Kategoriarkiv: Nyheter & Aktualiteter

MISAB 7 – köparnas auktion

Publicerat av
4

I helgen som gick var vi på bröllop – medan myntsamlarna (åtminstone en del av dem) samlats i Stockholm för att ”bevista något nödvändigt ont”, som SNF:s ordförande brukar uttrycka det. ;o) Svenska Numismatiska Förening-ens ”Myntauktioner i Sverige AB”  (MISAB) arrangerade sin 7:e mynt-auktion, denna gång med både ”pärlor” och polletter – allt i en salig blandning. Enligt förhandsinformationen var denna tvådagarsauktion den största hittills, då ”drygt 1750 objekt kommer att byta ägare”. Nu blev det kanske inte riktigt så, eftersom drygt 200 nummer (12%) förblev osålt. Dessutom såldes en mycket, mycket stor del av objekten till minimipriserna eller en höjning däröver. För ”storhandlaren” Sten Törngrens s.k. ”pärlor” gick det ännu sämre – av 139 st. blev 38 st. (27%) osålda. Det blev med andra ord lite av en ”antingen-eller-auktion”, d.v.s. mer lagerlista än auktion. Vad är då anledningen till detta magra och synnerligen avvikande resultat? För höga utrop? För stor respekt för vissa inlämnare? Ja, kanske får vi en ledtråd redan i katalogens förord:

”En av flera anledningar till en sådan lyckad presentation är att utformningen gärna sker i samråd med inlämnarna. Vi är lyhörda för våra kunders önskemål och ser som en av våra tacksammaste och roligaste uppgifter att få leverera bestående minnen över samlargärningar”.

Detta är lite av en kovändning i SNF:s policy. Inför sin 6:e auktion i våras, skrev man istället: ”Vi avgör ensidigt hur objekten skall beskrivas, värderas och betecknas i auktionskatalogen”. Nu avlöpte detta inte helt smärtfritt förra gången. Åtminstone en av inlämnarna var djupt missnöjd med såväl beskrivning, utropspris som det faktum att inlämningspapperna var ett halvår försenade och anlände först när katalogen var tryckt. – Och då saknades dessutom två objekt. När inlämnaren p.g.a. detta önskade avbryta försäljningen och återkalla sina mynt, möttes han av en total oförståelse och nekades kategoriskt både detta och varje form av förlikning eller uppgörelse. Men efter hot om polisanmälan, inhämtande av en ”second opinion” samt ett skarpt brev från inlämnarens advokat, blev det emellertid ganska snart ”en annan ton i skällan”. Nu tog SNF:s ordförande över ärendet och genom ”en klassisk pudel” erbjöds kunden istället generösa villkor såsom fria återrop samt säljarprovision endast för den del som överskred dubbla utropen. Dessutom skulle den bristfälliga beskrivningen kompletteras och man lovade att ”skärpa upp rutinerna” inför myntauktion 7.  – Och det kanske man har gjort?

Genom att jämföra de ”Michelsson-riksdalrar 1642-M” som utbjudits på SNF:s två senaste auktioner – MISAB 7:546 (med REGI = 3 ex. i privat ägo) och MISAB 6:447 (med REG = 1 ex. i privat ägo) – kan man ana en viss inkonsekvens i sättet att behandla olika inlämnare.  Således fick ”Törngrens pärla” (ett så pass otydligt exemplar av denna undertyp att Schmitz’ inte visste om att han hade den!! – Ex. Kristianstadsortens Numismatiska Förening 1990, felbeskriven och såld för 2.600 kr) ett utrop på 30.000 kr (+18,75%), medan den tre gånger rarare varianten, som Törngren saknade, auktionen dessförinnan sattes i blygsamma 15.000 kr (Ex. Antikören 10:194, såld 1990 för 33.000 kr +12,5%). Det finns säkert anledning att återkomma till denna auktion när intrycken ”lagt sig” lite, men så här tycker i alla fall några andra bloggare om MISAB 7:

Ingemar Svensson:  – ”Törngrens pärlor har av flera ansetts som för högt värderade”.

Kjell Holmberg:  – ”Jag fick dock intrycket att färre personer denna gång slutit upp på själva auktionen och ganska många objekt klubbades också till ”bordet”, d.v.s. anbud från frånvarande personer.

Roland Falkensson:  – ”Det som främst skiljer denna auktion från MISAB:s tidigare arrangemang var att objekten var fler, besökarna färre, utropen högre och tempot rasande. Effekten av detta blev att många objekt gick till on-line-budgivare, att rekordmånga objekt (över 200 st) förblev osålda samt en allmän känsla av att prisnivån blev lägre än på länge”.  – ”Dan Carlberg & Co har en del att fundera över i framtiden. Som köpare tycker man ju att en sån här auktion är kalas, men många säljare (däribland Törngren) var nog missnöjda med resultatet. Ska det komma fram toppobjekt även i framtiden så måste ju även säljarna vara nöjda”.

Guldpeng för $7,590,000!?

Publicerat av
Svara

Idag kan vi läsa i Daily Mail om ännu en vända i följetongen om den famösa amerikanska guldpengen från 1933 – Saint-Gaudens Double Eagle 1933. Myntet som präglades i 445.500 exemplar, men aldrig gavs ut. Ändå kom några få exemplar på mystiska vägar ut från myntverket i Philadelphia. Dessa mynt har sedan ”jagats med blåslampa” av de amerikanska myndigheterna. År 2002 sålde Sotheby’s det exemplar som tillhört myntsamlaren Kung Farouk av Egypten (och en gång i tiden, av misstag, beviljats exportlicens) … för fantastiska $7,590,000.00. Världens dyraste mynt. Året därpå hittades ytterligare tio exemplar när ett ärvt kassaskåp öppnades. När mynten lämnades in för äkthetsanalys beslagtogs de av myndigheterna. Sedan dess har den ena rättsprocessen avlöst den andra.

Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt (1858-1919) gav den välkände skulptören Augustus Saint-Gaudens (1848-1907) i uppgift att designa om den, som Teddy tyckte, tråkiga amerikanska myntserien. Den nya 20-dollarn (Double Eagle) kallades därför ”Saint-Gaudens Double Eagle”, efter gravören. Mynttypen präglades 1907-1933, men det sista årtalet kom alltså aldrig ut i cirkulation. Den ”tråkiga” föregångaren, som kort och gott brukar kallas ”Double Eagle” (ibland med tillägget ”Coronet Head”), präglades 1849-1907 … och är ett av det mest förfalskade guldmynten i världen. Även förfalskningarna innehåller guld – men inte 90% (21,6K) som de äkta mynten, utan oftast endast 14K (58%). Därför skall man se upp när man köper ”bullion-mynt” av okända (exv. på Tradera). Många gånger får man kanske inte vad man betalar för. Skillnaden mellan en äkta och en falsk är bortåt 11 gram finguld, vilket idag motsvarar nästan 4.000 kr. Förfalskningarna avslöjas bland annat genom att prägeln inte är lika vass som på äkta mynt. Kopiorna har diffusa och oskarpa detaljer – trots att de många gånger saknar sligage. Vikten kan också skilja. Ofta väger de falska faktiskt lite för mycket (rätt vikt: 33,436 gram). Och p.g.a. att guldhalten (och densiteten) är för låg har falskmyntarna tvingats göra ”mynten” lite tjockare än originalen. Bästa ”försäkringen” är naturligtvis att handla av de som vet vad de säljer, men detta var i alla fall några tips på vägen – för ”fyndjägarna”.  ;o)

Mamma marknadsför min ”konst”

Publicerat av
Svara

Dagens ”myntnyhet” är, varesig man vill det eller ej, avslöjandet av nidkronans ”upp-hovsman” (copywritern som kopierat Ernst Nordins copyrightskyddade kungaporträtt) som Svenska Dagbladet tvingat fram. Det visade sig att ”konstnären NN” är en reklam-man vid namn Karl Fredrik Mattsson (43), som till vardags jobbar på Reklambyrån Kamraterna (RBK) i Stockholm. Mattsson driver även en enskild firma med namnet ”Pony”, i Hammarby Sjöstad. Denna skall enligt uppgift syssla med reklambyrå-verksamhet, artistisk verksamhet, rockband samt utgivning av fonogram. Beträffande det sistnämnda finns det två riktiga pekoral av nämnde ”artist” att lyssna till på Sveriges Radio, P4 Gotland ”Kultur”.

Nu avslöjas också att ”konstnären” fått hjälp med marknadsföringen av nidkronorna (eller ”Kunga-experimentet” som ”amatör-konstnären” kallar det) av mamma Karin (72). Det var hon som först ”hittade” falskmynten i Piteå och tipsade pressen. Enligt falsk-myntarens egen utsaga har han endast tillverkat åtta falska mynt (nidkronor), varav två just nu finns utställda på Kungliga Myntkabinettet. Vem ägaren till dessa två är framgår dock inte av media!? Har de kommit till KMK genom cirkulation eller är det bara inlånade från någon av ”gärningsmännen”? Genom att hävda att de falska mynten aldrig satts i allmän cirkulation, utan endast ”placerades ut strategiskt”, hoppas ”konstnären” undgå straff för sitt tilltag. Detta betyder naturligtvis också att både mamma Karin och ”kompisarna” i Hammarby Sjöstad och annorstädes, medvetet ljugit för svenska folket i media.  – Kanske ”amatörkonstnärer” de också …?

– ”Den första reaktionen var att jag trodde att jag såg fel, säger Karin Mattsson, som gjorde upptäckten på tisdagen”. Hon kommer inte ihåg i vilken affär hon fick kronan som växel, men har redan bestämt sig för vad hon ska göra med fyndet. – Jag ska spara det, det är ju en raritet. Kanske är det någon som ogillar kungen, säger Karin Mattsson”.

– ”Jag brukar aldrig ha mynt, men denna gång hade jag växlat till mig lite kaffepengar när jag fick syn på kronan. Jag var tvungen att läsa flera gånger på den innan jag tog in vad det stod, säger en man som fick kronan i Hammarby Sjöstad”.

På Reklambyrån Kamraternas (RBK:s) blogg finns bl.a. en ganska talande löpsedel, som lyder: ”Forskning visar – myten är sann: KREATIV BRILJANS nära besläktad med PSYKISK SJUKDOM”. Kamraternas kommentar lyder: ”Till alla oroliga: Vi mår bra”. Det förefaller alltså som att ”patienten saknar sjukdomsinsikt”. ;o)

Konstnär eller rättshaverist?

Publicerat av
Svara

Svenska Dagbladets följetong om nidkronan fortsätter. Numera skall ju även nyheterna ”dramatiseras”, så ”nya” uppgifter presenteras lite pö om pö för att hålla spänningen uppe. Kungl. Myntkabinettet hakar på och har snabbproducerat en mini-utställning om myntförfalskningen som hånar kungen. – Och på så sätt ingår även KMK i ”konstverket”.  Medaljtillverkaren Svenska Medalj AB  intar däremot en annan – ganska uppfriskande! – position i denna såpa. Man kastade helt sonika ut ”konstnären” när denne försökte få företaget att hjälpa till med förfalskningarna. Nedan några korta citat från tre SvD-artiklar (de blåa rubrikerna leder till respektive artikel).

Kungasmädande mynt på museum
Har ni funderat över om det är lämpligt att uppmärksamma ett mynt som hånar den nuvarande kungen?  Ian Wiséhn:  – Det kanske ni på tidningen ska fundera på också. Jag tycker inte att det är så trevligt, men vi visar bara det som media redan har gått ut med.

Falska mynten en konstprovokation
Enligt personen bakom mynten har just reaktionerna varit en viktig del. Budskapet är att mynten inte är förfalskningar, utan del i ett konstverk. Men det gör också att personen bakom mynten inte vill diskutera vad motivet är  –  det skulle kunna påverka debatten.  – Jag tycker att frågan om varför är ointressant att besvara. Det här är ett konstverk och det får tala för sig själv. Jag ser mig som en amatörkonstnär och det ligger inte i mitt intresse att förklara mitt verk. Är det rätt att förolämpa kungen som del av ett konstverk? – Man kan också bli provocerad av kungahuset. Kungahuset kan uppfattas som extremt provokativt, och jag tror många känner så. 

Medaljtillverkare kastade ut myntförfalskare
På frågan vad motivet till mynten var ska beställaren ha svarat att avspärrningar i Stockholms innerstad i samband med kungens 65-årsdag förra året gjort denne irriterad. – Personen kom en halvtimme försent till jobbet, berättar Erik Åberg. Myntet klipptes därefter i fyra delar. När de första mynten dök upp i medierna i mitten av juni bestämde sig vd:n för att göra en polisanmälan.

Nu väntar vi med spänning på det rättsliga efterspelet . . .  kan man göra precis vad som faller en in – och sedan skylla på att man är ”amatörkonstnär”?

TILLÄGG:
Mannen bakom mynten träder fram
I morgon avslöjar mannen bakom de falska mynten med texten ”Vår horkarl till kung” vem han är och varför han gjort det som han själv kallar en del av ett konstverk. Som en del i Supermarket 2013 – Stockholm Independent Art Fair – på Kulturhuset i Stockholm visar mannen bakom mynten filmen ”Kungaexperimentet” och ställer upp för en prat-stund med journalister. Filmen och mannens framträdande är endast för journalister och allmänheten har inte tillträde.

En trailer för filmen finns redan på YouTube:  Kungaexperimentet

Harrison potentiell myntsamlare?

Publicerat av
Svara

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)

När Sverige hade eget myntverk

Publicerat av
3

Nyhetsgooglade på ”mynt” och hittade då gårdagens ledare i Eskilstuna Kuriren (av alla tidningar), med titeln: ”En uppfinning som gick snett”. En väldigt, väldigt förenklad historiebeskrivning – men ändå väl värd att läsa och begrunda.

Eskilstuna är ju för övrigt ”en f.d. svensk myntort” (något som Wikipedia missat). Avesta präglade sitt sista mynt 1831 och sedan dess har Stockholm varit Sveriges enda myntort – fram till 1974. Från och med juni månad 1974 och fram till 2007 präglades dock Sveriges mynt vid Myntverket i Eskilstuna. Men redan 2001 tyckte Sveriges Riksbank (Världens äldsta centralbank med anor sedan 1668 – men idag tämligen historielösa) att det var en bra idé (!?) att ”sälja ut” mynt-tillverkningen till ett bolag i Finland vid namn Rahapaja Oy. Sedan 2008 präglas ”Sveriges mynt” av Rahapaja Oy i Finland. Den 1 juni 2011 lade detta bolag ner verksamheten i Eskilstuna, Myntverket AB, helt och hållet. Och Sverige är alltså numera en ”bananrepublik” utan eget myntverk. Så att man 2009 kommer på den märkliga idén att utge ett minnesmynt för att ”fira” 200-årsminnet av det förlorade Finland 1809, är väl inget att höja på ögonbrynen för?  – Lika lite som att man (läs: Sveriges Riksbank) passade på att sälja ut 60 ton av Sveriges guldreserv strax innan guldets fantastiska uppgång började. Lite historiskt perspektiv kanske inte hade varit så dumt att ha ibland?

I fredags fick jag hem en silver-medalj med inskriptionen: Myntverket Eskilstuna. – Inköpt av en handlarkollega tillika bloggare, Werner Stensgård i Strängnäs. Jag har väl någonstans mellan 3.000 och 4.000 medaljer i lager – men denna hade jag faktiskt aldrig tidigare stött på. Förundras ständigt över att det hela tiden dyker upp ”nyheter” inom detta område som man, trots idogt letande, aldrig sett förut. Spännade och lärorikt! Det var egentligen frånsidans ”mynttillverkningstema” som intresserade mig, men nu måste jag naturligtvis försöka finna skulptören bakom signaturen ”SP”…? – Kanske någon läsare vet?

Det ena brukar ge det andra och ”allt” hänger ihop – inom numismatiken. Så när jag ändå skulle fotografera mitt nyförvärv i Eskilstuna-genren, passade jag även på att plåta ett par andra medaljer (jetonger) som tillkommit i den veva Myntverket flyttade från Stockholm till Eskilstuna. Båda är, så vitt jag vet, graverade av Leo Holmgren och präglade på samma ämnen som jubileumstian 1972. – Den som slogs i fantastiska 2.000.000 exemplar! – Och vars distribution (löst skramlande i säckar) fick svidande kritik på sin tid. Medaljerna är således av silver 830/1000, Ø 32 mm, 18,07 gram (finvikt 15 gram).

Julius Hagander del 4

Publicerat av
Svara

Nu finns PDF-katalogen över sista delen av Julius Haganders samling tillgänglig på Nordlinds webbplats: http://www.nordlindsmynt.se/hag4.pdf

Många fantastiska mynt – men som jag miss-tänkte inga rara klippingar eller andra speciellt uppseendeväckande kopparmynt. Detta visar – återigen! – hur mycket svårare det är att samla ihop en högklassig kopparmyntsamling – jämför med en dito med guld- och silvermynt. Jag förut-sätter då givetvis ”en obegränsad plånbok” – som väl egentligen är den enda förutsättningen för det senare samlarområdet. Enligt förordet skall Hagander själv kallat sina kopparpengar för ”folkets mynt” och hans intresse för dessa skall ha väckts först mot slutet av hans samlargärning. Gemensamt för alla s.k. storsamlare är väl att de till stor del ”samlat samlingar”? … och jag är nog benägen att hålla med min salig kollega, Paul Levin på ”Mynthandeln” (som han svarade i telefonen) – d.v.s. Mynthandeln Ticalen i Göteborg;   – ”Äh!, det väl inget riktigt samlande att bara köpa upp andras samlingar?”.  Det kan vara hur det vill med detta, men att Haganders samling är fantastisk kommer man inte ifrån. Det må vara att kopparmynten ter sig alldagliga i sammanhanget, men så är det heller inget man lägger sig till med över en helg. ;o)

Att bläddra i en ny auktionskatalog är alltid lika spännande. Extra roligt är det ju när man känner igen något som man tidigare hanterat. Kvadrupel-dukaten 1634 från Wolgast är den första jag känner igen (Ex. Antikören 7, 1989). Och alldeles intill den en gång så otroligt vackra Riga-thalern 1631 som Hamrin/Hyllengren & Co lyckades förstöra genom att doppa den!? Kriminellt korkat! George ”Tamco” Tambakopoulos visade mig den ”inne i det allra heligaste” (vid soffbordet intill kaffebryggaren på Antikörens kontor), och jag blev blixtkär! Vilket mynt! Vilken patina! Alldeles frostig som om den var tagen direkt ur frysen! George hade för avsikt att lämna in den på auktionen och vi kom överens om att sätta utropet till 40.000 kr. – Men George, vad skall du ha om jag köper den här och nu? – 50.000 kr, sade han blixtsnabbt. Hmmm … OK! Sagt och gjort. Fram med checkhäftet (som det hette på den tiden). Tyvärr var den då lite för dyr för att lägga undan som ”pensionsförsäkring”, så den fick trots allt gå på nästa auktion. Hirsch köpte den på Antikören 8, 1989 för 64.000:- +12,5% = 72.000 kr.  – Jävla Ulf, sade George och skrattade. ;o)  När den senare dök upp på Hirsch’ konkursauktion två år senare klubbades den för halva priset. När jag gratulerade köparen, Jan Andersson från Staffanstorp (som om jag minns rätt var ”underbidder” på Antikören 8), sade han kort;  – ”Den var inte värd mer nu – dom hade ju doppat den”.

Ja, det var en liten anekdot från flydda dagar. Skall inte orda mera om Haganders alla ”skrytmynt” ;o)  … utan istället avsluta med lite kopparmynt – ”folkets mynt”. För trots att jag återigen ”kammar noll” på klippingfronten finns det faktiskt några bra kopparslantar på Hagander 4. En Arboga-klipping är t.ex. aldrig fel. Kanske lite övervärderad i realation till annat – men ändå. Och Arboga-halvöret 1627 där gravören glömt bort att gravera bandslingorna är minsann inget vanligt mynt. En hyffsad Nyköpings-kreuzer (skiljs från Säters dito genom avvikande gravörstil och Mm pilsköld) skulle jag definitivt rekommendera före ett porigt ”2½ öre 1661”, som ser misstänkt gjutet ut? 1715 års slant har ju alltid varit en klassiker. Och med vetskapen om att det är mästergravören Arvid Karlsteen som graverat stamparna (i Stockholm och inte i Avesta) blir den ju än mer intressant. Jämför Antikören auktionskatalog 11, 1992 och Mynttidningen 7-1994.

Vet du förresten vad dessa årtal har gemensamt:  1625, 1626, 1627, 1632, 1635, 1636, 1715 och 1720 …?   – Jo, det är årtal på svenska kopparmynt där man ”efter undertecknads skriverier” fått ändra uppfattning beträffande ”den traditionella” synen på VAR de är präglade. Man har helt enkelt fått skriva om historien, sedan slentrian-mässiga antaganden överbevisats. Klippingarna 1625-27, kreuzrarna 1632, Kristina-fyrkarna 1635-36, Karlsteen-öret 1715 samt Lindgrenska kronor 1720 har alla ”kommit hem” till slut. – Och vad lär vi av detta? Jo, att man skall ifrågasätta allt!  – Tag inget för givet och ha inte en alltför stor övertro på ”auktoriteter”. – Även de kan ha fel.  ;o)

Fyra månader till jul …

Publicerat av
Svara

Idag är det fyra månader till julafton. Och denna händelserika datum kan naturligtvis, som alla andra, kopplas ihop med numismatikens underbara värld – om man så önskar. Här är några exempel på vad som hände den 24 augusti:  1) Då massakreras franska hugenotter (protestanter) i Paris under vad som brukar kallas Bartolomeinatten (1572), 2) plundrades Rom (410 e.Kr.) av Visigoterna ledda av Alarik och avtågade med stora mängder värdesaker (inklusive de som kejsar Titus hade fört till Rom från Jerusalems tempel) och då 3) fick Vulkanen Vesuvius ett utbrott (79 e.Kr.) som ledde till att Pompeji och Herculaneum lades i ruiner (eller en tidskapsel om man så vill).

Och naturligtvis finns det mynt som kan hjälpa till att illustrera allt detta. Varför inte ett par romerska silverdenarer från Vespasianus (69-79 e.Kr.) och Titus (79-81 e.Kr.)? Även Visigoterna slog faktiskt mynt. De vanligast förekommande är guldmynt (AU-Tremissis) från deras tid i Spanien. Och beträffande fransk numismatik under 1500-talet finns det hur mycket som helst. Det är bara att sätta igång och googla.  ;o)

Och så bloggar Dick Harrison om ”Kejsare och kungar av Haiti” på Historiebloggen … så då får vi väl blanda in några mynt därifrån också på dagens myntillustration …

P.S.  Plattskärmen som böjdade krångla i lördags dog i går kväll. Vila i frid. Nja, vi får väl ge servicekillarna på HP i Växjö en chans först. ;o)  Siba var vänliga nog att låna ut en ny skärm i väntan på domen. Det var tur, för laptopen var ingen höjdare när man vant sig vid en stor skärm. Blev också påmind om hur olika färgåtergivningen är mellan olika skärmar … och har därför plockat bort ”lite blåstick” från bilden på bloggens sidhuvud. Hoppas det blev bättre.

Nidkronan på Slottsbacken

Publicerat av
Svara

Så har då – äntligen! – den omskrivna nidkronan med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG”, nått fram till en numismatiker. Grattis! Svenska Dagbladet har låtit Ian Wiséhn vid Myntkabinettet på Slottsbacken 6 i kungliga hufvudstaden ta sig en titt på ”förfalsk-ningen”. – Och nu börjar dimman lätta en aning …

Tydligen rör det sig om genuina enkronor som svarvats ur och försetts med en ”ny åtsida”, som helt enkelt limmats eller lötts dit i det ursvarvarde hålrummet. Detta förklarar bl.a. olikheterna i konst-närlig kvalitet mellan åt- och från-sida. Det undersökta exemplaret av nidkronan väger enligt uppgift 7,47 gram – d.v.s. +7% (rätt vikt = 7,00 gram). Gissningsvis är den ”nya åtsidan” gjuten i en mjukare legering med relativi låg smältpunkt. SvD / Wiséhn tror den är präglad, vilket naturligtvis är fullt möjligt – men ändå en ganska ”onödig omväg” för falskmyntaren (”konstnären”). På några av alla publicerade bilder finns dessutom indikationer på gjutning – klumpar i bottenytan. Några metallprover, densitetsmätningar eller ”klassiskt klangtest” verkar inte ha företagits. Den höga vikten indikerar att ”den falska halvan” är av en metall som är tyngre än originalets koppar/nickel (fördelat 75%-25%), som båda har en densitet på ca 8,9 g/cm3 … eventuellt en tenn-bly-legering?

Att den anonyme ”konstnären” bakom smädespenningen signerat sina alster med ”NN” = Nomen Nescio = ”jag vet inte namnet” eller ”No Name” (istället för ”EN” = Ernst Nordin), skrev jag om på Mynthandeln.com redan i juni. Där påpekades också att ”de falska kronorna förefaller ha fel Mm – H istället för SI”. Något som Ian Wiséhn också bekräftar. På Carl XVI Gustafs enkronor av typ II (2001- ) förekommer tre olika ”mynt-mästarmärken” (Mm), eller som det heter nu för tiden, riksbankschefens märke:

  • B = Urban Bäckström 2001-02
  • H = Lars Heikensten 2003–05
  • SI = Stefan Ingves 2006–

Med vetskapen om hur dessa nidkronor tillverkats startar nu jakten för variant-samlarna! ;o)  För det borde ju kunna finnas smädesmynt med alla tre frånsides-varianterna. Förfalskaren lär ju knappast valt ut enbart enkronor med Heikenstens märke till sina ”konstverk”. Vem hittar den första med B eller SI …?

Det där med att svarva ur mynt är för övrigt inget nytt. Det första man tänket på är ju de s.k. ”skruv-thalrarna” som blev populära på 1600-talet. Äkta mynt som svarvats ur och försetts med gängor så att de båda halvorna gick att skruva isär. Mästerlika arbeten, inte sällan utförda i silversmedernas stad framför andra – Augsburg i Tyskland. Ibland har man sådan tur att de ligger original-bilder i dessa exklusiva dosor. Har man riktig tur är de lite ”vågade”. ;o)

Det förekommer även utsvarvade mynt som tillverkats för ”taskspelare och trollerikonstnärer”. Det brukar röra sig om utsvarvade femöringar och ettöringar där tomrummet precis rymmer en enkrona resp. en tio-öring. Exakt vad trixet gick ut på (klave eller krona?) och hur det gick till får vi nog överlåta till eventuella läsare med trollerikunskaper … om nu en trollkarl avslöjar sina trix förstås … ;o)

TILLÄGG:  Se där ja! Så fick numismatiken lite ”reklam” även i SVT:s Rapport 19:30. Och det är väl så media fungerar; skall man tränga igenom mediabruset så är det sensation, skandal och personangrepp som gäller. Det är visst det som kallas ”konst” nu för tiden. Till och med lilla Alingsås är numera (ö)känt för sina ”konstutställningar”. Och för att man lagt ner stadens museum (öppnat 1928) i Alströmerska magasinet (uppfört av Jonas Alströmer omkring 1730). Läste förresten en kul bloggkommentar häromdagen:  – ”Naturligtvis gillar inte journalister (och politiker red. anm.) historia då kunskap förhindrar dem från att ljuga fritt”.  ;o)

Grattis Estelle! – guldstjärna!

Publicerat av
Svara

Idag har Estelle namnsdag. Estelle är en fransk version av Stella, som betyder stjärna. Den 22 maj 2012 döptes en liten flicka, endast tre månader gammal och ungefär så här lång – till Estelle. Hon är ju väldigt ung ännu – men hon har redan en fin titel: Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland.  Dessutom är hon redan numismatiker!  ;o)       – Eller åtminstone dekorerad med Serafimerorden (som kuriöst nog faktiskt instiftades på dagen 264 år innan hon föddes). Och eftersom även ordnar (ordenstecken) och dekorationer (bärbara medaljer) ingår i numismatiken, kan det kanske passa bra att blogga lite omkring detta en dag som denna.

För folk i gemen är nog ”en medal” något man hänger på bröstet efter att ha gjort något bra. De som varit riktigt duktiga kan få en OS-medalj eller kanske en guldmedalj av kungen? Vi andra får kanske nöja oss med en skyttemedalj eller deltagarmedalj från Göteborgsvarvet? – Hur som helst skall man väl ha den på sig!  Nja, trots att allmän-heten allt som oftast sätter likhetstecken mellan ”medaljer” och ”bärbara belönings-medaljer”, så är faktiskt den senare endast en liten, liten del av allt som ryms i det mycket omfattande begreppet ”medalj”. Konstmedaljen, minnesmedaljen, person-medaljen etc. brukar ibland kallas för ”table medals” på engelska. På svenska är kanske ”skådepenning” en bättre (men något ålderdomlig) benämning för medalj. Definitionen på en medalj lyder något i stil med:  ”Ett myntliknande (konst)föremål vars främsta uppgift INTE är att vara betalningsmedel, utan att betraktas”. Men eftersom medaljer förekommer i både silver och guld har de ju, av lätt insedda skäl, ofta fler värden än det rent kostnärliga. De KAN faktiskt också vara betalningsmedel.

Medaljen är ett barn av renässan-sen, brukar det heta – även om den fanns redan under antiken. Om man vill kalla den berömda Alingsås-brakteaten (”funnen år 1695 vid Alingsås” – avbildad längst ner i detta blogginlägg, tillsammans med lilla Estelle och Serafimerorden) för guld-/smyckesbrakteat, amulett, talisman, statussymbol – eller medalj? – är väl närmast en fråga om tycke och smak. Hur som helst är den en av de största och finaste som hittats i Skandinavien – och världen! (diameter Ø 60,3 mm eller ”2-3/8 tum” och vikt 22,86 gram eller ”1-23/32 lod”). Enligt experterna skall motivet föreställa ”Odin / Woden’s head over Balder’s injured horse” … själv tycker jag mera det liknar ”en rejält stiliserad ”keltisk” imitation av Filip II av Makedoniens (359-336 f.Kr.) klassiska tetradrachm?”  Den ursprungliga mynttypen slogs långt, långt efter Filips död och kom dessutom att kopierades av kelter från Svarta Havet till England – under århundraden! Dateringarna av dessa keltiska präglingar är emellertid nästan lika svåra att vara tvärsäker på som ”folkvandringstidens”  guld-brakteater. De senare är ett ganska outforskat område – i numismatikens periferi.

Den förste store ”riktige” medaljkonstnären anses vara Antonio Pisano, kallad Pisanello. Han var egentligen målare i renässansens Italien, men av någon anledning kom han att i 40-årsåldern börja ägna sig åt medaljkonsten. Hans första medalj ägnas den byzantinske kejsaren Johannes VIII och är troligen utförd 1438 i Ferrara (alternativt 1439 i Florens). Pisanellos medaljer är signerade OPVS PISANI PICTORIS (”målaren Pisanos verk”) och är alla av förhållandevis stort format (67-110 mm). Samtliga är gjutna med s.k. cire perdue-teknik (förlorad form) i brons eller bly. Originalexemplar är idag ytterligt sällsynta och förekommer knappast till försäljning. Däremot förekommer det mer eller mindre lyckade avgjutningar.

I samband med Gustav Vasas begravning 1560 kom medaljen till Sverige. Konstnären hette Willem Boy (1520-1592) och hade sin ateljé i Mechelen i södra delen av Nederländerna. Dessa de första svenska medaljerna hade kanske större likheter med eleganta guldsmedsarbeten än med de traditionella konstmedaljerna och syftet var också att dela ut dem som gåvor – ofta infattade och avsedda att bäras i kedjor. Och det väl kanske här vi egentligen finner föregångarna till det vi idag kallar: De kungliga svenska riddarordnarna:

  • Serafimerorden
  • Svärdsorden
  • Nordstjärneorden
  • Vasaorden

Den 23 februari 1748 instiftades Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden av kung Fredrik I (1720-51) på Riksdagens inrådan och efter initiativ av Carl Gustaf Tessin (1695-1770). Lite senare, den 29 maj 1772 instiftade Gustav III (1771-92), den fjärde och sista av Sveriges riddarordnar – Vasaorden.

När det gäller bärbara medaljer finns en specialsida på nätet – Medalj.nu – och för de som önskar lite mera information om medaljer i stort – varför inte börja här?