Samling Alströmer under klubban på söndag!

Nu på söndag, den 6 november, med start kl. 16:32 (tänk Gustav II Adolf och Lützen), auktioneras SAMLING ALSTRÖMER av ANTIKÖREN på Tradera.

Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.

FRIHERRLIGA SLÄKTEN ALSTRÖMER
Jonas Alström adlades 1751 med namnet Alströmer. Två av hans söner, Patrick och Claes, upphöjdes 1778 i friherrligt stånd. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.

Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).

Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 1. Samlingens äldsta objekt – Mannheim 1680.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 2. Alingsås manufakturverk och praktmyntet 1725.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 3. Hamburg och Alingsås manufakturverk 1725.


Patrick Alströmer (1733–1804).
Svensk friherre, industriman, direktör, kommerseråd. Son till Jonas Alströmer.

Gift med 1) Christina Maria Ollonberg, 2) Christina Maria Silfverschiöld.


Patricks bror, August Alströmer (1735-1773), var gift med Anna Margareta Sahlgren (1745-1767), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 4. Holländsk guld-dukat 1769 och Östads Barnhus 1774.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 5. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 6. Jonas Alströmer satte Alingsås på kartan.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 7. Prinsessan och barnhusbranden 1783.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 9. Samlingens lilla pärla – namnsdagspresent i guld!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 10. Frimureri och uppoffringar.


Johan Alströmer (1742-1786).
Svensk friherre, industriman. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811).

Claes Alströmer (1736-1794).

Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 8. Linnés lärjunge Solander hedras av Alströmer.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 11. En gyllene Karl i sidenklädd dosa.


Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.


Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 12. Merkurius och Pan vaktar Alströmers vapen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 13. Svenska Akademien hyllar Alströmer 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 14. Alströmer porträtteras av Enegren 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 15. Karl Johan – Lantbruksakademiens beskyddare.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 16. Den plöjande bonden med sina oxar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 17. J-O Wallin och psalmboken.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 18. Kungl. Musikaliska Akademien. A.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 19. Kungl. Musikaliska Akademien. B.


Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).

Oscar Alströmer (1811-1888). Landshövding. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas (Jonasson) Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 20. Den svenska näktergalen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 21. Musikaliska akademiens Mazér-medalj 1852.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 22. Musikaliska Akademiens prismedalj 1867.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 23. Kungaparets kröning 1844.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 24. Tre utländska silverpengar – från resan?

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 25. Världsutställningen i London 1862.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 26. Vårfest i Wien och utställning i Köpenhamn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 27. Kinesiskt mynt. Present Thollander Moskva 1891.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 28. Mynt från Hyderabad. Gåva av Fröken M. Hartman.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 29. Oskar II porträtterad av Ekwall och Lindberg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 30. För Hästafvelns Främjande ca 1890.


Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.

En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 31. Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 32. För Hästafvelns Främjande ca 1904.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 33. För Hästafvelns Främjande ca 1906.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 34. För Hästafvelns Främjande ca 1910-15.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 35. Lantbruksmötet i Alingsås 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 36. Svenska Setterklubben 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 37. Hortikulturens Vänner i Göteborg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 38. Frimurare i Göteborg – S:t Andreas logen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 39. Nobel-medalj för Fysiologi eller Medicin – i brons!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 40. Riksdagsman Reuterswärd.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 41. Riksdagsman von Ehrenheim.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 42. Riksdags- och talman Sparre.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 43. Riksdagsman Nils Persson.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 44. Riksdagsman Lithander i Göteborg.


C. Thore J. Alströmer (1879–1945). Svensk friherre, disponent och riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”). Son till Jonas Alströmer d.y.

Gift 1910 med Margareta (Greta) Nordenfeldt (född 1880), dotter till grosshandlaren Johan Nordenfeldt och Maria Salenius.

Barn: Anna-Margareta Alströmer, Jonas Alströmer, Ellen Alwall, Stina Dahlbäck och Elisabeth Dahlbäck.

Några objekt som kan tänkas, eller bevisligen har tillhört Thore Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 45. Svenska Kyrkan i Paris grundlagd 1911.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 46. Olympiska Spelen i Stockholm 1912.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 47. Baltiska Utställningen i Malmö 1914.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 48. Prinsessan Ingeborg av Tore Strindberg 1923.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 49. Göteborgs-utställningen 1923 av Carl Milles.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 50. Vätle, Ale och Kullings härads Lantbruksmöte 1928.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 51. Lantbruksmötet 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 52. Vätle, Ale och Kullings härad 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 53. Skattfyndet vid Östads Barnhus 1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 54. Frimurare-medalj av Gösta Carell 1938.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 55. En mot norr flygande svan.


Jonas M. Alströmer (1877–1955). Svensk friherre, diplomat och kammarjunkare. Son till Jonas Alströmer d.y.

År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.

Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 56. Far, mor och tio barn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 57. Prinsessan som porträtterade sin far kungen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 58. Polytekniska Föreningen i Bukarest 1927.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 59. Fågel Fenix och Greklands självständighet 1830-1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 60. Automobilklubben hedrar Friherre Alströmer 1930.


Sparat i byrålådan – eller samlat i kabinett?

Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!

När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?

Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.

När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.

Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?

När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?

Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?

*

Myntkopior som lurar experterna

Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar. Samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel, förekom redan i antikens Grekland och Rom – trots stränga straff för falskmynteri. Det är t.o.m belagt att det förekom ”officiella förfalskningar”, d.v.s. mynt slagna med äkta officiella stampar, men på förgyllda eller försilvrade bronsplantsar. Den här typen av samtida förfalskningar har ofta ett stort numismatiskt intresse för såväl forskare som samlare.

Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet till exempel att Johan III (1568-1592) lät köpt in en s.k. Sturemark 1512 (för 6 daler), av vilken man sedan gjorde en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652).

Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691/1731, ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp; fantasikopiorna. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av obestämda medeltidsmynt skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en marknad även för dessa fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis alla tänkbara kopior av verkliga samlarmynt och medaljer. Efter Internets genomslag har detta fullkomligt exploderat och idag har vi fler kopior än någonsin på marknaden.

Undertecknad skrev om detta med hur man kan motverka handeln med kopior och förfalskningar redan i slutet av 1990-talet och anser fortfarande att:  – ”Forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc.”

I förra veckan fick jag  av en händelse se en väldigt märklig Gustav Vasa-mark på auktionsportalen NumisBids. Förutom att (gravör)stilen är fullständigt fel, är mynttypen tidigare helt okänd. Det amerikanska klassningsföretaget NGC (”The World’s Largest and Most Trusted Third-Party Coin Grading Service”) har bedömt myntet som präglat i Åbo, medan auktionsföretaget Noonans i London (etablerat 1990) attribuerar myntet till Stockholm (estimering: £10,000 – £12,000). Ingen av dem har rätt.

Myntet ovan är en modern förfalskning! Sannolikt av östeuropeisk ursprung, slagen med nygraverade stampar i helt fel stil. På eBay har det i många år härjat en dylik modern falskmyntare, med alster i samma dåliga stil. Vi har nyligen sett och varnat för; Karl XI-dukater 1666 och 1676, Karl XII-dukat 1701, Johan III-klippingar om 4 Mark 1569 och 1571 samt 2 Mark 1571, Gustav II Adolfs halvriksdaler 1631 och samme regents kopparklippingar 1624, 1626 och 1627 etc. etc. Listan kan göras lång.

Nedan visas två ÄKTA jämförelsemynt (Åbo resp. Stockholm) jämte korta beskrivningar av dessa båda mynttypers kännetecken. Jämför med ovanstående – FINN FEM FEL!

SVERIGE. Gustav Vasa. Åbo. 1 Mark 1556. SM 220. Typ I, med tre vapensköldar och fyrsiffrigt årtal. Kantlinje och bladkrans på båda sidor. Åtsida: GOSTAVS, långt skägg, rakt hår, hög harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”ekollon” kl. 12. Sveakronor med rak bas, Götavapen med bakåtlutat lejon. Ex. Ahlström auktion 30, 1984, nr 153.

SVERIGE. Gustav Vasa. Stockholm. 1 Mark 1556. SM 116. Typ II, med tre vapensköldar och tvåsiffrigt årtal. Bladkrans på båda sidor. Åtsida: GVSTAVS, kort skägg, låg harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”kors” kl. 12. Perspektivt tecknade sveakronor, Götavapen med framåtlutat lejon.

Den moderne falskmyntaren har utan tvekan haft en Åbo-mark som förlaga, men inte riktigt förstått sig på vad olika detaljer betyder. Det latinska ordet QVI i Gustav Vasas valspråk: BEATVS QVI TIMET DOMINVM (Salig är den som fruktar Herren) har förfalskaren t.ex. inte begripit. Bokstaven Q ser snarare ut som en blomma eller ett @ (at-tecken / snabel-a eller alfakrøll som de säger i Norge). Han har inte heller förstått innebörden av myntmästar-märket (ekollonet) för Åbo (kl. 12 på frånsidan) och därför felaktigt satt dit ett (Stockholms)kors istället. Notera också att Åbo-marken 1556 med tre vapensköldar (typ I) har fyrsiffrigt årtal (1556), medan Stockholms-marken samma år har tvåsiffrigt årtal (56) samt en rad andra skillnader som redovisats ovan.

Summa summarum: Skall man okritiskt lita på professionella graderingsföretag och etablerade myntauktionister? – Nej! – De är säkert duktiga på mycket, men inom  numismatikens många områden krävs det ibland specialkunskaper – och stilkänsla!


I föregående blogginlägg tog jag upp den skandinaviska CRUX-penningen som brukar gå under namnet AACUNE-myntet (för Haakon av Norge – ej Olof av Sverige – åtsidan på denna ”singel” f.ö. bestämd som ”förvirrad” av vår största expert). Och faktum är att även denna varit utsatt för modern kopiering.

Blev uppmärksammad på detta genom en trevlig respons från läsekretsen. I det fotoalbum som Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) tog fram, någon gång på 1980-talet, illustreras två gjutna exemplar av denna mynttyp (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32). Båda anges ha diametern Ø 21 mm och väger 2,47 resp. 1,86 gram. Kopiorna är ”helt lika” och uppenbarligen ”stöpta i samma form”.

När jag äntligen lyckats hitta SMHF:s fotoalbum bland alla hyllmeter av numismatisk litteratur och slog upp första uppslaget – blixtrade bildminnesfunktionen till som en gammal arbetsskada. – Den där ”fulingen” såg jag ju precis på nätet! Och mycket riktigt; SNF/MISAB sålde en dylik så sent som 2019 – för 36.812 kronor!

Det är en sak att skriva långa intetsägande haranger om sin fina ”policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt” (PDF), men en helt annan att kunna leva upp till sina pretentiösa ord om vetenskap och professionalitet. Så trots att MISAB-kollektivet har 650 experter till sitt förfogande, är detta uppenbarligen inte tillräckligt för att leva upp till de proklamerade intentionerna.

Länkade PDF-dokument från SNF 2015 är dessutom i stort behov av en revidering. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att man exv. inte förstår att ”galvano(kopior)” är en benämning för en kopieringsteknik (likt slunggjutning eller stamptillverkning medelst gnistsänkning) och inte en (under)grupp inom kategorin förfalskningar och kopior (likt museikopior, Gävle- eller Kinakopior). Dokumentet är rörigt och ovetenskapligt och vittnar dessvärre om en grund kunskapsnivå. Förbättringspotential föreligger!

*


Tillägg: Som vi väl kunde förutspå har nu den falska Åbo-marken ”1556” dragits tillbaka från auktionen. LOT WITHDRAWN. – Internet har ändå sina fördelar. 😉

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Carl Gotthard Bonde (1877-1937)

Friherre Carl Gotthard Bonde (1877-1937) föddes på Gimmersta herrgård i Julita församling i Södermanlands län den 28 juli 1877. Efter akademiska studier tog han juristexamen i Uppsala 1902 och blev attaché i Paris samma år. Senare sekreterare på utrikesdepartementet och till slut förste hovjägmästare. År 1911 gifte han sig med friherrinnan Ingeborg Thott (1881–1943). I egenskap av förvaltare av den stora Bondeska mynt- och medaljsamlingen, kom Carl att utveckla ett stort intresse för ämnet och dessutom ett brett kunnande inom svensk numismatik. Under hans tid som samlingens förvaltare fördubblades den i storlek. Carl Bonde avled den 29 juli 1937.

Nedanstående artikel, författad av friherre Carl Gotthard Bonde 1925, publicerades ursprungligen i Katrineholms-Posten den 4 februari 1925, men finns även återgiven i Svensk Numismatiska Tidskrift (SNT 8-1994). Illustrationer: Ulf Ottosson.

Mynt- och medaljgravören Erik Lindbergs underbara medalj över Carl Gotthard Bonde, beställd av hustrun Ingeborg till Carls 40-årsdag 1917. Silver och brons Ø 50 mm.

 

Mynt- och medaljsamlingen vid Ericsberg – av friherre Carl G. Bonde 1925.

Av samlingarna vid Ericsberg äro de flesta såsom bibliotek, arkiv, konstsaker och keramik sammanbragta av friherre Carl Jedward Bonde under den långa tid av nära en halvsekel. som han bodde på Ericsberg, men en par samlingar finnas även. vilka stamma från 1700-talet. Den ena är tavelgalleriet, vilket grundades på 1700-talet genom inköp av den Lagerbringska samlingen, och den andra mynt- och medaljsamlingen. Den skapades av fideikommisstiftarens son David Gotthard Hildebrand, och torde vid hans frånfälle 1808 ha varit den största enskilda i Sverige.

I bortåt 40 år blev samlingen liggande orubbad i sina skåp, men på 1840-talet verkställdes en katalogisering, varvid tyvärr en stor del blev utgallrad såsom dubletter och 1847 såldes på auktion i Stockholm. Vid granskning av katalogen till denna auktion finner man an ödesdigra misstag blivit begångna. Såsom exempel kan anföras, att vid auktionen såldes för cirka 40 kr en exemplar av Gustaf Vasas sällsynta riksdaler 1540, under det att vid Ericsberg behölls en avgjutning. Det sålda exemplaret har jag kunnat spåra genom en rad av senare myntsamlingar, tills det för en par år sedan såldes till en amerikansk myntsamlare, efter vad jag tror mig veta, värderat till 5.000 kr.

Under friherre Carl Jedwards Bondes tid vårdades samlingen omsorgsfullt och blev upplagd i prydliga montrar, men ökades obetydligt och bestod vid hans död 1895 av 1.704 mynt och 1.340 medaljer. År 1897 katalogiserade jag samlingen, efter att i densamma ha låtit ingå min privata lilla samling, bestående huvudsakligen av svenska kopparmynt. Under de följande 15 åren gjordes en del mindre inköp, så att den vid min tillträde till fideikommisset utgjordes av 2.550 mynt och 1.406 medaljer. Den nya katalog, som jag nyligen gjort, upptager 5.186 mynt och 2.015 medaljer.

Den första med säkerhet kända myntningen i Sverige ägde rum i Sigtuna på Olof Skötkonungs tid och skedde efter anglosaxisk förebild och av från England inkallade myntmästare. Dessa mynt äro av ungefär en femtioörings storlek men tunnare och väga omkring två gram. Utmyntningen fortsattes under Olofs efterträdare Anund Jacob men troligen i mycket ringa omfattning, vartill man kan sluta sig av deras stora sällsynthet; i Ericsbergs-samlingen finnes det blott tre exemplar, under det att Olof är representerad av tolv. Efter Anunds död låg myntningen i Sverige nere i mer än hundra år, tills man i slutet av 1100-talet började att efter tyskt mönster prägla små tunna ensidiga mynt s.k. brakteater.

Dessa mynt hade sin blomstringstid till omkring 1250, men präglingen fortgick ännu i början av 1500-talet. Under Folkungatiden präglades även små tvåsidiga mynt, vilka särskilt från Magnus Eriksson äro mycket vanliga. Albrekt av Mecklenburg införde likaledes efter tyskt mönster präglingen av ett större silvermynt vägande omkring ett gram och kallat örtug. Under hela 1400-talet och ända in under Johan III:s tid fortsattes utmyntningen efter örtugtal nämligen örtugar och halva örtugar eller fyrkar. Det första svenska mynt, som bär årtal i prägeln, är en örtug från 1478.

År 1512 lät Sten Sture d.y. efter hanseatisk förebild slå våra första stora silvermynt. Dessa äro av varierande vikt; det i Ericsbergs-samligen bevarade väger 13,6 gram. De gingo troligen icke i allmänna rörelsen utan voro avsedda för större utbetalningar eller hedersgåvor. Helt få äro bevarade till vår tid, men då myntsamlande kom på modet i början av 1700-talet, blevo dessa s.k Sturedalrar föremål för efterbildning av förfalskare, vilka antingen gjorde avgjutningar av äkta exemplar, eller också tillverkade nya stampar. Avgjutningar lura sällan en nutida samlare, men några av dessa förfalskare hava varit så skickliga vid efterbildningen av gamla myntstampar, att det fordras en verklig expert för att upptäcka bedrägeriet. Det är utom Sturedalern huvusakligen Vasaregenternas mynt, som lockat till efterbildning.

Under Gustaf Vasas tid ägde en rik utveckling av det svenska myntväsendet rum. Han införde mynt efter mark och öretal samt lät 1534 slå den första svenska specie-riksdalern vilken sedan med bibehållen vikt och silverhalt präglats av alla våra efterföljande regenter t.o.m. Carl XV. Under Erik XIV präglades våra första guldmynt och under Carl X Gustaf år 1654 den första inhemska dukaten. Den sista slogs 1868. Redan under Gustaf Il Adolf och Christina hade emellertid prägling av dukatmynt ägt rum i Sveriges utländska besittningar. Under Eriks och Johans tid voro mynten i regel synnerligen konstnärligt utförda, men gingo under de följande regenterna i detta avseende hastigt tillbaka, och det är på några få undantag när, först på 1700-talet vi åter få vackra och smakfulla mynt.

År 1624 började i Sverige utmyntningen av koppar. Under de första tjugo åren utmyntades endast i skiljemynt, men av silverbristen föranleddes man senare, att även prägla huvudmynt av koppar, alltså mynt med ett metallvärde lika stort, som det angivna myntvärdet. På detta sätt uppstod år 1644 det för vår svenska mynthistoria enastående myntslag, som kallas plåtmynt. Tillverkningen fortgick i nära 150 år. Det största av dessa med ett värde av tio daler silvermynt präglades blott år 1644; ett exemplar av denna synnerligen sällsynta plåt finnes i Ericsbergs-samlingen, och med sin vikt av 20 kg torde det vara det största mynt, som någonsin utmyntats. Dess köpkraft på sin tid bör ha varit 500 á 600 kr.

Man ser ofta i utländska myntkataloger våra plåtmynt angivna såsom nödmynt; detta är emellertid alldeles oriktigt, de voro lika verkliga mynt som någonsin dukater och specieriksdalrar. Däremot hade vi ju under Carl XII de kända små nödmynten av ett tvåöres storlek med ett angivet värde av en daler silvermynt. Dessa nödmynt, vilka utgåvos till ett antal av cirka 42 millioner stycken, skulle närmast kunna jämföras med banksedlar, och rönte även samma öde som tyska riksbankens sedlar i våra dagar, att bli värdelösa, dock icke så fullständigt, då de ju alltid hade metallvärdet kvar, och under åren efter Carl Xll:s död ompräglades till små skiljemynt.

Medaljsamlingen vid Ericsberg är uppdelad i tre grupper; Kungliga, enskilda personers och fientliga medaljer, eller sådana som äro slagna i främmande land under krig mot Sverige. Det är först med Vasatiden, som vår medaljhistoria tagit sin början, och de flesta från denna tid äro hederstecken, som av regenterna, i brist på ordnar, utdelades att av mottagaren bäras i guldkedja kring halsen. Särskilt från Gustaf Il Adolfs tid finnes här en mycket rik samling av dylika hederstecken bärande konungens bild eller valspråk. De äro ofta små mästerverk i guldsmedskonst, inlagda med emalj i olika färger och infattade i rikt cicelerade kransar.

Samlingen av enskilda medaljer är ordnad efter de olika gravörerna för att giva tillfälle att studera den konstnärliga utvecklingen. Under 1600-talet voro de i regel invandrande tyskar såsom J. G. Breuer och J. Rethe. Den första framstående svensken på detta område var Arvid Karlsten f. 1647 d. 1718. Av hans hand äga vi förutom ett stort antal kungliga medaljer en mycket vacker serie minnespenningar över våra stormän vid tiden omkring år 1700. 

Då Karlsten började åldras, kom till Sverige såsom kunglig mynt- och medaljgravör schweizaren J. C. Hedlinger, och blev här verksam under en lång följd av år. Såsom medaljkonstnär sätter jag honom högst av alla, som här varit verksamma och han bildade en skola, ur vilken utvecklade sig hela serien av våra skickliga medaljörer på 1700-talet, såsom D. Fehrman, C. G. Fehrman och Ljungberger. Karaktäristiskt för deras konst är den vackra raden av speljettoner till formen runda eller ännu oftare sexkantiga, med prydliga vapensköldar eller monogram och ibland skämtsamma deviser. Ljungberger har särskilt vunnit rykte genom sin vackra rad av medaljer till Gustaf III:s historia.

För medaljkonsten inträdde under 1800-talet en period av tillbakagång i konstnärligt avseende, och först i våra dagar har den uppleft en renässans med sådana konstnärer som A. Lindberg, död 1916, och framförallt hans son Erik Lindberg, den nu vid K. Myntet verksamme gravören.

Rörande den tredje gruppen av medaljer, de s. k. fientliga, ha meningarna varit delade, huruvida de egentligen borde få intaga en plats i en svensk samling. Kanslirådet Berch (d. 1777) upptager dem i sin svenska medaljbeskrivning, under det att B. E. Hildebrand i sitt stora verk över Sveriges och det Svenska Konungahusets Minnespenningar utesluter dem i det han i företalet säger: ”För ingen del har jag kunnat förmå mig, att efter Berchs’ föredöme upptaga fientliga minnes- och smädespenningar, slagna i anledning av våra i krig lidna motgångar. Må vem som vill vanpryda sin svenska samling med dessa om råhet och hätskhet vittnande arbeten”. För egen del har jag så till vida följt Hildebrand, att jag lagt upp dessa medaljer i en särskild serie, men jag kan ej gå in på att de skulle vanpryda en svensk samling. Många av dem äro visserligen smaklösa och illa utförda, men hava dock ett stort historiskt intresse. Andra åter äro både vackra och konstnärliga såsom exempelvis serien av Peter den Stores medaljer över segrarna över Carl XII eller en del danska över Magnus Stenbocks slutliga nederlag.

Friherre Carl G. Bonde 1925

 

Kristina-riksdaler 1644 på 1643!

Den nygamle mynthandlaren Roberto Delzanno har verkligen blivit en frisk fläkt i den lilla ankdamm vi kallar svensk numismatik. En ambitiös arbetsmyra med långa arbetsdagar och massor av idéer!

Från att ha varit anställd hos olika mynthandlare i Stockholm på 1980-90-talen (Guldmynt AB, Hirsch, Ahlströms och Wallin) tröttnade Roberto på mynten 1998 och började plugga data- och systemvetenskap istället. Efter examen och en kort sejour hos Arthur Andersen Consulting började han jobba som adjunkt på Södertörns Högskola. Men tröttnade på detta också och startade istället upp en egen firma där han designade egna fälgar för tillverkning i Kina och Taiwan. Knappt fyllda 60 år blev det så 2018 dags för ”pension”… som i Robertos fall verkar ha betytt ALL-IN i numismatiken.

Något som jag speciellt uppskattar och varmt rekommenderar är Roberto Delzannos YouTube-kanal, där han förutom att göra reklam för sina objekt, även bjuder på diverse mer eller mindre förklarande videor om numismatikens mysterier. Speciellt för nya samlare tror jag detta kan vara både stimulerande, lärorikt och intresseväckande. Jag kanske inte håller med om alla ”analyser och åsikter”, men det är inte heller meningen. Det viktigaste är att väcka intresse genom att dela med sig av sina egna erfarenheter. Lite som jag själv gjort i olika format; som exv. Mynttidningen och Myntbloggen.se.

Dagens video-bidrag har titeln: ”En nyupptäckt variant på Kristinas Riksdaler 1644”, där han tillsammans med storsamlaren Per-Göran Carlsson presenterar en spännande Kristina-riksdaler – med ompunsat årtal (som dessvärre inte framgår av bildmaterialet). Per-Göran drar slutsatsen att gravören (Petter Michelsson) av misstag skulle ha slagit (punsat) in ett M istället för ett V i präglingsstampen vid årtalets slut – och efter att ha insett sitt misstag sedan korrigerat detta. Vad man skulle kalla ”V på M” alltså.

Själv har jag ett annat förslag. Tror istället att det rör sig om en klassisk årtalsändring. Något som tidvis är ett mycket vanligt fenomen och en gammal form av återvinning. I de fall man vid nytt (räkenskaps)år fortfarande hade (förra årets) dugliga stampar i lager, fanns det naturligtvis ingen anledning att kassera dessa om de enkelt kunde ändras och användas till årets myntning. Då sparade man såväl arbete som kostnad. Samlare av kronmyntsperioden känner väl till varianter som ”1916/5” (d.v.s. 1916 på 15) och så vidare. Detta förfarande har i princip förekommit så länge vi haft årtal på mynten.

Då jag instinktivt kände att detta alternativ vore rimligare och jag dessutom hade för mig att ha noterat varianten tidigare, gjorde jag (i vanlig ordning) en snabb sökning på nätet. Kunde då ganska omgående hitta ytterligare två exemplar – slagna med olika stampar! Båda hade sålts av SNF/MISAB (21:238 och 30:252) och båda var beskrivna som vanliga 1644:or. Man hade alltså inte observerat ompunsningen överhuvudtaget.

När vi nu har kännedomen om två olika frånsidesstampar med samma ompunsning kan vi avfärda hypotesen ”V på M” och istället konstatera att det rör sig om en ”vanlig” årtalsändring – ”1644/3”, eller ”1644 på 43” (alternativt ”V på II”). Gravören har helt enkelt ändrat ett antal gamla stampar från M DC XLIII (1643) till M DC XLIV (1644).

Numismatik och myntsamlande är fantastiskt! – Man lär sig nya saker hela tiden!

 

I år fyller våra samlingar 450 år!?

Idag lanserar KMK, förlåt ”Ekonomiska museet”, en kampanj för att försöka marknadsföra sina historiska rötter. – ”I år fyller våra samlingar 450 år” meddelar man på FaceBook – under hashtaggen: #samlingarna450år – Lite som när lillpojken häromåret ställde sig på tå och utbrast: – Vi har arrangerat myntauktioner i 80 år! 😉
– 
Kanske är det ett sätt för nya verksamhetsledare att försöka verka lite mera erfarna än de egentligen är? – Eller så vill de bara värna (retuschera) sin historia?

Att KMK (ja, jag tänker fortsätta kalla dem så) vill framhålla årtalet 1572 har sin (lite krystade) förklaring i att detta år säges vara tidpunkten då bagaresonen Rasmus Ludvigsson, kanslist hos Johan III, började samla in gamla mynt i syfte att påvisa Sveriges rätt till trekronorsvapnet – som även Danmark gjorde anspråk på.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontrasigillet 1275 och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet. Myntet är onekligen ett skarpt inlägg i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet.

En lite mer sansad hypotes om när grundplåten för Kungliga Myntkabinettet (KMK) verkligen lades, skulle kanske snarare hamna någon gång under trettioåriga kriget (1618-1648), då stormaktstidens krigsbyten av böcker, konst, guld- och silverföremål etc. började förgylla svenska samlingar. Gustav II Adolf lär t.ex. ha överlämnat äldre mynt till samlingen redan 1630 och drottning Kristina var en stor myntsamlare i Sverige – innan hon abdikerade och tog samlingarna med sig.

Senare kom den numismatisk intresserade Karl XI att återköpta och lösa ut pantsatta mynt ur Kristinas samling i Amsterdam och återföra dem till den nationella samlingen. Det var också under Karl XI som herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) började organisera samlingarna. En annan av kungens vänner var medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718), vars ateljé kungen gärna besökte.

Vid slottsbranden 1697 klarade sig mynt och medaljer bättre än böcker och urkunder. Namnet Kungliga Myntkabinettet etablerades först på 1730-talet. Under 1700-talet ökade Myntkabinettets samling betydligt genom att privata samlingar köptes in.

Mynttidningen var givetvis på plats.

Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1840-talet innan KMK kom att presentera en utställning som var öppen för allmänheten.

Hundra år senare (1948) flyttade man till Narvavägen och en ny utställning invigdes. 1959 fick besittningsmynten en egen sal och 1970 invigdes utställningen Världens mynt.

År 1996 flyttade Kungliga Myntkabinettet till fantastiska lokaler på Slottsbacken i Gamla stan. De nyproducerade utställningarna invigdes den 11 juni 1997 av kung Carl XVI Gustaf. Då kanske ”norra Europas” nyaste och finaste numismatiska museum. Mynttidningen var givetvis på plats vid invigningen!

Knappt 20 år senare var nedmonteringen av KMK i full gång. När Eva Ramberg efterträdde Ian Wiséhn 2012 visste allmänheten ingenting om ”den långfingrade museichefen”. Först ett år senare, när han den 8 maj 2013 stal frimärken framför kameran hos Philea Auktioner i Stockholm, briserade skandalen och myntbranschen fick kännedom om att museichefen fått sparken. KMK verkar omgående (redan 2012?) drabbats samma spontana reaktion som landets myntsamlare – jaha, och hur mycket har han stulit på KMK då? En inventering av KMK:s samlingar genomfördes och det visade sig att det saknades mynt för 25 miljoner kronor. Man kunde samtidigt konstatera att även om säkerheten i utställningarna var mycket hög (i Europas modernaste myntmuseum), så var såväl dokumentation som säkerhet mot interna stölder under all kritik. En insider-tjuv kunde effektivt radera alla spår genom att helt sonkia stjäla både mynten och etiketterna de låg på. Då visste ingen vad som funnits.

Tack vare att utredande poliser (till skillnad från KMK) släppte bilder på några av de stulna mynten till dagspressen kunde en viss mynthandlare i Alingsås hjälpa till att lösa stöldgåtan. Hela soppan resulterade sedan i dokumentären Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet – som fortfarande finns att se på SVT Play.

 – ”I valven på Kungliga Myntkabinettet finns en gyllene skatt, en av de finaste i världen. Värde: 25 miljarder kronor. Men så upptäcks att mynt för 25 miljoner är försvunna och snart är museets högste chef misstänkt. Men det är bara början. Vi gläntar på den skimrande porten och ramlar rakt in i en svindlande brottshärva och en episk berättelse om begär, hemligheter och lögner.”

En olycka kommer sällan ensam och ett par år efter chefsbytet på KMK började verksamhetens inriktning radikalt att förändras. Numismatik var ”gubbigt”, vilket inte alls passade Löfven-regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnkes kulturrevolution. Aktivism skulle ersätta fackkunskap, mynthistoria och medaljkonst fasades succesivt ut till förmån för diverse allmänna flummigheter som inte hade ett smack med numismatik att göra. Huvudsponsorn Swedbank, vars fina tal om ”värdegrund” och ”ärlighet”, föll som ett korthus när man avslöjas som ”Sveriges största tvättmaskin”.

I en uppmärksammad krönika i Svenska Dagbladet 2016 gick Ola Wong hårt åt den nya kulturpolitiken. – ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”. – ”I den nya organisationen har byråkrater och kommunikations-/marknadsavdelningen helt tagit över. Museicheferna är avskaffade. Alltså: Ingen med makt försvarar institutionerna. I Sverige räcker det med en minister för att förstöra generationer av arbete.” – Något som dessvärre kan sägas vara fallet även för KMK. På bara några år har man gått från kungligt myntmuseum på Slottsbacken till något slags aktiviststyrd ”power posing”.

Carl Lindstrand skriver 2016: – ”Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.” Och refererar vidare till Georges Orwells ”1984”: – ”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Eftersom jag i grunden är en obotlig optimist väljer jag dock att tolka KMK:s nya slogan; ”I år fyller våra samlingar 450 år”, som ännu en kursomläggning. Förhoppningsvis slår pendeln tillbaka och vi får se kulturpolitisk aktivism och värdegrundsuppfostrande ideologier försvinna från våra museer. Koncentrera er istället på att exponera och berätta om vår (fortfarande) fantastiska nationella samling. Mynthistorien och medaljkonsten förtjänar en ny generation samlare.

 

Samlingen utökad med ett fjärde exemplar!

Lagom till 40-årsjubiléet av professor Kenneth Jonssons famösa artikel ”Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528?” i den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer (nr 3-1982), dök det nyligen upp ytterligare ett exemplar av denna raritet.

Att det av KMK (Kungliga Myntkabinettet i Stockholm) 1981 (tvångs)inlösta fynd-exemplaret INTE är från ”1528”, kunde undertecknad konstatera redan för 28 år sedan (se Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23). Detta bekräftades också året därpå av den mycket kunnige Lars O. Lagerqvist (se NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995).

Tio år senare, 2005, fann Bengt Hemmingsson en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 – där en gyllen 1528 illustrerades med bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63) och en datering till 1897 kunde därmed med stor sannolikhet fastslås.

I efterhand kan man också konstatera att ”myntet” faktiskt INTE var inlösenspliktigt då det 1981 endast var 84 år gammalt. Här gjorde upphittaren, för ovanlighetens skull, ”en bra affär” då denna fick hela 3.000 kr (ca 9.500 kr i dagens penningvärde) för jetongen. Men hade det rört sig om ett unikt provmynt från 1528, som ”experterna” trodde, hade naturligtvis tre tusenlappar varit rena hånet.

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre fynd-exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Nu kan undertecknad stoltsera med fyra exemplar (se bild ovan):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.
  • Ex. ED, Mörrum, Blekinge, jan. 2022 (Tradera #522964017). 5,29 g. inkl. ögla.

Summa summarum känner vi idag till totalt 7-9 privatägda exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år!

 

Blå-gula kulturskatter . . .

Medan Mr. Putin bombar sönder Ukrainas kulturskatter beklagar sig KMK & Co över myntsamlande och privat ägande …!?

Kulturarv till salu … är rubriken på en debattartikel i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-2022). Med tanke på hur f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm (KMK, numera ”Ekonomiska Museet” – sponsrat av ”Gödselkassans penningtvätt”) handhar svenska folkets kulturskatter, vore kanske ”STULET KULTURARV” en ärligare och mera befogad titel. Men det är väldigt sällan privata samlare, numismatiker och donatorer genom århundraden fått någon erkänsla för sina livsgärningar av institutionsnumismatikerna.

Samtidigt kan man konstatera att mycket av de kulturskatter vi idag har kvar (i KMK:s fall; hade), faktiskt har bevarats just TACK VARE privata samlare! Så kanske borde man inom institutionerna istället vara tacksamma för att ”Skatten i chiffonjén” INTE förvarats bakom KMK:s svängdörrar, utan i säker privat omvårdnad under decennier.

En av SNT-skribenterna, Birgitta Hårdh (i likhet med Majvor Östergren, född på Stalins tid), har i Fornvännen 1988 skrivit en text som idag ter sig ganska inskränkt. Att man i SNT 2022 anger denna som ”lästips” är anmärkningsvärt, då den känns mera som Sovjet innan murens fall, än Sverige av idag. Såväl privat ägande som myntsamlande ifrågasätts med hänvisning till 1684 och 1942. Lite som Fan, Putin & Co läser sin historia – med skygglappar! – ”Vad som inte kan ägas av privatpersoner kan naturligtvis inte heller ärvas”, påstås helt utan tillstymmelse till lagstöd. Slutklämmen är emellertid talande; – ”Jag är inte juridiskt skolad och har möjligen tolkat lagtexten fel”. Att orden ”vartill ägare ej finnes” skall vara så svåra att förstå är högst märkligt. Men skygglapparna sitter tydligen Hårdht, så felaktigheterna ältas flera gånger; – ”man kan inte ärva det som någon annan äger”.

Att det skulle vara olagligt att samla mynt som är äldre än 100 år är naturligtvis rent nonsens. Och den som önskar samla ihop ”en vikingaskatt” av arabiska, engelska och tyska mynt, kan självfallet även i fortsättningen göra detta med gott samvete. Skrämselpropagandan från ”gratissamlarna” (de som föredrar att plundra andras samlingar istället för att själva plocka upp plånboken) kan man ta med ro.

Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara för myntsamlande och samtidigt emot kriminella rovgrävningar. Det lär vara förbjudet för museifolk att samla mynt. Något som egentligen är ganska märkligt. Tydligen anser någon policymakare att museifolk är mera opålitliga än privata myntsamlare? De allra flesta samlare kan utan svårigheter ”skilja på ditt och mitt”, så det är svårt att förstå varför museifolk skulle ha svårare för detta. Varför inte helt enkelt låta svensk lag gälla även här, precis som när det gäller privatägda mynt – från antiken, vikingatiden, 1921 eller nutid.

Sedan kan man ju rent allmänt tycka att det är väldigt trist att det Hårdht specialiserade institutionsfolket har så evinnerligt svårt för att erkänna den breda kunskapskälla som finns bland privata samlare och numismatiker. En professor kanske vet mycket om lite, men glöm inte det finns många ”amatörer” som kan slå er alla på fingrarna – vilket också skett. Nya rön inom svensk numismatik efter 1521 har till minst 90% kommit i dagens ljus tack vare privata numismatiker. Detta medan institutionerna fullkomligt snöat in på vikinga- och medeltid (läs: myntfynd, som inte behöver inköpas).

Att använda krångliga formuleringar och rent allmänt hänvisa till ”vetenskap och nyare forskning”, räcker inte för att övertyga undertecknad om er påstådda numismatiska överlägsenhet. Ni har haft fel förut. Och det var säkerligen inte sista gången.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Willem Boy – konstnärlig trotjänare hos tre kungar!

Bildhuggaren och porträttören Willem Boy (ca 1520–1592) föddes i staden Mechelen i provinsen Antwerpen i regionen Flandern i Belgien. Han anställdes som konterfejare (porträttör / medaljkonstnär) vid Gustav Vasas hov år 1558. Under Erik XIV:s regering omnämns han 1560 som bildemästare (bildhuggare). Åren 1562-65 och 1566-68 vistades Boy i Antwerpen för utförande av Gustav Vasas epitafium (gravmonument) och andra uppdrag. I februari 1569 omnämns han som hovkonterfejare (hovporträttör) hos kung Johan III.

 – ”Bland den äldre Vasatidens konstutövare i vårt land är Boy, en konstnärlig trotjänare hos tre konungar, en bland de mest framträdande, genom sin officiella ställning på sätt och vis den främste. Ser man däremot på hans insatser, kunna säkert andra mästare göra honom rangen stridig som arkitekt, medan vittnesbörden om hans verksamhet som bildhuggare ställa honom på ett högre plan.” – Så skriver konsthistorikern August Hahr (1868-1947) i sin biografi om Willem Boy 1925.

Även om han inte lämnat några spår efter sig i hemlandet innan flytten till Stockholm, måste man nog betrakta honom som en erkänd konstnär redan 1558. Vi vet nämligen att Gustav Vasa från början gav honom en mycket betydande lön, 200 daler om året och därtill en hovklädnad och diverse naturaförmåner. Willem Boys i särklass mest kända verk är den i ek skurna, målade och förgyllda reliefen av Gustav Vasa i helfigur som finns att beskåda på Gripsholms slott (se bild ovan). Gestalten framstår förgylld mot grönlaserad fond. Den öppna kronan över ett G skvallrar om att reliefen tillkommit under konungens livstid. Först under Erik XIV introduceras den slutna kungakronan. Boys medaljer över nämnde Gustav är också välkända – åtminstone i numismatiska kretsar. Hahr nämner dock inte ett ord om Boys medaljer i sin biografi, men bjuder däremot på, i mitt tycke, halsbrytande slutsatser angående Boys eventuella måleri.

Samtliga kända medaljer av Willem Boy är gjutna. De första präglade medaljerna som dyker upp i Sverige är från Gustav II Adolf och Kristinas tid. Originalgjutningarna från 1500-talet är sällsynta eller mycket sällsynta och ofta infattade, förgyllda och försedda med tvinnad kantrand och ögla – avsedda att bäras i kedja. Ibland är de kanske mera smycken än medaljer. På illustrationen över Gustav Vasas Boy-typer nedan har detta retuscherats bort, för att visa den rena medaljen fri från juvelerarnas infattningar.

Porträtten förekommer med och utan lagerkrans. De förekommande åtsidorna bär båda omskriften: GOSTAWS : D – G : REX : SWECIE : samt årtalet 1560 under bilden.  Frånsidorna är i princip av två typer; a) Krönt Vasa-sköld och b) Kristus på korset. Den förra förekommer med två olika textvariationer; a1) Gustav Vasas valspråk: Beatus qui timet Dominum = Säll den som fruktar Herren och a2) Erik XIV:s valspråk: Deus dat cui vult = Gud ger åt den som Han vill. Den senare är den allmänna, den första enligt Hildebrand endast känd i tre exemplar, varav ett på Göteborgs Stadsmuseum.

Gustav Vasa (1521-1560)

  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Gustavs valspråk = Hild. 13.
  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 10.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Kristus på korset, Eriks valspråk = Hild. 12.

Tar vi en närmare titt på dessa medaljer, kan vi observera några spännande egenheter. Porträtten ”med och utan lagerkrans” är egentligen inte två – utan ett och samma! Även den båda frånsidorna med ”den krönta Vasa-skölden” visar sig vid närmare granskning vara densamma – inklusive merparten av interpunktionen! Bilderna nedan visar detta genom att vi lagt ”bild på bild” (som en dubbelexponering); i mitten 50-50, de övriga 70-30 resp. 30-70. På de tre nedersta bilderna kan man konstatera att hela omskriften, inklusive Boys speciella kolon-interpunktion, överförts från typ 2 till typ 3.

Samtliga bokstäver och kolon har exakt samma placering på hela medaljserien!

Detta väcker en lång rad frågor angående dessa speciella medaljers tillverkningsteknik. Hur bar man sig egentligen åt för att åstadkomma detta? Och hur skall vi förklara den nyvunna kunskapen om ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna”? Kunde Boy växla fram och tillbaka mellan positiva och negativa reliefer? Detta måste i så fall krävt en omfattande materialkännedom. Man visste säkert en hel del om hartser och hartsgjutning, gipsblandningar, marmormjöl och stuck etc., men hur gjorde man? Kanske behärskade man redan på 1500-talet tekniken med hornavtryck för att göra vaxmodeller till gjutning med den urgamla metoden ”Cire perdue” (förlorat vax)? Exakt hur Willem Boy och andra renässanskonstnärer bar sig åt lär vi aldrig få veta, då de förmodligen har tagit sina yrkeshemligheter med sig i graven, men det är ingen tvekan om att man haft en hög teknisk nivå – inom såväl materialval som gjutteknik.

Enligt medaljkännaren Lars O. Lagerqvist (Mynt, sedlar och medaljer, 1981) skar de tyska renässanskonstnärerna sina medaljer i sten – efter vilka de sedan göts. Att Willem Boy var en extremt skicklig bildhuggare och träsnidare, vet vi genom bevarade verk. Vi vet också att han hade erfarenheter av juvelerarbranschen. År 1562 fick han i uppdrag att för konungens räkning köpa juveler och övervaka förfärdigandet av så dyrbara guldsmedsarbeten som de kungliga regalierna. Hans dotter Katarina var dessutom gift med juveleraren och arkitekten Lukas Quickelberg från Flandern.

Efter att ha stött och blött detta under några dagar, har jag landat i att den enda rimliga förklaringen till fenomenet med ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna” måste vara att Hildebrand 12 (Kristus på korset, typ 3 ovan) helt enkelt är ett skickligt utfört juvelerararbete(!) grundat på Hildebrand 11 (Krönt Vasa-sköld, typ 2 ovan). I vilken mån detta skett i samarbete med Boy är svårt att säga. Men att ”typen” med Kristus på korset i mycket upphöjt arbete (som Hildebrand uttrycker det) skapats genom att den krönta Vasa-skölden på en fysisk medalj ersatts med Kristusbilden, medan omskriften lämnats intakt(!), råder det knappast något tvivel om. Jämför de rödmarkerade punkterna och de identiska omskrifterna på bilden ovan. Originalet bör således vara ett unikum och alla övriga kopior, vilket styrks av att samtliga har exakt samma kantrand.

Det lagerkransade Gustav Vasa-porträttet förekommer även sammankopplat med ett dito över Erik XIV. En tronskiftesmedalj får man väl anta. Hildebrand tar upp den under Gustav Vasa (Hild. GV 19), men egentligen bör den naturligtvis listas under Erik.

Erik XIV (1560-1568)

  • Eriks porträtt )( Gustavs porträtt, båda med lagerkrans = Hild. GV 19.
  •  – Som föregående )( Spira från himmelen, ”Jehova” + valspråk = Hild. 4.
  • Porträtt med lagerkrans )( Sittande sörjande man (hög relief) = Hild. 10.
  •  – Som föregående, ensidig åtsida, men bättre och tidigare (W. Boy?).

Under researcharbetet inför denna artikel fann jag en annan förmodad Boy-medalj, som jag märkligt nog helt missat tidigare. Hildebrand listar den som nr 4 (se bild ovan) och där framgår också att endast ett enda förgyllt silverexemplar är känt – i Uppsala Universitets samling. KMK lär förfoga över tvenne blyexemplar – eventuellt kopior?

Hildebrand beskriver frånsidan så här:  – ”Från det strålande Guds namn nedfaller genom skyar en spira mot en havsstrand, där man på marken ser träd och stenar, vid sidan av ett berg, på vattnet en större och två små farkoster.”  Motivet anknyter såväl till Eriks valspråk, som kastmyntet till kröningen 1561 och 1562 års mynt ”med landskaps-motiv” (Göteborgsmotiv?) i valörerna 3 respektive 1½ mark – och Ungersk gyllen 1568!

Om även Hild. 10 (och/eller originalet ovan) skall tillskrivas Willem Boy är, som sagt, mera osäkert. Se föregående artikel: – Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

Johan III (1568-1592)

  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt riksvapen, Johans valspråk = Hild. 7.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, utan inskription = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Liten = Hild. 15.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Mellan = Hild. 14.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Stor = Hild. -.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Oval = Hild. 16.

I privat ägo finns en unik Johan III-medalj (eller kanske snarare ett prov, eller en förlaga?) bevarad i en bly/tenn-legering (se bild ovan). Det som skiljer denna från alla övriga kända exemplar av Hildebrand 15, är att den helt saknar de sedvanliga dekorationerna på konungens harnesk. Studerar man de, ovan länkade, sexton olika exemplaren av denna medalj skall man finna att de INTE är ”gjutna och ciselerade”, som de så ofta omnämns som. Dekorationerna på harnesket är inte graverade, utan gjutna i originalformen. Däremot finns det flera bevarade medaljer som i senare tid blivit mer eller mindre (o)skickligt uppgraverade – helt enkelt i syfte att försök ”förbättra” hårt slitna exemplar. Detta är dock inget man kan lasta den ursprunglige konstnären för.

Att äldre sällsynta medaljer i senare tid förvanskats till oigenkännlighet genom hård uppgravering, finns det flera exempel på. Här till vänster ges tre exempel på detta:

Överst Johan III:s lilla kröningsmedalj 1569 i a) förlaga, b) originalgjutning samt c) ett antingen avgjutet eller hårt beskuret och uppgraverat exemplar, utan pärlkant.

I mitten Arvid Karlsteens fantastiska modell (skissartade medalj, i metall förevigad genom Nils Keder) över Olof Rudbeck d.ä. (1632-1702), utförd omkring år 1700, jämte en mycket hårt omgraverad avgjutning (kopia) av denna, beställd av en tysk samlare ca 1760 och graverad av en okänd hand.. Notera den förhöjda kanten och den handgraverade nya omskriften i nedsänkt relief.

Nederst tre olika exemplar av Cecilia Vasa-medaljen 1561. Den första möjligen ett original, den andra mycket hårt omgraverad (”förskönad”) både vad gäller porträtt och omskrift och den tredje beskuren (utan pärlkant) med nygraverad frisyr och omskrift.

Medaljen över prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, är både berömd och omdiskuterad. Originalet bär på åtsidan ett högervänt porträtt av den unge polske greven Jan av Teczyn (1540-1563), även omnämnd som Jan Baptist Teczynski, Jan Baptysta Tęczyński, Johan Tenczynski eller Johan av Tenczin. Det bästa (mest autentiska) exemplaret av denna medalj som bevarats till våra dagar, är gjutet i brons och finns i Hutten-Czapskis samling i Krakow i Polen. Även KMK i Stockholm har ett möjligt originalexemplar, även om exv. Lars O. Lagerqvist ifrågasatt om det verkligen existerar några original?

Bokstavsformerna på de mest autentiska exemplaren överens-stämmer väl med Willem Boys övriga medaljer. Notera speciellt hur han tecknar sina C. På de hårt uppgraverade (moderniserade) dito har detta och annan tidstypisk information dock helt gått förlorad. Den säregna grova pärlkanten (som Hedlinger långt senare ibland tog efter) är ett annat typiskt Boy-drag som kan noteras på alla hans medaljer. Den påstådda likhet med Steven van Herwijcks engelska medaljer 1562 (se Hemmingssons artikel i SNT 6-2021, sidorna 133-138, PDF, 4,58 MB), tycks mig väldigt långsökt. Speciellt i jämförelse med exv. Willem Boys porträtt av drottning Katarina Jagellonica 1569 (se bild t.h.). En annan parallell med Boy är det faktum att Cecilia-medaljen har exakt samma storlek som två av Willem Boys Johan III-medaljer.

Frånsidan till den senare, något mindre, Cecilia-medaljen, med ”Susanna i badet”, har eventuellt även den anknytning till Willem Boy – och hans tid i Antwerpen åren 1562-65 och 1566-68. Som Harald Widéen mycket riktigt påpekar i artikeln Kring Vasatids-medaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989), är det knappast Susanna, utan mera troligt Batseba som avbildas. Batseba (Bathsheba) som enligt Gamla Testamentet var hustru till kung David och moder till kung Salomo. Till vänster på bilden nedan ses ett verk av den berömde flamländsk renässansmålare Jan Matsys (ca 1510-1575) kallat: Batseba (Bathsheba) med kung Davids budbärare (medan kungen tittar från sitt tak), målad i Antwerpen 1562 – alltså vid tiden då Willem Boy vistades där. Notera likheterna med Cecilia-medaljen; den ”mycket fagra kvinnans” (spegelvända) pose, bakgrunden med berg och byggnader etc.

Jan Matsys (även Massys, Massijs, Metsys) var känd för sina historiemålningar, genrescener och landskap. Han fick också ett rykte som målare av den nakna kvinnan, som han målade med en sensualitet som påminner om Fontainebleau-skolan. Efter återkomsten till Antwerpen 1555 nådde Matsys höjden av sina konstnärliga bana. Han utvecklade en distinkt stil och behandlade ett antal ämnen som blev karakteristiska för hans arbete. Anmärkningsvärt är den viktiga roll som den nakna kvinnan och erotiken spelar i hans arbete. Han använde ofta gammaltestamentliga figurer som Judith, Susanna, Batseba och Lots döttrar som en ursäkt för att skildra kvinnor nakna.

Ur medaljsamlarens perspektiv känns ju varken frånsidan till Erik XIV:s ovan nämnda medalj (Hildebrand s. 26, nr 10), eller den på prinsessan Cecilias dito (Hildebrand s. 327, nr 1), som de hör ihop med åtsidorna. Förklaringen skulle kunna vara att de helt enkelt ursprungligen är reliefmedaljonger avsedda för silversmeder. I båda fallen (Erik och Cecilia) har original-medaljerna och juvelerar-medaljongerna fått anpassas något i storlek för att passa ihop. Även detta indikerar att det mera rör sig om juvelerararbeten än medaljkonst. I Jäders kyrka i Södermanland (Strängnäs stift) finns en praktfull silverkalk, daterad till sekelskiftet 1500-1600. Denna kalk har upptill fyra infällda medaljonger – varav en är identisk med ”Cecilia-Susanna-Batseba-medaljen”.

Sammanfattningsvis får vi väl konstatera att det i den svenska medaljkonstens begynnelse på 1560-talet inte fanns någon tydlig gräns mellan konstnärerna och juvelerarna. De första svenska medaljerna är i lika hög grad små smycken som medaljer. Så att dessa kungliga miniatyrkonstverk i ädla metaller, genom åren har ändrats, ”förbättrats” och kopierats, är därför inte speciellt förvånande.