Nya SVERIGES MYNT 1512-2022 … och 1521-2021 … Delzanno vs Carlberg

KETCHUPEFFEKTEN! – Först kommer ingenting. Sedan kommer ingenting. Därefter kommer allt på en gång.

För drygt 40 år sedan (1976) utkom referensboken ”Sveriges Mynt 1521-1977”, författad av herrar Ahlström, Almer och Hemmingsson. Sedan dess har samlare av svenska mynt fått lita till egna iakttagelser – eller Tonkins ”Myntboken”.

Sedan i somras har den återuppväckte mynthandlaren Roberto Delzanno (tidigare hos Ahlströms och Wallins) i Stockholm, arbetat med en uppföljare till boken om ”Sveriges Guldmynt 1512-2020” som nyligen utkom på eget förlag. Arbetsnamnet på det kommande bokverket är ”NYA SVERIGES MYNT 1512-2022”.

För många samlare, som är vana att vänta i decennier på ”utlovade böcker” (exv. Svensk Myntförteckning, Den svenska mynthistorien och en ny Sveriges Mynt), kom nog nyhetsbrevet från Svenska Numismatiska Föreninges (SNF:s) mynthandel, kallad Myntauktioner i Sverige AB (MISAB), därför en aning oväntat.

Nu skulle plötsligt även föreningen/mynthandeln ge sig på att snabbproducera ”ett mycket angeläget bokprojekt” – en ny reviderad upplaga av Sveriges Mynt 1521-1977. Och det är tydligen bråttom … kanske för att hinna före konkurrenten ovan?

Igår presenterade ”SNT:s gamle annonsrekryterare”, Kjell Holmberg, ett kort sammandrag av vad SNF/MISAB presenterade i anslutning till sin senaste auktion:

– ”Efter auktionen bjöds på information om den planerade nya utgåvan av referensverket Sveriges Mynt 1521-1977 som utkom 1976. Projektgruppen består av Dan Carlberg, Bengt Hemmingsson och Magnus Wijk, och tidsplanen är att boken skall utkomma under 2020. Boken utges på ”eget förlag”, och alltså inte av SNF eller MISAB. Skälet till detta uppgavs vara att det är Dan Carlberg personligen som har erhållit rättigheterna till boken av Bjarne Ahlströms stiftelse och de två övriga författarna, och inte ovan nämnda aktörer.”

Hmm … har det inte gått lite väl snabbt nu? Det hela låter mycket märkligt. Svenska Numismatiska Föreninges mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB, skickar alltså ut nyhets-/reklambrev till sina kunder/medlemmar (SNF:s kundregister) angående ”ett mycket angeläget bokprojekt” … som en av de anställda driver … PRIVAT!?

Galvanoplastik – medaljtillverkning & kopiering

Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.

På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.

Denna kopieringsteknik beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.

Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.

Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?

Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.

Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!

På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).

Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!

🙂

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen horn impression of medal, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.

Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

För sisådär en 25 år sedan eller så visade en kund upp en väldigt intressant renässansmedalj i butiken på Stureplatsen i Göteborg. En stor pampig sak avbildade den berömde florentinske affärsmannen och politikern Cosimo de Medici (1389-1464). Det märkliga med denna medalj var dels att inskriptionen var spegelvänd – och dels att den var tillverkad av horn! Lätt transparent kohorn!

Intressant nog finns det en världsberömd målning, kallad ”Portrait of a Man with a Medal of Cosimo the Elder” (1474-75), av Sandro Botticelli (1445-1510), där just denna medalj figurerar. Den har till och med hornmedaljens ljusa färg. Hur kan detta hänga ihop? Är detta en förlaga till medaljen? Kan man ha använt transparent horn som hjälpmedel för att skulptera medaljen? Varför är omskriften spegelvänd?

Originalmedaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) är gjutna i brons och silver och  tillkomna straxt efter hans död. Det finns faktiskt i TRE olika utföranden (ovan t.h.):

  • MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, father of his country.
    PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. Brons Ø 74 mm. The original, commisioned by Piero in commemoration of his father, has an allegorical figure of Florence on the back. P.P.P. = Princeps Pater Patriae (Primvs Pater Patriae).
  • COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P = Cosimo de Medici, father of the republic. PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. a) Silver Ø 37 mm och b) Brons Ø 78 mm. A second version was coined in his honour by the order from the officials of the Commune of Florence, after the Signoria officially granted the title (Princeps Pater Patriae) through a decree dated to March 16th 1465. The later version specifying that Cosimo was given the title “Father of the Country” by public decree via the inscription: COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P.

Studerar man Botticellis målning lite närmare ser man att medaljen ifråga är nr 1 ovan. Huvudbonaden bryter omskriften och bröstavskärningen är väldigt hög. Man kan till och med förnimma några av bokstäverna i omskriften. Och dessa förefaller inte vara spegelvända. Det är alltså originalmedaljen från 1464 som stått modell för Botticellis målning.

Horn-medaljen å andra sidan visar en högre, mera komplett bröstbild med ett centrerat porträtt. Själva huvudet är betydligt mindre än på målningens medalj. På ett sätt mera proportionerlig och ”bättre” utförd, men kanske också lite stelare och ”mindre charmig”. Förklaringen till detta dök upp åtskilligt år efter att jag först – och väldigt hastigt – sett min första horn-medalj, en gång på 90-talet.

Och inte förrän jag i slutet av förra året, ett kvartssekel senare, fick återknyta bekantskapen med nämnda horn-medalj (via en mejlad bild), kunde jag slutgiltigheten bekräfta mina misstankar om dess ursprung. Det skulle visa sig att den var 275 år yngre än originalet.

Även denna medalj är gjuten (mäter hela Ø 86 mm) och ingår i en större serie över Toscanas regenter som den italienske medaljkonstnären Antonio Selvi (1679-1753) gav ut med början 1740. Man vet att Antonio Francesco Selvi kom till Florens 1698 och att han var elev hos skulptören Massimiliano Soldani-Benzi (1656-1740). Selvi var i första hand en tillverkare av bronsmedaljer och det förefaller som merparten (alla?) var gjutna. Mest känd för eftervärlden har han blivit för sin stora serie medaljer över familjen Medici.

  • ITALY. Florence. Cosimo de Medici (1389-1464). Cast bronze medal by Antonio Selvi, after 1740 (from his series on Tuscan rulers announced in 1740).
    Obverse: Bust right. MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, first father of his country. Reverse: SEMPER, three interlinked finger rings (arranged as Borromean rings). Brons Ø 86 mm.

Frågan om hur Antonio Selvis gjutna bronsmedalj från 1740-talet hör ihop med den spegelvända horn-medaljen … kommer jag att återkomma till i del 2 av denna artikel. Då skall jag även försöka visa hur det lite udda materialet kohorn kunde användas för att producera gjutna medaljer … en bortglömd teknik …?

Myntliknande medaljer anno 1628

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800I föregående blogginlägg, om valsverkspräglade kopparmynt, visade en av illustrationerna ett uppslag ur Antikören Lagerlista 24, från 1992. Längs ner i mitten på sidan 20 ses frånsidan av en myntliknande medalj över (eller från?) myntmästaren Markus Kock (1585-1657). Illustrationen är hämtad från referensverket över Sveriges enskilda medaljer (personmedaljer), författad av Bror Edvard Hyckert  (1848-1910) med titeln: ”Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor”, Numismatiska Meddelanden XVII, Stockholm 1905-15. Tyvärr avbildas endast frånsidan av denna rara medalj, så exakt hur åtsidan ser ut …

Markus_Kock_Hyckert I-37_1200

… kände jag inte till när första utkastet till denna artikel skrevs för sex veckor sedan. Men eftersom jag minns att jag talat med Jan-Olof Björk om saken för ett tjugotal år sedan, och han då nämnde att ha fått bilder från KMK, skickade jag lite ”på vinst och förlust” iväg ett mejl till honom. Fick omgående svar och kan därför visa båda sidor av denna rara medalj – och därmed avslöja dess gravörstil. – WOW!! Hade inte väntat mig en rak sköld med voluter, även om detta ju faktiskt finns på halvörena redan 1627.

Kopparmyntsamlaren känner naturligtvis genast igen motivet, med den stående gripen, från Gustav II Adolfs Nyköpings-ören. Redan av beskrivningen i Hyckert (se bild 2) kan man dra slutsatsen att även åtsidan stora likheter med de stora kopparören som präglades på Markus Kocks myntverk i Nyköping åren 1627-29 (se nedan). Åtsidans omskrift förekommer på mynten inte exakt som Hyckert skriver, men bra nära: GVSTAVUS : ADOLPH(US) : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: (utan US på mynten alltså). Notera Hyckerts kommentar; att samtliga ”punkter” i omskrifternas interpunktion i själva verket är små fembladiga rosor!

Nyköpings-ören_1627-1628_1250

Den enklaste typindelningen man kan gör av denna myntgrupp är väl att gripen antingen har nedåtriktad vinge, eller uppåtriktad dito. Den förra är tidigast och förekommer endast 1627, medan den andra introduceras i slutet av 1627 och sedan används tills Nyköpngs-myntningen upphör 1629. På den förmodligen äldsta typen har årtalet utskrivet med arabiska siffror (1627) och placerats nedtill, mellan benen på gripen (Typ I, SM 148). Precis som på medaljen alltså. Notera att den perspektivt tecknande hertigliga kronan också är densamma på medaljen. Däremot skiljer de sig åt beträffande vingen, då medaljen fått ”den nya vingen” 1628. Alla övriga Nyköpings-ören har årtalet angivet med romerska siffror för att matcha de latinska omskrifterna. Logiskt och bra, men givetvis inte utan undantag. På 27:orna förekommer även årtalen: M DC XXV2 och M DC XX7 (istället för M DC XXVII).

mt_1-96_s18_1200  mt_1-96_s19_1200  mt_1-96_s20_1200  mt_1-96_s21_1200

Mynttidningen 1-1996 innehåller en hel del matnyttigt för den som är road av dessa stora kopparmynt från Gustav II Adolfs och Markus Kocks dagar. Ovan bjuder vi på det fyra första sidorna av artikeln: ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar.” På sidan 21 kan man t.ex. följa hur rikssköldar och kungakronor byter stil och vilka kännetecken man kan koppla till dessa båda valssnidare. Den förste, som förmodligen följt med Marcus Kock från Tyskland, känner vi dessvärre inte namnet på, men den andre hette Petter Michelsson och var enligt egen utsago 1642, ”den ende infödde svensk, som lärt sig detta ämbete”.

Genom de nu publicerade bilderna kan vi konstatera att gravörstilen på denna Markus Kock-medalj 1628, med den tyska(!) omskriften: RECHT : CHRISTLICH : ZU : GLAUBEN : ALLE : ZEIT, utan tvekan tillhör myntmästarens namnlöse tyske kollega. Sveakronor, vase och kungakrona talar sitt tydliga språk. Också sköldens voluter känns igen från Gustav II Adolfs runda halvören, även om de i detta fall fått rikligt med extra ”lull-lull”, helt i barockens anda. Notera till exempel de (kvittrande?) fåglarna som placerats ovanpå voluterna.

Av vilken anledning präglades då denna medalj? Ja, den kände numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) kunde redan 1773 (i verket ”Beskrifning öfwer Swenska Mynt och Kongl. Skåde-penningar”) presentera en … ”teori” … om detta: 😉

– ”Man wet icke hwad man skal göra af denna Kopparpenning; som wäl är til Slants-storlek, dock utan något lagligt wärde. Kanske, at den Tyske Myntmästaren Marcus Koch hafwer allenast welat lemna sina Barn och Husfolk en Christelig påminnelse.” 

Tanken att det skulle vara någon typ av presentations-medalj är nog inte helt orimlig. Om den sedan var ämnad endast för ”barn och husfolk” kan kanske diskuteras. Mera troligt är nog att den var tänkt som en slags kunglig dusör?, skrytobjekt? eller varuprov? på vad det nyinrättade myntverket i Nyköping, under Markus Kocks ledning, nu kunde prestera. Lite skillnad emot de mindre noggrant präglade klippingarna från staden 1625-26 – eller hur?

Kanske skulle man till och med kunna drista sig misstänka ett samband med Markus Kocks gamle kompanjon i Elbing, myntmästaren Marcelis Philipsen? Denne lät nämligen, samma år, prägla motivmässigt liknande presentationspenningar i staden Elbing i Polen (jämför åtsidorna!), men i de ädlare metallerna guld och silver (Hildebrand 160, se vidstående bild). Ja, t.o.m. på fyrkantig (rombisk) plants, något som kan sägas vara ”typiskt” för presentationsmynt. Om Kock-medaljen präglats i ädlare metaller än koppar vet vi inte, men omöjligt är det inte. KMK:s möjligen unika koppar-exemplar väger 39,47 gram och mäter Ø 42 mm. Enligt uppgift från Jan-Olof Björk är även ett exemplar i tenn känt (Axel Fröhlings auktion i juni 1857, nr 276, köpare Meinander), men det är osäkert om denna är präglad? eller om det rör sig om en avgjutning? Rent statistisk talar det mesta för det senare alternativet, då det var väldigt vanligt att kopiera stora rariteter till museer och större samlingar.

Gustav_II_Adolf_Hildebrand_159_1250

För ett par år sedan fann jag av en händelse (letade efter något helt annat) ytterligare en myntliknande medalj inom samma kategori. Det var på Uppsala Universitets Myntkabinetts webbplats det plötsligt dök upp en medalj jag aldrig tidigare skådat. Hildebrands fantastiska verk i all ära, men man saknar verkligen illustrationer. All heder åt kabinettet i Uppsala som haft den goda smaken att digitalisera och publicera delar av sina samlingar till glädje för såväl forskare som samlare.

Också denna medalj har en åtsida som pryds ett magnifikt krönt riksvapen med klara kopplingar till Gustav II Adolfs koppar-ören. Medaljens omskrift: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: introduceras på Säter-örena 1628. Frånsidans inskription (i fyra rader) lyder: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO = Ära vare den Högste, de sinas tillflykt. Bror Emil Hildebrand (1806-1884) beskriver den som nr 159 (och 159a – på fyrkantig plants!) i sitt oumbärliga verk ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, del I-II”, Stockholm 1874-75.

1628-29_riksvapen_typ4_725I detta fall är det inget snack om att gravören är Petter Michelsson. Rikssköldens konturer är närmast identiska (men inte riktigt till 100%) med ”Typ IV” (mynt nr 11 i Mynttidningen 1-1996, s. 21 – se bild ovan). Innanmätet med lejon, vase och sveakronor är också typiska för Michelsson. Denna sköld förekommer inte i Nyköping, utan endast i Säter åren 1628-29 och då i kombination med omskriften: GVST : ADOL : D:G : SVEC : GOT : VAN : REX . M:P:F: Notera att mynt 1-10 har GUSTAVUS, medan mynt 11-20 alla har GVST. Medaljen bör rimligen dateras till 1628-29 och präglingsorten är förmodligen Säter i Dalarna?

Även kungakronan (Krontyp III-b-var.) är typisk och förekommer på mynten tillsammans med Michelssons version av ”Sköldtyp II” (mynt nr 5 – notera att mynt nr 4 har såväl skiljaktiga detaljer i innanmätet som en annan kungakrona). Varianten med nio ädelstenar i kronringen förekommer i både Säter (1628) och i Nyköping (1628-29).

Petter Michelssons medalj (Hild. 159) är enligt Hildebrand ”slagen i myntsilver till olika vikt” (1/2, 7/8, 1-1/4 samt 1-3/16 riksdaler). Sistnämnda exemplar finns i kabinettet i Uppsala och väger mera exakt 36,41 gram. Diametern är Ø 44 mm. Två exemplar på fyrkantig plants väger enligt Hildebrand 1-1/8 respektive 1-3/8 riksdaler. De varierande vikterna liknar mest en lottorad (för att travestera en känd ”kapsylsamlare”), något som kanske också kan förknippas med presentations-stycken och dusörer. Likheterna med Markus Kock-medaljen är påtagliga på många sätt. Riksvapnet med kung Gustav II Adolfs titel på åtsidorna och en (tidstypisk) religiös inskription på frånsidan.

Så kanske var denna stora silvermedalj (från Säter?) ämnad som en uppföljare till 1628 års ”skrytpenning” från Nyköping? – Slagen då Markus Kock hade byggt om myntverket i Säter så pass mycket att man till och med hade egen gravör …?

Konkreta kvarlevor och berättande källor …

Ikväll bjöds man på en stunds trevlig läsning, då Svensk Numismatisk Tidskrift, (SNT 5-2018) anlände tidigare under dagen. Förutom sedvanliga gruppfoton och mötesreferat kan man i septembernumret bl.a. läsa om Lödöse-brakteaten med patriarkalkors och Gustav II Adolfs stormynt (ryttar-/skådepenningar) 1632-33.

1150_lodose_600x600bRoger Svensson argumenterar för att biskop Bengt, den Gode, i Skara (1150-1190) skulle vara myntherren bakom den dubbelkors-brakteat som man 1987 kunde binda till Lödöse. (Se artikeln ”Porten mot väster” på Myntbloggen 2013-11-18). Professor Kenneth Jonsson har tidigare fört myntet till kung Sverker den äldre (1136-1157), medan statsheraldikern och f.d. chefen för KMK, Henrik Klackenberg, argumenterat för biskop Bengt.

Bengt Hemmingsson är alltid läsvärd och har i många år varit en stor del av min behållning med SNT. Bengt är verkligen raka motsatsen till ”ankdammens prestigestinna farbröder” (se gårdagens blogginlägg). Han är prestigelös och kan dessutom argumentera för sin sak. Kombinationen av en både djup och bred kunskap om Sveriges mynt och förmågan (tålamodet) att luska fram ”glömda skatter” från arkiven, gör honom till en av de mest betydande svenska numismatikerna av idag.

g2a_hild_171_173_1200

Bengts senaste artikel: Från Stockholm till Augsburg – och åter”, fick dessutom undertecknad att sträcka lite extra på nacken (blev säkert 192 cm istället för 190 cm). Kul att bli omnämnd. Ännu roligare att få rätt! Stockholm – Augsburg t.o.r. alltså!

Och ytterligare ett blogginlägg anno 2016 uppmärksammat ända uppe i Stockholm. Under samma vecka! Mäktigt! Ovan avbildas två skådepenningar (medaljer – Hild. 171 och 173), med anknytning till ifrågavarande stor-/praktmynt (se bild nedan).

Såväl konkreta kvarlevor (d.v.s. mynt – med påvisbar gravörstil, präglingsteknik etc.) som skriftliga kvarlevor (arkivuppgifter) är allt som oftast fragmentariska, men i bästa fall kan dessa i kombination ge oss en fylligare bild och leda oss mot sanningen. En förutsättning är givetvis att man är öppen för nya idéer.

g2a_hild_172_174_175_1250a

Här några korta citat från Hemmingsson artikel i SNT 5-2018:

Augsburg
Författaren till dessa rader refererade Ulnonskas artikel – tyvärr okritiskt – i SNT 1996, men vid arbetet med volymen om Vasatiden inom projektet ”Den svenska mynthistorien” har frågan om dessa mynts hemvist kommit upp till förnyad prövning.

Åter i Stockholm
Ulf Ottosson har i ett inlägg på Myntbloggen.se argumenterat för ett rikssvenskt ursprung för myntgruppen i fråga. SM 13 (och 19*) betraktar han som medaljer och anför att de till skillnad mot de andra uppvisar en ”konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.” Han anser det osannolikt att dessa praktmynt slagits i Augsburg: ”Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten.”

Man kan bara instämma i Ottossons argument mot ursprung i Augsburg. Det finns dock ytterligare skäl till att han har rätt. Det visar sig nämligen att gravören vid tillverkningan av åtsidesstamparna till 4- och 2-riksdalrarna SM 14-16 och 22 (typ V, VI och VII, förf. anm.) haft ett samtida kopparstick till förlaga.

Kungliga direktiv
Gustav_Adolfs_Rikssigill
En nyfunnen notis i ett kungligt brev från hösten 1631 ger också bakgrunden till präglingen av dessa stormynt.

Redan den 7 mars 1631 hade en riksdalemyntning igångsatts i Sala. Efter en del problem i inledningen var den i full gång i maj och i slutet av månaden skickades … 1200 nypräglade riksdalrar (till Gustav II Adolf i Tyskland).

Kungen ville underlätta tillförseln av silver genom att tillåta privatpersoner att mynta riksdalrar ”med vår stämpel i full vikt och av gott silver”. Kungen var också av åsikten att ”ju mer dubble och tredubble Rdr och änn högre stycken man af silfwer kan mynta låthe: ju bättre wij thet holle.
 g2a_hild_173_fallverk_1250

För att avslutningsvis anknyta till gårdagens blogginlägg och ”förslaget” (helt omotiverat och fullständigt taget ur det blå), att den s.k. provmyntserien 1625 skulle vara präglad i fallverk i Stockholm, bjuder jag på ovanstående illustration. Till vänster Gustav II Adolfs skådepenning/praktmynt 1632, slagen i myntsilver (875/1000) och med en diameter på drygt Ø 60 mm. Till höger några kopparmynt ut ”provmyntserien 1625”, där fyrken mäter 20×20 mm och således har en präglingsyta på ca 14% av praktmyntens dito. Att man använt sig av fallverksteknik i det första fallet är högst troligt. Att man däremot skulle ha slagit ett pyttelitet kopparmynt i mjuk koppar med denna teknik, är helt orimligt. Mer att läsa om detta finns i Mynttidningen 5/6-1996 … för den som händelsevis missat den.

Favorit i repris: Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. 😉

Professor Jonssons krönings-öre ”1528”…

För två veckor sedan hade jag nöjet att förvärva ytterligare ett exemplar av Professor Jonssons krönings-öre 1528, d.v.s. den charmiga jetong, gyllenimitation, som slogs i samband med Stockholmsutställningen 1897 och som genom åren vållat mycket huvudbry för våra allra största ”numismatiska experter”.

2018-07-31_1200s

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre (fynd)exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Och nu kan alltså även undertecknad stoltsera med tre exemplar (se bild):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.

Utöver dessa exemplar redovisar Frédéric Elfver följande privatägda exemplar i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2005 och 6-2008):

  • Norge, privat ägo, 1980-tal. Okänd vikt. Ögla?
  • Dalarna, privat ägo, (uppvisat KMK) 2002. Okänd vikt. Utan ögla
  • Norge, privat ägo, 2008. Okänd vikt. Med ögla. Bild i SNT 6-2008.

Det råder viss osäkerhet om det norska exemplaret från 1980-talet och det från 2008 är samma exemplar? Det ex. som uppvisades på KMK 2002, skulle möjligen också kunna vara identiskt med det som såldes på Tradera 2002 (uppgavs komma från Dalarna).

Summa summarum känner vi alltså till mellan sju och nio bevarade exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år! 😉

Tanig 8-åring … eller pompös farbror?

Vissa av oss har ju fortfarande semester, men kan detta till trots inte helt ignorera numismatiken. Tyvärr skrivs det allt mindre om mynt och medaljer, åtminstone i bloggform, och definitivt under sommarmånaderna. Lite synd att Ingemar ”SNF” Svensson lagt av och att vi andra förefaller bli allt mindre produktiva på detta område. Roland ”Falcoin” Falkensson är dock ett strålande undantag och vinner, tillsammans med Kjell ”Gorgon” Holmberg juli-bloggandet med vardera TVÅ inlägg!

1663_1mark_1664_2mark_1024x1100sFalkenssons senaste inlägg handlar om 1 Mark 1663 utan myntmästarmärke, som inte uppmärksammats i litteraturen förrän 2007 (Myntstudier nr 2, 2007). Sedan tidigare är 2-marken 1663 känd utan Mm (SM 91c), med samma krontyp för övrigt.

Men det mest spännande med detta mynt är kanske inte avsaknaden av myntmästarmärke, utan det markant avvikande porträttet. Åtsidesstampen med det väldigt udda barnporträttet, som mera ger intrycket av en korpulent och lätt pompös Karl X Gustav (sic!) än en liten gosse på 7-8 år med ”haklapp” (jämför 8-marken 1664 nedan) … är känd sedan tidigare, men då kopplad till en 1-mark med årtalet 1665 (SM 161, Bon. 431).

Nämnas bör att i princip samma porträtt förekommer även på 2-markerna 1664 (SM 104 – se bild ovan). Notera den tillbakalutande stilen och lagerkransens unika bandknut (rosett). Det är knappast någon tvekan om att det är samma gravör som varit i farten. Och frågar du mig vem denne kan ha varit, skulle jag nog gissa på Johan George Breuer … som i så fall måste ha varit i Sverige redan 1663.

1658_1665_breuer_1250På sina medaljer jobbade Breuer i en extremt djup relief, något som av tekniska skäl inte medges när det gäller mynt. Till vänster Breuers medaljer över Karl X Gustav (Tåget över Stora Bält, 1658) samt Karl XI (Konungens uppfostran och bildning 1665, barnporträtt av en 10-åring). Breuers medaljserie över svenska riksråd är berömd och brukar anses som det bästa han gjort. Om det var tiden eller hans personlighet som i retroperspektiv fått honom att framstå som lite av en äventyrare må väl vara osagt. Hur som helst rymde han landet 1669, anklagad för förskingring. Senare hamnade han som gravör och myntmästare i Braunschweig, där han 1684 åkte fast för diverse bedrägerier.

1664_8mark_1024

Måhända var det svåra tider, eller så blev lockelsen för stor, men Breuer var inte ensam på myntverket om att råka i bryderier med rättvisan. Så här skriver Falkensson:

Till saken hör också att det 1663 förekommer 2 Mark utan myntmästarmärke. Myntverket stod nämligen utan myntmästare några månader det året. Den tidigare myntmästaren Göran Wagner (mm GW) gick i pension på våren det året och ersattes av Johan Fredrik Herman (mm IFH). Denne stannade dock bara på sin post i 3 månader och sedan försvann han puts väck. Det påstås att det kan ha berott på ett stormigt äktenskap, men en försvunnen kista med silver kan också ha bidragit. Frun lämnade han dock hemma. Sedan förflöt då några månader innan man lyckats övertala Wagner att återvända tills man hittat en mer varaktig ersättare, vilket skedde på våren 1664 när Isak Kock, myntmästaren i Avesta, tog på sig uppgiften även i Stockholm.

Alternativa fakta

Av någon märklig anledning har ”alternativa fakta” och ”Fake News” blivit vardag på senare tid. Tydligen skall var och en numera få ha sin ”sanning” och välja ut ”russinen ur kakan” för att skapa ”sin egen verklighet”. Trots att det finns massor av artiklar och argument för en uppfattning, är det tydligen inga problem att helt bortse från detta, hålla för öronen och lalla ihop sin egen version av verkligheten. Man kan blåneka till allt och samtidigt ”tänka fritt”, bygga luftslott och ”koka soppa på en spik”. Inga problem.

Att skilja på Säter- respektive Nyköpings-kreuzrar 1632 har i princip alla de stora kopparmyntexperterna gjort i mer än 150 år nu. Redan Stiernstedt och Appelgren hade koll på detta och framförde flera olika argument, bland annat att kreuzrar med pilsköld (Markus Kocks myntmästarmärke) präglades i Nyköping där han då var bosatt och att Säter-mynten dessutom har en helt annan gravörstil. I modern tid har undertecknad behandlat ämnet vid upprepade tillfällen under de senaste 30 åren.

1632_kreuzer_sater_nykoping_Mynttidningen_5-6-1994_1250

Nu har det s.k. ”vetenskapliga samfundet” SNF (Svenska Numismatiska Föreningen) i två års tid publicerat olika versioner av en artikel, med titeln ”Gustav II Adolf kreutzer 1632”, där man å ena sidan sätter underrubriken ”Myntorterna Säter och Nyköping” å andra sidan helt och hållet undviker myntortsdiskussionen. Dessutom utelämnar man medvetet referenser till vad som tidigare skrivits i ämnet. Varför gör man så? Det är ju inte så att man inte känner till dessa artiklar, för det gör man. Men man väljer alltså aktivt bort dem … för att slippa diskussionen? Obegripligt! Och rent ohederligt!

Det är också högst anmärkningsvärt att man överhuvudtaget inte nämner orden gravör eller stil. Om man åtminstone hade problematiserat saken och diskuterat möjligheten av vals-/personaltransporter från Säter till Nyköping (något som f.ö .inte finns ett uns av belägg för), men icke. Istället konstruerar man tre grupper?, där både identiska kungakronor och frånsideskronor ingår i olika grupper samtidigt!?

Nej SNF, det blir bakläxa! Känner att vi får försöka styra upp detta. Att röra till det och blanda åtsides- och frånsidesdetaljer huller och buller håller inte.

1632_sater_nykoping_kreuzer_text

SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. 

Kungakrona A.

  • Tre skölddekorationer, GUST eller GUSTA
  • Två skölddekorationer, GVSTA, SVE eller SVEC
  • Utan skölddekorationer, GUSTA eller GUSTAV
  • Frånsideskrona 1, CVPREA samt valören 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 1, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 3, CVPREA samt 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1:CR-EUTZ

Kungakrona B.

  • Utan skölddekorationer, GUSTA SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTA(V) eller GVSTA(V) SVEC
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZR
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .I. / CREU-TZER

NYKÖPING. 1 Kreuzer 1632. Med Markus Kocks Mm (pilsköld).

  • Utan skölddekorationer och utan strömmar, GUSTAV SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTAV SVE eller SVEC
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 6, CVPR( )EA samt .1:CR-EVTZ
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 7, CVPREA( ) samt .1:CR-EVTZ

1632_sater_kreuzer_kronor_text

Tror att det var Tegnér som sa att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, för 200 år sedan. Kloka ord. Det finns knappast något självändamål med att göra det enkla onödigt komplicerat. Om man utgår från de tydligaste skillnaderna och delar upp dessa enligt ovan är det enkelt att fylla på med de textvarianter som förekommer.

SNF passar också på att konstruera en ”ny krontyp” genom att godkänna dåliga och högst tvivelaktiga exemplar som ”bekräftade varianter”. SNF:s ”fantasikrona 2” är med största sannolikhet ”Krona 2a” där man i efterhand skrapar bort perspektivteckningen. Åtminstone bör man betrakta det så tills man lyckats presentera ett trovärdigt och tydligt exemplar. Med Uppsala Universitets nyligen avslöjade fyrk ”1654”, som visade sig vara en vanlig 1657:a, i färskt minne, borde väl detta vara en självklarhet för SNF.

Den uppmärksamme noterar också att KRE-28 inte alls har ”krona 2a” utan ”krona 4” och således bör vara identisk med KRE-21 samt att ”nyupptäckta” KRE-30 sannolikt är en KRE-6 utan åverkan. Ytterligare en indikator på att SNF-krona 2 = 2a.

Mynttidningen_4-1996_kreuzer_1632Skulle vilja avsluta med att rekommendera SNF att studera Mynttidningen 4-1996, och då speciellt sidorna 11-12. Men det har man ju redan gjort! Trots att man inte vill erkänna det. För annars hade man ju inte kunna skriva att kreuzer-myntningen var en framgång och inte ett misslyckande, som man ansåg 1995 (SNF, NM XXXIX).

När man mer eller mindre plankar en text kan det kanske vara klädsamt att ange källan. Eller är det kanske helt enkelt därför man INTE gör det? För den som till äventyrs vill läsa mera om detta kan vi tipsa om: Antikören lagerkatalog 20, 1990, Antikören auktion 9, 1990, Mynttidningen 5/6-1994 och 4-1996 bara för att nämna några referenser färskare än Stiernstedt 1863. Tja, vi kan krydda med några länkar också:

Trevlig läsning!

*********************************************

TILLÄGG: På 1890-talet ”upphittades på en plats vid Ljusterån, där myntverket antages hava stått” en ten med tre stycken outstansade Kreuzer-mynt 1632. Denna pjäs finns i Stora Kopparbergs Bergslags myntkabinett och på begäran av Carl Sahlin (1861-1943), kunde prosten Olof Hallborg (1815-1901), bestämma den som HH 140 … motsvarande ovannämnda: SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. Kungakrona A. Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ. – ”Denna variant kan sålunda med säkerthet hänföras till Säter”, skriver Sahlin på s. 64 i sitt viktiga verk ”Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien intill början av 1870-talet”, Stockholm 1934.