RÄTT eller FEL …?

Varianter, avvikelser, variationer, diverse defekter, fel- och tillfällighetspräglingar etc. verkar intressera allt fler myntsamlare. Är du road av detta kan jag rekommendera Roland Falkenssons ”Typsamlingssidan”. En tankeväckande sida som ständigt brottas med avgränsningsproblematiken runt mynttyper, undertyper, varianter och variationer.

På sidan om Oskar I:s tredjedels-skillingar i bancoräkning (1/3 Skilling Banco 1844-1855) blev jag t.ex. uppmärksammad på en variant (kallad ”Typ 1G”) med streck istället för prickar över bokstaven Ä i RÄTT (1851), ”som hittades på MISAB 6”. Har inte ”orkat” intressera mig så mycket för textvarianter och bokstavsvariationer av knappologityp, men visst är det roligt när man hittar något nytt.

Och självfallet måste man ju då undersöka sina egna mynt och se om man kan hitta något spännande i lådorna?  – Ja visst!  Den första 1851:an jag ”luppade” hade detta ”streck” … och även den andra … och den tredje … men på den fjärde såg det mera ut som två sammansmälta punkter. Och när man tittar lite närmare så ser man att även de andra är två tätt placerade punkter där mellanrummet är skadat. Samma ”variant” finns för övrigt också på 1848 – och även där ser det ut som ett streck med rundade ändar. Det råder knappast någon tvekan om att det rör sig om en stampskada. Det är alltså INTE frågan om en mynttyp. Naturligtvis inte! Och det är heller ingen variant – utan en variation – en stampklump, helt enkelt.

Att räkna med pengar

Idag använder många miniräknare, men hur bar man sig åt exempelvis på 1500-talet? Kunde man addera, subtrahera, multiplicera och dividera stora tal även då?
– Ja visst kunde man det! Man hade ju räknepenningar och abacus / abakus d.v.s. ett räknebräde – föregångaren till kulramen och räknesnurror typ Original-Odhner).

En räknepenning är varken ett mynt eller en medalj och anger inte något visst värde som t.ex. en pollett. Den är endast en präglad myntliknande metallbit och ett tekniskt hjälpmedel vid s.k. ”räkning på linje”.

Så skriver Gunnar Holst i inledningen av sin skrift: Räknepenningar – Ursprung, användning, utförande, Numismatiska Litteratur-sällskapet i Göteborg 1975. I denna trevliga lilla publikation får vi bl.a. lära oss hur man med hjälp av räknepenningar och bräde kunde utföra ganska komplicerade matematiska uträkningar – exv. vid affärstransaktioner. Bilden ovan visar en anonym räknepenning (s.k. skolräknepenning) tillskriven Hans Krauwinckel d.ä. (mästare 1562, död 1586) präglad i s.k. fickvalsverk i Nürnberg i Tyskland. Till höger en illustration (träsnitt) från boken Jacob Köbel’s Arithmetic, tryckt i Augsburg 1514.

Vid utgrävningarna i och kring Gräfsnäs slottsruin på 1930-talet hittade man bl.a. en räknepenning som numismatikern och musei-mannen Nils Ludvig Rasmusson (1904-1973) beskrev så här:
”Räknepeng av brons. Från Nürnberg. På ena sidan präglingen: Pallas, Iuno, Venus. På andra sidan: Pax et Foel Temp. Årtal 1589. N:r 876 i fyndförteckningen. Pengen hittad i ruta d 8. Den låg på stenkanten, strax söder om norra ekonomibyggnadens södra grundmur. Pengen låg 56 cm under nollpunkten”.

Myntfynden från Gräfsnäs finns dels magasinerade på Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och dels på Vänersborgs Museum. Dessvärre har man lyckats slarva bort nämnda räknepenning, så det enda som finns kvar är Rasmussons anteckningar. Men eftersom jag tyckte att vi borde ha en dylik att visa upp här i Gräfsnäs, sökte jag ”med ljus och lyckta” i drygt ett års tid efter denna lilla slant … som jag till slut lyckades hitta och förvärva i Frankrike!  – Internet är fantastiskt!  ;o)

De tre gracerna på penningen är hämtade från den romerska mytologin; VENUS, som vid fötterna har en lite Amor med pilbåge, MINERVA (Pallas Athena) avbildas med spjut och sköld, medan JUNO framhävs med påfågel och gökspira. Frånsidans(?) omskrift lyder PAX ET FOEL[ICITAS] TEMP[ORUM], samt årtalet med romerska siffror MDLXXXIX = 1589 … vilket så vitt jag förstår betyder något i stil med: Fredens och lyckans tid”. Motivet är ett handslag framför en caduceus (Kaducé, Merkurisstav – symbol för fred och handel) mellan två ymnighetshorn.

Räknepenningen med de tre gudinnorna är präglad av Hans Krauwinckel d.y. i s.k. fickvalsverk i Nürnberg 1589. Han var brorson till den äldre Hans Krauwinckel och blev mästare efter dennes död 1586. ”Hans II” var en av de mest produktiva tillverkarna av räknepenningar i Nürnberg och hade filialer både i Paris och Amsterdam. Just denna räknepeng kan faktiskt var tillverkad för den franska marknaden. Fransk litteratur listar den under Lorraine (Lothringen i nordöstra Frankrike på gränsen till Tyskland).

Det vore kul att forska vidare, dels för att bättre förstå symboliken och sammanhanget och dels för att försöka klura ut hur en dylik hamnat vid Gräfsnäs slott? Kan månne ”Grev Ebba” (Ebba Månsdotter Lilliehöök af Kolbäck) eller någon av sönerna Axel Stensson, Leijonhufvud (1554-1619) eller Mauritz Stensson, Leijonhufvud (1559-1607) varit inblandad? Alla hade de kontakter i norra Tyskland.  – Eller är det kanske någon långväga handelsman som råkat tappa bort sin ”jeton” eller ”rechenpfennig”…?

Medaljprägling i Alingsås!?

Igår, lagom till trekaffet, kom den mycket efterlängtade småskriften från Göteborgs Numismatiska Förening om myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn (Podolijn) … som lär ha utkommit i februari. ;o)  Författaren heter Bo Gustavsson och har tidigare bl.a. skrivit om Pehr Dubb i samma småskriftserie. Har ännu så länge endast ögnat igenom den, men jag skall definitivt studera den närmare framöver. Mycket intressant läsning! – Speciellt för mig då den lilla staden Alingsås figurerar i sammanhanget.

Ibland tar det numismatiska intresset med en på vägar man kanske inte tänkt sig. Som framgått av tidigare blogginlägg är jag även road av ”vikt & mått” och har därför samlat på mig lite varierande krönta tingestar även inom detta område. I november förra året tipsade jag en likasinnad internetbekantskap, Lennart Castenhag i Dalarna, om den utmärkta boken ”Svensk mått-, mål- och vikthistoria 1605-1889” av herrar Bruzelli och Carlestam. Häromdagen fick jag e-post från Lennart som informerade om att han skrivit ännu en intressant uppsats på sin hemsida – denna gång om insatsvikter (skålvikter). Under sin forskningar hade Lennart stött på en liten notis i nämnda bok (s. 33-34):

”Förutom Stockholms- och Eskilstunatillverkade insatsvikter, finns bara en känd av annan tillverkning. Det är en 2 skålpunds vikt, som finns på Skaraborgs länsmuseum. Den är gjord av Petter Wirgman (1745-88). Locket är märkt PWM i en kontursköld med en fortunafigur, samt METALLFAB I ALINGSÅS”.

Lennart undrade om jag kände till denne Wirgman i Alingsås – vilket jag inte gjorde. Två dagar senare dyker (inte en dag för tidigt) GNF:s småskrift upp. Och vad är det första jag läser där? – ”Tillverkning i Alingsås?” … ”Metallfabriken förestogs av Peter Wirgman, som tidigare var guldsmed i Göteborg”.  – It’s a small world.  ;o)

Så nu har jag fått lära mig att det vid Stampens Kvarn i Alingsås en gång i tiden fanns en – ganska så avancerad! – metallfabrik. År 1746 besökte Carl von Linné (1707-1778) densamma och imponerades då av tvenne maskiner konstruerade av Christoffer Polhem (1661-1751). Nu var ju inte teknik och mekanik riktigt Linnés område, så exakt vad det var för maskiner är väl idag lite osäkert. Petter Wirgman (1707-1787) var son till den mycket skicklige guldsmeden Abraham Wirgman i Göteborg (mästare 1709, avled 1761). Petter blev guldsmedsmästare 1733 men avslutade denna karriär 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås – som sedan anlades 1746. För övrigt har alingsåsprofilen Per Henrik Rosenström (mormor Märtas favorit ;o)) skrivit en del om detta som jag skall utforska närmare i framtiden.

De två medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) som är kända, bär samma signatur (IB) som den lika primitivt och hantverksmässigt graverade medaljen över August Alströmer (1735-1773), som beställts och bekostats av Podolyn. Jämför man hantverket med skickliga samtida medaljkonstnärer som Carl Enhörning och Gustaf Ljungberger är de kort och gott en katastrof. ”Vidunderligt fula”, lär någon ha sagt en gång för länge sedan. Och kanske, kanske har detta sin förklaring i att ”konstnären” egentligen inte alls var konstnär – utan smed!? Bland Wirgmans metallarbetare förekommer nämligen ett namn som passar in på initialerna IB – nämligen (lås)smeden Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed 1755 och verksam vid metallfabriken i Alingsås fram till sin död 1788.

Bo Gustavssons senaste skrift är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Kommer med all sannolikhet att återkomma till detta ämne. Har bl.a. en ganska intressant ”förfalskning” som jag tycker har stora likheter med ”smedens medaljer”. ;o)

Mitt intresse är väckt! … fortsättning följer …

Falskt Kristina-öre 1649

Att det finns gott om falska mynt på Tradera har väl fler och fler börjat inse. Tradera skyller på okunskap och låter det hela fortgå medan provisionerna fortsätter att tickar in. Under tio år på Tradera har jag säkert sett långt över 100 gånger fler falska plåtmynt än jag gjort under 30 år bakom disken i den traditionella mynthandeln. Glömmer aldrig när Gösta ”Baronen” Andersson ”skickade iväg” en falsk plåt (som en kund försökte sälja på honom) längs golvet i sin jättebutik på Västra Hamngatan i Göteborg.  – ”Du kan ta den med dig när du går”, sade han lugn, medan plåten slog i dörren med ett brak!  ;o)

Att göra långa listor över falska mynt på Tradera skulle väl i och för sig vara lovvärt, men just idag blir det i alla fall inte någon sådan. Däremot tänkte jag uppmärksamma en svensk förfalskning på amerikanska eBay! Där har man nu, till skillnad från Tradera, förbjudit förfalskningar och myntkopior. Sedan är det bara frågan om hur detta efterlevs och följs upp? Intentionen är dock bra! Med den korta beskrivningen ”SWEDEN 1649 1 ORE ABOUT UNCIRCULATED RARE THIS NICE” saluförs just nu en välkänd kopia av drottning Kristinas Avesta-öre 1649. Detta är en förfalskning som dök upp under 1970-talet, när myntsamlandet (bl.a. p.g.a. inflationen) fullkomligt exploderade. Alla skulle samla mynt! Ett gylle tillfälle för falskmyntare alltså. Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Säter-öre 1639, Nyköpings-fyrk 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrk 1627, 2 Öre KM 1662, Säter-öre 1625 med ”spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 med ram … och förmodligen också Vadstena-klipping-arna 4 och 8 mark ”blodsklipping” 1568. Gemensamt för alla dessa är att de är maskin-präglade med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Då de fem förstnämnda mynten i original är valsverkspräglade – är dessa extra lätta att avslöja … för alla de som vet hur dylika skall se ut. Och studerar man detaljerna lite närmare ser man ganska snart att ”stilkänslan” helt saknas.

Även 1644 års stora Kristina-ören av koppar har förfalskats. En av dessa är kanske lite bortglömd – men ändå så pass känd att den fått ett eget namn! – den s.k. ”Forslundaren”. En gjuten kopia av det sällsynta och eftertraktade Avesta-öret 1644 med arabisk 4:a (årtalet M DC XL4 istället för M DC XLIV). Vår störste special-samlare av dessa mynt, Sten Törngren, beskriver denna kopia så här i sin variant-förteckning från 1991:  – ”På 1960-talet lät sålunde handlanden Forslund i Lund tillverka kopior i Köpenhamn av den s.k. arabiska fyran”.

Jag råkar ha ett exemplar av denna ”Forslundare” i min (nu ganska omfattande) falskmyntsamling. Och den ligger i en gammal papperspåse med påskriften ”Avgjutning”. Kanske är påsen original och kanske såldes dessa kopior under rätt varudeklaration till samlare som saknade varianten? Så har nämligen skett både en och två gånger – t.o.m. av museibutiker! Problemet med detta (omärkta kopior) är dock att de alltid, förr eller senare, dyker upp igen och då är kanske inte varesig säljarens beskrivning eller köparens fackkunskaper på toppnivå. Många är de som blivit lurade av till synes harmlösa myntkopior genom åren. Även experter på stora internation-ella auktionshus har blivit lurade.  – Ja t.o.m. de som påstår sig ha ”hög kompetens till sitt förfogande” och ”bedriver Sveriges äldsta auktionsverksamhet för mynt”.  ;o)

Ja, det var det 60:e blogginlägget … och den 178:e myntbilden … det tar sig!

Barbariska romare

Idag för 1926 år sedan (år 86 e.Kr.) föddes det en liten gosse i staden Lanivium (Lanuvio) ca 3 mil sydost om Rom. Eftervärlden känner honom bäst som Antoninus Pius, romersk kejsare 138-161 e.Kr. Han växte upp på släktgodset Lorium, 2 mil väster om Rom, där han fick sin initiala utbildning. Hans far dog ung och sin uppforstran fick han istället av sin farfar och morfar – vilka han senare ärvde och blev då en av Roms rikaste män.

Antoninus Pius beskrivs som lugn, plikttrogen och ordningsam, men utan några större ambitioner. Som 51-åring adopterades han år 137 e.Kr. av kejsar Hadrianus (117-138 e.Kr.) – kanske som en tänkt ”mellan-akt” inför Hadrianus unge släktings, Marcus Aurelius (161-180 e.Kr.), trotillträde? Det där med adoptionen var för övrigt en komplicerad histo-ria, för samtidigt som Hadrianus adopterade Antoninus Pius, så krävde han att Pius i sin tur adop-terade nämnde Marcus Aurelius samt unge Lucius Verus (161-169 e.Kr.). Antoninus Pius blev emellertid långvarigare än väntat på tronen – hela 24 år faktiskt!  Men han genomförde inga större omvälvningar under sin tid som kejsare, utan bevarade det han fått från sina föregångare – d.v.s. det romerska riket när det var som störst. Ni som inte samlar romerska mynt, men sett filmen Gladiator med Russell Crowe, känner säkert igen en del av ovanstående namn.

Som framgått av tidigare blogginlägg har jag en liten förkärlek för charmigt barbariska, illitterata, antika prägligar av allehanda slag. Imitationer (eller samtida förfalskningar) av ”riktiga mynt”, men som likväl cirkulerat som mynt. På den översta bilden ser vi två silver-denarer slagna i Rom 148/149 resp. 152/153 e.Kr.             – Men hur kan man veta det? Är det inte väldigt svårt det där med rom-erska mynt?  – Nja, visst är ämnet stort – men att komma igång är ganska enkelt. På det översta myntet (på översta bilden) läser vi: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XII – COS IIII  = Antoninus Augusto Pius Patri Patriae Tribunica Potestate XII – Consuli IIII . . . eller på svenska: Kejsar Antoninus Pius, landsfader, innehavare av regeringsmakten i 12 år – Konsul för 4:e gången. Själva dateringen ligger alltså (i detta fall) i ”TRP XII” som motsvarar år 148-149 e.Kr.

På nästa mynt står det: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XVII – COS IIII … som då är präglat år …?  … (fem år senare).

När jag kikade bland mina Antoninus Pius-denarer fann jag också en barbariserad dito i samlingen (myntet överst på bild 2). Döm om min förvåning när jag genom ett snabbt googlande hittade en ”likadan” bland de barbariska mynten på  Coinproject.com!    Och när jag tittar närmare upptäcker jag att det endast är åtsida som är stampidentisk. Frånsidorna har båda COS IIII, men olika gudinnor; AEQUITAS standing left holding scales and cornucopia . . . ANNONA standing left holding heads of grain. Motiven är alltså desamma som på översta bilden. Original – och imitationer m.a.o.

Och det är så här forskarna jobbar när de ”bygger” stampkedjor. De söker efter mynt som är stamp-identiska på en sida men olika på den andra. På detta sätt kan de ”lägga pussel” och se vilka mynt som hänger ihop. Vanligtvis place-rade man myntets porträttsida som understamp (därför att under-stampen generellt höll 2-3 längre än överstampen) och frånsidan som överstamp. Den här kopplingen mellan EN åtsida och TVÅ frånsidor kan alltså sägas vara i högsta grad typisk! Något som man då rakt inte kan säga om lejonparten av ”Sveriges första mynt”. Dessa stampkedjor saknar all produktionsteknisk logik och ser mera ut som jättelika statbon än stampkedjor. ;o) Någon seriös teori till varför det se ut som det gör, har ännu inte kunnat presenteras.

Riksdaler – Riksdaler Specie

Idag läser jag på Roland Falkenssons blogg om ”Troyska ass utan randskrift”, d.v.s om det ”provmynt om 1 Riksdaler 1829 med slät rand” som ingick i Julius Haganders samling och som auktioneras i Osnabrück av firmorna Künker & Nordlind den 30 oktober 2012. Falkensson konstaterar kort och gott:  – ”Vi var några som satt och diskuterade myntet på kvällen efter visningen, och det slutade med att vi var överens om att det sannolikt är en efterprägling”.  – Är det så enkelt? – Har han rätt? – eller är han för kategorisk?

Enligt 1830 års myntförordning skulle 1 Riksdaler Specie väga 34,00 gram och inne-hålla 750/1000 silver, vilket ger en finvikt på 25,50 gram. Dessförinnan hade (ända sedan myntordningen 1664) gällt att 1 Riksdaler vägt 29,25 gram och haft en halt på 878/1000 silver, som betyder en finvikt på 25,70 gram.

Varken Künker eller Falkensson verkar ha reflekterat över att nämnda ”provmynt / variant / efterprägling”, eller vad man nu vill kalla det, faktiskt utger sig för att vara 1 Riksdaler 1829 – men väger som 1 Riksdaler Specie av 1830 års myntordning. Den skall med andra ord, under inga omständig-heter, ha randskriften: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, d.v.s 25,70 gram finsilver. Att den nu saknar randskrift och är slagen med ”gamla” (1829 års) stampar efter 1830 års viktstandard (som egentligen skall ha randskriften: ”75/100 DELAR FINSILVER”), antyder att det faktiskt KAN vara frågan om ett provmynt? – Kanske ville man 1830 testa nyskrodade myntämnen (tjockare och med 75% silver) och använde då förra årets stampar – trots frånsidans felaktig valörangivelse? Om det var ett prov skulle de ju ändå inte komma ut. Är det förresten någon som kollat upp halten/densiteten?

Praxis är att myntstampar skall förstöras efter ”utfört uppdrag”. Självfallet förekommer ”undantagen som bekräftar regeln”, t.ex. 1 Riksdaler 1820 med Karl XIII:s åtsida. Men med medaljstampar kan det många gånger förhålla sig annorlunda. Dessa kan ibland arkiveras iställer för att makuleras. Och det är i detta ”gränsland” mellan mynt och medaljer, som exv. kastmynt, minnesmynt eller vissa typer av provmynt/försöks-präglingar kan komma att hamna. Ibland kanske inte ens myntverkspersonalen var säker på alla produkters rätta benämning? Därför har många stampar till ”gränsfall”, såsom kastmynt, provmynt & ”jubelriksdalrarna” 1721 (Hedlinger) och 1821 (Grandell) arkiverats som medaljstampar istället för att ha makulerats som myntstampar.

I Svensk Myntförteckning (SMF) av Christian Hamrin och Jan L. Hyllen-gren 1988, s. 32, anges felaktigt vikten 34,0 gram för de s.k. ”Troyska Ass-riksdalrarna” 1827 och 1829. Rätt vikt skall alltså vara 29,25 gram. Både Hamrin/Hyllengren och Falkensson placerar den ringslagna ”1 Riksdaler 1822” (Hagander auk 2, nr 5179, vikt 29,15 gram, slät rand – f.ö. ingen ”Specie” som ibland anges) bland prov-mynten, medan de beträffande dubbeldukaten 1830 har lite olika uppfattningar om denna skall betraktas som provmynt eller inte. Falkensson poängterar att ”endast en handfull ex. kan ha präglats” och placerar den (därför?) bland provmynten.

Överlag tycker jag Falkenssons ifrågasättande är bra. Det är bara genom fram-kastande av olika hypoteser och bearbetning av demsamma som den numismatiska forskningen kan gå framåt. Alldeles för många håller igen och vågar inte ”bolla sina idéer”.  – Det kan man inte anklaga Falkensson för.

R.F.  – ”Efterpräglingar är besvärliga tingestar som oftast präglats av den enda anledningen att fylla luckor i olika samlingar. Trots att det är orginalstamparna som använts så är det ju ändå inte riktigt äkta. Det finns för all del olika graderingar av dem, en del helt harmlösa medan andra som, för en nogräknad samlare, inte är mer än marginellt bättre än en kinakopia. Problemet är ju i slutändan att samlare kan luras att betala stora pengar för något dom tror är orginellt och värdefullt, och sedan visar det sig att det är något som är tillverkat i efterhand för att fungera som luckfyllare”.

Den helt onödiga jämförelsen med Kinakopior!?? (en väsensskild företeelse!) tar kanske ner helhetsintrycket ett par pinnhål – men det kan man ju ta som en parentes, om man vill. Avslutningsvis vill jag bara nämna att myntmästaren Christoffer Borg (1779-1837), verksam vid Myntverket i Stockholm 1821–1837, faktiskt också var en stor myntsamlare! Och läser man i Bokauktionskammarens katalog öven hans efterlämnade samling, Stockholm 1839, kan man nog ana att han kanske ”fick med sig hem ett och annat från Myntverket” . . .  intressant läsning!  ;o)

Belli eller Karlsteen?

Apropå Tradera och vilka oväntade skatter som där kan dyka upp – bland allt loppisskräp ;o) … inköpte jag för ett par-tre år sedan en liten oansenlig medalj i förgylld brons, som dessutom är perforerad. Upptäckte den alldeles av en slump och kunde några minuter senare ”snajpa” (sista-minuten-bjuda) hem den för en hundring eller så? – Man kommer ihåg klenoderna – men inte priset.  ;o) Anledningen till att jag blev intresserad av denna lilla jetong var helt enkelt att jag kände igen den från Stig Stenströms lysande bok om mynt- och medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718). Kan varmt rekomenderas – speciellt till myntsamlarna!

När jag sedan plockade fram Stenström (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1945) … så mycket riktigt, där fanns den!  – Och där kunde man läsa:

Bildframställningen är hämtad ur den Trojanska hjältesagan och visar Odysseus, när han ställde sig vansinnig för att undandraga sig striden mot Troja. Odysseus spände härvid en oxe och en åsna för plogen och sådde salt i fårorna, men Palamedes, som sänts för att hämta honom, lade den nyfödde Telemachos framför plogen, varvid fadern vek åt sidan, dymedelst röjande, att han hade sitt fulla förstånd.

Undersöker man saken lite närmare finner man att denna lilla medalj egentligen är en hybrid mellan två olika medaljer (inte renässanskopior av antika mynt, som det står i NNÅ 1945). Båda dessa original är utförda av den mycket berömde italienske ädelstensgravören och medaljkonst-nären Valerio Belli (c. 1468-1546). Den första över Kimon Athenaios (åtsidan = Attwood 353a) och den andra över Palamedes (frånsidan = Attwood 342a). Men hybriden är mig veterligen inte känd för experterna på italienska renässans-medaljer. Dessutom är den präglad (med delvis brustna stampar), vilket inte verkar vara fallet med andra medaljer av Valerio Belli. Flera omständigheter talar för att Stenström nog har rätt i sin teori att det rör sig om ett gesällprov utfört av Arvid Karlsteen på 1670-talet.

Denna underliga hybrid förekommer nämligen i en förteckning från 1688 där det även listas sjutton andra medaljer – samtliga utförda av Karlsteen. Dessutom skall de båda omnämnda gjutna Belli-medaljerna sedan länge ingått i den nationella samlingen på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Stenström skriver också: ”Stamparna, vilka äro spruckna, förvaras på Myntverket”. Nu är det väldigt grovt raster i bilderna från NNÅ 1945, men med lite välvilja kan man skönja stampsprickor även på det vackra exemplar som där avbildas. Detta har emellertid inte gått att få bekräftat från KMK.

Finns det någon i läsekretsen som vet mer är ni hjärtligen välkomna att kommentera!

Ernst Nordin & kronan

Skulptören, medalj- och myntgravören Ernst Nordin (född 1934) har varit en flitig gäst i media den senaste tiden. Först fick han sin enkronasdesign från 2001 förvanskad av en ”amatörkonstnär/provokatör/falskmyntare” och häromdagen släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten 2015/2016 – formgivna av Ernst Nordin. Så vad kan passa bättre än att ge ett litet smakprov också på hans medaljkonst.

Ernst Nordin kom enligt egen utsago i kontakt med medaljkonsten genom sin lärare vid Konsthögskolan, Arne Jones (1914-1976). – Och det kan man nästan ana i Nordins första (och mest avskalade/abstrakta) medal; den över Norrköpings Museum 1966. Genombrottet kom ett decennium senare då Nordin var en av de konstnärer som medverkade i en stora regentlängdsserien som utgavs 1976. Serien omfattar Sveriges regenter från Erik Segersäll till Carl XVI Gustaf, där Nordin anförtroddes Sten Sture d.ä. till Kristian Tyrann.

Min personliga Nordin-favorit är tveklöst den stora härliga gjutna och vackert grön-patinerade medaljen över modern svensk numismatiks nestor, förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvist – utförd (i 37 exemplar!) till 60-årsdagen 1989. Ett av ytterligt få lyckade en face-porträtt! Men högt på listan placerar sig också de vackra kvinnoporträtten över Inga Tidblad (1977) och Karin Boye (1979). Få medaljkonstnärer har väl gjort så många ”numismatiska medaljer” som Ernst Nordin. Förutom Lars O. Lagerqvist har exv. Bror Emil Hildebrand (1985), mynthandlarna T. G. Appelgren (1986) och N. F. Boberg (1988), Rosa Nordström (1988), H. F. Antell (1990), Elias Brenner (1991), Leo Holmgren (1992), Henryk Bukowski (1994) samt min namne och kollega i Stockholm, Ulf Nordlind (2000) avporträtterats på medaljer av Nordin.

Som myntgravör är Ernst Nordin nog mest känd för enkronan (och tian) som lanserades 2001, men han har även gjort en rad minnesmynt – från Vasa 1990 till bröllopsmynten 2010. Den sistnämnda ”ingen direkt höjdare” … om jag får tycka till.

Eftersom nu en annan enkronors-designer lyckades smyga sig in på dagens numismatiska foto, får vi ta och orda lite om Lars Englund (född 1933) också. Han är nämligen upphovsmannen bakom ett av de mest omdiskuterade svenska mynten – 1976 års enkrona, präglad t.o.m. år 2000.

Personligen tycker jag faktiskt att den vinner i längden, men det vore väl synd att påstå att jag tyckte så när den kom ut. På den tiden tyckte många väldigt mycket. Bland annat tyckte sig någon se Palmes näsa i myntets skuggbildningar. För ett antal år sedan lyckades jag, på Tradera av alla ställen, förvärva en gipsmodell (arbetsmodell) av nämnda enkrona, utförd av Lars Englund 1976. Säljaren hade enligt uppgift fått den i gåva av ”mästargravören söder om Stockholm, då hans verkstad lades ned”. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm).

Till sist vill jag varmt rekommendera den trevliga lilla skrift (se översta bilden ovan) om Ernst Nordin som KMK gav ut 2003. Författare är Marie-Astrid Voisin, Ulf Nordlind och Lars O. Lagerkvist (med förord av Ian Wiséhn). Trevligt, lärorikt och med en katalog över de dittills utkomna medaljerna och mynten.

1 Krona = 2 Öre Järn

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

Samlande myntherrar

Igår bloggade jag om världens dyraste mynt – Kung Farouks Double Eagle från 1933. Proveniens är ett lite finare ord för uppgift om tidigare ägare, och detta är något som fler och fler mynt-samlare uppskattar. Att ens mynt en gång i tiden ägts av någon kändis höjer naturligtvis affektionsvärdet, men faktiskt även det ekonomiska värdet. Någon 20-dollar 1933 har jag dessvärre inte i samlingen – men väl ett annat mynt som ägts av Kung Farouk av Egypten! – Ett svenskt till på köpet! – Och av ”den folkliga sorten”. ;o)

Tvåöringen (klippingen) på bilderna här intill är präglad 1627 med vals-verksteknik i Säter i Dalarna under Gustav II Adolf. Det är ett av de bäst bevarade av denna typ och har dessutom ägts av mannen på myntet bredvid. Farouk I regerade 1936-1952 och 20 Piastern på bilderna är slagen 1937 (AH 1256). Klippingen köptes på auktion i Kairo 1954 av mynthandlaren John Pedersen från Borås. Senare kom den att hamna hos samlare som Algård, Schmitz och Serrestam. I min samling landade den för ca 20 år sedan genom byte med en annan tvåöring. 2-2.  ;o)

Det finns många kändisar som samlar mynt. Här är några internationella sådana: Wayne Gretzky, Nicole Kidman, Paul McCartney, Dennis Rodman, Nicholas Cage, Bill Cosby, James Earl Jones, John Larroquette och Penny Marshall. Men från början var myntsamlande en hobby för några få – ”The Hobby of Kings”. Nedan en liten lista (på inga sätt komplett) över ”Samlande myntherrar”.  – Kanske ett trevligt samlarområde?

  • Kejsar Augustus, Rom (63 f.Kr. – 14 e.Kr.)
  • Påven Bonifatius VIII (1235-1303)
  • Kejsar Ferdinand I av Tysk-romerska riket (1503-1564)
  • Kurfursten Joakim II av Brandenburg (1505-1571)
  • Kung Johan III av Sverige (1537-1592)
  • Kung Henrik IV av Frankrike (1553-1610)
  • Kung Gustav II Adolf av Sverige (1594-1632)
  • Drottning Kristina av Sverige (1626-1689)
  • Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715)
  • Kung Karl XI av Sverige (1655-1697)
  • Drottning Lovisa Ulrika (1720-1872)
  • President Thomas Jefferson, USA (1743-1826)
  • President John Quincy Adams, USA (1767-1848)
  • President Andrew Jackson, USA (1767-1845)
  • Kung Victor Emmanuel III av Italien (1869-1947)
  • Kung Gustav VI Adolf av Sverige (1882-1973)
  • President Franklin D. Roosevelt, USA (1882-1945)
  • Kung Farouk I av Egypten (1920-1965)
  • Premiärminister Tony Blair, Storbritannien (1953- )

Gustav II Adolf har kanske inte gjort sig känd som någon stor mynt-samlare (trots att han var ganska närsynt), men år 1630 donerade han i alla fall gamla mynt till nationella samlingen. Och tack vare en bloggkommentar häromdagen fick jag veta att det tydligen finns fler än jag som kompletterat kopparmynt-samlandet med några trevliga Gustav II Adolf-medaljer. Ett litet urval presenteras härmed på vidstående bild … nää, nu låter jag som jag vore på Banérgatan ;o) … den stora är hur som helst en medaljmodell, gjuten i klockmetall, som väger 700 gram och mäter Ø 220 mm. Den färdiga medaljen/jetongen mäter, efter reduktionsmaskinen, endast Ø 31 mm. Modellen, som inte omnämns i Ehrensvärd, har tillhört Leo Holmgren.