Apropå antikvitetsförfalskningar

När myntsamlandet i Sverige ökade efter Elias Brenners praktverk (Thesaurus Nummorum Sueco-Gothicorum, 1:a upplagan 1691, 2:a upplagan 1731), skapades en efterfrågan på numismatiska sällsyntheter som saknades i såväl museisamlingar som privata dito. Vid den här tiden var mycket inom numismatikens fantastiskt omfångsrika värld fortfarande outforskat och okänt. Något som i kombination med att den gode Brenner ibland missuppfattade mynt han försökte tolka och illustrera, ledde till att en helt ny grupp förfalskningar kom till världen: – ”Fantasimynten”. Mynt som aldrig existerat, men som någon historielärd kanske tyckte borde finnas? Något som skulle göra historien bättre än den var. – Varför inte en penning från Ragnvald Knapphövde till exempel? Eller kanske Knut Eriksson? Prästen och dokument-förfalskare Nils Rabenius (1648-1717) brukar väl betraktas som lite av en pionjär i detta sammanhang. Jämför t.ex. bilden ovan samt Myntbloggens vinjett, med två brakteater … som aldrig funnits i verkligheten … utan ”bara i fantasin”, sa Kalle. 😉

”Harald Blåtands platta”…

Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. 😉

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
– ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ’fynd’ som kom från samma källa som ’föremålet’. I samma skrin där ’föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast 😉 att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? 😉

– ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: – ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. 😉

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … 😉

*  Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.

Att lyckas i affärer …

Ibland är det roligt nästan jämt. Att sprätta upp den dagliga skörden av räkningar är väl inget man direkt gapskrattar åt … men idag var det faktiskt en riktigt trevlig upplevelse! Det visade sig att jag lyckats förvärva ett mynt som jag trodde att jag missat. 🙂

Som samlare är det ju kanske inte så ovanligt att man ”har många strängar på sin lyra”, d.v.s. att man parallellt ägnar sig åt olika typer av samlarområden. När det t.ex. är hopplöst att få tag i kopparmynt som platsar i samlingen, får man hitta på något annat. En myntsamling som jag, till och från, hållit på med i några år, är att försöka få ihop de mynttyper som hittades i ”grannruinen”, Gräfsnäs slottsruin, vid utgrävningarna där på 1930-talet. De svenska, danska och norska mynten var ganska lätta att hitta, men den nürnbergska räknepenningen 1589 med ”de tre gracerna” på, var knivig att finna. Men skam den som ger sig och till slut lyckades jag hitta den i Frankrike. När det gäller det praktfulla guldmyntet, dubbelsouvereignen från Tournai 1613, hade jag emellertid nästan gett upp hoppet. Har sett några från Brabant till salu (för hiskeliga summor), men jag ville helst ha en från samma myntort som fyndmyntet – staden Tournai i Flandern. För några veckor sedan fann jag en hos ett internationellt auktionshus … och nu är jag lycklig ägare till ett dylikt praktmynt! Blev först besviken när jag fick se resultatlistan. Myntet hade klubbats för dubbla utropet – d.v.s. exakt vad jag bjudit. Och eftersom jag i vanlig ordning bjöd sent, trodde jag att jag hade missat den … men icke! Enligt auktionisten hade mitt bud precis räckt till för att övertrumfa salen. Grattis på mig! 🙂

Tack GNF, Jan-Eric, Theodor & Co!

Nå, vad tycker ni? – Är detta den snyggaste ”entrébiljetten” någonsin?

Nyss hemkommen från Göteborgs-mässan 2014 har vi nu snabbsmält intrycken (m.h.a. lite vin & öl i solskenet på altanen) … och det mest påtagliga minnet är utan tvekan det proffsiga arrangörskapet! TACK!

Jan-Eric Gustafsson, Theodor Hassel, Stefan Jonasson och alla de andra i Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) har all heder av detta arrangemang. Hatten av och grattis!

Det roligaste med alla mässor är naturligtvis att man får träffa alla myntintresserade som man annars bara – i bästa fall – kommunicerar med via mejl. Redan på ”handlar-börsen” var det full fart och efter att insläppet började kl. 11 hade vi fullt upp i montern fram till 14.30, då man äntligen kunde få en chans att se sig omkring. Antalet ”kändisar” var alldeles för stort för att någon lista skall bli aktuell … men en av de mest otippade, för min del, var nog ”Ahlström d.ä.” – alltså Bernth Ahlström (som bl.a. berättade att han i Göteborg, dagen till ära, hade ätit den godaste torsken på mycket länge!). 😉

Försäljningen kan vi inte heller klaga på. Hade inte några som helst förväntningar på denna lilla mässa och är därför mycket positivt överraskad över såväl försäljning som att antalet besökare med bred marginal passerade de hundra. – Bra gjort GNF!  – Vi kommer mer än gärna tillbaka nästa år också! … om vi får …? 😉

Den långfingrade museichefen

För fem månader sedan skrev vi här på Myntbloggen.se om den före detta museichefen som togs på bar gärning när han stal samlarfrimärken på en auktionsvisning i Stockholm. Stölderna hade skett vid flera tillfällen och myntsverige frågade sig naturligtvis hur länge detta pågått och hur omfattande det egentligen var? Kunde även KMK ha drabbats?

Nu möts vi ånyo av feta rubriker. Skall vi blint tro på dessa? – Nja, vi skall nog i varje fall ta dem med en nypa salt. Min erfarenhet av media är nog att de i högsta grad är affärs-drivande – och då kan många gånger sensationella rubriker sälja bättre än sanningar.
Men ”ingen rök utan eld”  brukar man ju också säga … så vi får väl avvakta och se …

När man läser om hur det kan gå till bakom stängda dörrar i museivärlden, får man än mindre förståelse för den vulgärpropaganda mot privat ägande och samlande som vissa arkeologer/museifolk med jämna mellanrum driver emot antikvitets- och mynthandeln.

Har man ingen som helst självkritik? – Lever man i en liten bubbla, helt utan kontakt med omvärlden? Tycker nog det är hög tid för dessa ”övervintrade stalinister” att lyfta blicken från lergropen och inse att våra museum faktiskt är uppbyggda m.h.a. privat samlande!

Så där ja! Det var artikel (blogginlägg) nummer 350! sedan starten den 16 juli 2012. Och 836 illustrationer har det också blivit. Tänk var tiden går fort nu för tiden.

MYNTSNACK – Frågor? & Svar!

På förekommen anledning har jag idag lagt upp en ny sida på Myntbloggen.se …

Har valt att kalla den nya sidan för “MYNTSNACK – Frågor? & Svar!” … och tanken är att man här skall kunna ställa allmänna frågor, diskutera, svara på frågeställningar eller helt enkelt “chatta” om mynt, medaljer, sedlar, polletter och annan numismatik.

Tycker det är både kul och stimulerande när Myntbloggens läsare på olika sätt deltar (interagerar på internetspråk) och därmed gör bloggen bredare och, i mitt tycke, mera intressant. Ställ gärna frågor, lägg er i och tjôta emot!  😉  – Mångfald är bra!

Kan detta vara något bra, månne …?  – Länken till nya sidan MYNTSNACK – Frågor? & Svar! hittar du längst till höger i vinjetten ovan. – Vi får testa och se … ORDET ÄR FRITT …

Vet inte om det finns några myntsamlare som använder FaceBook, men i så fall kan jag rekommendera denna numismatiska FB-sida. Där lägger vi då och då upp diverse spännande myntlänkar samt ”delar” och ”gillar” sådan som vi tycker förtjänar detta. Titta in och kolla läget, vet ja! 😉

P.S.  Och snälla!! – Kan ni inte passa på att ”gilla sidan” också! – Det måste väl ändå fortfarande finnas fler än åtta!? myntsamlare kvar i Sverige …?  😉

Kungliga säkerhetsnålar

Om du missade Vetenskapens värld, om blodbadet på Öland på 400-talet, tidigare ikväll, så finns avsnittet nu tillgängligt på Svt Play. Rekommenderas varmt!

– ”Utgrävningar på Öland avslöjar ett svenskt Pompeiji”, skriver man på Svt och fortsätter:
– ”Redan när guldskatten hittades vid den öländska fornborgen Sandbyborg talade man om en arkeologisk sensation. När forskarna nu grävt vidare har de snubblat över spåren av en blodig tragedi. Vem slaktade de förmögna invånarna i borgen och varför har ingen grävt upp dyrgriparna under de 1500 år som gått?

Vid utgrävningarna har man bl.a. hittat fem stycken så kallade fibulor (reliefspännen) från folkvandringstid, daterade till omkring 460-490 e.Kr. Med tanke på dessa fibulors funktion, skulle vi idag kanske kalla dem för säkerhetsnålar? … men mycket exklusiva sådana. – Kungliga!  😉

På bilden ovan ses den mittersta i sin rätta funktion, medan de två inlagda bilderna (ej skalenliga) föreställer andra fyndexemplar från Sverige. Den mindre i nedre högra hörnet omnämns som ”Ostrogoth style – Northern Germanic, late 5th – early 6th century AD”.

Så vitt jag förstår är de tillverkade av förgyllt silver, där man har anledning att misstänka att guldet i den gyllene förgyllningen kommer ifrån nedsmälta solidi – romerska guldmynt. – Silvret kanske från romerska denarer? Vad vet jag? Hantverksskickligheten och kvalitén på dessa arbeten är kort och gott förbluffande. – Småkungligt!  😉

Och alla dessa dyrbarheter lämnades tydligen kvar efter den blodiga massakern som arkeologerna beskriver. Skall bli mycket spännande att följa fortsättningen. Programmet innehåller även en del bilder ifrån Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, där docenten i arkeologi och runolog vid Uppsala universitet, Svante Fischer, förevisar romerska solidi.

Porten mot väster

Hemkommen från en mycket trevlig helg i kungliga hufvudstaden men ”tjocka släkten”, kan man konstatera att Stockholm har sina poänger; avkoppling, skoskav, god mat & dryck – allt toppat med skrattfest i form av göteborgshumor ala Galenskaparna.  😉

Idag noterar jag att när vi hade som allra trevligast i lördags, satt Dick Harrison och skrev en artikel med numismatisk anknytning i sin blogg på Svenska Dagbladet. Med blogginlägget Det äldsta Lödöse sällar sig Harrison till skaran av kritiska röster emot Erika Harlitz’ avhandling ”Urbana system och riksbildning i Skandinavien. En studie av Lödöses uppgång och fall ca 1050-1646”  (Göteborgs universitet 2010). Lödöse-kännaren alla kategorier, Rune Ekre, har ganska effektivt sågat avhandlingen redan i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 8-2011 … och indirekt har jag väl ifrågasatt en del även här på Myntbloggen – om än diskret.  😉

Under vår första myntmässa, på Sheraton i Göteborg 1988, var Lödöse Museum vänliga nog att låna ut det myntningsunderlag av läder som man fann vid utgrävningarna hösten 1987. Genom dessa sensationella fynd blev Lödöses historia i ett slag minst 50 år äldre.

På ”Myntdagar i Göteborg 1988” slog vi också två typer av ”Lödöse-brakteater” – med motiv från stadens äldsta kända mynttyp (se bild). När mässan var över donerade vi en av stamparna till Lödöse Museum för att barn, ungdomar och andra besökare skulle kunna få chansen att prova på hur man präglade brakteater (lövtunna silvermynt) på medeltiden. På länkad illustration ses stampen som undertecknad förfärdigat (i föräldrahemmets garage) till höger på bilden.

Nytt norskt myntfynd!

Försöker hänga med vad som händer på myntfronten här hemma och runt om i världen. Internet finns ju även på landsorten och man vill ju hålla sig uppdaterad. Vid dagens myntsurfande noterade jag bl.a. att även ”SNF-bloggaren”, Ingemar Svensson (SNF:s sekreterare), hade uppmärksammat GNF:s förestående 70-årsjubileum! – Det var nog första gången jag läst något om Göteborg där. 😉  KUL!  – Lite variation skadar inte.

Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) leder ju för övrigt fortfarande tävlingen om Sveriges vackraste numismatiska medalj.  – Ja, om du frågar mig alltså.  😉

Gunvor Svensson Lundkvists härliga jubileumsmedalj från 1973 är mycket vacker, charmig – och svårslagen! Vill minnas att upplagan i silver endast är 52 ex. – men man vill ju gärna ha minst två exemplar i alla fall … för då kan man ju visa båda sidor samtidigt.  😉

Surfade vidare och hamnade i vårt kära broderland i väst, där jag fann Kjetil Kvists trevliga och läsvärda blogg. Kjetil berättar nu senast dels om att kineserna nu också gjort kopior på så pass enkla mynt som den norska jubileums-tvåkronan 1914, dels att man nyligen gjort ett spännande myntfynd i Norge.

Det rör sig om ett medeltida norskt silvermynt av sterlingtyp som är ihopvikt så att endast frånsidan kan studeras. Vikten är 1,163 gram och tittar man noga kan man skönja ett ganska fylligt kors (short cross-typ). På den monterade bilden har konturerna fyllts i med rött för att förtydliga.

Dessvärre är det väldigt svårt att läsa omskriften på myntet. Kjetil Kvist diskuterar om det kan vara slaget för kung Magnus Lagabøte – eller hans son Eirik Magnusson? Kjetil verkar landa i den senare – och jag är nog böjd att hålla med honom.

Man hade ju gärna vilja veta hur andra sidan ser ut … men det är nog tveksamt om någon konservator vågar sig på att försöka räta ut myntet? En möjlig alternativ metod skulle kunna vara att, efter ordentlig rengöring, tillverka en galvanokopia av koppar – och sedan räta ut den istället.  – Fiffigt va?  🙂

På bilden t.h. illustreras tre olika typer av Eriks sterlingar. Den som anses äldst är den med omskrifterna ERICVS REX – BENEDICTVS DEVS. Som ni märker saknar den de fembladiga rosorna i korsvinklarna – precis som det nya norska fyndet.

Det är faktiskt inte första gången som dessa och liknande mynttyper avhandlats här på Myntbloggen. Redan i maj skrev jag om en ”Västsvensk penning …?” och ”Edvard I:s nya mynt 1279”. Detta sedan jag läst SNT och fått syn på ett obestämt mynt jag länge haft i min samling. Kanske är det norskt? Kanske är det svenskt? Som så ofta har experterna olika åsikter.

Fyrkfynd i Norrköping

Läser i Norrköpings Tidningar och Folkbladet att man bl.a. hittat två Kristina-kvartsöringar (fyrkar) med årtalet 1634 vid utgrävningar i centrala Norrköping. Även Sveriges Radio och SVT tar upp detta i intervjuer med arkeologkonsulten Åsa Berger, som utför utgrävningarna tillsammans med sin kollega Stefan Gustafsson från Arkeologikonsult.

”Mynten registreras och överförs till Kungl. Myntkabinettet i Stockholm”, säger Åsa till Norrköpings Tidningar.

Just 1634 års 1/4-ören togs ju upp här på Myntbloggen.se bara för några veckor sedan … så det är ju bara att jämföra och se vilken variant man funnit. Årtalet 1634 är för övrigt det mest variantrika av alla Kristinas fyrkar. Men det vet säkert KMK …?

Till vänster två huvudtyper, båda med ”bred liljekrona”, men med årtalet placerat upptill resp. nedtill. Den senare är den ovanligare av de två (och finns med och utan Mm).

Norrköpings Tidningar skriver vidare att:  – ”I gravvalven vilar bland andra generalen Johan Lilliehöök som stred för kung Gustav II Adolf och stupade i Leipzig 1632” … vilket ger mig möjligheten både att rätta ett litet sakfel – 1642 skall det vara – och dessutom en anledning att visa en medalj!

– Nämligen denna lilla trevliga sak, som den skicklige, ”frilansande”, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning (1745-1821) gjorde på uppdrag av Svenska Akademien 1812. Nämnde Johan Lilliehöök till Fårdala (1598-1642) ses där iförd ”spetskantad krage, harnesk och smala mantelveck hopfästa genom en rund knapp på höger axel” (som Hyckert uttrycker det hela). Frånsidan visar ett altare med kung Gustav II Adolfs byst, framför vilken en döende, naken krigare sjunker ner över sin sköld, som jämte hjälmen ligger på marken, samtidigt som svärdet faller ur hans hand … Vilken hjälte!  😉  Silver Ø 31 mm.

Nej, nu får det vara slutbloggat för idag. Dags att dinera … och sedan försöka hinna med att lägga ut lite nya grejer på eBay och Tradera … hmm … vad skall vi ta …?