Rar klipping blev plötsligt ännu rarare!

Varianter, som diverse ompunsningar och textvariationer, upptäcks hela tiden. Då och då dyker det till och med upp nya undertyper, som exv. mer eller mindre avvikande krontyper. Men att en helt ny mynttyp eller ett nytt årtal kommer i dagens ljus är, om inte unikt, så väldigt ovanligt. Beträffande Sveriges första kopparmynt, Gustav II Adolfs kopparklippingar 1624-27, kan jag faktiskt endast dra mig till minnes följande ”stora upptäckare” (under 70 års tid, 1927-97):

  • År 1927 upptäcker den mycket skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren i Skövde en ny mynttyp. Nämligen det hammarpräglade(!) ettöret 1625 med kluvet G – som lite drygt 60 år senare skulle attribueras till Nyköping. (Ottosson typ 20). Detta gjorde han i samband med katalogiseringen av apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavallis samling. Jämför Bobergs Mynthandel, Stockholm. Auktionskatalog 5, 1927, nr 109.
  • På en resa till myntkabinettet i Paris (La Bibliothèque nationale de France, Le département des Monnaies, médailles et antiques – dé ni! ”Ekonomiska museet”, f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm1977 upptäcker mynthandlarna Bjarne Ahlström och Bengt Hemmingsson en ny typ av halvöresklipping 1624 – en halvöring av fyrk-typ, skulle man kunna säga. (Ottosson typ 2). Detta skriver man om i föreningstidskriften Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) nr 7-1977 (PDF).
  • När Strandbergs Mynthandel i Stockholm kommer ut med sin 16:a lagerlista 1979 slänger sig Sven Ljunglöf i Lerum (myntsamlare, tidningsman och senare auktionsförrättare) genast på telefonen. Han har nämligen upptäckt en ny mynttyp; en valsverkspräglad(!) halvöresklipping 1625 med årtalet 25 (istället för det normala 1625 = SM 128). Kvalitén är satt till 1+/01 och priset till 2.400 kr. Ljunglöf publicerar upptäckten i Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer nr 1-1980 och får även ett givet motiv till sitt exlibris. Ett knappt decennium senare skulle det visa sig att myntet emanerar från myntverket i Nyköping. Jämför Antikören auktionskatalog 6, 1988 och 16, 1995 (Ottosson typ 21).
  • I samband med utarbetandet av Antikören auktionskatalog 9, 1990 upptäcker undertecknad en helt ny mynttyp bland inlämnade mynt. Ett hammarpräglat(!) halvöre med helt (fyrsiffrigt) årtal 1625. Ett riktigt dåligt, hårt korroderat exemplar, men för den invigde fullt identifierbart. Antikören auktionskatalog 9, 1990, nr 330. (Ottosson typ 19). Resultatet (3.900:- +12,5%) överraskar den göteborgske samlaren som var helt ovetande om sitt mynts sällsynthet. Två år senare dyker ett andra exemplar upp – på en auktion i München 1992 – i kvalitet 01/0!! Fax-bud i sista minuten. Den pryder omslaget på Mynttidningen nr 4-1996.
  • I Mynttidningen nr 3/4-1997 presenterar Håkan Widjestrand (myntsamlare, skribent och kopparentusiast) ett hammarpräglat Nyköping-öre 1626(!) Ett tidigare okänt årtal av Appelgrens upptäckt 1927 och det enda öret 1626 som saknar ram. Det då unika exemplaret är i väldigt dåligt skick, men såväl årtalet som myntorten är odiskutabel. I juni 2011 dyker ytterligare ett exemplar upp – på Tradera! – i mycket bättre skick! Detta ligger sedan dess i undertecknads samling. Priset blev endast 8.250 kr (bud: 33.333 kr) p.g.a. att ”det saknade tillräckligt motbjudande personer”. Bland underbidders fanns bl.a. HW, PGC och RL. Efter kontakt med säljaren visade det sig att myntet var inköpt hos Gösta ”Baronen” Andersson i Göteborg i början av 1970-talet – för 675 kr!

När referensverket ”Sveriges Mynt 1521-1977”, av herrar Ahlström-Almer-Hemmingsson, utkom 1976, innehöll det 15 typer av kopparklippingar. I undertecknads katalogisering 1995 (Antikören auktionskatalog 16) har detta utökats till 25 typer! Anledningen till ”upptäckten av tio nya typer” är att man före 1988/1995 inte kunde skilja de klippingar som präglades i Säter från de som tillkommit i Nyköping. Tidigare kunde alltså endast ett fåtal mynttyper attribueras till en myntort, antingen Säter (1624, Ottosson typ 1-3) eller till Arboga (1626-27, Ottosson typ 25). Övriga (drygt 20 typer!) betecknades då som präglade i ”Säter eller Nyköping”. Sedan ett drygt kvartssekel tillbaka kan samtliga kopparklippingar inplaceras på sina respektive myntorter! Här kan du läsa med om hur detta gick till – och hur det mottogs.

Igår fick jag anledning att plocka fram min gamla kartotekslåda, som en gång i tiden var ett fantastiskt hjälpmedel i min klippingforskning. På den tiden gick jag igenom alla auktionskataloger jag kunde hitta och fick på så sätt en mäktig klippingsamling – på kartotekskort. Tyvärr har väl intresset för att forska svalnat betydligt sedan 1990-talet (det brukar dessvärre ta 50-100 år för myntsverige att ta till sig forskning), så att påstå att registret är ”up-to-date” vore allt att slira på sanningen. De senaste 20 åren har jag istället samlat bilder i datorn, eller snarare datorerna – har säkert avverkat ett dussin. Slutsatsen blir väl att det är enkelt att ”samla på sig”, men fan så svårt att hålla ordning på allt – i ”det papperslösa samhället”. Å andra sida kan vi idag enkelt producera och publicera högupplösta färgbilder, till skillnad från förr, då man hade ett jäkla jobb med att få fram grovrastrerade svart-vita bilder i skala 1:1.

Anledningen till att jag fick ta mig i kragen och uppdatera min information om den 1979 upptäckta mynttypen på Sven Ljunglöfs exlibris, är en kort artikel i SNT 6-2020 som landade i brevlådan i tisdags eftermiddag. Dan Carlberg (pollettsamlare och auktionsansvarig på myntklubben i Stockholm, Svenska Numismatiska Föreningen) skriver några rader om en upptäckt han gjort ”för någon tid sedan”. Upptäckten i sig är värdefull och borde gjorts redan i januari 2019, då Lennart Castenhag lär ha uppdaterat sin hemsida. Det är synd att Carlberg inte förmår att göra en objektiv sammanfattning av sin observation. Antipatierna tar över och den numismatiska logiken uteblir fullständigt. Med framförda argument motsäger han sig själv och framstår dessvärre som en irriterad amatör med tendenser till mindervärdeskomplex. Det är synd, för sakfrågan är både intressant och viktig.

För 25 år sedan (1995) kände jag till två exemplar av det valsverkspräglade Nyköpings-halvöret 1625 med tvåsiffrigt årtal 25. Idag känner jag nio ex. Här följer en kronologisk lista med ”slaskbilder” direkt från datorn:

1. Strandbergs Mynthandel, Stockholm. Lagerlista 16, 1979, nr 61. Beskriven som en vanlig SM 128. Klassad 1+/01. Pris 2.400 kr. Köpare: Sven Ljunglöf, Lerum.

2. Thörnströms Mynthandel, Linköping. FriMynt i Helsingborg 1990. Från en gammal samling. Medföljande maskinskriven etikett. Beskriven som en vanlig SM 128. Köpare: Ulf Ottosson, Göteborg.

3. Myntmästaren, Göteborg. Myntauktion 50, 2007, nr 46. Korrekt beskriven. Såld för 10.000 kr +12,5% provision. Köpare: Lars Ekqvist, Älvsjö. Senare utbjuden men osåld (3.000) på SNF/MISAB auktion 10, 2014, nr 786.

4. A. H. Baldwin & Sons Ltd. London, auction 57-58, 2008, nr 684. Bristfälligt beskriven. Såld i en post tillsammans med ett Säter-öre 1625 HP (Klubbat £240). Köpare: Antikören KB, Alingsås. Såld på Tradera 2019-04-30 för 49.000 kr.

2008 kände jag alltså till fyra exemplar – och jag hade ägt dem alla.

5. Internetauktionen eBay 2010-04-08. Okänd säljare. Beskriven som ”Sweden, ½ ore 1625 klippe Gustav II Adolf.” (16,40 gram). Senare publicerad på Sonesgarden.se (Castenhag) 2018-08-09 – med kommentaren: – ”Nu finns Ottossons alla 25 mynttyper med i förteckningen.”

6. Internetauktionen eBay i mars 2012. Okänd säljare. Beskriven som ”1625-1627 Sweden Kingdom 2-ore-klipp”. Köpare: eBay-alias ”rackarn1”.

7. Erik Lie, Göteborg. Bild skannad och mejlad i juli 2012. Inköpt kort dessförinnan. Ingen uppgift om proveniens. Även avbildad i SNT 6-2020, s. 140.

8. J. Pederssen Mynthandel, Helsingborg. Fotograferad av Peter Österlund och mejlad till undertecknad ”för expertutlåtande” i september 2015.

9. Lennart Castenhag, Sonesgården. Ingen uppgift om proveniens. Bilden märkt med: ”Från privat samling”. Avbildad även i SNT 6-2020, s. 139.

Notera att ALLA de gamla storsamlarna saknade detta mynt och att varken Hirsch, Ahlströms eller MISAB någonsin sålt ett dylikt.

Lika som bär! – stöpta i samma form …?
Det av Castenhag nyligen publicerade exemplaret (nr 9 i listan ovan), som tills nu undgått mitt bildinsamlande, uppvisar slående likheter med nr 2 och 7 i samma lista. Man kan utan tvekan tala om exemplarspecifika detaljer som inte hör hemma i 1600-talets valsverksprägling. ”Mynten är helt lika”, som Carlberg uttrycker det. I nästa andetag ändrar han sig dock och hävdar istället motsatsen: – ”Det framstår som uppenbart att det exemplar som Castenhag visar har utgjort förlaga för den bedrägliga gjutningen”. Nu verkar han istället hävda att två av de tre ”helt lika mynten” är skiljaktiga från det tredje. Det senast upptäckta exemplaret (helt utan proveniens) betecknar Carlberg ”av bilderna att döma som äkta”, medan det först upptäckta, från en äldre samling, med proveniens åtminstone 40-80 år tillbaka i tiden, avfärdas som en ”omedelbar” kopia – ”med avsikt att lura samlare”.

Så här beskriver Carlberg händelseförloppet: – ”För en tid sedan gjordes en inlämning till Myntauktioner i Sverige AB … Omedelbart när jag började examinera myntet fattade jag misstanke om att myntet kanske inte är äkta.

Det är tydligt att Carlberg ”för en tid sedan” inte hade tillgång vare sig till kamera eller mobiltelefon. För då hade han ju kunnat dokumentera sin fiktiva och ”omedelbara examination” av exemplar nr 2. Långt senare får han i juni 2020 kika på exemplar nr 7 (Ex. Erik Lie 2012) och då är mobilen med. Carlberg upptäcker då (alternativt får sig förevisat?) likheterna med det exemplar (nr 9 i listan) som Castenhag nyligen publicerat.

Hårt korroderade (plåt)mynt i dåligt skick är de som är allra svårast att skilja från dito avgjutningar. Speciellt i det fall de senare är efterbehandlade (slipade, trumlade och patinerade). En tumregel är att djup korrosion ”äter” sig ner i metallen och bildar urgröpningar/porigheter, medan avgjutningar istället uppvisar en knottrig yta – ibland även i kombination med spår av luftbubblor, som bildat små gropar i gjutningen. Nedanstående fotomontage illustrerar detta. Klumpigt gjutna kopior med knottrig yta och enstaka luftbubblor. Alla stöpta i samma form. Det förstorade exemplaret t.v. såldes som äkta av Carlbergs MISAB på auktion 16, nr 694, så sent som i september 2015.

Om han får säga det själv, är Carlberg en hejare på att avslöja falska mynt genom ”omedelbar examination”. – Imponerande! – Men är det trovärdigt? Nej, inte speciellt. Med tanke på det stora antal gjutna medaljkopior som numera under bedrägliga formuleringar saluförs på SNF/MISAB:s IT-auktioner, är Carlbergs höga svansföring allt annat än trovärdig. Har skrivit om detta upprepade gånger både här på Myntbloggen och FaceBook, men SNF skiter högaktningsfullt i sin egen policy!? – Dubbelstandard och hyckleri på hög nivå. Eller? Kan det vara så prekärt att man helt enkelt inte KAN avslöja gjutna kopior? Den gjutna ”Säter-fyrken 1624” ovan är känd sedan länge, men detta var inte den enda gjutna kopian på MISAB 16. På samma auktion såldes även en minst lika dålig gjuten kopia av en Malmö-klipping (18 penningar) U.år (1518-23). Köparen verkar märkligt nog varit Carlbergs upphöjde kamrat, ”den framstående kopparsmyntkännaren Lennart Castenhag. Lyckligt ovetande.

Bilden ovan visar ett litet urval av undertecknads falskmyntsamling. Samtliga utom fyra är gjutna kopior (tre präglade, en galvano). En del är gjorda efter ett äkta original, andra efter avbildningar i litteraturen. Den senare kategorin är oftast lättare att avslöja, då stilen allt som oftast avviket högst väsentligt. Ändå slipper det då och då igenom riktigt usla förfalskningar även hos landets dominerande auktionister. Kanske hade man vid författandet till Ahlström auktion 71, 2004, lyckats förlägga Mynthandlarföreningens falskmyntpärm? På nedanstående bild finns överst ”en kompis” till Ahlströms 1627:a; en halvöring utan årtal, med ram och rättvänd valör (original existerar ej), såld som äkta på SNF-auktion på 1990-talet. Ännu en dålig kopia i samma naiva stil är känd – nämligen halvöret 1626 med valören 2/1 (se bild 3).

När Carlberg, i sin iver att förminska sin Nemesis, skriver att de 2-3 tvivelaktiga exemplaren av den ”rara klippingen” är framställda ”med avsikt att lura samlare”, glömmer han bort en sak. – Mynttypen var helt okänd fram till slutet av 1979. Ingen visste att den fanns. Ingen visste att den emanerade från Nyköpings myntverk. Och ingen visste hur sällsynt den var. – Så varför då förfalska den ”med avsikt att lura samlare”? Carlberg förutsätter alltså att kopiorna är gjorda EFTER att typen blev känd och eftertraktad bland samlare. Men i så fall måste det ju vara de provenienslösa exemplaren, nr 7 (2012) och 9 (2019), som är falska? Eventuellt (men alls inte säkert) med nr 2 som förlaga? Carlberg resonerar återigen emot sig själv. Undertecknad anser att man bör betrakta alla tre som misstänkta kopior tills dess man analyserat material och ev. provenienser mera noggrant. Att Carlbergs framlagda ”tillkomsthistoria” inte håller måttet är emellertid fullt klarlagt.

En mera troligt förklaring till denna ”poriga trios” tillkomst, kan nog i princip ”alla som har åtminstone lite erfarenhet av våra äldsta kopparmynt” lista ut. Det är nämligen väl bekant att innan herrar Ljunglöf (1980) och Ottosson (1988/1995) förde forskningen framåt genom att publicera typ och myntort för ”det i Nyköping valsverkspräglade halvöret 1625 med förkortat årtal” (Ottosson typ 21), kunde man varken skilja på tillverkningsmetoderna eller myntorterna för 1625 års halvöresklipping. Det är alltså full möjligt att det någonstans funnits ett (felbestämt) valsverkspräglat original som en gång i tiden helt enkelt tagits för ett vanligt hammarpräglat Säter-halvöre 1625 (Ottosson typ 3). Då får vi istället ett scenario med en betydligt äldre kopia av de kategorier som vanligen tillverkades, för sisådär en 100-150 år sedan, åt skolor och läroverk (för att användas i undervisningen) eller museer och andra samlare (för utställningar eller för att fylla luckor i samlingar). Det hårda slitaget är kanske rent av naturligt och inte konstgjort?

Summan av kardemumman är hur som helst att vi från och med nu får betrakta denna rara mynttyp som känd i sex exemplar (istället för nio). Ett mycket vackert exemplar, ett fullgott exemplar samt fyra riktiga fulingar.

Ulf Ottosson

Glad Påsk!

FÖRENINGEN HÖNSSKÖTSELNS VÄNNER, GÖTEBORG, utdelade 1904.
Medaljerna möjligen graverade av Julius Husborg (född 1861) i Stockholm?
Sirlig gravyr anno 1904: 1:a Pris för Påfåglar resp. 2:a Pris för Hönshusmodell.
Läs mer om dessa medaljer i SNT 3-2007 och på vår FaceBook-sida.

Med detta önskar vi läsare, kunder och kollegor en riktigt GLAD PÅSK!

 

Skottpengar!

I år är det skottår och idag är det skottdagen. Och jodå, det snöar! Men jag bryr mig inte om att skotta … för tids nog tar han som lagt dit snön också bort den. 😉

Skottpengar … utbetalades förr i tiden till jägare som en premie för att uppmuntra till jakt på djur som betraktas som skadedjur, framför allt olika rovdjur. I 1634 års jaktstadga infördes skottpengar på varg och björn i hela landet.

Skottpengar … skulle man kanske också kunna kalla mynten på bilden ovan. Det är i alla fall exempel på pengar med skotthål i. Skulle inte tro att de, likt i en amerikansk västern, beskjutits uppkastade i luften, utan snarare uppställda mot gärdsgårdsstaketet. Tre fullträffar är det emellertid.

Medaljen som skymtar i bakgrunden är Lea Ahlborns mästerliga skapelse till minne av Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings 25-årsjubileum 1885 (Olsén 291, Ø 51 mm). Åtsidan visar tvenne ovala medaljongen med kungarna Karl XV och Oskar II. På frånsidan ser vi omskriften: I FRED FÖR FREDEN samt en kvinna (Sverige) i antik dräkt, stående framför ett liggande lejon som vaktande en glob med Sveriges tre kronor, överräckande en ekkvist till en skarpskytt i full mundering.

Nämnda mynt och medaljer vilar på en bemålad modell (väggmedaljong, Ø 276 mm) i gjutjärn av Lea Ahlborns likaledes omnämnda medalj.

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

22. Medaljkonstnärerna

Samla mynt – Mynt- och medaljkonstnärerna. Var de också samlare? Och/eller numismatiker? Ja, i många fall var de faktiskt det. Vi vet till exempel att ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (1647-1718) hade en samling medaljer. – En studie- eller referenssamling skulle man kanske kunna säga. Det har naturligtvis alltid varit viktigt för konstnärer att skaffa sig influenser och erfarenheter genom att studera andras verk. Och inom detta speciella hantverk var det nog en stor fördel att ha med sig en god portion av det vi idag inkluderar i begreppet numismatisk kunskap.

Redan på 1700-talet skapades en tradition där en nytillträdd chefsgravör hedrade sin föregångare genom att formge en medalj över densamme. När schweizaren Johan Carl Hedlinger (1691-1771) kom till Sverige 1718 för att ersätta Arvid Karlsteen, gav han i samarbete med Nils Keder ut en medalj över Karlsteen 1725. Hedlingers främste lärjunge i sin tur, Daniel Fehrman (1719-1780), förärade sin läromästare en liten fin porträttjetong 1745. Och när så småningom Fehrman den äldre kom att efterträdas av Fehrman den yngre, d.v.s. sonen Carl Gustaf Fehrman (1746-1798), gjorde han 1783 en medalj över fadern, med en antik brinnande oljelampa på frånsidan. I modern tid har denna tradition förts vidare av exv. Adolf och Erik Lindberg och Leo Holmgren.

För att kunna se framåt, måste man också känna till historien och kunna blicka bakåt.

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

20. Samla Mynt – Sedlar

Samla mynt – Sedlar – vem samlar inte på det!? Inom ”myntsamleriet” finns det massor av samlare som ägnar sig åt sedelsamlande. Själv är jag inte en av dem, men har full förståelse för de som tycker detta är ett fascinerande område. Vet inte riktigt varför jag aldrig fastnat för sedlar? Kanske av samma orsak som jag tidigt valde bort frimärkssamlandet? – Man kan ju inte sitta i tvärdrag! 😉

Precis som med myntsamlande är det vanligt att man i första hand samlar det egna landets utgåvor. Sverige kan stoltsera med världens äldsta centralbank, Rikets Ständers Bank, grundad redan 1668, och som sedermera blev Sveriges Riksbank. Så det finns ganska mycket att samla på bara inom landet. Äldre sedlar bjuder t.ex. på många lärorika lektioner i mynträkning. Visste du att det finns en papperssedel som kallades för ”plåt”? – 6 daler KM (kopparmynt) 1743-76 … som motsvarade 2 daler SM (silvermynt) … som var ett plåtmynt … som långt tidigare (1681) motsvarat 1 riksdaler. Mer om detta kan du läsa i dessa två fantastiska allmännumismatiska böcker:

  • ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby, 2000.
  • ”Vad kostade det” av Lars O. Lagerqvist, 2011.

När det gäller all världens sedlar är förutsättningarna även här likartade de som gäller för mynten. Man kan välja att samla vissa länder eller en hel kontinent. Eller så kan man välja ett friare tillvägagångssätt och motivsamla. Litteratur är givetvis ett måste oavsett om man skaffar referenskataloger som Krauses World Paper Money (sedelsamlarnas motsvarighet till World Coins) eller om man väljer att söka sig fram via internet istället.

Avslutar med en länk till en trevlig svensk sedelsida – Sedelmynt.se – som är både allmän, innehållsrik och supernördig på en och samma gång. Älskar kalenderbitare!

19. Samla Mynt – Polletter

Samla mynt – Polletter (eng. token) finns av många olika slag. Vad är en pollett? Ja, den korta förklaringen är väl att det är ett slags värdebevis. Det kan vara ett lokalt betalningsmedel eller myntsubstitut, men även ett bevis för utfört arbete, levererade varor, erlagd avgift eller berättigande av förmån etc. Flera definitioner finner du på Svenska Pollettföreningens hemsida.

Polletternas användningsområden har genom historien varit omfattande, varför många väljer att specialisera sitt samlande. Att samla på allt från antikens bordellpolletter, engelska medeltida brödpolletter och äldre svenska brukspolletter, fram till dagens kundvagnspolletter från parkeringsplatsen eller golfpolletter från drivingrangen, kan bli ett väl stort område. Många väljer därför att specialisera sig – på exv. transportpolletter Göteborgs-polletter eller varför inte mjölkpolletter, danspolletter eller reklampolletter? Områdena är närmast oändliga.

Förutom uppdelningen i alla möjliga typer av polletter, såsom exv. spårvagnspolletter, gaspolletter, ångslupspolletter, kyparpolletter etc. är det inte ovanligt att man väljer att göra sina avgränsningar rent geografiskt. Man samlar alltså polletter från Bohuslän eller från Stockholm. Mycket av referenslitteraturen på området är också uppdelad på landskap och större städer. Pollettföreningen bjuder på lite litteraturtips på denna sida.

När det gäller utländska polletter finns massor av information och ett gediget utbud av allehanda polletter tillgängligt på nätet. När det gäller svenska är det av lätt insedda skäl mera sparsmakat. Förutom nämnda pollettförening kan vi dock tipsa om en nystartad FaceBook-sida (privat grupp) som kort och gott heter: Pollettsamlare.

Trots att polletter är ett enormt stor område, förekommer det naturligtvis pollettsamlare ändå vill ”vidga vyerna” och söker sig vidare mot periferin. Av denna anledning finns det pollettsamlare som även ger sig på räkne- och spelpenningar (jetonger), lek-/spelmynt, casinomarker, hundskattemärken m.m. Ja, till och med det moderna fenomenet lokalmynt kan inkluderas om så önskas. Oavsett vilket eller vilka områden man fastnar för, kan jag utlova mycket nöje och en mycket stor portion spännande kulturhistoria.

18. Samla Mynt – FinnFemFel

Samla mynt – Felpräglingar – när typ-, årtal- och variantsamlande inte räcker till.

Vill börja med att be om ursäkt för gårdagens missöden. Det var inte alls vår plan att skitföretagen Bjärke Energi och Bredband2 skulle ”få reklam” i vår adventskalender. Efter ett rekordlångt avbrott (27 timmar!) av bredbandsleveransen börjar vi nu komma ikapp oss. De flesta e-mejl är besvarade, inbetalningar kontrollerade och beställningar expedierade. Skönt! Även om det är lite trist med allt merjobb som skapas bara för att andra inte förmår göra det jobb de utlovat och fakturerat. Skällbrev är skickat!

Så, nu kan vi äntligen börja ägna oss åt lite numismatik igen! 🙂 

Har samlat drottning Kristinas kvartsöringar (fyrkar) sedan 1980-talet. Att lägga upp en årtalsserie från 1633 till 1654 är inga större problem. Mynttypen tillhör, tillsammans med Karl XI:s sesslingar (1/6 Öre SM 1666-1686), 1600-talets allra vanligaste mynt. Kristina-fyrkar präglades i valsverk på följande tre myntorter:

  • Nyköping 1633-1636
  • Säter 1635-1642
  • Avesta 1644-45 samt 1653-54

Detta betyder att man åren 1635-36 präglade kvartsören parallellt i både Nyköping och Säter. De som följer Myntbloggen vet naturligtvis redan hur man skiljer dem åt, men för nytillkomna kan vi avslöja att de från Nyköping har ”grov stil” och de från Säter ”fin stil”.

En riktig samlare strävar ju hela tiden efter att utveckla sitt samlande, så efter årgångar, typer, undertyper och varianter … blev nästa steg att leta typiska tillverkningsfel. På den mindre av brickorna ovan visas några exempel på olika fel som har med tillverkningen att göra; utstansningsfel, snedcentrering, valsklumpar samt ofullständig, förvriden eller tillplattad myntbild. Det sistnämnda fenomenet förmodligen tillkommet genom att härdningen gått ut valsen p.g.a. den överhettning friktionen orsakat.

Är man tekniskt intresserad kan dylika mynt vara väldigt intressanta, eftersom de kan avslöja dåtidens teknik och dess brister. Många frågar sig hur man kunde släppa ut så undermåliga mynt i cirkulation? Borde de inte ha kasserats? Jo visst, det kan man absolut tycka. Förklaringen är nog en kombination av höga produktionskrav och låga kvalitetskrav. – Lite som vissa bredbandsleverantörer av idag … 😉