MYNTSNACK – Frågor? & Svar!

På förekommen anledning har jag idag lagt upp en ny sida på Myntbloggen.se …

Har valt att kalla den nya sidan för “MYNTSNACK – Frågor? & Svar!” … och tanken är att man här skall kunna ställa allmänna frågor, diskutera, svara på frågeställningar eller helt enkelt “chatta” om mynt, medaljer, sedlar, polletter och annan numismatik.

Tycker det är både kul och stimulerande när Myntbloggens läsare på olika sätt deltar (interagerar på internetspråk) och därmed gör bloggen bredare och, i mitt tycke, mera intressant. Ställ gärna frågor, lägg er i och tjôta emot!  ;)  – Mångfald är bra!

Kan detta vara något bra, månne …?  – Länken till nya sidan MYNTSNACK – Frågor? & Svar! hittar du längst till höger i vinjetten ovan. – Vi får testa och se … ORDET ÄR FRITT …

Vet inte om det finns några myntsamlare som använder FaceBook, men i så fall kan jag rekommendera denna numismatiska FB-sida. Där lägger vi då och då upp diverse spännande myntlänkar samt ”delar” och ”gillar” sådan som vi tycker förtjänar detta. Titta in och kolla läget, vet ja! ;)

P.S.  Och snälla!! – Kan ni inte passa på att ”gilla sidan” också! – Det måste väl ändå fortfarande finnas fler än åtta!? myntsamlare kvar i Sverige …?  ;)

Karl XII:s nödmynt 1715-1719

Igår bloggade jag om justitiemordet på baron von Görtz och en liten rar medalj med anknytning till Karl XII:s nödmynt (mynttecken) 1715-1719 … så idag tänkte jag spinna vidare på detta … så får vi se var vi hamnar till slut … ;)

Min första ”nödmyntserie” inköptes i det gamla trärucklet (brandmyndighetens fasa) där de första Skara-mässorna hölls. Det bör väl ha varit någon gång under 70-talets senare del. Säljare var Paul Levin med firma Ticalen i Göteborg och priset var (efter min fars gedigna prutande) 650 kr för en komplett serie (tio mynt) i kvalitet 1/1+ med jämn mellanbrun färg.

Långt senare, i lunchpausen på en Ahlström-auktion i kungliga hufvudstaden, hittade jag den ovan avbildade tobaksdosan av koppar, i en antikaffär i Gamla stan. Den var relativt dyr, men jag kunde bara inte motstå den. Kanske lite ”fartblind” och påverkad av ”auktions-djävulen”? ;)

På dosans lock har man monterat tretton gamla svenska kopparmynt. I mitten en Kristina-ettöring från Säter (1638-41) och omkring denna en komplett nödmynt-serie 1715-19 plus en sessling (1/6 Öre SM) 1718. I utrymmena mellan mynten finns en sirligt graverad text, som tillsammans med namnen på nödmynten bildar en känd ramsa:

MARS med MERCURIUS samt SATURNUS som inbillade sig vara lika god som JUPITER gör dig FLINK OCH FÄRDIG med WETT OCH WAPEN att strida med den store hjelten PHOEBUS efter de så illa handterat PUBLICA FIDE och understått sig att sälja KRONAN för 1 DALER SM hvarmed HOPPET tog en ända genom C(ARL) XII R(EX) S(VECIAE) 1718. Omkring Kristina-öret i mitten finns gravyren: 1718 – Då Svealand i krig och örlig djupast låg, man då på kopparmynt slikt bilder präglat såg.

Dosan mäter Ø 17 cm och är 5,5 cm hög. Den är invändigt förtennad (locket till och med förgyllt!) och i botten finns en stämpel som säger: ”ALB. ANDERSSON, UPSALA”. Enligt antikhandlaren har den en gång stått på Värdshuset Rullan i Uppsala (se bild t.v.). På 1820-talet öppnade traktören Mathias Walström ett sommarvärdshus med en kägelbana, där det tidigare varit humlegård. Eftersom det även fanns ett Pariserhjul på tomten, fick inrättningen snart namnet ”Rullan” i folkmun. År 1852 köptes värdshuset av italienaren Antoni Tadei, som tidigare drivit en vinhandel i staden. Efter en konkurs och ytterligare en ägare, såldes Rullan år 1870 till källarmästare Emil Mellgren … som senare efterträddes av sin son med samma namn.

I kopparburken med nödmynt på locket ligger det numera (inte när den inköptes) en kopparpollett i valören ”10” (öre) med ett EM-monogram i oval stämpel. Kanske står detta för Emil Mellgren? … och kanske har den använts på Värdshuset Rullan i Uppsala? I skrivande stund kan jag inte lokalisera min ”NM XII” … så vi får återkomma … ;)

Jaha, gårdagens ”von Görtz-jetong” ledde, via Karl XII:s nödmynt och en tobaksdosa från Gamla stan, fram till ett värdshusbesök och en 10-öres pollett. Outgrundliga äro numismatikens krokiga vägar. ;)

Pampig göteborgare för 390.000 kr!

Förra veckan såldes det ”en riktigt pampig göteborgare” i tyska Osnabrück – för motsvarande ca 390.000:- i svenska SEKiner räknat. Künker auktion 241.

Just detta mynt satt jag i Schweiz och ”klämde på” för ganska exakt 24 år sedan (den 29 november 1989). Då visades nämligen Karl-Erik Schmitz’ förnämliga myntsamling (ihopsamlad av Ingvar Nilsson, Kristianstad), som dagarna därefter auktionerades av firmorna Swiss Bank Corporation och Spink & Son Numismatics Ltd. i Zürich.

Bara att få hålla en sådan ”silver-puck” (drygt 82 gram) i handen, var en upplevelse. Speciellt för en historieintresserad göteborgare som hade läst om Karl IX:s Göteborg på Hisingen och de mynt man slog där åren 1609-1611 … innan danskarna brände ner staden. Nu bar det sig inte bättre än att ”team Schmitz & Nilsson” hade samlat på sig TVÅ dylika praktmynt! – En dubbelriksdaler och en tredubbel riksdaler (eller 12 och 18 mark om man så vill), båda av samma typ och slagna 1610 i Karl IX:s Göteborg (som låg vid Färjenäs, intill Älvsborgsbrons fäste på Hisingen). – Så vilken skulle man föredra …?

Det är väl kanske lite galet att ”skylla på ångbåtar” … men till viss del satte ett mycket omfattande inropsuppdrag (från en världsledande amerikansk myntfirma) ”käppar i hjulet” för den egna budgivningen. Och eftersom amerikanarna ville vara med på båda praktmynten och även 6-marken i guld ett par nummer senare … kan man i efterhand konstatera att … två budspadar blev en för mycket. ;)  3-riksdalern gick för motsvarande ca 75.000 kr och 2:an klubbades för motsvarande ca 30.000 kr. Billigt!, sade jag redan då. Det är ju av någon anledning alltid de köp man INTE gör, som man ångrar – inte de man gör. Hade jag vetat att det skulle dröja 24 år innan ett hyggligt exemplar (samma!) dök upp igen … hade jag nog varit mera alert 1989. Och hade jag vetat att priset skulle stiga med 420% under tiden, hade jag definitivt varit det!

Nu ”kammade man noll” igen. Redan utropet på 30.000 euro avskräckte. Ja, ja, man lär så länge man lever. I sammanhanget kan det kanske vara värt att notera att den gyllene göteborgska 6-marken 1610 (nu känd i tre ex. sedan Brenners ex. dykt upp i Ryssland) klubbades för motsvarande ca 378.000 kr 1989 … för att långt senare byta ägare hos Künker 2011 (Haganders samling) och då klubbas för måttliga 412.000 kr. Där blev det alltså inga +420%. Det är inte alltid så lätt att veta ”vilken häst man skall satsa på” …

Nu får man väl trösta sig med en unik 2-öring 1609 och en riktigt sällsynt 1700-talskopia av Myntkabinettets unika guldexemplar, istället. – Alltid nåt, sa han som såg Åmål. ;)

GNF firar 70-årsjubileum!

I måndags gästades Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) av svensk numismatiks nestor, Lars O. Lagerqvist, som pratade om Nobelmedaljer. Och till hösten, närmare bestämt den 28 november, firar föreningen sitt 70-årsjubileum – med middag och allt!

Göteborgs Numismatiska Förening bildades ursprungligen 1943 under namnet Svenska Numismatiska Föreningen, Göteborgsavdelningen och  bestod i början av cirka ett 20-tal medlemmar som träffades en gång i månaden  i all enkelhet. Man bytte mynt med varandra och höll små föredrag och hade  mindre auktioner där objekt såldes till våra medlemmar. Sedermera bildades Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) som en helt  fristående förening och under senare år har föreningens medlemsantal varierat  mellan 175-200 personer i huvudsak bosatta i Göteborg och västsverige.

Men redan nu i september-oktober vankas det spännande numismatiska föredrag med göteborgska förtecken. Den 25 september håller nämligen Theodor Hassel ett föredrag i klubblokalen med titeln; ”Myntningen i Färjenäs under 1609-11″ (d.v.s. Karl IX:s Göteborg på Hisingen) … och den några veckor senare får ännu fler ta del av detta, under ”Myntets dag” på Göteborgs  Stadsmuseum den 12 oktober 2013.

Kanske får vi då veta lite mer om de mycket sällsynta mynten på bilden ovan …?   :)

  • Karl IX:s Göteborg. 2 öre 1609. Silver 1,76 gram. Typ I. SM -.
  • Karl IX:s Göteborg. 6 mark 1610. Guld 1,84 gram. Typmynt. SM 16.
  • Karl IX:s Göteborg. 36 daler (144 mark) 1610. Guld 44,74 gram. SM 75b.

Mynträkning: 1 svensk daler = 4 mark = 32 öre. Kurs: 1 riksdaler = 1½ daler = 6 mark.
Räkneenheter: 1 gross = 12 dussin = 144 stycken.

Mynt & Medaljer

Det är alltid lika trevligt att få respons på det man skriver. – Kanske delvis därför att det är så sällan det händer? – Det man själv kanske betraktar som en banbrytande artikel och forskningsinsats – kan av ”myntsverige” förbigås med en 25-årig tystnad!? Vad detta egentligen beror på … är väl öppet för spekulationer … men kanske har det med prestige och ”den kungliga svenska …” att göra …?   ;)

Därför är det idag extra kul att läsa Roland Falkenssons blogg om ”Åverkan eller variant?”, som anknyter till onsdagens myntblogg.

Falkensson ger två typexempel från Karl XIII:s myntserie. Beträffande riksdalrarna 1814 med ”SVERIGE” resp. ”SV. NORR.” är det naturligtvis lika självklara typskillnader som för dito 1/6-riksdalrar 1809-14 resp. 1815-17 … även om de senare präglats med omgraverade stampar. Ovanligt – men solklara mynttyper.

Falkenssons andra exempel är lite lurigare. Det här kan man nog se från lite olika håll. Kanske lite beroende av om man är myntsamlare … eller medaljsamlare.

En medaljsamlare skulle nog inte kalla den ovan illustrerade kröningsmedaljen för ett kastmynt. – Det har nämligen aldrig utkastats till folket … men väl utdelats – i likhet med denna större modell … och Karl XIII:s hålförsedda dito. Och är det inget mynt – ja då kan det ju knappast betraktas som en mynttyp – eller? I logikens namn skulle då inte heller allehanda avslag och efterpräglingar av kastmynt, betraktas som mynt(typer)?

Notera att guldexemplaret ovan (som f.ö. saknar ”ÅR” i åtsidans omskrift) har en utsparad ”tunga” kl. 12 i medaljämnet … uppenbarligen för att göra plats för den planerade funktioner att kunna bäras – i band eller kedja. Detta saknas på många silverexemplar … vilket teoretiskt skulle kunna ge utrymme för någon lömsk förfalskare att ”genom åverkan” göra om ett vanligt kastmynt till en ovanlig medalj …  ;)

Upp- och nedvända-världen, som Falkensson uttrycker det.  Ha en trevlig helg!

Västsvensk penning …?

Har ni hämtat er från FriMynt, Valborg och 1:a maj? För egen del känns det nästan som man fått ”en överdos” av mynt och medaljer på sistone. – Men man tröttnar på trädgård och takläggning också  ;o) … så här kommer ett nytt blogginlägg …

I senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) har Olaus Magnus (1490-1557) ord från 1554 – Den urgamla härliga konungaborgen Aranäs i Västergötland – återanvänts som rubrik på en trevlig artikel av Monica ”MGL” Golabiewski Lannby … med underrubriken; - och två märkliga medeltida kungamynt.

De båda omskrivna och illustrerade mynten hittades vid utgrävningar i den medeltida stormansborgen Aranäs, sommaren 1999.
KMK:s dåvarande chef, Henrik Klackenberg, föreslog i den arkeologiska undersöknings-rapporten att mynten var norska 1/4-penningar från tiden 1280-1320. – Utgivna av Erik eller Håkon Magnusson. Senare har professor Kenneth Jonsson uppmärksammat mynten i NNÅ 2000-2002, där han kom fram till i stort sett samma datering, men istället föreslog änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål) som ”myntherre” och Varberg som myntort – ca 1319-1324.

Mycket intressanta – och för mig helt nya – uppgifter som genast föranledde mig att återigen plocka fram min låda med obestämda mynt och medaljer. Efter en del letande fann jag så den lilla slant som jag spontant tyckte mig känna igen i MGL:s artikel (se bild 2).

Motiv, diameter och vikt är i stort desamma som Aranäs-mynten i artikeln (Ø 12 mm, 0,36 gram resp. 0,31 gram). Min lilla penning mäter Ø 12 mm och väger 0,44 gram.
Mitt exemplar har emellertid en något varierande frånsida – med dubbellinjigt kors samt fembladiga rosor i korsvinklarna istället för tre punkter i vardera, som Aranäs-fynden.

Så tack vare MGL:s publicering i SNT kunde ännu ett frågetecken börja rätas ut och jag fick en ledtråd till lösning på ett av mina okända mynt. – Förmodligen västsvenskt (alternativt norskt?) – och inte alls baltiskt, som jag trodde. Både kul och spännande!
För mig steg denna obetydliga lilla slant betydligt i ”värde” efter detta.  – Tackarrrrr!  ;o)

Förhoppningsvis vet Myntbloggens läsekrets mera om detta och kan komplettera våra kunskaper med de senaste rönen inom medeltidsnumismatikens svåra område …?

Skärtorsdagen – Maundy Money

- ”Idag är det skärtorsdag, en dag som i vissa länder, dessvärre inte i Sverige, räknas som arbetsfri helgdag. Men vad betyder egentligen skärtorsdag?” … ja, så lyder dagens frågeställning på Dick Harrisons Historieblogg. Där diskuteras bl.a. begreppet Maundy Thursday … något som myntsamlaren naturligtvis genast associerar med Maundy Money … och de små myntset (uppsättningar) av ”miniatyrmynt” av silver i valörerna 1 penny samt 2, 3 och 4 pence, som utgavs i England fr.o.m. 1662 …

… och faktiskt utges än idag! The Royal Mint har t.o.m. en speciell webbsida där man kan läsa med om denna gamla fina tradition.

Kungliga Maundy, som företeelsen kallas, är en gammal ceremoni som har sitt ursprung i det bud Kristus gav efter att ha tvätt sina lärjungars fötter dagen före långfredagen.

Så här berättas det på The Royal Mint:
- ”It seems to have been the custom as early as the thirteenth century for members of the royal family to take part in Maundy ceremonies, to distribute money and gifts, and to recall Christ’s simple act of humility by washing the feet of the poor. Henry IV began the practice of relating the number of recipients of gifts to the sovereign’s age, and as it became the custom of the sovereign to perform the ceremony, the event became known as the Royal Maundy”.

Innan man, under Karl II:s regering började prägla speciella Maundy-mynt, fanns redan under dynastierna Tudor och Stuart, en tradition att ge bort reguljära ”silver pennies” på Maundy Thursday, d.v.s. skärtorsdagen. År 1662 slogs en odaterad Maundy-serie, men från och med 1670 präglas varje år daterade uppsättningar om fyra små silvermynt i valörerna fourpenny, threepenny, twopenny och enpenny.  – Ett stort samlarområde.

Maundy-mynten är t.o.m. så välkända att de hamnat på mynt! På ett 10-dollarsmynt från Eastern Caribbean States 2003, utgivet med anledning av 50-årsminnet av drottning Elisabeth II:s kröning 1953, avbildas nämligen en Maundy-serie 2003.  – Mynt på mynt, så att säga … kanske ett spännande samlarområde i sig …?

De första mynten i Sverige

Tro det eller ej, men i måndags utkom ”en ny tidskrift” om mynt … Roman Denarii. Denna utges av Numismatiska Forskningsgruppen (NFG), som finansieras av forne storsamlaren Gunnar Ekströms Stiftelse för numismatisk forskning. ”Tidskriften finns endast tillgänglig i pdf-format och avsikten med denna serie är att publicera denar-fynden i Sverige. Varje nummer kommer att omfatta en eller flera skatter eller lösfynd”, skriver man på sin hemsida och premiärnumret finns här (PDF 3,65 MB).

I första numret illustreras 50 stycken romerska denarer (denarius/denarii) som är funna ”i svensk jord”, d.v.s. inom Sveriges nuvarande gränser. Samtliga funna på Gotland – och samtliga mycket, mycket hårt slitna. En av dem anges vara en s.k. barbarisk imitation, som vi tidigare haft uppe här på Myntbloggen.se.

Tidsmässigt spänner de omskrivna silvermynten från kejsar Nero till Commodus, d.v.s. ca 54-192 e.Kr. – Men när de sedan hamnat här uppe i Norden, är en helt annan fråga. Då hårt slitna romerska silver-denarer ibland hittas tillsammans med senromerska och bysantinska guld-solidus (plural solidi) från 400-talet e.Kr. kan de mycket väl ha kommit hit tillsammans med dessa. Generellt kan man kanske säga att dessa denarer oftast återfinns i kusttrakterna runt södra Sverige och Danmark. På fastlandet i bättre skick är på Gotland, där de regelmässigt är blankslitna. På vilka vägar de hittade hit är en annan mycket spännande frågeställning.

Ute i stora världen finns dessa silver-denarer i enorma mängder! Så den som är road av att ”plocka ihop en liten silverskatt” av de äldsta mynttyper som cirkulerat i Sverige … hänvisas till eBay.com. Helst vill man ju då ha de riktigt skönt slitna exemplaren, utan alltför mycket korrosion. Roade mig med att göra en snabbsökning på eBay och fick då över 800 träffar, trots att jag begränsade mig till prisintervallet mellan $10 och $30. Noterade dessutom i bara farten att många av ”de allra skönast slitna” mynten som sålts, härstammade från länder som Slovenien, Ungern och Ukraina. Om detta tyder på att de gotländska fynden har påbörjat sin resa i dessa trakter … det får andra sia om.

Ha en trevlig helg!

Plåtmynt från Kengis

Idag har jag med nöje läst Dick Harrisons historieblogg om Världens nordligaste myntprägling? … och ikväll skall jag kolla in hur han sköter sig i På spåret i SVT1.

I november månad 1674 fick bröderna Abraham och Jakob Reenstierna (ursprungligen Momma) från Brabant (i dagens Belgien) myntningsprivilegier för att prägla plåtmynt (av kopparplåt) vid Kengis bruk, beläget norr om polcirken, mellan Pajala och finska gränsen. Anno 1675 präglades plåtmynt i valörerna 1 Daler SM (= silvermynträkning) och 2 Daler SM vid Kengis Bruk, intill den mäktigt brusande Kengisforsen. Bara under första verksamhetsåret 1675 slogs där 2.773 st. 1 Daler SM samt samt 4.025 st. i dubbla valören, 2 Daler SM. Summerar man detta får man en årsproduktion på inte mindre än 10.823 Daler SM … à 1,36 kilo = 14,6 ton plåtmynt. Av dessa har dock endast TVÅ exemplar av 1-dalern och ETT av 2-dalern överlevt till våra dagar.

Myntningen i Kengis kan genom bevarad dokumentation i Avesta påvisas åren 1675-77, 1680-85 och 1687-89 samt genom bevarade mynt även från åren 1693 och 1700-01. Endast NIO av alla dessa plåtar finns idag bevarade. Kengis-plåten 1693 är unik i dubbel bemärkelse. Dels är denna 2-daler (som finns på Kungliga Myntkabinettet, KMK i Stockholm) den enda man känner till – och dels har den årtalet placerat i omskriften – vilket är helt unikt! Alla andra svenska plåtmynt före 1715 har årtalet placerat direkt under kungakronan i hörnstämplarna. Men på den unika ”Kengis-1693:an” finner man alltså istället bröderna Abraham och Jakob Reenstiernas AIR-monogram på denna plats.

Även den ”semiunika” (känd endast i två exemplar) Kengis-plåten från år 1700 (2 Daler SM) är lite speciell. Som den observante numismatikern noterar ser årtalssiffrorna lite konstiga ut. Och tittar man lite närmare på dessa hörnstämplar ser man att myntherre och årtal inte stämmer överens. Omskriften anger CAROLUS XI, d.v.s. Karl XI (1660-97), men årtalet hör ju hemma under sonen Karl XII (1697-1718). Man har alltså använt sig av en gammal präglingsstamp från Karl XI:s tid och i denna graverat om årtalet till 1700. Att man på detta ekonomiska sätt ”uppdaterat” präglingsverktygen verkar ha förekommit även påföljande års Kengis-plåtar, 2 Daler SM 1701, men då med rätt regent.

Själva kopparn till Kengis-plåtarna kom från Svappavaara gruva och fick således fraktas (förslagsvis vintertid) ner till Kengis Bruk – en sträcka på 14,5 mil … något som kanske inte direkt påverkade lönsamheten i positiv riktning.

Den numismatiskt intresserade kanske känner till de rara kopparpolletterna från Svappavaara kopparverk? Dessa dateras till 1660-talet och bär samma bröders initialer; A:I:M … där M:et står för Momma (som sedermera blev R som i Reenstierna). Nu är ju detta ju inte mynt, utan polletter (eller lokala mynt) – även om man vet att de faktiskt cirkulerade i ett stort område även utanför bruket. – Vilken tur! … annars skulle ju Svappavaara-polletterna kunna betraktas som ÄNNU nordligare ”myntpräglingar”.  Minns jag rätt finns det dock teorier om att dessa polletter faktiskt KAN vara (valsverks)präglade i Avesta i Dalarna? – och i så fall är ju Kengis nordligast i alla fall.  ;o)

För den som vill läsa mer om Kengis-plåtarna kan jag rekommendera Bertel Tingströms referensverk ”Plate Money – The world’s largest currency”, Stockholm 1986. Börja på s. 92-93, där Kengis avhandlas … sedan är det bara 342 sidor kvar att studera. ;o)

Guldmynt i guldreserven

Den senaste tiden har det skrivits mycket om att Tysklands beslutat flytta hem sin guldreserv från USA. Med anledning av detta fick även Sveriges Riksbank häromdagen frågan om hur det står till med Sveriges guldreserv. Läs t.ex. Dagens Industri / SvD:s artikel: Riksbanken har inte koll på guldet. Sophie Degenne på Riksbankens kapitalförvaltning svarar att ”var guldet placeras är en statshemlighet”, men ”en mindre del av guldet finns i Sverige” och resten är ”placerat hos olika centralbanker”.

Om jag inte minns fel så skall t.ex. lejonparten (ca 300.000 ex. = 77,5% av hela upplagan) av ”Sveriges sista reguljära guldmynt”, Gustav V:s sällsynta 20-krona 1925, förvaras i Sveriges guldreserv – i USA?

Ett enda sådant mynt kan ju kosta både 10 och 12.000 kr idag … så det kunde kanske vara ett bra tillskott i dessa bistra tider? Å andra sida skulle ju en sådan utförsäljning naturligtvis pressa ner priserna till en nivå i närheten av guldpriset (som idag är ca 2.800 kr) … vilket ju skulle vara tråkigt för dem som betalat stora pengar för ett sällsynt typmynt. Kanske skulle man kunna göra som i äldre dagar och kontramarkera de nysläppta mynten?  ;o)

Om mynten nu finns kvar vill säga? Enligt Riksbankens Sophie Degenne är det ”de utländska centralbankerna själva som sköter inventeringen. Sedan får vi kontoutdrag”. På frågan: - Kan ni vara säkra på att guldet finns där? blir svaret:
– ”Det finns inget skäl att tro att det inte finns där. Det är ungefär som att fråga om man har pengar på banken”, säger Sophie Degenne till Dagens Industri.

– HaHa, det finns väl inga ”pengar” på banken längre!? Där skall det ju vara kontantlöst. Och skall man komma åt sina digitala pengar är det bara att hoppas att det inte råder tele-, data-, internet-, bankomat- eller strömavbrott när man behöver ”sina pengar”. ;o)