! Under 25 års tid! Ganska snart kom mynten att ta överhanden över antikviteterna och butiken kom istället, tillsammans med grannen, Paul Levins Ticalen (öppet på fredag eftermiddag och lördagar), att bli en samlingspunkt för mynt- och medaljsamlare från när och fjärran. Det fyndiga namnet, ANTIK och ÖREN i ett ord, kom till en skön sommarkväll med hjälp av en klurig professor tillika granne uti Järnbrott i Västra Frölunda, en kulspetspenna med medföljande snusdosa att skriva på, samt en flaska whisky. Inte konstigt det blev bra!


Dagen till ära får man väl unna sig att bli lite nostalgisk, plocka fram fotoalbumet och konstatera att tiden går fort när man har roligt … 😉

På våren 1982 kom första lagerkatalogen i Antikörens regi, följd av tvåan och trean de kommande åren. 1985 blev det istället fem lite enklare lagerlistor och 1986 började Antikörens auktionsverksamhet. Första auktionen hölls på Hotel Opalen, men till tvåan var Sheraton färdigbyggt så där hölls både auktioner och mässor (från 1988) fortsättningsvis. 1990 utkom vår största lagerkatalog (nr 20) och 1991 hölls den första skriftliga myntauktionen (i efterhand kallad 9½). 

Under fyra år 1994-97 lade undertecknad ner mycket tid på ett tokigt projekt kallat Mynttidningen – uppskattat med arbetsamt. 1995 utökades lokalerna från 55 kvm till 220 kvm när vi tog över hörnbutiken i samma fastighet och dessutom lägenheten ovanför denna – där ett av rummen blev kontor och bibliotek.

År 1998 lanserades Mynthandeln.com på internet. Året därpå hölls den första myntauktionen på internet. Summa summarum har det (hittills) blivit 54 myntauktioner i olika format.

Nästa år vi denna tid är det 40-årsjubileum! – Då får vi nog hitta på något alldeles extra!

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

17. BREDBANDSHAVERI

Lucka 17 … Fy sjutton! 😡

Hmm … precis som värsta influensan inte var nog … nu +24 timmar (!?) helt utan internet-uppkoppling. Det är först då man får reda på servicenivån hos leverantörerna. Kan verkligen inte rekommendera någon av ovanstående. Senfärdig driftstatus och urusel kundsupport. Bra anledning att byta leverantör dock. 😉

P.S. Att blogga via mobilen var ingen hit.