Galvanoplastik – medaljtillverkning & kopiering

Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.

På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.

Denna kopieringstekning beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.

Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.

Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?

Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.

Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!

På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).

Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!

🙂

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av KhazarernaVolgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911

Efter sex veckors semester (rekord) var man riktigt taggad att sätta igång och jobba igen. Och redan nu, efter två veckor, har bokprojektet – Sveriges första mynt – växt ytterligare. Nya upptäckter och vidgade vyer gör att man nu måste fundera över hur man skall disponera, avgränsa och renodla det hela för att det skall bli bra. Samtidigt vill man ju ha med tillräckligt mycket bakgrundsinformation för att skapa sammanhang.

skriftliga_kallor_825

Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism (!?), politisk ideologi (!?) och kategoriska åsikter som ”paketeras och sålts” som ”vetenskap och nyare forskning”. Inte minst där avsändaren varit ”den så kallade källkritiska skolan”. (Märklig självpåklistrat epitet förresten. Skall detta föreställa en duktigt pretentiös motpol till ”den okritiska skolan”, eller?). Fake News-debatten är sannerligen inte ny. Som gammal maskiningenjör kan man ju för övrigt tycka att själva idén att (låtsas?) försöka göra naturvetenskap av humaniora kanske inte är helt lyckad. Empirisk vetenskapssyn eller selektiv källkritik med lokalpatriotiska tendenser?

olof_rudbeck_da_825

Hur som helst har ju de senaste hundra åren bjudit på en stundtals underhållande debatt om detta med källkritik och tendentiösa källor – och dito källtolkare!

Här är ett litet stycke skrivet av Sture Bolin om Lauritz Weibull (Scandia, 1961):
I vart fall blev 1909 en vändpunkt i Lauritz Weibulls liv, en viktig punkt även i den nordiska historieforskningens historia. Ännu vid sekelskiftet skildrade man vikingatidens nordiska historia genom att återge de dramatiska och episkt högtstående berättelserna hos Snorre Sturlason och Saxo Grammaticus. Lauritz Weibull jämförde dessa berättelser med äldre källors vittnesbörd och framlade resultaten av sina undersökningar i ”Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000” (1911). Denna bok, numera klassisk, väckte stort uppseende. Ty här försvann Sigrid Storråda. De nordiska kungarnas krigsflottor flyttades från Svolder till Oresund, då de utkämpade forntidens mest ryktbara drabbning. Jomsvikingarna drog bort från både Fyris vallar och Hjörunga våg och gick förintelsen till mötes. Själva det hundraportade, obetvingade Jomsborg föll och blev till grus och spillror. Weibulls synkrets hade väsentligt vidgats från den specifikt skåneländska till den allmänt nordiska historiens centrala problem. Att Weibulls kätterska meningar skulle framkalla kritik var självklart, och den strid, som följde, blev både hård och lång.

Rolf Arvidsson skriver (1971) så här angående en replik av Curt Weibull (Lauritz bror) på hans uppsats ”Källkritisk radikalism och Litteraturhistorisk forskning.”
Redan den omständigheten att Curt Weibull skrivit en memoar är anmärkningsvärd. Mer än kanske några andra i vårt land har bröderna Weibull medverkat till att  ge den genren dåligt rykte. Deras energiska kritik har i hög grad bidragit att  forma den grundsyn på memoarlitteraturen som i denna finner uttrycken för mer  eller mindre advokatorisk talan i egen sak, tendentiös efterrationalisering, förträngning eller omdisponering av händelseförlopp och upplevelsestoff osv. Blir genren annorlunda i Curt Weibulls händer? Blir hans memoar mindre en partsinlaga än en objektivt giltig skildring?

Vad vi egentligen vet och inte vet om Sigrid Tostesdotter, ”Storråda” av Väster-götland och Gunhild Mieszkosdotter, ”Swiatoslawa” av Polen – avslöjas i boken!

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. 😉  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. 😉 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: – ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  – ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.

UPPROP! – Rädda Myntkabinettet på Slottsbacken!

500_mt_1997-2När jag i går natt fick lite tid över att surfa runt bland Myntsveriges olika webbplatser, fick jag se ett UPPROP! som Roland ”Falcoin”  Falkensson  publicerat.

RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET
KVAR PÅ SLOTTSBACKEN!

Skrev om detta redan i september 2016, när det genom en tidningsartikel blev känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) ”tvingas” lämna sina lokaler på Slottsbacken. Fick inte någon direkt respons på min protestuppmaning då, men nu har det börjat hända saker!

  • ”Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

Efter att ha läst igenom uppropet på Falcoins hemsida, skickade jag genast iväg ett mejl till initiativtagaren, Björn Tarras-Wahlberg, och frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt? Och när jag vaknade i morse hade han svarat – här på Myntbloggen! 😉

Björn skriver bland annat så här:  – ”Nu ber jag dig hjälpa oss att rädda Kungl Myntkabinettet kvar på Slottsbacken. För detta har vi återupplivat Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner (där jag var ordförande under 20 år) och ber alla som vill stödja vår sak att sända oss ett bidrag till vårt insamlingskonto RÄDDA MYNTKABINETTET Handelsbanken 6157-443 193 711. Eller Swish direkt till 070-325 00 11.
Att lämna den bästa museiplatsen i hela Sverige och riva utställningarna på Slottsbacken är en gigantisk kapitalförstöring samt en kulturförstöring som ALDRIG kan återställas. Det kostade oss 60 miljoner kronor (1998) att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar. I dagens penningvärde motsvarar detta 75 miljoner kronor. Och alla pengarna kommer från Sveriges Riksbank och privata donatorer där Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner är en av de riktigt tunga under många år.
Stöd vårt sak genom att protestera på Kungl. Myntkabinetts FaceBook-sida.

olof_montage_1200

Nedanstående text är hämtad från Roland Falkenssons resp. Hasse Nilssons hemsidor. Den förre har publicerat texten i bildformat och den senare i ett textformat som dessvärre hamnat i skördetröskan 😉  … så läs med reservation för skrivfel.

UPPROP! – RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET KVAR PÅ SLOTTSBACKEN – ett nationalmuseum och riksarkiv i numismatik

  • Låt KMK bli kvar på Slottsbacken i Stockholm och förbli Sveriges och Riksbankens specialmuseum för mynt, sedlar, medaljer och ekonomi.
  • Värna platsen för Sveriges äldsta och ett av världens modernaste museer av detta slag.
  • En flytt till Historiska Museet (SHM) skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring eftersom den befintliga byggnaden är inbrottssäkrad för höga kostnader med valv etc.
  • Kräv att man genomför en kostnadsberäkning av dels nedläggning och återställning av de befintliga utrymmena, dels uppbyggnad av nya valv, säkerhetsinstallationer och klimatanläggning för föremålen på SHM.

Kungl. Myntkabinettet, KMK, är det mest svenska av alla museer och lämpligt beläget på Slottsbacken 6 i Stockholm för möte med svenska och utländska besökare, ett av de bästa lägen för ett museum av detta slag.

Den planerade flytten innebär att ytterligare ett museum försvinner från centrala Stockholm.

Verkställ en kostnadsutredning av Ekonomistyrningsverket före ett beslut om nedläggning – sätt därmed stopp för redan påbörjad nedmonterning av utställningarna.

Kungl Myntkabinettet är Sveriges äldsta museum från 1570 och ett av de modernaste numismatiska museerna i världen – med det bästa läge på Slottsbacken i Stockholm mitt bland svenska medborgare och utländska turister. Nu hotas allt detta.

Hela nuvarande uppbyggnad har bekostats av Sverige Riksbank och privata donatorer samt museets vänförening på sammanlagt 60 milj. kr (1998), i dagens penningvärde 75 milj. kr. Denna omfattande insats kan aldrig upprepas.

Liksom många andra museer har KMK drabbats av höjda hyror. (Maria Schottenius i DN 21/11: Sänk hyran istället för att köra de historiska museerna i botten).

En flytt till Historiska Museet på Narvavägen skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring på 75 milj kr på grund av omfattande befintliga investeringar i valv, säkerhetsfönster, säkerhetsmontrar. Dessutom tvingas skattebetalarna återställa fastigheten på Slottsbacken och där montera ned valv, hiss mm.

Kostnadsberäkningar bör genomföras innan beslut tas och nedläggningen påbörjas.

Eftersom museets nuvarande läge är unikt och insatser från Vänföreningen och andra donatorer exempellösa begär vi att alla möjligheter prövas för att behålla museet på Slottsbacken.

Genom de unika utställningarna på Slottsbacken av hela världens mynthistoria från äldsta tid (600 f. Kr.) och den fullständiga utställningen av Sveriges mynthistoria (den enda kompletta i Sverige och utomlands), av medaljutställningen och sist men inte minst, av den ekonomiska historien och särskilt sparandets historia har KMK varit unikt bland världens museer.

KMK är känt och uppskattat för dessa informativa och vackra utställningar. De pedagogiska utställningarna som riktade sig till barnen har varit mycket uppskattade. Redan under senhösten 2016 påbörjades demontering av Medaljsalens fasta utställningsmontrar, därefter pågår NU nedmonteringar av flera avdelningars tema-utställningar. Som framgår NU av KMK:s hemsida (www.myntkabinettet.se) uppmuntrar man skolor och andra grupper att accelerera sina besök eftersom 1 april närmar sig med stormsteg då det mesta kommer att stängas för allmänt tillträde, dock inte entréplanet.

Detta öde drabbar också alla forskningsambitioner. Därmed riskerar hela den operativa verksamheten att stanna upp totalt under minst 3 år. Inga visningar, inga projekt, INGET AKTIVT KMK! Detta är inte rimligt tillåta ske, helt utan ekonomisk överblick. KMK:s situation riskerar bli en statlig Ebberöds Bank! Är det detta som Staten, Statens Historiska Museer och KMK vill illustrera?

Man måste ha i beaktande att KMK är ansvarsmuseum för de stora samlingarna (mer än 500 000 föremål, varav fyndmynt mer än 200.000) och är ”riksarkiv” för de svenska samlingarna av mynt, sedlar och medaljer.

På Slottsbacken har man äntligen kunnat åstadkomma en korrekt och överskådlig förvaring i flera olika valv (både med hänsyn till klimat, säkerhet och tillgänglighet i det dagliga arbetet i ett närvalv). Allt detta har för stora kostnader och med utmärkt resultat uppnåtts i Slottsbackens lokaler men kan svårligen pressas in i Historiska Museet.

Planer för hur nya valv skall åstadkommas har inte presenterats. Med all sannolikhet medför dessa planer oerhörda kostnader eller inskränkning i kapacitet och tillgänglighet.

Sättet som detta genomdrivits på är illavarslande. Man förkortade gällande hyresavtal (från och med utgången av 2020 till och med utgången av 2018) vid möte med hyresvärden den 15 dec. 2015. Detta kom endast av en slump till allmän kännedom vid ett samtal som undertecknad hade med Generaldirektören för Statens Fastighetsverk i sept. 2016, då numismatiska bloggar blixtsnabbt bidrog till att sprida och tillkännagiva pågående krissituation.

Den del av KMKs material i valven som inte kommer att få plats på Historiska Museet kanske måste flyttas till Tumba där det löper en oerhörd risk att både falla i glömska och försvinna utan kontroll.

En ansvarig för flyttbestyren och dess koordinering sägs vara under anställning. Fortfarande finns inget budget, inget mandat att tillintetgöra många miljoners tidigare investeringar, för att inte tala obefintligt mandat och budget och plan VAD det kostar och HUR man ska göra och med vilken MÅLSÄTTNING och AMBITION. Att attestera en sådan miljonförstörelse och miljonkostnadsrullning kan inte ligga inom någon museichefs mandat! Lidande blir allmänheten, läs skattebetalarna, som alltid varit källan till de satsningar som hittills gjorts och vars “kollektiva egendom” det faktiskt handlar om!

Slutligen: Detta är inte bara en fråga om var samlingen ligger. Pågående publiceringsprojekt kommer att strypas för flera år framåt. Från april kan man inte längre komma åt samlingarna. Detta påverkar t.ex. publiceringen av Västeråsskatten från 1974 med 16 000 mynt, det stora projektet Sveriges mynthistoria (just nu Gustav Vasa t o m Kristina) och kommande delar, publiceringen av de antika grekiska mynten i den internationella serien Sylloge Nummorum Graecorum m.m.

Det var slitsamt att få ihop 60 milj kr i slutet av 1990-talet från privata företag och Sveriges Riksbank för att bygga upp KMK till världens modernaste numismatiska museum. Men det lyckades under ledning av dåvarande museichefen Henrik Klackenberg. Även Vänföreningen bidrog med stort belopp till uppbyggnaden av entrén samt med dyrbara gåvor till museet ända sedan Vänföreningens start 1948. Denna stora satsning, som idag belöper sig på 75 milj kr, kommer aldrig att kunna upprepas.

Låt oss gemensamt försöka rädda Myntkabinettet. Vi återupprättar därför Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner där du var medlem samt gör detta till ett informellt nätverk med benämningen Arbetsgruppen Rädda Myntkabinettet.

Vi arbetar utan ersättning med kultur- och debattartiklar samt träffar politiker och andra nyckelpersoner för att stoppa flytten. Vi planerar en diskussionsafton med KMKs chef Eva Ramberg dit du självklart inbjudes. Vi prövar möjligheten att köpa loss KMKs fina fastighet (från Folksam) och är tacksam om du kan hjälpa oss hitta en utväg. Alla förslag välkomnas.

För dig, och er, som känner starkt för detta kan vi ordna en demonstration med plakat utanför KMK några lämpliga lördagar kl. 12.00: Rädda Myntkabinettet! Stoppa kulturförstörelsen! Hör av dig till oss om detta. Vi behöver fler frivilliga krafter samt ber dig också skriva korta protester i tidningarnas kultur- & debattsidor. (Häng på Maria Schottenius stora DN-artikel).

Jag kommer att hålla dig löpande informerad via epost samt ber dig stödja oss genom att överföra ett ekonomiskt bidrag, gärna 500 kr eller mera, dels som bekräftelse på ditt stöd i sak, dels för att täcka våra kostnader. Vårt insamlingskonto på Handelsbanken: Rädda Myntkabinettet 6157-443193711. Eller Swisha direkt till 070-325 00 11 (märk: KMK).

Beslutsprocessen kan reverseras – det är långtifrån “hopplöst” att rädda kvar KMK på Slottsbacken 6 – särskilt när man tar till sig och förstår digniteten av vad som raseras (fysiskt, funktionellt, representativt, nationellt) i förhållande till vad vi inte vet om det som nyskapas. Vi är beredda att upplösa denna numismatiska Alexander-knop i god anda och i samarbete med berörda myndigheter och instanser. Vi önskar och begär bara att alla visar viljan att se möjligheterna att rädda Sveriges äldsta och världens modernaste myntmuseum!

Vi kämpar hårt för att stoppa denna KULTURFÖRSTÖRELSE! Tack för ditt stöd.

Bästa Hälsningar,
Björn Tarras-Wahlberg  BTWswiss@gmail.com +66 6 1703 4848 (070-325 00 11). Nätverket Rädda Myntkabinettet

Hedersordförande för Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner, som härmed omvandlas till Nätverket Rädda Myntkabinettet, i samarbete med Statsheraldiker Henrik Klackenberg, KMKs museidirektör 1993-1998. Henrik.Klackenberg@riksarkivet.se 010-476 71 92. Fil dr Harald Nilsson, f.d. Intendent Uppsala Myntkabinett, 1:e antikvarie KMK 1976-2004. 0760-187545. haraldbsnilsson@gmail.com Per-Göran Carlsson, Stockholms Myntklubb, pgc21@hotmail.com

Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. – ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! 😉

Forskarbesök på KMK

Så där ja, då har man fått några dagars ledighet och hunnit smälta intrycken efter Stockholmsresan. Förutom ”födelsedagsfirande med överraskande goda vänner”, blev det bland annat fem timmars intensivfotografering på Kungliga Myntkabinettet. Jag tog närmare 750 bilder … med hjälpsam assistans från Ulrika Bornestaf och Cecilia von Heijne, som plockade fram Skötkonung-penningar på löpande band.

mapp_malmer_13-15

Ni som följer oss på FaceBook har ju redan fått lite rapportering från sejouren i kungliga hufvudstaden, men för övriga är detta senaste nytt. 😉

För hustrun var flygturen Landvetter – Arlanda resans höjdpunkt. – ”Examen i flygräddas förening” och första flygningen på över 10 år. Högsta betyg! Grattis och vart flyger vi härnäst? 😉  Väl nere på marken igen, tog vi expresståget in till centralen och taxi till Hilton. Gött! Semester! Var är baren? Jo, jag fyllde ju faktiskt år! … och skulle inte ”till jobbet på KMK” förrän kl. 10.00 på måndag.

20150510_baren_hilton_1200

I detta läge visste jag emellertid inte att tvenne gotlänningar och ett halvt dussin ”stockholmare” satt utplacerade som små överraskningar i såväl hotellbaren som på restaurangen lite senare på aftonen. Det blev en kanonlyckad kväll … utan minsta tanke på morgondagen … 😉

20150510_efter_krogen_1200

Måndag morgon. Frukost och strålande väder. Klockan 10.00 tog Caroline Petersson emot i entrén på Kungliga Myntkabinettet. Uppe på 4:e våning togs jag sedan emot av Cecilia von Heijne och Ulrika Bornestaf som skulle hjälpa till med att plocka fram samlingarnas alla Olof-mynt, av CRUX-typ eller ingående i kedja 1, för fotografering.

20150511_fotografering_kmk_1200

Efter att ha riggat upp nyinköpt Nikon-kamera (1.190 kr på NetonNet), led-belysning (20 kr på Harald Nyborg) samt ”svartlåda” i form av en matlåda (20 kr på Ö&B), var det dags att sätta igång. Nu skulle det snart visa sig om det var ett misstag att välja bort den där systemkameran för 38.000 kr, eller ej …?

olof_montage_1200

Cecilia tog första passet och gick och hämtade den första myntbrickan i valvet. Först myntet, fota båda sidor (ett par gånger, för säkerhet skull), därefter beskrivningsetiketten med inventarienummer, vikt etc. Nästa! o.s.v. Vi fick ganska snart igång ett bra samarbete och första brickan avverkades på en dryg timme. One down, five to go. Efter tre brickor tog Ulrika över. Hon hade redan lunchat och jag kände inte att jag behövde äta mer … efter gårdagens utsvävningar. Dessutom var ryggen fortfarande ganska okej, så vi körde på. Och klockan 15.00 var det klart!

Tillbaka till hotellet för att ta igen sig lite … efter vikingamynt på KMK skulle det nämligen bli vikingamat, på AIFUR Krog & Bar på Västerlånggatan …

Vad man samlar på sig ….

Trodde ni att jag hade slutat skriva? – Nä då, snarare tvärtom. Har faktiskt aldrig skrivit så mycket som jag gjort den senaste tiden. Dessvärre har myntbloggen blivit lidande av mitt återuppväckta intresse för Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. Tiden räcker helt enkelt inte till. Men som det ser ut just nu, blir det en hel del (spännande!) läsning när det väl är färdigt … om än inte i bloggform. Det blir av allt att döma en bok!

Området är ingalunda nytt för mig, men ett trevligt nyförvärv fick mig att leta fram mina gamla anteckningar och spinna vidare på dessa. Har i detta sammanhang återigen fått bevis för att jag är en riktig samlare. Och då inte bara av mynt och medaljer. Det ligger lappar och anteckningar i var och varannan bok. Mitt exemplar av Malmer 1989 ”väger bly” efter 25 år av blyertsanteckningar. 😉 Högvis med nedklottrade artikelutskrifter och ett synnerligen splittrat bildarkiv. Lägg därtill alla ouppackade flyttlådor sedan flytten 2007 och bilden av mycket jobb börjar kanske klarna. Det är inte klokt vad man samlar på sig!

Men idag fick jag i alla fall, efter mycket om och men, äntligen kontakt med Kungliga Myntkabinettet, KMK, i Stockholm. Så nu återstår bara att se om det fortfarande finns någon där som är intresserad av numismatik. Att det skall behöva ta en månad? att få fram lite bilder, lät ju inte speciellt kul, men vi får väl avvakta och se. Hoppas bara inte att de blir sura p.g.a. att jag påvisar felaktigheter i ”Den svenska mynthistorien”. Man måste väl vara uppmuntrande och tacksam för nya rön …? 😉

Apropå antikvitetsförfalskningar

När myntsamlandet i Sverige ökade efter Elias Brenners praktverk (Thesaurus Nummorum Sueco-Gothicorum, 1:a upplagan 1691, 2:a upplagan 1731), skapades en efterfrågan på numismatiska sällsyntheter som saknades i såväl museisamlingar som privata dito. Vid den här tiden var mycket inom numismatikens fantastiskt omfångsrika värld fortfarande outforskat och okänt. Något som i kombination med att den gode Brenner ibland missuppfattade mynt han försökte tolka och illustrera, ledde till att en helt ny grupp förfalskningar kom till världen: – ”Fantasimynten”. Mynt som aldrig existerat, men som någon historielärd kanske tyckte borde finnas? Något som skulle göra historien bättre än den var. – Varför inte en penning från Ragnvald Knapphövde till exempel? Eller kanske Knut Eriksson? Prästen och dokument-förfalskare Nils Rabenius (1648-1717) brukar väl betraktas som lite av en pionjär i detta sammanhang. Jämför t.ex. bilden ovan samt Myntbloggens vinjett, med två brakteater … som aldrig funnits i verkligheten … utan ”bara i fantasin”, sa Kalle. 😉