Släkten Planting från Prag . . .

Myntgravören i Avesta, Johan Michelsson Planting, är i numismatiska kretsar känd sedan 1768 då Carl Reinhold Berch nämner honom bland ”Svenske Medailleurer”, tillsammans med hans äldre bror och läromästare. Några år senare (1783) skrev Avesta-gravören Carl Johan Wikman sin självbiografi, där hans farmors far, Johan Planting och dennes far Michael Torbiörnsson, omnämns. Märkligt nog skulle namnet på Johan Plantings äldre bror förbli okänt i närmanre 200 år, innan Petrus Norberg 1938 hittade ”Petter Isersnider” verksam i Avesta 1644-46 och Stig Stenström 1945 identifierade honom som Petter Michelsson.

Vad är en Isersnidare?
Det ålderdomliga ordet Isersnider (isensnidare, isersnidare etc. kommer av tyskans Eisenschneider, d.v.s. järn-/stampsnidare) står helt enkelt för det yrke vi idag skulle kalla mynt- och medaljgravör (eller skulptör). Idag och sedan drygt hundra år tillbaka  skulpterar man kraftigt förstorade modeller av mynt och medaljer i lera/plastelina. Därifrån gjuts modellerna av i gips och sedan i brons/komposit. Dessa hårda modeller monteras sedan i en så kallad reduktionsmaskin, där de förminskas till önskad diameter. Men ända in på 1900-talet graverade man mynt- och medaljmotiven direkt i stålstamparna. Till sin hjälp hade gravörerna då s.k. punsar – d.v.s. mindre stålstansar med bokstäver, siffror eller olika bilddetaljer som exv. kronor, vasar, lejon, sköldkonturer etc. (se bild ovan). Dessa punsar användes sedan för att successivt bygga upp hela myntmotivet i stampen eller präglingsvalsen.

Till vänster en rikssköld på en medalj från den till namnet okände gravör som ursprungligen (fr.o.m 1627) arbetade för myntmästaren Markus Kock. Till höger en dito utförd av Pettter Michelsson i Säter 1628-29 (för Sala?). Förstoringsglasen visar skiljaktiga detaljer på mynten och medaljerna ovan.

Tack vare att 1600-talets myntgravörer använde punsar (som de själva förfärdigade) för att bygga upp myntmotiven, har de så att säga ”lämnade sina fingeravtryck” på sina alster – till glädje för dagens numismatiker, som nu kan ”backa tiden” genom att demontera bilddetaljer och analysera dem. När samma punsdetaljer förekommer på olika objekt kan man koppla dem samman och i bästa fall dra kloka slutsatser av detta. Gravörstilsstudier kan faktiskt ge ledtrådar till problemlösning rörande allt från myntortsattribuering till äkthetsbedömning. Det är lite av stampstudier 2.0 s.a.s.

Undertecknad har skrivit massor av artiklar i detta ämne under 35 års tid och har till och med tagit upp saken här på Myntbloggen.se – om än i korthet. I artikeln Isensnidare Petter Michelsson illustreras några exempel på kopplingar mellan mynt och medaljer från olika år, graverade av Petter Michelsson.

Myntmästaren Marcus Kock (1585-1657) var född i Liège och kom till Sverige i december 1626. Redan 1628 hade han två anställda gravörer – som var och en hade sin utpräglade stil.

Petter Michelsson var verksam under myntmästare Markus Kock i Nyköping 1628, Säter 1628-31, Sala 1631, Säter 1632-36, 1638-39, Sala 1639-41, Stockholm 1641-44 (under Anton Groth), Avesta 1644-46, samt Stockholm ca 1647-75 (under Daniel Kock, Michael Hack, Göran Wagner, Abraham Kock, Christopher Conradi och Daniel Faxell).

I Appelgrens anda har undertecknad sedan 1980-talet ägnat mycket forskning åt just gravörstilar – och de spännande gåtor som kan lösas med hjälp av dessa. Listan kan göras lång, men låt mig bara ge några exempel: Gustav II Adolf kopparklippingar kunde 1988 tack vara gravörstilar uppdelas på Säter 1624-27 och Nyköping 1625-26; Marcus Kocks kopparmyntning i Nyköping 1627-29 och 1632, Arboga 1628 och Säter 1627-32 kunde 1990 delas upp på två olika gravörer; drottning Kristinas ”myntortslösa” fyrkar (1/4-öringar) 1635-36 kunde 1993 attribueras till Nyköping respektive Säter.

Den mycket produktive myntgravören Petter Michelsson, Isersnider (ca 1610-1675) var, hör och häpna, till namnet okänd ända fram till 1938, då Petrus Norberg forskade fram Avesta myntverks förste gravör – en viss ”Petter Isersnider”, verksam 1644-46. Den som gav oss lite mer ”kött på benen” beträffande Petter var Stig Stenström i sin fantastiska (men refuserade!?) avhandling om Arvid Karlsteen – hans liv och verk (1945). Sedan skulle det dröja till 1961 innan Nils Ludvig Rasmusson fann en uppgift från 1642 som visade att Petter började sin bana i yrket redan 1628.

Fantastiskt nog gjordes inte kopplingen mellan Petter Michelsson och gravörsignaturen M på en av drottning Kristinas riksdalrar, 1642-M förrän i slutet av 1980-talet! Undertypen uppmärksammades nämligen första gången 1987 då ett exemplar dök upp på Stockholms Auktionsverk (som Kungl. Myntkabinettet (KMK) köpte för 51.000 kr). Appelgren hade visserligen noterat M:et redan 1923, men kände då inte till Michelsson, varför han istället antog att det stod för ”Myntmästare”.

Petter Michelsson startade som sagt sin karriär hos Marcus Kock i Nyköping 1628. Årtalet vet vi tack vare ett bevarat brev från 1642, signerat Petter Michelsson Isersnider, där han säger sig ha varit verksam på såväl koppar- som silvermyntverk i 14 års tid. Verksamhetsorten är också given då Marcus Kock under 1627 och större delen av 1628 lät gravera samtliga präglingsvalsar (även för Säter och Arboga) i just Nyköping.

Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar, är titeln på en artikel jag skrev i Mynttidningen 1-1996, s. 18-21. Där beskrivs och attribueras Gustav II Adolfs runda ettören från Nyköping, Säter och Arboga – till Marcus Kocks tyske gravör (Wartgalt?) respektive nykomlingen Petter Michelsson.

Petter Michelsson var på många sätt en fantastisk myntgravör med en vilja att hela tiden förbättra sina dekorativa kompositioner – helt i barockens tidsanda. Men hans gravörmanér var också anpassat till hans initiala arbetsuppgift – valsgravering. Detta kräver faktiskt rent tekniskt att myntbilderna är jämt fördelade över hela präglingsytan. Michelsson hade emellertid en uppenbar svaghet – han kunde INTE få till några speciellt trovärdiga porträtt. I detta avseende var han efterföljaren Arvid Karlsteens raka motsats. Men så hade ju heller inte Petter fått Arvids omfattande och internationella utbildning hos Europas främsta gravörer. – Så vad kan man begära?

Michelsson d.ä. använde uppenbarligen oljemålningar av Jacob Elbfas (ca 1600-1664), eller koppparstick efter dessa, som förlaga till sina Stockholms-mynt (se bildmontage ovan). Det är väl inte otroligt att Marcus Kock och hans söner var medvetna om Petters svaghet beträffande porträtten och därför försåg honom med förlagor – s.k. aviseringar.

Sveriges första mynt med gravörsignatur är Kristina-riksdalern 1642-M (för Michelsson). Dessutom finns signaturen P – M (för Petter MIchelsson) på ett provmynt från 1649.

Förutom riksdalern 1642-M känner vi till ytterligare ett mynt som bär Petter Michelssons gravörsignatur, nämligen ”Christinen 1649”, som väl emellertid får betraktas som ett provmynt. Typen är känd i såväl silver (till vikten av a) dubbel riksdaler och b) dubbel svensk daler = 8 mark eller 64 öre) som koppar och guld! Nedtill på frånsidan finns ett litet P – M (för Petter Michelsson) diskret placerat på ömse sidor av årtalet, samt ett något större D – K (för Daniel Kock) strax ovanför detta, mellan lejonens ben. Notera även att drottningens valspråk Columna Regni Sapientia (Vishet rikets grundpelare) utformats med större versaler C-R-S (Christina Regina Sveciae) och blir då på ett fiffigt sätt dubbeltydigt. Åtsidan med det mästerliga porträttet är naturligtvis INTE Petter Michelssons arbete, utan är utfört i Paris av mästergravören Jean Warins föregångare på myntmästarposten, Jean d’Armand.

Karl X Gustav. Stockholm. 1 Riksdaler 1654.- Typmynt, endast präglat detta år. Här avbildas det kanske vackraste bevarade exemplaret, sålt på Antikören myntauktion 11, 1992.

Fem år senare återanvända Michelsson d.ä. stora delar av 1649 års design på Karl X Gustavs riksdaler 1654. De sköldvaktande lejonen är t.ex. närmast identiska. Den observante numismatikern noterar också åtsidans omskriftsdelare – ett smycke. Denna speciella punsdetalj återfinns, förutom på Kristina-riksdalrarna även på Gustav II Adolfs riksdaler 1631 med arabiskt årtal (till höger om frälsarens fötter). Frånsidans omskrifts-delare är ett par korslagda glödghakar, som representerar Mikael Hack, myntmästaren  i Stockholm 1652-58. Hack lär för övrigt varit bosatt på samma adress som Michelsson.

Vid årsskiftet 1994/95, när första årets produktion av Mynttidningen (1994-1997) precis avlutats upptäckte jag av en ren händelse en spännande nyhet i en liten småskrift jag fått i min hand. Där avbildades en mycket kraftfull (enligt uppgift ”sydtysk”) medalj med Gustav II Adolfs bild i extremt djup relief på åtsidan och ett ovanligt pampigt svenskt riksvapen på frånsidan. Som samlare av svenska kopparmynt sedan barnsben, noterade jag genast detaljer i riksvapnet som jag kände igen. Det blev en artikel i Mynttidningen 1-1995 där jag till slut kunde konstatera att Petter Michelsson inte bara var myntgravör – han var medaljkonstnär också!


SLÄKTEN PLANTING … FRÅN PRAG …?

Bröderna Petter Michelsson och Johan Michelsson Planting och deras släkt

Har alltid gillat idén om tvärvetenskap – även om den i många fall kanske är svår att åstadkomma. Inom många discipliner råder mer eller mindre ”vattentäta skott”. Numismatikerns kunskaper delas inte alltid av genealogens – och vise versa.

Beträffande släkten Planting får vi dessvärre konstatera att en numismatiker lyckats ställa till det ordentligt för såväl proffsgenealoger som släktforskningens glada amatörer.

Numismatikern och historikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) var ledamot av Vetenskapsakademien (1749) och sekreterare i Antikvitetsarkivet (1750). Han fick kansliråds titel (1755) och upphöjdes 1762 i adligt stånd (ej introducerad).

År 1768 författade Berch en förteckning över ”Svenske Medailleurer”, där han lanserade en ny och helt okänd myntgravör – som av Berch fick namnet ”Anders Planting”. Berch visste (kanske genom Wikman?) att myntgravören Johan Michelsson Planting i Avesta hade en äldre bror, men han kände inte till dennes namn (som inte heller framgår av Wikmans självbiografi). Så när Berch fann en ”Johan Planting” i adelskalendern tog han för givet att detta var rätt Planting … och därmed fick myntgravören i Avesta en fiktiv bror – som var generalmajor! Anders Planting (1619-1682) adlad Planting-Bergloo 1655. Denna ”sanning” har sedan överlevt ända in i vår tid – och ända upp till Riddarhuset!

Hypotetiskt släktträd över Joen Planting d.ä. från Prag och hans ättlingar. Sammanställt efter de uppgifter jag hittills lyckats få fram. Den tredje (svenskfödda) generationen Planting representeras här av tretton män, varav tio var militärer. Släktträdet är naturligtvis inte komplett eftersom uppgifter om kvinnor och mindre prominenta män i släkten genom åren tappats bort.

Av Berch får vi emellertid också veta att Johan Michelsson Planting lärt gravörsyrket av sin äldre bror, samt att deras far hette Michael Thorbjörnsson (Torbiörnsson) och var häradshövding i Uppland. Detta förklarar alltså att både Petter och Johan kallar sin Michelsson – den senare även Planting (tidigast 1669). Med denna vetskap bör väl Planting-namnet rimligen komma från mödernet? Dessvärre är hennes namn ännu inte känt, men mycket talar ändå för att hon var dotter till den från Prag till Sverige inflyttade ryttmästaren Joen Planting d.ä. och dennes hustru Marta von Maydell (1560-1645).

Se vidare artikeln ”Rättegången om Anna Bogas arfvegods”, av Wilhelm Planting-Gyllenbåga, publicerad i Personhistorisk Tidskrift, år 1900, som innehåller en del information om de första Plantingarna i Sverige. Vi får bland annat veta att Joen/Johan Planting d.y. (Joenn Plantingh) var son till, den i slutet af 1500-talet från Prag till Sverige inflyttade, Joen Planting d. ä., ”hvilken omkr. 1610 blef ryttmästare (öfverste) för en fana Uplands ryttare och var gift med Martha von Maijdel från Mecklenburg”.

Här kan du fritt ladda ner Häfte 1/1900 i PDF-format (5,48 MB):
http://personhistoriskasamfundet.org/1879-1919/

Vår gravörmoder skulle i så fall vara syster till Joen/Johan Planting d.y. till Hindraböle i Finland samt Vi och Ekilla i Uppland, adlad Planting 1637, då upptagande sin hustrus utdöda Boga-vapen, som sönerna senare ändrade till Planting-Gyllenbåga (nr 263). Denne Johan Planting förefaller för övrigt (i sitt 2:a äktenskap?) vara far till general-majoren Anders Planting-Bergloo (se bild nedan) och dennes bror Johan Planting (som Berch förväxlade med gravören). Den senare fick en son, Michael Planting (1661-1729), som också blev generalmajor och som 1682 adlades Planting-Bergloo (nr 1016) och på sin farbrors begäran beviljades använda dennes namn och vapen.

Generalmajoren Anders Planting-Bergloo (1619-1682) jämte dennes adelsvapen från 1655.

Blasonering för Planting-Bergloo (nr 626 och 1016): – ”Uti en hvit skiöld et grönt berg, hvaruppå står en lavet och et stycke derpå lagdt med utfräsande eld, och tre kulor frammanföre och tre kulor bak för laveten. Ofvanpå skiölden en öppen tornerhjelm och deröfver en half lo af naturlig färga emelan fyra röda och blå estandarer, men täcket och krantsen med röda, blå och hvita färgor hvar om andre förmängde och fördelte, aldeles som hela vapnet med sine egentelige färgor härhos representerat och af målad står.”

Notera att den något äldre släktgrenen Planting-Loberg (nr 353) förde ett snarlikt vapen (se släktträd ovan). Vapenbilden kan möjligen tolkas på olika sätt? Huvudmotivet är ju en på ett berg placerad kanon, som just avfyras, omgiven av 2×3 kanonkulor. Det lite ålderdomliga ordet lod kan även betyda ”projektil” (ett föremål som skjuts ut från ett vapen). Även namnformen Planting-Berglod förekommer. Å andra sidan kröns båda vapnen av ett lodjur (en lokatt). – Så skall vi läsa lo/loo eller lod? – Eller både och?

Nyligen dök det upp ett spännande dokument! – Ett brev, eller snarare en räkning, författad och signerad av Petter Michelsson 1652. Av detta dokument framgår att Petter Michelsson inte bara haft brodern Johan Michelsson Planting, utan även ytterligare en bror – Erik Michelsson Planting (ca 1600-1652).

Denne Erik Michelsson Planting har enligt uppgift arbetat som skrivare och översättare hos en lagman i Stockholm och avancerat i yrket vid Västerbottens kompani 1630-39. Senare kom han att bli postmästare i Piteå (1643), rådman (1644) länssekreterare och slutligen borgmästare i nämnda stad 1647-49. Dessvärre blev han av med denna tjänst och kom tydligen på obestånd, varför han sökte hjälp hos sin bror Petter i Stockholm 1649-52. Erik lär därefter av oklar anledning hamnat i en fängelsehåla på slottet Tre Kronor och kort efter att han släppts fri därifrån avlidit i Stockholm den 9 december 1652. Petter Michelsson har tydligen haft ganska omfattande utgifter för sin bror och räkningen han ställer till rådet i Piteå är ett försök att få stadens borgare att hjälpa till med Eriks skulder till Petter. Erik var gift med Margareta Eriksdotter, född i Kalix före 1615 och hade med henne sönerna Anders/Andreas Eriksson Planting (1635-1717) tullskrivare i Torneå, Per/Petter Eriksson Planting (1644-1692) rådman i Torneå och Erik Eriksson Planting, inspektor i Kemi, Finland (tre mil från Torneå). Mera (om än många gånger motstridig) information om Erik på släktforsknings-sajten Geni.com.

Detta dokument visar alltså att mynt- och medaljgravören Petter Michelsson, även han var en Planting – trots att han av bevarade handlingar att döma inte brukade detta namn. Hans båda bröder Erik och Johan skriver sig dock Michelsson Planting – efter fadern Michael och modern av släkten Planting.

En ytterst intressant numismatisk koppling mellan bröderna Michelsson-Planting är att äldste? brodern Erik bevisligen har varit ersättare för Frans Crusebjörn (1605-1654), landshövding i Västernorrland och Västerbotten från 1641. Denne Crusebjörn var son till en kändis inom den svenska kopparmyntningen – Peter Kruse, till Ornäs och Kullerstad, som tillsammans med Govert Silentz arrenderade Säters kronobruk 1628 (där Eriks bror Petter Michelsson då var verksam!) och blev landshövding i Dalarna och Kopparbergslagen 1634. – Small world!

Det verkar som att numismatiken och genealogin kan lära av varandra.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Plantings släktträd i PDF-format (170 kB).


TILLÄGG 2022-06-06:

Efter ”lite debatterande” med släktforskarna har det idag dykt upp ett dokument som visar att vår numismatiska vän Carl Reinhold Berch (1706-1777) faktiskt INTE var den som ”lyckats ställa till det” för Planting-släktens efterforskare. Faktum är att det är genealogerna själva som trasslat till det för sig – redan före Berch 1768.

Faksimilen ovan är från de s.k. Åkersteins genealogierna, som idag finns antingen på Riddarhuset eller på Riksarkivet i Stockholm (olika uppgifter florerar). Johan Otto Åkerstein (1713-1766) var arkivarie och registrator i Riksarkivet, sedermera bibliotekarie, assessor och en ”bekant genealog”. Han efterlämnade hur som helst stora genealogiska samlingar, med ett ”för forskningen utomordentligt värdefullt register”.

Av dokumentet framgår att Johan Otto Åkerstein, någon gång mellan 1744 (sista omnämnda årtal) och 1766 (då han avled), först noterat en viss ”Johan Planting i Stockholm”, (bror till Anders Planting-Bergloo) som han sedan strukit över och ersatt med ”Johan Planting, pitscherstickare” (bror till Erik Michelsson Planting).

Vi har alltså a) en Johan Planting i Stockholm! och b) en Johan Michelsson Planting, gravör – i Avesta!! Två olika personer! Den förre har en bror vid namn Anders, den senare är vår omtalade gravör, som i Avesta lärde sig myntgravörsyrket av sin äldre bror – Petter Michelsson!

Tyvärr hade Berch lite för stor auktoritetstro när han 1768 ”i god tro” lurade i oss numismatiker att Johan Michelsson Plantings äldre bror hette Anders Planting och var generalmajor, när verkligheten är att han hette Petter Michelsson och var gravör.

Slutet gott, allting gott.

Carl Gotthard Bonde (1877-1937)

Friherre Carl Gotthard Bonde (1877-1937) föddes på Gimmersta herrgård i Julita församling i Södermanlands län den 28 juli 1877. Efter akademiska studier tog han juristexamen i Uppsala 1902 och blev attaché i Paris samma år. Senare sekreterare på utrikesdepartementet och till slut förste hovjägmästare. År 1911 gifte han sig med friherrinnan Ingeborg Thott (1881–1943). I egenskap av förvaltare av den stora Bondeska mynt- och medaljsamlingen, kom Carl att utveckla ett stort intresse för ämnet och dessutom ett brett kunnande inom svensk numismatik. Under hans tid som samlingens förvaltare fördubblades den i storlek. Carl Bonde avled den 29 juli 1937.

Nedanstående artikel, författad av friherre Carl Gotthard Bonde 1925, publicerades ursprungligen i Katrineholms-Posten den 4 februari 1925, men finns även återgiven i Svensk Numismatiska Tidskrift (SNT 8-1994). Illustrationer: Ulf Ottosson.

Mynt- och medaljgravören Erik Lindbergs underbara medalj över Carl Gotthard Bonde, beställd av hustrun Ingeborg till Carls 40-årsdag 1917. Silver och brons Ø 50 mm.

 

Mynt- och medaljsamlingen vid Ericsberg – av friherre Carl G. Bonde 1925.

Av samlingarna vid Ericsberg äro de flesta såsom bibliotek, arkiv, konstsaker och keramik sammanbragta av friherre Carl Jedward Bonde under den långa tid av nära en halvsekel. som han bodde på Ericsberg, men en par samlingar finnas även. vilka stamma från 1700-talet. Den ena är tavelgalleriet, vilket grundades på 1700-talet genom inköp av den Lagerbringska samlingen, och den andra mynt- och medaljsamlingen. Den skapades av fideikommisstiftarens son David Gotthard Hildebrand, och torde vid hans frånfälle 1808 ha varit den största enskilda i Sverige.

I bortåt 40 år blev samlingen liggande orubbad i sina skåp, men på 1840-talet verkställdes en katalogisering, varvid tyvärr en stor del blev utgallrad såsom dubletter och 1847 såldes på auktion i Stockholm. Vid granskning av katalogen till denna auktion finner man an ödesdigra misstag blivit begångna. Såsom exempel kan anföras, att vid auktionen såldes för cirka 40 kr en exemplar av Gustaf Vasas sällsynta riksdaler 1540, under det att vid Ericsberg behölls en avgjutning. Det sålda exemplaret har jag kunnat spåra genom en rad av senare myntsamlingar, tills det för en par år sedan såldes till en amerikansk myntsamlare, efter vad jag tror mig veta, värderat till 5.000 kr.

Under friherre Carl Jedwards Bondes tid vårdades samlingen omsorgsfullt och blev upplagd i prydliga montrar, men ökades obetydligt och bestod vid hans död 1895 av 1.704 mynt och 1.340 medaljer. År 1897 katalogiserade jag samlingen, efter att i densamma ha låtit ingå min privata lilla samling, bestående huvudsakligen av svenska kopparmynt. Under de följande 15 åren gjordes en del mindre inköp, så att den vid min tillträde till fideikommisset utgjordes av 2.550 mynt och 1.406 medaljer. Den nya katalog, som jag nyligen gjort, upptager 5.186 mynt och 2.015 medaljer.

Den första med säkerhet kända myntningen i Sverige ägde rum i Sigtuna på Olof Skötkonungs tid och skedde efter anglosaxisk förebild och av från England inkallade myntmästare. Dessa mynt äro av ungefär en femtioörings storlek men tunnare och väga omkring två gram. Utmyntningen fortsattes under Olofs efterträdare Anund Jacob men troligen i mycket ringa omfattning, vartill man kan sluta sig av deras stora sällsynthet; i Ericsbergs-samlingen finnes det blott tre exemplar, under det att Olof är representerad av tolv. Efter Anunds död låg myntningen i Sverige nere i mer än hundra år, tills man i slutet av 1100-talet började att efter tyskt mönster prägla små tunna ensidiga mynt s.k. brakteater.

Dessa mynt hade sin blomstringstid till omkring 1250, men präglingen fortgick ännu i början av 1500-talet. Under Folkungatiden präglades även små tvåsidiga mynt, vilka särskilt från Magnus Eriksson äro mycket vanliga. Albrekt av Mecklenburg införde likaledes efter tyskt mönster präglingen av ett större silvermynt vägande omkring ett gram och kallat örtug. Under hela 1400-talet och ända in under Johan III:s tid fortsattes utmyntningen efter örtugtal nämligen örtugar och halva örtugar eller fyrkar. Det första svenska mynt, som bär årtal i prägeln, är en örtug från 1478.

År 1512 lät Sten Sture d.y. efter hanseatisk förebild slå våra första stora silvermynt. Dessa äro av varierande vikt; det i Ericsbergs-samligen bevarade väger 13,6 gram. De gingo troligen icke i allmänna rörelsen utan voro avsedda för större utbetalningar eller hedersgåvor. Helt få äro bevarade till vår tid, men då myntsamlande kom på modet i början av 1700-talet, blevo dessa s.k Sturedalrar föremål för efterbildning av förfalskare, vilka antingen gjorde avgjutningar av äkta exemplar, eller också tillverkade nya stampar. Avgjutningar lura sällan en nutida samlare, men några av dessa förfalskare hava varit så skickliga vid efterbildningen av gamla myntstampar, att det fordras en verklig expert för att upptäcka bedrägeriet. Det är utom Sturedalern huvusakligen Vasaregenternas mynt, som lockat till efterbildning.

Under Gustaf Vasas tid ägde en rik utveckling av det svenska myntväsendet rum. Han införde mynt efter mark och öretal samt lät 1534 slå den första svenska specie-riksdalern vilken sedan med bibehållen vikt och silverhalt präglats av alla våra efterföljande regenter t.o.m. Carl XV. Under Erik XIV präglades våra första guldmynt och under Carl X Gustaf år 1654 den första inhemska dukaten. Den sista slogs 1868. Redan under Gustaf Il Adolf och Christina hade emellertid prägling av dukatmynt ägt rum i Sveriges utländska besittningar. Under Eriks och Johans tid voro mynten i regel synnerligen konstnärligt utförda, men gingo under de följande regenterna i detta avseende hastigt tillbaka, och det är på några få undantag när, först på 1700-talet vi åter få vackra och smakfulla mynt.

År 1624 började i Sverige utmyntningen av koppar. Under de första tjugo åren utmyntades endast i skiljemynt, men av silverbristen föranleddes man senare, att även prägla huvudmynt av koppar, alltså mynt med ett metallvärde lika stort, som det angivna myntvärdet. På detta sätt uppstod år 1644 det för vår svenska mynthistoria enastående myntslag, som kallas plåtmynt. Tillverkningen fortgick i nära 150 år. Det största av dessa med ett värde av tio daler silvermynt präglades blott år 1644; ett exemplar av denna synnerligen sällsynta plåt finnes i Ericsbergs-samlingen, och med sin vikt av 20 kg torde det vara det största mynt, som någonsin utmyntats. Dess köpkraft på sin tid bör ha varit 500 á 600 kr.

Man ser ofta i utländska myntkataloger våra plåtmynt angivna såsom nödmynt; detta är emellertid alldeles oriktigt, de voro lika verkliga mynt som någonsin dukater och specieriksdalrar. Däremot hade vi ju under Carl XII de kända små nödmynten av ett tvåöres storlek med ett angivet värde av en daler silvermynt. Dessa nödmynt, vilka utgåvos till ett antal av cirka 42 millioner stycken, skulle närmast kunna jämföras med banksedlar, och rönte även samma öde som tyska riksbankens sedlar i våra dagar, att bli värdelösa, dock icke så fullständigt, då de ju alltid hade metallvärdet kvar, och under åren efter Carl Xll:s död ompräglades till små skiljemynt.

Medaljsamlingen vid Ericsberg är uppdelad i tre grupper; Kungliga, enskilda personers och fientliga medaljer, eller sådana som äro slagna i främmande land under krig mot Sverige. Det är först med Vasatiden, som vår medaljhistoria tagit sin början, och de flesta från denna tid äro hederstecken, som av regenterna, i brist på ordnar, utdelades att av mottagaren bäras i guldkedja kring halsen. Särskilt från Gustaf Il Adolfs tid finnes här en mycket rik samling av dylika hederstecken bärande konungens bild eller valspråk. De äro ofta små mästerverk i guldsmedskonst, inlagda med emalj i olika färger och infattade i rikt cicelerade kransar.

Samlingen av enskilda medaljer är ordnad efter de olika gravörerna för att giva tillfälle att studera den konstnärliga utvecklingen. Under 1600-talet voro de i regel invandrande tyskar såsom J. G. Breuer och J. Rethe. Den första framstående svensken på detta område var Arvid Karlsten f. 1647 d. 1718. Av hans hand äga vi förutom ett stort antal kungliga medaljer en mycket vacker serie minnespenningar över våra stormän vid tiden omkring år 1700. 

Då Karlsten började åldras, kom till Sverige såsom kunglig mynt- och medaljgravör schweizaren J. C. Hedlinger, och blev här verksam under en lång följd av år. Såsom medaljkonstnär sätter jag honom högst av alla, som här varit verksamma och han bildade en skola, ur vilken utvecklade sig hela serien av våra skickliga medaljörer på 1700-talet, såsom D. Fehrman, C. G. Fehrman och Ljungberger. Karaktäristiskt för deras konst är den vackra raden av speljettoner till formen runda eller ännu oftare sexkantiga, med prydliga vapensköldar eller monogram och ibland skämtsamma deviser. Ljungberger har särskilt vunnit rykte genom sin vackra rad av medaljer till Gustaf III:s historia.

För medaljkonsten inträdde under 1800-talet en period av tillbakagång i konstnärligt avseende, och först i våra dagar har den uppleft en renässans med sådana konstnärer som A. Lindberg, död 1916, och framförallt hans son Erik Lindberg, den nu vid K. Myntet verksamme gravören.

Rörande den tredje gruppen av medaljer, de s. k. fientliga, ha meningarna varit delade, huruvida de egentligen borde få intaga en plats i en svensk samling. Kanslirådet Berch (d. 1777) upptager dem i sin svenska medaljbeskrivning, under det att B. E. Hildebrand i sitt stora verk över Sveriges och det Svenska Konungahusets Minnespenningar utesluter dem i det han i företalet säger: ”För ingen del har jag kunnat förmå mig, att efter Berchs’ föredöme upptaga fientliga minnes- och smädespenningar, slagna i anledning av våra i krig lidna motgångar. Må vem som vill vanpryda sin svenska samling med dessa om råhet och hätskhet vittnande arbeten”. För egen del har jag så till vida följt Hildebrand, att jag lagt upp dessa medaljer i en särskild serie, men jag kan ej gå in på att de skulle vanpryda en svensk samling. Många av dem äro visserligen smaklösa och illa utförda, men hava dock ett stort historiskt intresse. Andra åter äro både vackra och konstnärliga såsom exempelvis serien av Peter den Stores medaljer över segrarna över Carl XII eller en del danska över Magnus Stenbocks slutliga nederlag.

Friherre Carl G. Bonde 1925

 

I år fyller våra samlingar 450 år!?

Idag lanserar KMK, förlåt ”Ekonomiska museet”, en kampanj för att försöka marknadsföra sina historiska rötter. – ”I år fyller våra samlingar 450 år” meddelar man på FaceBook – under hashtaggen: #samlingarna450år – Lite som när lillpojken häromåret ställde sig på tå och utbrast: – Vi har arrangerat myntauktioner i 80 år! 😉
– 
Kanske är det ett sätt för nya verksamhetsledare att försöka verka lite mera erfarna än de egentligen är? – Eller så vill de bara värna (retuschera) sin historia?

Att KMK (ja, jag tänker fortsätta kalla dem så) vill framhålla årtalet 1572 har sin (lite krystade) förklaring i att detta år säges vara tidpunkten då bagaresonen Rasmus Ludvigsson, kanslist hos Johan III, började samla in gamla mynt i syfte att påvisa Sveriges rätt till trekronorsvapnet – som även Danmark gjorde anspråk på.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontrasigillet 1275 och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet. Myntet är onekligen ett skarpt inlägg i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet.

En lite mer sansad hypotes om när grundplåten för Kungliga Myntkabinettet (KMK) verkligen lades, skulle kanske snarare hamna någon gång under trettioåriga kriget (1618-1648), då stormaktstidens krigsbyten av böcker, konst, guld- och silverföremål etc. började förgylla svenska samlingar. Gustav II Adolf lär t.ex. ha överlämnat äldre mynt till samlingen redan 1630 och drottning Kristina var en stor myntsamlare i Sverige – innan hon abdikerade och tog samlingarna med sig.

Senare kom den numismatisk intresserade Karl XI att återköpta och lösa ut pantsatta mynt ur Kristinas samling i Amsterdam och återföra dem till den nationella samlingen. Det var också under Karl XI som herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) började organisera samlingarna. En annan av kungens vänner var medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718), vars ateljé kungen gärna besökte.

Vid slottsbranden 1697 klarade sig mynt och medaljer bättre än böcker och urkunder. Namnet Kungliga Myntkabinettet etablerades först på 1730-talet. Under 1700-talet ökade Myntkabinettets samling betydligt genom att privata samlingar köptes in.

Mynttidningen var givetvis på plats.

Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1840-talet innan KMK kom att presentera en utställning som var öppen för allmänheten.

Hundra år senare (1948) flyttade man till Narvavägen och en ny utställning invigdes. 1959 fick besittningsmynten en egen sal och 1970 invigdes utställningen Världens mynt.

År 1996 flyttade Kungliga Myntkabinettet till fantastiska lokaler på Slottsbacken i Gamla stan. De nyproducerade utställningarna invigdes den 11 juni 1997 av kung Carl XVI Gustaf. Då kanske ”norra Europas” nyaste och finaste numismatiska museum. Mynttidningen var givetvis på plats vid invigningen!

Knappt 20 år senare var nedmonteringen av KMK i full gång. När Eva Ramberg efterträdde Ian Wiséhn 2012 visste allmänheten ingenting om ”den långfingrade museichefen”. Först ett år senare, när han den 8 maj 2013 stal frimärken framför kameran hos Philea Auktioner i Stockholm, briserade skandalen och myntbranschen fick kännedom om att museichefen fått sparken. KMK verkar omgående (redan 2012?) drabbats samma spontana reaktion som landets myntsamlare – jaha, och hur mycket har han stulit på KMK då? En inventering av KMK:s samlingar genomfördes och det visade sig att det saknades mynt för 25 miljoner kronor. Man kunde samtidigt konstatera att även om säkerheten i utställningarna var mycket hög (i Europas modernaste myntmuseum), så var såväl dokumentation som säkerhet mot interna stölder under all kritik. En insider-tjuv kunde effektivt radera alla spår genom att helt sonkia stjäla både mynten och etiketterna de låg på. Då visste ingen vad som funnits.

Tack vare att utredande poliser (till skillnad från KMK) släppte bilder på några av de stulna mynten till dagspressen kunde en viss mynthandlare i Alingsås hjälpa till att lösa stöldgåtan. Hela soppan resulterade sedan i dokumentären Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet – som fortfarande finns att se på SVT Play.

 – ”I valven på Kungliga Myntkabinettet finns en gyllene skatt, en av de finaste i världen. Värde: 25 miljarder kronor. Men så upptäcks att mynt för 25 miljoner är försvunna och snart är museets högste chef misstänkt. Men det är bara början. Vi gläntar på den skimrande porten och ramlar rakt in i en svindlande brottshärva och en episk berättelse om begär, hemligheter och lögner.”

En olycka kommer sällan ensam och ett par år efter chefsbytet på KMK började verksamhetens inriktning radikalt att förändras. Numismatik var ”gubbigt”, vilket inte alls passade Löfven-regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnkes kulturrevolution. Aktivism skulle ersätta fackkunskap, mynthistoria och medaljkonst fasades succesivt ut till förmån för diverse allmänna flummigheter som inte hade ett smack med numismatik att göra. Huvudsponsorn Swedbank, vars fina tal om ”värdegrund” och ”ärlighet”, föll som ett korthus när man avslöjas som ”Sveriges största tvättmaskin”.

I en uppmärksammad krönika i Svenska Dagbladet 2016 gick Ola Wong hårt åt den nya kulturpolitiken. – ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”. – ”I den nya organisationen har byråkrater och kommunikations-/marknadsavdelningen helt tagit över. Museicheferna är avskaffade. Alltså: Ingen med makt försvarar institutionerna. I Sverige räcker det med en minister för att förstöra generationer av arbete.” – Något som dessvärre kan sägas vara fallet även för KMK. På bara några år har man gått från kungligt myntmuseum på Slottsbacken till något slags aktiviststyrd ”power posing”.

Carl Lindstrand skriver 2016: – ”Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.” Och refererar vidare till Georges Orwells ”1984”: – ”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Eftersom jag i grunden är en obotlig optimist väljer jag dock att tolka KMK:s nya slogan; ”I år fyller våra samlingar 450 år”, som ännu en kursomläggning. Förhoppningsvis slår pendeln tillbaka och vi får se kulturpolitisk aktivism och värdegrundsuppfostrande ideologier försvinna från våra museer. Koncentrera er istället på att exponera och berätta om vår (fortfarande) fantastiska nationella samling. Mynthistorien och medaljkonsten förtjänar en ny generation samlare.

 

Bror har Hjort medaljen … ;)

Kom nyligen över en intressant (och kanske opublicerad?) medalj av den säregna konstnären Bror Hjort (1894-1968) och tänkte därför skriva några rader om denna.

Medaljen i fråga är gjord av Bror Hjort 1943 för att celebrera minnet av gymnastik-direktören Gösta Olsons 60-årsdag, den 10 maj 1943. Gösta Olson (1883-1966) vann en olympisk guldmedalj i gymnastik i London 1908. Mest känd har Gösta Olson emellertid blivit som direktör och ägare av Svensk-franska konstgalleriet, som år 1918 öppnades på Sturegatan i Stockholm.

Medaljen i sig är kanske inte så speciellt ovanlig, men just denna skiljer sig från övriga genom att den faktiskt inte är färdig. Normalt sett skall denna medalj väga ca 80 gram, ha en diameter på ca Ø 56 mm och vara präglad i patinerad ”medaljbrons” (mässing).

Det här avbildade (se bild ovan) och beskrivna exemplaret väger 107,66 gram och har en diameter på ca Ø 60-61 mm (den är alltså inte perfekt cirkelrund) och är helt opatinerad! (ej att förväxla med ”förgylld”). Jämför Bror Hjorts Axel Romdahl-medalj till höger på bilden, som är brunpatinerad, väger 77,12 gram och mäter Ø 55,5 mm.

Varför ser då denna medalj ut som den gör? Fel vikt, diameter och färg. Förklaringen är faktiskt ganska enkel; det rör sig helt enkelt om en provprägling! – eller om man så vill ”ett halvfabrikat”. Dylika medaljer (med djup relief och relativt stora diameter) fick nämligen, till skillnad från mynten, INTE prägel och randskydd i samma moment. Dessa konstmedaljer krävde upprepade slag i medaljpressen och fick först därefter sin släta eller graverade rand, i en speciell maskin/svarv (kant- eller randsvarv). Just detta exemplar har av någon anledning inte genomgått det senare momentet. Kanske har det varit ämnat som ”delprov” eller sparats för att illustrera en del av tillverkningen?

Passande nog arbetar den flitige mynthandlaren Roberto Delzanno i Stockholm just nu med en ny bok som bland annat kommer att behandla detta. Titeln är: ”Medaljer & Konstnärer” och omfattar medaljer av konstnärerna Carl Eldh, Eric Grate, Bror Hjorth, Carl Milles och Bruno Liljefors. Ett första provtryck ses på bilden ovan. Utkommer 2022.

Den 22 september 2020 kunde vi läsa följande på Robertos FaceBook-sida:
– ”Bror Hjorths medalj – Gösta Olson, kompletteras med nya gipsmodeller och provavslag i bly. Det andra provtrycket om ca 300 sidor av ”Konstnärer och Medaljer” kan ni se på kommande två mässor, Lund 25/9 och Stockholm 3/10. Boken beräknas vara tryckt och klar under våren.

Nu kan vi komplettera förteckningen med ytterligare en Gösta Olson-medalj!

*

Willem Boy – konstnärlig trotjänare hos tre kungar!

Bildhuggaren och porträttören Willem Boy (ca 1520–1592) föddes i staden Mechelen i provinsen Antwerpen i regionen Flandern i Belgien. Han anställdes som konterfejare (porträttör / medaljkonstnär) vid Gustav Vasas hov år 1558. Under Erik XIV:s regering omnämns han 1560 som bildemästare (bildhuggare). Åren 1562-65 och 1566-68 vistades Boy i Antwerpen för utförande av Gustav Vasas epitafium (gravmonument) och andra uppdrag. I februari 1569 omnämns han som hovkonterfejare (hovporträttör) hos kung Johan III.

 – ”Bland den äldre Vasatidens konstutövare i vårt land är Boy, en konstnärlig trotjänare hos tre konungar, en bland de mest framträdande, genom sin officiella ställning på sätt och vis den främste. Ser man däremot på hans insatser, kunna säkert andra mästare göra honom rangen stridig som arkitekt, medan vittnesbörden om hans verksamhet som bildhuggare ställa honom på ett högre plan.” – Så skriver konsthistorikern August Hahr (1868-1947) i sin biografi om Willem Boy 1925.

Även om han inte lämnat några spår efter sig i hemlandet innan flytten till Stockholm, måste man nog betrakta honom som en erkänd konstnär redan 1558. Vi vet nämligen att Gustav Vasa från början gav honom en mycket betydande lön, 200 daler om året och därtill en hovklädnad och diverse naturaförmåner. Willem Boys i särklass mest kända verk är den i ek skurna, målade och förgyllda reliefen av Gustav Vasa i helfigur som finns att beskåda på Gripsholms slott (se bild ovan). Gestalten framstår förgylld mot grönlaserad fond. Den öppna kronan över ett G skvallrar om att reliefen tillkommit under konungens livstid. Först under Erik XIV introduceras den slutna kungakronan. Boys medaljer över nämnde Gustav är också välkända – åtminstone i numismatiska kretsar. Hahr nämner dock inte ett ord om Boys medaljer i sin biografi, men bjuder däremot på, i mitt tycke, halsbrytande slutsatser angående Boys eventuella måleri.

Samtliga kända medaljer av Willem Boy är gjutna. De första präglade medaljerna som dyker upp i Sverige är från Gustav II Adolf och Kristinas tid. Originalgjutningarna från 1500-talet är sällsynta eller mycket sällsynta och ofta infattade, förgyllda och försedda med tvinnad kantrand och ögla – avsedda att bäras i kedja. Ibland är de kanske mera smycken än medaljer. På illustrationen över Gustav Vasas Boy-typer nedan har detta retuscherats bort, för att visa den rena medaljen fri från juvelerarnas infattningar.

Porträtten förekommer med och utan lagerkrans. De förekommande åtsidorna bär båda omskriften: GOSTAWS : D – G : REX : SWECIE : samt årtalet 1560 under bilden.  Frånsidorna är i princip av två typer; a) Krönt Vasa-sköld och b) Kristus på korset. Den förra förekommer med två olika textvariationer; a1) Gustav Vasas valspråk: Beatus qui timet Dominum = Säll den som fruktar Herren och a2) Erik XIV:s valspråk: Deus dat cui vult = Gud ger åt den som Han vill. Den senare är den allmänna, den första enligt Hildebrand endast känd i tre exemplar, varav ett på Göteborgs Stadsmuseum.

Gustav Vasa (1521-1560)

  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Gustavs valspråk = Hild. 13.
  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 10.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Kristus på korset, Eriks valspråk = Hild. 12.

Tar vi en närmare titt på dessa medaljer, kan vi observera några spännande egenheter. Porträtten ”med och utan lagerkrans” är egentligen inte två – utan ett och samma! Även den båda frånsidorna med ”den krönta Vasa-skölden” visar sig vid närmare granskning vara densamma – inklusive merparten av interpunktionen! Bilderna nedan visar detta genom att vi lagt ”bild på bild” (som en dubbelexponering); i mitten 50-50, de övriga 70-30 resp. 30-70. På de tre nedersta bilderna kan man konstatera att hela omskriften, inklusive Boys speciella kolon-interpunktion, överförts från typ 2 till typ 3.

Samtliga bokstäver och kolon har exakt samma placering på hela medaljserien!

Detta väcker en lång rad frågor angående dessa speciella medaljers tillverkningsteknik. Hur bar man sig egentligen åt för att åstadkomma detta? Och hur skall vi förklara den nyvunna kunskapen om ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna”? Kunde Boy växla fram och tillbaka mellan positiva och negativa reliefer? Detta måste i så fall krävt en omfattande materialkännedom. Man visste säkert en hel del om hartser och hartsgjutning, gipsblandningar, marmormjöl och stuck etc., men hur gjorde man? Kanske behärskade man redan på 1500-talet tekniken med hornavtryck för att göra vaxmodeller till gjutning med den urgamla metoden ”Cire perdue” (förlorat vax)? Exakt hur Willem Boy och andra renässanskonstnärer bar sig åt lär vi aldrig få veta, då de förmodligen har tagit sina yrkeshemligheter med sig i graven, men det är ingen tvekan om att man haft en hög teknisk nivå – inom såväl materialval som gjutteknik.

Enligt medaljkännaren Lars O. Lagerqvist (Mynt, sedlar och medaljer, 1981) skar de tyska renässanskonstnärerna sina medaljer i sten – efter vilka de sedan göts. Att Willem Boy var en extremt skicklig bildhuggare och träsnidare, vet vi genom bevarade verk. Vi vet också att han hade erfarenheter av juvelerarbranschen. År 1562 fick han i uppdrag att för konungens räkning köpa juveler och övervaka förfärdigandet av så dyrbara guldsmedsarbeten som de kungliga regalierna. Hans dotter Katarina var dessutom gift med juveleraren och arkitekten Lukas Quickelberg från Flandern.

Efter att ha stött och blött detta under några dagar, har jag landat i att den enda rimliga förklaringen till fenomenet med ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna” måste vara att Hildebrand 12 (Kristus på korset, typ 3 ovan) helt enkelt är ett skickligt utfört juvelerararbete(!) grundat på Hildebrand 11 (Krönt Vasa-sköld, typ 2 ovan). I vilken mån detta skett i samarbete med Boy är svårt att säga. Men att ”typen” med Kristus på korset i mycket upphöjt arbete (som Hildebrand uttrycker det) skapats genom att den krönta Vasa-skölden på en fysisk medalj ersatts med Kristusbilden, medan omskriften lämnats intakt(!), råder det knappast något tvivel om. Jämför de rödmarkerade punkterna och de identiska omskrifterna på bilden ovan. Originalet bör således vara ett unikum och alla övriga kopior, vilket styrks av att samtliga har exakt samma kantrand.

Det lagerkransade Gustav Vasa-porträttet förekommer även sammankopplat med ett dito över Erik XIV. En tronskiftesmedalj får man väl anta. Hildebrand tar upp den under Gustav Vasa (Hild. GV 19), men egentligen bör den naturligtvis listas under Erik.

Erik XIV (1560-1568)

  • Eriks porträtt )( Gustavs porträtt, båda med lagerkrans = Hild. GV 19.
  •  – Som föregående )( Spira från himmelen, ”Jehova” + valspråk = Hild. 4.
  • Porträtt med lagerkrans )( Sittande sörjande man (hög relief) = Hild. 10.
  •  – Som föregående, ensidig åtsida, men bättre och tidigare (W. Boy?).

Under researcharbetet inför denna artikel fann jag en annan förmodad Boy-medalj, som jag märkligt nog helt missat tidigare. Hildebrand listar den som nr 4 (se bild ovan) och där framgår också att endast ett enda förgyllt silverexemplar är känt – i Uppsala Universitets samling. KMK lär förfoga över tvenne blyexemplar – eventuellt kopior?

Hildebrand beskriver frånsidan så här:  – ”Från det strålande Guds namn nedfaller genom skyar en spira mot en havsstrand, där man på marken ser träd och stenar, vid sidan av ett berg, på vattnet en större och två små farkoster.”  Motivet anknyter såväl till Eriks valspråk, som kastmyntet till kröningen 1561 och 1562 års mynt ”med landskaps-motiv” (Göteborgsmotiv?) i valörerna 3 respektive 1½ mark – och Ungersk gyllen 1568!

Om även Hild. 10 (och/eller originalet ovan) skall tillskrivas Willem Boy är, som sagt, mera osäkert. Se föregående artikel: – Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

Johan III (1568-1592)

  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt riksvapen, Johans valspråk = Hild. 7.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, utan inskription = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Liten = Hild. 15.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Mellan = Hild. 14.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Stor = Hild. -.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Oval = Hild. 16.

I privat ägo finns en unik Johan III-medalj (eller kanske snarare ett prov, eller en förlaga?) bevarad i en bly/tenn-legering (se bild ovan). Det som skiljer denna från alla övriga kända exemplar av Hildebrand 15, är att den helt saknar de sedvanliga dekorationerna på konungens harnesk. Studerar man de, ovan länkade, sexton olika exemplaren av denna medalj skall man finna att de INTE är ”gjutna och ciselerade”, som de så ofta omnämns som. Dekorationerna på harnesket är inte graverade, utan gjutna i originalformen. Däremot finns det flera bevarade medaljer som i senare tid blivit mer eller mindre (o)skickligt uppgraverade – helt enkelt i syfte att försök ”förbättra” hårt slitna exemplar. Detta är dock inget man kan lasta den ursprunglige konstnären för.

Att äldre sällsynta medaljer i senare tid förvanskats till oigenkännlighet genom hård uppgravering, finns det flera exempel på. Här till vänster ges tre exempel på detta:

Överst Johan III:s lilla kröningsmedalj 1569 i a) förlaga, b) originalgjutning samt c) ett antingen avgjutet eller hårt beskuret och uppgraverat exemplar, utan pärlkant.

I mitten Arvid Karlsteens fantastiska modell (skissartade medalj, i metall förevigad genom Nils Keder) över Olof Rudbeck d.ä. (1632-1702), utförd omkring år 1700, jämte en mycket hårt omgraverad avgjutning (kopia) av denna, beställd av en tysk samlare ca 1760 och graverad av en okänd hand.. Notera den förhöjda kanten och den handgraverade nya omskriften i nedsänkt relief.

Nederst tre olika exemplar av Cecilia Vasa-medaljen 1561. Den första möjligen ett original, den andra mycket hårt omgraverad (”förskönad”) både vad gäller porträtt och omskrift och den tredje beskuren (utan pärlkant) med nygraverad frisyr och omskrift.

Medaljen över prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, är både berömd och omdiskuterad. Originalet bär på åtsidan ett högervänt porträtt av den unge polske greven Jan av Teczyn (1540-1563), även omnämnd som Jan Baptist Teczynski, Jan Baptysta Tęczyński, Johan Tenczynski eller Johan av Tenczin. Det bästa (mest autentiska) exemplaret av denna medalj som bevarats till våra dagar, är gjutet i brons och finns i Hutten-Czapskis samling i Krakow i Polen. Även KMK i Stockholm har ett möjligt originalexemplar, även om exv. Lars O. Lagerqvist ifrågasatt om det verkligen existerar några original?

Bokstavsformerna på de mest autentiska exemplaren överens-stämmer väl med Willem Boys övriga medaljer. Notera speciellt hur han tecknar sina C. På de hårt uppgraverade (moderniserade) dito har detta och annan tidstypisk information dock helt gått förlorad. Den säregna grova pärlkanten (som Hedlinger långt senare ibland tog efter) är ett annat typiskt Boy-drag som kan noteras på alla hans medaljer. Den påstådda likhet med Steven van Herwijcks engelska medaljer 1562 (se Hemmingssons artikel i SNT 6-2021, sidorna 133-138, PDF, 4,58 MB), tycks mig väldigt långsökt. Speciellt i jämförelse med exv. Willem Boys porträtt av drottning Katarina Jagellonica 1569 (se bild t.h.). En annan parallell med Boy är det faktum att Cecilia-medaljen har exakt samma storlek som två av Willem Boys Johan III-medaljer.

Frånsidan till den senare, något mindre, Cecilia-medaljen, med ”Susanna i badet”, har eventuellt även den anknytning till Willem Boy – och hans tid i Antwerpen åren 1562-65 och 1566-68. Som Harald Widéen mycket riktigt påpekar i artikeln Kring Vasatids-medaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989), är det knappast Susanna, utan mera troligt Batseba som avbildas. Batseba (Bathsheba) som enligt Gamla Testamentet var hustru till kung David och moder till kung Salomo. Till vänster på bilden nedan ses ett verk av den berömde flamländsk renässansmålare Jan Matsys (ca 1510-1575) kallat: Batseba (Bathsheba) med kung Davids budbärare (medan kungen tittar från sitt tak), målad i Antwerpen 1562 – alltså vid tiden då Willem Boy vistades där. Notera likheterna med Cecilia-medaljen; den ”mycket fagra kvinnans” (spegelvända) pose, bakgrunden med berg och byggnader etc.

Jan Matsys (även Massys, Massijs, Metsys) var känd för sina historiemålningar, genrescener och landskap. Han fick också ett rykte som målare av den nakna kvinnan, som han målade med en sensualitet som påminner om Fontainebleau-skolan. Efter återkomsten till Antwerpen 1555 nådde Matsys höjden av sina konstnärliga bana. Han utvecklade en distinkt stil och behandlade ett antal ämnen som blev karakteristiska för hans arbete. Anmärkningsvärt är den viktiga roll som den nakna kvinnan och erotiken spelar i hans arbete. Han använde ofta gammaltestamentliga figurer som Judith, Susanna, Batseba och Lots döttrar som en ursäkt för att skildra kvinnor nakna.

Ur medaljsamlarens perspektiv känns ju varken frånsidan till Erik XIV:s ovan nämnda medalj (Hildebrand s. 26, nr 10), eller den på prinsessan Cecilias dito (Hildebrand s. 327, nr 1), som de hör ihop med åtsidorna. Förklaringen skulle kunna vara att de helt enkelt ursprungligen är reliefmedaljonger avsedda för silversmeder. I båda fallen (Erik och Cecilia) har original-medaljerna och juvelerar-medaljongerna fått anpassas något i storlek för att passa ihop. Även detta indikerar att det mera rör sig om juvelerararbeten än medaljkonst. I Jäders kyrka i Södermanland (Strängnäs stift) finns en praktfull silverkalk, daterad till sekelskiftet 1500-1600. Denna kalk har upptill fyra infällda medaljonger – varav en är identisk med ”Cecilia-Susanna-Batseba-medaljen”.

Sammanfattningsvis får vi väl konstatera att det i den svenska medaljkonstens begynnelse på 1560-talet inte fanns någon tydlig gräns mellan konstnärerna och juvelerarna. De första svenska medaljerna är i lika hög grad små smycken som medaljer. Så att dessa kungliga miniatyrkonstverk i ädla metaller, genom åren har ändrats, ”förbättrats” och kopierats, är därför inte speciellt förvånande.

Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

GRAVÖRSTILAR – d.v.s. de stilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken som kan identifiera och särskilja alster från olika mynt- och medaljgravöre– är ett ämne som legat mig varmt om hjärtat – i åtminstone 35 år. Skrev t.o.m. en liten sammanfattande artikel om saken redan för 25 år sedan; ”Gravörstilar – en underskattad numismatisk källa” (Mynttidningen 5/6-1995). Därför var det extra trevligt att läsa Bengt Hemmingssons artikel; ”Steven van Herwijck – målare och medaljkonstnär” i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 6-2021, PDF, 4,58 MB), där han föreslår en omattribuering av två mycket sällsynta svenska 1500-tals-medaljer – tidigare tillskrivna Willem Boy.

Då jag inte är någon kännare av tidiga svenska oljemålningar, skall jag hålla mig till medaljerna. Den övergripande frågan om en ”conterfejare” (porträttör/medaljgravör) kunde ”dubblera” som målare, har jag inget entydigt svar på. Den samtida Willem Boy (ca 1520-1592) verkar i varje fall inte har gjort det (trots att han ibland utan källor eller bevis, omnämns som målare), utan får ses som specialiserad arkitekt, bildhuggare, skulptör och medaljkonstnär. Något som möjligen skulle kunna tala emot ”dubblerings-teorin” även för Steven Cornerlisz. van Herwijck (ca 1530-1565/67) är att han porträtterat målaren Antonis Mor, även Anthonis Mor van Dashorst (ca 1517-1577) på en medalj från 1564 – samtidigt(!) som Mor porträtterat Herwijck i olja. Man känner även ett självporträtt av Mor, men inget dito av Herwijck.

Så om Erik XIV:s berömda friarporträtt på Nationalmuseum och det av Emilia Ström nyligen (2010/11) omtolkade porträttet av Cecilia Vasa (tidigare ansett föreställa drottning Elisabeth) på Gripsholms slott, skall tillskrivas Steven van der Meulen (död 1563) eller hans namne Steven van Herwijck (eller någon annan?) låter jag var osagt.

Låt oss istället titta lite närmare på Herwijcks medaljer – som i många fall är signerade! Något som är mycket ovanligt för medaljer från denna tid. Har funnit tre olika varianter på denna signatur: STE, STE.H eller STE.H.F (där F står för Fecit (latin för ”har gjort denna”) – d.v.s. STEven van Herwijck har gjort denna. Ett annat såväl påtagligt som ovanligt attribut hos Herwijck är hans vana att, inte bara datera dem, utan också ange den porträtterades ålder då porträttet gjordes! En klar majoritet av hans medaljer har faktisk denna ”dubbeldatering”, d.v.s. indirekta födelseårsuppgifter.

De åtta illustrerade medaljerna ovan är alla graverade av Herwijck i England 1562-64. Notera att de två nederst till vänster föreställer samme person, från olika vinklar. Att Herwijck var en mycket skicklig medaljgravör råder ingen tvekan om, vilket tydligt exemplifieras av hans konstnärliga och detaljrika medaljporträtt ovan. Hans daterings-modell är kanske inte i sig unik, men väldigt speciell och får sägas vara hans främsta ”egenhet”. Ett annan, kanske lite mindre påtagligt men konsekvent särdrag är att hans omskrifter utan undantag är interpunkterade med små romber. Willem Boy å andra sidan, använde nästan uteslutande kolon som interpunktion på sina medaljer.

Steven van Herwijck födes i holländska Utrecht omkring år 1530. Efter att ha arbetat och utbildat sig i Italien 1557 återvända han året därpå till födelse-staden. Hans första kända medalj är över biskopen i Utrecht, George van Egmond (1504-1559). Herwijck porträtterad denne som 54-åring år 1558, vilket han också lät medaljen berätta (se bild). Därefter var han verksam i Antwerpen, där han 1559/60 graverade nio medaljer, som man känner till. Året därpå flydde han från religiös förföljelse och begav sig till Polen, där han 1561 gjorde medaljer över kung Sigismund August och andra medlemmar av den polska kungafamiljen. Se vidstående bild och notera särskilt Herwijcks interpunktion – med de sedvanliga små romberna.

Om det nu är Steven van Herwijck som skall identifieras som ”Staffann Conterfeiere” i Joen Erikssons räkenskaper 1561, som Hemmingsson tror, var Herwijcks nästa destination alltså Stockholm. Vi vet med säkerhet att han år 1562 reste till England, där han graverade de allra första porträttmedaljerna över privatpersoner som gjordes i landet (se bild 2). Frågan är vad Herwijck hann med att göra i Stockholm 1561/62?

Att det ”lite krigiska” porträttet av Erik XIV iförd harnesk (se bild) skulle vara ett ”friarporträtt” av Herwijck anno 1561, håller jag faktisk för ganska osannolikt – av flera skäl. Dels tycker jag inte alls att själva porträttet håller Herwijks klass, dels saknar det alla hans attribut, såsom datering och interpunktion. Omskriftens kolon och punkter påminner snarare om Willem Boys medaljer. Men även detta förefaller lite tveksamt på grund av den flacka reliefen. Originalmedaljen (uppe till vänster) ser nästan präglad ut. Nämnas bör dock att medaljen finns i två versioner – båda unika. En flackt graverad ensidig bly/tenn-medalj som mäter Ø 50 mm (KMK, Stockholm) och en i brons gjuten kopia av denna (nederst på bilden ovan). Sistnämnda är hårt redigerad och med kraftigt höjd relief och mäter Ø 48 mm (Bibliotheque Nationale, Paris). Den senare har dessutom sammangjutits med en frånsida som egentligen inte hör till medalj-konsten, utan snarare till silversmedernas skrå. Denna återfinns också i locket på en silverdosa av Harmen Dircks 1623 (se bild). Men även som frånsida på en annan unik(?) bronsmedalj – nämligen en minnesmedalj över Maximilian II och drottning Maria. Harald Widéen diskuterar i artikeln Kring Vasatidsmedaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989) möjligheten att ett odaterat och osignerat holländskt kopparstick skulle kunna vara Erik-medaljens förlaga? På Kungl. Myntkabinettet i Stockholm finns dels en galvanokopia (i två delar – se bild ovan) av Paris-exemplaret, dels tvenne moderna och mycket grova avgjutningar i silver – gjorda på (beställda hos) Cabinet des Médailles i Paris (illustrerade i Hemmingssons artikel).

Om Steven van Herwijck verkligen utfört ett ”friarportätt” av kung Erik XIV till Elisabeth av England 1561, skulle jag definitivt sätta mina pengar på ovanstående ”medaljskiss”. Denna mäter Ø 55 mm och är i original endast känd i oädel metall (bly/tenn-legering). Någon färdig medalj är inte känd, men jag tror nog att porträttet av denne stilige unge man skulle ha fungerat bättre på Elisabeth, än den tidigare omnämnda ”krigiska” dito. Den handgraverade omskriften ERICVS DEI G SVECIE REX finns i en variant med SVECIÆ istället för SVECIE, men denna är förmodligen en kopia av den föregående. Alternativt kan det röra sig om två ”skisser” till samma medalj, den senare med mera markerade detaljer och något varierade omskriftsdekorationer. Notera att den första har treuddiga stjärnor som interpunktion samt en avslutande dekoration, medan den andra endast har punkter. Avsaknaden av Herwijcks sedvanliga små romber kan förklaras med att det rör sig om ett medaljförslag. Omskriften behöver inte ens vara hans.

Något som eventuellt kan stärka denna teori är att det faktiskt finns en engelsk parallell. På The Met i New York finns en liknande ensidig skissartad medalj som tillskrivs Steven Cornelisz van Herwijck. Nämligen den över kung Henrik VIII av England. Modellen, som mäter hela Ø 98 mm, verkar även den vara av oädel metall. Den handgraverade omskriften lyder: HENRICVS VIII DE GRATIA ANGLIA REX. Även här har konstnären valt att avbilda kungen iförd barett – och utan harnesk.

En annan medaljkonstnär som vi vet var verksam i Stockholm 1561 var Willem Boy. I nästa del av denna artikel skall jag kika lite närmare på honom och hans speciella sätt att skapa medaljer. Det blir alltså mera om gravörstilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken. Skall även försöka belysa problematiken kring benämningar som ”gjuten och cicelerad” kontra (hårt) ”uppgraverad i senare tid”. – Eller om man så vill; vad är original och vad senare förvanskningar av ursprungsverket?

På återhörande inom kort …

*

Plugga på om stiftade plantsar!

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!


Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

4.000 timmar senare …

SVERIGES MYNTBOK 995-2022
Värderingspriser – Inventering – Auktionsnoteringar

4.000 timmar senare, så landade Sveriges Myntbok. – Det är inte så mycket att säga egentligen, annat än att, ja, hehe, det är mycket arbete – men nu är det gjort!

Ungefär sådär sammanfattar Roberto Delzanno själv, sin fullkomligt fantastiska och ytterst imponerande arbetsinsats med jätteprojektet Sveriges Myntbok. Att åstadkomma detta på ganska exakt ett år(!) är enastående. Stort GRATTIS och hatten av!

Att starta nya tokiga projekt är alltid lovvärt, men att dessutom lyckas ”gå i mål” på rena världsrekordtiden, är kort och gott beundransvärt. För tretton år sedan (2007) startade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) sitt projekt Den Svenska Mynthistorien, som är tänkt att bli ”ett heltäckande standardverk i sex volymer”… om man någonsin kommer så långt? Bengt Hemmingsson, som håller på volymen om Stormaktstiden, har framfört att den första delen om Frihetstiden och den gustavianska perioden 1719-1818, är så undermålig att den borde göras om. Och personligen tycker jag att även andra delen om Vikingatiden ca 995-1030 redan nu efter tio år känns ganska passé. – ”Nyare forskning”, som Brita Malmer ofta brukade säga, kan förändra mycket.

Vi samlare har alltid varit i behov av handböcker för ett framgångsrikt samlande. Numismatik kan som bekant bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. Vet man inte vad som finns, vet man ju inte vad man kan/vill samla på. I Mynttidningen 3-1995 gjorde undertecknad en liten resumé kallad ”100 år av viktiga handböcker för samlare”. Där kan man följa utvecklingen från Daniel Holmbergs årtalsförteckning 1478-1892 som utkom 1894, till Hamrin & Hyllengrens Svensk Myntförteckning del 1, 1818-1988. Milstolparna bland dessa kataloger är Tingström 1963, Lagerqvist 1970 och Ahlström, Almer, Hemmingsson 1976, som alla faktiskt är ”ledande” än idag. Åtminstone tills nu.

Digitaliseringen av myntbranschen har endast pågått i omkring 20 år. ANTIKÖREN var bland de första i Sverige med att inta Internet. Lanseringen av Mynthandeln.com i oktober 1998 ersattes mer eller mindre av Myntbloggen.se i juli 2012. Under dessa dryga 20 år har samlare erbjudits såväl auktioner som artiklar – kostnadsfritt! Kort efter millenniumskiftet dök MrBid och Tradera upp. Fenomenet men internetauktioner i allmänhet och Tradera i synnerhet, har haft en oerhörd påverkan på myntsamlandet i Sverige. Det märks om inte annan när man får stencilerade listor från GNF och andra myntklubbar, som verkar ha fastnat i 1950-talet. 😉

För att återgå till SVERIGES MYNTBOK 995-2022 (uppföljaren till Sveriges Guldmynt 1512-2020 som utkom 2019), hade denna knappast kunnat produceras utan en digitaliserad myntmarknad. Roberto Delzannos sammanställning bygger i hög grad på uppgifter från databasen Coin Archives Pro som omfattar lejonparten av världens auktionsfirmors auktionsnoteringar de senaste 20 åren. Många noteringar finns dessutom redovisade i boken. Nackdelen är att perioden före millenniumskiftet samt andra försäljningskanaler tenderar att bli lite underrepresenterade.

Något som är väldigt trevligt att kunna konstatera är att Sveriges samlare, forskare, handlare, ”bollplank” – och myntfotografer(!) helhjärtat ställt upp och hjälpt till med att dra sitt strå till stacken. I en bransch som annars är full av individualister är detta samarbete en ljusglimt i tillvaron under det annars dystra året 2020. – Inget ont som inte har något gott med sig. Delzanno tillstår också att han fått en hel del hjälp från specialsamlare och forskare, ”alla är då speciellt avtackade i förordet”. – Så vad är väl ett hundratal mejl med olika frågeställningar, när det mynnar ut i något så här bra!?

För att beskriva Delzannos mäktiga bokverk SVERIGES MYNTBOK skulle man kanske kunna säga att det är som Tonkins MYNTBOKEN … – fast precis tvärt om! Här slösar man med utrymme och sidantal, istället för att försöka ”knö in så mycket som möjligt på minsta möjliga yta”. Här använder man ett rikt bildmaterial med förstoringar, förklarande texter, variantbeskrivningar och förtydligande, istället för att ”förenkla” genom förvirring och komprimering. Böckerna är dessutom inbundna! Gött att slippa lösbladssystem.

Att de svenska besittningsmynten också inkluderats är naturligtvis mycket bra. Att de placerats under respektive regent och inte under sina geografiska platser, tycker jag är ännu bättre. Och för en medaljfantast är det ju en fröjd att finna ett så pass stort urval av såväl kungliga som enskilda medaljer i Delzannos verk. Tror detta kan stimulera ett i Sverige länge bortglömt samlarområde och på så sätt göra oss här hemma i ankdammen lite mera internationella. Att medaljerna i boken skulle vara ”integrerade så som de en gång gavs ut” är väl däremot en sanning med modifikation. Faktum är att samtida och senare minnesmedaljer blandas friskt, huller om buller. Om det är detta som lett till de ibland märkliga värderingarna skall jag låta vara osagt, men relationerna mellan en museal 1500-talsmedalj och en simpel regentlängdsmedalj är märkliga.

När det gäller just värderingar, så hör man ju på ordet att detta är mer eller mindre personliga åsikter. Läsaren gör klokt i att ta detta med en nypa salt. Det förekommer allt fall där ”det råkat bli en nolla för mycket” och (mera sällan) där det fattas en nolla. 😉

Diverse petitesser som att undertyper ibland redovisas som typmynt samt att Avesta-kopekerna finns med, medan Avesta-liarderna 1654 glömts bort, får man nog bokföra på kontot ”undantagen som bekräftar regeln”. – Eller som min gamle vän Sven Ljunglöf brukade säga; – ”Den trycksak som inte innehåller fel, är inte tryckt ännu”… 😉

Sammanfattningsvis: Delzannos bokverk i två volymer är årets julklapp 2020.
Den samlare av svenska mynt och medaljer sin inte har denna i sin bokhylla bör nog fundera på om han eller hon verkligen skall fortsätta att kalla sig myntsamlare.

Återanvändning – inget nytt!

Den 24 september år 1633 utfärdades en ny myntordning, gällande 1/4-öringar (fyrkar) där det förordnades att av varje skeppund koppar (136 kg) skulle utmyntas 12.800 stycken fyrkar (med ett s.k. remedium av +/- 192 stycken). Detta betyder att drottning Kristinas 1/4-öringen från åren 1633-37 i genomsnitt skall väga 10,6 gram (med en tolerans av +/- 1,5%). Därefter (1638) höjdes vikten till 12,9 gram, för att 1653 höjas ytterligare till 13,3 gram.

Under åren 1633-1654 präglades smått fantastiska 130 miljoner fyrkar i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Fördelningen på de tre myntorterna kan i runda krökar sägas vara 30, 80 respektive 20 miljoner exemplar.

Så vad är då oddsen att hitta ett UNIKT mynt bland 130.000.000 andra? Eller bland 30 miljoner Nyköpings-fyrkar? Eller bland 1 miljon 1/4-öringar 1633? Ja, rent statistiskt sett är det kanske lite av att ”finna en nål i en höstack”. – Men det finns unikum!

Redan i Hallborg & Hartmann (NM VIII) 1883 finns myntet på bilderna ovan beskrivet. Första avbildningen publicerades i Numismatiska Meddelanden (NM XXIII) 1923 i samband med att myntet bytt ägare på T.G. Appelgrens auktion i december 1917. Köpeskillingen var då fantastiska 650 kr! För att ge en liten fingervisning om vad man fick för pengarna på denna tid kan vi nämna följande noteringar på samma auktion:

Daler 1550 (43:50), Daler 1559 ”Dåligt ex.” (28:-), Daler 1562 ”Vackert ex.” (172:-), Sigismund-daler 1594 (340:-), 20 Mark 1606 (60:-), Riksdaler 1654 (55:-), 2½ Öre KM 1661 (61:-), Dukat 1709 (40:-), 2-dukat 1719 (56:-), ”Pojköre” 1772 (15:10), 4-dukat 1838 (90:25).

När Ekströms änka 60 år senare sålde myntet på B. Ahlström auktion 11, 1976, var utropet satt till mäktiga 10.000 kr, men det räckte inte. Klubban föll först vid 18.500 kr! Vilket motsvarar ca 92.000 kr i dagens penningvärde.

Det unika typmyntet: Nyköping. 1/4 Öre 1633. Typ I. Med smal liljekrona (SLK), årtalet nedtill på ömse sidor om skölden, romersk I:a i valören, samt sveakronor typ A, liten ros kl. 6 … skiljer sig från det mesta och kan sägas ha lite ”provmyntskaraktär”.

Något som verkar tidigare förbisett (tror inte jag skrivit om det?) är att åtsidan faktiskt förekommer – stämpelidentisk! – på en Nyköpings-fyrk 1634 (se bild ovan). Kännetecken är bland annat strecket över C samt den lilla valssprickan över S. Det kan vara ”lite si och så” med bildkvaliteten i gamla publikationer, så därför har jag inkluderat tre olika bilder (överst) att jämföra med.

Det stämpelidentiska myntet 1634 (ovan t.h.) tillhör gruppen ”Smal liljekrona (SLK), årtalet med två punkter, romersk I:a i valören” (Typ IIA … i kommande förteckning), som intressant nog innehåller en hel rad säregna varianter (bild t.h. överst). Gemensamt är de glest placerade sveakronorna av typ A. Men där slutar också likheterna. Resten är en kavalkad i möjliga placeringar av bitecken. Har vi månne att göra med en experimentvals – från 1633!?

En vals som lagts åt sidan, men som senare i brist på andra präglingsvalsar kommit att användas som en nödlösning 1634? Att det förekommer såväl ”hybrider” mellan de två verksamma gravörernas alster, som återbruk av gamla valsar, finns belagt med talrika exempel. Pilskölden infördes t.ex. redan i slutet av 1633 men mynt utan pilsköld (d.v.s. gamla valsar) är inte ovanliga även under 1634, men då uteslutande på exemplar i ”fin stil” (valsar graverade av Petter Michelsson) med sveakronor av typ A eller B.

I sammanhanget kan det kanske vara intressant att notera att den andra undertypen av ”1634, smal liljekrona” (Typ IIB), som saknar punkter i årtalet och har arabisk 1:a i valören, inte är kopplad till ”experimentvalsen”, utan endast förekommer med två åtsidor; sveakronor av typ B (stor ros kl. 6) eller D (Mm pilsköld). Eller om man så vill; 1633 respektive 1634 års åtsida. I det senare fallet har alltså frånsidesvalsen (1634 SLK, Typ IIB) använts i kombination med en nyproducerade åtsidesvals, medan den i det förra kombinerats med en gammal vals från 1633.

Återanvändning är alltså inget nytt!

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!