Vem vet mest?

Igår fick jag helt oväntat veta att jag tydligen är ”en erkänd auktoritet på området medaljer” !?  – Se där! – Det hade jag ingen aning om! – Man tackar!  – Och detta från en erkänd auktoritet på området Zündapp. ;o)   … ”en får sträcke på sig”.

Nej, jag känner mig allt fortfarande som en nybörjare när det gäller medaljer – kanske beroende på att jag har hållit på med mynt mer än tre gånger så länge? Jag har i och för sig inte ”snöat in” alltför djupt i någon liten detalj inom numismatiken (utom möjligen kopparklippingarna då, förstås ;o)) utan snarare odlat ett väldigt brett numismatiskt intresse och försökt lära mig ”lite om mycket” – istället för ”mycket om lite”. – Man vill ju inte gå och bli någon gammal dammig professor. ;o)

         

Genom att skaffa sig erfarenheter från vitt skilda grenar av numismatikens gigantiska träd, får man i mitt tycke en mera omfångsrik och nyanserad bild av olika företeelser, tillvägagångssätt och förhållanden. Man kan t.ex. lära sig mycket om mynt genom att studera medaljer – och vise versa. Genom att förstå romerska mynt kan man få en bättre förståelse för äldre svenska mynt. Och den som har god kännedom om förfalskningar och tillverkningsteknik har allt som oftast en bättre känsla för vad som verkligen är äkta och varför det ser ut som det gör. Det mesta hänger faktiskt ihop.

Själv har jag ”fuskat” med ganska många samlarområden genom åren. Såpass många att vi nog får spara det kapitlet till memoarerna. Men om jag haft någon ”ledstjärna”   (ursäkta ordvitsen – poängen kommer! ;o)) genom mitt samlande så är det nog dessa kloka ord: ”SAMLA-LÄRA-VETA” – Samlarförbundet Nordstjärnans devis. För när ”man är klar” med ett samlarområde – ja, då är det dags att gå vidare och hitta ett nytt …

I morgon är det kräftskiva på Vikingabo!  – Och det går givetvis före bloggandet … men jag lovar inget. ;o)

Harrison potentiell myntsamlare?

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)

Två ”viktiga” mynt …

I måndags bloggade Kjell ”Gorgon” Holmberg i Uppsala (styrelseledamot i SNF åren 1988-2001, SNF:s hemsidesredaktör 1996-2001 samt engagerad i Numismatiska Klubben i Uppsala) om två mynt på kommande Hagander-auktion. Så här skriver Kjell:

”Julius Hagander samlade inte på mynt präglade före kung Gustaf I. Men hans samling innehöll trots det två tidiga svenska objekt; en vacker penning från Olof Skötkonung, samt ett av endast tre privatägda exemplar av den s.k. Sturemarken. Denna betraktas som Sveriges första ”stormynt”, men då alla exemplar är av varierande vikt så torde denna prägling knappast kunna anses ingår i något väldefinierat myntsystem. Min egen högst personliga åsikt är att denna prägling snarast är att betrakta som en medalj eller – med ett modernt språkbruk – ett ”minnesmynt”. Präglingen var alltså knappast avsedd att cirkulera som mynt”.

Det är alltid lika roligt när nya, spännande eller kontroversiella åsikter om mynt förs fram.  – Speciellt när man inte riktigt håller med själv. ;o)  För ett antal år sedan var det en livlig debatt om den s.k. Sturemarken 1512 – av traditionen betraktad som Sveriges första stormynt – men då ifrågasatt och på MYCKET lösa grunder ”anklagad” för att vara en antikvitetsförfalskning (av de som försökt samma trix med 1528 års gyllen). Debatten blossade åter upp på Traderas mycket trevliga och populära debattforum ”Numismatikan” (som Tradera naturligtvis lade ner – helt i linje med policyn ”förändra allt som fungerar”). Det hela utmynnade i denna sida på Mynthandeln.com … och när myntet sedan slog prisrekord med 1.243.000 kr hos WAG(Westfälische Auktions-gesellschaft) i Tyskland, avtog förfalskningsrykterna ganska snabbt. Nu började man istället tala om att ”det är nog en medalj från 1512”.  – Vilket naturligtvis är rent nonsens, dels därför att en dylik inte skulle vara präglad utan gjuten (den präglade medaljen kom till Sverige först under Drottning Kristinas tid) och dels därför att det faktiskt står MONETA, d.v.s. MYNT, på den. Medeltidssamlarna (eller ”kapsylsamlarna” som de också, lite retfullt, brukar kallas) har tydligen inte riktigt upptäckt världen utanför småmynten på marknadstorget. I den stora världen (utanför Sundbyberg) förekommer fenomen som stormynt, praktmynt, presentationsstycken, dussörer, riktade emissioner, sold, kastmynt, guldavslag, piefords, dubbla och multipla thalrar, krellmynt och allehanda andra högvalörer.  – Kärt barn har många namn.

Om nu vissa anser att vikten allena är avgörande för om ett ”mynt” skall betraktas som mynt eller medalj, borde väl detta i konsekvensens namn gälla även andra mynt-typer? På Olof Skötkonungs tid fanns det inga praktmynt eller stormynt, utan endast ”en valör”, penningen.  – Men kan man verkligen säga att ”en vacker penning från Olof Skötkonung” är ett mynt? ”Vikterna ser ju ut som en lottorad”, för att citera en brakteatkännare tillika färgstark debattör på forna Numismatikan. ;o)  Och inskriptionerna på (många av) ”kung Olofs mynt” är inte mycket bättre de. Fanns det inte en enda ”svensk” som INTE var analfabet?

Haganders ”Olof-penning” tillhör en ”mynttyp” som enligt nestorn Brita Malmer väger från 0,95 gram till 3,81 gram. Det vill säga det går drygt fyra lätta mynt på ett tungt. (Haganders ex. väger för övrigt 1,72 gram). Men alla är tydligen penningar av samma valör. Malmer 21:87 ingick från början i stampkedja 10, som nu är sammanlänkad med kedja 11 – som tillsammans bildar en fullständigt vanvettig stampkedja om man skall se till hur ett myntverk fungerar. Men om man istället antar att man köpte, stal, rövade, kopierade och blandade myntstampar lite hur som helst ”handelsmän emellan”, finns det kanske en viss logik i dessa skatbon till kedjor. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det var någon (exv. Olof Skötkonung) som hade någon kontroll över denna verksamhet. Spår av ett (eller flera!!) organiserade myntverk finns endast på mynt av CRVX-typ i delar av kedja 1 samt kedja 2, 3 och 4 och de fem s.k. ”singels”  (”stampkedjor” med endast två stampar – allt man egentligen behöver) som före-kommer av denna typ. I stort sett alla övriga ”Olof-mynt” är, enligt mitt förmenande, att betrakta som barbariserade/illiterata imitationer som i princip kan vara slagna av vilken köpman eller lokal hövding som helst. Lejonparten av dessa barbariserade imitationer är av den, tydligen populära, så kallade Long Cross-typen, som först introducerades av den engelska kungen Ethelred II ca 997-1003, men som även präglades av Knut den Store i Danmark och Sigtrygg på Irland – åtminstone till 1050-talet! Hur länge man höll på att imitera dessa vet vi egentligen inte. T.p.q. (Terminus post quem = ungefär ”tidigaste tidpunkten för nedläggning”) för ”mynttypen” vars blyavfall man hittat i Sigtuna (”i kung Olofs mynthus” ;o)) är t.ex. från år 1121 – d.v.s. 100 år efter Olofs död.

LAGOM MAKELÖS

Igår bloggade Ingemar Svensson i Nynäshamn (SNF:s sekreterare) om Drottning Kristinas MAKELÖS-medalj från 1665. Och eftersom jag har ”pandangen” – I. C. Hedlingers LAGOM-medalj från 1733 i ”bloggens logga” (uppe till höger), passar det väl utmärkt att blogga lite om dessa båda klassiska medaljer.

Så här skriver Lars Olsson i Numismatiska Meddelanden XXXI (SNF 1973, sidan 125): ”Drottning Kristina hade en gång roat sig med en liknande mystifikation genom att låta slå en medalj över sig själv med ”MAKELÖS” skrivet med grekiska bokstäver. Att denna Kristinamedalj föresvävat Hedlinger, då han skapade sin uggla med LAGOM kan anses fastslaget; det har vi hans brorson Victor Lorenz Hedlingers ord på”.

Båda dessa medaljer, med MAKELÖS respektive LAGOM skrivet med grekiska bokstäver, skapade förvirring och spekulationer på sin tid. – Vilket givetvis var upphovspersonernas mening. – A perfect conversation piece!  MAKELÖS anspelar inte bara på att Kristina (1626-1689) var en makalös kvinna som dessutom lyckades förbli ogift – och fri, utan också på det De la Gardieska palatset MAKALÖS, som då ägdes av Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686). Magnus stod drottningen mycket nära och begåvades till en början med höga utmärkelser och stora förläningar. År 1653 förlorade han dock sin gunst hos drottningen efter en förtalskampanj. Han fråntogs sina ämbeten och förvisades från hovet. Strax därefter abdikerade Kristina.

Lars Olsson fortsätter:  ”Man kan se Hedlingers medalj som en direkt anspelning på MAKELÖS-medaljen. Kristina framträder där som Minerva karakteriserad av ett vitsigt med dock pompöst ”MAKELÖS”. Hedlinger, som hyllar måttan, framträder inte med någon Minervabild; för honom är ugglan lagom”.

Numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) beskrev frånsidan på Hedlingers LAGOM-medalj så här:  ”En nattuggla, som är klädd uti all Minervae rustning”.

Och den berömde skalden Olof von Dalin (1708-1763) skrev t.o.m. med en dikt om den: ”Nyss en GudaMun mig sporde, Hvad jag denna natten drömt? Aldrig mer jag drömma borde, Om jag denna drömmen glömt: – Tänk, jag drömde om Minerva, I sin ära Stor och Mild: De som drömma äro djärfwa: Jag begärte Hennes bild. – Nej, sad Hon, det är för mycke; Nog, om jag min Uggla ger: Den har av dig sjelf et tycke; Ty om dagen hon ej ser.”

Johan Carl Hedlinger (1691-1771) lär ha fått idén till sitt motto, LAGOM, från latinets ”Modus in rebus” (= ”Måttlighet i saker”). Han var, enligt Olsson, anhängare av stoicismen; en filosofi som var på modet under frihetstiden. Även Carl Gustaf Tessin (1695-1770) skall ha bekänt sig till denna. Nämnde Dalin skaldade så här:  ”Ej förlite, ej förmycke, det är smakens mästerstycke”.  Något som i senare tid, där allt skall amerikaniseras, kanske kan uttryckas ungefär så här: ”Less is more” (van der Rohe) … eller ”Kill your darlings” (Hemingway).

Världens äldsta illustrerade myntbok?

Hade egentligen tänkt blogga lite om spelpenningar idag.  Detta p.g.a. att Julius Caesar denna dag år 55 f.Kr. för första gången landsteg i England … – Va!? – Vad har det med spelpenningar att göra? … och det faktum att jag, någonstans i röran (som kanske inte alltid är att betrakta som ”organiserad oordning”), skall ha en spelpenning med Julius Caesars bild på.  – Men den kan jag inte hitta just nu …

Så istället surfade jag in på Historiebloggen av och med Dick Harrison … och där skrivs det idag om ”Världens äldsta bok”.  – Vilket genast gav under-tecknad en assosiation till ”Världens äldsta illustrerade myntbok?” och de s.k. ”Jordan Lead Codices” (eller Jordanian Codex) som ”hittades” i Jordanien förra våren. Jag skrev redan i april 2011 om detta på Mynthandeln.com – och därför blir detta lite av ”en favorit i repris”.

Själv fick jag nys om dessa ”blytunga böcker” via en norsk blogg. Spännande läsning och länkar till ytterli-gare fördjupningar och illustrationer – bl.a. bloggaren Daniel i Washington State, USA. Och där fanns en bild med en detalj jag genast kände igen; den där kvadrigan (fyrspannet) uppe i vänstra hörnet har jag nämligen sett förut! Och jag visste genast var! – På en mycket vanligt förekommande turistkopia av ett antikt mynt (grekisk / romersk hybrid mellan en redigerade dekadrachm från Syrakusa och en s.k. medallion med Lucius Verus bild). Förfalskaren hade valt ett lite väl vanligt ”mynt” för sin pressbleckskonst. Busted! ;o)

Världens äldsta illustrerade myntbok lär istället vara ett 495 år gammalt verk, tryckt i Rom år 1517, inne-hållande inte mindre än 204 träsnitt, illustrerande antika romerska mynt och medaljer.    – Och där kommer Julius Caesar in igen! Han finns nämligen avbildar på en av dessa illustrationer, som dessutom avfotograferats till denna artikel. Cirkeln är sluten!

När Sverige hade eget myntverk

Nyhetsgooglade på ”mynt” och hittade då gårdagens ledare i Eskilstuna Kuriren (av alla tidningar), med titeln: ”En uppfinning som gick snett”. En väldigt, väldigt förenklad historiebeskrivning – men ändå väl värd att läsa och begrunda.

Eskilstuna är ju för övrigt ”en f.d. svensk myntort” (något som Wikipedia missat). Avesta präglade sitt sista mynt 1831 och sedan dess har Stockholm varit Sveriges enda myntort – fram till 1974. Från och med juni månad 1974 och fram till 2007 präglades dock Sveriges mynt vid Myntverket i Eskilstuna. Men redan 2001 tyckte Sveriges Riksbank (Världens äldsta centralbank med anor sedan 1668 – men idag tämligen historielösa) att det var en bra idé (!?) att ”sälja ut” mynt-tillverkningen till ett bolag i Finland vid namn Rahapaja Oy. Sedan 2008 präglas ”Sveriges mynt” av Rahapaja Oy i Finland. Den 1 juni 2011 lade detta bolag ner verksamheten i Eskilstuna, Myntverket AB, helt och hållet. Och Sverige är alltså numera en ”bananrepublik” utan eget myntverk. Så att man 2009 kommer på den märkliga idén att utge ett minnesmynt för att ”fira” 200-årsminnet av det förlorade Finland 1809, är väl inget att höja på ögonbrynen för?  – Lika lite som att man (läs: Sveriges Riksbank) passade på att sälja ut 60 ton av Sveriges guldreserv strax innan guldets fantastiska uppgång började. Lite historiskt perspektiv kanske inte hade varit så dumt att ha ibland?

I fredags fick jag hem en silver-medalj med inskriptionen: Myntverket Eskilstuna. – Inköpt av en handlarkollega tillika bloggare, Werner Stensgård i Strängnäs. Jag har väl någonstans mellan 3.000 och 4.000 medaljer i lager – men denna hade jag faktiskt aldrig tidigare stött på. Förundras ständigt över att det hela tiden dyker upp ”nyheter” inom detta område som man, trots idogt letande, aldrig sett förut. Spännade och lärorikt! Det var egentligen frånsidans ”mynttillverkningstema” som intresserade mig, men nu måste jag naturligtvis försöka finna skulptören bakom signaturen ”SP”…? – Kanske någon läsare vet?

Det ena brukar ge det andra och ”allt” hänger ihop – inom numismatiken. Så när jag ändå skulle fotografera mitt nyförvärv i Eskilstuna-genren, passade jag även på att plåta ett par andra medaljer (jetonger) som tillkommit i den veva Myntverket flyttade från Stockholm till Eskilstuna. Båda är, så vitt jag vet, graverade av Leo Holmgren och präglade på samma ämnen som jubileumstian 1972. – Den som slogs i fantastiska 2.000.000 exemplar! – Och vars distribution (löst skramlande i säckar) fick svidande kritik på sin tid. Medaljerna är således av silver 830/1000, Ø 32 mm, 18,07 gram (finvikt 15 gram).

Julius Hagander del 4

Nu finns PDF-katalogen över sista delen av Julius Haganders samling tillgänglig på Nordlinds webbplats: http://www.nordlindsmynt.se/hag4.pdf

Många fantastiska mynt – men som jag miss-tänkte inga rara klippingar eller andra speciellt uppseendeväckande kopparmynt. Detta visar – återigen! – hur mycket svårare det är att samla ihop en högklassig kopparmyntsamling – jämför med en dito med guld- och silvermynt. Jag förut-sätter då givetvis ”en obegränsad plånbok” – som väl egentligen är den enda förutsättningen för det senare samlarområdet. Enligt förordet skall Hagander själv kallat sina kopparpengar för ”folkets mynt” och hans intresse för dessa skall ha väckts först mot slutet av hans samlargärning. Gemensamt för alla s.k. storsamlare är väl att de till stor del ”samlat samlingar”? … och jag är nog benägen att hålla med min salig kollega, Paul Levin på ”Mynthandeln” (som han svarade i telefonen) – d.v.s. Mynthandeln Ticalen i Göteborg;   – ”Äh!, det väl inget riktigt samlande att bara köpa upp andras samlingar?”.  Det kan vara hur det vill med detta, men att Haganders samling är fantastisk kommer man inte ifrån. Det må vara att kopparmynten ter sig alldagliga i sammanhanget, men så är det heller inget man lägger sig till med över en helg. ;o)

Att bläddra i en ny auktionskatalog är alltid lika spännande. Extra roligt är det ju när man känner igen något som man tidigare hanterat. Kvadrupel-dukaten 1634 från Wolgast är den första jag känner igen (Ex. Antikören 7, 1989). Och alldeles intill den en gång så otroligt vackra Riga-thalern 1631 som Hamrin/Hyllengren & Co lyckades förstöra genom att doppa den!? Kriminellt korkat! George ”Tamco” Tambakopoulos visade mig den ”inne i det allra heligaste” (vid soffbordet intill kaffebryggaren på Antikörens kontor), och jag blev blixtkär! Vilket mynt! Vilken patina! Alldeles frostig som om den var tagen direkt ur frysen! George hade för avsikt att lämna in den på auktionen och vi kom överens om att sätta utropet till 40.000 kr. – Men George, vad skall du ha om jag köper den här och nu? – 50.000 kr, sade han blixtsnabbt. Hmmm … OK! Sagt och gjort. Fram med checkhäftet (som det hette på den tiden). Tyvärr var den då lite för dyr för att lägga undan som ”pensionsförsäkring”, så den fick trots allt gå på nästa auktion. Hirsch köpte den på Antikören 8, 1989 för 64.000:- +12,5% = 72.000 kr.  – Jävla Ulf, sade George och skrattade. ;o)  När den senare dök upp på Hirsch’ konkursauktion två år senare klubbades den för halva priset. När jag gratulerade köparen, Jan Andersson från Staffanstorp (som om jag minns rätt var ”underbidder” på Antikören 8), sade han kort;  – ”Den var inte värd mer nu – dom hade ju doppat den”.

Ja, det var en liten anekdot från flydda dagar. Skall inte orda mera om Haganders alla ”skrytmynt” ;o)  … utan istället avsluta med lite kopparmynt – ”folkets mynt”. För trots att jag återigen ”kammar noll” på klippingfronten finns det faktiskt några bra kopparslantar på Hagander 4. En Arboga-klipping är t.ex. aldrig fel. Kanske lite övervärderad i realation till annat – men ändå. Och Arboga-halvöret 1627 där gravören glömt bort att gravera bandslingorna är minsann inget vanligt mynt. En hyffsad Nyköpings-kreuzer (skiljs från Säters dito genom avvikande gravörstil och Mm pilsköld) skulle jag definitivt rekommendera före ett porigt ”2½ öre 1661”, som ser misstänkt gjutet ut? 1715 års slant har ju alltid varit en klassiker. Och med vetskapen om att det är mästergravören Arvid Karlsteen som graverat stamparna (i Stockholm och inte i Avesta) blir den ju än mer intressant. Jämför Antikören auktionskatalog 11, 1992 och Mynttidningen 7-1994.

Vet du förresten vad dessa årtal har gemensamt:  1625, 1626, 1627, 1632, 1635, 1636, 1715 och 1720 …?   – Jo, det är årtal på svenska kopparmynt där man ”efter undertecknads skriverier” fått ändra uppfattning beträffande ”den traditionella” synen på VAR de är präglade. Man har helt enkelt fått skriva om historien, sedan slentrian-mässiga antaganden överbevisats. Klippingarna 1625-27, kreuzrarna 1632, Kristina-fyrkarna 1635-36, Karlsteen-öret 1715 samt Lindgrenska kronor 1720 har alla ”kommit hem” till slut. – Och vad lär vi av detta? Jo, att man skall ifrågasätta allt!  – Tag inget för givet och ha inte en alltför stor övertro på ”auktoriteter”. – Även de kan ha fel.  ;o)

Fyra månader till jul …

Idag är det fyra månader till julafton. Och denna händelserika datum kan naturligtvis, som alla andra, kopplas ihop med numismatikens underbara värld – om man så önskar. Här är några exempel på vad som hände den 24 augusti:  1) Då massakreras franska hugenotter (protestanter) i Paris under vad som brukar kallas Bartolomeinatten (1572), 2) plundrades Rom (410 e.Kr.) av Visigoterna ledda av Alarik och avtågade med stora mängder värdesaker (inklusive de som kejsar Titus hade fört till Rom från Jerusalems tempel) och då 3) fick Vulkanen Vesuvius ett utbrott (79 e.Kr.) som ledde till att Pompeji och Herculaneum lades i ruiner (eller en tidskapsel om man så vill).

Och naturligtvis finns det mynt som kan hjälpa till att illustrera allt detta. Varför inte ett par romerska silverdenarer från Vespasianus (69-79 e.Kr.) och Titus (79-81 e.Kr.)? Även Visigoterna slog faktiskt mynt. De vanligast förekommande är guldmynt (AU-Tremissis) från deras tid i Spanien. Och beträffande fransk numismatik under 1500-talet finns det hur mycket som helst. Det är bara att sätta igång och googla.  ;o)

Och så bloggar Dick Harrison om ”Kejsare och kungar av Haiti” på Historiebloggen … så då får vi väl blanda in några mynt därifrån också på dagens myntillustration …

P.S.  Plattskärmen som böjdade krångla i lördags dog i går kväll. Vila i frid. Nja, vi får väl ge servicekillarna på HP i Växjö en chans först. ;o)  Siba var vänliga nog att låna ut en ny skärm i väntan på domen. Det var tur, för laptopen var ingen höjdare när man vant sig vid en stor skärm. Blev också påmind om hur olika färgåtergivningen är mellan olika skärmar … och har därför plockat bort ”lite blåstick” från bilden på bloggens sidhuvud. Hoppas det blev bättre.

Morgan Silver Dollar

Nu har jag bloggat om ”fulingar” två dagar i rad – dags för lite läckra myntbilder!  Det finns väldigt många samlare av amerikanska silverdollar – speciellt de s.k. Morgan-dollarna.  – Min far var t.ex. en av dem. Fascinationen för detta myntslag är kanske en kombination av dess tunga och rejäla format, dess vackra design och det faktum att det en gång i tiden var ”ett riktigt vilda västern-mynt” – som säkert landat i en och annan spottkopp genom åren. ;o)  Morgan-dollarn präglades åren 1878-1921 och har fått sitt namn efter gravören George T. Morgan (1845-1925). Rätt vikt är 26,73 gram och silverhalten skall vara 900/1000, d.v.s. 90%. Diametern Ø 38,1 mm. Noteras bör att det numera finns MYCKET GOTT OM KINESISKA FÖRFALSKNINGAR av denna mynttyp, som jag tidigare nämnt i blogginlägget: Falska silverdollar här på myntbloggen. Dessa Kina-kopior väger emellertid oftast alldeles för lite och innehåller inte ett uns silver.

För den som typmyntsamlar räcker det egentligen med en eller två Morgan-dollar i samlingen – beroende på om man vill exponera båda sidor eller ej. Tycker man att man vill har lite fler kan man ta med undertyperna – d.v.s. de olika myntorter som finns. De som inte har någon bokstav nedanför örnen på frånsidan (mellan lagerkransen och DO i DOLLAR) är präglade i Philadelphia. Övriga är märkta och präglade enligt nedan:

  • S = San Francisco
  • O = New Orleans
  • CC = Carson City
  • D = Denver

Vill man ha ännu flera silverdollar i sin samling – ja då får man ge sig på att årtalssamla. Antingen ett ex. av varje årgång, eller också samtliga kombinationer av myntorter och årgångar. Många billiga eller EN dyr?  – Tja, det är bara att välja. ;o)

Eftersom det idag är 491-årsdagen av Kristian Tyranns avsättning och Gustav Vasas val till riksföreståndare, kan det kanske vara på sin plats med en liten medalj också? Ja, liten och liten förresten – den mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken) och känns riktigt tung i handen.  – Men det är inte guld allt som glimmar. Denna kraftfulla och vackra medalj, formgiven av mästerskulptören Carl Milles 1923, är präglad i förgylld brons. Kanske den ovanligaste av de olika varianter som förekommer? Vanligast är brun brons, följt av svartpatinerad mässing och en senare prägling i ljus brons. Silver är ovanligt – och förgylld brons ännu ovanligare.

Du vet väl om att i princip alla bilder på Myntbloggen.se är klickbara till större versioner?

Nidkronan på Slottsbacken

Så har då – äntligen! – den omskrivna nidkronan med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG”, nått fram till en numismatiker. Grattis! Svenska Dagbladet har låtit Ian Wiséhn vid Myntkabinettet på Slottsbacken 6 i kungliga hufvudstaden ta sig en titt på ”förfalsk-ningen”. – Och nu börjar dimman lätta en aning …

Tydligen rör det sig om genuina enkronor som svarvats ur och försetts med en ”ny åtsida”, som helt enkelt limmats eller lötts dit i det ursvarvarde hålrummet. Detta förklarar bl.a. olikheterna i konst-närlig kvalitet mellan åt- och från-sida. Det undersökta exemplaret av nidkronan väger enligt uppgift 7,47 gram – d.v.s. +7% (rätt vikt = 7,00 gram). Gissningsvis är den ”nya åtsidan” gjuten i en mjukare legering med relativi låg smältpunkt. SvD / Wiséhn tror den är präglad, vilket naturligtvis är fullt möjligt – men ändå en ganska ”onödig omväg” för falskmyntaren (”konstnären”). På några av alla publicerade bilder finns dessutom indikationer på gjutning – klumpar i bottenytan. Några metallprover, densitetsmätningar eller ”klassiskt klangtest” verkar inte ha företagits. Den höga vikten indikerar att ”den falska halvan” är av en metall som är tyngre än originalets koppar/nickel (fördelat 75%-25%), som båda har en densitet på ca 8,9 g/cm3 … eventuellt en tenn-bly-legering?

Att den anonyme ”konstnären” bakom smädespenningen signerat sina alster med ”NN” = Nomen Nescio = ”jag vet inte namnet” eller ”No Name” (istället för ”EN” = Ernst Nordin), skrev jag om på Mynthandeln.com redan i juni. Där påpekades också att ”de falska kronorna förefaller ha fel Mm – H istället för SI”. Något som Ian Wiséhn också bekräftar. På Carl XVI Gustafs enkronor av typ II (2001- ) förekommer tre olika ”mynt-mästarmärken” (Mm), eller som det heter nu för tiden, riksbankschefens märke:

  • B = Urban Bäckström 2001-02
  • H = Lars Heikensten 2003–05
  • SI = Stefan Ingves 2006–

Med vetskapen om hur dessa nidkronor tillverkats startar nu jakten för variant-samlarna! ;o)  För det borde ju kunna finnas smädesmynt med alla tre frånsides-varianterna. Förfalskaren lär ju knappast valt ut enbart enkronor med Heikenstens märke till sina ”konstverk”. Vem hittar den första med B eller SI …?

Det där med att svarva ur mynt är för övrigt inget nytt. Det första man tänket på är ju de s.k. ”skruv-thalrarna” som blev populära på 1600-talet. Äkta mynt som svarvats ur och försetts med gängor så att de båda halvorna gick att skruva isär. Mästerlika arbeten, inte sällan utförda i silversmedernas stad framför andra – Augsburg i Tyskland. Ibland har man sådan tur att de ligger original-bilder i dessa exklusiva dosor. Har man riktig tur är de lite ”vågade”. ;o)

Det förekommer även utsvarvade mynt som tillverkats för ”taskspelare och trollerikonstnärer”. Det brukar röra sig om utsvarvade femöringar och ettöringar där tomrummet precis rymmer en enkrona resp. en tio-öring. Exakt vad trixet gick ut på (klave eller krona?) och hur det gick till får vi nog överlåta till eventuella läsare med trollerikunskaper … om nu en trollkarl avslöjar sina trix förstås … ;o)

TILLÄGG:  Se där ja! Så fick numismatiken lite ”reklam” även i SVT:s Rapport 19:30. Och det är väl så media fungerar; skall man tränga igenom mediabruset så är det sensation, skandal och personangrepp som gäller. Det är visst det som kallas ”konst” nu för tiden. Till och med lilla Alingsås är numera (ö)känt för sina ”konstutställningar”. Och för att man lagt ner stadens museum (öppnat 1928) i Alströmerska magasinet (uppfört av Jonas Alströmer omkring 1730). Läste förresten en kul bloggkommentar häromdagen:  – ”Naturligtvis gillar inte journalister (och politiker red. anm.) historia då kunskap förhindrar dem från att ljuga fritt”.  ;o)