Stämpelidentiska Säter-ören 1626

klumpigt_sater_nyköping_1200

Ovan: Valsverkspräglat Säter-öre 1626 med valsklump på åtsidan. Nedan: Valsverkspräglat Nyköpings-öre 1626 med valsklump på frånsidan.

Fick hem ”ett riktigt klumpigt mynt” härom dagen. Ett valsverkspräglat koppar-öre 1626 från Säter i Dalarna (bild ovan t.h.). Har alltid tyckt att mynt som åskådliggör tillverkningstekniken är roliga. Kanske är det den gamla ingenjören inom mig som är skyldig till detta? Just valsverkspräglade mynt är på något sätt extra intressanta. Hur bar man sig egentligen åt på 1600-talet? Varför ser mynten ut som de gör? Sneda och vinda med klumpar och bortfallna bilddetaljer.

Att min nyförvärvade Säter-klipping saknar R i frånsidans valörbeteckning (1 – ÖR) beror naturligtvis inte på att man glömt gravera ett R, utan på valsklumpen på åtsidan. Just på det ställe där valsen gått sönder, fanns ju ingen motkraft som kunde svara mot frånsidesvalsens tryck. Resultatet blev ett icke utpräglat (extremt svagpräglat) R på detta exemplar. På samma sätt är det med vidstående Nyköpings-klipping. Här är klumpen så stor att både årtalets 6:a och R:et i kungens initialer (G – A – R) blivit opräglade.

DSCN4315a_25_50_75_1240

Numera är det (tyvärr) ganska sällan jag tittar i ”min lilla klippinglåda”. Mest beroende på att det så sällan dyker upp något ”som platsar” och jag vill addera till samlingen. För att det skall hålla sig på en rimlig nivå brukar jag dessutom göra en motsvarande subtraktion, varje gång jag adderar. Lådan rymmer nämligen bara 48 mynt. ;)

Nu fick jag emellertid tillfälle att plocka lite med klippingarna. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att ”det klumpiga nyförvärvet” var stämpelidentiskt (!) med min representant för typen. Alldeles extra roligt då den senare inte har någon valsklump (endaste en liten, liten antydan till vänster om G:et i G-A-R). På bilden ovan har jag ”dubbelexponerat” bilderna och lagt dem överlappande på varandra (25%-50%-75%).

DSCN4315a-4318a_1200

Och det är inte slut på lustigheterna med detta. När man vänder på steken visar det sig att frånsidorna är av olika undertyper! Myntet utan valsklump – som följaktligen är präglat före det med valsklump – har en äldre frånsida, med krontyp G (”Ottosson 1995″, Antikören auktionskatalog 16, 1995) … medan det senare har 1626-27 års frånsida, med krontyp H. Relativt datering medelst stämpelkopplingar alltså! Släng dig i väggen, Olof Skötkunung! Den vaksamme observerar även den ompunsade valören – en 1:a över en 2:a (Z:a) på det övre myntet. En miss som gravören (valssnidaren) nog får ta på sig.

Myntbilderna med krontyp H återfinns normalt på den s.k. Säter-tenen 1626 som hittades i Ljusterån 1936. (Se vidare Mynttidningen 8/9-1994 … ett lästips speciellt riktat till de som går och funderar på hur i hela världen en ”Nyköpings-ten” kunde hamna i Ljusterån vid Säter – Hi-Hi!). Just denna åtsida (och minst ett par till) saknas emellertid bland de 15 myntbilder som kan konstateras på denna ten. Av denna anledning har det spekulerats i om dessa klippingvalsar kan ha haft så många som 20-24 myntbilder? Sedan 1994 finns ”Säter-tenen” att beskåda på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Dessförinnan fanns den undermåligt exponerad på Vasa-museet ”i samma lilla by”… ;)

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. ;)  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. ;) 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: - ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.

UPPROP! – Rädda Myntkabinettet på Slottsbacken!

500_mt_1997-2När jag i går natt fick lite tid över att surfa runt bland Myntsveriges olika webbplatser, fick jag se ett UPPROP! som Roland ”Falcoin”  Falkensson  publicerat.

RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET
KVAR PÅ SLOTTSBACKEN!

Skrev om detta redan i september 2016, när det genom en tidningsartikel blev känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) ”tvingas” lämna sina lokaler på Slottsbacken. Fick inte någon direkt respons på min protestuppmaning då, men nu har det börjat hända saker!

  • ”Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

Efter att ha läst igenom uppropet på Falcoins hemsida, skickade jag genast iväg ett mejl till initiativtagaren, Björn Tarras-Wahlberg, och frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt? Och när jag vaknade i morse hade han svarat – här på Myntbloggen! ;)

Björn skriver bland annat så här:  – ”Nu ber jag dig hjälpa oss att rädda Kungl Myntkabinettet kvar på Slottsbacken. För detta har vi återupplivat Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner (där jag var ordförande under 20 år) och ber alla som vill stödja vår sak att sända oss ett bidrag till vårt insamlingskonto RÄDDA MYNTKABINETTET Handelsbanken 6157-443 193 711. Eller Swish direkt till 070-325 00 11.
Att lämna den bästa museiplatsen i hela Sverige och riva utställningarna på Slottsbacken är en gigantisk kapitalförstöring samt en kulturförstöring som ALDRIG kan återställas. Det kostade oss 60 miljoner kronor (1998) att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar. I dagens penningvärde motsvarar detta 75 miljoner kronor. Och alla pengarna kommer från Sveriges Riksbank och privata donatorer där Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner är en av de riktigt tunga under många år.
Stöd vårt sak genom att protestera på Kungl. Myntkabinetts FaceBook-sida.

olof_montage_1200

Nedanstående text är hämtad från Roland Falkenssons resp. Hasse Nilssons hemsidor. Den förre har publicerat texten i bildformat och den senare i ett textformat som dessvärre hamnat i skördetröskan ;)  … så läs med reservation för skrivfel.

UPPROP! – RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET KVAR PÅ SLOTTSBACKEN – ett nationalmuseum och riksarkiv i numismatik

  • Låt KMK bli kvar på Slottsbacken i Stockholm och förbli Sveriges och Riksbankens specialmuseum för mynt, sedlar, medaljer och ekonomi.
  • Värna platsen för Sveriges äldsta och ett av världens modernaste museer av detta slag.
  • En flytt till Historiska Museet (SHM) skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring eftersom den befintliga byggnaden är inbrottssäkrad för höga kostnader med valv etc.
  • Kräv att man genomför en kostnadsberäkning av dels nedläggning och återställning av de befintliga utrymmena, dels uppbyggnad av nya valv, säkerhetsinstallationer och klimatanläggning för föremålen på SHM.

Kungl. Myntkabinettet, KMK, är det mest svenska av alla museer och lämpligt beläget på Slottsbacken 6 i Stockholm för möte med svenska och utländska besökare, ett av de bästa lägen för ett museum av detta slag.

Den planerade flytten innebär att ytterligare ett museum försvinner från centrala Stockholm.

Verkställ en kostnadsutredning av Ekonomistyrningsverket före ett beslut om nedläggning – sätt därmed stopp för redan påbörjad nedmonterning av utställningarna.

Kungl Myntkabinettet är Sveriges äldsta museum från 1570 och ett av de modernaste numismatiska museerna i världen – med det bästa läge på Slottsbacken i Stockholm mitt bland svenska medborgare och utländska turister. Nu hotas allt detta.

Hela nuvarande uppbyggnad har bekostats av Sverige Riksbank och privata donatorer samt museets vänförening på sammanlagt 60 milj. kr (1998), i dagens penningvärde 75 milj. kr. Denna omfattande insats kan aldrig upprepas.

Liksom många andra museer har KMK drabbats av höjda hyror. (Maria Schottenius i DN 21/11: Sänk hyran istället för att köra de historiska museerna i botten).

En flytt till Historiska Museet på Narvavägen skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring på 75 milj kr på grund av omfattande befintliga investeringar i valv, säkerhetsfönster, säkerhetsmontrar. Dessutom tvingas skattebetalarna återställa fastigheten på Slottsbacken och där montera ned valv, hiss mm.

Kostnadsberäkningar bör genomföras innan beslut tas och nedläggningen påbörjas.

Eftersom museets nuvarande läge är unikt och insatser från Vänföreningen och andra donatorer exempellösa begär vi att alla möjligheter prövas för att behålla museet på Slottsbacken.

Genom de unika utställningarna på Slottsbacken av hela världens mynthistoria från äldsta tid (600 f. Kr.) och den fullständiga utställningen av Sveriges mynthistoria (den enda kompletta i Sverige och utomlands), av medaljutställningen och sist men inte minst, av den ekonomiska historien och särskilt sparandets historia har KMK varit unikt bland världens museer.

KMK är känt och uppskattat för dessa informativa och vackra utställningar. De pedagogiska utställningarna som riktade sig till barnen har varit mycket uppskattade. Redan under senhösten 2016 påbörjades demontering av Medaljsalens fasta utställningsmontrar, därefter pågår NU nedmonteringar av flera avdelningars tema-utställningar. Som framgår NU av KMK:s hemsida (www.myntkabinettet.se) uppmuntrar man skolor och andra grupper att accelerera sina besök eftersom 1 april närmar sig med stormsteg då det mesta kommer att stängas för allmänt tillträde, dock inte entréplanet.

Detta öde drabbar också alla forskningsambitioner. Därmed riskerar hela den operativa verksamheten att stanna upp totalt under minst 3 år. Inga visningar, inga projekt, INGET AKTIVT KMK! Detta är inte rimligt tillåta ske, helt utan ekonomisk överblick. KMK:s situation riskerar bli en statlig Ebberöds Bank! Är det detta som Staten, Statens Historiska Museer och KMK vill illustrera?

Man måste ha i beaktande att KMK är ansvarsmuseum för de stora samlingarna (mer än 500 000 föremål, varav fyndmynt mer än 200.000) och är ”riksarkiv” för de svenska samlingarna av mynt, sedlar och medaljer.

På Slottsbacken har man äntligen kunnat åstadkomma en korrekt och överskådlig förvaring i flera olika valv (både med hänsyn till klimat, säkerhet och tillgänglighet i det dagliga arbetet i ett närvalv). Allt detta har för stora kostnader och med utmärkt resultat uppnåtts i Slottsbackens lokaler men kan svårligen pressas in i Historiska Museet.

Planer för hur nya valv skall åstadkommas har inte presenterats. Med all sannolikhet medför dessa planer oerhörda kostnader eller inskränkning i kapacitet och tillgänglighet.

Sättet som detta genomdrivits på är illavarslande. Man förkortade gällande hyresavtal (från och med utgången av 2020 till och med utgången av 2018) vid möte med hyresvärden den 15 dec. 2015. Detta kom endast av en slump till allmän kännedom vid ett samtal som undertecknad hade med Generaldirektören för Statens Fastighetsverk i sept. 2016, då numismatiska bloggar blixtsnabbt bidrog till att sprida och tillkännagiva pågående krissituation.

Den del av KMKs material i valven som inte kommer att få plats på Historiska Museet kanske måste flyttas till Tumba där det löper en oerhörd risk att både falla i glömska och försvinna utan kontroll.

En ansvarig för flyttbestyren och dess koordinering sägs vara under anställning. Fortfarande finns inget budget, inget mandat att tillintetgöra många miljoners tidigare investeringar, för att inte tala obefintligt mandat och budget och plan VAD det kostar och HUR man ska göra och med vilken MÅLSÄTTNING och AMBITION. Att attestera en sådan miljonförstörelse och miljonkostnadsrullning kan inte ligga inom någon museichefs mandat! Lidande blir allmänheten, läs skattebetalarna, som alltid varit källan till de satsningar som hittills gjorts och vars “kollektiva egendom” det faktiskt handlar om!

Slutligen: Detta är inte bara en fråga om var samlingen ligger. Pågående publiceringsprojekt kommer att strypas för flera år framåt. Från april kan man inte längre komma åt samlingarna. Detta påverkar t.ex. publiceringen av Västeråsskatten från 1974 med 16 000 mynt, det stora projektet Sveriges mynthistoria (just nu Gustav Vasa t o m Kristina) och kommande delar, publiceringen av de antika grekiska mynten i den internationella serien Sylloge Nummorum Graecorum m.m.

Det var slitsamt att få ihop 60 milj kr i slutet av 1990-talet från privata företag och Sveriges Riksbank för att bygga upp KMK till världens modernaste numismatiska museum. Men det lyckades under ledning av dåvarande museichefen Henrik Klackenberg. Även Vänföreningen bidrog med stort belopp till uppbyggnaden av entrén samt med dyrbara gåvor till museet ända sedan Vänföreningens start 1948. Denna stora satsning, som idag belöper sig på 75 milj kr, kommer aldrig att kunna upprepas.

Låt oss gemensamt försöka rädda Myntkabinettet. Vi återupprättar därför Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner där du var medlem samt gör detta till ett informellt nätverk med benämningen Arbetsgruppen Rädda Myntkabinettet.

Vi arbetar utan ersättning med kultur- och debattartiklar samt träffar politiker och andra nyckelpersoner för att stoppa flytten. Vi planerar en diskussionsafton med KMKs chef Eva Ramberg dit du självklart inbjudes. Vi prövar möjligheten att köpa loss KMKs fina fastighet (från Folksam) och är tacksam om du kan hjälpa oss hitta en utväg. Alla förslag välkomnas.

För dig, och er, som känner starkt för detta kan vi ordna en demonstration med plakat utanför KMK några lämpliga lördagar kl. 12.00: Rädda Myntkabinettet! Stoppa kulturförstörelsen! Hör av dig till oss om detta. Vi behöver fler frivilliga krafter samt ber dig också skriva korta protester i tidningarnas kultur- & debattsidor. (Häng på Maria Schottenius stora DN-artikel).

Jag kommer att hålla dig löpande informerad via epost samt ber dig stödja oss genom att överföra ett ekonomiskt bidrag, gärna 500 kr eller mera, dels som bekräftelse på ditt stöd i sak, dels för att täcka våra kostnader. Vårt insamlingskonto på Handelsbanken: Rädda Myntkabinettet 6157-443193711. Eller Swisha direkt till 070-325 00 11 (märk: KMK).

Beslutsprocessen kan reverseras – det är långtifrån “hopplöst” att rädda kvar KMK på Slottsbacken 6 – särskilt när man tar till sig och förstår digniteten av vad som raseras (fysiskt, funktionellt, representativt, nationellt) i förhållande till vad vi inte vet om det som nyskapas. Vi är beredda att upplösa denna numismatiska Alexander-knop i god anda och i samarbete med berörda myndigheter och instanser. Vi önskar och begär bara att alla visar viljan att se möjligheterna att rädda Sveriges äldsta och världens modernaste myntmuseum!

Vi kämpar hårt för att stoppa denna KULTURFÖRSTÖRELSE! Tack för ditt stöd.

Bästa Hälsningar,
Björn Tarras-Wahlberg  BTWswiss@gmail.com +66 6 1703 4848 (070-325 00 11). Nätverket Rädda Myntkabinettet

Hedersordförande för Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner, som härmed omvandlas till Nätverket Rädda Myntkabinettet, i samarbete med Statsheraldiker Henrik Klackenberg, KMKs museidirektör 1993-1998. Henrik.Klackenberg@riksarkivet.se 010-476 71 92. Fil dr Harald Nilsson, f.d. Intendent Uppsala Myntkabinett, 1:e antikvarie KMK 1976-2004. 0760-187545. haraldbsnilsson@gmail.com Per-Göran Carlsson, Stockholms Myntklubb, pgc21@hotmail.com

Julafton i år igen!

Trodde inte vi skull ha några julklappar i år … men likt förbenat anlände en riktig smällkaramell från Frankrike härom veckan. :) 

För två år sedan kom tomten från Tyskland, men i år var det alltså dags för en fransos. Det här med internet, portaler och oändliga sökmöjligheter har skapat helt nya möjligheter för oss samlare att komplettera våra samlingar. Världen har krympt – och blivit sökbar.

dscn3949_800tFör 20 år sedan skrev jag en artikel i Mynttidningen 5/6-1996 med titeln:
När ”Kungen av Avesta” slog mynt för franske ”Solkungen”. Två sidor om myntmästaren Marcus Kocks försök att sälja blindmynt, eller t.o.m. färdigslagna mynt!, till Frankrike. Vid en inventering av myntverket i Avesta 1699 nedtecknades nämligen en lista över punsar till ”det franska myntet”. Redan för snart 80 år sedan kunde Ulla S. Linder (Nordisk Numismatisk Årsskrift, NNÅ 1937) identifiera den franska mynttypen ifråga som ”provmyntet” 1 Liard 1654. Det kom emellertid att dröja ytterligare 60 år innan någon uppmärksammade att denna typ finns i två helt olika utförande – av stor konstnärlig differens. Den ena utförd av mästergravören Jean Warin (Varin) i Paris och den andra av Marcus Kocks (1585-1657) gravör i Avesta, Johan Michelsson, isersnider (”järnsnidare”, efter tyskans eisenschneider). Den senare var yngre bror till den mera kände Petter Michelsson, som enligt egen utsago var ”den förste infödde svensk som praktiserat detta yrke”. Petter var verksam på flera svenska koppar- och silvermyntverk fr.o.m. 1628 och har t.o.m. signerat ett par mynt. Yngre brodern Johan lär för övrigt ha varit den som (1664?) satte gravyrstickeln i handen på den blivande mästergravören Arvid Karlsteen (1647-1718). Därefter fick Karlsteen tillfälle att studera för Jean Varin (Warin) i Paris, samt i England 1669. Ungefär i samma veva gifte sig Johan isersnider med en fröken Planting (av adliga släkten Planting-Bergloo) varpå han började kalla sig Johan Michelsson Planting. Fint skall det vara. ;)

dscn3932-35_800

Åter till 2016 års julklapp och vad som nu är så speciellt med denna. Som framgår av ett tidigare inlägg här på Myntbloggen finns Avesta-upplagan av 1654 års Liard de France med två varierande åtsidesinskriptioner; med FRAN respektive FRA. Under 20 års sökande har jag endast lyckats finna en enda bild av varianten med FRAN, nämligen den i NNÅ 1937. Något ”live-exemplar” har jag aldrig sett till – förrän nu! Och när jag väl fick hem myntet visade det sig att det bjöd på flera spännande överraskningar! :)

  • Diametern är större! – mäter Ø 23,5 mm (istället för Ø 22,5 mm).
  • Sidorna är LIKVÄNDA! (alla andra jag sett har motvända sidor – inkl. de franska).
  • Porträttet är skiljaktigt (med grövre drag – en gubbe istället för pojke). ;)

dscn3932-35_portratt_800För mig förefaller det som FRAN (till vänster ovan) är ett första prov – som utvärderats och bedömts. Avgivna synpunkter har sedan lett fram till FRA (till höger ovan). Man har valt att minska diametern med en millimeter så att den överensstämmer med de franska präglingarna. Likvända sidor (”Medal alignment”, ”British turnover”) är klart vanligast på svenska kopparmynt före 1654 (drottning Kristinas 1/4-öringar), medan motvända sidor (”Coin alignment”, ”Fransk vyplacering”) succesivt tar över under Karl X Gustav, för att under Karl XI bli legio på alla svenska kopparmynt. Porträttpunsen (med Ludvig XIV:s conterfej) till FRAN har använts även till FRA, men i retuscherat skick. Speciellt näsan och partierna kring ögat har på den senare fått ett mindre grovt utseende. Notera även att den förstnämnda har ett öga med utstående pupill, medan den senare har en incustecknad pupill – och mindre påsar under ögonen. ;)

god_jul

Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. - ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! ;)

SNF – ett vetenskapligt samfund?

myntauktion_1-6_1986-88Året var 1988 och jag skulle fylla 24 år. Till vår 6:e myntauktion hade vi fått uppdraget och förtroendet att sälja ett mycket omdiskuterat mynt, ”spanska skölden 1625″. Det var denna koppar-klipping som väckte mitt forskarintresse och gav mig den nyttiga erfarenheten att våga ifrågasätta. Något som jag haft nöje av i snart 30 år.

En majoritet av dåtidens ”stora elefanter” betraktade nämligen detta mynt som ett falsarium, tillverkat av en okänd förmåga på okänd ort på 1730-talet!? Förfalskningsteorin lanserades av skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson 1978, som snart fick medhåll av exv. Bertel Tingström, Anders Frösell, Stefan Bakos, Jan L. Hyllengren, Per-Göran Carlsson, Archie Tonkin och ”hela smålandsgänget” med Björk och Serrestam i spetsen. Problemet var bara att ”1730-tals-teorin” var en häxkittel fylld med ett hopkok av felaktiga antaganden, ostyrkta spekulationer och substanslösa slutsatser. Så föga förvånande var tunga namn som Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Bjarne Ahlström måttligt imponerade av falsarieförespråkarnas tunna och ganska spydiga argumentation. Dessvärre förmådde de inte under den s.k. ”stencildebatten” att slå hål på förfalskningsryktena, vilket ledde till många år av ”status quo”.

  • GUSTAV II ADOLF 1611-1632. PROVMYNT.
    176. Säter. 1 Öre (klipping) 1625. Med s.k. Spansk sköld. SM 169.
    HG 78. Old. 820. Sti. 1138. HH 10. Vikt: 28,45 gram. RRR.
    (1+), utrop: (15.000), klubbat: 22.000 kr + 12,5%

Tio år efter ”stencildebatten” var det dags för efterforskningar och katalogarbete inför Antikören Myntauktion 6, 1988. Men tanke på förfalskningsförespråkarnas kategoriska och ibland lite ”von-oben-nonchalanta” yttranden, bestämde jag mig för att lägga lite extra krut på utrop nr 176 (se ovan). Eftersom mitt numismatiska bibliotek vid denna tid inte var vad det är idag, blev det under researcharbetet täta besök på Universitetsbiblioteket – och ett lusläsande av alla auktionskataloger jag kom åt. Resultatet finns i nämnda katalog.

1625_sater_provmynt_1024x860

Som ett förstlingsverk, skrivet under stark tidspress, är jag rätt stolt över artikeln i Antikören auktionskatalog 6, 1988 (s. 20-25). Den innehåller trots allt både bildbevis för ”spanska sköldens” äkthet (bl.a. G och sveakronor har punsats in med samma verktyg som till de reguljära Säter-klippingarna) och visar för första gången hur man skiljer Säters kopparklippingar från de som präglats i Nyköping. Detta var och är banbrytande! Kanske t.o.m. lite för stort för dåtidens ”farbröder” att erkänna? En ung ”uppstickare”, från Sveriges framsida, som löst det som Stiernstedt, Cavalli, Appelgren, Svensson, Ekström – och framför allt de själva!! – aldrig lyckats med. Och därför hördes inte heller minsta ljud från de annars så högljudda debattörerna … ;)

myntauktion_16_1994-03-18Egentligen skulle det räckt med denna artikel. Men eftersom ”samlardjävulen” drabbat mig, och min forskning tio kataloger senare, lett fram till många nya rön, kom katalogen över Antikören Myntauktion 16, 1995, att bli en sammanställning över vad jag kommit fram till efter sju års studium. Tanken var att förklara på en nivå som vilken nybörjare som helst skulle förstå. Logisk uppdelning på myntorter, präglingsmetoder och typer. Illustrationer av krontyper, vasar etc. och valörerna i stigande ordning för bästa kronologi. 66 ”Ottosson-nummer” fördelade på 25 typer, illustrerat, logiskt och enkelt. Ja, rent av elegant! :)

Men inte hjälpte detta. Senare samma år firades ”Svensk myntning i tusen år – 995-1995″ med jubileumsmynt och två fina publikationer från Svenska Numismatiska Föreningen (SNF). Numismatiska Meddelanden XXXIX (Avesta Myntmuseum) samt NM XL (Myntningen i Sverige 995-1995). Båda anger Gustav II Adolfs klippingar som präglade i antingen Säter eller Nyköping. Båda är skrivna av Bertel Tingström, ”med tack till Jan-Olof Björk, Växjö”. Samma rådgivare användes f.ö. till Tonkins Myntboken.

1626_1ore_valsverk_1200aFörst ut att anamma myntortsattridueringen av 1988/1995 var samlaren och skribenten Håkan Widjestrand. I Mynttidningen 5/6-1995 framför han även skriftligt att han ”håller för mycket sannolikt” att myntortsteorin faktiskt stämmer. Året därpå kom ett halvt erkännande från den kunniga mynthandlaren Bengt Hemmingsson, som skrev följande i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-1996), under rubriken ”Säter eller Nyköping?”:

  • ”Nyligen har Ulf Ottosson (1988 och 1995) åstadkommit en klassificering av det bevarade myntmaterialet, som skett på helt andra grunder än tidigare. Detta är inte platsen att diskutera indelningen i detalj; det kan dock konstateras att de attribueringar som Ottosson gjort inte motsägs av vad de skriftliga källorna indikerar. På det hela taget är hans arbete ett stort steg framåt vad beträffar vår kunskap om klippingmyntningen 1624-27.”

1625_nykopingshalvoren_1024x256

Bland auktionsfirmorna var det faktiskt Bjarne Ahlström som var först ut att använda sig av den Ottossonska myntortsuppdelning. I auktionskatalog 62, år 2000, började Ahlströms myntauktioner i Stockholm att dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping. Dock utan att ange någon referens/källa. Medförfattare till denna katalog var bl.a. Sonny Serrestam. Den numera insomnade firman Aurum auktioner (Hamrin, Pettersson och Gustafsson), som arrangerade några myntauktioner i början av seklet, trodde tydligen inte på attribueringen, för man anger konsekvent ”Säter och Nyköping”. Det gjorde emellertid Nordlinds mynthandel i Stockholm, som i 2006 års auktionskatalog blev först med att referera till ”Ottosson 1995″. De tre katalogförfattarna Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist höll fast vid detta även i katalogsviten över Bonde-auktionerna 2007-2010 och fick även gehör för saken från jättefirman Künker i Osnabrück, då Hagander 4 gick av stapeln 2012. Att få sådana erkännanden från gräddan av professionella numismatiker känns naturligtvis mycket tillfredsställande. Men varför i hela världen skall det behöva ta sån tid!? Och varför har ”amatörerna” fortfarande inte fattat? ;)

När Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) öppnade mynthandel och startade auktionsfirman MISAB 2009, kände man tydligen inte till myntortsattridueringen från 1988/1995, utan angav ”SÄTER och NYKÖPING” ala 1976. Det var först hösten 2010 (imponerande 22 år! efter Antikören 6) som ”Firma Björk & Carlberg” blev varse att även kopparklippingarnas myntorter gick att åtskilja. I katalogerna 3-16 (2010-2016), refererade Carlberg konsekvent till ”Ottosson 1995″ (Antikören auktionskatalog 16) och försöker, med varierande framgång, fördela klippingarna på respektive myntort. Men i och med auktionskatalog 17, 2016 har man tydligen ändrat sig, för då återgår man till ”Säter och Nyköping” och 40 år gamla SM 1976.

omgraverade_valsar_1625-1626_1024aHelt konsekvent är man emellertid inte, ty under MISAB 17:186 råkar man kopiera lite text från MISAB 3:1105, där Antikören 16, 1995 refereras. Nu har man dock inte studerat denna referenslitteratur (eller denna blogg) speciellt väl, för av texten framgår att man inte känner till att det underliggande motivet på Ottosson 44 är Ottosson 42 (”S i pilvinkeln”) och att S:et alltså markerar myntorten SÄTER, trots att valsarna graverats i Nyköping. Carlberg jämför istället med Ottosson 61, som dock inte har det ”stora G” som endast förekommer på Ottosson 42 (1625) och Ottosson 62 (1626). Hade Carlberg bara läst Antikören 16 lite bättre skulle han f.ö. kunnat datera även MISAB 20:608 (stort G och defekt kronpuns = 1626).

När Svenska Numismatiska Föreningen (MISAB) nu skall beskriva och saluföra Säter-halvöret i provmyntserien 1625 (Ottosson 21, SM 171, Cav. 7), väljer man att helt omotiverat ange myntorten till ”STOCKHOLM?”, med lästipsen:

  1. en 38 år gammal opublicerad och utdömd ”stencildebatt”,
  2. en ”Ottosson-artikel” skriven av Håkan Widjestrand (sic!), samt
  3. ett sedan 20 år tillbaka vederlagt debattinlägg, författat av Jan-Olof Björk (”den mest drivande kraften bakom bolagets tillkomst”)!?

Att det finns gott om prestige ”i ankdammen” är knappast någon nyhet. Men att låta egna antipatier styra verksamheten blir samtidigt en aning skrattretande. Speciellt när man gång efter annan kliver upp på sina höga hästar och basunerar ut sin egen förträfflighet.

  • §1a. ”Svenska Numismatiska Föreningen är ett vetenskapligt samfund, som har till ändamål att stödja och främja den numismatiska forskningen i Sverige.”

På sidan 105 i SNF/MISAB:s 20:e katalog kan vi läsa: – ”Möjligen är dessa intressanta klippingar tillkomna i en präglingsmaskin lik den i vilken tidigare emitterade guld- och silverklippingar tillverkats”… ”Om så är fallet skulle myntorten också kunna vara gemensam med de flesta guld- och silverklippingarnas, nämligen Stockholm.”

MEN LILLA HJÄRTAT!  DU HAR JU INGA SOM HELST BELÄGG FÖR DETTA!!

1625_1626_sater_vase_700Varför Stockholm?? De första kopparmynt som slogs där är närmare 100 år yngre, från 1715. Varför inte kopparmyntverket i Säter, där stamparna är graverade!? Detta år präglades klippingar av koppar i Säter (åtta typer) och Nyköping (sju typer), samt runda lågvalörer av silver i Kalmar (två typer), Göteborg och Stockholm (en typ vardera). Varför skulle man mitt i smällkalla vintern (med häst och släde?) transportera sex stampar, tillsammans med ett eller flera skeppund koppar (à 136 kg) de 20 milen till Stockholm? Vore det inte avsevärt lättare att i Säter tillverka en enkel fixtur till stamparna (fyrkantsjärnen)? Till en upplaga som enkelt kunde präglas på en eller två dagar, hade ”ett hål i en planka” funkat som fixtur! I nödfall kunde man sträckt ut handen och greppat en tång! Att flytta hela myntverket till Stockholm är fullständigt absurt!

Lästips: Mynttidningen 5/6-1996 med svaret på Björks debattinlägg 1996.

scan_mynttidningen_5-6_1996_s46_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s47_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s48_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s49_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s50_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s51_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s52_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s53_1250

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela Stockholms-resonemanget faller på sin egen orimlighet och bland annat därför, är det anmärkningsvärt att ett ”vetenskapligt samfund” framför den här typen av illa underbyggda ”svåger-resonemang / kompistyckande”. Lika illa är det att man underlåter att beakta det som faktiskt skrivits i ämnet. Att man sedan lyckats tillskriva undertecknad Widjestrands artikel, visar väl bara hur illa det är ställt med källkritiken. Att i ett ”debattinlägg” 1996 skriva: ”Sannolikheten för att Säter skulle ha varit myntort för klippingserien är obefintlig”, må väl vara förlåtet. Men att 20 år efter att samma debattinlägg totalsågats, vidhålla en vederlagd teori, är faktiskt ganska pinsamt. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att katalogförfattaren påverkats av en beroendeställning och därför brustit i objektivitet. Vetenskapliga samfundet SNF har all anledning att skämmas!

mynttidningen_5-6_1995_sater-vaseÄn mer pinsamt är det att läsa MISAB:s, tvärsäkra men helt omotiverade, äkthetsbedömning av provmyntserien: - ”Enligt vår uppfattning råder det i dag inget som helst tvivel om den saken”, låter man meddela – med näsan i vädret. Vem som bevisat äktheten och hur, har man helt glömt bort. Istället svamlar man något helt ovidkommande om ”marknadsmässiga priser”!?

I Björks refererade debattinlägg 1996 läser vi:
”Författaren till detta debattinlägg har haft en kluven inställning till myntens samtidighet/äkthet.”
Efter långa och heta telefonsamtal med Jan-Olof i början av 1990-talet, skulle jag nog kalla detta för en gedigen efterhandskonstruktion. Björk & Co var snarare kategoriska falskmyntförespråkare fram till 1995. I gott sällskap dock. Minns mycket väl ”Myntmötet i Avesta 1994″, då Tingström lite malligt deklarerade att; Avesta Myntmuseum minsann inte ställer ut falska mynt (”Spanska skölden”). Medan PG och smålänningarna nickade, log jag brett och sa; ni kommer att få krypa till korset och ändra er allihop … jag har identifierat i stort sett varenda puns. Inte kunde jag då ana att det fanns så tjuriga myntsamlare;)

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

Sköna maj, välkommen!

Sköna maj, välkommen, till vår bygd igen! – Valborg! – Konungens 70:e födelsedag!

George Washington 1789, Louisianaköpet 1803, Chalmerscortégen 1910,  Hitlers självmord 1945, Saigons fall 1975, Hylands sista hörna 1983 … tja, vad skall man skriva om en dag som denna …? Lördagen den 30 april 2016 ….?

Nja, jag tror jag bjuder på några fina Gustav Adolf-kreuzrar istället. Fotograferade av undertecknad under Myntmötet i Avesta 1994. Mynten finns i Avesta Myntmuseum.

1632_kreuzer_avesta2a_12001632_kreuzer_avesta2b_1200
1632_kreuzer_avesta3a_1200
1632_kreuzer_avesta3b_12001632_kreuzer_avesta1a_12001632_kreuzer_avesta1b_1200Samtliga avbildade graverade av Petter Mickelsson och valsverkspräglade vid Markus Kocks myntverk i Säter 1632. För den som vill fördjupa sig i detta rekommenderas exv. Antikören Lagerkatalog 20, 1990, Mynttidningen 5/6-1994Mynttidningen 4-1996, Castenhags variantlista samt Antikörens FaceBook-sida.

Trevlig Valborg! – Och stort GRATTIS på 70-årsdagen, Kungen!

Forskarbesök på KMK

Så där ja, då har man fått några dagars ledighet och hunnit smälta intrycken efter Stockholmsresan. Förutom ”födelsedagsfirande med överraskande goda vänner”, blev det bland annat fem timmars intensivfotografering på Kungliga Myntkabinettet. Jag tog närmare 750 bilder … med hjälpsam assistans från Ulrika Bornestaf och Cecilia von Heijne, som plockade fram Skötkonung-penningar på löpande band.

mapp_malmer_13-15

Ni som följer oss på FaceBook har ju redan fått lite rapportering från sejouren i kungliga hufvudstaden, men för övriga är detta senaste nytt. ;)

För hustrun var flygturen Landvetter – Arlanda resans höjdpunkt. – ”Examen i flygräddas förening” och första flygningen på över 10 år. Högsta betyg! Grattis och vart flyger vi härnäst? ;)  Väl nere på marken igen, tog vi expresståget in till centralen och taxi till Hilton. Gött! Semester! Var är baren? Jo, jag fyllde ju faktiskt år! … och skulle inte ”till jobbet på KMK” förrän kl. 10.00 på måndag.

20150510_baren_hilton_1200

I detta läge visste jag emellertid inte att tvenne gotlänningar och ett halvt dussin ”stockholmare” satt utplacerade som små överraskningar i såväl hotellbaren som på restaurangen lite senare på aftonen. Det blev en kanonlyckad kväll … utan minsta tanke på morgondagen … ;)

20150510_efter_krogen_1200

Måndag morgon. Frukost och strålande väder. Klockan 10.00 tog Caroline Petersson emot i entrén på Kungliga Myntkabinettet. Uppe på 4:e våning togs jag sedan emot av Cecilia von Heijne och Ulrika Bornestaf som skulle hjälpa till med att plocka fram samlingarnas alla Olof-mynt, av CRUX-typ eller ingående i kedja 1, för fotografering.

20150511_fotografering_kmk_1200

Efter att ha riggat upp nyinköpt Nikon-kamera (1.190 kr på NetonNet), led-belysning (20 kr på Harald Nyborg) samt ”svartlåda” i form av en matlåda (20 kr på Ö&B), var det dags att sätta igång. Nu skulle det snart visa sig om det var ett misstag att välja bort den där systemkameran för 38.000 kr, eller ej …?

olof_montage_1200

Cecilia tog första passet och gick och hämtade den första myntbrickan i valvet. Först myntet, fota båda sidor (ett par gånger, för säkerhet skull), därefter beskrivningsetiketten med inventarienummer, vikt etc. Nästa! o.s.v. Vi fick ganska snart igång ett bra samarbete och första brickan avverkades på en dryg timme. One down, five to go. Efter tre brickor tog Ulrika över. Hon hade redan lunchat och jag kände inte att jag behövde äta mer … efter gårdagens utsvävningar. Dessutom var ryggen fortfarande ganska okej, så vi körde på. Och klockan 15.00 var det klart!

Tillbaka till hotellet för att ta igen sig lite … efter vikingamynt på KMK skulle det nämligen bli vikingamat, på AIFUR Krog & Bar på Västerlånggatan …