Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911

Efter sex veckors semester (rekord) var man riktigt taggad att sätta igång och jobba igen. Och redan nu, efter två veckor, har bokprojektet – Sveriges första mynt – växt ytterligare. Nya upptäckter och vidgade vyer gör att man nu måste fundera över hur man skall disponera, avgränsa och renodla det hela för att det skall bli bra. Samtidigt vill man ju ha med tillräckligt mycket bakgrundsinformation för att skapa sammanhang.

skriftliga_kallor_825

Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism (!?), politisk ideologi (!?) och kategoriska åsikter som ”paketeras och sålts” som ”vetenskap och nyare forskning”. Inte minst där avsändaren varit ”den så kallade källkritiska skolan”. (Märklig självpåklistrat epitet förresten. Skall detta föreställa en duktigt pretentiös motpol till ”den okritiska skolan”, eller?). Fake News-debatten är sannerligen inte ny. Som gammal maskiningenjör kan man ju för övrigt tycka att själva idén att (låtsas?) försöka göra naturvetenskap av humaniora kanske inte är helt lyckad. Empirisk vetenskapssyn eller selektiv källkritik med lokalpatriotiska tendenser?

olof_rudbeck_da_825

Hur som helst har ju de senaste hundra åren bjudit på en stundtals underhållande debatt om detta med källkritik och tendentiösa källor – och dito källtolkare!

Här är ett litet stycke skrivet av Sture Bolin om Lauritz Weibull (Scandia, 1961):
I vart fall blev 1909 en vändpunkt i Lauritz Weibulls liv, en viktig punkt även i den nordiska historieforskningens historia. Ännu vid sekelskiftet skildrade man vikingatidens nordiska historia genom att återge de dramatiska och episkt högtstående berättelserna hos Snorre Sturlason och Saxo Grammaticus. Lauritz Weibull jämförde dessa berättelser med äldre källors vittnesbörd och framlade resultaten av sina undersökningar i ”Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000″ (1911). Denna bok, numera klassisk, väckte stort uppseende. Ty här försvann Sigrid Storråda. De nordiska kungarnas krigsflottor flyttades från Svolder till Oresund, då de utkämpade forntidens mest ryktbara drabbning. Jomsvikingarna drog bort från både Fyris vallar och Hjörunga våg och gick förintelsen till mötes. Själva det hundraportade, obetvingade Jomsborg föll och blev till grus och spillror. Weibulls synkrets hade väsentligt vidgats från den specifikt skåneländska till den allmänt nordiska historiens centrala problem. Att Weibulls kätterska meningar skulle framkalla kritik var självklart, och den strid, som följde, blev både hård och lång.

Rolf Arvidsson skriver (1971) så här angående en replik av Curt Weibull (Lauritz bror) på hans uppsats ”Källkritisk radikalism och Litteraturhistorisk forskning.”
Redan den omständigheten att Curt Weibull skrivit en memoar är anmärkningsvärd. Mer än kanske några andra i vårt land har bröderna Weibull medverkat till att  ge den genren dåligt rykte. Deras energiska kritik har i hög grad bidragit att  forma den grundsyn på memoarlitteraturen som i denna finner uttrycken för mer  eller mindre advokatorisk talan i egen sak, tendentiös efterrationalisering, förträngning eller omdisponering av händelseförlopp och upplevelsestoff osv. Blir genren annorlunda i Curt Weibulls händer? Blir hans memoar mindre en partsinlaga än en objektivt giltig skildring?

Vad vi egentligen vet och inte vet om Sigrid Tostesdotter, ”Storråda” av Väster-götland och Gunhild Mieszkosdotter, ”Swiatoslawa” av Polen – avslöjas i boken!

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. ;)  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. ;) 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: - ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.

UPPROP! – Rädda Myntkabinettet på Slottsbacken!

500_mt_1997-2När jag i går natt fick lite tid över att surfa runt bland Myntsveriges olika webbplatser, fick jag se ett UPPROP! som Roland ”Falcoin”  Falkensson  publicerat.

RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET
KVAR PÅ SLOTTSBACKEN!

Skrev om detta redan i september 2016, när det genom en tidningsartikel blev känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) ”tvingas” lämna sina lokaler på Slottsbacken. Fick inte någon direkt respons på min protestuppmaning då, men nu har det börjat hända saker!

  • ”Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

Efter att ha läst igenom uppropet på Falcoins hemsida, skickade jag genast iväg ett mejl till initiativtagaren, Björn Tarras-Wahlberg, och frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt? Och när jag vaknade i morse hade han svarat – här på Myntbloggen! ;)

Björn skriver bland annat så här:  – ”Nu ber jag dig hjälpa oss att rädda Kungl Myntkabinettet kvar på Slottsbacken. För detta har vi återupplivat Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner (där jag var ordförande under 20 år) och ber alla som vill stödja vår sak att sända oss ett bidrag till vårt insamlingskonto RÄDDA MYNTKABINETTET Handelsbanken 6157-443 193 711. Eller Swish direkt till 070-325 00 11.
Att lämna den bästa museiplatsen i hela Sverige och riva utställningarna på Slottsbacken är en gigantisk kapitalförstöring samt en kulturförstöring som ALDRIG kan återställas. Det kostade oss 60 miljoner kronor (1998) att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar. I dagens penningvärde motsvarar detta 75 miljoner kronor. Och alla pengarna kommer från Sveriges Riksbank och privata donatorer där Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner är en av de riktigt tunga under många år.
Stöd vårt sak genom att protestera på Kungl. Myntkabinetts FaceBook-sida.

olof_montage_1200

Nedanstående text är hämtad från Roland Falkenssons resp. Hasse Nilssons hemsidor. Den förre har publicerat texten i bildformat och den senare i ett textformat som dessvärre hamnat i skördetröskan ;)  … så läs med reservation för skrivfel.

UPPROP! – RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET KVAR PÅ SLOTTSBACKEN – ett nationalmuseum och riksarkiv i numismatik

  • Låt KMK bli kvar på Slottsbacken i Stockholm och förbli Sveriges och Riksbankens specialmuseum för mynt, sedlar, medaljer och ekonomi.
  • Värna platsen för Sveriges äldsta och ett av världens modernaste museer av detta slag.
  • En flytt till Historiska Museet (SHM) skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring eftersom den befintliga byggnaden är inbrottssäkrad för höga kostnader med valv etc.
  • Kräv att man genomför en kostnadsberäkning av dels nedläggning och återställning av de befintliga utrymmena, dels uppbyggnad av nya valv, säkerhetsinstallationer och klimatanläggning för föremålen på SHM.

Kungl. Myntkabinettet, KMK, är det mest svenska av alla museer och lämpligt beläget på Slottsbacken 6 i Stockholm för möte med svenska och utländska besökare, ett av de bästa lägen för ett museum av detta slag.

Den planerade flytten innebär att ytterligare ett museum försvinner från centrala Stockholm.

Verkställ en kostnadsutredning av Ekonomistyrningsverket före ett beslut om nedläggning – sätt därmed stopp för redan påbörjad nedmonterning av utställningarna.

Kungl Myntkabinettet är Sveriges äldsta museum från 1570 och ett av de modernaste numismatiska museerna i världen – med det bästa läge på Slottsbacken i Stockholm mitt bland svenska medborgare och utländska turister. Nu hotas allt detta.

Hela nuvarande uppbyggnad har bekostats av Sverige Riksbank och privata donatorer samt museets vänförening på sammanlagt 60 milj. kr (1998), i dagens penningvärde 75 milj. kr. Denna omfattande insats kan aldrig upprepas.

Liksom många andra museer har KMK drabbats av höjda hyror. (Maria Schottenius i DN 21/11: Sänk hyran istället för att köra de historiska museerna i botten).

En flytt till Historiska Museet på Narvavägen skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring på 75 milj kr på grund av omfattande befintliga investeringar i valv, säkerhetsfönster, säkerhetsmontrar. Dessutom tvingas skattebetalarna återställa fastigheten på Slottsbacken och där montera ned valv, hiss mm.

Kostnadsberäkningar bör genomföras innan beslut tas och nedläggningen påbörjas.

Eftersom museets nuvarande läge är unikt och insatser från Vänföreningen och andra donatorer exempellösa begär vi att alla möjligheter prövas för att behålla museet på Slottsbacken.

Genom de unika utställningarna på Slottsbacken av hela världens mynthistoria från äldsta tid (600 f. Kr.) och den fullständiga utställningen av Sveriges mynthistoria (den enda kompletta i Sverige och utomlands), av medaljutställningen och sist men inte minst, av den ekonomiska historien och särskilt sparandets historia har KMK varit unikt bland världens museer.

KMK är känt och uppskattat för dessa informativa och vackra utställningar. De pedagogiska utställningarna som riktade sig till barnen har varit mycket uppskattade. Redan under senhösten 2016 påbörjades demontering av Medaljsalens fasta utställningsmontrar, därefter pågår NU nedmonteringar av flera avdelningars tema-utställningar. Som framgår NU av KMK:s hemsida (www.myntkabinettet.se) uppmuntrar man skolor och andra grupper att accelerera sina besök eftersom 1 april närmar sig med stormsteg då det mesta kommer att stängas för allmänt tillträde, dock inte entréplanet.

Detta öde drabbar också alla forskningsambitioner. Därmed riskerar hela den operativa verksamheten att stanna upp totalt under minst 3 år. Inga visningar, inga projekt, INGET AKTIVT KMK! Detta är inte rimligt tillåta ske, helt utan ekonomisk överblick. KMK:s situation riskerar bli en statlig Ebberöds Bank! Är det detta som Staten, Statens Historiska Museer och KMK vill illustrera?

Man måste ha i beaktande att KMK är ansvarsmuseum för de stora samlingarna (mer än 500 000 föremål, varav fyndmynt mer än 200.000) och är ”riksarkiv” för de svenska samlingarna av mynt, sedlar och medaljer.

På Slottsbacken har man äntligen kunnat åstadkomma en korrekt och överskådlig förvaring i flera olika valv (både med hänsyn till klimat, säkerhet och tillgänglighet i det dagliga arbetet i ett närvalv). Allt detta har för stora kostnader och med utmärkt resultat uppnåtts i Slottsbackens lokaler men kan svårligen pressas in i Historiska Museet.

Planer för hur nya valv skall åstadkommas har inte presenterats. Med all sannolikhet medför dessa planer oerhörda kostnader eller inskränkning i kapacitet och tillgänglighet.

Sättet som detta genomdrivits på är illavarslande. Man förkortade gällande hyresavtal (från och med utgången av 2020 till och med utgången av 2018) vid möte med hyresvärden den 15 dec. 2015. Detta kom endast av en slump till allmän kännedom vid ett samtal som undertecknad hade med Generaldirektören för Statens Fastighetsverk i sept. 2016, då numismatiska bloggar blixtsnabbt bidrog till att sprida och tillkännagiva pågående krissituation.

Den del av KMKs material i valven som inte kommer att få plats på Historiska Museet kanske måste flyttas till Tumba där det löper en oerhörd risk att både falla i glömska och försvinna utan kontroll.

En ansvarig för flyttbestyren och dess koordinering sägs vara under anställning. Fortfarande finns inget budget, inget mandat att tillintetgöra många miljoners tidigare investeringar, för att inte tala obefintligt mandat och budget och plan VAD det kostar och HUR man ska göra och med vilken MÅLSÄTTNING och AMBITION. Att attestera en sådan miljonförstörelse och miljonkostnadsrullning kan inte ligga inom någon museichefs mandat! Lidande blir allmänheten, läs skattebetalarna, som alltid varit källan till de satsningar som hittills gjorts och vars “kollektiva egendom” det faktiskt handlar om!

Slutligen: Detta är inte bara en fråga om var samlingen ligger. Pågående publiceringsprojekt kommer att strypas för flera år framåt. Från april kan man inte längre komma åt samlingarna. Detta påverkar t.ex. publiceringen av Västeråsskatten från 1974 med 16 000 mynt, det stora projektet Sveriges mynthistoria (just nu Gustav Vasa t o m Kristina) och kommande delar, publiceringen av de antika grekiska mynten i den internationella serien Sylloge Nummorum Graecorum m.m.

Det var slitsamt att få ihop 60 milj kr i slutet av 1990-talet från privata företag och Sveriges Riksbank för att bygga upp KMK till världens modernaste numismatiska museum. Men det lyckades under ledning av dåvarande museichefen Henrik Klackenberg. Även Vänföreningen bidrog med stort belopp till uppbyggnaden av entrén samt med dyrbara gåvor till museet ända sedan Vänföreningens start 1948. Denna stora satsning, som idag belöper sig på 75 milj kr, kommer aldrig att kunna upprepas.

Låt oss gemensamt försöka rädda Myntkabinettet. Vi återupprättar därför Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner där du var medlem samt gör detta till ett informellt nätverk med benämningen Arbetsgruppen Rädda Myntkabinettet.

Vi arbetar utan ersättning med kultur- och debattartiklar samt träffar politiker och andra nyckelpersoner för att stoppa flytten. Vi planerar en diskussionsafton med KMKs chef Eva Ramberg dit du självklart inbjudes. Vi prövar möjligheten att köpa loss KMKs fina fastighet (från Folksam) och är tacksam om du kan hjälpa oss hitta en utväg. Alla förslag välkomnas.

För dig, och er, som känner starkt för detta kan vi ordna en demonstration med plakat utanför KMK några lämpliga lördagar kl. 12.00: Rädda Myntkabinettet! Stoppa kulturförstörelsen! Hör av dig till oss om detta. Vi behöver fler frivilliga krafter samt ber dig också skriva korta protester i tidningarnas kultur- & debattsidor. (Häng på Maria Schottenius stora DN-artikel).

Jag kommer att hålla dig löpande informerad via epost samt ber dig stödja oss genom att överföra ett ekonomiskt bidrag, gärna 500 kr eller mera, dels som bekräftelse på ditt stöd i sak, dels för att täcka våra kostnader. Vårt insamlingskonto på Handelsbanken: Rädda Myntkabinettet 6157-443193711. Eller Swisha direkt till 070-325 00 11 (märk: KMK).

Beslutsprocessen kan reverseras – det är långtifrån “hopplöst” att rädda kvar KMK på Slottsbacken 6 – särskilt när man tar till sig och förstår digniteten av vad som raseras (fysiskt, funktionellt, representativt, nationellt) i förhållande till vad vi inte vet om det som nyskapas. Vi är beredda att upplösa denna numismatiska Alexander-knop i god anda och i samarbete med berörda myndigheter och instanser. Vi önskar och begär bara att alla visar viljan att se möjligheterna att rädda Sveriges äldsta och världens modernaste myntmuseum!

Vi kämpar hårt för att stoppa denna KULTURFÖRSTÖRELSE! Tack för ditt stöd.

Bästa Hälsningar,
Björn Tarras-Wahlberg  BTWswiss@gmail.com +66 6 1703 4848 (070-325 00 11). Nätverket Rädda Myntkabinettet

Hedersordförande för Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner, som härmed omvandlas till Nätverket Rädda Myntkabinettet, i samarbete med Statsheraldiker Henrik Klackenberg, KMKs museidirektör 1993-1998. Henrik.Klackenberg@riksarkivet.se 010-476 71 92. Fil dr Harald Nilsson, f.d. Intendent Uppsala Myntkabinett, 1:e antikvarie KMK 1976-2004. 0760-187545. haraldbsnilsson@gmail.com Per-Göran Carlsson, Stockholms Myntklubb, pgc21@hotmail.com

Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. - ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! ;)

Forskarbesök på KMK

Så där ja, då har man fått några dagars ledighet och hunnit smälta intrycken efter Stockholmsresan. Förutom ”födelsedagsfirande med överraskande goda vänner”, blev det bland annat fem timmars intensivfotografering på Kungliga Myntkabinettet. Jag tog närmare 750 bilder … med hjälpsam assistans från Ulrika Bornestaf och Cecilia von Heijne, som plockade fram Skötkonung-penningar på löpande band.

mapp_malmer_13-15

Ni som följer oss på FaceBook har ju redan fått lite rapportering från sejouren i kungliga hufvudstaden, men för övriga är detta senaste nytt. ;)

För hustrun var flygturen Landvetter – Arlanda resans höjdpunkt. – ”Examen i flygräddas förening” och första flygningen på över 10 år. Högsta betyg! Grattis och vart flyger vi härnäst? ;)  Väl nere på marken igen, tog vi expresståget in till centralen och taxi till Hilton. Gött! Semester! Var är baren? Jo, jag fyllde ju faktiskt år! … och skulle inte ”till jobbet på KMK” förrän kl. 10.00 på måndag.

20150510_baren_hilton_1200

I detta läge visste jag emellertid inte att tvenne gotlänningar och ett halvt dussin ”stockholmare” satt utplacerade som små överraskningar i såväl hotellbaren som på restaurangen lite senare på aftonen. Det blev en kanonlyckad kväll … utan minsta tanke på morgondagen … ;)

20150510_efter_krogen_1200

Måndag morgon. Frukost och strålande väder. Klockan 10.00 tog Caroline Petersson emot i entrén på Kungliga Myntkabinettet. Uppe på 4:e våning togs jag sedan emot av Cecilia von Heijne och Ulrika Bornestaf som skulle hjälpa till med att plocka fram samlingarnas alla Olof-mynt, av CRUX-typ eller ingående i kedja 1, för fotografering.

20150511_fotografering_kmk_1200

Efter att ha riggat upp nyinköpt Nikon-kamera (1.190 kr på NetonNet), led-belysning (20 kr på Harald Nyborg) samt ”svartlåda” i form av en matlåda (20 kr på Ö&B), var det dags att sätta igång. Nu skulle det snart visa sig om det var ett misstag att välja bort den där systemkameran för 38.000 kr, eller ej …?

olof_montage_1200

Cecilia tog första passet och gick och hämtade den första myntbrickan i valvet. Först myntet, fota båda sidor (ett par gånger, för säkerhet skull), därefter beskrivningsetiketten med inventarienummer, vikt etc. Nästa! o.s.v. Vi fick ganska snart igång ett bra samarbete och första brickan avverkades på en dryg timme. One down, five to go. Efter tre brickor tog Ulrika över. Hon hade redan lunchat och jag kände inte att jag behövde äta mer … efter gårdagens utsvävningar. Dessutom var ryggen fortfarande ganska okej, så vi körde på. Och klockan 15.00 var det klart!

Tillbaka till hotellet för att ta igen sig lite … efter vikingamynt på KMK skulle det nämligen bli vikingamat, på AIFUR Krog & Bar på Västerlånggatan …

Vad man samlar på sig ….

Trodde ni att jag hade slutat skriva? – Nä då, snarare tvärtom. Har faktiskt aldrig skrivit så mycket som jag gjort den senaste tiden. Dessvärre har myntbloggen blivit lidande av mitt återuppväckta intresse för Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. Tiden räcker helt enkelt inte till. Men som det ser ut just nu, blir det en hel del (spännande!) läsning när det väl är färdigt … om än inte i bloggform. Det blir av allt att döma en bok!

Området är ingalunda nytt för mig, men ett trevligt nyförvärv fick mig att leta fram mina gamla anteckningar och spinna vidare på dessa. Har i detta sammanhang återigen fått bevis för att jag är en riktig samlare. Och då inte bara av mynt och medaljer. Det ligger lappar och anteckningar i var och varannan bok. Mitt exemplar av Malmer 1989 ”väger bly” efter 25 år av blyertsanteckningar. ;) Högvis med nedklottrade artikelutskrifter och ett synnerligen splittrat bildarkiv. Lägg därtill alla ouppackade flyttlådor sedan flytten 2007 och bilden av mycket jobb börjar kanske klarna. Det är inte klokt vad man samlar på sig!

Men idag fick jag i alla fall, efter mycket om och men, äntligen kontakt med Kungliga Myntkabinettet, KMK, i Stockholm. Så nu återstår bara att se om det fortfarande finns någon där som är intresserad av numismatik. Att det skall behöva ta en månad? att få fram lite bilder, lät ju inte speciellt kul, men vi får väl avvakta och se. Hoppas bara inte att de blir sura p.g.a. att jag påvisar felaktigheter i ”Den svenska mynthistorien”. Man måste väl vara uppmuntrande och tacksam för nya rön …? ;)

Apropå antikvitetsförfalskningar

När myntsamlandet i Sverige ökade efter Elias Brenners praktverk (Thesaurus Nummorum Sueco-Gothicorum, 1:a upplagan 1691, 2:a upplagan 1731), skapades en efterfrågan på numismatiska sällsyntheter som saknades i såväl museisamlingar som privata dito. Vid den här tiden var mycket inom numismatikens fantastiskt omfångsrika värld fortfarande outforskat och okänt. Något som i kombination med att den gode Brenner ibland missuppfattade mynt han försökte tolka och illustrera, ledde till att en helt ny grupp förfalskningar kom till världen: – ”Fantasimynten”. Mynt som aldrig existerat, men som någon historielärd kanske tyckte borde finnas? Något som skulle göra historien bättre än den var. – Varför inte en penning från Ragnvald Knapphövde till exempel? Eller kanske Knut Eriksson? Prästen och dokument-förfalskare Nils Rabenius (1648-1717) brukar väl betraktas som lite av en pionjär i detta sammanhang. Jämför t.ex. bilden ovan samt Myntbloggens vinjett, med två brakteater … som aldrig funnits i verkligheten … utan ”bara i fantasin”, sa Kalle. ;)

”Harald Blåtands platta”…

Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. ;)

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
- ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ‘fynd’ som kom från samma källa som ‘föremålet’. I samma skrin där ‘föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast ;) att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? ;)

- ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: - ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. ;)

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … ;)

*  Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.

Att lyckas i affärer …

Ibland är det roligt nästan jämt. Att sprätta upp den dagliga skörden av räkningar är väl inget man direkt gapskrattar åt … men idag var det faktiskt en riktigt trevlig upplevelse! Det visade sig att jag lyckats förvärva ett mynt som jag trodde att jag missat. :)

Som samlare är det ju kanske inte så ovanligt att man ”har många strängar på sin lyra”, d.v.s. att man parallellt ägnar sig åt olika typer av samlarområden. När det t.ex. är hopplöst att få tag i kopparmynt som platsar i samlingen, får man hitta på något annat. En myntsamling som jag, till och från, hållit på med i några år, är att försöka få ihop de mynttyper som hittades i ”grannruinen”, Gräfsnäs slottsruin, vid utgrävningarna där på 1930-talet. De svenska, danska och norska mynten var ganska lätta att hitta, men den nürnbergska räknepenningen 1589 med ”de tre gracerna” på, var knivig att finna. Men skam den som ger sig och till slut lyckades jag hitta den i Frankrike. När det gäller det praktfulla guldmyntet, dubbelsouvereignen från Tournai 1613, hade jag emellertid nästan gett upp hoppet. Har sett några från Brabant till salu (för hiskeliga summor), men jag ville helst ha en från samma myntort som fyndmyntet – staden Tournai i Flandern. För några veckor sedan fann jag en hos ett internationellt auktionshus … och nu är jag lycklig ägare till ett dylikt praktmynt! Blev först besviken när jag fick se resultatlistan. Myntet hade klubbats för dubbla utropet – d.v.s. exakt vad jag bjudit. Och eftersom jag i vanlig ordning bjöd sent, trodde jag att jag hade missat den … men icke! Enligt auktionisten hade mitt bud precis räckt till för att övertrumfa salen. Grattis på mig! :)