Erik Lindbergs Gustav Vasa-porträtt

Hoppas att midsommarfirandet varit lika fantastiskt för er som för oss. Tycker att tio dagar är ganska lagom. ;) I år blev det Söderköping, Katrineholmstrakten, Valdemarsvik och Gotland. Nu är man redo att ta semester! ;)

Borta bra, men hemma bäst. Och vid hemkomsten låg Gustav Vasa och väntade i brevlådan. I form av en riktigt trevlig silvermedalj formgiven av Erik Lindberg 1906, till minne av invigningen av Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm.

DSCN4538a_1200

Enligt Ulla Ehrensvärds fantastiska verk över Erik Lindbergs medaljkonst, tillkom denna i all hast under endast fem veckor. Porträttet återgår på 1500-talsmedaljer och den s.k. Gripsholmsreliefen av den berömde Willem Boy. Frånsidan visar Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm. Medaljen utdelades första gången den 10 juni 1906, vid kyrkans invigning. Just detta exemplar är slaget på Myntverket (MJV) 1966, men utdelat först 1981 – alltså inte mindre än 75 år efter att Erik Lindberg designade medaljen. God medaljkonst står sig. Diametern är Ø 50,8 mm och vikten 72,27 gram. Silverhalten är 990/1000.

På bilden ovan finns även Erik Lindbergs båda andra Gustav Vasa-porträtt; jubileums-tvåkronan 1921 samt plaketten till Svenska Flaggans Dag 1923. På dessa har Lindberg valt att gestalta en lite yngre version av Gustav Vasa – med Jacob Bincks Svartsjö-daler 1542 som främsta förlaga.

Ber att få besvära om en fortsatt solig och skön sommar! … gärna med några regnskurar då och då så att man inte helt tappar bort numismatiken och bloggandet. ;)

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. ;)  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. ;) 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: - ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.

UPPROP! – Rädda Myntkabinettet på Slottsbacken!

500_mt_1997-2När jag i går natt fick lite tid över att surfa runt bland Myntsveriges olika webbplatser, fick jag se ett UPPROP! som Roland ”Falcoin”  Falkensson  publicerat.

RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET
KVAR PÅ SLOTTSBACKEN!

Skrev om detta redan i september 2016, när det genom en tidningsartikel blev känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) ”tvingas” lämna sina lokaler på Slottsbacken. Fick inte någon direkt respons på min protestuppmaning då, men nu har det börjat hända saker!

  • ”Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

Efter att ha läst igenom uppropet på Falcoins hemsida, skickade jag genast iväg ett mejl till initiativtagaren, Björn Tarras-Wahlberg, och frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt? Och när jag vaknade i morse hade han svarat – här på Myntbloggen! ;)

Björn skriver bland annat så här:  – ”Nu ber jag dig hjälpa oss att rädda Kungl Myntkabinettet kvar på Slottsbacken. För detta har vi återupplivat Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner (där jag var ordförande under 20 år) och ber alla som vill stödja vår sak att sända oss ett bidrag till vårt insamlingskonto RÄDDA MYNTKABINETTET Handelsbanken 6157-443 193 711. Eller Swish direkt till 070-325 00 11.
Att lämna den bästa museiplatsen i hela Sverige och riva utställningarna på Slottsbacken är en gigantisk kapitalförstöring samt en kulturförstöring som ALDRIG kan återställas. Det kostade oss 60 miljoner kronor (1998) att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar. I dagens penningvärde motsvarar detta 75 miljoner kronor. Och alla pengarna kommer från Sveriges Riksbank och privata donatorer där Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner är en av de riktigt tunga under många år.
Stöd vårt sak genom att protestera på Kungl. Myntkabinetts FaceBook-sida.

olof_montage_1200

Nedanstående text är hämtad från Roland Falkenssons resp. Hasse Nilssons hemsidor. Den förre har publicerat texten i bildformat och den senare i ett textformat som dessvärre hamnat i skördetröskan ;)  … så läs med reservation för skrivfel.

UPPROP! – RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET KVAR PÅ SLOTTSBACKEN – ett nationalmuseum och riksarkiv i numismatik

  • Låt KMK bli kvar på Slottsbacken i Stockholm och förbli Sveriges och Riksbankens specialmuseum för mynt, sedlar, medaljer och ekonomi.
  • Värna platsen för Sveriges äldsta och ett av världens modernaste museer av detta slag.
  • En flytt till Historiska Museet (SHM) skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring eftersom den befintliga byggnaden är inbrottssäkrad för höga kostnader med valv etc.
  • Kräv att man genomför en kostnadsberäkning av dels nedläggning och återställning av de befintliga utrymmena, dels uppbyggnad av nya valv, säkerhetsinstallationer och klimatanläggning för föremålen på SHM.

Kungl. Myntkabinettet, KMK, är det mest svenska av alla museer och lämpligt beläget på Slottsbacken 6 i Stockholm för möte med svenska och utländska besökare, ett av de bästa lägen för ett museum av detta slag.

Den planerade flytten innebär att ytterligare ett museum försvinner från centrala Stockholm.

Verkställ en kostnadsutredning av Ekonomistyrningsverket före ett beslut om nedläggning – sätt därmed stopp för redan påbörjad nedmonterning av utställningarna.

Kungl Myntkabinettet är Sveriges äldsta museum från 1570 och ett av de modernaste numismatiska museerna i världen – med det bästa läge på Slottsbacken i Stockholm mitt bland svenska medborgare och utländska turister. Nu hotas allt detta.

Hela nuvarande uppbyggnad har bekostats av Sverige Riksbank och privata donatorer samt museets vänförening på sammanlagt 60 milj. kr (1998), i dagens penningvärde 75 milj. kr. Denna omfattande insats kan aldrig upprepas.

Liksom många andra museer har KMK drabbats av höjda hyror. (Maria Schottenius i DN 21/11: Sänk hyran istället för att köra de historiska museerna i botten).

En flytt till Historiska Museet på Narvavägen skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring på 75 milj kr på grund av omfattande befintliga investeringar i valv, säkerhetsfönster, säkerhetsmontrar. Dessutom tvingas skattebetalarna återställa fastigheten på Slottsbacken och där montera ned valv, hiss mm.

Kostnadsberäkningar bör genomföras innan beslut tas och nedläggningen påbörjas.

Eftersom museets nuvarande läge är unikt och insatser från Vänföreningen och andra donatorer exempellösa begär vi att alla möjligheter prövas för att behålla museet på Slottsbacken.

Genom de unika utställningarna på Slottsbacken av hela världens mynthistoria från äldsta tid (600 f. Kr.) och den fullständiga utställningen av Sveriges mynthistoria (den enda kompletta i Sverige och utomlands), av medaljutställningen och sist men inte minst, av den ekonomiska historien och särskilt sparandets historia har KMK varit unikt bland världens museer.

KMK är känt och uppskattat för dessa informativa och vackra utställningar. De pedagogiska utställningarna som riktade sig till barnen har varit mycket uppskattade. Redan under senhösten 2016 påbörjades demontering av Medaljsalens fasta utställningsmontrar, därefter pågår NU nedmonteringar av flera avdelningars tema-utställningar. Som framgår NU av KMK:s hemsida (www.myntkabinettet.se) uppmuntrar man skolor och andra grupper att accelerera sina besök eftersom 1 april närmar sig med stormsteg då det mesta kommer att stängas för allmänt tillträde, dock inte entréplanet.

Detta öde drabbar också alla forskningsambitioner. Därmed riskerar hela den operativa verksamheten att stanna upp totalt under minst 3 år. Inga visningar, inga projekt, INGET AKTIVT KMK! Detta är inte rimligt tillåta ske, helt utan ekonomisk överblick. KMK:s situation riskerar bli en statlig Ebberöds Bank! Är det detta som Staten, Statens Historiska Museer och KMK vill illustrera?

Man måste ha i beaktande att KMK är ansvarsmuseum för de stora samlingarna (mer än 500 000 föremål, varav fyndmynt mer än 200.000) och är ”riksarkiv” för de svenska samlingarna av mynt, sedlar och medaljer.

På Slottsbacken har man äntligen kunnat åstadkomma en korrekt och överskådlig förvaring i flera olika valv (både med hänsyn till klimat, säkerhet och tillgänglighet i det dagliga arbetet i ett närvalv). Allt detta har för stora kostnader och med utmärkt resultat uppnåtts i Slottsbackens lokaler men kan svårligen pressas in i Historiska Museet.

Planer för hur nya valv skall åstadkommas har inte presenterats. Med all sannolikhet medför dessa planer oerhörda kostnader eller inskränkning i kapacitet och tillgänglighet.

Sättet som detta genomdrivits på är illavarslande. Man förkortade gällande hyresavtal (från och med utgången av 2020 till och med utgången av 2018) vid möte med hyresvärden den 15 dec. 2015. Detta kom endast av en slump till allmän kännedom vid ett samtal som undertecknad hade med Generaldirektören för Statens Fastighetsverk i sept. 2016, då numismatiska bloggar blixtsnabbt bidrog till att sprida och tillkännagiva pågående krissituation.

Den del av KMKs material i valven som inte kommer att få plats på Historiska Museet kanske måste flyttas till Tumba där det löper en oerhörd risk att både falla i glömska och försvinna utan kontroll.

En ansvarig för flyttbestyren och dess koordinering sägs vara under anställning. Fortfarande finns inget budget, inget mandat att tillintetgöra många miljoners tidigare investeringar, för att inte tala obefintligt mandat och budget och plan VAD det kostar och HUR man ska göra och med vilken MÅLSÄTTNING och AMBITION. Att attestera en sådan miljonförstörelse och miljonkostnadsrullning kan inte ligga inom någon museichefs mandat! Lidande blir allmänheten, läs skattebetalarna, som alltid varit källan till de satsningar som hittills gjorts och vars “kollektiva egendom” det faktiskt handlar om!

Slutligen: Detta är inte bara en fråga om var samlingen ligger. Pågående publiceringsprojekt kommer att strypas för flera år framåt. Från april kan man inte längre komma åt samlingarna. Detta påverkar t.ex. publiceringen av Västeråsskatten från 1974 med 16 000 mynt, det stora projektet Sveriges mynthistoria (just nu Gustav Vasa t o m Kristina) och kommande delar, publiceringen av de antika grekiska mynten i den internationella serien Sylloge Nummorum Graecorum m.m.

Det var slitsamt att få ihop 60 milj kr i slutet av 1990-talet från privata företag och Sveriges Riksbank för att bygga upp KMK till världens modernaste numismatiska museum. Men det lyckades under ledning av dåvarande museichefen Henrik Klackenberg. Även Vänföreningen bidrog med stort belopp till uppbyggnaden av entrén samt med dyrbara gåvor till museet ända sedan Vänföreningens start 1948. Denna stora satsning, som idag belöper sig på 75 milj kr, kommer aldrig att kunna upprepas.

Låt oss gemensamt försöka rädda Myntkabinettet. Vi återupprättar därför Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner där du var medlem samt gör detta till ett informellt nätverk med benämningen Arbetsgruppen Rädda Myntkabinettet.

Vi arbetar utan ersättning med kultur- och debattartiklar samt träffar politiker och andra nyckelpersoner för att stoppa flytten. Vi planerar en diskussionsafton med KMKs chef Eva Ramberg dit du självklart inbjudes. Vi prövar möjligheten att köpa loss KMKs fina fastighet (från Folksam) och är tacksam om du kan hjälpa oss hitta en utväg. Alla förslag välkomnas.

För dig, och er, som känner starkt för detta kan vi ordna en demonstration med plakat utanför KMK några lämpliga lördagar kl. 12.00: Rädda Myntkabinettet! Stoppa kulturförstörelsen! Hör av dig till oss om detta. Vi behöver fler frivilliga krafter samt ber dig också skriva korta protester i tidningarnas kultur- & debattsidor. (Häng på Maria Schottenius stora DN-artikel).

Jag kommer att hålla dig löpande informerad via epost samt ber dig stödja oss genom att överföra ett ekonomiskt bidrag, gärna 500 kr eller mera, dels som bekräftelse på ditt stöd i sak, dels för att täcka våra kostnader. Vårt insamlingskonto på Handelsbanken: Rädda Myntkabinettet 6157-443193711. Eller Swisha direkt till 070-325 00 11 (märk: KMK).

Beslutsprocessen kan reverseras – det är långtifrån “hopplöst” att rädda kvar KMK på Slottsbacken 6 – särskilt när man tar till sig och förstår digniteten av vad som raseras (fysiskt, funktionellt, representativt, nationellt) i förhållande till vad vi inte vet om det som nyskapas. Vi är beredda att upplösa denna numismatiska Alexander-knop i god anda och i samarbete med berörda myndigheter och instanser. Vi önskar och begär bara att alla visar viljan att se möjligheterna att rädda Sveriges äldsta och världens modernaste myntmuseum!

Vi kämpar hårt för att stoppa denna KULTURFÖRSTÖRELSE! Tack för ditt stöd.

Bästa Hälsningar,
Björn Tarras-Wahlberg  BTWswiss@gmail.com +66 6 1703 4848 (070-325 00 11). Nätverket Rädda Myntkabinettet

Hedersordförande för Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner, som härmed omvandlas till Nätverket Rädda Myntkabinettet, i samarbete med Statsheraldiker Henrik Klackenberg, KMKs museidirektör 1993-1998. Henrik.Klackenberg@riksarkivet.se 010-476 71 92. Fil dr Harald Nilsson, f.d. Intendent Uppsala Myntkabinett, 1:e antikvarie KMK 1976-2004. 0760-187545. haraldbsnilsson@gmail.com Per-Göran Carlsson, Stockholms Myntklubb, pgc21@hotmail.com

Julafton i år igen!

Trodde inte vi skull ha några julklappar i år … men likt förbenat anlände en riktig smällkaramell från Frankrike härom veckan. :) 

För två år sedan kom tomten från Tyskland, men i år var det alltså dags för en fransos. Det här med internet, portaler och oändliga sökmöjligheter har skapat helt nya möjligheter för oss samlare att komplettera våra samlingar. Världen har krympt – och blivit sökbar.

dscn3949_800tFör 20 år sedan skrev jag en artikel i Mynttidningen 5/6-1996 med titeln:
När ”Kungen av Avesta” slog mynt för franske ”Solkungen”. Två sidor om myntmästaren Marcus Kocks försök att sälja blindmynt, eller t.o.m. färdigslagna mynt!, till Frankrike. Vid en inventering av myntverket i Avesta 1699 nedtecknades nämligen en lista över punsar till ”det franska myntet”. Redan för snart 80 år sedan kunde Ulla S. Linder (Nordisk Numismatisk Årsskrift, NNÅ 1937) identifiera den franska mynttypen ifråga som ”provmyntet” 1 Liard 1654. Det kom emellertid att dröja ytterligare 60 år innan någon uppmärksammade att denna typ finns i två helt olika utförande – av stor konstnärlig differens. Den ena utförd av mästergravören Jean Warin (Varin) i Paris och den andra av Marcus Kocks (1585-1657) gravör i Avesta, Johan Michelsson, isersnider (”järnsnidare”, efter tyskans eisenschneider). Den senare var yngre bror till den mera kände Petter Michelsson, som enligt egen utsago var ”den förste infödde svensk som praktiserat detta yrke”. Petter var verksam på flera svenska koppar- och silvermyntverk fr.o.m. 1628 och har t.o.m. signerat ett par mynt. Yngre brodern Johan lär för övrigt ha varit den som (1664?) satte gravyrstickeln i handen på den blivande mästergravören Arvid Karlsteen (1647-1718). Därefter fick Karlsteen tillfälle att studera för Jean Varin (Warin) i Paris, samt i England 1669. Ungefär i samma veva gifte sig Johan isersnider med en fröken Planting (av adliga släkten Planting-Bergloo) varpå han började kalla sig Johan Michelsson Planting. Fint skall det vara. ;)

dscn3932-35_800

Åter till 2016 års julklapp och vad som nu är så speciellt med denna. Som framgår av ett tidigare inlägg här på Myntbloggen finns Avesta-upplagan av 1654 års Liard de France med två varierande åtsidesinskriptioner; med FRAN respektive FRA. Under 20 års sökande har jag endast lyckats finna en enda bild av varianten med FRAN, nämligen den i NNÅ 1937. Något ”live-exemplar” har jag aldrig sett till – förrän nu! Och när jag väl fick hem myntet visade det sig att det bjöd på flera spännande överraskningar! :)

  • Diametern är större! – mäter Ø 23,5 mm (istället för Ø 22,5 mm).
  • Sidorna är LIKVÄNDA! (alla andra jag sett har motvända sidor – inkl. de franska).
  • Porträttet är skiljaktigt (med grövre drag – en gubbe istället för pojke). ;)

dscn3932-35_portratt_800För mig förefaller det som FRAN (till vänster ovan) är ett första prov – som utvärderats och bedömts. Avgivna synpunkter har sedan lett fram till FRA (till höger ovan). Man har valt att minska diametern med en millimeter så att den överensstämmer med de franska präglingarna. Likvända sidor (”Medal alignment”, ”British turnover”) är klart vanligast på svenska kopparmynt före 1654 (drottning Kristinas 1/4-öringar), medan motvända sidor (”Coin alignment”, ”Fransk vyplacering”) succesivt tar över under Karl X Gustav, för att under Karl XI bli legio på alla svenska kopparmynt. Porträttpunsen (med Ludvig XIV:s conterfej) till FRAN har använts även till FRA, men i retuscherat skick. Speciellt näsan och partierna kring ögat har på den senare fått ett mindre grovt utseende. Notera även att den förstnämnda har ett öga med utstående pupill, medan den senare har en incustecknad pupill – och mindre påsar under ögonen. ;)

god_jul

Medaljer och praktmynt

Oavsett hur många tusen medaljer man sett så dyker det ständigt upp saker man aldrig tidigare lyckats upptäcka. Och detta fenomen är bara ett av medaljsamlandets alla fascinerande erfarenheter. Härom veckan anlände en Gustav II Adolf-medalj som jag aldrig tidigare noterat eller sett till salu. Anledningen till detta är väl en kombination av det faktum att referenslitteraturen på området, Hildebrand, ju inte är illustrerad, och att medaljen sannolikt är väldigt sällsynt.

g2a_hild_171_173_1250

Bror Emil Hildebrand tar upp den som nr 171 (”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″), där han inordnar den i kategorin ”Minnespenningar och praktmynt, som icke hafva afseende på någon viss historisk tilldragelse, de flesta med Svenska riksvapnet på ena eller andra sidan”. I denna kategori finner vi även vidstående medalj (praktmynt?), Hildebrand 173, som även finns upptagen i ”Sveriges Mynt 1521-1977″ av Ahlström, Almer och Hemmingsson. Där beskrivs den som 4 riksdaler 1632, Typ IV, SM 13 (XR). Av någon anledning har man missat Uppsala Universitets exemplar som enligt Hildebrand väger
2-5/8 riksdaler (77,05 gram). Frånsidan till den senare förekommer för övrigt sammankopplad med ytterligare två åtsidor – Hildebrand 172 och 174. I SM-boken betecknas dessa som typ V och VI. Av typ V känner man endast till ex. KMK och Uppsala + något enstaka exemplar i privat ägo. Valörerna är 3 respektive 4 riksdaler 1632 (SM 19 och 14). Typ VI (Hild. 174) förefaller endast vara slagen i 4 riksdalers vikt (SM 15).

g2a_hild_172_174_175_1250

Praktmyntet med Gustav II Adolf på en vilt galopperande (tjurliknande) häst förekommer med två åtsidor. Kort beskrivna som ”kort och lång text”. Stilmässigt skiljer sig dessa avsevärt från Hildebrand 173 (SM 13) med konungen på stolt spatserande häst. Den sistnämnda har, förutom större konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.

g2a_hild_173_kantbardDen uppmärksamme noterar att Hildebrand 173 har samma yttre kantbård på båda sidor, medan de övriga har enkel pärlkant. Detta betyder att stamparna till nr 173 är graverade samtidigt och för varandra! Frånsidesstampen med den ovala skölden (1632) har alltså först senare blivit kopplad till de båda myntliknande flacka åtsidorna (Hild. 172 och 174). Måhända har den brustit 1633 och då ersatts med Hildebrand 175 med rak sköld (SM-typ VII – slagen i valörerna 2 respektive 4 riksdaler 1633 – SM 22 och 16).

Frånsidesmotivet med det ”Svenska riksvapnet i en oval, prydligt ornerad sköld under konglig krona, med kordongslingor i sidornamenten och nederst ett bevingat änglahufvud. Omkring kanten 30 små ovala, krönta sköldar innehållande Svenska landskaps vapen”, är i princip detsamma för såväl Hildebrand 171 (Ø ca 49-50 mm) som 173 (Ø ca 61-63 mm), bild 1. Den senare med tillägget; ”Kring kanten på båda sidor en ornamentsrand.”

g2a_hild_171_1250Omskriften på Hildebrand nr 171: GVSTAVVS : ADOLP – D. G. SVEC. GOTH. WAND. Q. REX. (= Gustav Adolf med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung), är densamma som på praktmyntet Hildebrand 172. Den förra (se vidstående bild) är odaterad, men Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″, sidan 86, nr 4) noterar den tillsammans med en något mindre medalj (av 11:e storleken istället för 14:e storleken), gjord 1631. En datering till årsskiftet 1631-1632 skulle kanske kunna förklara avsaknaden av årtal? Den snarlika frånsidan, Hildebrand 172-174, bär årtalet 1632 ovan kronan. Notera att det inte verkar ha bevarats några originalpräglingar av denna medalj (Hild. 171), utan samtliga kända exemplar är avgjutningar i silver eller bronserat tenn/bly.

Omskriften på Hildebrand 173: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO (= Ära vare den Högste, de sinas tillflykt), förekommer även på flera rikssvenska markmynt.

g2a_hild_14-15_augsburg_1630_thaler_1632Fram till 1995 ansågs dessa medaljer (173) och praktmynt (172, 174-175) vara slagna i Stockholm, men efter att Ulonska & Birkholz framfört en teori om att staden i bakgrunden av den ridande Gustav Adolf på Hildebrand 172/175 skulle kunna vara Augsburg i södra Tyskland, har fler och fler köpt antagandet att även myntorten skulle kunna vara Augsburg? Se vidare Hemmingsons artikel i SNT 7-1996, sidorna 162-163. Personligen tror jag detta är högst tveksamt. Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten. De tyska präglingarna håller helt enkelt en helt annan konstnärlig klass. De augsburgska medaljerna 1630 (se bild ovan) är dessutom präglade i skruvverk (balancier, medaljpress) och talrarna 1632 i fickvalsverk. De aktuella praktmynten är däremot, med största sannolikhet, slagna med den mera primitiva metoden, fallverk. Dessutom har Appelgren, helt riktigt, noterat likheter i gravörstil mellan Hild. 174/175 och 1632 års riksdalrar. Så det mest troliga är nog trots allt att Hildebrand 171-175 är stockholmsarbeten, precis som traditionen bjuder. Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. ;)

1612_alvsborg_1631_beloningsmedalj

Kanske är det till och med frågan om ”en lite spydig replik” på den danska medaljen över Älvsborgs slotts erövring 1612? Christian IV må ha belägrat Älvsborg (Elfsborg), men i ljuset av att rivalen Gustav II Adolf intog Augsburg verkar det nästan lite fjuttigt.

Den ”gemensamma nämnaren för praktmyntserien”, riksvapnet med 30 landskapssköldar, talar också för att dessa skådepenningar verkligen är rikssvenska. Varför skulle man sätta svenska landskapsvapen på en serie besittningsmynt? Jämför t.ex. med Petter Mickelssons kraftfulla (belönings)medalj ca 1631 och/eller dito över drottning Kristina.

Påven i Lunds domkyrka

Ingen har väl missat att påve Franciskus landat i Sverige och hållit gudstjänst i Lunds Domkyrka idag. En historisk händelse som fått stort utrymme i media. Myntbloggen vill inte vara sämre, utan tänkte dagen till ära passa på att visa en svensk påve-medalj …

dscn8645-46a_1024a

Mästergravören Arvid Karlsteens (1647-1718) medalj över påve Innocentius XI (född 1611 som Benedetto Odescalchi, påve från 1676 till sin död 1689), graverad och slagen omkring 1683. Enligt Stig Stenstöm (NNÅ 1945) var Karlsteen under första halvan av 1682 på utlandsresa – hos självaste drottning Kristina i Rom. Det är inte otänkbart att han då även fick tillfälle att porträtterade självaste påven (i vax?). Enligt Johann Hieronymus Lochner 1740, fick Arvid Karlsteen beställningen på påve-medaljen (godkännande av en uppvisad vaxpoussering?) av det franska sändebudet i Stockholm 1683.

arvid_karlsteen1a     arvid_karlsteen2a

På bilden till vänster: Arvid Karlsteens båda självporträtt; plaketten utgiven av Nils Keder, silver- och bronsmedaljerna utförda av Johan Carl Hedlinger respektive Adolf Lindberg efter Karlsteens egen förlaga. Till höger ett urval av Karlsteens medaljer.

Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. - ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! ;)

SNF svarar på kritiken …

Hade inte i min vildaste fantasi trott att ”Firma Björk & Carlberg” skulle svara på onsdagens blogginlägg ang. faktafel och svågerpolitik inom ”vetenskapliga samfundet”, Svenska Numismatiska Föreningens mynthandlarverksamhet. Men undrens tid är tydligen inte förbi, för idag anlände PostNord med ännu en sargad leverans – från Dan Carlberg!

Skall börja med att gratulera SNF till en fantastiskt fin ”jubileumsauktion” (denna gång var det 7-årsjubileum). Myntsamlarklubben har nu katalogiserat och auktionerat inte mindre än 25.385 objekt … och har därmed endast ca 10.000 kvar till ”storfräsare” som Antikören i Göteborg. ;) Men till Ahlströms i Stockholm är det förstås en bra bit kvar, så kämpa på! Manegen är krattad, efter att den ene seriösa mynthandlaren efter den andre har stängt igen butiken. Konkurrensen är mindre och mera snedvriden än någonsin. Alla vill numera vara ”skattebefriade mynthandlare”. Gratis arbetskraft i form av två dussin ”assistenter / drängar / lärlingar” skulle säkert uppskattas hos många av landets drygt 800.000 enmans-företagare. Men frågan är hur alla övriga byggnadsingenjörer, bönder, snickare etc. skulle reagera om deras respektive branscher råkade ut för dylika illojala etableringar?

karlsteen_stockhokm_ore_1715_bruun_antikoren11

Hade inte tänkt att bjuda på SNF/MISAB 20, men eftersom även rena skambud visat sig framgångsrika tidigare, slängde jag på vinst och förlust in ett 20-tal bud. Detta var naturligtvis alldeles för få för att något skulle slinka igenom, men finns det inget mer man vill ha, så vad gör man. De båda Karlsteen-objekten (#701 och #842); ”Tåget över Bält”, graverad 1694 (ej ”1658”- sannolikt slagen på 1800-talet), samt det ”provenienslösa” Stockholms-öret 1715 (Ex. Bruun 1914, Ex. Antikören auk. 11 och 21), hade jag väl i och för sig kunnat äga en gång till, men det finns så mycket annat att lägga pengar på.

I efterhand kanske man skulle bjudit på ”det falska Stockholms-halvöret 1625” (#620), bara för att kunna garva lite extra åt den redan famösa beskrivningen, som i en hast gjort myntet till ”a conversation piece”. Ekström fick 20.000 kr 1977, vilket motsvarar 85.000 kr i dagens penningvärde … så 66.000 kr idag är väl ”knappast marknadsmässigt”, vilket med beskrivningens logik borde innebära att myntet idag skall betraktas som ”knappast äkta”… eller ”knappast från Stockholm”. – Tur att man inte samlar provmynt. ;)

misab_20_626-627_detaljerDet mest förvånandsvärda auktionsresultatet måste väl vara 135.000 kr + 18,75% för en till oigenkännlighet uppgraverad Wolgast-thaler 1633 (#627). Tydligen var det minst två som gick på den lätt naiva beskrivningen: - ”Detta exemplar har på ett mycket skickligt sätt eftergraverats i detaljerna. Enligt vår bedömning finns det ingen anledning att inte tro att detta kan ha skett i nära anslutning till präglingen.”

Normalt sett brukar ett så hårt uppgraverat mynt ratas av samlare (investerare är kanske en annan sak?) och ekonomiskt likställas med ett blankslitet dito. Men med sådana beskrivningar och slutpriser får man väl överväga att lämna in någon ”eftergraverad” Sturemark ”1512” eller dito Sigismund-riksdaler ”1595” till kommande SNF-auktioner. Hur detta går ihop med ”Svenska Numismatiska Föreningens policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt 1.0” (pdf) är emellertid en gåta, då ”SNF avråder från omsättning av”… ”mynt som genom åverkan förvanskats för att bli samlarobjekt”. Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ”SNF:s äkthets-kommitté” har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …? ;)

För att återgå till Svenska Numismatiska Föreningens (SNF/MISAB) svar på kritiken om faktafel, nepotism och bristande objektivitet/källkritik, tror jag kanske att ”en bild säger mer än tusen ord”… så är du intresserad av SNF:s syn på saken … klicka här! – Tycker det säger det mesta om den ”numismatiska nivå” lille Dan Olle hittills lyckats uppnå … ;)

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

Serafimer-, Svärds- & Nordstjärneorden

Bror Emil Hildebrand 1875: - ”Konungen stiftar Serafimer, Svärds och Nordstjerne ordnarne den 23 Februari 1748, hvarefter första dubbningen skedde samma år på Konungens 73:dje födelsedag den 17 April, som förklarades vara dessa ordnars instiftelsedag”. Som nr 68, 70 och 71 tar Hildebrand upp dessa tre medaljer:

1748_ordensrmedaljer2_1200

Samtliga är graverade av Hedlingers främste lärjunge, Daniel Fehrman. Alla tre medaljerna finns med två något varierande åtsidor – med och utan gravörsignatur (DF-monogram). Den signerade stampen känns lätt igen genom hårlocken vid armavskärningen.

1748_ordensrmedaljer1_1200

Den sistnämnda åtsidesstampen kom för övrigt att användas till Fredrik I:s 1/4-riksdalrar 1750 (SM 106). Men Hildebrand nämner också (under nr 68a) att man till samtliga dessa ordensmedaljer, en kort tid använt en åtsida med ett porträtt som saknar ordensband över harnesket. - ”Denna åtsida begagnades någon kort tid, både till denna minnespenning och till n. 70 och 71; men blev snart förkastad, emedan man ansåg ordensbandet böra finnas på Konungens bild”. Har inte lyckats hitta någon medalj med denna åtsida … men eftersom Hildebrand meddelar att den skall ha Daniel Fehrmans gravörsignatur (DF-monogram), skulle man kanske kunna gissa på en åtsida som även använts till Fredrik I:s Serafimer-kvartsriksdaler 1748 – om än sparsamt.

1748_koppar_antikoren_auk8_1200

Jubileumskvartsriksdalern 1748 med anledning av Serafimerordens instiftande förekommer nämligen med två olika åtsidesstampar; dels (den vanliga) med 1736 års åtsida (SM Typ IIIA), dels med ”1748 års” dito (SM Typ IIIB). Ovan ett sällsynt kopparavslag av den sistnämnda (Antikören auktion 8, 1989, nr 349). Roland Falkensson noterar endast fem kända exemplar av denna (kopparavslaget oräknat).

portratt_1736-1748-1750

Tror det var Lars O. Lagerqvist som sa det en gång … ”det skadar inte att veta lite om både mynt och medaljer”… för många gånger är det en hårfin skiljelinje dem emellan.

  1. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1748 med 1736 års åtsida. SM 105a.
  2. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1748 med 1748 års åtsida. Kopparavslag. SM 105c-var.
  3. Fredrik I. Signerad åtsida till Serafimer-, Svärds- & Nordstjärne-medaljerna.
  4. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1750. SM 106. Med samma åtsida som de osignerade Serafimer-, Svärds- & Nordstjärne-medaljerna 1748. Hild. 68, 70 och 71.