Kategoriarkiv: Nyheter & Aktualiteter

Klassisk skönhet

Publicerat av
Svara

Idag skriver SvD Näringsliv:  – ”Greklands nuvarande valuta euron är i kris. För gamla antika grekiska mynt verkar värdet däremot rekordhögt. Just nu säljs ett extremt ovanligt silvermynt på auktion för 12 miljoner kronor”.

Myntet ifråga är en dekadrachm (d.v.s. en 10 drachm) präglad i staden Akragas på Sicilien omkring 409-406 f.Kr. för att fira stadens hjälte, Exainetos, som segrade vid de Olympiska Spelen år 412 f.Kr. Sådana segrar var naturligtvis en källa till stor lokal stolthet. Grekiska kolonister började faktiskt grunda städer på ön Sicilien så tidigt som på 700-talet f.Kr. Städer som Syrakusa och Akragas producerat några av de absolut vackraste grekiska mynt som någonsin gjorts. Klassiska skönheter och riktiga mästerverk.

Solguden Helios visas på åtsidan, där han drar fram med sitt fyrspann mellan himmeln (symboliserat av en örn) och havet (symboliserat av en krabba). Den grekiska inskriptionen lyder ”AKRAGAS”. Frånsidan visar två örnar som festar på en hare som ligger på toppen av en klippa. En av örnarna äter, den andra höjer huvudet för att svälja. Gräshoppan till höger är enligt British Museum sannolikt ett kontrollmärke.

Detta fantastiska praktmynt är just nu till salu på auktion nr 66 (lot #6) i regi av firma Numismatica Ars Classica (NAC) i Zürich. Utropet är satt till facila CHF 1.750.000, d.v.s. drygt 13 miljoner svenska kronor. På detta tillkommer dessutom 18% köpar-provision + 8% moms … och då är vi uppe i dryga 16,5 miljoner SEKiner.

Kort om kvalitetsbedömning

Publicerat av
8

Kikade i vanlig ordning in på Tradera för att ”kolla läget”. Kunde snabbt fylla på bildarkivet med ett tiotal bilder av uppenbart falska mynt. Detta är tyvärr vardag på fyndjägarnas Tradera av idag. Hos en av dessa falskmyntförsäljare noterade jag också att samtliga (nja, men 128 stycken av 129 möjliga i alla fall ;o)) salubjudna mynt och sedlar, var betecknade med ”Rare!” (= sällsynt). Inte mindre än 120 av dessa anges t.o.m. vara ”Very Rare!” (= mycket sällsynta). Dessutom fick jag mig en helt ny kvalitetsbeteckning till livs: ”EXF+” (kanske en kombination av EF och XF?). Så varför inte blogga lite kort om kvalitetsbedömning och olika kvalitetsbeteckningar, tänkte jag.

Letade lite i datorn och hittade en bild med monterade silverdollar i olika kvalitéer och dessutom fotograferade med olika ljussättning. Kanske kan detta ge lite vägledning till myntklassning på nätet?

För de flesta säger nog en bild mer än tusen ord, men det finns också många som ”med hull och hår” köper diverse mindre nogräknade säljares högst fantasifulla varudeklarationer. Idag har det gått inflation i superlativ som ”spegel, lyx, toppex, very rare” etc. Och har man aldrig sett ”ett perfekt mynt” är det naturligtvis inte så lätt att veta hur det skall se ut. Övning ger färdighet och någonstans måste man ju börja. Att lära sig kvalitetbedöma mynt är inte gjort i en hast. Det tar lång tid att utveckla ett skarpt öga för denna ädla konst. Men det är inte desto mindre en kunskap som är mer eller mindre nödvändig att behärska. För den som köper ett överklassat mynt kan göra en riktigt dålig affär, medan den som köper ett underklassat dito kan göra en bra.

På bilden ovan ses åt- och frånsidor av tio olika exemplar av den berömda amerikanska s.k. Morgan-dollarn, en typ som utgavs åren 1878-1921. Från ett blankslitet exemplar till ett praktex! Varje mynt är fotograferat med två olika ljussättningar (ovan och nedan respektive kvalitetsbeteckning), vilket illustrerar att ett mynt kan upplevas på olika sätt beroenda av hur ljuset faller. Bilderna är egentligen alldeles för små för att man skall kunna jämföra detaljerna ordentligt … men å andra sidan illustrerar även detta hur det brukar se ut på nätet. ;o)  Se även Mynthandeln.com – Kvalitet & Värde, där det finns klickbara jämförelsebilder … i något större skala.

Göteborg & Norrköping

Publicerat av
1

Det är trevligt att notera att det fortfarande finns aktiva myntklubbar i Sverige. Idag vill jag passa på att påminna om de numismatiska aktiviteter som går av stapeln i morgon lördag i Göteborg resp. Norrköping.

Har du tid och lust och befinner dig i närheten så gör ett besök på:  MYNTETS DAG, som arrangeras av Göteborgs Numismatiska Förening, GNF, på Stadsmuseet i Göteborg den 6 oktober kl. 10-17.

Programmet är både imponerande och digert och lyder som följer:

Stadsmuséet i Göteborg, lördag 6 oktober 2012, från kl. 10.00:
– Cecilia von Heijne: Arabiska myntfynd i Sverige.
– Jonas Bring: Annorlunda betalningsmedel (premonetära).
– Rolf Sandström: Vad kan de romerska mynten berätta?
– LUNCH, kl. 12.00-13.00
– Dragning av vinster i myntlotteriet.
– Bertil Andersson: Glimtar från den göteborgska bankhistorien.
– Christian Thorén: Utvecklingsplaner för Göteborgs Myntkabinett.
– Jens Christian Moesgaard: Vad gjorde vikingarna i Normandie?
– Sune Persson: Nazisternas ”Operation Bernhard”.

Och i Norrköping arrangerar samtidigt Norrköpings Myntklubb (för femte året!) sin årliga myntmässa på Matteusgården, Norra Promenaden 108. På föreningens hemsida finns en förteckning över utställarna (15-20 stycken med mynt) och bland dessa återfinns både kända handlare och samlare. Entrén är endast 20 kr och information om alltifrån fika till bankomat och övernattning finns föredömligt angivet på hemsidan.

Ber att få besvära om en riktigt trevlig numismatisk helg!  ;o))

MISAB vs Tradera

Publicerat av
6

Idag kom ”postmästaren” med ett litet kuvert innehållande SNF:s Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 6-2012 (65 gram, 24 sidor) och ett stort paket med fem auktionskataloger från Künker i Osnabrück (3,854 kg, 876 sidor). Kontrasten mellan ”ankdammen” och kontinenten är påtaglig på alla områden. Och därför blir man ”lite full i fniss” när man läser SNF:s Myntauktioner i Sveriges (MISAB:s) SNT-annons. Med allvar och emfas hävdas att deras kataloger håller ”auktionsmarknadens högsta standard” och att dessa läses av ”de allra mest köpstarka kunderna”. ;o)

Men efter alla slarvfel, skiftande bildkvalitet, undermålig webbkatalog och klena resultat vid senaste auktionen, har man nog anledning att fråga sig om detta verkligen är värt 34% provision? – Om slantarna gått till SNF:s hemsida … så okey, man annars? ;o)

Och nu i höst får kanske SNF/MISAB lite konkurrens? Svenska Föreningen för Historiska Värdepapper, annonserar nämligen en auktion över mynt, sedlar, aktiebrev, numismatisk litteratur och historiska dokument. Tiden är lördagen den 1 december 2012, kl. 11.00 och platsen Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Inlämning lär pågå. Provisionerna är extremt lågt satta till 5% för inlämnare och 10% för köpare, d.v.s. totalt 15% – vilket är väldigt konkurrenskraftigt. Katalogen ingår i medlemskapet.

Toppnoteringen på MISAB 7 var nr 962, en postum kvadrupel-riksdaler 1633 med Gustav II Adolf på häst framför staden Augsburg, som klubbades för 105.000 kr. De tio dyraste objekten såldes för i snitt 89.000 kr. Hela 30% av materialet betalades med max 1.000 kr. 67% klubbades under 3.000 kr, 78% under 5.000 kr och 89% under 10.000 kr. Dessutom blev 12,2% osålt – en siffra som är ca 10 procentenhetet för hög. Normalt för de flesta firmor är att sälja ca 97-99%. Sammantaget är detta ”Tradera-siffror” – säljarnas netto kanske inte ens det? Och jämför man MISAB:s reklamslogans med ”konkurrenterna” börjar det bli pinsamt.

Tradera tar 8% provision och max 100 kr per utrop (som då uppnås vid 1.250 kr). MISAB tar 33,75% provision (15% + 18,75%) och som minst 101 kr (vid klubbat = 300 kr). En köpare på MISAB behöver betala omkring 50% mer än på Tradera för att säljaren skall få samma netto.

  • En köpare som betalar 10.000 på Tradera ger säljaren ett netto på 9.900 kr.
  • En köpare som betalar 14.950 på MISAB ger säljaren ett netto på 9.900 kr.
  • En köpare som betalar 5.000 på Tradera ger säljaren ett netto på 4.900 kr.
  • En köpare som betalar 7.400 på MISAB ger säljaren ett netto på 4.900 kr.

Är då priserna så mycket högre på MISAB att det ändå lönar sig att lämna in där? Naturligtvis varierar detta kraftigt och man kan säkert hitta exempel både på det ena och det andra, men att MISAB regelmässigt skulle få så mycket bättre betalt är ytterst tveksamt. Det är nog snarare så att många inlämnare förlorade pengar nu senast.

Härav styrka och säkerhet?

Publicerat av
2

Idag toppar Svenska Dagbladets nätupplaga med rubriken: ”Bankomater kan stå tomma i två veckor”. Och samtidigt kan vi läsa att ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen”. Det hela handlar om Panaxias konkurs och dess följder.  – Men kan man lita på Riksbankens pengar – eller bankernas penninghantering – nu för tiden?

Sveriges Riksbank är världens äldsta centralbank, grundad 1668. Riksbankens motto är så gammalt att det är skrivet på latin: ”Hinc robur et securitas” – d.v.s. ”Härav styrka och säkerhet” på svenska.

Wikipedia: ”Alla sedlar från 1890-talet och fram till och med 1963 års sedelserie har devisen. Mellan 1963 och 1986 var det bara hundralappen och tusenlappen som hade devisen. Numera är det endast femhundra-lappen och detta i form av mikro-skrift. Syftet med devisen är att inge förtroende för de pengar Riksbanken tryckt. Riksbanken är den yttersta garanten för dessa pengars värde”.

Men har pengarna egentligen något värde när man inte längre kan sätta in dem på banken? – eller ens få ut dem i bankomaten? För att ytterligare krångla till det för sina kunder och försöka undvika kontanter har ”den svenska bankkartellen” kommit överens om att helt enkelt ändra EU-direktivet om misstänkt penningtvätt från belopp över EURO 15.000:- (= ca SEK 133.000:-) … till SEK 15.000:- !? Jämför detta med vår högsta sedelvalör: 10.000 Kronor 1939, vars köpkraft motsvaras av SEK 269.470:- i dagens SEKiner. Med några sådana i bröstfickan kunde man säkert ha rätt skoj. ;o)

Sveriges första sparbank öppna-de år 1820 i Göteborg. För 80 år sedan fanns det närmare 500 spar-banker + nästan 800 ”jordbruks-kassor” i Sverige. Idag saknar drygt 80% … ja, just det, 80%!! … av Swedbank / Sparbankerna insättningsautomater för både mynt och sedlar. Du kan alltså räkna med att besöka fyra olika Swedbankkontor UTAN att hitta ett som ”jobbar med pengar”!? Swedbank säger själva att man har 4.000.000 privatkunder + 264.000 företagskunder.
I Sveriges tio största städer (med en befolkning på drygt 2,7 miljoner) har Swedbank 8 (åtta) kontor med insättningsautomater. Allt som saknas är egentligen en skylt på entrédörren med texten:  ”Kundjävlar – far åt h-vete!”  ;o)

I SvD:s artikel ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen” kan vi bl.a. läsa:
– ”Under det förra århundradet var kontantförsörjningen något som var samhällets, Riksbankens och bankernas ansvar. Sedan dess har det hänt mycket. I dag ägnar sig Riksbanken i princip bara åt nyproduktion, slutförvaring och makulatur av sedlar och mynt. All hantering av kontanter mellan butikskassor och plånböcker sköts i huvudsak av tre företag: Nokas, Loomis och Panaxia (i konkurs)”. *

– ”Allt detta vore gott och väl om det inte hade varit för att den ena ändan av kedjan har bestämt sig för att flytta kostnaderna för kontanthanteringen till den andra ändan. Enkelt uttryckt: en kartell av banker sänker sina egna kostnader och det blir handeln (läs konsumenterna) som får betala”.

* Konkurs = Bankrutt = Banco Rotto … det vill säga italienska för växlarens / bankirens ruttna / sönderslagna bänk / bord.

Bankerna skyller på säkerhetsrisker (som då istället drabbar privatpersoner) när man gör allt för att jävlas med kontantkunderna. I själva verket är det naturligtvis ekonomi som styr. Bankerna tjänar helt enkelt mera pengar om vi sitter hemma vid datorn och (mot en avgift!) gör deras jobb! Och varje gång vi handlar med betal-/kreditkort tickar det in nya sköna pengar till bankerna – som vi får betala genom högre konsumentpriser och diverse kortavgifter. Bankerna vill helt enkelt inte ha med Riksbankens pengar att göra. För ju fler de ”kan lura” att använda kort och internetbank, desto mer tjänar de.

Av Swedbank / Sparbankernas 312 kontor har följande 62 kontor (19,9%) insättningsautomater för både mynt och sedlar. (Hur många av dessa som fungerar är emellertid osäkert … 50%?):
Alingsås (Sparbanken Alingsås), Bollnäs, Borlänge, Bromölla (Ivetofta Sparbank), Eskilstuna (Sparbanken Rekarne), Falkenbergs Sparbank, Falun, Flen (Sörmlands Sparbank), Gamleby (Tjustbygdens Sparbank), Gråbo (Sparbanken Alingsås), Gävle (Nygatan), Göteborg (Heden), Halmstad, Haninge, Helsingborg (Järnvägsgatan), Herrljunga (Sparbanken Alingsås), Hässleholm (Sparbanken 1826), Järna, Kalmar, Karlskrona, Katrineholm (Sörmlands Sparbank), Kisa (Kindra-Ydre Sparbank), Kristianstad (Sparbanken 1826), Landskrona, Leksands Sparbank, Lidköping (Sparbanken Lidköping), Linköping (Storgatan), Luleå, Lyckeby, Malmköping (Sörmlands Sparbank), Märsta, Norrtälje (Roslagens Sparbank), Nykvarn, Nyköping (Sörmlands Sparbank), Nynäshamn, Olofström (Sparbanken 1826), Oskarshamn, Oxelösund (Sörmlands Sparbank), Rimforsa (Kinda-Ydre Sparbank), Ronneby, Sala Sparbank, Sandviken (Hyttgatan), Skellefteå, Sollebrunn (Sparbanken Alingsås), Stockholm (Rålambsvägen), Sundsvall, Söderhamn, Torshälla (Sparbanken Rekarne), Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå (Västra Rådhusgatan), Uppsala (Gränby centrum + Stora torget), Vingåker (Sörmlands Sparbank), Vårgårda (Sparbanken Alingsås), Värnamo, Västerås (Vasagatan), Västervik (Tjustbygdens Sparbank), Växjö, Åhus (Sparbanken 1826), Östersund (Prästgatan).

Medaljprägling i Alingsås!?

Publicerat av
1

Igår, lagom till trekaffet, kom den mycket efterlängtade småskriften från Göteborgs Numismatiska Förening om myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn (Podolijn) … som lär ha utkommit i februari. ;o)  Författaren heter Bo Gustavsson och har tidigare bl.a. skrivit om Pehr Dubb i samma småskriftserie. Har ännu så länge endast ögnat igenom den, men jag skall definitivt studera den närmare framöver. Mycket intressant läsning! – Speciellt för mig då den lilla staden Alingsås figurerar i sammanhanget.

Ibland tar det numismatiska intresset med en på vägar man kanske inte tänkt sig. Som framgått av tidigare blogginlägg är jag även road av ”vikt & mått” och har därför samlat på mig lite varierande krönta tingestar även inom detta område. I november förra året tipsade jag en likasinnad internetbekantskap, Lennart Castenhag i Dalarna, om den utmärkta boken ”Svensk mått-, mål- och vikthistoria 1605-1889” av herrar Bruzelli och Carlestam. Häromdagen fick jag e-post från Lennart som informerade om att han skrivit ännu en intressant uppsats på sin hemsida – denna gång om insatsvikter (skålvikter). Under sin forskningar hade Lennart stött på en liten notis i nämnda bok (s. 33-34):

”Förutom Stockholms- och Eskilstunatillverkade insatsvikter, finns bara en känd av annan tillverkning. Det är en 2 skålpunds vikt, som finns på Skaraborgs länsmuseum. Den är gjord av Petter Wirgman (1745-88). Locket är märkt PWM i en kontursköld med en fortunafigur, samt METALLFAB I ALINGSÅS”.

Lennart undrade om jag kände till denne Wirgman i Alingsås – vilket jag inte gjorde. Två dagar senare dyker (inte en dag för tidigt) GNF:s småskrift upp. Och vad är det första jag läser där? – ”Tillverkning i Alingsås?” … ”Metallfabriken förestogs av Peter Wirgman, som tidigare var guldsmed i Göteborg”.  – It’s a small world.  ;o)

Så nu har jag fått lära mig att det vid Stampens Kvarn i Alingsås en gång i tiden fanns en – ganska så avancerad! – metallfabrik. År 1746 besökte Carl von Linné (1707-1778) densamma och imponerades då av tvenne maskiner konstruerade av Christoffer Polhem (1661-1751). Nu var ju inte teknik och mekanik riktigt Linnés område, så exakt vad det var för maskiner är väl idag lite osäkert. Petter Wirgman (1707-1787) var son till den mycket skicklige guldsmeden Abraham Wirgman i Göteborg (mästare 1709, avled 1761). Petter blev guldsmedsmästare 1733 men avslutade denna karriär 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås – som sedan anlades 1746. För övrigt har alingsåsprofilen Per Henrik Rosenström (mormor Märtas favorit ;o)) skrivit en del om detta som jag skall utforska närmare i framtiden.

De två medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) som är kända, bär samma signatur (IB) som den lika primitivt och hantverksmässigt graverade medaljen över August Alströmer (1735-1773), som beställts och bekostats av Podolyn. Jämför man hantverket med skickliga samtida medaljkonstnärer som Carl Enhörning och Gustaf Ljungberger är de kort och gott en katastrof. ”Vidunderligt fula”, lär någon ha sagt en gång för länge sedan. Och kanske, kanske har detta sin förklaring i att ”konstnären” egentligen inte alls var konstnär – utan smed!? Bland Wirgmans metallarbetare förekommer nämligen ett namn som passar in på initialerna IB – nämligen (lås)smeden Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed 1755 och verksam vid metallfabriken i Alingsås fram till sin död 1788.

Bo Gustavssons senaste skrift är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Kommer med all sannolikhet att återkomma till detta ämne. Har bl.a. en ganska intressant ”förfalskning” som jag tycker har stora likheter med ”smedens medaljer”. ;o)

Mitt intresse är väckt! … fortsättning följer …

Falskt Kristina-öre 1649

Publicerat av
Svara

Att det finns gott om falska mynt på Tradera har väl fler och fler börjat inse. Tradera skyller på okunskap och låter det hela fortgå medan provisionerna fortsätter att tickar in. Under tio år på Tradera har jag säkert sett långt över 100 gånger fler falska plåtmynt än jag gjort under 30 år bakom disken i den traditionella mynthandeln. Glömmer aldrig när Gösta ”Baronen” Andersson ”skickade iväg” en falsk plåt (som en kund försökte sälja på honom) längs golvet i sin jättebutik på Västra Hamngatan i Göteborg.  – ”Du kan ta den med dig när du går”, sade han lugn, medan plåten slog i dörren med ett brak!  ;o)

Att göra långa listor över falska mynt på Tradera skulle väl i och för sig vara lovvärt, men just idag blir det i alla fall inte någon sådan. Däremot tänkte jag uppmärksamma en svensk förfalskning på amerikanska eBay! Där har man nu, till skillnad från Tradera, förbjudit förfalskningar och myntkopior. Sedan är det bara frågan om hur detta efterlevs och följs upp? Intentionen är dock bra! Med den korta beskrivningen ”SWEDEN 1649 1 ORE ABOUT UNCIRCULATED RARE THIS NICE” saluförs just nu en välkänd kopia av drottning Kristinas Avesta-öre 1649. Detta är en förfalskning som dök upp under 1970-talet, när myntsamlandet (bl.a. p.g.a. inflationen) fullkomligt exploderade. Alla skulle samla mynt! Ett gylle tillfälle för falskmyntare alltså. Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Säter-öre 1639, Nyköpings-fyrk 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrk 1627, 2 Öre KM 1662, Säter-öre 1625 med ”spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 med ram … och förmodligen också Vadstena-klipping-arna 4 och 8 mark ”blodsklipping” 1568. Gemensamt för alla dessa är att de är maskin-präglade med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Då de fem förstnämnda mynten i original är valsverkspräglade – är dessa extra lätta att avslöja … för alla de som vet hur dylika skall se ut. Och studerar man detaljerna lite närmare ser man ganska snart att ”stilkänslan” helt saknas.

Även 1644 års stora Kristina-ören av koppar har förfalskats. En av dessa är kanske lite bortglömd – men ändå så pass känd att den fått ett eget namn! – den s.k. ”Forslundaren”. En gjuten kopia av det sällsynta och eftertraktade Avesta-öret 1644 med arabisk 4:a (årtalet M DC XL4 istället för M DC XLIV). Vår störste special-samlare av dessa mynt, Sten Törngren, beskriver denna kopia så här i sin variant-förteckning från 1991:  – ”På 1960-talet lät sålunde handlanden Forslund i Lund tillverka kopior i Köpenhamn av den s.k. arabiska fyran”.

Jag råkar ha ett exemplar av denna ”Forslundare” i min (nu ganska omfattande) falskmyntsamling. Och den ligger i en gammal papperspåse med påskriften ”Avgjutning”. Kanske är påsen original och kanske såldes dessa kopior under rätt varudeklaration till samlare som saknade varianten? Så har nämligen skett både en och två gånger – t.o.m. av museibutiker! Problemet med detta (omärkta kopior) är dock att de alltid, förr eller senare, dyker upp igen och då är kanske inte varesig säljarens beskrivning eller köparens fackkunskaper på toppnivå. Många är de som blivit lurade av till synes harmlösa myntkopior genom åren. Även experter på stora internation-ella auktionshus har blivit lurade.  – Ja t.o.m. de som påstår sig ha ”hög kompetens till sitt förfogande” och ”bedriver Sveriges äldsta auktionsverksamhet för mynt”.  ;o)

Ja, det var det 60:e blogginlägget … och den 178:e myntbilden … det tar sig!

Riksdaler – Riksdaler Specie

Publicerat av
Svara

Idag läser jag på Roland Falkenssons blogg om ”Troyska ass utan randskrift”, d.v.s om det ”provmynt om 1 Riksdaler 1829 med slät rand” som ingick i Julius Haganders samling och som auktioneras i Osnabrück av firmorna Künker & Nordlind den 30 oktober 2012. Falkensson konstaterar kort och gott:  – ”Vi var några som satt och diskuterade myntet på kvällen efter visningen, och det slutade med att vi var överens om att det sannolikt är en efterprägling”.  – Är det så enkelt? – Har han rätt? – eller är han för kategorisk?

Enligt 1830 års myntförordning skulle 1 Riksdaler Specie väga 34,00 gram och inne-hålla 750/1000 silver, vilket ger en finvikt på 25,50 gram. Dessförinnan hade (ända sedan myntordningen 1664) gällt att 1 Riksdaler vägt 29,25 gram och haft en halt på 878/1000 silver, som betyder en finvikt på 25,70 gram.

Varken Künker eller Falkensson verkar ha reflekterat över att nämnda ”provmynt / variant / efterprägling”, eller vad man nu vill kalla det, faktiskt utger sig för att vara 1 Riksdaler 1829 – men väger som 1 Riksdaler Specie av 1830 års myntordning. Den skall med andra ord, under inga omständig-heter, ha randskriften: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, d.v.s 25,70 gram finsilver. Att den nu saknar randskrift och är slagen med ”gamla” (1829 års) stampar efter 1830 års viktstandard (som egentligen skall ha randskriften: ”75/100 DELAR FINSILVER”), antyder att det faktiskt KAN vara frågan om ett provmynt? – Kanske ville man 1830 testa nyskrodade myntämnen (tjockare och med 75% silver) och använde då förra årets stampar – trots frånsidans felaktig valörangivelse? Om det var ett prov skulle de ju ändå inte komma ut. Är det förresten någon som kollat upp halten/densiteten?

Praxis är att myntstampar skall förstöras efter ”utfört uppdrag”. Självfallet förekommer ”undantagen som bekräftar regeln”, t.ex. 1 Riksdaler 1820 med Karl XIII:s åtsida. Men med medaljstampar kan det många gånger förhålla sig annorlunda. Dessa kan ibland arkiveras iställer för att makuleras. Och det är i detta ”gränsland” mellan mynt och medaljer, som exv. kastmynt, minnesmynt eller vissa typer av provmynt/försöks-präglingar kan komma att hamna. Ibland kanske inte ens myntverkspersonalen var säker på alla produkters rätta benämning? Därför har många stampar till ”gränsfall”, såsom kastmynt, provmynt & ”jubelriksdalrarna” 1721 (Hedlinger) och 1821 (Grandell) arkiverats som medaljstampar istället för att ha makulerats som myntstampar.

I Svensk Myntförteckning (SMF) av Christian Hamrin och Jan L. Hyllen-gren 1988, s. 32, anges felaktigt vikten 34,0 gram för de s.k. ”Troyska Ass-riksdalrarna” 1827 och 1829. Rätt vikt skall alltså vara 29,25 gram. Både Hamrin/Hyllengren och Falkensson placerar den ringslagna ”1 Riksdaler 1822” (Hagander auk 2, nr 5179, vikt 29,15 gram, slät rand – f.ö. ingen ”Specie” som ibland anges) bland prov-mynten, medan de beträffande dubbeldukaten 1830 har lite olika uppfattningar om denna skall betraktas som provmynt eller inte. Falkensson poängterar att ”endast en handfull ex. kan ha präglats” och placerar den (därför?) bland provmynten.

Överlag tycker jag Falkenssons ifrågasättande är bra. Det är bara genom fram-kastande av olika hypoteser och bearbetning av demsamma som den numismatiska forskningen kan gå framåt. Alldeles för många håller igen och vågar inte ”bolla sina idéer”.  – Det kan man inte anklaga Falkensson för.

R.F.  – ”Efterpräglingar är besvärliga tingestar som oftast präglats av den enda anledningen att fylla luckor i olika samlingar. Trots att det är orginalstamparna som använts så är det ju ändå inte riktigt äkta. Det finns för all del olika graderingar av dem, en del helt harmlösa medan andra som, för en nogräknad samlare, inte är mer än marginellt bättre än en kinakopia. Problemet är ju i slutändan att samlare kan luras att betala stora pengar för något dom tror är orginellt och värdefullt, och sedan visar det sig att det är något som är tillverkat i efterhand för att fungera som luckfyllare”.

Den helt onödiga jämförelsen med Kinakopior!?? (en väsensskild företeelse!) tar kanske ner helhetsintrycket ett par pinnhål – men det kan man ju ta som en parentes, om man vill. Avslutningsvis vill jag bara nämna att myntmästaren Christoffer Borg (1779-1837), verksam vid Myntverket i Stockholm 1821–1837, faktiskt också var en stor myntsamlare! Och läser man i Bokauktionskammarens katalog öven hans efterlämnade samling, Stockholm 1839, kan man nog ana att han kanske ”fick med sig hem ett och annat från Myntverket” . . .  intressant läsning!  ;o)

Statschefen eller midsommarstången?

Publicerat av
Svara

Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån:  – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o))  I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?

Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o)  Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.

Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.

Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.

1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin  Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)

Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133).  För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst.  – Vilken är din favorit …?

Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.

– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark”  365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar.  ;o)

1 Krona = 2 Öre Järn

Publicerat av
Svara

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)