”Harald Blåtands platta”…

Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. 😉

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
– ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ’fynd’ som kom från samma källa som ’föremålet’. I samma skrin där ’föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast 😉 att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? 😉

– ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: – ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. 😉

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … 😉

*  Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.

Stulna italienare!

Att det i den internationella postgången försvinner något enklare mynt då och då, får man kanske räkna med. Och vis av erfarenhet skickar man kanske på lite olika sätt till olika länder. När det gäller posthanteringen inom Sverige fungerar ”vanligt brev” till 99,99%. Min erfarenhet är att det är ytterligt sällsynt att något ”förkommer på Posten” – om det är väl förpackat. Skall man ”skicka med en brasklapp”, kan man möjligen göra ett undantag för julhandeln, då Posten har mycket tillfällig extrapersonal. Annars är det i princip kassaskåpssäkert.

Undantaget som bekräftar regeln inträffade i mitten av vecka 45, då tre italienska mynt (se bild) stals. Säljarens teori är ”att mynten har försvunnit på inlämningskontoret för Posten på ICA i Tumba C”, tillsammans med diverse utländska samlarmynt av silver, till ett sammanlagt värde av närmare 10.000 kr. Det kan röra sig om uppåt 20-30 försvunna försändelser under kort tid? En förteckning över de stulna mynten är under utarbetande, så kanske får vi anledning att återkomma. Tills dess får vi försöka hålla ögonen öppna för det tre italienarna ovan. Doppade exemplar i omkring 1+/01-kvalitet av 1914, 1915 och 1916 års dubbellire från ”den myntsamlande myntherren”, Kung Vittorio Emanuele III (1869-1947). KM 55. Silver 835/1000, 10 gram. Ø 27 mm.

Över- & ompräglade tenar

Kikade in på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida och fann ”en ny utställning” (artikel/notis), om ”några gamla bekanta”, d.v.s. några kopparmynt som jag en gång haft i min ”tekniksamling”. Rubriken lyder: ”Konstiga präglingar på Gustav II Adolfs nyköpingsmynt” och författare är Erik Lie och Lennart Castenhag.

Några av dessa mynt finns tidigare beskrivna i Mynttidningen 2-1997 (samt i några Antikören-kataloger), jämte dito från både Säter och Arboga. Fenomenet med över- och ompräglade valsverksmynt är inte specifikt för Nyköpings myntverk – även om det verkar ha förekommit under såväl Hans Krolls som Marcus Kocks tid (jämför ”Lekstuga i Nyköping 1626 …?”).

Anledningen till dessa ompräglingar skulle möjligen kunna ha med olika arbetsstationers efterkontroll att göra? Om exv. utstansningsstationen inte var nöjd med vissa präglade tenars kvalitet (bredd, utprägling, tjocklek etc.), skulle man kanske kunna tänka sig att de ”återremitterade” dem till präglings-stationen? Var då t.ex. tenens tjocklek för tunn, eller bredden för smal, präglades de om i en lägre valör? Och var det utpräglingen som var för dålig, gjorde man helt sonika ett nytt försök? Hur som helst ville man säkerligen utnyttja kopparen så bra som möjligt och undvika svinn så långt det gick. Kvalitetsbegreppet är ju alltid en smula subjektivt.

Som komplement till herrar Lie & Castenhags litteraturreferens, vill jag även nämna Mynttidningen 3-1995 och 1-1996 … så får man en mera nyanserad bild av 1990-talets diskussioner om svensk kopparmyntning med valsverksteknik 1627-1632 … 😉

PITT! … men så kan man väl inte säga?

Det kryptiska rubriken anspelar på sketchen ”Hos doktorn” i revyn Gula Hund. Kanske åtminstone den ”erfarna” delen av läsekretsen minns Birgitta Andersson (frun), Gösta Ekman (bankdirektören) och Tage Danielsson (doktorn) – anno 1964. 😉

Men vad har då detta med dagens blogginlägg att göra? Inte ett smack! Men visst är det ett roligt ord. 😉

William Pitt, den äldre, 1:e Earl av Chatham (1708-1778) har inget med revy att göra – men väl numismatik!

Idag anlände en trevlig liten minnes-penning (en jetong som kanske också cirkulerat som skiljemynt?), med William Pitts porträtt på åtsidan och ett segelskepp samt AMERICA på frånsidan. Internationell brukar denna lilla slant, kort och gott kallas för ”1766 Pitt Halfpenny”… just denna undertyp med tillägget ”silvered”, då den är präglad i försilvrad (förtennad?) mässing. Diametern är Ø 28,3 mm, vikten 5,43 gram och stampställningen ca 160 grader. Och den är faktiskt relativt sällsynt.

Omskrifterna lyder; åtsidan: THE RESTORER OF COMMERCE 1766 – : NO STAMPS :
frånsidan: THANKS TO THE FRIENDS OF LIBERTY AND TRADE.

Anledningen till dess tillkomst var 1765 års brittisk-amerikanska stämpellag, på engelska kallad ”Stamp Act 1765”, som hårt beskattade de amerikanska kolonierna, efter de franska och indianska krigen 1754-1763. Lagen innebar en stämpelavgift på diverse rättsdokument, såsom testamenten, pamfletter, almanackor, tidningar och övriga skrivna dokument. Syftet var att skaffa intäkter till den brittiska staten för att betala av på landets skenande statsskuld. William Pitt de äldre motsatte sig detta och blev på grund av detta något av en hjälte i Amerika. Så här skriver en amerikansk numismatiker om saken:

As the struggle for independence from Great Britain intensified after the French and Indian Wars, William Pitt the Elder was one of the few members of Parliament who enjoyed the confidence and affection of his American brothers. The French and Indian Wars (in Europe, the 7 Years War), in North America had severely depleted the English treasury. In March 1765, the British Parliament instituted the infamous Stamp Act that taxed almost every piece of official paper issued in and for the colonies. Benjamin Franklin argued on the colonies behalf before Parliament and found an ally with Pitt, the First Earl of Chatham. To the great relief of all Americans, the Stamp Act was repealed in May of 1766. Pitt became a hero to America immediately. In New York, the Assembly voted to erect Statues of Pitt and even George III to commemorate the repeal.

Tidigare ansågs denna minnesprägling vara slagen i New York – eller Philadelphia … men på senare år har även London föreslagits. Inskriptionen ”THE RESTORER OF COMMERCE” talar möjligen för att präglingen initierats av brittiska handelsmän, snarare än amerikanska patrioter? Framtida forskning kan kanske ge besked …?