Rar klipping blev plötsligt ännu rarare!

Varianter, som diverse ompunsningar och textvariationer, upptäcks hela tiden. Då och då dyker det till och med upp nya undertyper, som exv. mer eller mindre avvikande krontyper. Men att en helt ny mynttyp eller ett nytt årtal kommer i dagens ljus är, om inte unikt, så väldigt ovanligt. Beträffande Sveriges första kopparmynt, Gustav II Adolfs kopparklippingar 1624-27, kan jag faktiskt endast dra mig till minnes följande ”stora upptäckare” (under 70 års tid, 1927-97):

  • År 1927 upptäcker den mycket skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren i Skövde en ny mynttyp. Nämligen det hammarpräglade(!) ettöret 1625 med kluvet G – som lite drygt 60 år senare skulle attribueras till Nyköping. (Ottosson typ 20). Detta gjorde han i samband med katalogiseringen av apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavallis samling. Jämför Bobergs Mynthandel, Stockholm. Auktionskatalog 5, 1927, nr 109.
  • På en resa till myntkabinettet i Paris (La Bibliothèque nationale de France, Le département des Monnaies, médailles et antiques – dé ni! ”Ekonomiska museet”, f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm1977 upptäcker mynthandlarna Bjarne Ahlström och Bengt Hemmingsson en ny typ av halvöresklipping 1624 – en halvöring av fyrk-typ, skulle man kunna säga. (Ottosson typ 2). Detta skriver man om i föreningstidskriften Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) nr 7-1977 (PDF).
  • När Strandbergs Mynthandel i Stockholm kommer ut med sin 16:a lagerlista 1979 slänger sig Sven Ljunglöf i Lerum (myntsamlare, tidningsman och senare auktionsförrättare) genast på telefonen. Han har nämligen upptäckt en ny mynttyp; en valsverkspräglad(!) halvöresklipping 1625 med årtalet 25 (istället för det normala 1625 = SM 128). Kvalitén är satt till 1+/01 och priset till 2.400 kr. Ljunglöf publicerar upptäckten i Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer nr 1-1980 och får även ett givet motiv till sitt exlibris. Ett knappt decennium senare skulle det visa sig att myntet emanerar från myntverket i Nyköping. Jämför Antikören auktionskatalog 6, 1988 och 16, 1995 (Ottosson typ 21).
  • I samband med utarbetandet av Antikören auktionskatalog 9, 1990 upptäcker undertecknad en helt ny mynttyp bland inlämnade mynt. Ett hammarpräglat(!) halvöre med helt (fyrsiffrigt) årtal 1625. Ett riktigt dåligt, hårt korroderat exemplar, men för den invigde fullt identifierbart. Antikören auktionskatalog 9, 1990, nr 330. (Ottosson typ 19). Resultatet (3.900:- +12,5%) överraskar den göteborgske samlaren som var helt ovetande om sitt mynts sällsynthet. Två år senare dyker ett andra exemplar upp – på en auktion i München 1992 – i kvalitet 01/0!! Fax-bud i sista minuten. Den pryder omslaget på Mynttidningen nr 4-1996.
  • I Mynttidningen nr 3/4-1997 presenterar Håkan Widjestrand (myntsamlare, skribent och kopparentusiast) ett hammarpräglat Nyköping-öre 1626(!) Ett tidigare okänt årtal av Appelgrens upptäckt 1927 och det enda öret 1626 som saknar ram. Det då unika exemplaret är i väldigt dåligt skick, men såväl årtalet som myntorten är odiskutabel. I juni 2011 dyker ytterligare ett exemplar upp – på Tradera! – i mycket bättre skick! Detta ligger sedan dess i undertecknads samling. Priset blev endast 8.250 kr (bud: 33.333 kr) p.g.a. att ”det saknade tillräckligt motbjudande personer”. Bland underbidders fanns bl.a. HW, PGC och RL. Efter kontakt med säljaren visade det sig att myntet var inköpt hos Gösta ”Baronen” Andersson i Göteborg i början av 1970-talet – för 675 kr!

När referensverket ”Sveriges Mynt 1521-1977”, av herrar Ahlström-Almer-Hemmingsson, utkom 1976, innehöll det 15 typer av kopparklippingar. I undertecknads katalogisering 1995 (Antikören auktionskatalog 16) har detta utökats till 25 typer! Anledningen till ”upptäckten av tio nya typer” är att man före 1988/1995 inte kunde skilja de klippingar som präglades i Säter från de som tillkommit i Nyköping. Tidigare kunde alltså endast ett fåtal mynttyper attribueras till en myntort, antingen Säter (1624, Ottosson typ 1-3) eller till Arboga (1626-27, Ottosson typ 25). Övriga (drygt 20 typer!) betecknades då som präglade i ”Säter eller Nyköping”. Sedan ett drygt kvartssekel tillbaka kan samtliga kopparklippingar inplaceras på sina respektive myntorter! Här kan du läsa med om hur detta gick till – och hur det mottogs.

Igår fick jag anledning att plocka fram min gamla kartotekslåda, som en gång i tiden var ett fantastiskt hjälpmedel i min klippingforskning. På den tiden gick jag igenom alla auktionskataloger jag kunde hitta och fick på så sätt en mäktig klippingsamling – på kartotekskort. Tyvärr har väl intresset för att forska svalnat betydligt sedan 1990-talet (det brukar dessvärre ta 50-100 år för myntsverige att ta till sig forskning), så att påstå att registret är ”up-to-date” vore allt att slira på sanningen. De senaste 20 åren har jag istället samlat bilder i datorn, eller snarare datorerna – har säkert avverkat ett dussin. Slutsatsen blir väl att det är enkelt att ”samla på sig”, men fan så svårt att hålla ordning på allt – i ”det papperslösa samhället”. Å andra sida kan vi idag enkelt producera och publicera högupplösta färgbilder, till skillnad från förr, då man hade ett jäkla jobb med att få fram grovrastrerade svart-vita bilder i skala 1:1.

Anledningen till att jag fick ta mig i kragen och uppdatera min information om den 1979 upptäckta mynttypen på Sven Ljunglöfs exlibris, är en kort artikel i SNT 6-2020 som landade i brevlådan i tisdags eftermiddag. Dan Carlberg (pollettsamlare och auktionsansvarig på myntklubben i Stockholm, Svenska Numismatiska Föreningen) skriver några rader om en upptäckt han gjort ”för någon tid sedan”. Upptäckten i sig är värdefull och borde gjorts redan i januari 2019, då Lennart Castenhag lär ha uppdaterat sin hemsida. Det är synd att Carlberg inte förmår att göra en objektiv sammanfattning av sin observation. Antipatierna tar över och den numismatiska logiken uteblir fullständigt. Med framförda argument motsäger han sig själv och framstår dessvärre som en irriterad amatör med tendenser till mindervärdeskomplex. Det är synd, för sakfrågan är både intressant och viktig.

För 25 år sedan (1995) kände jag till två exemplar av det valsverkspräglade Nyköpings-halvöret 1625 med tvåsiffrigt årtal 25. Idag känner jag nio ex. Här följer en kronologisk lista med ”slaskbilder” direkt från datorn:

1. Strandbergs Mynthandel, Stockholm. Lagerlista 16, 1979, nr 61. Beskriven som en vanlig SM 128. Klassad 1+/01. Pris 2.400 kr. Köpare: Sven Ljunglöf, Lerum.

2. Thörnströms Mynthandel, Linköping. FriMynt i Helsingborg 1990. Från en gammal samling. Medföljande maskinskriven etikett. Beskriven som en vanlig SM 128. Köpare: Ulf Ottosson, Göteborg.

3. Myntmästaren, Göteborg. Myntauktion 50, 2007, nr 46. Korrekt beskriven. Såld för 10.000 kr +12,5% provision. Köpare: Lars Ekqvist, Älvsjö. Senare utbjuden men osåld (3.000) på SNF/MISAB auktion 10, 2014, nr 786.

4. A. H. Baldwin & Sons Ltd. London, auction 57-58, 2008, nr 684. Bristfälligt beskriven. Såld i en post tillsammans med ett Säter-öre 1625 HP (Klubbat £240). Köpare: Antikören KB, Alingsås. Såld på Tradera 2019-04-30 för 49.000 kr.

2008 kände jag alltså till fyra exemplar – och jag hade ägt dem alla.

5. Internetauktionen eBay 2010-04-08. Okänd säljare. Beskriven som ”Sweden, ½ ore 1625 klippe Gustav II Adolf.” (16,40 gram). Senare publicerad på Sonesgarden.se (Castenhag) 2018-08-09 – med kommentaren: – ”Nu finns Ottossons alla 25 mynttyper med i förteckningen.”

6. Internetauktionen eBay i mars 2012. Okänd säljare. Beskriven som ”1625-1627 Sweden Kingdom 2-ore-klipp”. Köpare: eBay-alias ”rackarn1”.

7. Erik Lie, Göteborg. Bild skannad och mejlad i juli 2012. Inköpt kort dessförinnan. Ingen uppgift om proveniens. Även avbildad i SNT 6-2020, s. 140.

8. J. Pederssen Mynthandel, Helsingborg. Fotograferad av Peter Österlund och mejlad till undertecknad ”för expertutlåtande” i september 2015.

9. Lennart Castenhag, Sonesgården. Ingen uppgift om proveniens. Bilden märkt med: ”Från privat samling”. Avbildad även i SNT 6-2020, s. 139.

Notera att ALLA de gamla storsamlarna saknade detta mynt och att varken Hirsch, Ahlströms eller MISAB någonsin sålt ett dylikt.

Lika som bär! – stöpta i samma form …?
Det av Castenhag nyligen publicerade exemplaret (nr 9 i listan ovan), som tills nu undgått mitt bildinsamlande, uppvisar slående likheter med nr 2 och 7 i samma lista. Man kan utan tvekan tala om exemplarspecifika detaljer som inte hör hemma i 1600-talets valsverksprägling. ”Mynten är helt lika”, som Carlberg uttrycker det. I nästa andetag ändrar han sig dock och hävdar istället motsatsen: – ”Det framstår som uppenbart att det exemplar som Castenhag visar har utgjort förlaga för den bedrägliga gjutningen”. Nu verkar han istället hävda att två av de tre ”helt lika mynten” är skiljaktiga från det tredje. Det senast upptäckta exemplaret (helt utan proveniens) betecknar Carlberg ”av bilderna att döma som äkta”, medan det först upptäckta, från en äldre samling, med proveniens åtminstone 40-80 år tillbaka i tiden, avfärdas som en ”omedelbar” kopia – ”med avsikt att lura samlare”.

Så här beskriver Carlberg händelseförloppet: – ”För en tid sedan gjordes en inlämning till Myntauktioner i Sverige AB … Omedelbart när jag började examinera myntet fattade jag misstanke om att myntet kanske inte är äkta.

Det är tydligt att Carlberg ”för en tid sedan” inte hade tillgång vare sig till kamera eller mobiltelefon. För då hade han ju kunnat dokumentera sin fiktiva och ”omedelbara examination” av exemplar nr 2. Långt senare får han i juni 2020 kika på exemplar nr 7 (Ex. Erik Lie 2012) och då är mobilen med. Carlberg upptäcker då (alternativt får sig förevisat?) likheterna med det exemplar (nr 9 i listan) som Castenhag nyligen publicerat.

Hårt korroderade (plåt)mynt i dåligt skick är de som är allra svårast att skilja från dito avgjutningar. Speciellt i det fall de senare är efterbehandlade (slipade, trumlade och patinerade). En tumregel är att djup korrosion ”äter” sig ner i metallen och bildar urgröpningar/porigheter, medan avgjutningar istället uppvisar en knottrig yta – ibland även i kombination med spår av luftbubblor, som bildat små gropar i gjutningen. Nedanstående fotomontage illustrerar detta. Klumpigt gjutna kopior med knottrig yta och enstaka luftbubblor. Alla stöpta i samma form. Det förstorade exemplaret t.v. såldes som äkta av Carlbergs MISAB på auktion 16, nr 694, så sent som i september 2015.

Om han får säga det själv, är Carlberg en hejare på att avslöja falska mynt genom ”omedelbar examination”. – Imponerande! – Men är det trovärdigt? Nej, inte speciellt. Med tanke på det stora antal gjutna medaljkopior som numera under bedrägliga formuleringar saluförs på SNF/MISAB:s IT-auktioner, är Carlbergs höga svansföring allt annat än trovärdig. Har skrivit om detta upprepade gånger både här på Myntbloggen och FaceBook, men SNF skiter högaktningsfullt i sin egen policy!? – Dubbelstandard och hyckleri på hög nivå. Eller? Kan det vara så prekärt att man helt enkelt inte KAN avslöja gjutna kopior? Den gjutna ”Säter-fyrken 1624” ovan är känd sedan länge, men detta var inte den enda gjutna kopian på MISAB 16. På samma auktion såldes även en minst lika dålig gjuten kopia av en Malmö-klipping (18 penningar) U.år (1518-23). Köparen verkar märkligt nog varit Carlbergs upphöjde kamrat, ”den framstående kopparsmyntkännaren Lennart Castenhag. Lyckligt ovetande.

Bilden ovan visar ett litet urval av undertecknads falskmyntsamling. Samtliga utom fyra är gjutna kopior (tre präglade, en galvano). En del är gjorda efter ett äkta original, andra efter avbildningar i litteraturen. Den senare kategorin är oftast lättare att avslöja, då stilen allt som oftast avviket högst väsentligt. Ändå slipper det då och då igenom riktigt usla förfalskningar även hos landets dominerande auktionister. Kanske hade man vid författandet till Ahlström auktion 71, 2004, lyckats förlägga Mynthandlarföreningens falskmyntpärm? På nedanstående bild finns överst ”en kompis” till Ahlströms 1627:a; en halvöring utan årtal, med ram och rättvänd valör (original existerar ej). Ännu en dålig kopia i samma naiva stil är känd – nämligen halvöret 1626 med valören 2/1 (se bild 3).

När Carlberg, i sin iver att förminska sin Nemesis, skriver att de 2-3 tvivelaktiga exemplaren av den ”rara klippingen” är framställda ”med avsikt att lura samlare”, glömmer han bort en sak. – Mynttypen var helt okänd fram till slutet av 1979. Ingen visste att den fanns. Ingen visste att den emanerade från Nyköpings myntverk. Och ingen visste hur sällsynt den var. – Så varför då förfalska den ”med avsikt att lura samlare”? Carlberg förutsätter alltså att kopiorna är gjorda EFTER att typen blev känd och eftertraktad bland samlare. Men i så fall måste det ju vara de provenienslösa exemplaren, nr 7 (2012) och 9 (2019), som är falska? Eventuellt (men alls inte säkert) med nr 2 som förlaga? Carlberg resonerar återigen emot sig själv. Undertecknad anser att man bör betrakta alla tre som misstänkta kopior tills dess man analyserat material och ev. provenienser mera noggrant. Att Carlbergs framlagda ”tillkomsthistoria” inte håller måttet är emellertid fullt klarlagt.

En mera troligt förklaring till denna ”poriga trios” tillkomst, kan nog i princip ”alla som har åtminstone lite erfarenhet av våra äldsta kopparmynt” lista ut. Det är nämligen väl bekant att innan herrar Ljunglöf (1980) och Ottosson (1988/1995) förde forskningen framåt genom att publicera typ och myntort för ”det i Nyköping valsverkspräglade halvöret 1625 med förkortat årtal” (Ottosson typ 21), kunde man varken skilja på tillverkningsmetoderna eller myntorterna för 1625 års halvöresklipping. Det är alltså full möjligt att det någonstans funnits ett (felbestämt) valsverkspräglat original som en gång i tiden helt enkelt tagits för ett vanligt hammarpräglat Säter-halvöre 1625 (Ottosson typ 3). Då får vi istället ett scenario med en betydligt äldre kopia av de kategorier som vanligen tillverkades, för sisådär en 100-150 år sedan, åt skolor och läroverk (för att användas i undervisningen) eller museer och andra samlare (för utställningar eller för att fylla luckor i samlingar). Det hårda slitaget är kanske rent av naturligt och inte konstgjort?

Summan av kardemumman är hur som helst att vi från och med nu får betrakta denna rara mynttyp som känd i sex exemplar (istället för nio). Ett mycket vackert exemplar, ett fullgott exemplar samt fyra riktiga fulingar.

Ulf Ottosson

Årsmöte i ”Hemliga klubben”, SNF . . .

Efter att ha ägnat förmiddagen åt Uppsala- och Birka-kungarna på 800-talet, öppnade jag mejlboxen först efter lunch idag. Och där fastnade ögonen genast på rubriken ”besviken” och ett mejl från en trogen kund och samlarvän. – Vad har jag nu ställt till med? undrade jag …

Det visade sig emellertid att besvikelsen inte hade med mig att göra utan var riktad mot ett helt annat håll. Att det landade hos mig var enbart för att jag råkar ha en publiceringskanal som heter Myntbloggen.se och att vi på denna är måna om att hålla högt i tak … vilket inte alltid är fallet inom detta lilla skrå.

Toppstyrningen inom Svenska Numismatiska Förening (SNF) är ju på intet sätt någon nyhet, men jag undrar om tiden inte börjar bil mogen för klubben att ta sig en funderare på vad medlemmarna EGENTLIGEN tycker och tänker. Roland ”Falcoin” Falkensson presenterade redan i maj i år en debattartikel på sin blogg som berör detta med medlemsdemokrati/-engagemang inom SNF: Krävs det en stadgeändring i SNF?

Och så här lyder dagens budskap från Leif Skarp:

I Linköping finns det en numismatisk förening vid namn Myntklubben Skilling Banco. I likhet med andra föreningar både inom numismatiken och på andra områden kämpar vi med att försöka hålla aktiviteterna igång och i bästa fall få nya medlemmar till vår förening. Det ska ärligt erkännas att det inte är lätt, men vi kämpar på. Tack vare personligt initiativ och driv från en av våra medlemmar lyckades vi genomföra en myntmässa den sista februari i år som var mycket uppskattad av både handlare och samlare. Det var faktiskt den sista myntmässan som genomfördes innan covid-19 satte stopp för alla liknande aktiviteter.

Möjligheterna att få PR och marknadsföra sin förening är mycket begränsade i dessa tider. Därför är det med mycket stor besvikelse jag som ordförande i Myntklubben Skilling Banco nu konstaterar att Svenska Numismatiska Föreningen förlagt sitt årsmöte för 2020 till vår stad UTAN att ens ta kontakt med oss i den lokala föreningen. Vi kunde ha erbjudits att ha en mindre utställning kring våra medlemmars samlande. Det hade inte behövt vara så märkvärdigt men åtminstone genererat en blänkare i Svensk Numismatisk Tidskrift och gett oss i föreningen lite draghjälp … men nej … den lilla möjligheten erbjöds vi inte.

Corona kan man alltid hänvisa till, men det känns inte som det är hela förklaringen. Det känns på något sätt som att styrelsen för SNF vill få det här årsmötet genomfört så diskret som möjligt och med så lite medlemsengagemang som möjligt. Bara det att vi i den lokala numismatiska föreningen inte ens bevärdigats med information om att årsmötet skulle hållas här tycker jag är riktigt illa.

Jag vet inte varför styrelsen agerar på det här sättet, men det känns mycket märkligt att man som styrelse i en förening med så många medlemmar och med så mycket pengar i skattkistan verkar helt ointresserad av medlemsinflytande. För mig känns det som att styrelsen av oklara skäl vill hålla det här årsmötet i en så liten krets som möjligt. Frågan är varför? Corona…? … Njaa…

Leif Skarp, Ordförande i Myntklubben Skilling Banco i Linköping

Återanvändning – inget nytt!

Den 24 september år 1633 utfärdades en ny myntordning, gällande 1/4-öringar (fyrkar) där det förordnades att av varje skeppund koppar (136 kg) skulle utmyntas 12.800 stycken fyrkar (med ett s.k. remedium av +/- 192 stycken). Detta betyder att drottning Kristinas 1/4-öringen från åren 1633-37 i genomsnitt skall väga 10,6 gram (med en tolerans av +/- 1,5%). Därefter (1638) höjdes vikten till 12,9 gram, för att 1653 höjas ytterligare till 13,3 gram.

Under åren 1633-1654 präglades smått fantastiska 130 miljoner fyrkar i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Fördelningen på de tre myntorterna kan i runda krökar sägas vara 30, 80 respektive 20 miljoner exemplar.

Så vad är då oddsen att hitta ett UNIKT mynt bland 130.000.000 andra? Eller bland 30 miljoner Nyköpings-fyrkar? Eller bland 1 miljon 1/4-öringar 1633? Ja, rent statistiskt sett är det kanske lite av att ”finna en nål i en höstack”. – Men det finns unikum!

Redan i Hallborg & Hartmann (NM VIII) 1883 finns myntet på bilderna ovan beskrivet. Första avbildningen publicerades i Numismatiska Meddelanden (NM XXIII) 1923 i samband med att myntet bytt ägare på T.G. Appelgrens auktion i december 1917. Köpeskillingen var då fantastiska 650 kr! För att ge en liten fingervisning om vad man fick för pengarna på denna tid kan vi nämna följande noteringar på samma auktion:

Daler 1550 (43:50), Daler 1559 ”Dåligt ex.” (28:-), Daler 1562 ”Vackert ex.” (172:-), Sigismund-daler 1594 (340:-), 20 Mark 1606 (60:-), Riksdaler 1654 (55:-), 2½ Öre KM 1661 (61:-), Dukat 1709 (40:-), 2-dukat 1719 (56:-), ”Pojköre” 1772 (15:10), 4-dukat 1838 (90:25).

När Ekströms änka 60 år senare sålde myntet på B. Ahlström auktion 11, 1976, var utropet satt till mäktiga 10.000 kr, men det räckte inte. Klubban föll först vid 18.500 kr! Vilket motsvarar ca 92.000 kr i dagens penningvärde.

Det unika typmyntet: Nyköping. 1/4 Öre 1633. Typ I. Med smal liljekrona (SLK), årtalet nedtill på ömse sidor om skölden, romersk I:a i valören, samt sveakronor typ A, liten ros kl. 6 … skiljer sig från det mesta och kan sägas ha lite ”provmyntskaraktär”.

Något som verkar tidigare förbisett (tror inte jag skrivit om det?) är att åtsidan faktiskt förekommer – stämpelidentisk! – på en Nyköpings-fyrk 1634 (se bild ovan). Kännetecken är bland annat strecket över C samt den lilla valssprickan över S. Det kan vara ”lite si och så” med bildkvaliteten i gamla publikationer, så därför har jag inkluderat tre olika bilder (överst) att jämföra med.

Det stämpelidentiska myntet 1634 (ovan t.h.) tillhör gruppen ”Smal liljekrona (SLK), årtalet med två punkter, romersk I:a i valören” (Typ IIA … i kommande förteckning), som intressant nog innehåller en hel rad säregna varianter (bild t.h. överst). Gemensamt är de glest placerade sveakronorna av typ A. Men där slutar också likheterna. Resten är en kavalkad i möjliga placeringar av bitecken. Har vi månne att göra med en experimentvals – från 1633!?

En vals som lagts åt sidan, men som senare i brist på andra präglingsvalsar kommit att användas som en nödlösning 1634? Att det förekommer såväl ”hybrider” mellan de två verksamma gravörernas alster, som återbruk av gamla valsar, finns belagt med talrika exempel. Pilskölden infördes t.ex. redan i slutet av 1633 men mynt utan pilsköld (d.v.s. gamla valsar) är inte ovanliga även under 1634, men då uteslutande på exemplar i ”fin stil” (valsar graverade av Petter Michelsson) med sveakronor av typ A eller B.

I sammanhanget kan det kanske vara intressant att notera att den andra undertypen av ”1634, smal liljekrona” (Typ IIB), som saknar punkter i årtalet och har arabisk 1:a i valören, inte är kopplad till ”experimentvalsen”, utan endast förekommer med två åtsidor; sveakronor av typ B (stor ros kl. 6) eller D (Mm pilsköld). Eller om man så vill; 1633 respektive 1634 års åtsida. I det senare fallet har alltså frånsidesvalsen (1634 SLK, Typ IIB) använts i kombination med en nyproducerade åtsidesvals, medan den i det förra kombinerats med en gammal vals från 1633.

Återanvändning är alltså inget nytt!

Och då var det en man nere i Alingsås …

I början av maj månad 2017 åtalades den förre museidirektören vid Kungliga Myntkabinettet (KMK), Ian Wiséhn, för grov stöld alternativt grovt häleri. Han misstänktes ha  stulit mynt, medaljer och sedlar värde flera miljoner från sin arbetsplats och ett annat museum. Nu har Åsa Blanck gjort en dokumentärserie i tre delar om detta. Titeln är Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet och premiären sändes på SVT i tisdags. Alla tre delarna finns på SVT Play.

En omfattande polisutredning resulterade i ett så pass starkt indiciemål att åtal till slut väcktes i maj 2017. I samband med detta blev förundersökningen offentligt och ett urval av misstänkta och beslagtagna mynt publicerades med bild i dagspressen. Bland annat en 16 mark 1615 i guld från Gustav II Adolf, som undertecknad genast kände igen! Jag hade nämligen, tjugo år tidigare, fotograferat just detta mynt vid ett besök på Bankmuseets utställning i Chalmerska huset i Göteborg 1997. Faktum är att jag till och med hade publicerat bilden på Mynthandeln.com  där den funnits tillgänglig i 20 års tid!

Samma dag som jag fick se bilderna i Expressen publicerade jag detta på Antikörens FaceBook-sida, med länk till bilden på Mynthandeln.com – Bankmuséet i Göteborg. Ett par veckor senare skrev jag några rader på Myntbloggen.se om saken. Där jag även poängterade det faktum att det rörde sig om samma exemplar genom att man på båda bilderna tydligt kunde identifiera en liten repa i fältet framför konungen.

Bara några dagar senare fick jag ett e-mail från Christina Paldin, Utredare Kulturarvs-brott på Polismyndigheten i Stockholm. Christina hade av en slump funnit Antikörens FaceBook-sida och därigenom även Myntbloggen med 16-marken 1615. Nu var hon mycket intresserad av om jag hade kvar något negativ eller originalbild, eller annan dokumentation kring myntet, som skulle kunna komplettera bevisningen. – Skattjakten var igång! Under en hel vecka letade jag igenom åtskilliga hyllor och flyttlådor med manus, fotoalbum, lösa fotografier och negativ etc. Och så plötsligt, när jag nästan var på väg att ge upp, EUREKA! Där är den ju! Längst bak i ett gammalt FotoQuick-album låg en nedklippt 36-rulle negativ med bilder dels från auktionsvisning av Antikören Myntauktion 20, lördagen den 14 juni 1997 (visning 12-13/6), dels från mitt andra besök på Bankmuséet i Göteborg, några dagar senare. Det finns ytterligare 14 mynt (varav två i guld), 8 medaljer, en pollett samt en s.k. palmstruch-sedel 1666 på denna 36-rulle.

Nu fanns bevisen på att det beslagtagna exemplaret av Gustav II Adolfs 16 mark i guld 1615 verkligen tillhörde Göteborgs Stadsmuseum. Museichefen, som hade sålt myntet till en stockholmshandlare den 30 mars 2009, var nu överbevisad och erkände.

Ca 40 minuter in i del 2 av dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” låter det så här: 

– Men när förundersökningen bli offentlig, lusläser myntintresserade alla detaljer.
– Och nu sker ett genombrott.

Christina Paldin, utredare polisen: – ”Av en händelse låg jag en kväll i sängen och koll…glodde på FaceBook … och fick syn på ANTIKÖREN, Myntbloggen. Och då var det en man nere i Alingsås, som hade 1997, på Stadsmuseet i Göteborg, och bara helt random gått omkring och fotograferat lite mynt, därför att han tyckte det var intressant. Och det här skrev han om. Och så lade han upp i…på den här bloggen upp en bild på, sin bild och bilden från förundersökningen. Och där ser man ju klart och tydligt att det är samma.”

Med den nya bevisningen kallas museidirektören till ett extra förhör. Poliserna
ställer frågan om han inte skall lätta sitt hjärta? Att han skulle må bättre av det.

Ian Wiséhn: – ”Jag vet inte vad jag skulle lätta på för någonting egentligen?”
– Kort därefter ber advokaten om ett enskilt samtal med sin klient.
– ”Jag skulle vilja få fem minuter enskilt bara.” Polisen: – Absolut.
Christina Paldin, Polisen: – ”Och här bryter man då förhöret.”
Jan-Åke Törnhage, 
Polisen: – ”Jag sa det Christina, nu kommer det, hehe.”

Då återupptar vi förhöret, cirka 10:20.
Ian Wiséhn: – ”Jag vill alltså erkänna, att jag tagit alla de här mynten.”
Polisen: – Okej.
Ian Wiséhn: – Men jag mins inte vilka det är.
Polisen: – Nä, nä …
Ian Wiséhn: – Så även om ni lade mig på en sträckbänk skulle jag inte kunna säga det.
Polisen: – Nä. Men de mynt som vi nu tagit i beslag hos … pip! …
de har inget med din pappas …
Ian Wiséhn: – Nej, det är jag.
Polisen: – Det är du. Så antingen kommer de från Göteborg …
Ian Wiséhn: – Eller KMK.

Att varken Kungliga Myntkabinettet (KMK) eller Göteborgs Stadsmuseum haft foton av dessa klenoder är verkligen under all kritik. När jag för 20 år sedan i allmänna ordalag påtalade våra museers bristfälliga dokumentation, bemöttes jag blott med snäsningar från ”museifolket”. Hos dessa fiiiiina människor förekom minsann inga fel och brister.

Mynthandeln.com 2000-03-14:– ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt. Det är först när olyckan skett som ’spekulationerna sätter igång och man börjar spana efter ’annorlunda’ mynt etc. på marknaden.”

Men 20 år senare är läget detsamma: – ”Nere i valven finns mynt och medaljer för 25 miljarder, det sägs vara ett av Sveriges säkraste hus, skalskyddet är magnifikt. Men när man väl är inne har säkerheten inte varit så stor, säger Åsa Blanck.”

Dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” finns, som sagt, på SVT Play och rekommenderas varmt till alla de ”vanliga” myntsamlare som vill ha en inblick i ”08-maffians” fantastiska och väldigt främmande värld. Här får du möta en tragikomisk uppställning gamla gaggiga farbröder från ”den fiiina världen” uti Kungliga Hufvudstaden. Mest tragisk är huvudpersonen själv.

1:a Myntauktionen på Internet!

För lite drygt 21 år sedan, lördagen den 6 mars 1999, hade ANTIKÖREN MYNTHANDEL deadline för bud till 1:a Myntauktionen på Internet!

Detta var alltså bara fem månader efter att Mynthandeln.com lanserats hösten 1998. Efter att den så kallade IT-bubblan sprack år 2000 startades auktionssajten MrBid.se som på kort tid kom att bli en samlingspunkten för de myntsamlare som var aktiva på nätet. Året därpå blev de emellertid uppköpta av Tradera.com som tog över teknik och kunder. Ett team bestående av Jonas Nordlander och Mattias Danielsson från Tradera och Daniel Larsson och Tobias Adolfson från MrBid inledde nu ett fruktbart samarbete med landets samlare för att utveckla den nya sajten. Debattforum och kategorivärdar, rak kommunikation och utbyte av tankar och idéer mellan användarna och sajtens konstruktörer, ledde fram till ett allt bättre Tradera … tills eBay.com köpte sajten.

Under dryga tio års tid arrangerade ANTIKÖREN bortåt 30 internetauktioner – att lägga till de tidigare offentliga och skriftliga dito. En komplett lista hittar du längst ner i denna artikel. Medan de offentliga auktionerna katalogiserades i stora, rikt illustrerade, tryckta auktionskataloger (i A4-format) som skickades ut via Posten, presenterades internetauktionerna dels i en enkel printad lista (alternativt i PDF-format) samt i en internetversion med massor av färgbilder i fullskärmsformat. Något som samlarna inte var bortskämd med på denna tid. En föregångare till NumisBids etc. Auktionsformen blev på kort tid mycket uppskattad, både av säljare och köpare, och många fantastiska objekt bytte ägare genom dessa (nästan lite bortglömda) auktioner.

År 2020 kunde ju börjat bättre. Hela världen följer nu den rådande Corona-pandemin dag för dag och ingen vet var det kommer att sluta. Det personliga ansvaret är stort, men utöver detta är det inte mycket man kan göra, annat än att hoppas på det bästa men planera för det värsta. Medan många nu tvingas göra stora förändringar i sina liv, har vi myntsamlare det ändå förhållandevis bra. Att den årliga myntmässan FriMynt i Helsingborg ställs in i år, är naturligtvis trist på många sätt, men tyvärr nödvändigt.

Man brukar ju säga att numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. I det läge som nu råder får vi kanske konstatera att myntsamlande faktiskt kan bedrivas utan fysiska kontakter, men inte utan Internet! – För som vi visade redan för dryga tjugo år sedan: – ”En bild säger mer än tusen ord”… och kommunikation via e-post har också visat sig fungera alldeles utmärkt. Så idag är vi glada att vi inte har anställda och en stor lokal i centrala Göteborg längre. Vi trivs bra med ett enkelt kontor omgivet av vacker natur och närhet till alla tänkbara fraktlösningar. – Vad mer kan man önska sig …?

Välkommen till ANTIKÖREN på Tradera!

Handla enkelt och säkert! Spårbar leverans ända till brevlådan om så önskas!

Förfrågningar och experthjälp: Kontakta Ulf Ottosson – uon@live.se

ANTIKÖREN Mynt & Antikt – i samma regi sedan 1981
Efter drygt 25 år med öppen butik i centrala Göteborg bedriver vi numera verksamheten uteslutande över nätet. Vi köper, säljer, byter, auktionerar, värderar, förmedlar, fotograferar och bloggar om mynt, medaljer, sedlar, polletter och allt annat som hör numismatiken till. Vi har mycket lång erfarenhet av numismatik, mynt och medaljer. Räknar man samman åren som samlare, handlare och auktionsarrangör, snackar vi om långt över 100 års erfarenhet. Så vänd dig med förtroende till Antikören. Vårt kunnande är Din garanti för ett lyckat resultat!

____________________________________

ANTIKÖREN MYNTAUKTIONER 1986-2010

1986-05-11 – Antikören Myntauktion 1 (Offentlig Opalen) – 956 utrop – 64 sidor
1986-11-16 – Antikören Myntauktion 2 (Offentlig Sheraton) – 1125 utrop – 64 sidor

1987-04-05 – Antikören Myntauktion 3 (Offentlig Sheraton) – 1154 utrop – 68 sidor
1987-10-25 – Antikören Myntauktion 4 (Offentlig Sheraton) – 1283 utrop – 84 sidor

1988-04-10 – Antikören Myntauktion 5 (Offentlig Sheraton) – 1150 utrop – 80 sidor
1988-10-15 – Antikören Myntauktion 6 (Offentlig Sheraton) – 1074 utrop – 88 sidor

1989-04-08 – Antikören Myntauktion 7 (Offentlig Sheraton) – 1335 utrop – 108 sidor
1989-11-18 – Antikören Myntauktion 8 (Offentlig Sheraton) – 1086 utrop – 88 sidor

1990-10-27 – Antikören Myntauktion 9 (Offentlig Sheraton) – 1180 utrop – 134 sidor

1991-04-20 – Antikören Myntauktion ”9½” (Skriftlig auktion) – 622 utrop – 84 sidor
1991-10-19 – Antikören Myntauktion 10 (Offentlig Sheraton) – 761 utrop – 114 sidor

1992-05-16 – Antikören Myntauktion 11 (Offentlig Sheraton) – 1017 utrop – 148 sidor

1993-02-27 – Antikören Myntauktion 12 (Skriftlig auktion) – 1112 utrop – 76 sidor
1993-09-11 – Antikören Myntauktion 13 (Skriftlig auktion) – 1146 utrop – 88 sidor
1993-12-11 – Antikören Myntauktion 14 (Skriftlig auktion) – 702 utrop – 72 sidor

1994-08-20 – Antikören Myntauktion 15 (Skriftlig auktion) – 1356 utrop – 84 sidor
1994-11-12 – Antikören Lilla Myntauktionen 1 (Skriftlig) – 181 utrop – 8 sidor

1995-03-18 – Antikören Myntauktion 16 (Skriftlig auktion) – 863 utrop – 100 sidor
1995-06-16 – Antikören Lilla Myntauktionen 2 (Skriftlig) – 245 utrop – 11 sidor
1995-11-18 – Antikören Myntauktion 17 (Skriftlig auktion) – 1187 utrop – 100 sidor

1996-06-15 – Antikören Myntauktion 18 (Skriftlig auktion) – 848 utrop – 68 sidor
1996-12-21 – Antikören Myntauktion 19 (Skriftlig auktion) – 1150 utrop – 76 sidor

1997-06-14 – Antikören Myntauktion 20 (Skriftlig auktion) – 892 utrop – 68 sidor

1998-04-29 – Antikören Myntauktion 21 (Skriftlig auktion) – 1154 utrop – 108 sidor
1998-12-12 – Antikören Myntauktion 22 (Skriftlig auktion) – 966 utrop – 80 sidor

1999-06-12 – Antikören Myntauktion 23 (Skriftlig auktion) – 758 utrop – 76 sidor

1999-03-06 – Antikören 1:a Myntauktionen på Internet – 300 utrop – 9 sidor
1999-09-25 – Antikören 2:a Myntauktionen på Internet – 396 utrop – 11 sidor
1999-10-30 – Antikören 3:e Myntauktionen på Internet – 277 utrop – 10 sidor

2000-02-05 – Antikören 4:e Myntauktionen på Internet – 695 utrop – 20 sidor
2000-04-01 – Antikören 5:e Myntauktionen på Internet – 586 utrop – 16 sidor
2000-06-07 – Antikören 6:e Myntauktionen på Internet – 372 utrop – 12 sidor
2000-09-09 – Antikören 7:e Myntauktionen på Internet – 416 utrop – 11 sidor
2000-11-25 – Antikören 8:e Myntauktionen på Internet – 533 utrop – 16 sidor

2001-04-10 – Antikören 9:e Myntauktionen på Internet – 459 utrop – 16 sidor
2001-06-09 – Antikören 10:e Myntauktionen på Internet – 363 utrop – 13 sidor
2001-09-29 – Antikören 11:e Myntauktionen på Internet – 240 utrop – 11 sidor
2001-11-06 – Antikören 12:e Myntauktionen på Internet – 275 utrop – 15 sidor
2001-12-11 – Antikören 13:e Myntauktionen på Internet – 240 utrop – 19 sidor

2002-03-25 – Antikören 14:e Myntauktionen på Internet – 350 utrop – 18 sidor
2002-05-27 – Antikören 15:e Myntauktionen på Internet – 346 utrop – 20 sidor
2002-07-16 – Antikören 16:e Myntauktionen på Internet – 214 utrop – 14 sidor
2002-10-15 – Antikören 17:e Myntauktionen på Internet – 190 utrop – 14 sidor
2002-11-30 – Antikören 18:e Myntauktionen på Internet – 400 utrop – 19 sidor

2003-04-01 – Antikören 19:e Myntauktionen på Internet – 222 utrop – 15 sidor
2003-06-03 – Antikören 20:e Myntauktionen på Internet – 231 utrop – 15 sidor
2003-12-20 – Antikören 21:a Myntauktionen på Internet – 354 utrop – 28 sidor

2004-04-14 – Antikören 22:a Myntauktionen på Internet – 224 utrop – 16 sidor

2005-03-19 – Myntmästaren Myntauktion 47 (Internetauktion) – 205 utrop – 12 sidor
2005-05-28 – Myntmästaren Myntauktion 48 (Internetauktion) – 139 utrop – 8 sidor

2006-04-08 – Myntmästaren Myntauktion 49 (Internetauktion) – 200 utrop – 11 sidor

2007-05-12 – Myntmästaren Myntauktion 50 (Internetauktion) – 425 utrop – 18 sidor

2008-12-06 – Antikören Myntauktion 51 (Internetauktion) – 398 utrop – 24 sidor

2010-04-24 – Antikören Myntauktion 52 (Internetauktion) – 400 utrop – 24 sidor

 

Skottpengar!

I år är det skottår och idag är det skottdagen. Och jodå, det snöar! Men jag bryr mig inte om att skotta … för tids nog tar han som lagt dit snön också bort den. 😉

Skottpengar … utbetalades förr i tiden till jägare som en premie för att uppmuntra till jakt på djur som betraktas som skadedjur, framför allt olika rovdjur. I 1634 års jaktstadga infördes skottpengar på varg och björn i hela landet.

Skottpengar … skulle man kanske också kunna kalla mynten på bilden ovan. Det är i alla fall exempel på pengar med skotthål i. Skulle inte tro att de, likt i en amerikansk västern, beskjutits uppkastade i luften, utan snarare uppställda mot gärdsgårdsstaketet. Tre fullträffar är det emellertid.

Medaljen som skymtar i bakgrunden är Lea Ahlborns mästerliga skapelse till minne av Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings 25-årsjubileum 1885 (Olsén 291, Ø 51 mm). Åtsidan visar tvenne ovala medaljongen med kungarna Karl XV och Oskar II. På frånsidan ser vi omskriften: I FRED FÖR FREDEN samt en kvinna (Sverige) i antik dräkt, stående framför ett liggande lejon som vaktande en glob med Sveriges tre kronor, överräckande en ekkvist till en skarpskytt i full mundering.

Nämnda mynt och medaljer vilar på en bemålad modell (väggmedaljong, Ø 276 mm) i gjutjärn av Lea Ahlborns likaledes omnämnda medalj.

Arvet efter våra förfäder . . .

Idag skulle min far fyllt 100 år!  – Hundra år! Det låter ju inte klokt. Å andra sidan, för oss myntsamlare är ju hundra år ingenting. Vi betraktar ju knappast en 50-öring från 1920 som ”antik” eller ens speciellt gammal. KMK räknar t.ex. tiden efter 1521 (d.v.s. 500 år!) som ”nyare tid”. Men tänker vi på utveckling, hade de som levde för 100-200 år sedan förmodligen mer gemensamt med vikingatiden än med den tid vi lever i idag. Det har hänt mycket sedan 1920.

Han föddes i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län den 19 januari 1920. Pappa Otto och mamma Mina hade fått en son, Herman och Maj en bror. Han växte upp i banvaktstugan i Dockmyr på järnvägslinjen Bräcke-Långsele. Mannen från Nordanskog som sakta vandrade söderut och till slut fann kärleken vid Porten mot Västerhavet.

Pappa Stig, som lärde mig att spela schack och smittade mig med sitt intresse för antikviteter och gamla bruksföremål – ja, till och med mynt! Han lärde sig schack genom att titta på när farbror Olle spelade. Och som nioåring(!) slog han Kiruna-mästaren! Sannolikt genom en kombination av talang och underskattning. Femtio år senare var hans son en ganska duktig schackspelare som lyckades vinna en och annan tävling.

Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.

Under de fem år undertecknad, till och från, jobbat med det bokprojekt som bär arbetsnamnet; ”Sveriges första mynt”, har många frågor funnit svar i olika krönikor, med Adam av Bremens verk från 1070-75; ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) som den allra viktigaste. Moderna uttolkare av vår tidiga historia i all ära, men de verkliga sanningarna finner man i originalkällorna. Inte bland alla de alster som gång efter annan skriver av gamla (fel)tolkningar. Så det jag skrev för drygt två år sedan gäller fortfarande:

Myntbloggen 2017-08-31: – ”Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism, politisk ideologi och kategoriska åsikter som ’paketeras och sålts’ som ’vetenskap och nyare forskning’. Inte minst där avsändaren varit ’den så kallade källkritiska skolan’.”

Mäster Adam av Bremens kanske  viktigaste uppgiftslämnare och källa till de skandinaviska förhållandena under vikingatiden, var den danska kungen Sven Estridsson (1020-1047-1076) – som av en händelse firar 1000-årsjubileum i år!

Så vad kan passa bättre än att fira en hundraåring och en tusenåring på samma gång. – En festskrift till Stig och Sven. Och för att göra det lite enkelt för mig så kanske ett kort avsnitt från den kommande boken kunde passa. – Ett litet smakprov!

Kan väl redan nu avslöja att min kommande bok kommer att ”röra om lite i grytan” och ifrågasätta ett och annat. Eftersom jag inte på något sätt är belastad av kravet att hylla någon företrädare eller pensionerad professor, kan jag skriva fritt och framföra nya hypoteser utan att stöta mig med ”klubben för inbördes beundran”. Det känns bra.

För inte mindre än 950 år sedan (anno 1070) räknade Sven Estridsson upp sina förfäder för Adam av Bremen. – Men hur väl stämmer detta efentligen överens med vad vi läser i dagens historieböcker – och t.o.m. på kungahusens webbplatser …?

Adam, 1:a boken, kapitel 48: – ”Han efterträddes av Olaph (Olof), som kom från svearnas (svenskarnas) land och med vapenmakt erövrade danernas (danskarnas) rike. Han hade många söner, av vilka Gnupa (Knut) och Gurd (Kurt) bemäktigade sig tronen efter faderns död.”  – Undertecknads anmärkningar inom parentes.

Tro det eller ej, men dessa två meningar kan vara nyckeln till att lösa och förstå problematiken med ”Gorm den Gamle” och hans företrädare. Får jag bestämma ser den danska ”Kongerækken” ut så här:

  • Olof ”den Svenske” erövrade danernas rike med vapenmakt på 890-talet.
  • Knut Olofsson av Danmark (även kallad Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knubu och Knuda), gift med Astrid/Estrid och far till Sigfrid. Döpt år 934.
  • Sigfrid Knutsson av Danmark, död ung, dräpt av Hardegon Svensson.
  • Kurt Olofsson ”den Gamle” av Danmark (även kallad Gorm, Gurd, Gyrd, Kurm, Vurm och kanske även Gurmd och Curm), gift med Tyra ”Danebot” från Sverige? Efterträdde brorsonen Sigfrid på äldre dar, därav tillnamnet ”den Gamle”.
  • Harald Kurtsson (Gormsson) ”Blåtand” av Danmark, gift (1) med prinsessan Gunhild av Sverige. Allierad med svenske kungen Emund Eriksson ”Slemme”.
  • Sven Otto Haraldsson ”Tveskägg” av Danmark, gift med änkedrottningen av Sverige, Sigrid Tostesdotter ”Storråda” (mor till Estrid, men inte till Harald & Knut).
  • [Harald Svensson av Danmark, född i Polen ca 988, kung 1014-1018.]
  • [Knut Svensson ”den Store”, född i Polen ca 990, kung i Danmark 1018-1035.]
  • Estrid Svensdotter av Danmark, född ca 995, gift med Ulf Torgilsson Jarl.
  • Sven Estridsson av Danmark, född ca 1020, kung 1047, död 1076.

Adam, 1:a boken, kapitel 52: – ”Efter Olaph (Olof), svearnas (svenskarnas) hövding, som med sina söner härskade i Danmark, intog Sigerich (Sigtrygg) hans plats. Då han hade härskat en kort tid, berövade honom Svens son Hardegon från nordmännens land (Norge, Normandie eller Northumbria?) hans tron.”  Därefter lägger Adam in ”en liten brasklapp” (ett förbehåll): – ”Men huruvida några av dessa danernas (danskarnas) många kungar eller snarare tyranner regerat på en gång eller den ene efterföljt den andre efter kort tid är osäkert.”  Detta skulle kunna antyda att den okände ”Hardegon Svensson” varit mycket kortvarig eller endast behärskat en del av Danmark under en kortare tid. Det förefaller som Kurt (Gorm) Olofsson återtagit tronen efter den fallne brorsonen Sigtrygg Knutsson. – Notera att den lilla Jelling-stenen tolkas på två sätt:

– ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.”

– ”Kung Gorm, Danmarks beskyddare, gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra.”

Den stora och lilla Sigtrygg-stenen i Hedeby (DR 2 och DR 4) dateras till ca 938 och berättar om drottning Osfrith (Asfrid Odinkarsdotter, Astrid, Estrid), hennes man, kung Knubu (Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knuda, Knut) och deras son Siktriku (Sigtrygg) samt Kurm (Gurm, Gorm, Gurd, Gyrd, Vurm), som lät rista runorna.

GORM = KURT!
Gurd / Gyrd lär komma från gotiskans ”gairda” som betyder ”kort”, samt fornnordiskans ”gjörð” som betyder ”råd”. Namnen Kurt, Kort, Cord och Curd är alla kortformer av germanskans Konrad / Conrad som betyder ”rådgivare”.

Så att översätta runstenarnas ”Kurm/Gurm” (jämför runstenarna i Hedeby och Jelling) till ”Gorm” (kortform av Guthorm / Guttorm), måste så vitt jag kan förstå vara, om inte felaktigt, så i alla fall inte det enda alternativet. Skrivet med såväl kortkvistrunor (svensk-norska runor) som normalrunor (danska runor) är det inte mycket som skiljer Gorm från Kurt (se bild), så visst är ”en felskrivning/-tolkning” möjlig. Speciellt som runorna vid denna tid verkar ha utvecklats i lite olika riktning i de tre nordiska länderna.

Adam säger uttryckligen att Sven Estridsson ”räknade upp SINA FÖRFÄDER” (inte sina företrädare!). Har var alltså släkt med de kungar han räknade upp! Och vem kunde känna till mer om sin egen släkt än han? Knappast någon sagoberättare eller historietolkare som levde flera århundraden senare. Kort och gott så finns det ingen bättre källa till detta än kung Sven Estridssons egna ord.

Är det då rimligt att tänka sig att kung Sven, när han träffade Adam år 1070, skulle kunna komma ihåg berättelserna om sina förfäder från generationer tillbaka? Roade mig med att göra en jämförelse. Att år 1070 komma ihåg en anfader från år 895 är detsamma som att vi idag skull ha koll på släkten för 175 år sedan – d.v.s. år 1845.

Det visade sig att detta är full möjligt och dessutom hittade jag mormorsfarfars klocka!

Sven Estridssons morfar = Sven Haraldsson ”Tveskägg”
Sven Estridssons mormor = Sigrid Tostesdotter ”Storråda”
Sven Estridssons morfarsfar = Harald Kurtsson ”Blåtand”
Sven Estridssons morfarsfarfar = Kurt Olofsson ”Gorm”
Sven Estridssons morfarsfarfarsfar = Olof ”den Svenske”

Min morfar = Karl-Eric Hjelmqvist (1896-1960)
Min morfarsfar = Nils Herman Hjelmqvist (1863-1933)
Min morfarsfarfar = Anders Herder Niklasson (1820-78)
Min morfarsmorfar = Carl Johan Eriksson (1844-1922)*
Min morfarsfarfarsfar = Niklas Andersson (1797-1847)

* Min morfarsmorfar, Carl Johan Eriksson (1844-1922), var en mycket skicklig möbel- och inredningssnickare som bl.a. arbetade för Claes Adolf Adelsköld (1824-1907). Hans arbeten finns t.ex. på Stenings slott (som Adelsköld köpte 1867), Nolhaga slott (som Adelsköld köpte 1876) samt i Landskyrkan i Alingsås, där man än idag kan beskåda två stora spiralsvarvade och förgyllda ljusstakar av Carl Johan Eriksson. Undertecknad har f.ö. ärvt två smått fantastiska trebenta pelarbord som morfarsmorfar gjort – någon gång innan han och nästan hela hans familj emigrerade till USA för 125 år sedan.

Mäster Adam av Bremen är en fantastisk källa! Men kass som dateringsunderlag. Adam ”blandar och ger” och kan ibland inkludera fyra decennier i samma kapitel. Så hans kronologi bör man ta med en nypa salt. Dessutom är i princip alla kyrkliga krönikor, under religionsbytets dagar, fullproppade av tendensiös rappakalja om religionernas olikheter. Det är naturligtvis lika viktigt att bortser ifrån dessa, som att vara medveten om det senaste seklets påfallande lokalpatriotiska tendenser bland våra historieskrivare. – Säg mig vilken bok du skrivit – och jag skall berätta var du är född. 😉

Ulf Ottosson

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

22. Medaljkonstnärerna

Samla mynt – Mynt- och medaljkonstnärerna. Var de också samlare? Och/eller numismatiker? Ja, i många fall var de faktiskt det. Vi vet till exempel att ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (1647-1718) hade en samling medaljer. – En studie- eller referenssamling skulle man kanske kunna säga. Det har naturligtvis alltid varit viktigt för konstnärer att skaffa sig influenser och erfarenheter genom att studera andras verk. Och inom detta speciella hantverk var det nog en stor fördel att ha med sig en god portion av det vi idag inkluderar i begreppet numismatisk kunskap.

Redan på 1700-talet skapades en tradition där en nytillträdd chefsgravör hedrade sin föregångare genom att formge en medalj över densamme. När schweizaren Johan Carl Hedlinger (1691-1771) kom till Sverige 1718 för att ersätta Arvid Karlsteen, gav han i samarbete med Nils Keder ut en medalj över Karlsteen 1725. Hedlingers främste lärjunge i sin tur, Daniel Fehrman (1719-1780), förärade sin läromästare en liten fin porträttjetong 1745. Och när så småningom Fehrman den äldre kom att efterträdas av Fehrman den yngre, d.v.s. sonen Carl Gustaf Fehrman (1746-1798), gjorde han 1783 en medalj över fadern, med en antik brinnande oljelampa på frånsidan. I modern tid har denna tradition förts vidare av exv. Adolf och Erik Lindberg och Leo Holmgren.

För att kunna se framåt, måste man också känna till historien och kunna blicka bakåt.