Inget FriMynt i år heller . . .

Publicerat av
Svara

ANTIKÖREN Mynt & Antikt öppnade butiken på Stureplatsen 1 i Göteborg den 7 augusti 1981. Några månader senare, närmare bestämt den 24-25 april 1982, ställde vi ut på vår första myntmässa – FriMynt i Helsingborg. Sedan dess har vi varit med nästan varje är mässan arrangerats. Tror inte vi missat mer än 2-3 gånger under snart 40 års tid. Förra året blev dessvärre mässan inställd p.g.a. Corona och för någon vecka sedan meddelande den nuvarande arrangörsduon Mikael och Hans att även höstens FriMynt (planerat till 4 september 2021) ställs in. Eller flyttas fram till våren 2022 om man så vill. Trist för alla oss som saknar mässans alla kontakter, men också ganska väntat. Anledningen är naturligtvis även nu Covid-19 och ”osäkra restriktioner”. Exakt datum ber man att får återkomma med.

Vi har genom åren sålt massor av mynt och medaljer på FriMynt. Och ett och annat inköp har det också blivit. Bland de mera minnesvärda hör det hammarpräglade Nyköpings-öret 1625 som jag, straxt innan stängningsdags, köpte av en kollega för facila 400 kr – och senare bytte bort mot en Karl XI-dukat 1675. Av samme handlare köpte jag ett antal år senare en komplett Hedlingers regentlängd för 2.000 kr. Den har jag faktiskt kvar, liksom en av mina favoritmedaljer; mynt- och medaljgravören Erik Lindbergs rara gjutna plakett över sin far, Adolf Lindberg, utförd till dennes 60-årsdag 1899. Har länge beundrat denna medalj i Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om Erik Lindberg (Numismatiska Meddelanden, NM XXXII), men eftersom upplagan anges till endast två exemplar (varav ett på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm), trodde jag aldrig att jag skulle få möjlighet att äga den. Men undrens tid är icke förbi och ibland har man tur.

Den 29 april 1998

Publicerat av
Svara

Röjde i några gamla lådor och fann ett gammalt reklamblad för ANTIKÖREN Myntauktion 21, den 29 april 1998 – och insåg att det är på dagen 23 år sedan!

Perfekt! Just vad man behöver när det är idétorka på kontoret (i huvudkontoret?) och man inte vet vad man skall blogga om. Slumpen? Eller kanske ”en skänk från ovan” för en fantasilös bloggare? Hur som helst, minst halva jobbet är – idén att börja!

Reklambladet hade jag för länge sedan glömt bort, men jag kände genast igen ”första hemsidan”. Visste bara inte att jag lyckats spara en skärmdump av den. Minns att det var många idéer och mycket ”bollande” innan vi fick fram en design som stack ut lite. De flesta hemsidor vid denna tid var väldigt tråkiga och ”fyrkantiga” och det ville jag till varje pris undvika. Mynt och medaljer har ju den egenheten att de allt som oftast är runda, så någon typ av rundad form vill vi försöka inkorporera i designen.

Efter att har producerat och givit ut Mynttidningen åren 1994-97 hade man ju en viss erfarenhet av PhotoShop och PageMaker, vilket nu kom väl till pass. HTML-kodandet var dock i sin linda, men skulle utvecklas de kommande åren. Notera den krångliga Swipnet-adressen. Vår första riktiga webbadress (domännamn) fick vi först ett halvår senare – Mynthandeln.com.

Hittade även en hel del gamla fotografier från samma tid. Även om katalogernas inlaga trycktes i svart-vitt (endast omslaget i fyrfärg), så fotades allt i färg. Det  var nämligen billigare än att manuellt framkalla svart-vita bilder, som vi tidigare använt oss av. Hittade till och med originalfotot (från FotoQuick) med bildarrangemanget till Antikörens första auktionskatalog på Internet (se vidstående bild). Sju varierande och färgglada mynt, lagda i en form som skulle passa in i rundningen med firmanamnet. Väldigt genomtänkt! Eller hur? Som framgår av bilderna fanns det ett och annat vackert mynt på denna auktion också. – Synd att man inte kan spara allt … 😉

Plugga på om stiftade plantsar!

Publicerat av
Svara

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti. 

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!

Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

Sanning eller konsekvens …?

Publicerat av
Svara

Det där med att vara konsekvent är i sanning ingen lätt uppgift. Allt som oftast tar det egna tyckandet över – med inkonsekvens som följd. På sätt och vis är det ganska märkligt att olika ”experter” har så olika uppfattningar om vad en mynttyp (huvudtyp, undertyp) egentligen är. Det den ene kännaren anser vara en huvudtyp tar den andre inte ens upp som variant. Och samme författare kan dela upp vissa typer i otaliga (raritetsbetecknade) undertyper samtidigt som andra helt ignoreras. Frågan är då om de genomsnittlige samlaren verkligen förstår vad det är som är rart/unik och hur detta skall värderas? En typraritet skall naturligtvis betraktas på ett helt annat sätt än en variant- eller årgångsraritet. – Så ”antal kända ex.” säger verkligen inte mycket för den som inte kan skilja mellan varianter och typmynt. Risken att bli blåst kan m.a.o. vara stor.

Att både Roberto Delzanno och Roland Falkensson helt missat Avesta-liarden 1654 tycker jag är ganska fantastisk. Är det en ren tillfällighet (lapsus) eller är det medvetet? Med tanke på hur omskrivet detta mynt varit i Sverige de senaste 25 åren är det förvånande att en enda svensk numismatiker skulle kunnat missa detta. Internationellt är det dock en annan historia. I princip allt som skrivits är på svenska.

Delzanno tar upp såväl Gustav Vasas efterpräglingar av danska mynt som Gustav III:s Avesta-kopeker, men har som sagt helt missat Kristinas Avesta-liard. Falkensson har ännu inte kommit längre tillbaka i historien än just Kristina, men till skillnad från Gustav III:s 5-kopek 1788 (med årtalen 1764, 1778, 1787) finns inte liarden 1654 med.

I november nämnde jag lite i förbigående Kristinas Stockholms-riksdaler 1641, som två mynthandlare värderade väldigt olika. I Delzannos mäktiga bokverk tas detta mynt upp som ett typmynt – skiljt från dito ”utan gräskulle”. Falkensson tar upp den som undertyp (vilket ju är korrekt) men har helt missat att lista den på ”raritetssidorna” (trots att den endast lär vara känd i 4-5 exemplar).

En annan undertyp som också är känd i endast fyra exemplar är drottning Kristinas Nyköpings-fyrk 1634 med årets kungliga krona (Typ IV). Även denna saknas såväl hos Delzanno som hos Falkensson, som båda valt Hallborg & Hartmanns 150 år gamla och ganska inkonsekventa ”typindelning”. Undertypen ifråga har visserligen inte varit känd mer än i 15 år, men då man skrivit om myntet här på Myntbloggen redan för åtta år sedan och dessutom tillsänt båda herrarna en förhandsversion av kommande variantförteckning, tycker man kanske att de kunde bemöda sig att läsa den. Förklaringen att ”det blir så många mynt att samla” köper jag inte alls. Och det gjorde inte Roland heller när jag påpekade hur det ser ut under exv. Karl XI:s 2-marker. 😉

Göteborgs-öret 1635 med årtalet i frånsidans omskrift (istället för på ömse sidor ovan åtsidans sköld) finns glädjande nog med både hos Delzanno och Falkensson. Även om den senare, helt felaktigt, blandar ihop Stockholm och Göteborg i sin ”typindelning”. Denna undertyp kom fram först 1990 på Antikören auktion 9, och har till och med uppmärksammats i Myntboken av Archie Tonkin. – Och den läser väl alla!? 😉

Konsten att missuppfatta . . .

Publicerat av
Svara

Mitt ”periodande” med Olof-boken (Sveriges första mynt) utvecklar sig precis som historien själv – ickelinjärt. Nu börjar jag väl närma mig fasen då allt insamlat material skall struktureras upp och förhoppningsvis utvecklas till en begripligare helhet. Med många järn i elden har researcharbetet dragit ut på tiden samtidigt som det vuxit lavinartat. Men man kan inte hålla på för evigt, så nu gäller det snart att försöka skapa sig lite sammanhängande tid för hårdkörning. Min erfarenhet från Mynttidningen är att det blir bäst om man har möjlighet att ”gå in i sin bubbla” och helhjärtat kan koncentrera sig på en sak i taget.

Så här skrev jag för på dagen ett år sedan:
– ”Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.”

I mitt researcharbete har hela tiden ingått att följa allt ifrån internetforum och bloggar till nya publikationer. Informationen pendlar verkligen mellan högt och lågt. Ibland håller man till fullo med, ibland skakar man på huvudet och undrar hur i hela världen de har kunnat komma fram till något sådan? På omslaget till Herman Lindqvists senaste bok Sverige – Polen: 1000 år av krig och kärlek (bild ovan) kan vi läsa: – ”Den här historien börjar i skymningslandet mellan saga och sanning. Var och en kan skapa sig en egen bild utifrån de få fakta som finns, lägga pussel med befintliga skärvor och fragment.” Gillar Hermans liknelse med att lägga pussel, men är inte lika säker på vad han menar med att historieberättaren måste välja bort pusselbitar? Man skall givetvis inte behöva fila till bitarna för att de skall passa. Och hittat man bitar som hör till ett helt annat pussel skall man inte försöka truga in dem i fel pussel. Men om det är sanningen man söker är jag övertygad om att pusselläggandet är en betydligt bättre metod än den förhärskande Weibullska dito  (att två av varandra oberoende källor berättar om samma sak). Den senare är emellertid väldigt effektiv om syftet är att helt radera källfattiga perioder ur vår historia. Men vad är egentligen syftet med det? – Så vad är sanning? Och vad är saga?

Sommaren 2017 skrev jag några korta rader på Myntbloggen.se om Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911 och nu tänkte jag avslöja lite mer om hennes ”dubbelgångare”, den polska prinsessan ”Swiatoslawa” (alias Gunhild av Venden). Icke att förväxla med vår svenska Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, som blev drottning både i Sverige och Danmark. – Det rör sig alltså om två olika personer!

En anonym marginalanteckning (skolie) i Adam av Bremen har fått många historiker att dra hårresande slutsatser om Erik Segersälls änka. Att en senare och helt okänd ”klottrare” kan ha vållat så stor förvirring är faktiska ganska märkligt. Och att dessa tre meningar inte ifrågasatts och dissekerats tidigare är fullständigt obegripligt.

Adam, 2:a boken, kapitel 35: Skl. 24 (skoliet finns inte i A-gruppens handskrifter):

 – ”Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och sveonerna gemensamt. Boleslaw, som var en mycket from kristen kung, ingick förbund med Otto III och underkuvade hela slaverlandet, Ryssland samt pruzzerna. Hos de sistnämnda hade den helige Adalbert lidit martyrdöden, och Boleslaw flyttade nu hans kvarlevor till Polen.”

Med dessa rader får alltså den svenske kungen Erik Segersäll (död 992) en polsk prinsessa till hustru. En gemål han aldrig haft, men som vi faktiskt vet har varit gift med den danske kungen Sven Tveskägg. Fortsättning följer …

Medalj ingående i serien kallad Hedlingers regentlängd, påbörjad 1734. Medaljserien omfattar 54 medaljer (numrerade 1-55, nr 4 aldrig graverad) + en titel- och en dedikationsmedalj. Detta fantasiporträtt är signerat CGF (Carl Gustaf Fehrman). Frånsidans latinska inskription (inklusive titelmedaljens förklaringar) lyder i översättning: Föregångarens broder. Efter många segrar kapitulerade han själv för Kristus i det besatta Danmark 986. Våldsam död 992.

Som många säkert noterat är den okände skoliasten som klottrat i sin Adam, inte säker på om den namnlösa prinsessan var dotter eller syster till kung Boleslaw av Polen (967-992-1025). Kanske har han upptäckt att Boleslaw blev kung samma år som Erik dog? Kronologin stämmer med andra ord inte. Händelsen måste ha skett tidigare, under faderns regeringstid. Mieszko I av Polen (ca 930-960-992) gifte sig år 965 med Dubrawka av Böhmen (ca 935-977). De fick barnen Boleslaw (967-1025) och ”Swiatoslawa” (ett rekonstruerat namn, som grundar sig på att en syster till Knut den Store skulle ha hetat Santslaue). Vilket år Boleslaws syster Swiatoslawa föddes är inte känt, men ovannämnda fakta ger vid handen att det måste varit mellan 965 och 977.

Mieszko & Dubrawka. Mitten: POLEN. Republik. 100 Zlotych 1966. Minnesmynt med anledning av Polens 1000-årsjubileum 966-1966. Graverad av Józef Gosławski. Silver 900/1000, Ø 35 mm. Flankerad av: Ewa Olszewska-Borys’ regentlängds-/konstmedalj över Mieszko & Dubrawka, slagen 1985 på myntverket i Warszawa. Silver 925/1000 samt försilvrad brons Ø 70 mm.

En av de första frågor man borde ställa sig är väl VARFÖR de djupt kristna föräldrarna till Swiatoslawa ville gifta bort sin enda dotter med en av Europas sista ”hedningar”, kung Erik Segersäll långt uppe i ”hedningarnas högborg”, Uppsala? Skulle inte Haralad Blåtands son, den redan i unga år döpte Sven Otto, vara ett mer naturligt gifte?

Nästa fråga är minst lika given; NÄR skedde bröllopet? Eftersom Swiatoslawa blev giftasvuxen tidigast 980/5 (vid 15-20 års ålder) skulle det möjligen kunna finnas ett litet fönster för händelsen? Men då kan Swiatoslawa omöjligen vara mor till Olof Skötkonung (970/5-992-1022), eftersom hon vid Olofs födelse 970/5 endast var max 10 år gammal. Det går helt enkelt inte ihop kronologiskt. Däremot passar den beskrivna händelsen som hand i handske för den landsflyktige Sven Tveskägg, som drivits ur Danmark år 986 och som inte vågade sig hem igen förrän efter Eriks död 992.

Det finns faktiskt en mycket enkel förklaring till varför vår anonyme skoliast (kopist) inte kunde få ihop logiken i de ord han stod i begrepp att kopiera in. Han måste helt enkelt frågat sig varför i hela världen en dansk(!) kung skulle angripa sitt eget land!? – Detta kunde ju inte vara rätt!? Det måste ju vara svenskarna som angripit Danmark och inte danskarna. Han måste därför ha antagit att det hela byggt på en felskrivning, varpå han helt sonika bytt namn på Sven och Erik. – Ett klassiskt fall av namnförväxling med andra ord.

Thietmar av Merseburg (975-1018). Faksimil från Thietmars krönika (författad 1012-18) som i åtta böcker beskriver den historiska perioden från 908 till 1018. Suenni = Sven/Svend/Sweyn.

Och, som sagt, vi vet faktiskt att Sven (Suenni) varit gift med en polsk prinsessa!

Thietmar av Merseburg skriver (ca 1015) att modern till Svens söner var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make. Hennes söner liknade i allt sin fader.

Brita Malmers översättning i boken Mynt och människor (1968 – innan hon drabbades av ”den Weibullska historieelimineringen” – jämför Malmer 2010!):
– ”Men ingen kan förstå de egendomliga företeelser som naturen i nordlandet ger upphov till och inte heller de grymma blodsdåd som folket gör sig skyldiga till. Jag går förbi detta. Jag vill endast i korthet berätta något om huggormarnas avföda, Sven förföljarens söner. Deras moder var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son, Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make och som alla andra måste hon lida mycket ont. Hennes söner liknade i allt sin fader.”

Med vetskapen att Sven Tveskägg tillbringat sin tid i landsflykt i Polen och var gift med Mieszkos dotter, som födde honom två söner … får vi också en ungefärlig tidpunkt för Harald och Knuts födelse: Äldste sonen Harald, född i Polen ca 988, kung i Danmark 1014-1018. Den yngre sonen Knut den Store, född i Polen ca 990, kung i England 1016-1035, i Danmark 1018-1035 samt i Norge 1028-1035.

Adam av Bremen skriver (ca 1070) att Sven äktade Eriks efterlämnade gemål, mor till Olof och att ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. Hon födde åt honom sonen Knut.” – Adam kände inte till att Sven Tveskägg varit gift tidigare och gjorde därför det felaktiga antagandet att Knut och Olof var halvbröder.

Adam, 2:a boken, kapitel 39: – ”Efter att ha väntat länge på Eriks död kom Sven tillbaka från sin landsflykt och tog sina fäders rike i besittning.” … ”Olof, som efter sin fader Eriks död fick väldet i sveonernas land, anföll helt oväntat, i spetsen för en här, den olycklige Sven, fördrev honom ur riket och tog själv Danmark i besittning.” … ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. De ingick med varandra en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som var planterad i deras land och utbreda den till främmande folkslag.”

Det är med andra ord solklart VARFÖR Sven gifte sig med Eriks änka, Olofs mor. Det var en bekräftelse av freden mellan Sverige och Danmark! Detta utesluter den polska prinsessan som Eriks påstådda gemål/änka. Hon som polska skulle givetvis inte kunna besegla någon fred mellan Sverige och Danmark. Hade Swiatoslawa verkligen varit Eriks änka hade nog kung Olof istället tvingats överväga att gifta bort sin syster Holmfrid med Sven Tveskägg för att garantera freden. Notera också att Theitmars uppgift att Sven hade förskjutit sin polska gemål (som sönerna senare hämtade hem från Polen) passar utmärkt med att Sven (ca 993-994) ”tvingades” bekräfta freden genom giftermålet med Sigrid Storråda. Det var alltså Sven och inte Erik som var skild.

Genom att korrigera namnförväxlingen i skoliet och byta tillbaka namnen, blir det hela plötsligt helt logisk och fullt begripligt. Och stämmer dessutom överens med såväl Thietmar och Adam som sagalitteraturens genealogi rörande drottning Sigrid Storråda! – Pusselbitarna faller på plats!

Sven, danskarnas landsflyktige kung, slöt ett fördrag med polackernas mycket mäktige Mieszko (kung Boleslaws far). Denne gav Sven sin dotter (Boleslaws syster) till äkta. På grund av detta förbund angrep danskarna och slaverna gemensamt svenskarna (i det ockuperade Danmark).

Sagalitteraturens färgstarka berättelser är förvisso god litteratur, men oftast ingen bra historisk källa. Stora delar av dessa berättelse om Sigrid Storråda är för övrigt lånade från (uppdiktade efter) Nestorskrönikans Olga av Kiev. Så sagornas alla mustiga personbeskrivningar av Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, bör intas med minst två kilo salt. Att hon verkligen existerat och dessutom är en av svensk historias mest fantastiska kvinnor, står dock bortom allt tvivel. Hennes pusselbitar passar nämligen alldeles utmärkt ihop med de äventyr som Toste, Erik, Olof, Sven och Estrid med flera fick vara med om. Men det är en annan historia och några ”hemligheter” får man väl spara …

Grattis på 101-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …

 

Från oss båda till er alla – GOD JUL!

Publicerat av
Svara

Så här emellan gröten och julskinkan vill vi gärna passa på att önska läsare kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo

*********

P.S. Vår digitala butik på Tradera är öppen även under helgerna. Så snart magen och strupen fått sitt, tar vi en paus för lite numismatisk spis, så det är bästa att hålla ögonen öppna för nya objekt i butiken … eller kanske rent av på FaceBook …!?

4.000 timmar senare …

Publicerat av
1

SVERIGES MYNTBOK 995-2022
Värderingspriser – Inventering – Auktionsnoteringar

4.000 timmar senare, så landade Sveriges Myntbok. – Det är inte så mycket att säga egentligen, annat än att, ja, hehe, det är mycket arbete – men nu är det gjort!

Ungefär sådär sammanfattar Roberto Delzanno själv, sin fullkomligt fantastiska och ytterst imponerande arbetsinsats med jätteprojektet Sveriges Myntbok. Att åstadkomma detta på ganska exakt ett år(!) är enastående. Stort GRATTIS och hatten av!

Att starta nya tokiga projekt är alltid lovvärt, men att dessutom lyckas ”gå i mål” på rena världsrekordtiden, är kort och gott beundransvärt. För tretton år sedan (2007) startade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) sitt projekt ”Den Svenska Mynthistorien”, som är tänkt att bli ”ett heltäckande standardverk i sex volymer”… om man någonsin kommer så långt? Bengt Hemmingsson, som håller på volymen om Stormaktstiden, har framfört att den första delen om Frihetstiden och den gustavianska perioden 1719-1818, är så undermålig att den borde göras om. Och personligen tycker jag att även andra delen om Vikingatiden ca 995-1030 redan nu efter tio år känns ganska passé. – ”Nyare forskning”, som Brita Malmer ofta brukade säga, kan förändra mycket.

Vi samlare har alltid varit i behov av handböcker för ett framgångsrikt samlande. Numismatik kan som bekant bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. Vet man inte vad som finns, vet man ju inte vad man kan/vill samla på. I Mynttidningen 3-1995 gjorde undertecknad en liten resumé kallad ”100 år av viktiga handböcker för samlare”. Där kan man följa utvecklingen från Daniel Holmbergs årtalsförteckning 1478-1892 som utkom 1894, till Hamrin & Hyllengrens Svensk Myntförteckning del 1, 1818-1988. Milstolparna bland dessa kataloger är Tingström 1963, Lagerqvist 1970 och Ahlström, Almer, Hemmingsson 1976, som alla faktiskt är ”ledande” än idag. Åtminstone tills nu.

Digitaliseringen av myntbranschen har endast pågått i omkring 20 år. ANTIKÖREN var bland de första i Sverige med att inta Internet. Lanseringen av Mynthandeln.com i oktober 1998 ersattes mer eller mindre av Myntbloggen.se i juli 2012. Under dessa dryga 20 år har samlare erbjudits såväl auktioner som artiklar – kostnadsfritt! Kort efter millenniumskiftet dök MrBid och Tradera upp. Fenomenet men internetauktioner i allmänhet och Tradera i synnerhet, har haft en oerhörd påverkan på myntsamlandet i Sverige. Det märks om inte annan när man får stencilerade listor från GNF och andra myntklubbar, som verkar ha fastnat i 1950-talet. 😉

För att återgå till SVERIGES MYNTBOK 995-2022 (uppföljaren till Sveriges Guldmynt 1512-2020 som utkom 2019), hade denna knappast kunnat produceras utan en digitaliserad myntmarknad. Roberto Delzannos sammanställning bygger i hög grad på uppgifter från databasen Coin Archives Pro som omfattar lejonparten av världens auktionsfirmors auktionsnoteringar de senaste 20 åren. Många noteringar finns dessutom redovisade i boken. Nackdelen är att perioden före millenniumskiftet samt andra försäljningskanaler tenderar att bli lite underrepresenterade.

Något som är väldigt trevligt att kunna konstatera är att Sveriges samlare, forskare, handlare, ”bollplank” – och myntfotografer(!) helhjärtat ställt upp och hjälpt till med att dra sitt strå till stacken. I en bransch som annars är full av individualister är detta samarbete en ljusglimt i tillvaron under det annars dystra året 2020. – Inget ont som inte har något gott med sig. Delzanno tillstår också att han fått en hel del hjälp från specialsamlare och forskare, ”alla är då speciellt avtackade i förordet”. – Så vad är väl ett hundratal mejl med olika frågeställningar, när det mynnar ut i något så här bra!?

För att beskriva Delzannos mäktiga bokverk SVERIGES MYNTBOK skulle man kanske kunna säga att det är som Tonkins MYNTBOKEN … – fast precis tvärt om! Här slösar man med utrymme och sidantal, istället för att försöka ”knö in så mycket som möjligt på minsta möjliga yta”. Här använder man ett rikt bildmaterial med förstoringar, förklarande texter, variantbeskrivningar och förtydligande, istället för att ”förenkla” genom förvirring och komprimering. Böckerna är dessutom inbundna! Gött att slippa lösbladssystem.

Att de svenska besittningsmynten också inkluderats är naturligtvis mycket bra. Att de placerats under respektive regent och inte under sina geografiska platser, tycker jag är ännu bättre. Och för en medaljfantast är det ju en fröjd att finna ett så pass stort urval av såväl kungliga som enskilda medaljer i Delzannos verk. Tror detta kan stimulera ett i Sverige länge bortglömt samlarområde och på så sätt göra oss här hemma i ankdammen lite mera internationella. Att medaljerna i boken skulle vara ”integrerade så som de en gång gavs ut” är väl däremot en sanning med modifikation. Faktum är att samtida och senare minnesmedaljer blandas friskt, huller om buller. Om det är detta som lett till de ibland märkliga värderingarna skall jag låta vara osagt, men relationerna mellan en museal 1500-talsmedalj och en simpel regentlängdsmedalj är märkliga.

När det gäller just värderingar, så hör man ju på ordet att detta är mer eller mindre personliga åsikter. Läsaren gör klokt i att ta detta med en nypa salt. Det förekommer allt fall där ”det råkat bli en nolla för mycket” och (mera sällan) där det fattas en nolla. 😉

Diverse petitesser som att undertyper ibland redovisas som typmynt samt att Avesta-kopekerna finns med, medan Avesta-liarderna 1654 glömts bort, får man nog bokföra på kontot ”undantagen som bekräftar regeln”. – Eller som min gamle vän Sven Ljunglöf brukade säga; – ”Den trycksak som inte innehåller fel, är inte tryckt ännu”… 😉

Sammanfattningsvis: Delzannos bokverk i två volymer är årets julklapp 2020.
Den samlare av svenska mynt och medaljer sin inte har denna i sin bokhylla bör nog fundera på om han eller hon verkligen skall fortsätta att kalla sig myntsamlare.

Värderingar och värdeutveckling

Publicerat av
2

Förra helgen upplevde vi många fantastiska? / katastrofala? (stryk det som inte önskas) prisnoteringar på auktion. Men hur kan det komma sig att ett och samma mynt samtidigt kan värderas till a) 5.000 kr alt. b) 250.000 kr, beroende på vilken mynthandlare man frågar? Att ”var och en är sig själv närmast” är väl en sak, men borde inte de som ger ut värderingsböcker (och själva kallar sig ”marknads-ledande på numismatiska kvalitetsobjekt” resp. ”professionell numismatiker och författare”) vara lite mera eniga i sina värderingar …?

Ovanstående Adolf Fredrik-dukat 1754 såldes på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995 för 36.000 kr +12,5% provision (40.500 kr). Samma mynt klubbades förra helgen på SNF/MISAB för 405.000 kr +18,75% (480.938 kr). På 25 års tid har myntet ifråga ökat i värde med fantastiska 1088%!! (nästan 12 gånger pengarna). Samtidigt har myntets kvalitet ”ökat” ifrån 1/1+-50 till ”1+/01-70)(1+-60″… eller med 30% om man så vill. (Och här är en annan som ”ökat” från 1?-20)(1-40 till ”1/1+-50” på nio månader! +67%).

Detta fick mig att plocka fram och bläddra lite i auktionskatalog 17. Av ren nyfikenhet undrar man ju om ALLA priser tolvdubblats (samtidigt som kvalitetsstandarden devalverats?) det senaste kvartsseklet, eller om detta var ett undantag?

Tja, skall man göra en mycket grov generalisering skulle man möjligen kunna hävda att många ”bättre svenska mynt” stigit med i storleksordningen 5-10 gånger på 25 år. – Men det finns också de som i princip stått stilla – eller mer än tiofaldigats. Spannet är stort. Skall man försöka sig på ytterligare en gissning (eller analys som det heter numera), är det dukater, riksdalrar och riktigt fula mynt(!) som stigit mest i pris under perioden. Vänder man på det, är det alltså dessa som för dagen är mest övervärderade. Den spontana förklaringen till detta är förmodligen att vi idag har fler köpstarka ”nybörjare” än på länge (läs: sedan 1970-talet) och att dessa nya samlare (investerare?) till stor del rekryterats från ädelmetallhandeln.

Roade mig med att lista TOPP 30! på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995.

005. Gustav Vasa. 1 Daler 1543. Ex. SM. Toppex! 01 … (20.000) 24.000:- +12,5%
041. Karl IX. 16 Mark 1606. Guld. Bucklig (1?)(1) … (12.000) 12.000:- +12,5%
042. Karl IX. 16 Mark 1610. Guld. Tilltalande. 1+ … (35.000) 46.000:- +12,5%
044. Karl IX. 5 Mark 1612. Samtida förfalskning. 1+ … (5.000) 10.500:- +12,5%
071. Gustav II Adolf. Säter. 1 Öre 1626. VVP. 01/0 … (10.000) 12.500:- +12,5%
123. Karl XI. 1 Dukat 1676. Guld. Bucklig. (1+) … (20.000) 22.000:- +12,5%
124. Karl XI. 1 Dukat 1677. Guld. Bucklig. (1+) … (12.000) 16.000:- +12,5%
127. Karl XI. 1 Dukat 1685. Guld. Kantskada. (1+) … (10.000) 17.000:- +12,5%
128. Karl XI. 1 Dukat 1695. Guld. Gripenhjelm. (01) … (75.000) 101.000:- +12,5%
153. Karl XII. 1 Dukat 1699. Guld. Tvåårstyp. 1/1+)(1+ … (12.000) 15.500:- +12,5%

155. Karl XII. 1 Dukat 1712. Guld. Lätt böjd. (01) … (8.000) 11.500:- +12,5%
156. Karl XII. 1 Dukat 1718. Guld. Obet. repor. (1+/01) … (15.000) 18.500:- +12,5%
158. Karl XII. 1 Riksdaler 1707. Peruk. Tilltalande. 1+/01 … (10.000) 12.000:- +12,5%
160. Karl XII. 1 Riksdaler 1718. Toppex! Patina! 01 … (10.000) 14.500:- +12,5%
185. Fredrik I. Guldmedalj Jernkontoret 1747 (1924). 01/0 … (10.000) 13.000:- +12,5%
186. Fredrik I. 1 Dukat 1735. Guld. Vackert ex. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
213. Adolf Fredrik. 1 Dukat 1754. Ö. Silverberget. (1/1+) … (20.000) 36.000:- +12,5%
223. Adolf Fredrik. Ljusnedal. 1 Daler SM 1753. (1+/01) … (12.000) 22.000:- +12,5%
229. Gustav III. 1 Dukat 1771. Guld. Ädelfors. 01/0 … (20.000) 27.000:- +12,5%
230. Gustav III. 1 Dukat 1772. Guld. Tunna repor. (01) … (8.000) 11.000:- +12,5%

232. Gustav III. 1 Dukat 1777. Guld. Vackert ex. 01 … (8.000) 10.000:- +12,5%
235. Gustav III. 1 Dukat 1783. Guld. Praktex! 01/0-95! … (12.000) 25.000:- +12,5%
255. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1793. Guld. Typ I. 1+/01 … (8.000) 12.000:- +12,5%
256. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1794. Guld. Typ I. 01 … (9.000) 15.000:- +12,5%
258. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1798. Guld. Typ II. 01 … (10.000) 18.500:- +12,5%
282. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1838. Guld. Vackert ex. 01 … (20.000) 22.000:- +12,5%
283. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (15.000) 22.000:- +12,5%
284. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1837. Guld. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
285. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (9.000) 14.500:- +12,5%
350. Karl XV. 1 Riksdaler RM 1862. Spegel. 01/0 … (10.000) 14.500:- +12,5%

Totalt inbringade dessa trettio penningar Kr 695.912:- inkl. 12,5% provision. Detta kan jämföras med de trettio högst betalda mynten på SNF/MISAB 35 förra helgen, som summa summarum klubbades för drygt sju gånger så mycket, eller Kr 5.103.875:- inkl. 18,75% provision. Siffror som alltså är i överensstämmelse med ”analysen ovan” (5-10 gånger pengarna på 25 år). Och även om man plockar ut ”mynt nr 10, 20 och 30” på respektive lista får man förhållandet 7:1 i jämförelsen mellan 2020 och 1995.

Naturligtvis finns det, som jag tidigare nämnde, undantag också. MISAB sålde t.ex. en Riga-taler 1645 från drottning Kristina (50.000) för 86.000:- +18,75% som så sent som 2018 såldes på SNF:s auktion 173 (15.000) för 202.000:- +10%. En liten lätt förlust på 120.000 kr på ett par år. Notera att ”Rengjord” förbytts i ”Tilltalande patina”, men det hjälpte alltså inte.

Något som skiljer sig markant mellan ANTIKÖREN 17 och SNF/MISAB 35 är utrops-priserna (minimipriser i båda fall). Jämför vi dessa båda ”Topp 30-listor” hamnade ANTIKÖRENS värderingar på 71% av slutpriserna (jämförbart med Ahlströms som hade ”minimipris = 70% av värderingen”), medan MISAB:s värderingar landar på endast 36% av resultatet!? På ”toppobjektet” (AF-dukaten överst) var MISAB:s värdering endast 18% av slutpriset!? Något man i mäklarbranschen skulle kalla ”lockpriser” och som naturligtvis kan vara ganska riskabelt för säljarna. – Men praktisk för arrangören, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt.

Att priserna kan förändras både upp och ner under 25 års tid är kanske inte så konstigt. Men att ett och samma mynts ”värde” kan stiga från 5.000 kr till 250.000 kr på en vecka(!) är ganska fantastiskt. Vilket pris är ”rätt” och vilket är ”fel”? Vem kan man lita på? Vågar man lämna in mynt till myntauktion när priserna varierar så extremt?

Tja, självfallet är ett mynt alltid värt vad någon är beredd att betala. Varken mer eller mindre. Och en säljare kan naturligtvis begära precis vilket pris som helst för ett mynt. Kanske får han sålt det. Kanske inte. Smaken är som baken och det är upp till varje köpare att fundera över hur mycket man är villig att betala. Ett litet problem i dessa tider kan möjligen vara att många av ovannämnda ”nybörjare” verkar grunda sina ”värderingar” på en mycket osäker faktor … nämligen vad andra (anonyma) budgivare tycker. Sedan kan ju var och en dra sina egna slutsatser av vad som händer när två eller flera ”köpstarka noviser” resonerar på samma sätt … 😉

Rar klipping blev plötsligt ännu rarare!

Publicerat av
Svara

Varianter, som diverse ompunsningar och textvariationer, upptäcks hela tiden. Då och då dyker det till och med upp nya undertyper, som exv. mer eller mindre avvikande krontyper. Men att en helt ny mynttyp eller ett nytt årtal kommer i dagens ljus är, om inte unikt, så väldigt ovanligt. Beträffande Sveriges första kopparmynt, Gustav II Adolfs kopparklippingar 1624-27, kan jag faktiskt endast dra mig till minnes följande ”stora upptäckare” (under 70 års tid, 1927-97):

  • År 1927 upptäcker den mycket skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren i Skövde en ny mynttyp. Nämligen det hammarpräglade(!) ettöret 1625 med kluvet G – som lite drygt 60 år senare skulle attribueras till Nyköping. (Ottosson typ 20). Detta gjorde han i samband med katalogiseringen av apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavallis samling. Jämför Bobergs Mynthandel, Stockholm. Auktionskatalog 5, 1927, nr 109.
  • På en resa till myntkabinettet i Paris (La Bibliothèque nationale de France, Le département des Monnaies, médailles et antiques – dé ni! ”Ekonomiska museet”, f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm) 1977 upptäcker mynthandlarna Bjarne Ahlström och Bengt Hemmingsson en ny typ av halvöresklipping 1624 – en halvöring av fyrk-typ, skulle man kunna säga. (Ottosson typ 2). Detta skriver man om i föreningstidskriften Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) nr 7-1977 (PDF).
  • När Strandbergs Mynthandel i Stockholm kommer ut med sin 16:a lagerlista 1979 slänger sig Sven Ljunglöf i Lerum (myntsamlare, tidningsman och senare auktionsförrättare) genast på telefonen. Han har nämligen upptäckt en ny mynttyp; en valsverkspräglad(!) halvöresklipping 1625 med årtalet 25 (istället för det normala 1625 = SM 128). Kvalitén är satt till 1+/01 och priset till 2.400 kr. Ljunglöf publicerar upptäckten i Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer nr 1-1980 och får även ett givet motiv till sitt exlibris. Ett knappt decennium senare skulle det visa sig att myntet emanerar från myntverket i Nyköping. Jämför Antikören auktionskatalog 6, 1988 och 16, 1995 (Ottosson typ 21).
  • I samband med utarbetandet av Antikören auktionskatalog 9, 1990 upptäcker undertecknad en helt ny mynttyp bland inlämnade mynt. Ett hammarpräglat(!) halvöre med helt (fyrsiffrigt) årtal 1625. Ett riktigt dåligt, hårt korroderat exemplar, men för den invigde fullt identifierbart. Antikören auktionskatalog 9, 1990, nr 330. (Ottosson typ 19). Resultatet (3.900:- +12,5%) överraskar den göteborgske samlaren som var helt ovetande om sitt mynts sällsynthet. Två år senare dyker ett andra exemplar upp – på en auktion i München 1992 – i kvalitet 01/0!! Fax-bud i sista minuten. Den pryder omslaget på Mynttidningen nr 4-1996.
  • I Mynttidningen nr 3/4-1997 presenterar Håkan Widjestrand (myntsamlare, skribent och kopparentusiast) ett hammarpräglat Nyköping-öre 1626(!) Ett tidigare okänt årtal av Appelgrens upptäckt 1927 och det enda öret 1626 som saknar ram. Det då unika exemplaret är i väldigt dåligt skick, men såväl årtalet som myntorten är odiskutabel. I juni 2011 dyker ytterligare ett exemplar upp – på Tradera! – i mycket bättre skick! Detta ligger sedan dess i undertecknads samling. Priset blev endast 8.250 kr (bud: 33.333 kr) p.g.a. att ”det saknade tillräckligt motbjudande personer”. Bland underbidders fanns bl.a. HW, PGC och RL. Efter kontakt med säljaren visade det sig att myntet var inköpt hos Gösta ”Baronen” Andersson i Göteborg i början av 1970-talet – för 675 kr!

När referensverket ”Sveriges Mynt 1521-1977”, av herrar Ahlström-Almer-Hemmingsson, utkom 1976, innehöll det 15 typer av kopparklippingar. I undertecknads katalogisering 1995 (Antikören auktionskatalog 16) har detta utökats till 25 typer! Anledningen till ”upptäckten av tio nya typer” är att man före 1988/1995 inte kunde skilja de klippingar som präglades i Säter från de som tillkommit i Nyköping. Tidigare kunde alltså endast ett fåtal mynttyper attribueras till en myntort, antingen Säter (1624, Ottosson typ 1-3) eller till Arboga (1626-27, Ottosson typ 25). Övriga (drygt 20 typer!) betecknades då som präglade i ”Säter eller Nyköping”. Sedan ett drygt kvartssekel tillbaka kan samtliga kopparklippingar inplaceras på sina respektive myntorter! Här kan du läsa med om hur detta gick till – och hur det mottogs.

Igår fick jag anledning att plocka fram min gamla kartotekslåda, som en gång i tiden var ett fantastiskt hjälpmedel i min klippingforskning. På den tiden gick jag igenom alla auktionskataloger jag kunde hitta och fick på så sätt en mäktig klippingsamling – på kartotekskort. Tyvärr har väl intresset för att forska svalnat betydligt sedan 1990-talet (det brukar dessvärre ta 50-100 år för myntsverige att ta till sig forskning), så att påstå att registret är ”up-to-date” vore allt att slira på sanningen. De senaste 20 åren har jag istället samlat bilder i datorn, eller snarare datorerna – har säkert avverkat ett dussin. Slutsatsen blir väl att det är enkelt att ”samla på sig”, men fan så svårt att hålla ordning på allt – i ”det papperslösa samhället”. Å andra sida kan vi idag enkelt producera och publicera högupplösta färgbilder, till skillnad från förr, då man hade ett jäkla jobb med att få fram grovrastrerade svart-vita bilder i skala 1:1.

Anledningen till att jag fick ta mig i kragen och uppdatera min information om den 1979 upptäckta mynttypen på Sven Ljunglöfs exlibris, är en kort artikel i SNT 6-2020 som landade i brevlådan i tisdags eftermiddag. Dan Carlberg (pollettsamlare och auktionsansvarig på myntklubben i Stockholm, Svenska Numismatiska Föreningen) skriver några rader om en upptäckt han gjort ”för någon tid sedan”. Upptäckten i sig är värdefull och borde gjorts redan i januari 2019, då Lennart Castenhag lär ha uppdaterat sin hemsida. Det är synd att Carlberg inte förmår att göra en objektiv sammanfattning av sin observation. Antipatierna tar över och den numismatiska logiken uteblir fullständigt. Med framförda argument motsäger han sig själv och framstår dessvärre som en irriterad amatör med tendenser till mindervärdeskomplex. Det är synd, för sakfrågan är både intressant och viktig.

För 25 år sedan (1995) kände jag till två exemplar av det valsverkspräglade Nyköpings-halvöret 1625 med tvåsiffrigt årtal 25. Idag känner jag nio ex. Här följer en kronologisk lista med ”slaskbilder” direkt från datorn:

1. Strandbergs Mynthandel, Stockholm. Lagerlista 16, 1979, nr 61. Beskriven som en vanlig SM 128. Klassad 1+/01. Pris 2.400 kr. Köpare: Sven Ljunglöf, Lerum.

2. Thörnströms Mynthandel, Linköping. FriMynt i Helsingborg 1990. Från en gammal samling. Medföljande maskinskriven etikett. Beskriven som en vanlig SM 128. Köpare: Ulf Ottosson, Göteborg.

3. Myntmästaren, Göteborg. Myntauktion 50, 2007, nr 46. Korrekt beskriven. Såld för 10.000 kr +12,5% provision. Köpare: Lars Ekqvist, Älvsjö. Senare utbjuden men osåld (3.000) på SNF/MISAB auktion 10, 2014, nr 786.

4. A. H. Baldwin & Sons Ltd. London, auction 57-58, 2008, nr 684. Bristfälligt beskriven. Såld i en post tillsammans med ett Säter-öre 1625 HP (Klubbat £240). Köpare: Antikören KB, Alingsås. Såld på Tradera 2019-04-30 för 49.000 kr.

2008 kände jag alltså till fyra exemplar – och jag hade ägt dem alla.

5. Internetauktionen eBay 2010-04-08. Okänd säljare. Beskriven som ”Sweden, ½ ore 1625 klippe Gustav II Adolf.” (16,40 gram). Senare publicerad på Sonesgarden.se (Castenhag) 2018-08-09 – med kommentaren: – ”Nu finns Ottossons alla 25 mynttyper med i förteckningen.”

6. Internetauktionen eBay i mars 2012. Okänd säljare. Beskriven som ”1625-1627 Sweden Kingdom 2-ore-klipp”. Köpare: eBay-alias ”rackarn1”.

7. Erik Lie, Göteborg. Bild skannad och mejlad i juli 2012. Inköpt kort dessförinnan. Ingen uppgift om proveniens. Även avbildad i SNT 6-2020, s. 140.

8. J. Pederssen Mynthandel, Helsingborg. Fotograferad av Peter Österlund och mejlad till undertecknad ”för expertutlåtande” i september 2015.

9. Lennart Castenhag, Sonesgården. Ingen uppgift om proveniens. Bilden märkt med: ”Från privat samling”. Avbildad även i SNT 6-2020, s. 139.

Notera att ALLA de gamla storsamlarna saknade detta mynt och att varken Hirsch, Ahlströms eller MISAB någonsin sålt ett dylikt.

Lika som bär! – stöpta i samma form …?
Det av Castenhag nyligen publicerade exemplaret (nr 9 i listan ovan), som tills nu undgått mitt bildinsamlande, uppvisar slående likheter med nr 2 och 7 i samma lista. Man kan utan tvekan tala om exemplarspecifika detaljer som inte hör hemma i 1600-talets valsverksprägling. ”Mynten är helt lika”, som Carlberg uttrycker det. I nästa andetag ändrar han sig dock och hävdar istället motsatsen: – ”Det framstår som uppenbart att det exemplar som Castenhag visar har utgjort förlaga för den bedrägliga gjutningen”. Nu verkar han istället hävda att två av de tre ”helt lika mynten” är skiljaktiga från det tredje. Det senast upptäckta exemplaret (helt utan proveniens) betecknar Carlberg ”av bilderna att döma som äkta”, medan det först upptäckta, från en äldre samling, med proveniens åtminstone 40-80 år tillbaka i tiden, avfärdas som en ”omedelbar” kopia – ”med avsikt att lura samlare”.

Så här beskriver Carlberg händelseförloppet: – ”För en tid sedan gjordes en inlämning till Myntauktioner i Sverige AB … Omedelbart när jag började examinera myntet fattade jag misstanke om att myntet kanske inte är äkta.”

Det är tydligt att Carlberg ”för en tid sedan” inte hade tillgång vare sig till kamera eller mobiltelefon. För då hade han ju kunnat dokumentera sin fiktiva och ”omedelbara examination” av exemplar nr 2. Långt senare får han i juni 2020 kika på exemplar nr 7 (Ex. Erik Lie 2012) och då är mobilen med. Carlberg upptäcker då (alternativt får sig förevisat?) likheterna med det exemplar (nr 9 i listan) som Castenhag nyligen publicerat.

Hårt korroderade (plåt)mynt i dåligt skick är de som är allra svårast att skilja från dito avgjutningar. Speciellt i det fall de senare är efterbehandlade (slipade, trumlade och patinerade). En tumregel är att djup korrosion ”äter” sig ner i metallen och bildar urgröpningar/porigheter, medan avgjutningar istället uppvisar en knottrig yta – ibland även i kombination med spår av luftbubblor, som bildat små gropar i gjutningen. Nedanstående fotomontage illustrerar detta. Klumpigt gjutna kopior med knottrig yta och enstaka luftbubblor. Alla stöpta i samma form. Det förstorade exemplaret t.v. såldes som äkta av Carlbergs MISAB på auktion 16, nr 694, så sent som i september 2015.

Om han får säga det själv, är Carlberg en hejare på att avslöja falska mynt genom ”omedelbar examination”. – Imponerande! – Men är det trovärdigt? Nej, inte speciellt. Med tanke på det stora antal gjutna medaljkopior som numera under bedrägliga formuleringar saluförs på SNF/MISAB:s IT-auktioner, är Carlbergs höga svansföring allt annat än trovärdig. Har skrivit om detta upprepade gånger både här på Myntbloggen och FaceBook, men SNF skiter högaktningsfullt i sin egen policy!? – Dubbelstandard och hyckleri på hög nivå. Eller? Kan det vara så prekärt att man helt enkelt inte KAN avslöja gjutna kopior? Den gjutna ”Säter-fyrken 1624” ovan är känd sedan länge, men detta var inte den enda gjutna kopian på MISAB 16. På samma auktion såldes även en minst lika dålig gjuten kopia av en Malmö-klipping (18 penningar) U.år (1518-23). Köparen verkar märkligt nog varit Carlbergs upphöjde kamrat, ”den framstående kopparsmyntkännaren Lennart Castenhag”. Lyckligt ovetande.

Bilden ovan visar ett litet urval av undertecknads falskmyntsamling. Samtliga utom fyra är gjutna kopior (tre präglade, en galvano). En del är gjorda efter ett äkta original, andra efter avbildningar i litteraturen. Den senare kategorin är oftast lättare att avslöja, då stilen allt som oftast avviket högst väsentligt. Ändå slipper det då och då igenom riktigt usla förfalskningar även hos landets ”dominerande auktionister”. Kanske hade man vid författandet till Ahlström auktion 71, 2004, lyckats förlägga Mynthandlarföreningens falskmyntpärm? På nedanstående bild finns överst ”en kompis” till Ahlströms 1627:a; en halvöring utan årtal, med ram och rättvänd valör (original existerar ej), såld som äkta på SNF-auktion på 1990-talet. Ännu en dålig kopia i samma naiva stil är känd – nämligen halvöret 1626 med valören 2/1 (se bild 3).

När Carlberg, i sin iver att förminska sin Nemesis, skriver att de 2-3 tvivelaktiga exemplaren av den ”rara klippingen” är framställda ”med avsikt att lura samlare”, glömmer han bort en sak. – Mynttypen var helt okänd fram till slutet av 1979. Ingen visste att den fanns. Ingen visste att den emanerade från Nyköpings myntverk. Och ingen visste hur sällsynt den var. – Så varför då förfalska den ”med avsikt att lura samlare”? Carlberg förutsätter alltså att kopiorna är gjorda EFTER att typen blev känd och eftertraktad bland samlare. Men i så fall måste det ju vara de provenienslösa exemplaren, nr 7 (2012) och 9 (2019), som är falska? Eventuellt (men alls inte säkert) med nr 2 som förlaga? Carlberg resonerar återigen emot sig själv. Undertecknad anser att man bör betrakta alla tre som misstänkta kopior tills dess man analyserat material och ev. provenienser mera noggrant. Att Carlbergs framlagda ”tillkomsthistoria” inte håller måttet är emellertid fullt klarlagt.

En mera troligt förklaring till denna ”poriga trios” tillkomst, kan nog i princip ”alla som har åtminstone lite erfarenhet av våra äldsta kopparmynt” lista ut. Det är nämligen väl bekant att innan herrar Ljunglöf (1980) och Ottosson (1988/1995) förde forskningen framåt genom att publicera typ och myntort för ”det i Nyköping valsverkspräglade halvöret 1625 med förkortat årtal” (Ottosson typ 21), kunde man varken skilja på tillverkningsmetoderna eller myntorterna för 1625 års halvöresklipping. Det är alltså full möjligt att det någonstans funnits ett (felbestämt) valsverkspräglat original som en gång i tiden helt enkelt tagits för ett vanligt hammarpräglat Säter-halvöre 1625 (Ottosson typ 3). Då får vi istället ett scenario med en betydligt äldre kopia av de kategorier som vanligen tillverkades, för sisådär en 100-150 år sedan, åt skolor och läroverk (för att användas i undervisningen) eller museer och andra samlare (för utställningar eller för att fylla luckor i samlingar). Det hårda slitaget är kanske rent av naturligt och inte konstgjort?

Summan av kardemumman är hur som helst att vi från och med nu får betrakta denna rara mynttyp som känd i sex exemplar (istället för nio). – Ett mycket vackert exemplar, ett fullgott exemplar samt fyra riktiga fulingar.

Ulf Ottosson