Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen horn impression of medal, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.

Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

För sisådär en 25 år sedan eller så visade en kund upp en väldigt intressant renässansmedalj i butiken på Stureplatsen i Göteborg. En stor pampig sak avbildade den berömde florentinske affärsmannen och politikern Cosimo de Medici (1389-1464). Det märkliga med denna medalj var dels att inskriptionen var spegelvänd – och dels att den var tillverkad av horn! Lätt transparent kohorn!

Intressant nog finns det en världsberömd målning, kallad ”Portrait of a Man with a Medal of Cosimo the Elder” (1474-75), av Sandro Botticelli (1445-1510), där just denna medalj figurerar. Den har till och med hornmedaljens ljusa färg. Hur kan detta hänga ihop? Är detta en förlaga till medaljen? Kan man ha använt transparent horn som hjälpmedel för att skulptera medaljen? Varför är omskriften spegelvänd?

Originalmedaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) är gjutna i brons och silver och  tillkomna straxt efter hans död. Det finns faktiskt i TRE olika utföranden (ovan t.h.):

  • MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, father of his country.
    PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. Brons Ø 74 mm. The original, commisioned by Piero in commemoration of his father, has an allegorical figure of Florence on the back. P.P.P. = Princeps Pater Patriae (Primvs Pater Patriae).
  • COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P = Cosimo de Medici, father of the republic. PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. a) Silver Ø 37 mm och b) Brons Ø 78 mm. A second version was coined in his honour by the order from the officials of the Commune of Florence, after the Signoria officially granted the title (Princeps Pater Patriae) through a decree dated to March 16th 1465. The later version specifying that Cosimo was given the title “Father of the Country” by public decree via the inscription: COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P.

Studerar man Botticellis målning lite närmare ser man att medaljen ifråga är nr 1 ovan. Huvudbonaden bryter omskriften och bröstavskärningen är väldigt hög. Man kan till och med förnimma några av bokstäverna i omskriften. Och dessa förefaller inte vara spegelvända. Det är alltså originalmedaljen från 1464 som stått modell för Botticellis målning.

Horn-medaljen å andra sidan visar en högre, mera komplett bröstbild med ett centrerat porträtt. Själva huvudet är betydligt mindre än på målningens medalj. På ett sätt mera proportionerlig och ”bättre” utförd, men kanske också lite stelare och ”mindre charmig”. Förklaringen till detta dök upp åtskilligt år efter att jag först – och väldigt hastigt – sett min första horn-medalj, en gång på 90-talet.

Och inte förrän jag i slutet av förra året, ett kvartssekel senare, fick återknyta bekantskapen med nämnda horn-medalj (via en mejlad bild), kunde jag slutgiltigheten bekräfta mina misstankar om dess ursprung. Det skulle visa sig att den var 275 år yngre än originalet.

Även denna medalj är gjuten (mäter hela Ø 86 mm) och ingår i en större serie över Toscanas regenter som den italienske medaljkonstnären Antonio Selvi (1679-1753) gav ut med början 1740. Man vet att Antonio Francesco Selvi kom till Florens 1698 och att han var elev hos skulptören Massimiliano Soldani-Benzi (1656-1740). Selvi var i första hand en tillverkare av bronsmedaljer och det förefaller som merparten (alla?) var gjutna. Mest känd för eftervärlden har han blivit för sin stora serie medaljer över familjen Medici.

  • ITALY. Florence. Cosimo de Medici (1389-1464). Cast bronze medal by Antonio Selvi, after 1740 (from his series on Tuscan rulers announced in 1740).
    Obverse: Bust right. MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, first father of his country. Reverse: SEMPER, three interlinked finger rings (arranged as Borromean rings). Brons Ø 86 mm.

Frågan om hur Antonio Selvis gjutna bronsmedalj från 1740-talet hör ihop med den spegelvända horn-medaljen … kommer jag att återkomma till i del 2 av denna artikel. Då skall jag även försöka visa hur det lite udda materialet kohorn kunde användas för att producera gjutna medaljer … en bortglömd teknik …?

Sverige och kopparmyntningen i Spanien på 1600-talet

I slutet av Filip II:s regering i Spanien började man år 1597 prägla små skiljemynt av s.k. vellon (nästan ren koppar) i valörerna 1, 2 och 4 maravedis. I Segovia skedde präglingen i ett vattendrivet valsverk man köpt från Tyskland 1584. Även under efterföljaren Filip III myntades dessa valörer åren 1598-1602, varefter man istället utgav dubbla valörerna i samma storlek och i ren koppar, åren 1602-1626 (de sista åren under Filip IV 1621-1626).

I samband med denna 50%-iga devalvering (den 13 juli 1602) började man (den 18 september) 1603 att kontramarkera äldre mynt (i statens ägo) i samma anda, d.v.s. 4 maraverdis blev 8 maravedis o.s.v. Detta fortgick tills slutet av 1606 och det har beräknats att staten härigenom gjorde en nettovinst på över 875 miljoner maravedis. Och då det gick 34 maravedis på realen borde detta motsvara drygt 25 miljoner real eller 3,2 miljoner ”piece of eight”, Spaniens världsberömda handelsmynt om 8 realer i silver.

Under 1620-talet präglade Spanien enorma mängder kopparmynt, vilket ledde till att världsmarknadspriset på koppar steg markant. Under 1625 började man emellertid att omvärdera kopparmyntningen och den 31 maj 1626 inställdes all prägling av kopparmynt i Spanien. Först 35 år senare upptogs vellon-mynten igen. Denna gång valsverkspräglade 2, 4, 8 och 16 maravedis 1661-1664 med porträtt av Filip IV.

  • Spanien. Philip III. 4 Maravedis 1601. Vellon. Valsverkspräglad. C/m ”VIII” (1603).
  • Spanien. Philip III-IV. 4 Maravedis 1620-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).
  • Spanien. Philip III. 8 Maravedis 1607. Koppar. Valsverkspräglad.
  • Spanien. Philip III-IV. 8 Maravedis 1602-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).

Notera att präglingen bedrevs PARALLELLT, både med den nya valsverkstekniken och den gamla primitiva, men billiga, hammarpräglingen – precis som i Sverige under myntningen av kopparklippingar 1625-1627. Den i högsta grad varierande präglingskvaliteten har alltså ingenting med kunskapsbrist att göra, utan hänger helt och hållet ihop med ekonomiska överväganden. Spaniens s.k. Cob-mynt lär t.ex. gått på export till Amerika och många svenska HP-klippingar har bevisligen hamnat i Östeuropa, Ryssland och Baltikum.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Kungen insåg naturligtvis vilken jättepotential som låg i möjligheten av en manufaktur för spanska kopparmynt. Vid samma tid visade även det franska sändebudet, Des Hayes, intresse för att köpa svensk koppar (Wittrock 1919). Att de spanska köpmännen hellre ville slå kopparmynt än köpa kopparplåtar kan möjligen ha att göra med det förbud mot införsel av ”vellon” (nästan ren koppar) som den spanske kungen Filip IV, med hot om stränga straff, införde i oktober 1624 (Linder 1937). Kanske var det så att ”valuta” var undantaget från detta förbud? Ja, kanske var det till och med så att man företog en svensk ”försöksmyntning” av kopparmynt i syfte att få sälja blindmynt eller färdiga mynt till Spanien och/eller Frankrike? Om så, varför inte skicka med ett varuprov? Men hur skulle de slarvigt slagna reguljära svenska klippingarna 1624-25 uppfattas i utlandet? Kanske behövde man ett bättre ”varuprov”…?

Kung Gustav II Adolf hade i detta läge all anledning att se positivt på kopparens export- och förädlingsmöjligheter. Den 10 januari 1625 bestämdes om den optimistiska myntordningen att slå 150 daler (4.800 öre) per skeppund (136 kg). Detta motsvarar ett internationellt kopparpris på inte mindre än 92,3 riksdaler och kan alltså ses som ett slags minimipris (Wolontis 1936). Fick man inte detta exportpris, så slog man egna inhemska mynt istället. Och gjorde på så sätt ”kopparen rar” på den internationella marknaden. Myntordningen innebar att de då (tidigt 1625) aktuella valörerna 1 fyrk (1/4 öre), 1/2 öre samt 1 öre skulle väga ca 7, 14 och 28 gram. Den högsta spanska kopparvalören var då 8 maravedis 1602-26 med vikten 6,57 gram.

Utvecklingen i Sverige gick emellertid mot högre valörer. Sveriges första kopparöre är Säter-öret 1625 ”med 1624 års kronor” (Ottosson 13, krontyp D) som kan antas ha präglats alldeles i början av 1625. Redan i början av mars samma år verkar fyrk-präglingen vara ett avslutat kapitel (Ottosson 1996) och i mitten av samma månad började man i Säter hammarprägla tvåöresklippingar utan ram (Ottosson 19, 1995).

Bilden ovan visar en hammarpräglad tvåöring 1626 från Säter (t.v.) och en valsverkspräglad dito från Nyköping (t.h.).

Under andra halvåret 1625 föll kopparpriset drastiskt, vilket ledde till kraftigt ökad myntning. Allt enligt strategin; för lågt världsmarknadspris = ökad inhemsk myntning. 1625 års överlägset vanligaste Säter-mynt är öret 1625 med kronor av typ E och utan ram (Ottosson 15). Typen bör därför vara slagen under sommaren och hösten 1625. Även i Nyköping slogs hammarpräglade klippingar, men i betydligt mindre skala. Först under hösten 1625 kom man igång med valsverkspräglingen av, först halvören utan ram, sedan ettören med ram (Ottosson 57-51). I slutet av året kom även Säter så smått igång med valsverkspräglingar, i och med det mycket rara typen ”med S i pilvinklen” (Ottosson 42), vars valsar graverats i Nyköping. I och med detta får Säter-mynten en inramad myntbild. Märkligt nog får även (de fortsatt slarvigt slagna) HP-klippingarna från Säter ramar vid årsskiftet 1625-1626, vilket kan tyckas omotiverat. Samtidigt fortsätter man i Nyköping att slå hammarpräglade ören utan ram även 1626.

Det finns en lång rad skäl som talar för att den s.k. provmyntserien från Säter 1625 med ”spanska skölden” som toppvalör, präglats mycket tidigt på året. Förekomsten av fyrken och avsaknaden av tvåöret talar t.ex. för januari-februari 1625. Att man endast använt ett stamppar per valör talar för en mycket begränsad upplaga. Kanske bara några tusen exemplar – ett dagsverke för myntverket i Säter. Frågan är bara VARFÖR den präglats? Är det frågan om ”provmynt”? Eller är det en ”teknisk försöksprägling”? Eller är det rent av ett ”varuprov” för potentiell kopparexport?

Ulla Linder skriver 1937 att Sverige troligen ”exporterat koppar till Spanien redan före 1625”. (NNÅ 1937). Vi vet också att drottning Kristina år 1642 gav tillstånd att ”låta mynta ostämplade penningar” och att man 1654 till och med slog franska mynt i Avesta. Tio år senare besökte myntmästare Isaac Kock, adlad Cronström (1620-1679), England för att försöka sälja svenska blindmynt – högst sannolikt med ovan avbildade ”provmynt” (1663) att uppvisa som varuprov. År 1665 slogs en liten medalj (med likvända sidor!) i England som några år senare (1672) kom att bli modell för Englands första kopparmynt; Charles II:s farthing (1/4 penny) slagna åren 1672-1676 samt 1679 (med motvända sidor!). Samtliga dessa är bevisligen slagna på svenska Avesta-bindor.

Myntliknande medaljer anno 1628

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800I föregående blogginlägg, om valsverkspräglade kopparmynt, visade en av illustrationerna ett uppslag ur Antikören Lagerlista 24, från 1992. Längs ner i mitten på sidan 20 ses frånsidan av en myntliknande medalj över (eller från?) myntmästaren Markus Kock (1585-1657). Illustrationen är hämtad från referensverket över Sveriges enskilda medaljer (personmedaljer), författad av Bror Edvard Hyckert  (1848-1910) med titeln: ”Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor”, Numismatiska Meddelanden XVII, Stockholm 1905-15. Tyvärr avbildas endast frånsidan av denna rara medalj, så exakt hur åtsidan ser ut …

Markus_Kock_Hyckert I-37_1200

… kände jag inte till när första utkastet till denna artikel skrevs för sex veckor sedan. Men eftersom jag minns att jag talat med Jan-Olof Björk om saken för ett tjugotal år sedan, och han då nämnde att ha fått bilder från KMK, skickade jag lite ”på vinst och förlust” iväg ett mejl till honom. Fick omgående svar och kan därför visa båda sidor av denna rara medalj – och därmed avslöja dess gravörstil. – WOW!! Hade inte väntat mig en rak sköld med voluter, även om detta ju faktiskt finns på halvörena redan 1627.

Kopparmyntsamlaren känner naturligtvis genast igen motivet, med den stående gripen, från Gustav II Adolfs Nyköpings-ören. Redan av beskrivningen i Hyckert (se bild 2) kan man dra slutsatsen att även åtsidan stora likheter med de stora kopparören som präglades på Markus Kocks myntverk i Nyköping åren 1627-29 (se nedan). Åtsidans omskrift förekommer på mynten inte exakt som Hyckert skriver, men bra nära: GVSTAVUS : ADOLPH(US) : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: (utan US på mynten alltså). Notera Hyckerts kommentar; att samtliga ”punkter” i omskrifternas interpunktion i själva verket är små fembladiga rosor!

Nyköpings-ören_1627-1628_1250

Den enklaste typindelningen man kan gör av denna myntgrupp är väl att gripen antingen har nedåtriktad vinge, eller uppåtriktad dito. Den förra är tidigast och förekommer endast 1627, medan den andra introduceras i slutet av 1627 och sedan används tills Nyköpngs-myntningen upphör 1629. På den förmodligen äldsta typen har årtalet utskrivet med arabiska siffror (1627) och placerats nedtill, mellan benen på gripen (Typ I, SM 148). Precis som på medaljen alltså. Notera att den perspektivt tecknande hertigliga kronan också är densamma på medaljen. Däremot skiljer de sig åt beträffande vingen, då medaljen fått ”den nya vingen” 1628. Alla övriga Nyköpings-ören har årtalet angivet med romerska siffror för att matcha de latinska omskrifterna. Logiskt och bra, men givetvis inte utan undantag. På 27:orna förekommer även årtalen: M DC XXV2 och M DC XX7 (istället för M DC XXVII).

mt_1-96_s18_1200  mt_1-96_s19_1200  mt_1-96_s20_1200  mt_1-96_s21_1200

Mynttidningen 1-1996 innehåller en hel del matnyttigt för den som är road av dessa stora kopparmynt från Gustav II Adolfs och Markus Kocks dagar. Ovan bjuder vi på det fyra första sidorna av artikeln: ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar.” På sidan 21 kan man t.ex. följa hur rikssköldar och kungakronor byter stil och vilka kännetecken man kan koppla till dessa båda valssnidare. Den förste, som förmodligen följt med Marcus Kock från Tyskland, känner vi dessvärre inte namnet på, men den andre hette Petter Michelsson och var enligt egen utsago 1642, ”den ende infödde svensk, som lärt sig detta ämbete”.

Genom de nu publicerade bilderna kan vi konstatera att gravörstilen på denna Markus Kock-medalj 1628, med den tyska(!) omskriften: RECHT : CHRISTLICH : ZU : GLAUBEN : ALLE : ZEIT, utan tvekan tillhör myntmästarens namnlöse tyske kollega. Sveakronor, vase och kungakrona talar sitt tydliga språk. Också sköldens voluter känns igen från Gustav II Adolfs runda halvören, även om de i detta fall fått rikligt med extra ”lull-lull”, helt i barockens anda. Notera till exempel de (kvittrande?) fåglarna som placerats ovanpå voluterna.

Av vilken anledning präglades då denna medalj? Ja, den kände numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) kunde redan 1773 (i verket ”Beskrifning öfwer Swenska Mynt och Kongl. Skåde-penningar”) presentera en … ”teori” … om detta: 😉

– ”Man wet icke hwad man skal göra af denna Kopparpenning; som wäl är til Slants-storlek, dock utan något lagligt wärde. Kanske, at den Tyske Myntmästaren Marcus Koch hafwer allenast welat lemna sina Barn och Husfolk en Christelig påminnelse.” 

Tanken att det skulle vara någon typ av presentations-medalj är nog inte helt orimlig. Om den sedan var ämnad endast för ”barn och husfolk” kan kanske diskuteras. Mera troligt är nog att den var tänkt som en slags kunglig dusör?, skrytobjekt? eller varuprov? på vad det nyinrättade myntverket i Nyköping, under Markus Kocks ledning, nu kunde prestera. Lite skillnad emot de mindre noggrant präglade klippingarna från staden 1625-26 – eller hur?

Kanske skulle man till och med kunna drista sig misstänka ett samband med Markus Kocks gamle kompanjon i Elbing, myntmästaren Marcelis Philipsen? Denne lät nämligen, samma år, prägla motivmässigt liknande presentationspenningar i staden Elbing i Polen (jämför åtsidorna!), men i de ädlare metallerna guld och silver (Hildebrand 160, se vidstående bild). Ja, t.o.m. på fyrkantig (rombisk) plants, något som kan sägas vara ”typiskt” för presentationsmynt. Om Kock-medaljen präglats i ädlare metaller än koppar vet vi inte, men omöjligt är det inte. KMK:s möjligen unika koppar-exemplar väger 39,47 gram och mäter Ø 42 mm. Enligt uppgift från Jan-Olof Björk är även ett exemplar i tenn känt (Axel Fröhlings auktion i juni 1857, nr 276, köpare Meinander), men det är osäkert om denna är präglad? eller om det rör sig om en avgjutning? Rent statistisk talar det mesta för det senare alternativet, då det var väldigt vanligt att kopiera stora rariteter till museer och större samlingar.

Gustav_II_Adolf_Hildebrand_159_1250

För ett par år sedan fann jag av en händelse (letade efter något helt annat) ytterligare en myntliknande medalj inom samma kategori. Det var på Uppsala Universitets Myntkabinetts webbplats det plötsligt dök upp en medalj jag aldrig tidigare skådat. Hildebrands fantastiska verk i all ära, men man saknar verkligen illustrationer. All heder åt kabinettet i Uppsala som haft den goda smaken att digitalisera och publicera delar av sina samlingar till glädje för såväl forskare som samlare.

Också denna medalj har en åtsida som pryds ett magnifikt krönt riksvapen med klara kopplingar till Gustav II Adolfs koppar-ören. Medaljens omskrift: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: introduceras på Säter-örena 1628. Frånsidans inskription (i fyra rader) lyder: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO = Ära vare den Högste, de sinas tillflykt. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) beskriver den som nr 159 (och 159a – på fyrkantig plants!) i sitt oumbärliga verk ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, del I-II”, Stockholm 1874-75.

1628-29_riksvapen_typ4_725I detta fall är det inget snack om att gravören är Petter Michelsson. Rikssköldens konturer är närmast identiska (men inte riktigt till 100%) med ”Typ IV” (mynt nr 11 i Mynttidningen 1-1996, s. 21 – se bild ovan). Innanmätet med lejon, vase och sveakronor är också typiska för Michelsson. Denna sköld förekommer inte i Nyköping, utan endast i Säter åren 1628-29 och då i kombination med omskriften: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: Notera att mynt 1-10 har GUSTAVUS, medan mynt 11-20 alla har GVST. Medaljen bör rimligen dateras till 1628-29 och präglingsorten är förmodligen Säter i Dalarna?

Även kungakronan (Krontyp III-b-var.) är typisk och förekommer på mynten tillsammans med Michelssons version av ”Sköldtyp II” (mynt nr 5 – notera att mynt nr 4 har såväl skiljaktiga detaljer i innanmätet som en annan kungakrona). Varianten med nio ädelstenar i kronringen förekommer i både Säter (1628) och i Nyköping (1628-29).

Petter Michelssons medalj (Hild. 159) är enligt Hildebrand ”slagen i myntsilver till olika vikt” (1/2, 7/8, 1-1/4 samt 1-3/16 riksdaler). Sistnämnda exemplar finns i kabinettet i Uppsala och väger mera exakt 36,41 gram. Diametern är Ø 44 mm. Två exemplar på fyrkantig plants väger enligt Hildebrand 1-1/8 respektive 1-3/8 riksdaler. De varierande vikterna liknar mest en lottorad (för att travestera en känd ”kapsylsamlare”), något som kanske också kan förknippas med presentations-stycken och dusörer. Likheterna med Markus Kock-medaljen är påtagliga på många sätt. Riksvapnet med kung Gustav II Adolfs titel på åtsidorna och en (tidstypisk) religiös inskription på frånsidan.

Så kanske var denna stora silvermedalj (från Säter?) ämnad som en uppföljare till 1628 års ”skrytpenning” från Nyköping? – Slagen då Markus Kock hade byggt om myntverket i Säter så pass mycket att man till och med hade egen gravör …?

Valsklumpskronologi

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Årtal – Typ (huvudtyp, undertyp) – Variant – Anmärkning – Referens etc.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson


1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Belli & Cavino – Två av renässansens medaljörer

Man brukar anse att medaljen – eller skådepenningen – är ett barn av renässansen. Ordet renässans kommer av franskans renaissance, d.v.s. ”pånyttfödelse”, och betecknar den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv återuppväcktes. Renässansens vagga stod i Italien och varade där från det tidiga 1400-talet till omkring år 1600. Två av den italienska renässansens kanske mest kända medaljörer är Valerio Belli (1468-1546) och Giovanni da Cavino (1500-1570).

I veckan anlände en charmig liten Belli-medalj och på årets FriMynt i Helsingborg förvärvades en dito av Cavino – en sestertie-imitation, en s.k. ”paduan”.

DSCN6819-6906_1700

Både Valerio Bellis och Giovanni da Cavinos medaljer är ursprungligen präglade – och extremt sällsynta i originalutförande. Nästan allt som finns till salu är avgjutningar – av varierande ålder och kvalitet. Så även de här beskrivna medaljerna:

Aristeides av Valerio Belli ca 1532. Aristeides (eller Aristides) ”den rättvise” (ca 530-468 f.Kr.) var en grekisk statsman och en av de tio befälhavare som ledde grekerna mot perserna under slaget vid Marathon år 490 f.Kr.

Åtsida: Omskrift med grekiska bokstäver: APIΣTEIΔHΣ O ΔIKAIOΣ ( = Aristeides den rättvise). Högervänt porträtt av en skäggprydd Aristeides, inom en slät kantlinje.

Frånsida: OY ΔOKEIN AΛΛ EINAI ( = Not to seem but to be). En kvinna sittande i en stol, hållande en spira i sin högra hand, allt inom en slät kantlinje. I exergen BOYΛHΣ ЃNΩMH ( = By degree of the senate).

Caligula av Giovanni da Cavino ca 1550. Caligula (12-41), var den tredje romerske kejsaren. Han härskade från år 37 till 41. Caligulas regering känne-tecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Åtsida: Caligulas lagerkranskrönta vänstervända porträtt samt omskriften: C CAESAR DIVI AVG PRON AVG P M TR P III P P.

Frånsidan: Caligula stående på podium med lägerstol till höger, talande inför fem (fyra?) soldater som står till vänster hållande standar och sköldar. ADLOCVT, i exergen COH.

Caligula_DSCN6819-20_900

Medan Bellis medaljer sakna förlaga bland mynten, är många av Cavinos dito mer eller mindre kopierade efter antika romerska förlagor. Jämför t.ex. med denna romerska sestertius, slagen i Rom ca 37-38 e.Kr. Den gode Giovanni har lagt till S – C på ömse sidor om frånsidesmotivet … och kanske plockat bort någon soldat? … men annars är de väldigt lika. FÖR lika har en del tyckt genom åren, då många av dessa ”padoaner” hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Trots detta har de hamnat i flera av Europas mest berömda samlingar – och t.o.m. blivit föremål för avhandlingar.

Caligula_sestertius_pietas_cavino_montage

Den på FriMynt förvärvade Cavino-imitationen av Caligulas sestertie fick mig att kika lite närmare på denna del av samlingen. Det visade sig då att jag faktiskt hade en Caligula sedan tidigare, om än inte med porträtt, utan med en sittande Pietas (fromhetens och trohetens gudinna) på åtsidan. Frånsidesmotivet beskriver litteraturen så här:

Caligula holding patera, sacrificing left over altar before the hexastyle temple of Divus Augustus, two attendants behind restraining bull. Five figures of two Victories, Mars, Aeneas, Anchises and Ascanius in pediment of temple and pediment surmounted by quadriga facing.

På sajten Wildwinds.com visas fem exempelmynt av RIC 51. Vi närmare granskning visar det sig emellertid att två av dem (nr 2 och 4) faktiskt är Cavino-imitationer! De har stämpelidentiska frånsidor och två olika åtsidor med små skillnader (se bild ovan).

På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 stampar som attribuerats till Cavino. Och av minst 82 av dessa har man gjort moderna vitmetall-avslag (se bild) som bl.a. finns på British Museum i London.

Medaljmagnet …?

För tre år sedan var jag på Kungliga Myntkabinettet (KMK) i Stockholm och fotade Olof Skötkonung-penningar. En härlig helg i hufvudstaden med födelsedagsfirande, god mat och en (sista, skulle de visa sig) rundvandring på KMK. Man skulle ju kanske kunna tro man efter fotosejouren (med 750 tagna penningbilder) var ganska trött på allt vad foto hette, men icke. Dagen efter lyckades jag faktiskt tömma batterierna i såväl kamera som mobil. Något man i efterhand kan vara tacksam över. Nu finns ju i alla fall bilderna från KMK:s fantastiska utställning på Slottsbacken kvar, efter nedmonteringen.

leo_20150515

Bland mycket, mycket annat fotograferade jag montern som tillägnats mynt- och medaljkonstnären Leo Holmgren (bilden ovan till vänster). Även hans föregångare, Erik Lindberg och Lea Ahlborn hade förärats egna monterarrangemang i utställningen.

På väg ut i solskenet passade jag givetvis på att shoppa runt lite i KMK:s museibutik. Resultatet av detta blev två bärkassar litteratur – och en liten dosa! Eftersom jag, förutom mynt, medaljer, mått & vikt, schackspel, tappkranar etc. etc., även samlar lite på dosor och askar (i likhet med Anders Zorn), kunde jag inte låta bli denna (bilden ovan till höger). Själva dosan är svarvad i päronträ (tror jag man sa) och i locket sitter en (brakteatpräglad?) silvermedalj (Ø 45 mm) infattad. Både stil och signatur talar sitt tydliga språk; gravören är Leo Holmgren (1904-1989). KMK hade ett antal dylika dosor, med olika motiv i locket. Att jag bland dessa valde ut just denna … var kanske ödet?

leo1-2Något år eller så senare dök det på Tradera upp en gipsmodell (Ø 165 mm) med exakt samma medaljmotiv. Ropade in den för en spottstyver. Den bildade ju ett trevligt par med min lilla dosa.

I mitten av mars i år fick jag plötsligt se ytterligare ”en kompis” till mitt sköna par. Och ståendes med mobilen på bilbesiktningen kunde jag strax före påsk förvärva även denna. En stålstamp (positiv gravyrpuns / arbetspatris) med exakt samma motiv! Tidigare hade jag nog trott att ”medaljen i dosan” förmodligen var en försilvrad galvano, men nu får man kanske omvärdera detta. Den är nog trots allt brakteatpräglad i silver. Någon dylik medalj, med frånsida och allt, har jag dock aldrig sett. Kanske någon i läsekretsen gjort det? Hör av er i så fall!

Jaa, hur är det möjligt!? Förunderliga äro Herrens vägar. Den sistnämnda är visserligen magnetisk, men att alla tre skulle samlas på samma ställe är väl ändå lite smått otroligt. Man måste vara en riktig medaljmagnat … öh förlåt, medaljmagnet. 😉

Martin Lysell och flygande juveler

DSCN6331_martin_tysells_vandringsprisMinnet är bra – men kort! Vilket kan ha sina fördelar. Rätt som det är hittar man saker man helt glömt bort. Att leta igenom gamla lådor som av olika orsaker fallit i glömska, kan vara rena julafton.

Häromdagen fann jag till exempel en hantverksmässigt utförd bärbar medalj med inskriptionen: MINNE AF MARTIN LYSELLS VANDRINGSPRIS. Medaljen är ensidig och förgylld (brons? silver?) med diametern Ø 31 mm. Bandet är blått med gula kanter (som belöningsmedaljen; För nit och redlighet i rikets tjänst).

Vem var då denna Martin Lysell? Ja, efter lite googlande visar det sig snart att han var guld- och silversmed med egen juveleraraffär i Trelleborg. Verkstaden startades 1904 och låg i samma fastighet som butiken – på Östergatan 3.

martin_lysell_langs_till_vanster

På bilden ovan sitter Martin Lysell längst till vänster, med hammaren i högsta hugg. Notera valsverket till höger. Vilka de övriga personerna är framgår av en icke beskuren version av fotot på Digitaltmuseum.se (Trelleborgs Museum). Och så här så Lysells juvelerarbutik ut när det begav sig. Produktionen verkar ha varit väldigt diversifierad. Den gode Lysell tillverkade allt ifrån brudkronor (bild 21) till polisbrickor – av silver!

I likhet med mitt förra blogginlägg visade sig artikelns huvudperson oavsiktligen blivit involverad i ett stycke svensk rättshistoria. På Trelleborgs Kommuns webbplats återfinns nämligen den sällsamma historien om när juveleraren Martin Lysell år 1919 fick i uppdrag att värdera ”flygande albanska juveler”, som i ett smugglingsförsök släppts ner från ett flygplan. Och det var inte vilka juveler som helst. Lysell värderade dem till fantastiska 5.799.729 kronor (drygt 100 miljoner i dagens penningvärde!).

Läs fortsättningen på denna spännande historia på … Trelleborgs Kommuns webbplats.

Grosshandlaren Adler Larson (1832-1919)

En av samlandets många tjusningar är att man får lära sig helt oväntade saker. Inte sällan får man lärdomar om något man inte alls söker kunskap om. Efterforskningar om ett numismatiska objekt kan leda till att man upptäcker något helt annat. Bloggkollegan Roland Falkenson hade en liknande upplevelse för någon vecka sedan:

 – ”Om det är något jag lagt märke till när det gäller numismatisk forskning så är det att det ena ger det andra och ’mycket vill ha mer’; även om jag varken är insatt eller speciellt intresserad av Anund Jakobs mynt så driver nyfikenheten mig att beställa hem kopior på dessa två artiklar, som också finns på Riksarkivet, bara för att få läsa om det ’sammelsurium’ som Strindberg skrivit om våra Tre Kronor.”

20180130_000002b_1200

Ropade häromdagen in en inramad bronsplakett på en nätauktion. Visste egentligen ingenting om den, bortsett från att signaturen AL i monogram i kombination med årtalet 1895 och det finfina porträttet måste betyda att den är utförd av den välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg (1839-1916).

Så snart man får hem ett outforskat objekt startar den spännande jakten på fakta. Förr började man i biblioteket, numera är det Google som gäller. Det tar inte många sekunder att få fram att grosshandlaren Adler Larson (eller Olof Adler Ofeg Larson, om man skall vara noga), föddes i Mariefred 1832 och dog i Stockholm 1919. Han var riddare av Vasaorden och av Carl XIII:s orden. Invald i Frimurarlogen 1861 och i den anrika herrklubben Sällskapet 1862.

Adler Larson (1832-1919) var verksam i skeppsrederi-branschen i Stockholm åren 1860-1905. Han var medlem av Stockholms stadsfullmäktige 1889-1905 och ägde fastigheterna Skeppsbron 26 (det äldsta huset på gatan) och Drakens gränd 3-5 i Gamla stan. På 1910-talet flyttade han till Strandvägen 29.

20180130_000002d_1200

Att det verkligen är Adolf Lindberg som är formgivaren bakom denna bronsplakett framgår av Nordisk Numismatisk Årsskrift 1939. Där finns den upptagen som ”S. 51” (skulptur nr 51) i Erik Lindbergs förteckning över faderns medaljer och skulpturer (NNÅ 1939, s. 1-85). Plaketten anges vara utförd i april 1895 och beskrivningen lyder kort och gott: ”Porträtt av grosshandlaren Adler Larsson. Rektangulär relief i brons (125 kr).” Den sistnämnda uppgiften är konstnärsarvodet. Mycket pengar på den tiden … Till detta kan tilläggas att plaketten är gjuten och mäter 144 x 184 mm. Gjutarstämplar saknas och upplagan är för mig okänd – men gissningsvis; ett eller ett fåtal exemplar.

Så långt är väl allt gott och väl – men hur var det egentligen med det där oväntade?  – Jo, det är först nu som kombinationen samlande och Google kommer till sin fulla rätt. För hur skulle man annars kunna upptäcka att det i Adler Larsons våning på Skeppsbron 26 begicks ett väpnat rån!? Eller att vår vän Adler led av handeksem!?

På en webbsida om Murrayska släktfonden kan vi ta del av följande rader, författade av medicinaren och läkaren Robert Murray (1846-1932):  – ”Min första patient, såsom hudläkare i Stockholm, var en grosshandlare Adler Larsson, vilken många år lidit av ett handeksem och av Malmsten (’påven’) avvisats med domen – ’vill Herrn hellre ha det (eksemet) på tarmarna’. En sådan åsikt var den tiden rådande, och notisen sålunda ej något klander mot Malmsten. Det lyckades mig att befria patienten från hans mångåriga plåga, och blev mitt honorar – en vänskap, som han på många sätt visade mig, bland annat genom gåvan av den i metall utförda 1600-talsbilden av Pehr Brahe. Denne Larsson besökte mig en dag och anhöll, att jag skulle åtfölja honom till artisten Perséus, av vilken han önskade en kopia av ett porträtt – farfaderns, talmannens i bondeståndet vid 1800 års riksdag, och befintligt i en Sörmlandskyrka.”

Robert Thurgren_1200

Endast några månader efter tillkomsten av Adolf Lindbergs porträttplakett, i april 1895, inträffade en händelse som gått till kriminalhistorien. På Riksarkivet finns en handskriven polisrapport, daterade den 4 september 1895. I denna får vi lära känna straffången N:o 252 Robert Thurgren (1865- ?) och hans öden.

 – ”Den 4 september 1895 bryter sig Robert in i grosshandlare Adler Larssons våning på Skeppsbron 26. En grannkvinna och hennes son överraskar honom och han hotar dem med en revolver. I tumultet träffas både sonen och grannkvinnan av skott. Polis larmas. När de kommer till platsen försöker Robert ta sitt liv.”

 – ”Robert Thurgren överlever självmordsförsöket efter det misslyckade inbrottet 1895. När polisen griper Robert Thurgren får det stor uppmärksamhet. I New York går det att läsa om Robert i svenska tidningar. Det visar sig att han är efterlyst i Amerika också, för flera stölder och rånmord.”

 – ”Den 20 december 1895 blir Robert Thurgren dömd till 10 års straffarbete på Långholmen och 10 års förlust av medborgerligt förtroende. Robert Thurgren släpps från Långholmen den 31 januari 1905. Han får då med sig de 465 kronor som han jobbat ihop under strafftiden.”

En av samlandets många tjusningar är att man får lära sig helt oväntade saker.