Valsklumpskronologi

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995″).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Årtal – Typ (huvudtyp, undertyp) – Variant – Anmärkning – Referens etc.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3″ ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson


1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … ;)

Belli & Cavino – Två av renässansens medaljörer

Man brukar anse att medaljen – eller skådepenningen – är ett barn av renässansen. Ordet renässans kommer av franskans renaissance, d.v.s. ”pånyttfödelse”, och betecknar den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv återuppväcktes. Renässansens vagga stod i Italien och varade där från det tidiga 1400-talet till omkring år 1600. Två av den italienska renässansens kanske mest kända medaljörer är Valerio Belli (1468-1546) och Giovanni da Cavino (1500-1570).

I veckan anlände en charmig liten Belli-medalj och på årets FriMynt i Helsingborg förvärvades en dito av Cavino – en sestertie-imitation, en s.k. ”paduan”.

DSCN6819-6906_1700

Både Valerio Bellis och Giovanni da Cavinos medaljer är ursprungligen präglade – och extremt sällsynta i originalutförande. Nästan allt som finns till salu är avgjutningar – av varierande ålder och kvalitet. Så även de här beskrivna medaljerna:

Aristeides av Valerio Belli ca 1532. Aristeides (eller Aristides) ”den rättvise” (ca 530-468 f.Kr.) var en grekisk statsman och en av de tio befälhavare som ledde grekerna mot perserna under slaget vid Marathon år 490 f.Kr.

Åtsida: Omskrift med grekiska bokstäver: APIΣTEIΔHΣ O ΔIKAIOΣ ( = Aristeides den rättvise). Högervänt porträtt av en skäggprydd Aristeides, inom en slät kantlinje.

Frånsida: OY ΔOKEIN AΛΛ EINAI ( = Not to seem but to be). En kvinna sittande i en stol, hållande en spira i sin högra hand, allt inom en slät kantlinje. I exergen BOYΛHΣ ЃNΩMH ( = By degree of the senate).

Caligula av Giovanni da Cavino ca 1550. Caligula (12-41), var den tredje romerske kejsaren. Han härskade från år 37 till 41. Caligulas regering känne-tecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Åtsida: Caligulas lagerkranskrönta vänstervända porträtt samt omskriften: C CAESAR DIVI AVG PRON AVG P M TR P III P P.

Frånsidan: Caligula stående på podium med lägerstol till höger, talande inför fem (fyra?) soldater som står till vänster hållande standar och sköldar. ADLOCVT, i exergen COH.

Caligula_DSCN6819-20_900

Medan Bellis medaljer sakna förlaga bland mynten, är många av Cavinos dito mer eller mindre kopierade efter antika romerska förlagor. Jämför t.ex. med denna romerska sestertius, slagen i Rom ca 37-38 e.Kr. Den gode Giovanni har lagt till S – C på ömse sidor om frånsidesmotivet … och kanske plockat bort någon soldat? … men annars är de väldigt lika. FÖR lika har en del tyckt genom åren, då många av dessa ”padoaner” hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Trots detta har de hamnat i flera av Europas mest berömda samlingar – och t.o.m. blivit föremål för avhandlingar.

Caligula_sestertius_pietas_cavino_montage

Den på FriMynt förvärvade Cavino-imitationen av Caligulas sestertie fick mig att kika lite närmare på denna del av samlingen. Det visade sig då att jag faktiskt hade en Caligula sedan tidigare, om än inte med porträtt, utan med en sittande Pietas (fromhetens och trohetens gudinna) på åtsidan. Frånsidesmotivet beskriver litteraturen så här:

Caligula holding patera, sacrificing left over altar before the hexastyle temple of Divus Augustus, two attendants behind restraining bull. Five figures of two Victories, Mars, Aeneas, Anchises and Ascanius in pediment of temple and pediment surmounted by quadriga facing.

På sajten Wildwinds.com visas fem exempelmynt av RIC 51. Vi närmare granskning visar det sig emellertid att två av dem (nr 2 och 4) faktiskt är Cavino-imitationer! De har stämpelidentiska frånsidor och två olika åtsidor med små skillnader (se bild ovan).

På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 stampar som attribuerats till Cavino. Och av minst 82 av dessa har man gjort moderna vitmetall-avslag (se bild) som bl.a. finns på British Museum i London.

Medaljmagnet …?

För tre år sedan var jag på Kungliga Myntkabinettet (KMK) i Stockholm och fotade Olof Skötkonung-penningar. En härlig helg i hufvudstaden med födelsedagsfirande, god mat och en (sista, skulle de visa sig) rundvandring på KMK. Man skulle ju kanske kunna tro man efter fotosejouren (med 750 tagna penningbilder) var ganska trött på allt vad foto hette, men icke. Dagen efter lyckades jag faktiskt tömma batterierna i såväl kamera som mobil. Något man i efterhand kan vara tacksam över. Nu finns ju i alla fall bilderna från KMK:s fantastiska utställning på Slottsbacken kvar, efter nedmonteringen.

leo_20150515

Bland mycket, mycket annat fotograferade jag montern som tillägnats mynt- och medaljkonstnären Leo Holmgren (bilden ovan till vänster). Även hans föregångare, Erik Lindberg och Lea Ahlborn hade förärats egna monterarrangemang i utställningen.

På väg ut i solskenet passade jag givetvis på att shoppa runt lite i KMK:s museibutik. Resultatet av detta blev två bärkassar litteratur – och en liten dosa! Eftersom jag, förutom mynt, medaljer, mått & vikt, schackspel, tappkranar etc. etc., även samlar lite på dosor och askar (i likhet med Anders Zorn), kunde jag inte låta bli denna (bilden ovan till höger). Själva dosan är svarvad i päronträ (tror jag man sa) och i locket sitter en (brakteatpräglad?) silvermedalj (Ø 45 mm) infattad. Både stil och signatur talar sitt tydliga språk; gravören är Leo Holmgren (1904-1989). KMK hade ett antal dylika dosor, med olika motiv i locket. Att jag bland dessa valde ut just denna … var kanske ödet?

leo1-2Något år eller så senare dök det på Tradera upp en gipsmodell (Ø 165 mm) med exakt samma medaljmotiv. Ropade in den för en spottstyver. Den bildade ju ett trevligt par med min lilla dosa.

I mitten av mars i år fick jag plötsligt se ytterligare ”en kompis” till mitt sköna par. Och ståendes med mobilen på bilbesiktningen kunde jag strax före påsk förvärva även denna. En stålstamp (positiv gravyrpuns / arbetspatris) med exakt samma motiv! Tidigare hade jag nog trott att ”medaljen i dosan” förmodligen var en försilvrad galvano, men nu får man kanske omvärdera detta. Den är nog trots allt brakteatpräglad i silver. Någon dylik medalj, med frånsida och allt, har jag dock aldrig sett. Kanske någon i läsekretsen gjort det? Hör av er i så fall!

Jaa, hur är det möjligt!? Förunderliga äro Herrens vägar. Den sistnämnda är visserligen magnetisk, men att alla tre skulle samlas på samma ställe är väl ändå lite smått otroligt. Man måste vara en riktig medaljmagnat … öh förlåt, medaljmagnet. ;)

Martin Lysell och flygande juveler

DSCN6331_martin_tysells_vandringsprisMinnet är bra – men kort! Vilket kan ha sina fördelar. Rätt som det är hittar man saker man helt glömt bort. Att leta igenom gamla lådor som av olika orsaker fallit i glömska, kan vara rena julafton.

Häromdagen fann jag till exempel en hantverksmässigt utförd bärbar medalj med inskriptionen: MINNE AF MARTIN LYSELLS VANDRINGSPRIS. Medaljen är ensidig och förgylld (brons? silver?) med diametern Ø 31 mm. Bandet är blått med gula kanter (som belöningsmedaljen; För nit och redlighet i rikets tjänst).

Vem var då denna Martin Lysell? Ja, efter lite googlande visar det sig snart att han var guld- och silversmed med egen juveleraraffär i Trelleborg. Verkstaden startades 1904 och låg i samma fastighet som butiken – på Östergatan 3.

martin_lysell_langs_till_vanster

På bilden ovan sitter Martin Lysell längst till vänster, med hammaren i högsta hugg. Notera valsverket till höger. Vilka de övriga personerna är framgår av en icke beskuren version av fotot på Digitaltmuseum.se (Trelleborgs Museum). Och så här så Lysells juvelerarbutik ut när det begav sig. Produktionen verkar ha varit väldigt diversifierad. Den gode Lysell tillverkade allt ifrån brudkronor (bild 21) till polisbrickor – av silver!

I likhet med mitt förra blogginlägg visade sig artikelns huvudperson oavsiktligen blivit involverad i ett stycke svensk rättshistoria. På Trelleborgs Kommuns webbplats återfinns nämligen den sällsamma historien om när juveleraren Martin Lysell år 1919 fick i uppdrag att värdera ”flygande albanska juveler”, som i ett smugglingsförsök släppts ner från ett flygplan. Och det var inte vilka juveler som helst. Lysell värderade dem till fantastiska 5.799.729 kronor (drygt 100 miljoner i dagens penningvärde!).

Läs fortsättningen på denna spännande historia på … Trelleborgs Kommuns webbplats.

Grosshandlaren Adler Larson (1832-1919)

En av samlandets många tjusningar är att man får lära sig helt oväntade saker. Inte sällan får man lärdomar om något man inte alls söker kunskap om. Efterforskningar om ett numismatiska objekt kan leda till att man upptäcker något helt annat. Bloggkollegan Roland Falkenson hade en liknande upplevelse för någon vecka sedan:

 – ”Om det är något jag lagt märke till när det gäller numismatisk forskning så är det att det ena ger det andra och ‘mycket vill ha mer'; även om jag varken är insatt eller speciellt intresserad av Anund Jakobs mynt så driver nyfikenheten mig att beställa hem kopior på dessa två artiklar, som också finns på Riksarkivet, bara för att få läsa om det ‘sammelsurium’ som Strindberg skrivit om våra Tre Kronor.”

20180130_000002b_1200

Ropade häromdagen in en inramad bronsplakett på en nätauktion. Visste egentligen ingenting om den, bortsett från att signaturen AL i monogram i kombination med årtalet 1895 och det finfina porträttet måste betyda att den är utförd av den välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg (1839-1916).

Så snart man får hem ett outforskat objekt startar den spännande jakten på fakta. Förr började man i biblioteket, numera är det Google som gäller. Det tar inte många sekunder att få fram att grosshandlaren Adler Larson (eller Olof Adler Ofeg Larson, om man skall vara noga), föddes i Mariefred 1832 och dog i Stockholm 1919. Han var riddare av Vasaorden och av Carl XIII:s orden. Invald i Frimurarlogen 1861 och i den anrika herrklubben Sällskapet 1862.

Adler Larson (1832-1919) var verksam i skeppsrederi-branschen i Stockholm åren 1860-1905. Han var medlem av Stockholms stadsfullmäktige 1889-1905 och ägde fastigheterna Skeppsbron 26 (det äldsta huset på gatan) och Drakens gränd 3-5 i Gamla stan. På 1910-talet flyttade han till Strandvägen 29.

20180130_000002d_1200

Att det verkligen är Adolf Lindberg som är formgivaren bakom denna bronsplakett framgår av Nordisk Numismatisk Årsskrift 1939. Där finns den upptagen som ”S. 51″ (skulptur nr 51) i Erik Lindbergs förteckning över faderns medaljer och skulpturer (NNÅ 1939, s. 1-85). Plaketten anges vara utförd i april 1895 och beskrivningen lyder kort och gott: ”Porträtt av grosshandlaren Adler Larsson. Rektangulär relief i brons (125 kr).” Den sistnämnda uppgiften är konstnärsarvodet. Mycket pengar på den tiden … Till detta kan tilläggas att plaketten är gjuten och mäter 144 x 184 mm. Gjutarstämplar saknas och upplagan är för mig okänd – men gissningsvis; ett eller ett fåtal exemplar.

Så långt är väl allt gott och väl – men hur var det egentligen med det där oväntade?  - Jo, det är först nu som kombinationen samlande och Google kommer till sin fulla rätt. För hur skulle man annars kunna upptäcka att det i Adler Larsons våning på Skeppsbron 26 begicks ett väpnat rån!? Eller att vår vän Adler led av handeksem!?

På en webbsida om Murrayska släktfonden kan vi ta del av följande rader, författade av medicinaren och läkaren Robert Murray (1846-1932):  - ”Min första patient, såsom hudläkare i Stockholm, var en grosshandlare Adler Larsson, vilken många år lidit av ett handeksem och av Malmsten (‘påven’) avvisats med domen – ‘vill Herrn hellre ha det (eksemet) på tarmarna’. En sådan åsikt var den tiden rådande, och notisen sålunda ej något klander mot Malmsten. Det lyckades mig att befria patienten från hans mångåriga plåga, och blev mitt honorar – en vänskap, som han på många sätt visade mig, bland annat genom gåvan av den i metall utförda 1600-talsbilden av Pehr Brahe. Denne Larsson besökte mig en dag och anhöll, att jag skulle åtfölja honom till artisten Perséus, av vilken han önskade en kopia av ett porträtt – farfaderns, talmannens i bondeståndet vid 1800 års riksdag, och befintligt i en Sörmlandskyrka.”

Robert Thurgren_1200

Endast några månader efter tillkomsten av Adolf Lindbergs porträttplakett, i april 1895, inträffade en händelse som gått till kriminalhistorien. På Riksarkivet finns en handskriven polisrapport, daterade den 4 september 1895. I denna får vi lära känna straffången N:o 252 Robert Thurgren (1865- ?) och hans öden.

 – ”Den 4 september 1895 bryter sig Robert in i grosshandlare Adler Larssons våning på Skeppsbron 26. En grannkvinna och hennes son överraskar honom och han hotar dem med en revolver. I tumultet träffas både sonen och grannkvinnan av skott. Polis larmas. När de kommer till platsen försöker Robert ta sitt liv.”

 – ”Robert Thurgren överlever självmordsförsöket efter det misslyckade inbrottet 1895. När polisen griper Robert Thurgren får det stor uppmärksamhet. I New York går det att läsa om Robert i svenska tidningar. Det visar sig att han är efterlyst i Amerika också, för flera stölder och rånmord.”

 – ”Den 20 december 1895 blir Robert Thurgren dömd till 10 års straffarbete på Långholmen och 10 års förlust av medborgerligt förtroende. Robert Thurgren släpps från Långholmen den 31 januari 1905. Han får då med sig de 465 kronor som han jobbat ihop under strafftiden.”

En av samlandets många tjusningar är att man får lära sig helt oväntade saker.

Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. ;)

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … ;)

Gammal man gör så gott han kan …

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? - ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977″ av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.

Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Kan man variantsamla medaljer!?

Att medaljer förekommer i ”olika valörer” (vanligen guld, silver och brons) känner väl de flesta till. Många associerar nämligen ordet medalj med prismedalj eller idrottsmedalj.

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250

Trots att det fanns medaljer (medallions) redan under romersk tid, brukar man säga att medaljen är ett barn av renässansen. En av de första medaljkonstnärerna var Antonio Pisano, mera känd som Pisanello (ca 1395-1455). Hans förstlingsverk, en stor gjuten bronsmedalj över den byzantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus, tillkom antingen 1438 i Ferrara, eller möjligen under första halvåret 1439 i Florens.

Det finns en uppsjö olika typer av medaljer; minnesmedaljer, konstmedaljer, historiska medaljer, kungliga medaljer, enskilda medaljer (personmedaljer), porträttmedaljer, belöningsmedaljer, prismedaljer, bärbara medaljer (faleristik – bröstdekorationer), temamedaljer, utställningsmedaljer etc. etc.

DSCN5717-20_aluminium_varianter_1250

En mycket vanligt förekommande medalj är ”gravösen” Lea Ahlborns aluminium-medalj över Oskar II och Stockholmsutställningen 1897 (Olsén 342). Redan i pojksamlingen fanns en sådan – med limrester på åtsidan. Min far hade nämligen i samband med en maskerad någon gång i forntiden, dekorerat en cowboy-hatt med en dylik medalj. ;)

Medaljen, som efter behag kan kategoriseras som såväl kunglig som porträtt-, minnes-, eller utställningsmedalj, är som sagt väldigt vanlig i aluminium, men förekommer mera sparsamt även i ”guld” (förgylld brons), silver och brons. Diametern är Ø 45 mm. Omskrifterna lyder: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG )( MINNE AF ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897.

DSCN5709-12_brons_varianter_detaljer_1250

Tittar man lite närmare på dessa medaljer finner man att flera olika stampar använts (minst tre åtsidor och fyra frånsidor). De ursprungliga stamparna är förmodligen de två som ses på översta bilden (guld, silver, brons). Kännetecken för dessa är t.ex. att på åtsidan pekar tvärarmen på kungakronans kors mot nedre delen av H i OCH (och årtalen 1872-1897 är större), samt att nedre spetsen av frånsidans toppflagga likaledes pekar mot nedre delen av H i OCH (jämför översta medaljen på tredje bilden).

På nästa stamppar har kungakronans kors hamnat mitt emellan OCH – NORGES, medan frånsidans toppflagga placerats väldigt nära OCH (jämför tredje bilden). Denna variant verkar förekomma i såväl brons som aluminium (överst på andra bilden). I den sistnämnda metallen finns dessutom ytterligare (minst) två varianter, båda med en åtsida som har tvärarmen på kungakronans kors nedanför OCH (nedersta medaljen på andra bilden). Till denna åtsida finns två olika frånsidor kopplade – med varierande placering av toppflaggan i förhållande till omskriftens OCH.

DSCN5717-20_varianter3_1250

Det finns med all sannolikhet flera varianter av denna medalj, men någonstans måste man ju börja och detta var de varianter jag kunde hitta bland mina egna exemplar. Myntbloggens läsare får gärna komplettera detta med flera. Låt variantsamlandet börja!

Till minne av Kalle dussin

kalle_dussin_montage_skugga_1200

Denna dag anno 1718 – Karl XII blir skjuten vid Fredrikstens fästning i norska Halden, vilket gör slut på den svenska stormaktstiden.

Så dagen till ära bjuder jag på ett litet urval av Karl XII-medaljer. Från Arvid Karlsten 1707 till Philip Nathan 1999. Kryddat med Hedlinger, Enhörning, Rogat och Kulle.